Artikel i Sändaren nr 49/2017 Normkritik – en frihet eller en boja?

Vi styrs av oskrivna regler och uppfattningar om vad som är bra och dåligt, fint och fult, rätt och fel. Dessa allmänt accepterade gränser för åsikter, värderingar och beteenden kallas normer, efter latinets ord för vinkelhake.

Att bli medveten om normerna och förhålla sig kritisk till dem borde väl inte vara kontroversiellt? Ändå har den så kallade normkritiken i media framställts som en officiell lära som alla måste följa. Är det ett missförstånd eller finns fog för kritik av normkritiken?

Det var bakgrunden till frukostseminariet Normkritik – frihet eller boja? Som hölls i Andreaskyrkan på Södermalm i Stockholm, i samarbete med Universitetskyrkan Stockholm och studieförbundet Bilda.

Samtalsledaren Göran Gustafsson inledde med en illustration från sina barns förskola där de normkritiska pedagogerna läste sagor om normbrytande familjer, men skruvade på sig när han föreslog ett besök i stadsdelens koptiska kyrka.
—Vi måste jobba även med de normer vi upplever som hotfulla, sa han.

Pedagogerna Lotta Björkman och Elisabet Langmann verkade däremot trivas i 1800-talsfrikyrkan på Södermalm – enligt Göran Gustafsson ett uttryck för sin tids normkritiska rörelse. Lotta Björkman har utbildat i normkritik alltsedan Skolverket i en rapport 2009 rekommenderade det normkritiska perspektivet. I Allmänna råd från 2012 ingick att både personal och elever skulle ”diskutera egna normer och attityder”.

Normkritik verkar vara ett svenskt fenomen, även om inspiration kommer från pedagogen Kevin Kumashiros distinktion mellan att tala om den andre och processen (othering) som skapar och förstärker det som är annorlunda. Framförallt är normkritiken en reaktion mot toleranspedagogiken som utgår från en ”normal” överordnad grupp som tolererar de avvikande utan att nödvändigtvis inkludera dem. Normkritiken undersöker istället orsakerna till varför vissa ses som avvikare och vill sedan förändra dessa maktordningar.

Lotta Björkman betonade att vi behöver normer om allt från barnens turtagning till demokrati och goda relationer. Normkritiken tar däremot sikte på förtryckande normer som begränsar val och livsmöjligheter. De utestängande och diskriminerande normerna fördelar makt och resurser på ett ojämlikt sätt genom att belöna dem som följer normerna och bestraffa dem som bryter. Den som inte passar in osynliggörs och utesluts ur gemenskapen.

Normer är omedvetna för dem som inte avviker och därmed har privilegiet – och makten – att kunna passera obemärkt. De som passar in har svårt att förstå normbrytarna, men det kan också vara plågsamt att tvingas följa normerna. Lotta Björkman tog ett exempel med en vaktmästare på landet som egentligen ville vara musikalartist.

Normkritik ska handla om att stanna upp och titta på sig själv för att bli  medveten om de osynliga normerna och sedan förhålla sig kritisk till hur man påverkas av dem, att med nyfiken blick betrakta det man upptäcker.

Men nu har alltså även normkritiken börjat uppfattas som en pålaga och pekpinne. Göran Gustafsson berättade att han känt sig ängslig inför seminariet och vägde sina ord på guldvåg. Även Lotta Björkman kom efter en tid som utbildare att må allt sämre av de spänningar som uppstod kring normkritiken. En förklaring ser hon i att normkritiken inte stannade vid ett tänkesätt utan förpackats i färdiga metoder. Inte minst skolorna har efterfrågat handfasta metodmaterial, som i värsta fall förstärker föreställningen att det finns ett rätt och fel.

Elisabet Langmann är forskare i pedagogik och har analyserat normkritiken vetenskapligt. Hon anser att det finns djupt rotade normer och traditioner som är värda att bevara, men pekade framförallt på risken att normkritiken stelnar till en ideologi med egna renlärighetskrav och en uppdelning i de som förstår och de andra, de oupplysta. På så vis skapas nya främlingar som normkritiken har svårt att hantera. De som inte hänger med och fattar det här med normer hamnar utanför. En annan fara ligger i att inre eller yttre språkpoliser bevakar hur saker sägs istället för vad som sägs.
—Vi måste få leka med orden, ta risker, ändra oss och provtänka, sa Elisabet Langmann.

De båda pedagogerna var ense om att självreflektion, inte lydnad eller upprepning av vad andra säger, är vägen till verkligt lärande och därmed nya sätt att handla.
–Inte ens dokument om mänskliga rättigheter kan rädda oss om vi inte tänker och vågar göra bedömningar själva, sa Elisabet Langmann.

En sådan mognad ger möjligheten att omformulera och experimentera med normerna – något som av organisationen Settings har kallats normkreativitet.
– Att bli medveten om normerna så att vi kan bryta mot dem för att utveckla våra individuella förmågor och valmöjligheter är en stor befrielse, sa Lotta Björkman.

Demokrati är samhällets ram – vinkelhaken – inom vilken vi är fria att välja olika sätt att leva – vare sig det är som frikyrkomedlem eller transperson, eller båda! Elisabet Langmann talade om vikten av att skapa frirum där normer vidgas istället för att snävas in. Ju fler som ryms desto bättre. Om normkritiken kan föra oss dit är den en möjliggörare.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s