Bauhaus 1919-1933

Jag skrev häromsistens om Stockholmsutställningen 1930 och funktionalismen genombrott i Sverige. Men det var ju bara krusningarna av de vågor som länge härjat nere på kontinenten. Idag skriver jag lite (?) om Bauhaus som även det är ett hatobjekt för de socialamedieriddare som vill ha ”vackrare” hus och städer. Samtidigt som de handlar på Bauhaus inför hemmabygget och slötittar på Bauhaus-galan på tv (som inte alls har med husbygge att göra…). Och när de slår på nyheterna pratas kanske om EU-kommissionens nya satsning på ”samtal” om koldioxidsnåla bostäder och arbetsplatser – Nya Bauhaus. Ja, för EU och många andra verkar det stå ett skimmer över Bauhaus dagar – liksom det (åtminstone för Tegnér) stod ett skimmer över Gustafs (den tredje) dagar.

Bauhaus dagar inföll mellan 1919 och 1933, exakt den tid som den tyska Weimarrepubliken varade. Den utropades just i Weimar och det var även där i Goethes stad som de konstnärliga experimentverkstäderna med namnet Bauhaus uppstod. Det tidigare 1900-talets underverk av elektricitet, bilar, telefoner, radioapparater mm hade satt fantasin i gungning hos vissa kreativa hjärnor. Vad väntade runt hörnet? Hur skulle denna nya värld bli? Den brittiska arts and crafts-rörelsen började kännas gammaldags men dess sociala patos för prylar som massorna kan använda hade fortfarande schwung.

Det var i schwungens land man allra mest funderade på hur finurliga och användbara ting skulle kunna bli tillgängliga för de breda folklager som inte har råd med exklusiva varor enligt de senaste trenderna. Företaget AEG, som sysslade med cement och stål, var bland de första att anlita en konstnär för formgivning av både prylar och fabriker. Han hette Peter Behrens och hans första hus hade jugendstil men snart drogs han till den nya ”sakligheten” som man ville ersätta 1800-talets känslodrypande romantik med. Nya material i kombination med samarbeten mellan konstnärer och industri skulle förändra design och arkitektur – tänkte väl ingen då, men tänker vi i efterhand. Exempelvis gav den armerade betongen i kombination med hissen möjligheter att bygga riktigt höga hus.

1900-talets början var också demokratins tidevarv med folkrörelser och rösträtt för allt från fattiga karlar till kvinnor. Utvecklingen var dock inte spikrak utan två världskrig satte krokben för den enligt många oundvikliga framstegskurvan (evolutionstanke osv). Men mellan krigen blommade optimismen trots muller från fascism, nazism och sovjetisk kommunism. Nu skulle den gamla mossiga människonaturen begravas en gång för alla och en ”modern” människa uppstå. Ljus och luft i bostäder med möbler från allt snabbare löpande band skulle skynda på den processen. Den gamla människans fåfänga och flärdfulla dekorationer och påhängda ornament måste bort. Inte sällan var det ju bara billiga fuskkopior som efterapade dödsdömde borgerliga och adliga stilar. I det nya mer jämlika samhället skulle även de rika avstå från lyx och prål och anamma en enklare och ”renare” stil. Ett hus ska skydda från vädrets makter och ge värme och ljus, men hemtrevnad och myspys hörde romantiken till. En stol ska sittas på och ett bord vara lätt att duka och hålla rent. Saker ska funka och inte signalera pompa och ståt, eller uppkomlingens pikar mot dem som är kvar i armod. Och varför ska den nya underbara tekniken döljas bakom skynken och tingeltangel? Om hus och möbler är maskiner, så låt dem då se ut som det! Låt varje material utstråla sin egen tjusning och formerna sin egen inneboende styrka!

Några av de som kring 1910 arbetade under Behrens var de jämnåriga Walter Gropius, Ludwig Mies och Le Corbusier (det största hatobjektet av dem alla, som det kanske får bli en egen artikel om). Den belgiska rektorn för konstskolan i Weimar – art nouveau-mannen van de Velde – hade fått lämna sitt välde när första världskriget brakade löst. Efter kriget var kejsardömet upplöst och det nya hårt bestraffade Tyskland funderade som bäst på hur detta land utan egna råvaror men med skriande bostadsbrist skulle kunna nyttja sin traditionella yrkesskicklighet. För att bättre möta den nya Weimarrepublikens behov slogs därför Weimars konst- och hantverksskolor samman och Walter Gropius utsågs till rektor. Han hade arkitekter i släkten, men höll själv aldrig i ritstiftet – till sånt finns underhuggare. Däremot var han en fena på marknadsföring (inte minst av sitt eget namn – vi tjatar ju om det än idag) och att dra in pengar till skolan, förutom det stöd man de första åren fick från den socialdemokratiska delstatsregeringen.

Det största genidraget var väl ändå namnet Bauhaus som anspelade på medeltidens bauhütte där murarmästarna framåt kvällen satt och kurade och klurade på sina valvbågar och tegelformationer. Bauhaus är kort och ligger rätt i munnen på alla språk, ungefär som ett häpet wow – kanske med en uppsjö av förslag av kreativa hows. Hade skolan hetat något långt och krångligt som Weimars statliga förenade konst- och konsthantverksskolor hade den väl varit saligen bortglömd?

Gropius ville gå från liten hytta till stora hus. Ett av hans ungdomsintressen var silos. Men även om han såg husbyggandet som den högsta av konster dröjde det (till 1927) innan arkitektur stod på schemat. Schweizaren Johannes Itten, som höll i grundkursen, var mer intresserad av olika material och hur deras egenskaper och färger kunde komponeras utifrån harmoni och synestesi – inte bara som brukligt är mellan färger och toner, utan också mellan exempelvis färger och former (röd rektangel, blå cirkel och gul triangel). Itten var anhängare av den idag bortglömda rörelsen mazdaznan, som hämtat sina religiösa idéer från zoroastrismen, men också hade likheter med andra teosofiska rörelser på modet, som antroposofin. Itten ägnade sig också åt något så nymodigt som meditation och använde avslappning och gymnastik inför de kreativa övningarna. Hans teorier har inspirerat 60-talets abstrakta op-konst men han delade också in människosläktet efter årstiderna och förebådade därmed 1980-talets så omåttligt populära färganalys.

Ittens flum blev kanske för mycket för Gropius som 1923 bytte ut honom mot Moholy-Nagy, en judisk ungrare som konverterat till den reformerta kyrkan. Han delade Gropius intresse för massproduktion men var också intresserad av hur ny teknik kunde användas konstnärligt. Foto och film såg han som mer objektiva sätt att se på världen än mänskoögat. Hans experiment med ljuseffekter har inspirerat sentida konstnärer som Olafur Eliasson.

Men kanske handlade det inte om ”flum” utan möjligen personkemi för 1924 städslades nämligen konstnären Kandinsky, han med ”det andliga i konsten”. Fiedler & Feierabent konstaterar i sin bok om Bauhaus (som jag lånade på mitt lokala bibliotek) att det är lite motsägelsefullt att en som hävdade konstnärens individuella frihet passade in på Bauhaus där man ville bort från genikulten och istället betona det kollektiva och anonyma samarbetet för samhällets (eller industrins) bästa. Kandinsky kom flyende från sitt hemland Ryssland, dit så många åkt efter revolutionen i hopp om ett öppet och kreativt samhälle. Men istället för någon ny glad människa skapade bolsjevikerna en rätt skräckslagen och besviken typ.

1920-talet var politiskt turbulent och när det politiska klimatet hårdnade i det trots allt rätt konservativa Weimar flyttade verksamheten år 1925 till Dessau där en ny skola invigdes 1926 (idag heter arkitektur- och ingenjörshögskolan i Weimar förstås Bauhaus…). Gropius lämnade 1928 över ledarskapet till Hannes Meyer, som med sin än mer funktionalistiska linje fick skolan på ekonomiska fötter genom produktion av industrivänliga produkter. Han tvingades dock avgå 1930 efter politiska kontroverser kring en eventuell kommunistcell på skolan. Meyer skulle själv flytta till Sovjetunionen efter detta.

Den tredje och sista rektorn för Bauhaus blev Gropius kompis från tiden med Behrens: Ludwig Mies. Han kom från en stenhuggarfamilj i Aachen och kanske fick närheten till Nederländerna honom att lägga till van der Rohe så att efternamnet bestod av hela fyra ord. Men redan 1932 tvingades skolan bort från Dessau av de där styrande nazisterna och året därpå stängde Gestapo den verksamhet som Mies drev för egna pengar i en före detta telefonfabrik (som vårt Konstfack…) i Berlin.

Bauhaus hade upphört men elden var lös. En ny kombination av konstnärer och hantverkare med ansvar för samhället genom samarbete med industrin hade formats. Konst och näringsliv hade gift sig. Gropius och Moholy-Nagy flyttade till England för att starta nytt men när intresset i det konservativa öriket (och imperiet) var svagt drog de till USA. Gropius hamnade på Harvard i Massachusetts medan Mies van der Rohe och Moholy-Nagy under många år kom att verka vid Illinois Institute of Technology i Chicago, ingjutandes sina idéer i generationer av amerikanska arkitekter och designer. Mies ungdomsdröm om höga hus i stål och glas kunde nu bli verklighet – hus som skelett, som konstgallerier som fyller sina vita väggar med innehåll. Några andra som fortsatte med Bauhaus idéer i USA var Josef Albers som startade Black Mountain College I North Carolina och typografen Herbert Bayer som bland annat formgav typsnittet Universal.

På Bauhaus experimenterades med en mängd uttryck som ljudkonst, collage, taktila tavlor osv. Inte minst nya material som stål och glas utforskades. Cykelfabrikörernas stålrör förkromades till stommar för bord och stolar. Som bordsskiva slängde någon på en glasskiva. Ja, mycket av det vi ser som standard och till och med passé kan spåras till 20-talet. Gropius dörrhandtag av ett böjt stålrör är det vi först tänker på när någon säger dörrhandtag. Annat är bortglömt idag. 1929 anordnades en stor fest där allt var gjort av metall. In i festlokalen kom man på rutschbanor (intressant med tanke på den förhärskande och svårknäckta vurmen för trappor) och kläderna frasade av cellofan. Och vem vet om inte foliehatten var den hetaste accessoaren den kvällen.

Samtidigt var inte Bauhausfolket så radikala och omstörtande som man kan tro. Väv- och mattknytarverkstaden leddes förstås av en kvinna, Gunta Stölzl, och det var på nåder hon fick vara med när den manliga mästarkåren ställde upp sig för gruppfoto – fast jag själv nog tycker hennes verkstads skapalser idag är bland det mer intressanta. Detta var ett halvt sekel före 1968 då mästare, gesäller och lärlingar beblandade sig, ja ibland rent bokstavligt.

Men Bauhaus var tillräckligt avant garde för att det skulle uppfattas som dekadent av nazisterna, även om deras tyngsta argument var att stilen var ”otysk”, precis som de svenska funktionalisterna nedgjordes som osvenska. Den stil som förknippades med Bauhaus kallades istället den internationella stilen. Det kan som jag skrev om i förra inlägger förklara varför exempelvis pingströrelsen anammade den.

Kanske bidrog även nazisternas avståndstagande till att världens största samling av Bauhaushus idag finns i Israel, enligt principen om fiendens fiende. Något liknade kan skönjas bakom uppsvinget för Bauhaus under Västtysklands första år. När det sedan uppdagades att det fanns inslag av kommunism på skolan falnade intresset, medan det då flammade upp på andra sidan järnridån, där Bauhaus först setts som borgerligt och kapitalistiskt. 1976 återinvigdes Bauhaus skola i Dessau, alltså av DDR.

Det går förstås att komplicera detta med stil och nation ytterligare. I det fascistiska Italien blomstrade futurismen och därför kan likande stilar idag ses som fascistiska. Jag minns en turistguide som glatt visade alla medeltida ruinhögar men förläget skyndade förbi 1930-talsbyggnaderna. Men självklart kan inte stil och politik överlappas. Nazi-regimen byggde vägar och bostäder med Bauhaus-influens och det var i första hand symboliska byggnader som behövde vara ”germanska” liksom det i text mest var rubrikerna som stod i läskig frakturstil.

Trots bara 14 stapplande år på banan lever minnet av Bauhaus. I exempelvis Ryssland fanns en större skola med snarlik inriktning och vid samma tid utbildades i traditionella stilar och tekniker vid alla ”vanliga” skolor. Det Bauhaus står för är kreativitet och nytänkande, men samtidigt smyger sig alltid vår fäbless för kategorisering in och vill göra Bauhaus till EN norm eller till och med dogm. De vita rätlinjiga formerna passade politiker och fabrikörer medan knäppare infall glömdes bort. Men en exempelvis mer ”antroposofisk” stil hade varit orealistisk på bred front. Samtidigt tycker jag de böjda husformerna är något vi borde återuppta. Snyggare Arbetsförmedling än den i Dessau får man leta efter.

Att något kallas funkis betyder inte att det funkar bättre än annat. Mies van der Rohes (och Lilly Reichs – kvinnorna bakom eller snarare framför gubbarna är ett ämne att återkomma till) stol på Barcelona-utställningen 1929 såg visserligen enkel ut men var svindyr och enbart till för den spanske kungen att sitta i. Kanske var den inte så bekväm heller… Men även om kungen för en dag fick känna på hur det känns att sitta på en platt dyna över några stålrör och inte en diamantbemängd tron kan stolen idag sägas uttrycka det som funkis INTE står för: nämligen att möbler och prylar blir kultföremål.

För människan är för evigt böjd åt fåfänga och flärd. Vi vill inte ha samma dörrhandtag och kranar som grannen utan förverkliga vår personlighet och identitet långt ut i tingen omkring oss. När vi flyttar efter några år får näste person riva ut allt och göra nytt. Den där nya människan som beter sig som en rationell maskin och klarar sig på näringsriktig kost, kroppspassande kläder och rena, ljusa och rätvinkliga hus var bara en dröm. Våra irrationella ögon fortsätter att dras till snirklar och krusiduller, vår hjärna triggas av lust och mystik.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s