Barnhuset i Stockholm

barnhuset

Barnhuset var en imposant institution i dåtidens Stockholm

Jag gillade Julkalenderns avsnitt om de fyra stånden, men tyckte det om barnhuslivet blev knepigt. Det är förstås svårt för vår tids barn och vuxna att överhuvudtaget leva sig in i hur barn hade det på 1700-talets barnhus. Jag läser om kapitlet om barnhuset i Per Johan Ödmans svenska mentalitetshistoria Kontrasternas spel.

Stora barnhuset i Stockholm uppfördes först i anslutning till stadens tukthus som fanns i ett gammalt kloster (dessa stod ju tomma efter fördrivningen av katolikerna) på Riddarholmen.

På 1630-talet grundade drottning Kristinas lärare Johannes Matthiae ett ”orphanotrophium” vid Drottninggatan där Norra latin konferenscentrum (eller vad det nu heter) nu ligger – och kvarteret heter visst Barnhuset. Denna mäktiga institution hade tre våningar och plats för 350 barn.

Tidens tanke var att vuxna, men framför allt barn behövde ”korrigeras” och renas från den medfödda arvsynden. Oäkta barn (födda utanför äktenskapet) skulle förstås tuktas i särskild ordning, men på frihetstidens höjd beslutas faktiskt att ingen åtskillnad ska göras mellan oäkta och äkta barn på barnhusen. Var tredje barn i Stockholm var utomäktenskapligt i slutet av 1700-talet, så nog hade myndigheterna bråda dagar…

Många nyfödda togs på den här tiden av daga. Därför antogs 1778 Barnamordsplakatet som bland annat öppnade för anonyma förlossningar, vilket i sin tur kan ha ökat antalet barn på den tidens ”fosterhem”. Vid dessa verkade de så kallade änglamakerskorna som genom ”långsam avlivning av späda barn” ansågs mildra stadens utgifter.

Mot den bakgrunden kan man tänka sig att barnhusen sågs som progressiva och välorganiserade alternativ. Här fick barnen skolundervisning, kläder och tak över huvudet. Framförallt värdesattes – kanske till och med av barnen själva – i dessa hungertider mat på fasta klockslag, även om vittnesmålen talar om kokta syrsor och gråsuggor i soppan, soppben i gröten och grötklumpar i soppan. Någon disknoja rådde inte i storköket på barnhuset…

Kökspersonalen ska även för egen vinning ha sålt vidare både matrester och mjöl och gryn som tilldelads av staden för barnens underhåll. Men Ödman påpekar att förhållandena på Stora barnhuset var långt bättre än i spånstugorna ute i Barnängen.

Det fanns olika motiv till att stänga in föräldralösa eller fattiga barn. För kyrkan, som anlitade barnhuslärare, var det ett tillfälle att inpränta gudsfruktan i de kommande samhälls- och himmelsmedborgarna.

Det fanns även en och annan vårdare med uppgift att ”rykta barnhushuvuden”. De som tänkte i termen av vård och behandling skickade ofta vidare barnen till Danvikens hospital där vanföra och sinnessjuka förvarades.

Men i lutherdomens mönsterland var det arbetet som ansågs mest befrämjande för moral och hälsa. Den ekonomiska bieffekten av barnens spinning och vävning ska vill inte heller underskattas. Några pojkar som sågs som lovande ”ämnen” fick för tiden avancerad utbildning i styrmanskonst, porslinsritning eller instrumentmakeri.

Men den som blev sjuk eller inte klarade arbetet slängdes ut på gatan. Barn som arbetsvägrade eller på annat sätt var bångstyriga (vanartiga var tidens term) sattes ”uppå skepp” – och fördrevs alltså ur landet.

Att barnen var klämda mellan de olika synsätten skola och fabriksarbete vittnar följande historia om. En pojke som av spinnmästarinnan inte släpps iväg från arbetsbänken hoppar ut genom fönstret på andra våningen – och bryter benet – för att undkomma skolans straff för sen ankomst.

För politikerna var bevekelsegrunden då som nu att inte ha tiggare på ”sina” fina gator. 1652 infångades på Politikollegiets order 175 tiggande barn i en offensiv som Ödman liknar vid vildhästjakt. Dessa barn – vars fäder låg i fält eller stupat i trettioåriga kriget med flera krig – försågs med en ”klump” runt foten, för att förhindra rymning. Som i Julkalendern kunde den nog tas bort under de långa arbetstimmarna, eftersom barnen då stod under uppsikt bakom låsta dörrar.

Det är ju också intressant hur ”invandrare” i Stockholm bemöttes. Ödman berättar hur en gosse från Ekerö kördes ”en mil ut ur staden” eftersom hans uppehälle där ”alltför mycket skulle gravera Danviken och fattigkassan”. Barnhuset hyste även ensamkommande flyktingbarn, som den judiske pojken Samuel Braun, som efter förhör uti religionen rekommenderades att skickas till sjöss, trots hans ”åstundan efter dopet”.

I regel skrevs barnen ut som vuxna vid 14 års ålder, men duktiga flickor kunde om någon ”ömsint man förbarmade sig över dem” flytta ut redan i tioårsåldern.

1676 stadgas att barnhuset inte är lämpligt för barn under sex år. För de mindre barnen fanns Frimurarbarnhuset och Politibarnhuset (alltså ett privat och ett kommunalt) vid Danvikens hospital. Stora barnhuset slogs samman med Politibarnhuset 1785 och flyttade till Norrtullsgatan 1885. Idag ligger arvtagaren Allmänna barnhuset på Kungsgatan och bedriver bland annat forskning.

Men tillbaka till dåtiden. Hustavlans straffideologi avklingade under 1700-talet, men å andra sidan börjar man då dela in människor i olika kategorier efter förmåga och intellekt. Fostran syftar mer och mer till att forma nyttiga och arbetssamma medborgare. Ostyrighet blir ett substantiv som ska åtgärdas istället för ett beskrivande adjektiv om en människas beteende och reaktioner.

Tydligen finns mycket information om livet på barnhuset genom de klagomål som kom in till staden. Bland annat klagade lärarna på sina egna arbetsförhållanden. Indirekt ger det en bild av barnens verklighet. Enligt lärarna var barnen svårundervisade efter arbetet i spinnsalen som började klockan tre på morgonen och skedde på fastande mage.

Anonyma klagomål kom också från ”en sanningens vän” som fattat misstankar om oegentligheter efter att ha jämfört vikten på det inkomna mjölet och barnens brödkakor. En annat skäl till utredning var att 50 barn dog i tyfoid inne på barnhuset år 1764. Följande år gjordes en besiktning och därefter kom ett nytt reglemente.

Ödman skriver att grunden för barnhuset mycket väl kan ha varit människokärlek, men att denna byts mot förakt och översitteri när den förväntade underdånigheten och tacksamheten uteblir.

Hur tänkte och kände då barnen? I Ödmans reflektioner finns referenser till en av lärarna på barnhuset, som talar om barnens dumhet som en sköld. Att ”stänga av” var egentligen den enda motståndsstrategi som stod till buds, enligt Ödman.
Han funderar också på on barnhusets egen kyrka i två våningar upplevdes som hela den vuxna ”barnhatarvärlden” inkarnerad. Eller erbjöd processionen dit – under preceptors översyn – veckans enda stund av stoj och stim? Dagen var ju fri från arbete, maten något bättre och man fick borsta av dammet från kläderna och känna sig lite fin.

Kanske fanns även viss munterhet och inte minst kroppslighet i att trängas samman i de hårda kyrkbänkarna. Var kyrkan en plats för ”allt som sammansvurit sig mot det barnsliga och glada” eller ”ett palats av glädje och gemensamskapsorgier”? Förmodligen både ock.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s