Tio år med Bolivia

Bild från by i Bolivia

Bakom den klassiska muren av lertegel och gräs syns de moderna Evo-husen

För tio år sedan var Bolivia ett föredöme i den demokratiska världen. Folkrörelser – ja, här har Sverige och Bolivia en del likheter – samverkade och deltog aktivt i utformandet av den nya konstitutionen – den som så högtidligt fastslog grundbultarna i det nya ”socialistiska” samhället. Ja, alla sådana där politiska epitet kan vi väl lämna därhän, för vad säger egentligen sådana etiketter om vad som verkligen händer och sker i ett samhälle? Socialismen här liknar mer Kinas kommunismkapitalism – ett land med enormt inflytande trots allt tal om avkolonisering och nationell suveränitet – än Venezuelas (trots att Chávez var Evos mentor och förebild under sin levnad – men kanske var det Bolivias smala lycka att han gick hädan – för Maduro har varken lärjungar eller sympatisörer på denna jord).

Nä, låt oss gå bortom de självpåklistrade beteckningarna och se hur samhället utvecklats och förändrats. För som en klok man sa för länge sedan: av frukten känner man trädet.

När Bolivias president i internationella sammanhang talar om urfolk och Moder jord lyfter han på hemmaplan alla vägar som breddats eller dragits där förr skog och berg hindrade människors rörelsefrihet. Nu är kanske inte allt detta så ”nationellt” som politikerna här vill framställa det utan delar av regionala integrationsprojekt, som t ex IIRSA (brassarna suktar så efter Stillahavskusten). Och projekten med en autostrada mitt genom känsliga delar av Amazonas och den norra passagen Cochabamba-La Paz har aldrig slutförts.

Vägar gynnar ekonomin såklart. Förr hängde de läckraste frukter ruttnande kvar på träden i brist på transportleder för export. Bara de mexikanska och colombianska knarkmaffiorna bemödade sig om att ge sig ut i spenaten och betala för åtråvärda grönsaker. Ja, vägar knyter samman människor – det är ett resande folk det här – men driver också på urbaniseringen. Lokala maktförhållanden ändras. Om du i en liren by med nydragen väg ser ett pampigt palats vid torget vet du att där bor ägaren till bussen som kontrollerar transporten av människor och ting.

Sedan har det sänkts ner en massa Evo-hus över landsbygden. Jag vet inte vilka dessa fina små röda tegelvillor var tänkta för (jag har tidigare skrivit om politiken med gratis bostäder år människor med funktionsnedsättning men har inte följt upp detta – är ju på semester banne mig). Vissa säger att de politiskt lojala får bo så här fint. Man måste i alla fall själv äga marken, så det är väl tveksamt om de mest behövande gynnas. Oavsett vilket så liknar detta för mig jultomtepolitik med förmåner till vissa utvalda. Att bygga hus är ju faktiskt något folk här kan. Det skulle säkert behövas studiecirklar och utbildning i hur man själv bygger med bättre kvalitet, men inte nödvändigtvis färdiga hus.

Ja, ni hör hur svensk jag är. Vi är vana att varor produceras på en marknad och att staten bara lägger upp spelreglerna. Men staterna i Latinamerika sysslar ofta med egen produktion av basvaror som sedan delas ut. Jag tycker det är bättre att gå in med subventioner där det behövs för att gynna miljö och samhälle. Till exempel skulle solpaneler kunna subventioneras. Jag funderade själv på att bidra med en sådan med ryggade tillbaka när jag såg att de minsta kostade över 10.000 kr. Istället är det nu elledningar kors och tvärs och överallt i landet, förutom stor användning av gastunnor som släpas hit och dit. Landet så nära solen med sina 300 soldagar om året borde kunna bättre!

Den materiella standarden har alltså höjts (bilar överallt), men här faller inte bara äran på regeringen utan såklart på det hårt arbetande folket. Åtminstone de som saknar jobb sliter. De som har jobb kan ta det lite lugnare… Men hur är det med den demokratiska utvecklingen bakom alla standardhöjningar? Hur fungerar den lagstiftande, styrande och dömande makten? Och framförallt: hur upplevs utvecklingen av det verklighetens folk jag själv umgås med?

För visst kan man smälla upp sjukstugor och skolor, men vad hjälper det om man kan muta sig till betyg och examina eller om de som halar upp en fet sedelbunt får schysstare vård? (Att den som har pengar får bättre vård än andra är en av de värsta idéer mänskligheten har kommit på – vård ska ges efter vårdgivarens förmåga i enlighet med vårdbehovet). Ja, jag känner de som inte orkar jobba inom utbildningsväsende eller sjukvården för att de inte står ut med att se korruptionen.

Men ännu allvarligare är väl korruption inom rättsväsendet – själva ryggraden i ett samhälle. Att inte något gjorts åt rättsväsendet på dessa tio år är för mig en gåta. Jo, domare tillsätts nu av regeringen, fast det får vi ju sätta på minuskontot eftersom det går rakt emot principen om rättsväsendets oberoende. I övrigt fortsätter poliser, åklagare, advokater och domare att kräva in tusentals kronor för varje underskrift och varje litet steg i de byråkratiska irrgångarna – alltså för att göra sitt jobb. Ja, egentligen borde jag inte benämna dem vid dessa fina titlar, snarare liknar de penningautomater som bara gör ett ryck när mynten trillar in.

Visserligen har en antikorruptionsmyndighet bildats, men vad jag hört av dem som vänt sig dit krävs även där så mycket stämplar och pappersspring att folk ger upp. Byråkratin är ett eget slukande monster, som motarbetar och utpressar medborgarna. Visst skulle det gå att effektivisera genom att digitalisera. I alla mänskliga möten finns risk för korruption och därför bör de så långt som möjligt undvikas inom byråkratin. Alla har mobiltelefon och en digitalisering skulle spara massa kostnader för stora kontor och framförallt minska all denna tid i köer och väntrum som så sinkar det bolivianska produktiviteten.

Så till den lagstiftande och styrande makten. Jag nämnde det folkliga deltagandet i konstitutionsbygget, den 17:e sedan självständigheten 1825. Där begränsas mandatperioderna för en president till två. Nu har Evo Morales snart suttit i fyra och ville så gärna sitta en femte att han utlyste en folkomröstning om att blunda för paragraf 168 i konstitutionen. Folket sa nej, men sedan dess har han funderat ut fyra olika sätt för hur han ändå kan bli evig (dålig ordvits) landsfader. Kanske en folkomröstning till eller göra en Putin genom att pausa strax innan mandatperioden går ut (och låta vapendragaren – ja, han är gammal gerillasoldat – García Linera hoppa in några månader).

Den förste att bryta mot konstitutionen var alltså den som valts till att bevaka och fullfölja den. Men som så många andra makthungriga män kunde han när allt kom omkring inte tänka sig att hans makt skulle ha någon bortre gräns.

Jag har tidigare skrivit om symbolvärdet i att en barfotagrabb från höglandet går och blir president och jag blir illa berörd när jag på gatorna i Santa Cruz – den ekonomiska huvudstaden – hör folk fnysa åt ”den lille indianen” eller ser klottret i La Paz om ”el indio de mierda” som ska få betala dyrt osv. Rasismen har minskat (idag hörde jag några kvinnor prata och skratta högt på quechua mitt på torget i Cochabamba – otänkbart för 20 år sedan), men finns ju ändå kvar.

Fast nästan lika illa som rasism är väl denna personfixering. Kampen på husfasaderna står inte om någon ideologi utan om för eller mot en enda person, EVO. Men ett samhälle står inte och faller med en människa av kött och blod som kan dö när som helst (som Chávez). Denna caudillismo (tron på den starke ledaren, förlåt starke mannen) är något man jämte rasism och machismo måste ta tag i på allvar. Visserligen måste någon representera, leda möten och dra i trådar, men långsiktig förändring åstadkoms gemensamt i ett samhälle. De förtroendevalda byts med fördel ut med jämna – rätt så korta – mellanrum.

Presidentens parti MAS har tyvärr utvecklats i alltmer totalitär riktning. På senaste kongressen valdes just Evo Morales till nästa vals presidentkandidat, alltså rakt emot konstitutionen. Han utropades också som ”comandante”, vilket även om det bara är ord pekar på vartåt partiet önskar gå. Vissa debattörer spekulerar i om statsledningen faktiskt vore kapabel till en så kallad ”autogolpe” och sätta demokratin ur spel, men så pessimistisk vill jag inte vara.

Men ett minne kommer upp: när MAS fått makten för tio år sedan träffade jag en hängiven partimedarbetare som sa att nu var det viktigaste för partiet – och i därmed reformerna i landet – att fostra nästa generations ledare så att inte några gubbar bet sig fast vid sina poster. Kanske ingen slump att det var en kvinna som kämpade för detta – och jag kan bara inbilla mig hur besviken och desillusionerad hon måtte vara idag.

Det är som bekant farligt att sitta för länge. Det gäller mexikanska PRI, sydafrikanska ANC och till viss del våra egna socialdemokraterna när det begav sig. Frestelsen är stor att vilja kontrollera och styra saker och ting långt utanför ett politiskt partis mandat. Det gäller det civila samhället och offentliga befattningar inom t ex utbildning och vård. Sådana samhällen alstrar rädda och fjäskande medborgare.

Att tvingas skaffa partibok för att göra karriär är ingen bra grund för en effektiv förvaltning och ett samhälle bestående av självständiga och frispråkiga medborgare. Vill man vara dramatisk kan man säga att ett sådant system gör våld på demokratin. Nä, politiker ska inte binda upp människor i lojalitets- och beroendeband utan skapa förutsättningar för dem att klara sig själva. Politik ska med ett fint ord bemyndiga människor.

Den gryende rädslan för att säga vad man tycker eller skriva det man hör är olycksbådande. Journalisten Carlos Valverde som avslöjade att presidenten hade ett barn på bygden (åtminstone skrivit på ett faderskapsintyg) kände sig tvingad att gå i landsflykt efter att poliser omringat hans hus (han trodde alltså inte att de var där för att skydda honom…). Sådant är varningsklockor, men jag upplever ändå från min horisont att debattens vågor tillåts gå ganska höga. I de många och tjooocka papperstidningarna finns djupa analyser och långt rättframmare åsikter än de jag smyger in här. Och diskussionen handlar på ett annat sätt än i Sverige om väsentligheterna: vad är det för samhälle vi vill ha och hur ska det organiseras?

En sak som inte bara borde debatteras mer, utan bearbetas i grunden är korruptionen – och dess orsaker. Ett land där yrkesmänniskor skinnar och lurar sina medmänniskor lider brist på det grundläggande kittet i alla fungerande samhälle: tillit. När man i bästa fall bara litar på de närmaste familjemedlemmarna formas ett stängt och odynamiskt samhälle. Man behandlar inte sin nästa såsom man själv skulle vilja bli behandlad, utan ser denne som någon att sko sig på eller i värsta fall klättra på. Det är också by the way ett föga kristet handlande i ett land där kyrkorna fylls söndag efter söndag.

Men om jag jämför med till exempel Paraguay – som enligt sådan där knäpp religionsstatistik brukar hamna etta som det kristnaste landet i världen – så upplevde jag under mina få dagar (ska betonas) där att samhället genomsyras av ännu större misstänksamhet och önskan att blåsa varandra (ni minns kanske varuhusbranden 2004 då hundratals barn brändes ihjäl eftersom affärsinnehavaren låste dörrarna – här skulle ingen plocka med sig någon liten leksak utan att betala). Jag tror att en 35-årig brutal diktatur i ett land bryter ner sammanhållningen och att det kräver sitt långsiktiga arbete att reparera. Givetvis krossas folkrörelserna under så lång diktatur – och det är dessas fortsatta starka ställning som ändå ger hopp för Bolivia.

För även om ganska många här säger att inget går att förändra, att korruptionen är så djupt rotad osv, så vet jag att det går. Jag länkade bara för några dagar sedan till en dokumentär om Antanas Mockus, borgmästare i Bogotá på 90-talet. Med humor och symboliskt handlande lyckades han som den goda pedagog han är visa på det sjuka och egoistiska i att bara tänka på sig själv och skita i andra (som ju också leder till att man själv förlorar i slutändan).

Mockus tillhörde inget politiskt parti, men ändå fick han människor att betala frivilliga extraskatter för det allmännas bästa. Genom sitt eget exempel ville han höja moralen i samhället. Om det fanns någon ideologi bakom så var det den att alla människor kan förändras. För visst är det så. Varför slänger folk skräp genom bilrutan och betalar mutor i ett land men inte när man kommer till ett annat? Det handlar om respekt och vilket förtroende man har för människorna i det omgivande samhället.

Vad kan vi lära av denna långa drapa? Ja, vi behöver inte bara övertygade politiker (som Mockus) utan framförallt övertygade medborgare, som när det behövs går samman för att värna humanitet och människokärlek. Det behövs under och bakom de politiska partierna en samhällsbyggarrörelse som garant för att samhället inte ska drunkna i käbbel om räntor och inflation. För om det nu är politiska partiers uppgift här i världen att dividera om ekonomiska teorier och kalkyler, så är det humanistiska sammanslutningar (t ex kyrkor, men också andra) som bär och vårdar de värderingar samhället ska grundas på.

Risken med republiker där högsta hönset är politiskt vald är att yttersta makten befläckas av politiska intriger. Här har vår monarki den fördelen att statschefen är helt opolitisk och bara sitter där som en symbol – en symbol för att samhället byggs på gemenskap i frihet. Javisst, en urmodig företeelse och en väldigt motsägelsefull symbol för detta, men ändå något rätt så neutralt att enas kring. Ja, så kan det gå när man vistas för länge i en republik: en saknar sitt gamla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s