Mariano jobbar med konfliktlösning

Mariano arbetar som medlare mellan väpnade gäng i Colombias näststörsta stad Medellín.
– Som medlare måste man vara helt neutral, men det viktigaste är att tro på de människor man möter och ge dem en andra chans, säger Mariano.

Medellín känns idag som en lugn och trevlig stad. Men Mariano säger att det beror på att medierna har slutat att rapportera om mord och konflikter. De högsta mordtalen noterades i början av 1990-talet, men enligt en artikel i tidningen El Colombiano (som alltså tagit upp ämnet…) kan 40.000 ungdomar mellan 14 och 26 ha dödats de senaste 20 åren.

Inte heller narkotikahandeln försvann bara för att Pablo Escobar dödades år 1993, säger Mariano.
– Att tro det är rent skrattretande. Nej, narkotikahandeln är större nu än för 20 år sedan. Escobar lämnade tusentals beväpnade ungdomar efter sig. Han betalade bland annat skottpengar på döda poliser.

I staden Medellín finns gamla maffiaorganisationer som Los Triana och lokala väpnade gäng som styr över en stadsdel eller några kvarter. Även mindre gäng kan ibland driva in ”vacuna” – en beskyddarskatt för att inte attackera affärer och företag. Ungefär en tredjedel i dessa gäng är tjejer, uppskattar Mariano. En uppgift för tjejer är att vara ”campanera” – att förleda uppmärksamheten vid olika brott.

I det medlingsteam som Mariano leder finns före detta paramilitärer och smugglare. Själv har han sin bakgrund inom flera vänstergerillor. Han beskriver sin uppväxtmiljö på landsbygden i norra Colombia som revolutionär. Där anslöt han sig frivilligt till FARC-gerillan när han var 13 år.
– Jag trodde att vi skulle kunna ta makten och få en bättre framtid, säger han. Som ung kille ville han vara med i denna kamp.
– Jag kände en oerhörd stolthet.

Men den största anledningen till att gå med i gerillan var rädslan. Många familjemedlemmar hade dödats.
– Jag kände att mitt liv var hotat.
Av Marianos 18 syskon är det idag bara – han sitter tyst och räknar – nio i som är i livet.
– Våldet har tagit större delen av min familj.

Han arbetade sedan för gerillan hela sin ungdom. I över fem år levde han i skogen med ELN-gerillan, landets näststörsta gerilla som grundades av en katolsk präst. Mariano satt sedan åtta år i högsäkerhetsfängelse, bland annat tillsammans med Francisco Galán, ELN:s förre chefsideolog som idag arbetar med fredsorganisationen Casa de Paz.

Även gerillan sysslar med narkotikahandel, säger Mariano, Men han är noga med att inte generalisera. Vissa fronter sköter allt från odling till smuggling av kokainet, medan andra håller fast vid den politiska retoriken, skyddar lokabefolkningen, utvecklar jordbruksmetoder osv.

Men militärt har väl gerillan försvagats de senaste åren?
– Inte alls, svarar Mariano. Det där är propaganda från staten som vill visa sig stark.
– Antalet stridande har visserligen minskat, men de stridslinjer som finns är välorganiserade, säger Mariano. Soldaterna har fått träning av ETA och IRA. Det som hänt är att gerillan bytt strategi. Numera startar de företag och skaffar jobb inom förvaltningen – ja, där man minst anar det…
– Gerillan har pengar, kunskaper och vapen.

Delvis som en reaktion på vänstergerillorna har självförsvarsgrupper och paramilitära rörelser uppstått. Ett exempel är Águilas negras (svarta örnarna) som nu finns över hela landet.
– De kan idag göra mer skada än gerillan.

Efter fängelsetiden var Mariano under sex år anställd av Medellíns stad för att arbeta med konfliktlösning. Dessa år besökte han alla de våldsdrabbade stadsdelarna och byggde upp ett förtroende hos de väpnade gängen.
– Man måste ha en strategi för att nå gängen, säger han. Jag förklarar att jag inte är polis, utan jobbar med sociala frågor.

På stadsförvaltningen tyckte kollegorna att han var tokig som vågade bege sig till vissa stadsdelar.
– Men inget försoningsarbete kan bedrivas om man inte känner gängmedlemmarna.

Marianos erfarenhet ute i förorterna var att ungdomarna nästan lyssnade mer på honom än sina gängledare.
– De kom självmant och ville överlämna sina vapen. Vad ska vi göra för att komma ur brottsligheten? frågar de. Hjälp oss!

När Mariano pratar om medling låter det enkelt.
– Ja, det är enkelt när man väl känner människorna, säger han.
Ibland räcker det med att boka ett telefonmöte där han får två ledare att komma överens. Vid andra tillfällen har en lunch bokats på något hotell eller lantgård. En del vill att man följer med i bilen till mötet. Men hittills har nio av tio tackat ja till medlingshjälp.

Mariano sätter sig i mitten och försöker hålla mötet kort. Detta för att ingen ska misstänka något skumt. Det måste förstås vara ledarna som gör upp, de som andra sedan lyder.

En del vill skriva under ett dokument, andra tycker att orden räcker.
– Syftet är inte att de ska börja kramas utan bara respektera varandra.
Man avslutar med ett handslag och ett foto. Tv har varit med någon gång.

Mariano har också arbetat med resocialisering av ungdomar som varit inne i eller nära kriminalitet. Här är den viktigaste faktorn att ungdomarna får jobb. Några projekt har gått ut på att städa parker och göra snyggt vid floden.

– Men på lång sikt måste arbetsgivarna ta sitt ansvar. Idag sorteras ungdomar från vissa stadsdelar bort automatiskt. Det hjälper inte med en lång universitetsutbildning om du kommer från Comuna 13 eller Santo Domingo.
– Det hjälper inte ens att se bra ut, tillägger han och anspelar på den utbredda utseendefixeringen i Latinamerika.

Mariano har viss förståelse för desperationen som leder till kriminalitet.
– Ungdomar får barn tidigt, och får man inget jobb återstår kriminalitet för att få pengar till mat.

I vissa fall har ungdomar fått jobb men sedan fått sparken efter en kort tid och då återgått till brottslighet, till exempel utpressning mot företagare. Hans uppmaning till företagen är att ge människor en ärlig chans. Upprätta ett kontakt på sex månader! Sköter man inte sin del som arbetstagare får man givetvis gå.

– Men det krävs viss empati från arbetsgivarnas sida. Dessa kommer oftast från högre samhällsklasser och har aldrig satt sin fot i de stadsdelar de arbetslösa bor i.
– Segregeringen och diskrimineringen liknar rasism, säger Mariano. Den måste man arbeta långsiktigt med.

Han beskriver attityden i samhället som: grip den och den, sätt den och den i fängelse. Folk ser före detta kriminella – eller före detta gerillasoldater som Mariano själv – som pestsmittade, som bara ska botas med fängelse.
– Men fängelse hjälper ju ingen.

Mariano lägger skulden för våldet på staten.
– Det finns massor med pengar, men ingen politisk vilja. Poliserna får nya motorcyklar men åker bara hit och dit utan att lära känna människorna. Och när det kommer en ny borgmästare i staden rivs alla pågående projekt upp.

Detta drabbade även Mariano som fick sluta inom staden och sedan 2011 jobbar på en organisation för kristen fängelsemission. Men han är noga med att inte blanda religion och medlingsarbete.
– Gör man det kommer det krascha, säger han. Han tror själv att den bästa predikan man kan ge är att leva ett bra liv själv.

Mariano tror på sina medmänniskor. Jag frågar om detta kanske har med kristen tro att göra. Han förstår inte riktigt frågan.
– Alla människor förtjänar ju en andra chans, svarar han bara kort. Men för att lyckas med medling måste man vilja rädda liv, inte bara gå till jobbet för att få lön.

av Emil Erdtman

(Mariano stöds ekonomiskt av svenska Ankarstiftelsen)

20130602-110053.jpg

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s