Barcelona vill vara en tillgänglig stad. Är det stadens tradition inom design och arkitektur som spelar in? Följ med Mats Winberg när han åkte dit för att uppleva staden och testa om det goda ryktet verkligen stämmer.
Efter Francos död 1975 demokratiserades Spanien. Handikapprörelsen växte och 1979 bildades ett kommunalt institut för funktionshindersfrågor i Barcelona. Hälften av ledamöterna i institutets styrelse är personer med funktionsnedsättningar som väljs via personalvalskampanjer vart fjärde år. Alla med funktionsnedsättning som registrerat sig kan rösta, i Barcelona knappt sju procent av befolkningen på 1,7 miljoner.
På 1970-talet gjordes de första avfasningarna av trottoarkanter. Idag gäller principen Design för alla och övergångsställena följer den så kallade Barcelona-modellen med bred avfasning och räfflor fram till husväggen för den med vit käpp.
Men som synskadad undrar jag om det är Design för alla att inte ha tickande ljudsignaler.
—Nej, det är det ju inte, säger Francesc Aragall som tillsammans med Imma Bonet driver Stiftelsen Design för alla. Kanske om tjänsten byggs in i mobiltelefonerna, funderar han.
Det ska i och för sig finnas en fjärrkontroll för att aktivera ljudsignaler, men det är krångligt och dyrt att skaffa den.
Francesc Aragall var tillgänglighetskonsult inför Barcelonas OS 1992 och undervisar numera arkitekter och formgivare. Han har varit i Sverige och tycker att Askersunds kommun i Närke har en bra attityd. Men Spanien arbetar mer systematiskt och målinriktat med tillgänglighet, enligt Aragall.
—I Sverige verkar alla kommuner vilja uppfinna hjulet, säger han.
Barcelona program för att tillgängliggöra byggnader heter ”Barcelona posa´t guapa!” (Barcelona, snygga till dig! på katalanska). Det ges bidrag till bland annat hissar, men uttrycket säger också något om önskan att kombinera snygg design med funktionalitet.
Men en medeltidsstad är svår att bygga om, särskilt inne i byggnaderna. Många butiker är trånga och bara de med offentlig yta över 100 kvadratmeter måste vara tillgängliga.
—Fast alla partier är nu överens om att skärpa den lagen, säger Francesc Narváez, som är borgmästare i stadsdelen Sant Martí. Han visar stolt sitt medborgarkontor där alla rum har hörslinga och receptionen inbyggd videolänk till en teckenspråkstolk.
Mellan 1996 och 2005 satsade Barcelona på kollektivtrafiken, berättar Francesc Narváez. 1996 hade 27 procent av bussarna låggolv och åtta procent av tunnelbanestationerna hiss. Från om med 2006 har alla bussar låggolv och fyra av fem stationer hiss.
— Vi politiker har tagit vårt ansvar och i stort sett slutfört vår del av tillgänglighetsarbetet, säger Francesc Narváez.
Hur fungerar då Barcelona för en besökande svensk? Jag träffar 50-årige Mats Winberg, hans far Kjell och vår fotograf Inger Bladh på Arlanda. Mats har kort ljust hår och snygg blå skjorta. Hemma i Ängelholm äger han en Citroën Jumpy med nedfällbar ramp för permobilen. Men elrullstolen fick stanna hemma efter goda råd från olika håll.
Mats körs på Spanair-planet i en stabil stol med högt ryggstöd. Förutom rörelsehinder, som också påverkar talet, har Mats nedsatt hörsel. Numera bär han hörapparat, men den åker av i bullriga miljöer, som flygplan.
Framme i Barcelona ringer jag efter rullstolstaxi och bara några sekunder senare står en chaufför framför oss. Vi glider in mot de centrala och äldsta delarna av Spaniens andra stad.
Vårt hotell ligger i ”de gotiska kvarteren” som är den äldsta av flera gamla stadsdelar. Handikapprummet låg inklämt bakom en smal och vinklad gång och ner i det höga badkaret där duschen fanns hade Mats inte en chans att ta sig. Det gäller att undersöka detaljerna i förväg, vilket inte alltid är så lätt…
Nästa dag ger vi oss ut i den medeltida labyrinten av smala gränder. Barcelona är den autonoma regionen Kataloniens huvudstad med en stolt medeltida historia.
Ett exempel är 1300-talskyrkan Santa María del Mar i den gemytliga stadsdelen Born. Kyrkan byggdes ”av och för folket”. Arbetarna lät sig inte ens stoppas av digerdöden, berättar Ildefonso Falcones i den storsäljande romanen Katedralen vid havet.
—Den är stor, säger Mats genom att peka med foten på en bokstavstavla
som vi tillverkat i all hast för att inte störa friden.
Stadens mest kända kyrka är annars Sagrada Familia som beräknas bli klar år 2030. Detta arkitektoniska äventyr påbörjades i slutet på 1800-talet av Kataloniens nationalarkitekt Antoni Gaudí.
Vi rullar smidigt på en turistbuss för att besöka några andra Gaudí-verk. Efter några höga trottoarkanter kommer vi in i Casa Milà, ett av de fantasieggande bostadshus som Gaudí ritade för över 100 år sedan och som rustats upp för massturism.
Mats tog Barcelonas äldsta fungerande hiss, från 1910-talet och med sniderier i Gaudís stil – alltså utan en enda rak linje. Upp till takåsarnas mytologiskt formade skorstenar finns också en hiss för den som begär hos vakterna. Den var så undanskymd att några amerikanskor storögt undrade hur jag lyckats bära upp Mats ända dit.
Vi ville också se den park som Gaudí ritade åt sin finansiär Güell. Det skulle bli en hel stadsdel, men knappt några tomter såldes, precis som knappt några lägenheter såldes i Casa Milà, som alltjämt kallas ”stenbrottet”.
I Parc Güell finns slingrande gångvägar och vackert rundade pelargångar. Utmed det stora torget löper en snirklig lång bänk med färgstark mosaik, men dit leder bara trappor. Mats prutar på en färgglad solfjäder, precis innan ett rykte om polisrazzia på en sekund blåser bort alla gatuförsäljare.
Vi tar en stadsbuss mot centrum. När vi trycker på knappen glider rampen ut och upp i nivå med bussgolvet, men när vi sedan ska av hakar den upp sig. Chauffören flyger upp och rycker med ett urskuldande leende fart i maskineriet.
— I Sverige ska det mycket till för att de ska resa sig från förarsätet, säger Kjell.
Från Placa de Catalunya, stadens centrum, sicksackar vi nedför turistgatan La Rambla. Vid den 60 meter höga Columbusstatyn från 1888 viker vi av på märkta rullstolsleder längs den gamla hamnkajen.
Efter någon kilometers promenad når vi stadens stolthet, stranden. Detta var i oktober och amfibiestolen var upptagen för säsongen och de rödakorsvolontärer som ska assistera behövande syntes inte till. Men turister och Barcelonabor strosade ändå längs denna långa anlagda strand, som nog aldrig är helt öde.
Höstvinden fick fart och Mats började frysa. Vi gick in på Olympiabyns tunnelbanestation. Att Barcelona var först med att genomföra Paralympics på de ordinarie arenorna har jag hört flera gånger. Men ingen hiss på stationen… Vid Triumfbågen en bit bort, ett minne över världsutställningarna 1888 och 1929, finns däremot en splitterny hiss med utrop och punktskrift på knapparna.
Barcelona funkar för det mesta, tycker Mats Winberg.
—Men Teneriffa och Lanzarote är bättre. Både tillgängligheten och vädret.
NÅGRA TIPS:
Picassomuseet. Spanjoren Picasso bodde fyra år i Barcelona i sin ungdom. Museet har stor hiss och trevlig personal. Gratis inträde på söndagseftermiddagar.
Pueblo Espanyol på Montjüic-berget. Ett spanskt Skansen med arkitektur från olika regioner och epoker. Upp till berget Montjüic går förutom turistbussar en tillgänglig linbana. Där finns också Olympia-stadion, konstmuseum och vackra parker.
Palau de la Música Catalana. Konserthuset från 1908 ligger vid en gränd i stadsdelen Born och är ett av de vackraste uttrycken för den katalanska modernismen.
Museu d’Història de la Ciutat de Barcelona. På stadsmuseet nära katedralen kan den historieintresserade rulla fram bland underjordiska utgrävningar från olika epoker av Barcelonas historia. Även 1900-talsdelen av museet är intressant. Glöm inte audioguiden!
Tibidabo. Nöjesfält med utsikt över hela Barcelona. Åk dit med pendeltåg, sedan spårvagn och slutligen bergbana.
Camp Nou. Europas största fotbollsarena är kanske den mest besökta sevärdheten av alla. FC Barcelona bär samma lilaröda färg som på 1930-talet fanns i den spanska republikens flagga.
Emil Erdtman 