Månadens dikt: januari 2017

Det ljusnar över paradgatan
natten har spolat den ren

Jag halkar på de buckliga gatstenarna
som med tiden slipats blanka och svarta

Nu ser jag deras symmetriska mönster
nu när människomassorna från skymningen bara är ett minne

De rörde sig som tröga ormar ner genom gränderna som korkats igen av trafiken
på mittrefugen spanar de efter lediga bänkar eller ett frestande gatustånd
skratt och diskussion, tutande brusande minibussar

Nu hörs istället det dova suset från den underjordiska floden
den som färgats orange av alla industrigifter
och som en gång svämmade över när en glaciär rämnade
bilar och människor sveptes med ned i dalen

Numera hålls vattenströmmen i schack av raka murar
men någon stadsplanerare har ännu inte anställts

Från ravinen i botten reser sig sneda trappsteg av den leran mjuka svajande
på de lösa klippkanterna staplas klossar och torn
uppkastade i ett virrvarr bakom svarta trådar

Smala balkonger med snidade järnräcken
bredvid kubiska kolosser i grälla färger
varje hus söker sin egen nyans
ropar ut sin personlighet

Längre ner sprängs landskapet sönder i raviner och hålor
den formbara marken töjs och bända
nya skepnader tar form genom tiden
mönster med en helt annan symmetri

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s