Bolombolo

I den colombianska avkroken Bolombolo tillbringade den svenskättade poeten León de Greiff några av sina mest produktiva år. När jag visade min tavla ”Bolombolo” på de Greiffs egen festival i Korpilombolo muttrade kännarna om gatlyktors utformning och den absurt öde gatan. Sådär ensam är minsann ingen flicka i Bolombolo!

Men det här är mitt Bolombolo, precis som León de Greiffs Korpilombolo är en produkt av längtan och drömmar.

Mitt Bolombolo ligger mellan gröna kaffeberg i en inskjutande bukt av Caucafloden, inte så smärtsamt pittoreskt som den gamla provinshuvudstaden Santafé de Antioquia en bit nedströms, men med en rejäl bro, en vägkorsning och en lugn böj av floden – att simma i utan att dras med i strömmen mot kajmanernas rike.

Hit begav sig alltså León de Greiff år 1926 efter att ha kastat den strikta bankkostymen och brutit upp från det inrutade tjänstemannalivet uppe i det kylslagna Bogotá. Nu skulle skaldas och levas bohemliv! Bland vanliga människor, riktiga människor – med blod i ådrorna, svett på ryggarna och sälta i mungiporna.

Men den kompakta hettan och den myllrande marknadsgatan ner mot den sandfärgade floden gjorde dagarna till en enda lång väntan på natten – den mjuka omslutande, räddande vännen: Natten. Då lade sig stojet kring fiskbryggorna och de skramlande hästkärrorna låstes in i sina bodar av glesa vidjor.

Då, bland de dova färgerna och klingande ljuden av skrovliga glas i den ruffiga baren, lösgjordes pennan, levde tanken och störtade poesin fram i rytmiska pulser. Mitt i det svarta brann en låga, framträdde färger: gröna, lila, röda…

Var det inte detta som förfäderna omtalat? Hur natthimlen plötsligt sprakade av färg. Den djupa midvinterhimlen med sin spegel av knastrande snö. Och som små flagor i det evigt vita ensliga byar och gårdar, hukande lador och pörten.

En av dessa platser – i eller utanför Lappland, vem visste? – ljöd som det slamrande Bolombolo, fast med korpens ödsliga kraxande istället för guarapodrinkarens sluddrande läte.

León de Greiff föreställde sig Korpilombolo som Bolombolos motpol i allt, inte bara geografiskt och klimatologiskt, utan även mentalt. Det avlägset andra, det bortträngda nordiska arvet, som så vilsamt svalkade sinnet med sitt gnistrande kallbad.

Nätterna i Bolombolo fyllde skrivhäftena, men León återvände till Bogotá för att få umgås med andra poeter och bli en värdig familjefar åt fyra barn.

Sverige fanns där som en hägring, en gammal berättelse om von Greiffar som konspirerat mot kungen, men till slut tröttnat på det alltmer krympande kungariket (till råga på allt utsålt till en ofrälse fransos) och – med en avskedsdikt av självaste Tegnér – intagit en bit av den alldeles nyfödda republiken Colombia, på den tiden två och en halv gånger Sveriges storlek.

Carl Sigismund och hans Lovisa Petronella återvände aldrig till fäderneslandet trots vädjande brev från en åldrande biskop, som bad till alla makter han kände om att en gång i livet få se sina barnbarn.

Sverige förblev en fördold fantasi genom generationerna, lagrad längst ner på själens botten. Tills León de Greiff i 65-årsåldern bosätter sig några år i Stockholm, vankar på dess gator utan att lära sig det klara men ack så tilltrasslade språket.

Om han någonsin kom till sitt Korpilombolo vet jag inte. Det blev kanske aldrig av till slut. För väl i Sverige verkar förtrollningen vara bruten. Som den hägring det var upplöstes fantasin om det mystiska köldriket.

Hade han åkt till Korpilombolo då på 60-talet hade han sett en helt vanlig svensk tätort – med post, bank och polis, med vårdcentral, arbetsförmedling och försäkringskassa. Längs Överkalixvägen simhall, skoaffär och järnhandel – ja allt en människa behöver.

För León de Greiff – som drömde om det ödsliga och tysta – hade 2018 varit att föredra: en avfolkad by med ett par åldrade sparkstötare längs Strandgatan. En enda liten butik där flyktingarna handlar små tilltugg till tröst i ensamhetens långa väntan.

Är det samma tilltugg som Sigismund och Petronella knaprade på under den långa överfarten till den nya världen? Och under ljumma kvällar medan gulddrömmarna förbleknade därborta i provinsen Antioquia? Medan den längtande familjen i norr sjönk ner mot jordens mörka hjärta.

Emil Erdtman januari 2018

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s