Igår hörde vi om hur äldre låses in och soffor dragits för deras dörrar. Ja, hela det här året har vi påminnts om vår syn på äldre. Hur är den egentligen? Är alla människor verkligen lika mycket värda? Samtidigt är våra ord ofta missvisande och leder till missförstånd. I veckan har vi insett att det inte är just invandrare SD är emot. De vill t o m ”attrahera” invandrare. Bakom ord med en viss betydelse döljer sig andra kategorier. För Oscar Sjöstedt handlar uppdelningen inte om migration utan om något annat. På snarlikt sätt har inte ordet äldre med ålder att göra, utan de årsrika som behöver stöd och hjälp på grund av sjukdom och funktionsnedsättningar. Och de där ”äldre äldre” har väl inte så mycket med dubbel ålder att göra, som ett visst ”kluster” (för att använda ett annat favorituttryck) av behov.
Själv hade jag för ett tag sedan den enorma glädjen att träffa en vän som närmar sig de 90. Men inte tänkte jag på det. Vi har så mycket gemensamt så ni anar inte, tänker väldigt lika, har kul ihop. Ja, och bli nu inte nojiga! Hen hade haft covid19 och så till milda grad att hen låg utslagen i nästan två månader. Men kom tillbaka! Att det inte blev en enkel till palliativen är jag förstås glad för. Kanske bidrog en barnaskara som med vårt så vanliga krigarspråk ”stred”, men jag är också tacksam för en vad det verkar i det här fallet god och segerviss (kriget igen) vård.
När jag för ett tag sedan skrev att denna väns och andra äldres klokskap borde värderas högre, t ex i riksdagen, fick jag på tafsen. Och kanske var riksdagen ett dåligt exempel på hopplös representation. Där har vi ju en chans att verkligen välja in de klokaste. Svårare påverka t ex företag. Igår protesterade 39 rasifierade på Sveriges radio mot företagets bristande mångfald. Att medieföretag mest tänker på etnicitet när det gäller mångfald skrev jag en debattartikel om för många år sedan… Inte heller i gårdagens debatt på Sveriges radio var det särskilt många mångfaldsaspekter som kom upp. För visst borde det t ex finnas många äldre som är väl lämpade för denna verksamhet – även utanför RingP1.
Känns tanken ovan? Ja, vi har lärt oss att äldre ska tas ur arbetskraften och liksom fasar ut ur samhällsgemenskapen. Förr i tiden sattes de äldre på ”undantag”, de skulle tagas undan. Sen vet jag inte om jag tror på alla hårresande historier om hur äldre behandlades i fornstora dar. När Ivar Lo-Johansson reste runt i landet på 40-talet för att studera åldringsfrågan hittade han djupt inne i sockenkyrkornas skrymslen och vrår långa klubbor som sades ha åkt fram om någon, alltid bland de fattigaste, levt kvar lite för länge. Som sagt har jag svårt att tro på sådant, eller så vill jag inte tro detta om vår medkännande art. Kanske var det bara gamla vanliga kyrkstötar han skymtade därinne i skumrasket. Ni vet sådana där smäckra knölpåkar som höll folk vakna under sekler av långrandiga lutherska predikningar.
Nämen hörni, allvarligt talat, Ivar Lo:s bok Åldersdom-Sverige (1949) är faktiskt tänkvärd. Jag fick låna ett ex av en vän med fäbless för tiden kring midseklet när folkhemmet spirade. Runtom i bygderna, fast ofta misstänkt nära kyrkogården, byggde kommunerna herrgårdsliknade hus för att husera socknens gamla. De som strävat långa liv under svält och umbäranden (och två världskrig inpå knuten) skulle den sista tiden få ha det riktigt gott och ombonat under någon trofast föreståndarinnas stränga men välvilliga egid. Centralvärme och vattenledning drogs in till den bländande vita vattenklosetten – en närmast himmelsk kontrast till de dragiga stugor och pörten de äldre kom ifrån. Från koja och ruckel till slott och nöje.
Så vad var problemet? För det var problem Ivar Lo fann. Inte var det servicen. Den var som på hotell, skriver han. Med bäddning, servering och underhållning. Men problemet var att på hotell tar man in frivilligt. Nu for istället fattigvårdsnämnderna runt i gårdarna och drog ibland ut de gamla mot deras vilja. Hotellservice kan man som bekant ha på fängelser också. Det är samma service, men man är inte där av egen fri vilja. Ivar Lo var som bekant arbetarnas försvarare, men när man läser honom nu framstår han som vad vi kallar liberal i sin syn på människans rätt till självbestämmande och frihet. Han rasar mot förmynderiet och likriktningen. Vid intagning rakades skäggen och andra personliga egenheter skulle bort. Institutionens skjorta och pyjamas lades fram.
Argumenten var förstås hygien, men om nu någon vill leva bland smuts och bråte i sitt eget hem, vem har rätt att ändra på det? Ivar Lo undrar varför det ses som sjukt – och grund för ”tvångsvård” – när fattiga har det rörigt men inte när överklassen drabbas av panikartad bacillskräck. Även tosingar och original har rätt att leva sina liv i sin ”naturliga miljö”, menade han. De interner han erhåller kommunaltjänstemännens tillstånd att prata med klagar över sysslolöshet och även otillgängliga hus som är svåra att röra sig i och ta sig ur (vilket kanske var meningen). Inte konstigt att de blev arga och griniga efter några år, ”svältfödda på liv” som de var. ”De gamla måste hjälpas att kunna bo kvar där de är, istället för att anstaltinterneras”, skriver han och slår ett slag för ”livssammanhanget”.
De pengar som satsas på institutionsboenden borde istället gå till hjälp i hemmet. Men tiden präglades av vad Ivar Lo kallar ”anstaltsmaskineri”. ”Sverige ska ha anstalter för allting”, utbrister han och finner så här några år efter kriget något ”tyskt” över det hela. Sverige är alltså inte bättre. ”Bara i ett land med så mycket psykologisk stelhet och byråkratisk mekanisering hos myndigheterna som i Sverige kan den spänning mellan verkställare och medborgare åstadkommas som ger upphov till tvångsintagningar av de gamla.” Alla som inte föll in i normen – den skötsamme arbetaren – skulle sorteras in i något förbestämt fack och gärna ha sitt eget avskilda lilla samhälle. Ord som barnhem, ungdomshem, elevhem och vårdhem vittnar om tidens mentalitet. Det fanns enorma anstalter för personer med psykiska (eller lite vad som helst) problem, andra för de lite mindre smarta och så vidare. Min mamma jobbade till och med på en epilepsianstalt, där de skulle leva sina liv som hade epilepsi.
Hur radikala var då Ivar Lo:s tankar? ”De gamla borde få bestämma över sina egna liv, ja även över sin död.” Låter som något från vår tid – eller rättare sagt framtiden. Ivar Lo bidrog säkerligen till utvecklingen av hemtjänst osv. Men runt 50 som han var vid den här tiden funderar han kring sin egen gamla mor som behövde hjälp därhemma. Men inte ville hon ha främlingar springandes där i statarbostaden… Men på flera punkter var Ivar Lo långt före även vår tid. Arbetet ser han som något positivt och glädjefyllt för människan. Att tvinga någon att sluta arbeta bara för att man passerar en viss ålder ger han inte mycket för. Istället borde de äldre uppmuntras att fortsätta jobba, genom till exempel skattelättnader. Arbetet ger en personlig ansvarskänsla som inte ska tas över av samhället. Detta är att missförstå demokratin, skriver han.
Men han har också förslag på hur de nu så flådiga ålderdomshemmen ska kunna utvecklas utan att bara rivas: ”…gör dem till gemenskapsplatser i bygderna, istället för till isolerade borgar. Gamla och unga skulle kunna verka samman i en mängd uppslag. Skolorna och ålderdomshemmen kunde samverka. Många åldringar där borde alltjämt ha, och borde därför beredas, möjlighet att arbete i eget fack eller yrke. Verkstäder och klubbar kunde hjälpa till att förjaga den dödande sysslolösheten på anstalterna. Gruppterapi där sex-åtta personer i taget fick lägga fram sina bekymmer och där det prövades i vad mån den och den själv var skulden till bekymren eller andra var det, kunda anordnas på ålderdomshemmen. Pensionärsråd som förde åldersgruppens talan visavi ledningen borde vara ett av de rimligaste kraven.”
Så glad jag blir av denna läsning. Ivar Lo undrar sedan varför inga äldre sitter med i den utredning av äldrevården som dras igång. Varför inte en ”Åldringarnas ombudsman i riket”? Utredningen ledde till att landstingen tog över, men knappt hade Ivar Lo själv hunnit kallna i jorden förrän äldrevården åkte tillbaka till kommunernas planhalva igen – i denna eviga svenska dragkamp mellan samhällets tre nivåer. Och finns det även andra dragkamper? Mellan tvång och frihet? Mellan byråkrati och fantasi? Mellan nyttomoral och människorätt? Samtidigt måste man fråga sig om sådana som jag och Ivar Lo bara är drömmande idealister. Kanske behövs byråkratins sortering i personkretsar och minutmätningar av behov och förmågor. Eller tänk om: inte… [bild på Ivar Lo-Johanssons bok Stridsskrifter där Ålderdoms-Sverige ingår]
Emil Erdtman 