Har läst Torbjörn Tännsjös båda memoarböcker Vänsterdocenten och Etikprofessorn. Välskrivet om att gå sin egen väg och argumentera för sina åsikter i en oförstående omvärld. Det inger respekt, liksom hållningen att inte stänga in sig i ett akademiskt elfenbenstorn utan ständigt härja ute i den offentliga debatten och t ex av princip alltid tacka ja till inbjudningar från funktionshinderrörelsen – där det för det mesta handlat om fosterdiagnostik där ju Tännsjö menar att föräldrarna ska få välja vilka barn de vill ha – ungefär som det blivit väl? Han skriver besviket hur rörelsen inte lyssnat på hans så ihärdiga argumentation, men inte heller de judar och kristna som han försökt övertyga om att den synd som Bibelns Onan begick inte alls var onani utan vägran att bistå vid ”assisterad befruktning” – något dessa religiösa herrar (ofta) alltså borde förorda.
Böckerna innehåller även kusliga inblickar i den akademiska världen, särskilt KI där läkarexamen verkar trumfa andra meriter och där till slut Macchiariniskandalen briserade. Tännsjö satt i det granskande rådet men medger att han i början inte reagerade nämnvärt på anmälningarna där i skuggan av kulten kring det som skulle visa sig vara en veritabel charlatan. Slutsatsen blir att det finns problem med den här typen av grupper och råd (liksom andra insynsskyddade sammanslutningar, som t ex Svenska akademien) som t ex ska övervaka fusk – i värsta fall inom den egna organisationen. Exempelvis brukar den som är jävig gå ut ur rummet, men även den som står utanför dörren några minuter påverkar beslutet, kanske ännu mer än vid bordet. Han kommer fram till att utredning av fusk istället borde skötas av poliser och jurister. Även i Gillberghärvan hade han ett finger med i spelet. (Gillberg begick en kanske ännu grövre synd en Onan genom att förstöra sitt forskningsmaterial så att det inte går att granska, men drev sin sak ändå till Europadomstolen där han till slut torskade.)
Memoarer ska innehålla knäppa möten och raka omdömen om folk man mött genom åren och här kan nämnas föreläsning på filosofiska fakulteten i Nordkorea, ”debatt” med Horace Engdahl, en skål med Karadzic och handslag med Milosevic, tillsammans med Stig Strömholm av alla människor – för övrigt retoriskt oöverträffad i Sverige enligt Tännsjö (som är vänsterpartist sedan 1970 men har försvarat konservatism och i sina medicinetiska åsikter går på tvärs med partiet). En annan retoriker är Lars Gustafsson vars avhandling i filosofi (Språk och lögn) aldrig borde släppts igenom enligt Tännsjö. Men han ångrar den mobbning som svenska filosofer (inklusive han själv) utsatt den självsäkre författarfilosofen för. Så nog är han allt en mänsklig varelse den gode Tännsjö, även om – behöver det sägas? – jag inte håller med om allt. Hans omtanke kan jag förresten själv intyga för vi träffades en gång på 90-talet och började prata Bolivia, där han turnerat med Vänsterpartiets blåsorkester. Att gå bland hundratals bastubor och kornetter på den stora Urqupiñafestivalen i Quillacollo var nog en upplevelse om än något appart för en ateist (jo, det finns ett kapitel om Gud) att vistas i en så religiöst överhettad miljö. Några dagar efter vårt möte låg iallafall ett brev med en cd-skiva på hallgolvet. Tack för den och två givande böcker!
Emil Erdtman 