Jag lovade den handfull som gillade min text om Bauhaus att skriva en artikel om Le Corbusier, en av historiens mest föraktade och kanske även förtalade personer. I alla fall är han enligt vissa ursinniga trådar här på nätet roten till – om inte allt ont – så åtminstone allt fult här i världen. Men vad händer om vi lämnar reptilhjärnans reflexer och istället försöker förstå hans tid och idéer? Att förstå andra epoker och kulturer är visserligen inte lätt men visst borde vi klara det med någon som levde för bara ett sekel sedan i vår egen kultursfär och som lämnat såväl texter som bilder – och hus – efter sig.
Givetvis hette han inte Le Corbusier från början utan något långt och krångligt som ingen hade kommit ihåg om han inte tagit sig ett slagkraftigt artistnamn när han anlände till Paris för att söka lyckan som konstnär. Där lärde han känna de coola kubisterna (Picasso osv) men för att slå sig fram behövde han en egen ism med eget manifest. Det blev ”purism” med idén att återgå till det rena och enkla, till den matematiska skönheten hos cirklar och linjer, det som Platon en gång sa var det vackraste av allt. Det var dags att återgå till de antika mästarnas geometriska principer för harmoni men också nytta. Det symmetriska Parthenon i Rom nämns ett 40-tal gånger i den bok som jag läst av honom. Det är det som kan användas för sitt syfte som är elegant. Ja, själva skönheten utgörs av eller byggs upp av användningen.
Trots konstintresset tyckte inte Le Corbusier att det vi menar med konst, utsmyckande dekoration, har något med hus att göra. När folk idag kritiserar modernismen för själlöshet är det rätt förstått. Le Corbusier menade att hus, möbler och andra ting inte har någon själ utan ska tyst och obemärkt tjäna vår frihet. Hus är snarare att likna vid cellerna i samhällets kropp eller ännu hellre vid alla de nyuppfunna maskinerna som gör livet lättare och höjer dess kvalitet. Hus ska skydda mot regn, kyla och blåst – och möjligen tjuvar, men att inbilla sig och genom utsmyckningar av olika slag försäkra sig om att hus har själ är ett lurendrejeri och falskspel. Dyra och oanvändarbara prydnader är falsk och till och med pervers skönhetsdyrkan. Många läste vid den här tiden österrikaren Adolf Loos som i sin människohierarki förknippade dekorationer med de lägst stående. Det är outbildade och konservativa människor som gillar ornament, primitiva folk vill ha krimskrams och kriminella smycka och tatuera sig. Den gamla människans vidskepelse och framför allt fåfänga skulle bekämpas.
Ja, 20-talet var ju glatt, men kanske också lite glatt i meningen slipprigt. Men det var experimenterandets tid. Spanska sjukan hade dragit sin kos (med sisådär var tjugonde jordinvånare) och något krig skulle det förstås aldrig mer bli. ”En ny storslagen epok har börjat”, som Le Corbusier skriver allra först i boken från 1923. Den moderna människan hade lämnat religion, okunskap och magi bakom sig för att ta sitt så länge slumrande förnuft till fånga och svinga sig upp på en rationell och materialistisk nivå med ingenjörerna som det nya prästerskapet. I Italien utropade Marinetti futurismen och i Paris ville några reseta hela kulturen genom att börja om från barnets jollrande ”dada” (dadaismen). De radikala konstskolorna, som Bauhaus, slutade med det traditionella ”kopierandet” av mästarnas verk, den pedagogiska metod som fortfarande gäller i stora delar av världen, för att istället öppna sig som barn inför färger och former. De hetaste konstnärerna målade ångturbiner, spårvagnar och radiomottagare. Färgerna från städernas elektriska lyktor och neonskyltar letade sig in på målarnas dukar samtidigt som det talades om att uttrycka sitt inre (expressionismen) och det andliga i konsten (Kandinsky).
Även Le Corbusier förhäxades av tidens framsteg och alla upptäckter som vetenskapen fullkomligt sprutade ur sig: röntgenstrålar, radioaktivitet, kvantfysik och alltings relativitet. Till och med själen föreföll relativ om man lyssnade till James eller Freud. Att var och en upplever världen på sitt eget sätt var något nytt. När det gällde material erbjöd betong, stål och glas helt nya möjligheter och tekniska finesser som cyklar, bilar, telefoner och grammofoner satte sprätt på fantasin. Maskinerna sågs inte som kalla och omänskliga utan hoppingivande och som människans vän. MoMa i New York ställde 1934 ut skördetröskor, bandsågar och annat maskinellt såsom varande (skön) konst.
De smärta flygplanen och de ståtliga oceanångare som stävade fram över världshaven fascinerande förstås en schweizare och inspirerade till vita utsträckta hus med horisontella fönster istället för de traditionellt vertikala. Jag lägger in en bild på ett caproni-plan med breda rektangulära ”vingar” för att ingen ska få våra fågelefterliknande luftskepp på hjärnan. Och inte har väl flygplan nymfer och keruber på taket? Det skulle bara försämra funktionen. På samma sätt gör tinnar och torn hustak svåra att skotta och lägga om. Onödiga detaljer krånglar till både produktion och användning. Ja, varför inte nyttja tak till användbara soldäck eller planteringar? Källare såg Le Corbusier som härdar för fukt och tbc. Istället skulle husen sväva på pyloner och solljus göra folk friska. Väggar i glas gjorde att man kunde se rakt igenom huset och antydde den spirande demokratins betoning av transparens och öppenhet för varandra. Den armerade betongen möjliggjorde öppna planlösningar utan bärande och hindrande väggar så att folk fritt kunde organisera sina liv – och inredningar.
Le Corbusier är känd som arkitekt men skulle nog hellre betrakta sig som världsförbättrare eller åtminstone samhällsplanerare. Han sågade sin tids arkitekter och hyllade ingenjörerna som inte vek för känslomässig flärd och tjusning utan designade efter funktion och syfte. Med exakta kalkyler och känslobefriade beräkningar planerade och konstruerade de ett logiskt och kliniskt rensat människoliv. Precis som ingenjörerna löser problem genom att rita broar, gruvor, vapen, atlantångare och järnvägar borde arkitekterna lösa boendets problem. Någon arkitektutbildning hade han (liksom Gropius och andra av de mest kända ”arkitekterna”) inte heller utan kom såsom den schweizare han var från urmakarsläkt. Fadern verkar ha förfärdigat de lådor klockorna låg i. Så folk som ondgör sig över att hans hus ser ut som lådor är kanske något på spåret. Men! Använder de inte själva rätvinkliga ting ibland? Kanske längst in i garderoben för förvaring men också för hushållsmaskiner, datorer, mobiler osv.
Ord har olika konnotationer. En låda är något slätstruket och banalt medan asken är desto finare. Hattasken är en låda för det fina högst upp medan strumplådan med samma storlek döljer det fula längst ner – enligt regeln om att värdet stiger med höjden (vi ger någon foten eller sparken och kallar bossen för ”head”). På motsvarande sätt tycker kanske vår tids arkitektoniska upprorsmän att lådarkitektur passar för exempelvis fängelser och Förvar av utvisningshotade eller andra som vårt samhälle utdefinierar som illegala eller papperslösa (trots att vi med våra Kivra och BankID är minst lika papperslösa själva). Min poäng är att ingen vill känna sig som ett förvaringsobjekt i en låda utan som smycket i en ask. Vidskepelse, hade kanske Le Corbusier sagt eller att det är dags att komma ut ur garderoben med den där lådan och ödmjukt erkänna att vi alla är lika i värde, lever här en kort tid, behöver skydd och gemenskap men inga fler uppvisningstävlingar i bäst och vackrast boning.
Jag anar att han ville upplösa hierarkierna mellan högt och lågt, ute och inne, fram och bak. Varför ska ett hus ha en framsida som är finare än baksida osv? Och varför tycker vi att något är ohemtrevligt bara för att det återfinns på fabriker eller sjukhus? Har det med uppdelningen mellan hemma och borta att göra? Le Corbusier tänkte sig separata rum efter funktion men utan värdeskillnad; matrummet var inte finare än köket och de dass som folk haft långt utanför huset fick fönster och glänsande porslin. Man kan också skönja en social radikalitet. Varför ska en rik student ha ett större rum än en fattig, undrar han i boken. Till skillnad från exempelvis Stockholmsutställningen tyckte inte Le Corbusier att bostadsstandard skulle planeras efter familjernas (läs pappans) plånbok, utan efter antalet familjemedlemmar.
Men trots vurmen för massorna var det i första hand rika knösar som hade råd att uppföra Le Corbusiers på sin tid trendiga villor. De första gjordes åt besuttna klockfabrikörer hemma i Schweiz. Alpernas mörka och lodräta linjer kontrasterade nog vackert mot Le Corbusiers ljusa och horisontella. Utanför Paris ritade han åt familjen Savoye ett kvadratiskt vitt hus som ser ut att sväva där det vilar på pelare högst uppe på en kulle. Ja, är det inte misstänkt likt en sådan där vit platt ask för klockor? Det finns ingen fram- och baksida men på taket syns två cylindrar. Innanför pelarna kunde chauffören smidigt släppa av sin herre vid dörren innan nymodigheten parkerades i garaget med plats för tre bilar. Huset har trappa (kanske en eftergift) men centralt placerade är ramper mellan våningarna. Enligt Le Corbusier suddar ramper ut gränserna mellan rummen och gör att vi kan stanna var vi vill under den arkitektoniska promenaden (ett av hans koncept) medan trappor är separerande transportsträckor. För att förena ute och inne används stora skjutbara glasväggar (utan markering förstås, då återskapas gränsen).
Nu var dock inte detta funktionalistiska mästerverk särskilt funktionellt. Den basala funktionen skydd mot regn gick inte ihop med takterrassen och det dröjde inte många dagar förrän vattnet dröp in och lillgrabben fick skickas till sanatorium efter en lunginflammation. Den olyckliga frun vädjade till den stora arkitekten om omedelbara åtgärder men denne svarade avfärdande att fru Savoye nog inte fattade hur berömt hennes hus skulle komma att bli. I det fick han ju rätt för det finns nog ingen arkitekturhistoria utan Villa Savoye. Men familjen flyttade ut efter bara några år och huset stod öde i ett kvartsekel innan Le Corbusier som en sista kraftansträngning i livet ledde räddningsaktionen undan 1960-talets rivningsvåg.
Samtidigt ska väl inte nordisk funktionalism tillskrivas Le Corbusier. Den stora klumpiga fåtölj som syns på bilder från Villa Savoye har en regelbunden skönhet men är tydligen inte så skön att sitta i och förskräckligt otymplig att flytta. Den är inte mer funktionell än någon fåtölj från jugend, art deco, postmodernism eller vilken stil som helst. Funkis är lika ofta ett säljargument för dem som vill höra det. Förresten, designades fåtöljen Grand comfort till stor del av Charlotte Perriand som var utbildad i möbeldesign och senare blev stor i Japan. För bakom den tidens män upptäcker man snart vid ritborden och i verkstädernas damm: bortglömda kvinnor.
Le Corbusier verkar ha varit mån om sin egen ära och själv ganska fåfäng när det gäller egna krav. Han förordade vitt eller obehandlad betong. Han kunde sträcka sig till att de boende fick välja någon ”naturlig” färg med utgångspunkt i de tre primärfärgerna rött, blått och gult. Men att inte smycka och dekorera sina hus mer än så var de flesta människor främmande. När Le Corbusier till slut fick ett offentligt uppdrag att bygga arbetarbostäder utanför Bordeaux dröjde det inte många år förrän de regelbundna huslängorna pyntades med fönsterluckor, färgglada draperier, taktuppar och trädgårdstomtar. Stadsdelen Cité radieuese i Marseille blev inte heller den så lysande som namnet antyder utan såg ganska mörk och dyster ut.
En av Le Corbusiers böcker heter Urbanism och framtidens megastäder hade han storslagna visioner för. Han ville demolera stora delar av dåtidens osunda Paris och bygga 200 meter höga kontorskomplex i glas med sammanbindningsbanor uppe i luften. Bostadslängorna i zigzag skulle vara något lägre och varvas med breda boulevarder för grönska och lek men framför allt bilar och kanske till och med flygplan. Efter Stockholmsutställningen 1930, principprogrammet ”acceptera!” 1931 (policy kommer ofta efter praktik, till skillnad från hur vi vanligtvis tänker om rena platonska idéer som singlar ner för att materialiseras i ofullkomlig praktik), Socialdemokraternas valvinst 1932 bjöds Le Corbusier till Sverige för att ge råd om vår då så sunkiga huvudstad. För Norrmalm ritade han fyra enorma byggnadskomplex medan det på Södermalm räckte med en enda byggnad för 110.000 boende. Men ekonomin gick i kvav och pengar för stora omdaningar fanns inte förrän på 60-talet då funkisen ändå urartade i groteska proportioner med de allra billigaste materialen.
Le Corbusier använde egentligen rätt dyra material och egentligen fick han inte jättemånga uppdrag under sitt liv. Under Andra världskriget flyttade han till Vichy där den franska kollaboratörsregeringen häckade, men kanske tack vare bristen på uppdrag kom han ur kriget med hedern i behåll. Mot slutet av sitt liv skulle han både krönas med Hederslegionen och få sista ordet när det gällde den nybildade världsorganisationen FN:s högkvarter i New York. Det var visserligen en ung Oscar Niemeyer som vann arkitekttävlingen men han pratades lätt omkull av den äldre auktoriteten. Sedan skulle Le Corbusier avundsjukt se hur Niemeyer fick bygga en helt ny huvudstad för en stormakt i vardande. Själv skulle drömmen om att bygga stad visserligen gå i uppfyllelse men då långt bort i Indien där Nehru efter frigörelsen från britterna ändå ville markera att landet trots allt tillhörde den moderna världen. Där i Chandigarh gnodde och gned indierna oförstående på den oborstade betong som någon europé långt bort bestämt att de skulle ha omkring sig. Som andra människor ville de hellre ha en fin och ”vacker” stad att leva i.
Men det fanns de som uppskattade det rena, ljusa och sterila. För sjukhus välkomnades det och kyrkor och kloster bad ateisten om hjälp. Här var äntligen några som hade andlig mognad nog att kasta av sig fåfängan och förstå att väggar är själlösa skal för den verkliga själen. Munkarna i klostrets Sainte Marie de la Tourette bubblade väl av tourette inför den råa betongen och den upprepande raddan av munkceller. Äntligen kunde de i och genom den kala väggen skåda evigheten i all sin tomhet och oändlighet utan förledande och onödiga utsmyckningar. Kanske påminde det också om de reformerta kyrkorna hemma i Schweiz där allt tingeltangel rensats ut (till skillnad från vår lutherska halvhjärtade bildstorm med en och annan avhuggen näsa – många medeltida helgon bidar sin tid i Historiska museets källare).
Fast en starkare kandidat till inspiration för den avskalade stilen är Japan. Redan 1893 hade besökarna vid världsutställningen i Chicago tappat hakan inför det japanska templet som byggts upp och minst lika starkt intryck på designvärlden gjorde den japanska utställningen i London 1910, samma år som den moderna tiden började enligt Virginia Wolf. Efter 250 års självpåtagen lockdown hade japanerna öppnat sig för omvärlden och blottade ett helt annat sätt att se på skönhet än det europeiska. Istället för att storvulet och svulstigt vädra sin självtillräcklighet (ja, ända in i döden med stora stenblock på gräsmattorna runt helgedomarna) såg japanerna skönheten i det lilla och enkla. Det framhävdes bäst av rena och oslipade fonder.
Le Corbusier var en visionär som tänkte hyfsat fritt. När han kom till USA tyckte han den tidens höghus var alltför små. De nuddade ju knappt den sky de skulle skrapa (hål i?). Idag lever vi hans vision med höga kontorshus, modulhus och takterrasser. Idéerna känns som allmängods och till och med gammal skåpmat. Hans idé att separera fabriker, bostäder och kommers liksom olika transportmedel lever vi med än idag, även om vi börjar inse hur förödande det är. Modulhus var Le Corbusiers idé men den massproduktion han drömde om kom till stånd först efter Andra världskriget (för honom handlade det om att det skulle se massproducerat ut). Idag hörs inte mycket motstånd mot prefabricerade hus och vi tänker till och med på framtidens mat i termer av massproduktion. Visst vore ett ökat intresse för gamla hantverkstekniker välkommet men även självförsörjande odling, fast vi nog inte kommer undan massproduktion för snart åtta miljarder människor.
Trots sitt enorma (och lite gåtfulla) inflytande fick Le Corbusier fel i mycket. Fåfängan och lusten att använda hus eller möbler för att ståta och stila, och för att rangordna varandra, var inte så lätt att utrota ur människopsyket. Det var heller inte så lätt att förändra samhället genom att köra över allt det gamla med bulldozer. De nybyggda förorterna alstrade snarare en vilsen och deprimerad typ. Men det är väl heller inte som Arkitektupprorets upprorsmän likt även dåtidens krets kring Bauhaus trodde att vissa former och färger alstrar vissa känslor. Snarare är det väl så att byggnader associeras till minnen och kunskap om det förflutna. En svart låda kan ge ångest när det står där ny och överraskande på vår morgonpromenad men för exempelvis en miljard muslimer inge trygghet, fasthet och lugn om den tronar mitt i Mecka. När dagens ungdom rapande beklagar sig över ”betongen” är det inte ett visst byggnadsmaterial de är frustrerade över utan den alienation det innebär att leva på en plats där man saknar rötter och referenser till sin egen historia och identitet.
Inte heller håller hans tolkning av darwinismen där utvecklingen tänktes gå mot allt enklare och effektivare ting där de som hushållar bäst med resurserna segrar. Av den tanken har vi visserligen mycket att lära i dagens strävan mot hållbara produkter – är det verkligen försvarbart med en massa tillägg och dekorationer som i onödan tär på jordens råvaror och mänsklig arbetskraft? Men Darwin räknade förutom det naturliga urvalet även med ett sexuellt. Kroppen har utbuktningar och prydnader som inte gynnar det praktiska livet men däremot chansen till avkomma. Motsvaras det sexuella urvalet på arkitekturens område av burspråk och frontespisar?
Även om modernismen ville vara en rationell hållning har den med tiden blivit en stil. Om stilar motsvarar våra behov av kontraster så kanske omvälvande tider som 1920-talet och 2000-talet behöver rena vita ytor och raka linjer medan lugnare tider som 70-talet med välfärd åt alla kunde ägna sig åt färgglada mönster och frossande i tredje världens elände.
På Facebook skriver Arkitekturuppropret med illa dold gliring åt 1920-talets modernism: ”Vi menar att en stad behöver utvecklas och att vi inte kan fastna i en 100 år gammal stil för evigt. Ska vi också åka häst och vagn och bo i hus utan elektricitet? Nä låt oss istället bygga en levande stad vars hus tar inspiration från alla stilar som någonsin byggts. Variation med vackra hus i olika färger, stilar och höjder skapar harmoni och glädje.” Det låter vettigt men hur många stilar kan man egentligen blanda innan det blir kaotiskt? Behövs inte en gemensam nämnare som på bredare nivå passar alla och som hänger samman med andra stilar? Ska varje land ha en egen stil som nationalromantikerna tänkte eller finns det en poäng med en global internationell stil? Vad tänker ni?
Emil Erdtman 