Nu undrar ni förstås vad som hänt i Bolivia sedan jag skrev senast, strax efter att Evo Morales den 10 november avgick med ministrar, talman och allt och lämnade landet i ett mexikanskt plan i sitt (ärliga) försök att skapa lugn i landet. Men istället bröt helvetet löst, men faktiskt bara några dagar.
I Mexiko togs Evo emot med öppna armar och en faderlig klapp på kinden av ”storebror” López Obrador, men gjorde sig snart omöjlig genom att från exilen uppmana till kamp mot interimsregeringen hemma i Bolivia. Men troligen var planen redan från början att ta sig tillbaka till Bolivia via Argentina, men så länge högerns Macri var president där gick det inte. Däremot åkte han så fort den nye peronistiske och mer vänligt sinnade Fernández tillträtt. På några timmar fick han, vicepresidenten och tre höga politiker flyktingstatus – alltså inte politisk asyl denna gång, vilket tydligen innebär att han kan verka politiskt från Argentina.
Därifrån utför han nu allehanda invigningar i egenskap av president via telefon och samlade i helgen partivänner för att ge instruktioner inför den kommande valkampanjen våren, förlåt hösten, 2020 (södra halvklotet). Men det intressanta är att det inte kom så många. Många av MAS politiker har nämligen fullt upp med politiken där hemma – utan Evo Morales. Med majoritet i både senat och kongress tar dessa MAS-politiker sitt ansvar mandatperioden ut (till 22 januari) för att stabilisera landet och hitta demokratiska vägar framåt. Kongressens ordförande Eva Copa säger att de som är i Argentina har förstört för partiet och dess politik. Hon hänvisar också med stolthet till att vara kvinna och antyder att hon som engagerad politiker och mamma inte kan flänga runt kontinenten på allehanda politiska möten.
Den internationella mediebevakningen missar lätt denna spricka och att många MAS-politiker samarbetar med interimsregeringen för lugn i landet, något som också uppnåtts relativt sett. Samarbetet har även handlat om en ny vallag och tillsättande av den nya valmyndigheten – och även en ny MR-ombudsman. Den 2 januari ska beslut fattas om valet som sedan måste ske inom 120 dagar, alltså någon gång fram till maj.
Det är olyckligt att interimsregeringen kommer sitta in på den nya mandatperioden. Den sa sig först bara vilja organisera valet, men vill uppenbarligen även sätta politiska avtryck. De internationella relationerna har förändrats totalt genom att de tidigare allierade Kuba och Venezuela nu är ute i kylan och Israel och USA insläppta. Med Mexiko har det också blivit en rejäl fnurra sedan ambassadören i Bolivia klagat på alla bolivianska poliser runt ambassadbyggnaden. Interimsregeringen menar att ambassadören ansökt om polisskydd på grund av de bolivianska politiker som sökt asyl inne på ambassaden och som känt sig hotade av inhemska milisgrupper, som vill hämnas att MAS förlorat makten. Även spanska diplomater ska ha försökt ta sig in på ambassaden, kanske för att ta med sig politikerna, som interimsregeringen vill ställa inför rätta för korruption.
Den ser också gärna Evo Morales bakom lås och bom, men det är en åklagade tillsatt under Evo Morales regim som utfärdat denna arresteringsorder för uppvigling och terrorism, efter uppmaningarna från Mexiko att belägra städerna och stoppa införsel av mat, bensin osv. Jag tycker det är väl illvilligt. De flesta i Bolivia vet att denna retorik anspelar på den urberättelse som MAS bygger hela sin politik på, nämligen Tupac Kataris belägring av La Paz år 1781. Det är dennes ord om att ”vi återvänder i miljoner” som ständigt upprepas på sociala medier av Evo Morales beundrare.
Men åklagaren menar att telefonsamtal hem till Bolivia bidrog till att beväpnade demonstranter var nära att spränga en oljedepå utanför La Paz och spärrade en bro på huvudvägen utanför Cochabamba. Militär och polis sändes då dit med interimsregeringens dekret om immunitet vid nödvärn. Åtta demonstranter (eller andra) dödades vid oljedepån och nio vid bron, något som på internet nu kallas rasistiskt folkmord.
Ja, det finns djupt rotad rasism i Bolivia och detta är fruktansvärt tragiskt men måste först utredas innan vi vet sanningen. Stater har våldsmonopol, något som även Morales-regimen använde sig av eller missbrukade beroende på perspektiv, t ex i Chaparina 2011 då en urfolksdemonstration mot en motorväg möttes med våld (som vad jag vet aldrig utretts). Det är sjukt att jämföra dödstal när familjer förlorat nära och kära, men boliviansk ordningsmakt är nog inte värre än t ex Chile där ungefär lika många dog under samma tid, men vad det verkar utstuderad grymhet. Eller Brasilien där polisen dagligen skjuter ihjäl en handfull människor – eller Iran, som Evo Morales hade så nära band till, med över tusen demonstranter dödade just dessa dagar i november.
Men vad som också är viktigt att påpeka är att när medier talar om ”Evo Morales anhängare” är inte alla det av fri vilja. Jag vet de som upplevt sig tvingade ut på gatorna genom den kontrollapparat som finns kopplad till MAS. De ser sig tragiskt nog som kanonmat medan ledarna sitter i säkerhet. Dessutom finns medlemmar från MAS som menar att de våldsamma aktionerna i november inte stämmer med partiets metoder utan orkestrerats av utifrån kommande vandaler. Ja, det kan ni fundera på. Men i nästa inlägg tänkte jag ta upp hur det kommer gå i valet 2020.
Emil Erdtman 