Dikter från 2012

förra årets poetiska alster:

Flykt

Sänket klipps bort
vi lyfter på det yttersta av tiden

En fransig och skör kant
som nybildas i flykten

Vi stiger sida vid sida
par om par

Lätt rörande varandra
eller intrasslade och sinkade
somliga med hullingar som hugger tag i medflygarna

Ombildande konstellationer
på långt håll vackert oregelbundna mönster

Alla vi
och hela tiden
i rörelse

(december 2012)

Mina floder

Paradisets fyra flöden jagar över mitt öppna landskap
fyller slätter och djup
med olika sältor och sediment

En kvillrande bläck kluckar lekfullt genom gröna ängar
får stenar och grus att rassla och hoppa

Men bäcken blir en entonig fors som nöter ner
slipar bort

Vanans gift smyger sakta och omärkligt in
att formas i samma fåra

Spåren som drivs upp i den mjuka sanden stelnar på bottnen
forsens namn är Familj

Landskapet genomkorsas så småningom av raka kanaler
Turbiner med namnet Läroplan på stöter ut sina vattenmängder i reglerade doser

Dammluckorna styrs av årliga klockslag
för att inget ska gå fel
och inget ske utan kontroll
pråmar i exakt symmetri

Men starka strömmar kommer
med nya färgskiftningar
med jubel
samlingsnamn: Vänner
öppnar upp, river upp
stora sjok lossnar och dansar i djupen
även kalla underströmmar
som far ner i ängsbäckens fåror

Och över vuxenkanten faller vattnet i bestämda pulser
hugger och river
renar och slår omkull
Stunder av strida klara strömmar men också unkna stillastående gölar
i kaskadsystemet som kallas Arbete

Under allt
längst ner i djupet Kärlekens varma källor
som får jorden att domna och glömma sin tid
men snart har vattenmassorna vräkt sig över källornas mynningar
ruvar taktfast till en annan tid

Döden en ebb som suger i varje droppe
ett torrt ärrigt groplandskap blir kvar
min åldrade hud
mina vackra sår för evigheten

(november 2012)

I mina startgropar

Slirar i mina startgropar
ett regn av ideer fyller dem

Halkar runt
sjunker djupare

Leva som man lär
lär de lärda

Men min lära blev till lera
och jag ler åt en lera som den här

Ler åt en lära som den här:
det man lär, lär man inte lära av de lärda
åtminstone inte att leva

En lärka slår läger vid mitt läger
lär kunna lägga ägg

Så låt oss ruva
låt mig leka medan jag lever

(oktober 2012)

Fotografi 1973

Du lilla människa
ljus kalufs
vit kostym
benet far bakåt i en spark
handen i pappas
din vänstra ut mot världen
bort från det hål som ligger framför dig
som hindrar ditt språng

I det hålet ligger din mamma kall och stel
men det kan du inte förstå
eller kan du det?
varför skulle mammor läggas i lådor i hål?

Ja, vem vet vad du tänker?
den ende som skulle kunna veta minns ingenting
sitter bara här och tolkar ett bleknat fotografi

Släktingarna så unga och allvarliga
bara en vågar le

Och så du som tar sats
men är fången mitt i språnget
indragen med trygghetens livlina

(september 2012)

Mötet i grottan

Vindpiskan upp och ner över skummet
stormen vräker sin kraft mot dig

Vågkammarnas käkar hugger mot din farkost
flisa för flisa rämnar den

Med ett stridstjut når du grottans trånga öppning

Därinne på fasta stenar håller jag dig hårt
havet dryper genom dina kläder

Benen i din kropp spretar
huden knottrig och skör

Sakta glider vi in i djupet
fladdermössen registrerar noggrant vår färd

Luften tjock och frodig
mossan rister på de lutande väggarna

Längst inne en eld

Vi ser på varandra i skenet
Vänder ut och in på varandra
suddar ut varandra

Sakta smälter en istapp i taket

(augusti 2012)

Öa

Den gamla kartan en krossad ruta
från tiden när alla åkrar och tegar hade egna namn

Ön var sitt eget universum
mitt i världen

Här byggde teosoferna tempel och höll kongress för fred
kungar som trodde på krigets rening höll ekarna strama

Landet omkring stiger
men här stiger vattnet

Ön en flisa
tiden skrumpnar

I missionshuset skulle öns vinterbefolkning rymmas
men ingen kommer när 100-jubileum annonseras
lappen fladdrar på sin anslagstavla

Brevbäraren som förr tog första båten för att hämta posten har legat
på sjukhus i stan
sitter nu vid datorn och följer släktledens gång

De är spretiga bäckar som rinner upp i medeltidens dimmor

(Visingsö maj 2012)

Vad jag vill

Vad jag vill
vad jag vill?

Klart jag vill
det jag vill!

Men
vem är det som vill?
Och vad är att vilja?
Är min vilja skild från andras viljor?

Eller är viljan – den jag känner så starkt välla upp ur
personlighetens kärna – bara en produkt av andras viljor?

De som fostrat, de som velat…
men i sin tur varit produkter, ja biprodukter

En slagghög av överbliven energi, som riktas mot det omöjliga
Men ändå ett uttryck för något eget

Är rentav jaget i sig att vilja? Kan ett viljelöst jag existera?
Blir det inte bara en sten på vägen, ett löv som virvlar fram och åter
över krusad yta?

Så varifrån kommer viljan?
Ett spirande frö till individens utbrytning
– ur familjen, ur byn och kanske klanen

Finns frukten gömd i fröet eller formas viljan i brytningen med de andra?
Jag vill, för att inte vilja min omgivnings vilja

Är ett starkt jag mer benäget att vilja annat än andra runtomkring?
Är ett svagt jag ett grässtrå i vännernas fors? En framknådad knöl på
familjens bord?

Viljan – en sten i en mosaik
En skrovlig, en mjuk, en knivsvass

En ström virvlar runt, skramlar loss, lägger på plats
Villrådig i mig villervalla vill jag bara vila

(maj 2012)

Stigen

Stigen ligger rak
men det är skönt att falla
vid sidan gropar och stup
så skönt att falla

Stöten hård och brysk
väcker den drömske till sans
en sans som vaggar oss fram

Tills vyerna lockar oss ut
till flykt
och vindens smekning
det fall som är stigens namn

(april 2012)

Stambyte

Kala grenar rispar vinterhimlen

Över spåren
förbi mobilmasten

Tystnad över gråbruna kartonghus
glassjok hänger i gapande hål
den raka tullmuren i fonden

Fräsande motorcykel i underjordsgaraget
en flicka med ett marsvin spritter till
ett steg därifrån: ett schakt med kalla väggar

Hantverkare vevar sina armar
turkosa rör byts mot nya

Man kan stanna vid schaktet, vänta ut livshjulets rörelse
man kan resa
om man har råd

Man kan ta emot det som bjuds
ett tyst rum med fria ytor

Kluckande oljeelement
någon har vridit
tänkt på de utlokaliserade

En mikrovågsugn brummar värme
jag kryper längre in
i min egen respirator
bort från det de hårdföra kallar livet

(februari 2012)

Nedre botten

I fuktigt djup
ett rum byggt av stenar
byggt av kamp och uppgivenhet

Travar av filtar
jordiga tyger
en familj i sin paus från livet
tätt fogade
utan ljus

Raspiga andetag
från egna världar
en mor, en far, ett barn

En lätt skakning i grunden
ett förvirrat öga som blinkar
kelar lite med natten
och lägger sig tungt till rätta igen

Väggarnas väta anger tiden
medan rummet fylls av sakta grånad
en naken arm mot ljusets smala öppning

Genom springan vid taket mothusets våningar
en stapel av gråa lådor
en poppelgren vajar till
framför tillslutna gardiner
vind, men aldrig någonsin sol når ner

Dammet sjunker genom murgrönan
rasar lätt över tegelmurar och tak
en fågel skjuter ner utmed fasadernas stup
sången ekar metalliskt över innergården
ruskar barnet till slumrande liv

För ett ögonblick en glödande gnista
som snärtar till i barnets gröna öga
upphäver den eviga lagen
river upp gränser och tid

Ett fönster har slagits upp
den brinnande dagen
över innergården rusar dess pil
en bruten linje rakt in
utan avsikt, utan tanke
blir den avsikt

(februari 2012)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s