Peter den store – eller hur rysskräcken kom till Sverige

Det talas mycket om rysshärjningar i år. Stolta uppvisningar har skett av hur ryssen motades i sund vid Stäket och när jag var i Nyköping läste jag på informationsskyltarna om hur staden brändes under den ryska offensiven mot svenska kusten år 1719. Särskilt starkt är minnet av rysshärjningarna i Stockholms skärgård där tusentals blev hemlösa när deras gårdar brändes ner.

Men ville verkligen Ryssland inta Stockholm och lägga under sig Sverige – ett totalt utfattigt land där de som överlevt pesten några år tidigare nu satt apatiska av svält och där den manliga befolkningen förts bort av en osnuten knäppgök till kung att slaktas på Ukrainas stäpper? Nä, anledningen till rysshärjningarna var att Sverige hårdnackat vägrade ge upp efter 20 år av förödande krig.

Karl XII (som väl Jimmie Åkesson och hans kumpaner hyllar? – det säger en del om bildningsnivån i det lägret – för är det någon som ska hyllas är det väl lillsyrran Ulrika Eleonora som verkade för fred och riksdagens återöppnande) hade trots vädjanden från både pappas och farmors dödsbäddar med liv och lust kastat sig ut i kriget. Men det var faktiskt inte han som började, utan (bl a) den svenske undersåten Patkul som var sur över att inte ha fria händer i sitt lilla grevskap Livland (när svenskarna senare fick vantarna på greven utsattes denne ”svikare” för den mest utstuderade tortyr).

Danmark och Polen ställde gladeligen upp mot den gamle ärkefienden i norr, men Ryssland var mer motvilligt. Unge tsar Peter (1672-1725) såg upp till Sverige och skulle 1716 försöka kopiera den svenska statsadministrationen med kollegier och folkbokföring till ryska. Han hade nog istället föredragit stöd mot ärkefienden Osmanska riket, men för det fick han väl först ställa upp på krig mot Sverige, kanske han tänkte. Han hade ju trots allt vid ett besök i Riga 1697 blivit snorkigt behandlad av de okultiverade svenskarna, inte alls fått det mottagande som anstod en kejsare.

Men snart skulle han ångra vad han gått med på. Karl XII sopade först undan danskarna och sen sin kusin August från den polska tronen där han placerade en marionett. Kvar stod Rysslands armé, ett sorgligt gäng snabbt ihopfösta skogslufsar. De flydde hals över huvud när den fruktade blågula fanan syntes i fjärran (Narva osv). Svenskarna ansågs nämligen alltsedan trettioåriga kriget som de mest barbariska. Ni som läst Peter Englunds Poltava minns hur våra svenska förfäder slet spädbarnen itu om inte deras mödrar öppnade matförråden. Det var en grymhet som inte stod dagens jihadister efter. Allt är kanske bara en fråga om fostran och träning…

Historikerna lär tvista om det är strukturer eller personligheter som styr, men åtminstone Peter den stores personlighet får nog sägas ha betytt en hel del (liksom även Karl XII:s). Två drag tänker jag på: hans förkärlek för Europa och hans fixering vid hav och båtar.
Två meter lång var han som gjord till tsar, men faktum är att han kom på typ fjärde plats i successionsordningen. Som minsting i andra giftet var han aldrig tänkt för tsarkronan och fick inte samma fina utbildning som sin äldre halvbror och även syster Sofia, som styrde Ryssland under sju år – innan Peter fick henne i kloster. Peter fick som barn hållas ute på lantstället med sina leksaksarméer (självklart bestående av levande barn). En gång när han var inne i Kremlborgen såg han sina familjemedlemmar slaktas i de blodiga maktkamper som slutligen ledde fram till att han själv vid 24 års ålder satt med hela makten.

Ryssland hade i hundratals år varit ett slutet och isolerat land, starkt präglat av den ortodoxa kyrkan. Äktenskap med utlänningar var i princip otänkbart, men hans mamma hade faktiskt något så ovanlig som en fostermor från England, och där kom ett minimalt västligt inflytande in i den annars ärkekonservativa tsarfamiljen. I Moskva fanns också en liten enklav med utländska diplomater som fick hållas avskilda och skyddade för främlingsfientliga attacker. De flesta ryssar ville inte ha med utlänningar att göra, och vägrade ofta som t ex soldater att lyda utländska befäl. Men bland Peters polare fanns både schweizare och holländare. Han lär hjälpligt ha talat nederländska.

En gång på sina strövtåg fick han syn på några gamla krökta brädor nere vid en flodstrand och undrade nyfiken som han alltid var vad det var. En gammal ”båt” förklarade kompisarna, som ju kom från en av dåtidens största båtbyggarnationer. Peter blev från den dagen som besatt och började först bygga båtar nere vid floden, avancerade sen till en sjö, där hans mor dog i sviterna av att genomlida sonens uppvisningar på böljorna. Hon hade strängeligen förbjudit honom att ge sig ut på det fruktansvärda som beresta människor kallade hav.

Någon flotta hade inte detta folk av notoriska landkrabbor med endemisk vattuskräck. Enda hamnen låg hundratals mil norrut vid Vita havet. Men när Peter kom till Holland och såg de många skeppsvarven rusade han ner i dockorna för att lära sig allt om skeppsbygge. I månader stod han där i arbetskläder och snålblåst, säkert med drömmen om en rysk flotta i sikte. Och då självklart i Svarta havet, helt omslutet av Osmanska riket. För dit hade ryssarna precis nått fram och även lyckats sända en fredsmäklare till Konstantinopel i en av de första ryskbyggda båtarna.

Men när nu den svenske kungen med sina tvångsrekryterade (bl a slets de ur kyrkbänkarna av kungens hejdukar) småkillar kämpade sig igenom Ukrainas bitande vintrar och nedbrända stäpper för att inta Moskva lämnades Östersjön utan skydd. Då kunde inte Peter låta bli att först ta Nöteborg (en borg rund som en nöt) vid Ladoga och sedan den svenska staden Nyen (en ljuskrona därifrån lär nu hänga i Finska kyrkan). En kil hade skjutits in i det svenska östersjöväldet och för att säkra erövringen beslöt Peter att bygga en stad vid floden Nevas dimmiga och sumpiga delta. Trött på det konservativa Moskva bestämde han sig även för att göra staden till Rysslands nya huvudstad (ödmjukt kallad Petersburg) – nära hans älskade Europa – och framför allt havet.

Ingen vet hur många tvångskommenderade arbetare som gick under vid bygget av St Petersburg. Även adelsfamiljerna fick mutas rejält för att överge det vackra Moskva för en träskmark full med malariamygg, kringstrykande vargar och värst av allt: en massa vatten. Och för att undersåtarna verkligen skulle vänja sig fick inga broar byggas i början. Peter var ju (precis som Karl XII) enväldig och krävde total lydnad. De bångstyriga fick smaka knutpiskan eller i avskräckande syfte galgen. Och här var Peter konsekvent. När äldste sonen trilskades och flydde undan de plikter som åvilade en blivande tsar fick han samma tortyr som alla andra – och som så många av dem dog han av skadorna – 28 år gammal.

På Peters agenda för att göra Ryssland mer västerländskt stod bland annat order för män att raka av sig skäggen och klippa av de vida ärmarna – trots allt två saker som hjälpte till att hålla värmen när den fruktade (ryss)kylan slog till. Men Peter beslöt också att både kvinnor och män själva ska få bestämma vem de ska gifta sig med (i och för sig efter ett eget olyckligt arrangerat äktenskap) och förbjöd utsättande av vanskapta barn i skogen. Han grundade de första sjukhusen och högre läroverken i Ryssland. Men hans försök att införa skolplikt (för de högre klasserna) och tillsätta ämbeten efter meriter mötte alltför starkt motstånd. Varför sitta i skolbänken om tjänsterna ändå ges utifrån efternamn liksom?

Självklart var han troende ortodox, men motståndare till vidskepelse och tolerant mot andra trosuppfattningar. Under sina resor i Europa tyckte han bäst om kväkarnas stillsamma sammankomster. Hans maktkamp med kyrkan – som hans far inlett – kan nog heller inte underskattas. Tidigare hade tsar och patriark varit jämnstarka, men Peter den store fick kyrkan på knä, något som sedan präglat den ryska kyrkan – och säkert bidrog till att den inte hade mycket att sätta emot när revolutionen bröt ut år 1917.

Under hotet från Sverige rustade Peter den store (långe) på bara några år upp armén och kunde totalt nedgöra svenskarna vid Poltava. Över 20.000 fördes bort i fångenskap och slaveri (fast några öppnade skolor som ryssar skickade sina barn till). Han byggde från ingenting upp en stor flotta som fick som sitt första uppdrag att korsa Östersjön (Västersjön?) för att sätta skräck i det som några år tidigare varit Europas mest väloljade krigsmakt. Även om ryssarna mest förstörde infrastruktur som gruvor och kvarnar lades här grunden för den rysskräck vi fortfarande lider av.

1718 var Sverige typ halverat och totalt kört i botten. När Karl XII sköts (kanske t o m av sina egna, men ändå förmodligen av en norrmän) var det inte många som sörjde i Sverige (självklart fick man hålla god – jag menar sur – min utåt men i princip alla längtade efter fred och frihet), men Peter saknade sin gamle antagonist och trätobroder. Trots allt fanns vissa likheter dem emellan – egensinniga, grandiosa samt motståndare till flärd och fåfänga. Men skillnaden: den ene konstruktiv, den andre destruktiv.

När Peter själv dog tog hans Katarina över. Hon hade som liten förrymd lantunge tillfångatagits och gifts bort med en svensk soldat. Man kan ana att hon som tsarinna tacksamt tänkte tillbaka på hur hon befriades ur svenskarnas våld och fick en långt bättre karriär.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s