Världens mest avlägsna plats

Kanske är det värmen, men ibland får jag en närmast pervers längtan till riktigt avlägsna platser. Och då menar jag inte Gotska Sandön eller Svalbard, inte ens Påskön och Pitcarn, utan typ Tristan da Cunha – 200 mil söder om närmaste bebodda ö, Saint Helena, och utan reguljära förbindelser med omvärlden.

Det var de djärva portugiserna som först gav sig i kast med Sydatlanten och skådade öar som St Helena, Ascension och Tristan de Cunha – därav de latinska namnen, det sista på sjöfararen själv. Öarna är egentligen skyhöga vulkantoppar på den mittatlantiska ryggen – den skarv mellan kontinentalplattorna som så tydligt syns vid Tingvalla på Island.

Falklandsöarna – där fransmännen först klev i land – är i och för sig ingen kota i den där ryggen, men får vara med i den här historien, som börjar med att den sydatlantiska mångfalden förbyttes i brittisk monokultur när det behövdes en riktigt bred säkerhetszon runt trofén Napoleon, som år 1815 satts att dö på St Helena. På Tristan da Cunha posterades då en skotte vid namn William Glass – om nu fransoserna skulle få för sig att ta bakvägen förbi Antarktis för att frita sin kejsare – och dessutom komma så nära att Glass hann ro ut och sänka skeppet.

Tristan da Cunha är egentligen en lavasvart vulkan som sticker upp 2000 meter över havsytan. På klipphyllor och skrevor bor de albatrosser och petreller som trivs med underkylt regn och konstant snålblåst. På nordsidan (som tur är med tanke på solen) har lavamassorna bildat en platt landtunga där Glass reste sin hydda. Även om klimatet hade vissa likheter med hans skotska hemöar måste han fått en rejäl släng av lappsjuka härute – och vi får väl förlåta att han lockade över fru och döttrar som sällskap och hjälp. Under 1800-talets lopp strandade sedan en vinddriven ryss, någon italienare och en skeppsbruten holländare.

Från denna lilla koloni härstammar dagens knappa 300 tristanbor. Här lever de på fisk och feta humrar och odlar potatis några kilometer från bosättningen. Dit går öns enda väg – och enda busslinje. Tristan da Cunha kan stoltsera med många rekord i ”remoteness”. Här ligger till exempel världens mest avlägsna golfbana. Men egen båt rekommenderas! Den årliga postbåten RMS Saint Helena har pensionerats och är till salu. Vid sjukhusbehov chartras sydafrikanska fiskebåtar för den veckolånga överfarten in till Kapstaden. Att postväsendet kollapsat världen över (eller är det bara i Sverige?) drabbar öns största inkomstkälla: frimärken – eller så är filatelisterna ett troget och köpstarkt släkte…

Flera märken från 70-talet har grälla motiv av den svenska skärgårdsmålaren Roland Svensson. Han följde nämligen med tristanborna tillbaka när de 1963 återvände till ön, efter att ha evakuerats på grund av ett vulkanutbrott strax intill bosättningen år 1961. Ingen dog men hus sattes i brand av de flygande eldkloten. Den avlägsna drottningen i norr förbarmade sig i sin nåd och gav asyl åt imperiets förlorade söner och döttrar. Alldeles för soligt och varmt, tyckte väl tristanborna, dessutom bullrigt och smoggigt som det var i 60-talets England. Hål i tänderna fick de också för första gången. Det räckte väl med de åkommor som förfäderna tagit med sig – och som gått i arv i brist på nytt friskt blod. Men lite nya friska vätskor hoppas jag de fick med sig hem.

Foto: wikipedia

Öarna i sydatlanten låg förr strategiskt utmed allfarlederna, men sedan Suez- och Panamakanalerna byggdes hamnade de i ett bortglömt bakvatten. Stiltjen bröts 1982 när den argentinska militärjuntan råkat hitta en karta och upptäckt en utrikisk ögrupp strax utanför den egna kustlinjen. Kanske tog de till och med reda på att ögruppen ägdes av en medelålders dam vid namn Elizabeth och i praktiken styrdes av en annan lady kallad Margaret. Berusade av sin machismo tänkte de väl att det skulle bli en enkel match att snuva dessa kärringar på några vindpinade öar. För sent insåg koryféerna i Buenos Aires att den ena ladyn var smidd av järn och den andra mån om de sista resterna av sitt världsomspännande imperium. Södra Atlanten är brittiskt innanhav! Och skall så förbliva!

Vi vet alla hur det gick. Britterna sänkte Argentinas stolthet kryssaren Belgrano och nedkämpade i närstrid (den sista i historien?) de fattiga och otränade tonårsgrabbarna som juntan skickat iväg – till råga på allt utan mat så att flera faktiskt svalt ihjäl. Den soldat som dristade sig att stjäla en höna från någon övergiven farm straffades av sina egna – inga kommunistfasoner här inte! – genom att naken bindas fast mot den iskalla och blöta marken. Det vittnas till och med om att fåraherdarna på ön stack åt de stackars småpojkarna från fiendeland en och annan fårskank. De överlevande argentinarna paddlade hem med svansen mellan benen och ska man se något positivt med kriget (det ska man förstås inte) är det väl att den del av befolkningen som tyckt att det var lite häftigt med militärdiktatur nu insåg att den inte var mycket att skryta med, ens i militärt hänseende. Ett år senare återinfördes demokratin och pampas folk höll sig i fortsättningen på landbacken.

De 2000 rödbrusiga farmarna i Stanley belönades med visumfrihet för att de valt Union Jack framför en blodig sydamerikansk junta. Tristanborna har ingen visumfrihet, men tydligen flyttar ungdomarna till Falklandsöarna när de vill komma ut i stora världen. Annars lyder Tristan under St Helenas jurisdiktion. Där har gravvaktarnas ättlingar nyligen dragit upp en landningsbana och öppnat flygplats. Vissa öbor verkar dock våndas över att den stilla lunken nu kommer vändas i massturism. Mer flyg åt världen alltså – och smidigare kontakter mellan människor!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s