En hård skare täcker den luftiga snön
barnen susar fram över den utan att tänka på det förtryckta livet därunder
Men uppviglaren ruvar på en plan
de uppstudsiga stjälkarna
de omstörtande maskarna
de kulturradikala blommorna ligger redo
Fräcks huggs istappen av
somnar in på den torra marken
De sista snöknölarna upplöses i intet
röda flammor spritter i de bruna fjolårslövem
I den gamla
gården lyfts innanfönstren försiktigt bort
de yttre bänds upp mot den friska vinden
damm och skräp yr
ihopknutna trasor dras isär
Skalet spricker
gnistorna alstrar liv
Emil Erdtman 