Isla de la luna

ruiner på torr ö

Flickklostret på Månön

”Till Månön går inga båtar längre, där finns inget att se” fick vi veta. Det triggar en sån som mig och vi städslade en egen kapten (bild 1). På Månön ligger detta komplex (bild 2) där särskilt utvalda flickor hölls inspärrade från åtta års ålder för att lära sig fina manér och en gång i livet kanske få äran att krypa upp i den store Inkans bädd – eller ännu finare: bli offrad till Solen själv (alltså den där inkan).

Ja, visserligen den bästa utbildning en tjej kunde få i inkaimperiet, men skulle någon lyckas rymma från tempelprästinnan mamacunas hårda styre och förlora sin dyrbara oskuld till någon trånande öbo var det levande begravning som gällde – om hon inte lyckades övertyga översteprästinnan om att det var solguden själv som varit framme.

Under 40 år på 1900-talet var ön också en plats att isolera människor på – men då dömda brottslingar. Tyvärr är det fängelset förstört berättar en av de få nuvarande öbor vi stöter på. De allra flesta har lämnat den vackra men ensliga ön för – ursäkta alla boliviavänner – en av världens fulaste storstäder: El Alto. Vid de isolerade ñustornas (egentligen ”aklla”=de utvalda) gamla klosterskola fanns ingen guide att rådfråga (tänk vad många spännande berättelser det skulle gå att göra kring dessa flickor – och vilken bäring de har på vår tids ideal och hedersförtryck).

Men kanske lika bra det. På den större Solön turas öns bönder och fiskare om att guida. Eftersom grupperna ibland kommer ganska nära varandra kunde jag höra hur historierna om var Solen föddes och hur de första människorna steg ner till jorden (på en solstråle förstås) varierade lite från guide till guide.

Tanken med barfotaguiderna är fin, men jag retar mig på allt tjat om ”los incas”. Ja, till och med hus och gårdar – snart säkert även barnen – döps efter inkahärskare som Huaskar och Atahuallpa. Vet de inte att det var just här som motståndet mot inkornas slavimperium var som framgångsrikast?

De enda som lyckades bevara något av sin egen kultur och sitt språk var just aymara kring och i Titicacasjön. Vissa anser t o m att de berömda flytande vassöarna var ett sätt (för gruppen urus) att fly undan de nya härskarna. Att motståndet från just aymara på något sätt ändå accepterades har dels att göra med inkahärskarnas myter om alltings ursprung i just Titicacasjön och dels de mäktiga tempel och byggnader som redan fanns här (Tiwanaku osv).

Utan att vara expert på området tror jag – hittade inga dateringar vid ruinerna – att ”inkatemplen” redan fanns där när härarna från Cusco stävade in med sina vasskorvetter i mitten av 1400-talet. Tiden som det här området låg under inkornas välde var alltså mindre än 100 år och även om inkasamhället var ett särdeles effektivt arbetskraftsmaskineri finner jag det troligare att erövrarna anslöt till befintlig infrastruktur.

Men visst är det intressant att en så kort tidsperiod – som en parentes i historien – får ett så enormt genomslag i det allmänna medvetandet. Det symboliska i att ha anknytning till ett mäktigt imperium (för vad är några förvirrade spanjacker mot Solen själv?) spelar väl in, liksom att guider tenderar att säga det som turister vill höra…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s