Lorca

Vad vet vi om Lorca? Typ att han mördades av Francos hejdukar 1937? För att han var homosexuell? Ingen vet. Locket lades på utan rättegång och hans skrifter förbjöds. Livsfarliga för det ”sanna” Spanien. Och många många mördades – till höger och vänster. Tusentals präster, munkar och nunnar blev t ex anarkisternas (lätta) offer. Kyrkor – och till och med teatrar brändes. Men det är högersidans våld vi känner till. Och där låg väl alla med någon böjelse åt vänsterkanten illa ute – bög eller inte, författare eller inte. Men den sista tiden beskyddades faktiskt Lorca av en vän som var falangist. Stod vänskapen över politiken? Eller var det trots allt förräderi?

Federico Lorca – han hette ju också Garcia i efternamn men det är så vanligt och trist i jämförelse med Lorca så det går bort – var aldrig med i något politiskt parti eller särskilt politiskt intresserad. Många av hans författarkolleger tog mycket tydigare ställning, inte sällan för kommunismen. Sovjet hade sina utsända i Spanien vid den här tiden – och hoppades att deras så lyckade revolution – med massvält och folkmord – skulle sprida sig över världen. Men om Lorca inte var politiker så var han revolutionär. Poesi är revolutionärt, sade han. Den skakar om, kanske även makten. Kanske var Lorca vad som senare betecknades som kristen socialist, för den störste revolutionären ansåg han vara Kristus. Fast när det gällde traditioner var han snarare konservativ och upprördes om några nymodigheter tog sig in i byarnas årsfester och ceremonier. Han sökte sig till de brödraskap som ordnade de religiösa festerna därhemma och var en flitig upptecknare av gamla legender och folkvisor – sånt som var på modet även här i Sverige vid denna tid.

Särskilt fascinerades han av den romska kulturen med sin flamenco och sina ballader. Kanske skulle vi idag beteckna detta som zigenarromantik, precis som Ivar Lo-Johansson fått klä skott för sina hyllningar till vad han såg som fria nomader. Precis som Ivar Lo var Lorca uppvuxen på bondvischan, även om Andalusien kan kännas långt från Haninge. För det var också en uppväxt vid foten av Alhambra – där han kunde se spåren av den muslimska blomstringstiden. Jag bifogar en dikt han läser om Cordoba, staden som gäckar med sina torn i fjärran, men som på sin tid var den största och vackraste av alla, det nav kring vilken världscivilisationen kretsade, med en religionsdialog mellan kristna, muslimer och judar vi avundas än idag. Efter 1492 – då Granada föll – ansåg Lorca att det mest gått utför med Andalusien. Sånt tänkte man inte ostraffat i Spanien och det bidrog väl till att kyrkan utsåg honom till sin ärkefiende.

Det var en spänningarnas tid i Spanien. Landets gränser hade inte ruckats på många hundra år, men det år Lorca föddes (1898) förlorades de sista kolonierna (förutom typ Kanarieöarna) till den uppåtstigande maktnationen USA. Det forna världsherraväldet hade krympt ihop till sin beskrärda del av iberiska halvön och kolonister kom hem med enorma rikedomar från gruvor och plantager. De byggde de palats vi kan se i t ex dagens Barcelona. Några hade också gripits av nya tankar ute i den stora världen och drömde om att skapa ett nytt Spanien – ett friare och mer jämlikt samhälle. Andra höll fast vid det gamla, vid Ferdinand och Isabella heliga union direkt underställd Gud själv utan nån påve emellan – ja, Franco utsåg senare i denna tradition vilka biskopar påven skulle viga. Till skillnad från nationalisterna var Lorca internationalist, samtidigt som han tryggt gungade i sin andalusiska vagga. När han anländer Kuba lär han överlyckligt ha utbrustit: ett Andalusien till! Ja, likheterna gällde tydligen inte bara dialekten. Han intresserade sig också för den svarta kulturen på ön.

Men hur var det då med hans homosexualitet? Ja, hans stora skräck var att detta skulle komma fram till föräldrarna som han hela livet stod mycket nära. Något komma-ut var det alltså inte tal om, även om det verkar ha funnits sådana som levde ganska öppet – det är ju ändå det glada 20-talet vi talar om. Men hos Lorca finns exempel på hur han i sina texter på ett alltför vanligt sätt internaliserar omvärldens förakt. Ändå ansågs hans läggning för många uppenbar – men svårt att veta vad det var för signaler man gick på då när man ser och hör honom läsa t ex denna dikt. Men tänk inte på det nu, utan bara njut! Ja, ni som inte visste så mycket om Lorca fick kanske några nya frön i hjärnan och ni som vet mer än jag får gärna komplettera och tillrättalägga. https://m.youtube.com/watch?feature=youtu.be&v=EAgwrCSoQio