Ska vi bygga samhällen på makt eller på kärlek? Det är grundfrågan i en av mina favoritfilmer, The Mission från 1986.
Ja, jag har väl mossig filmsmak och är förstås känslomässigt biased – reste i området där den utspelas och inspelades senast i vintras. Älskar vyerna, skogarnas säregna symfoni och flodernas brutala dån.
Och visst romantiseras alltid på film. Jag tror inte någon jesuitpräst stannade kvar och stred tillsammans med guaraníerna frivilligt. Kampen mot portugisiska slavjägare och spanska latifundister fick de sköta själva sedan jesuitorden drivits ut från den Nya världen i mitten av 1700-talet.
Men konsten, hantverket, träsnidandet, silversmidet, instrumentbyggandet och förstås den musik som dessa frambragte – ja, den kompetens man erövrat i reduktionernas skolor vårdades ömt, liksom de heliga föremål som gömdes undan för överheten.
Inte förrän restaureringen av de gamla kyrkorna kom igång på 1980-talet avslöjades gömställena som traderats genom tio generationer. Idag blomstrar den ”indianska barockmusiken” och särskilt i Bolivia finns flera underbara kulturmiljöer att besöka.
I Argentina märkte jag hur guaranÍkulturen åtnjuter stor respekt. I den egentliga arvtagaren till jesuitmissionernas regionala organisation, republiken Paraguay, är de etniska relationerna mer komplicerade, trots att språket guaranÍ med stolthet talas av alla (!).
Ja, det är inte utan att jag tror att The Mission hjälpt till att öka medvetenheten och självinsikten kring Paranaflodens stränder. Här bjuder jag på ett par bilder från några av missionerna.
Emil Erdtman 