Vem vinner valet i Bolivia /januari 2020

Allmänna val till president och parlament är utlysta till den 3 maj av den alldeles färska valmyndigheten. Innan dess kan förstås mycket hända. Den 22 januari löper den nuvarande mandatperioden ut och det är även helgdag för att fira den konstitution som antogs under Evo Morales styre år 2009 (och den dag han 2002 kastades ut ur kongressen). Vice ordförande för Bolivias kokabönder (ordförande är ju Evo själv) Andrónico Rodriguez uppmanar till omfattande protester mot interimsregeringen denna dag. Denne 29-åring ses av många som Evos efterträdare. Han kommer från kokadistriktet Chapare där Evo har sin maktbas och är son till en ledare inom den rörelsen, men har pluggat statsvetenskap och uttrycker sig vältaligt, kryddat med slagord som att ”vi är alla Evo”.

Den 19 januari ska kandidaterna för det förra regeringspartiet MAS utses från exilen i Argentina, men partiet är splittrat och vissa ser hellre att gräsrötterna som är kvar i Bolivia utser dem. Alla presidentkandidater som nämns är män. Av dem är den jag själv skulle föredra (om jag fick) David Choquehuanca, tidigare utrikesminister och en av få som uttryckt självkritik inför de misslyckanden MAS gjort under sitt maktinnehav – som att inte ha fått bukt med den betungande och förödande byråkratin (med olika papper hit och dyra stämplar dit) med tillhörande korruption. Dessutom är Choquehuanca mer förankrad i urfolksfrågorna än vad Morales nånsin varit. Den mest svidande kritiken mot Evo kom ju från urfolkshåll, som jag skrivit om i tidigare inlägg.

Men om jag ska gissa på någon som Bolivias nästa president blir det Luis Arce Catacora. Han bidar nu sin tid i Mexiko men var Evos hyllade och lågmälde finansminister under alla år.

Men vadå? Kommer MAS vinna igen? Partiet har såklart fått sig en rejäl törn av presidentens vilja att överträda konstitutionens två femårsperioder, men är trots allt det parti som har störst stöd – och den mest genomarbetade politiska agendan. Jag skulle gissa att MAS får kring 30 procent. Det är inte egen majoritet som man haft i 14 år, utan det blir till samarbeta med andra. Men vilka då?

Evo Morales rival från det underkända valet 20 oktober Carlos Mesa är historiker och satt kanske på pojkrummet och drömde om att en gång själv få hänga som oljemålning i presidentpalatset. Men nu gör han redan det och därför tror jag inte han är så het. Han var interimspresident 2003-2005 efter att president Sánchez de Lozada jagats ut ur landet (ungefär som Evo men då kallades det inte statskupp utan revolution) och förlorade sedan makten till just Evo Morales.

Mesa pekas ut som en av ”kuppmakarna” men snarare verkade han förvirrad dagarna kring Evos (och märkligt nog hela regeringens) flykt den 10 november med lite olika krav och önskemål hit och dit. Inför den nuvarande interimsregeringen har han slugt nog hållit en låg profil.

Revolution vill förresten alla göra om man ser till partinamnen. Mesas parti heter Revolutionära vänsterfronten och hans tidigare Revolutionära nationella rörelsen, vilket i och för stämde på 1940-talet. Själv skulle jag placera honom ungefär som svensk socialdemokrati. För det är inte som vissa säger att hela oppositionen (mot MAS alltså) står för en sak, utan snarare finns tre huvudfåror i boliviansk politik: vänster (Evo), mitten (Mesa) och höger…?

Ja, den som symboliserar högern har blivit Luis Fernando Camacho även om han inte är politiker i egentlig mening utan ledare för en medborgarrörelsele i landets största stad och ekonomiska centrum Santa Cruz. Som drivande bakom protesterna mot Evo Morales före och efter valet i oktober har han utmålats som en skräckfigur och inte bara höger utan även fascist osv, men mer jordnära fakta är att han är universitetslärare i juridik från en familj med intressen i gasbranschen och därmed med ett horn i sidan till den socialistregering som nationaliserade naturgasutvinningen.
Camacho fick faktiskt bara knappt 7 procent i den senaste opinionsmätningen jag såg, men visst har han makt. Hans far lär ha påverkat överbefälhavaren att föreslå presidentens avgång. Han figurerar också i Panama papers som hjälpreda åt skattefifflare.

En viktig aspekt för att förstå Bolivia är de enorma kulturskillnaderna mellan Santa Cruz och La Paz. Camacho medgav till exempel att han inte visste vad den andinska mångfärgade flaggan wiphala står för och att den är jämställd med den röd-gul-gröna enligt författningen. En annan aspekt som är framträdande är den religiösa retoriken. Camacho är vän med interimspresident Añez, som till skillnad från honom varit senator ett tiotal åt, men de förenas både av ett uttalat kristet språkbruk. Själv tycker jag det finns värre saker än böner och bibelord, och respekterar Añez vad det verkar personliga tro, men tycker hon gick för långt när hon släpade med regeringen på bönemöte och då inte respekterade kyrka-stat separationen (som infördes i Latinamerika långt före Sverige gjorde det år 2000).

Men man kan också – med hänvisning till det jag sagt om de inhemska kulturskillnaderna – inse att Moralesregimens ”statsreligion” med religiösa symboler och ritualer med inspiration från den andinska kulturen av många bolivianer i östra delen av landet upplevdes som märkliga (och inte heller enade landet). Camacho uttrycker öppet ett sådant avståndstagande. En religionssociolog har även sett ett rasistiskt motiv i Añez och Camachos ”viftande” med Bibeln, med argumentet att den inte är så vanlig bland urfolken, men jag har i och för sig sett den användes till och med som beskyddande fetisch bland urbefolkningsgrupper.

Camacho har kallats Bolivias Bolsonaro men det har även den koreanske läkaren och pastorn Chi Hyung Chung, som faktiskt fick 9 procent i det underkända valet i höstas. Hans hemsnickrade ekonomiska idéer och värdekonservativa syn på bl a homosexualitet (kan botas – men inte på hans klinik vad jag vet) lockar tydligen, men har också väckt motstånd.

En kanske viktigare spelare är den unge Marco Pumari från den gamla gruvstaden Potosí – en gång världens rikaste stad. Han står för en mer nationalistisk linje och har kritiserat Evo Morales för att sälja ut landets resurser – inte till USA denna gång utan till Kina och Ryssland. Denna rörelse fick Evo att den 3 november bryta ett avtal om llitiumutvinning med ett tyskt företag. Vissa konspirationsteoretiker tror att hela tumultet i Bolivia handlar om detta litium – att Trump vill åt denna världens största fyndighet av metallen som ingår i framtidens batterier osv osv i den där trallen.

Inför valrörelsen försökte Pumari först liera sig med Mesa och bad sedan enligt en läckt inspelning om 250.000 dollar och kontroll över två gränsstationer (!) av Camacho mot samarbete. Han förlorade i förtroende på det, men det är inte alltid samma saker som stjälper förtroendet som här. Felix Patzi har t ex tagits rattfull flera gånger men kandiderade i höstens val. Egentligen vill jag nämna honom för att man inte ska tro att urfolksrörelsen bara har ett namn (Evo). Patzi är känd aymara-aktivist och även guvernör över La Paz-regionen.

Men har jag nu nämnt litium, gas och gruvor så måste även elefanten i rummet tas upp – kokain. Bolivia har i världen varit ett inspirerande exempel med ett identitetslyft för urbefolkningen, ekonomisk tillväxt åtminstone fram till 2013 och en märkbar minskning av fattigdomen. Samtidigt har odlingen av kokablad tiodubblats under Evo Morales regeringstid. Att kokabönderna inte längre jagades av USA:s antidrogpolis (det som han själv utsattes för under hela sin ungdom – och som formade hans hat mot USA) har givit konkurrensfördelar bl a pga att tungt beväpnad paramilitär inte längre krävs (som i grannländerna). Kokablad tuggas traditionellt i Bolivia eller dricks i te. Att utvinna kokain ur dessa rätt oskyldiga blad (klenare än kaffe ju) kräver enorma mängder blad plus en komplicerad process med bensin och fotogen och allt vad det är. Det fixar inte vem som helst, men det är heller inte så att alla kokablad stannar i Bolivia. Då kanske det inte hade byggts en ny internationell flygplats mitt i kokadistriktet för 40 miljoner dollar… Hur djupt kokainindustrin påverkat Bolivia kan exemplifieras med ett gripande förra året av två unga kurirer i Brasilien. Den ene var nära släkt med interimspresidenten Añez och den andre med en politiker från MAS.

Allt hänger samman. Det gängvåld som grasserar på svenska gator beror på droghandeln och kokainet finns enligt Sveriges radio nu i hålor som Vetlanda och Ljusdal. Priset har sjunkit så att även vanligt folk har råd med en lina. Och finns en efterfrågan måste någon leverera… Jag säger inte att just de svenska drogerna kommer från Bolivia, för sånt har jag ingen koll på, bara att hela världen hänger samman – även med ett avlägset litet land högt upp i Anderna (och jag vet att Anderna bara är en liten del).

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s