Reserapport Bolivia 2014

Publicerar här med tillstånd Sofia Thoresdotters reserapport till Lars Norrmans minnesfond. Sofia och jag genomförde erfarenhetsutbyte med synskadade i Bolivia under januari 2014.

”Under vår resa i Bolivia hade vi möten med synskadade personer vid två tillfällen. Det ena i Sucre och det andra i Cochabamba. Vi träffade synskadade personer även vid andra tillfällen, men då var det mer av privat natur.

Sucre

Sofia visar iPhone och Brailino

Sofia visar iPhone och Brailino Foto:Emil Erdtman

När vi hoppade ur bilen en kvart försenade, stod de utanför och väntade på oss. Först tänkte vi att det var av artighet, men det visade sig bero på att stället där vi skulle ha vårt möte var stängt.

Vi fick alltså börja med att leta efter något annat café. Juan Antonio, vår värd, och Emil, min reskamrat, ledsagare och tolk, fick ledsaga oss andra på de smala och trånga trottoarerna.

Men ingenstans var det öppet. Till slut fick vi gå tillbaka till stället vi först hade tänkt. När vi hade slagit oss ner runt bordet kunde vårt möte äntligen börja.

Det var fem synskadade personer från Sucre, två familjemedlemmar, Emil och jag. Tre av oss i gruppen hade även en hörselnedsättning.

Caféet som Juan Antonio hade valt var trevligt, men innan vi ens hade hunnit börja, satte man på mycket hög musik, som inte gick att stänga av. Det krånglade onekligen till det en del.

Vi började med en kort presentationsrunda. Alla i den bolivianska gruppen utom en var vuxensynskadade. Alla hade haft jobb tidigare, men ingen hade något arbete nu.

Vårt möte kom att handla mycket om arbete och rehabilitering. Flera i gruppen berättade om att de hade blivit tvungna att säga upp sig från sina jobb när de hade blivit synskadade: Felicidad från jobbet som sjuksköterska, Maria Teresa från jobbet som spansklärare.

På vår fråga om vanliga yrken bland synskadade personer i Bolivia fick vi veta att några jobbar som förebedjare i kyrkorna, andra som musiker eller med att sälja saker på gatorna.

Deras frågor till oss om Sverige handlade bland annat om hälsa, arbetsmarknad och rehabilitering. Det fanns också ett ganska stort intresse för ledarhundar.

När Maria Teresa frågade om jag också kan känna mig begränsad ibland kom samtalet in på sådant som andras attityder till oss med synskada, om diskriminering och utestängning, om att känna sig förminskad. Det var i detta samtal som vi hittade mycket gemensamma upplevelser.

Men i gruppen fanns också mycket vilja. En drivkraft att vilja komma vidare både på ett rent personligt plan och att försöka förändra samhället så att det blir bättre för alla personer med synskada.

Cochabamba

Sofia visar sina hjälpmedel

Sofia visar sina hjälpmedel. Foto:Emil Erdtman

Det hade regnet hela natten och regnade fortfarande när vi skulle ha vårt möte på centro sueco (”svenska centret”, före detta svenska skolan där många funktionshindersorganisationer numera har sina kontor). Trots det kom sex personer med synskada.

Den här mötesplatsen var mycket trevligare och mer ändamålsenlig än den i Sucre. Tyst och lugnt, med en fin trädgård där dofterna var starka på grund av allt regnande. Vi hade först tänkt sitta där, men fick ändra planerna och flytta in.

I den här gruppen var medelåldern lägre. Det fanns en helt annan energi och förhoppningar om att det skulle gå att få utbildning och arbete i framtiden.

Vi pratade om arbetsmarknaden och den diskriminering man som synskadad blir utsatt för både i Sverige och i Bolivia. Där fanns likheter, men naturligtvis också stora skillnader. I Sverige är det lättare att få jobb och också lätt att få stöd som arbetsgivare. Den ekonomiska situationen för dem som inte får ett arbete är mycket sämre i Bolivia.

En gravt synskada person kan få en pension på 5.200 bolivianos (ungefär samma värde i svenska kronor) om året, vilket är betydligt bättre än vad andra funktionshindergrupper kan vänta sig, men ändå inget som går att leva på. Det finns också ett delvis privat sjukförsäkringssystem, men om man är född med sin funktionsnedsättning är det i stort sett omöjligt att få del av detta.

Eftersom alla kom till mötet med ledsagare och eftersom ledsagarna var släktingar eller anhöriga, blev det naturligt att tala om det. Det är inte lätt att vara beroende av sin familj på det sättet. Men för dem som inte har råd att åka taxi kanske det inte finns så mycket annat att välja på. Vi såg trots allt att det fanns de som tog sig fram på egen hand i Sucre.

Jag berättade om hur jag använder min iPhone och min ledarhund för att orientera mig på okända platser. En iPhone är mycket dyr och ingen i den här gruppen skulle ha råd att köpa en. Det finns piratkopior men det är osäkert om de fungerar lika bra för en person med synnedsättning.

Juan Antonio med en av sina skulpturer

Juan Antonio Loayza med en av sina skulpturer gjorda av kapsylringar. I bakgrunden alla hans schacktävlingspokaler Foto:Emil Erdtman

Intresset för ledarhundar var stort. I Bolivia finns inga ledarhundar men samtalet ledde till att en kontakt upprättades med en intresserad hunddressör. I nuläget vet vi inte vad den kommer att leda till.

I ett sådant här erfarenhetsutbyte blir det tydligt vad som skiljer oss åt, men också vad som är lika. Det tänkte jag på när vi pratade om hur våra sociala kontakter ser ut. Hur svårt det kan vara att skaffa nya vänner och hur lätt det kan bli så att man mest umgås inom den egna gruppen.

Vi avslutade med en fikastund. Vi tackade varandra för ett bra möte och när ledsagarna, som inte hade varit med på mötet, kom tillbaka hade det slutat regna.”

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s