När jag var i Jönköping häromsistens fick jag med mig en sån där bok över stadens historia. Och hualigen, som dom säger i Småland, det kanske inte var bättre förr trots allt. För här har det lidits. Det började med danskens härjningar. För staden – eller snarare ett befäst kloster med rätt till två marknader per år – var på medeltiden sista gränsposten mot Danmark, visserligen med en tjock urskog som buffert. Men titt som tätt var dansken igenom och innanför muren trots att staden byggts efter den tidens ledande stadsplaneringsprincip – otillgänglighet. För om vi idag åtminstone vill ge sken av viss tillgänglighet föredrog man förr höga murar, prickskyttar i tornen och gärna en barriär av snår och träsk runtomkring. Tänk bara på Stockholm, mitt i en strid ström med en massa nerstuckna stockar eller hur det nu var. Jönköpings läge var alltså idealiskt på de lösa sandrevlarna mellan tre sjöar, varav Vättern lär luta på något märkligt vis så att vattnet här i söder sakta stiger – ja, här har det varit domedagsvibbar från allra första början.
Men vi ska heller inte skylla allt elände på utlänningar för lika ofta var det den egna kungens hejdukar som brände – för att staden inte skulle utgöra ett alltför lockande bete där den låg och blänkte fullt synlig från högländerna i söder. Allt som oftast (så blir det när man läser – kanske var det vart tvåhundrade år) fick jönköpingsborna kasta sig i sina ekor och ro ut mot den ständigt så trygga tillflyktsorten – Visingsö. Men efter stadens totala förstörelse år 1612 fick Gustav II Adolf nog och beslöt om förflyttning till säkrare plats, ”östom på sanden”. Folket protesterade – inte ska väl stad byggas på lösan sand, hade de läst någonstans – men mot kungsord vägde klagomålen lätt. Över den då ännu farbara hamnkanalen bar det med pick och pack och snart stod den östliga staden klar. Ja, det tog ju sin tid. Den på sin tid så pampiga hovrätten – med stora fönster av glas och allt – tog 26 år att färdigställa. Stadens kyrka, dronning Kristina till ära, rasade en gång för att byggmästaren på välkänt manér bytt mot billigare material. Han skinnades på allt han ägde och fördrevs ur staden. Typ en gång per generation var ”den röde hanen” på visit, trots patrullerande brandvakter och fullt med vatten åt alla håll. Efter 1785 års brand skaffar de mest försigkomna det allra senaste på modet – brandförsäkring. Fast när två tredjedelar av staden går upp i rök i februari 1790 fanns ändå inga pengar i brandstoden. Och man undrar hur det gick för alla ännu mindre bemedlade. I loggböckerna verkar det mest stå hur många hus som förstördes, inte hur många människoliv. Hur många blev utbrända – som vi skulle säga idag.
Men kanske var det inte så konstigt att ta in några extra munnar i hushållet. Återkommande farsoter ställde sängbolster till förfogande. Vid 1710 års pest dog var tredje stadsbo. Då passade myndigheterna på att placera ut ryska och danska krigsfångar som översvämmat landet efter Karl XII första mer lyckosamma krig. Utlänningarna inkvarterades hos vanligt folk när hålorna under hovrätten fyllts. På nätterna drev dessa osaliga själar runt och spred skräck. En annan farsot var koleran som 1834 tog kål på var sjunde jönköpingsbo. Ja, man nästan skäms hur vi knorrade under vår corona. Viktor Rydberg var sex år och förlorade mor och syster. Fadern blev så förtvivlad att han söp ihjäl sig. Inte undra på att det finns något ödesmättat i Tomten och andra dikter. En annan ödesmättad händelse var förlusten av Finland som undertecknades på Jönköpings Societetshus 1809. Huset ersattes på 1900-talet i vanlig ordning av ett något kantigare Domusvaruhus.
Men hovrätten står kvar, fast igen vet vad man ska göra av den gamla 1600-talskåken. Var den ljuspunkten i brist på biskop och förnäma prelater som i både Växjö och Kalmar skred fram genom gränderna? Ja, enligt museets skyltar skänkte domstolens höga herrar ”glans åt staden”. Här gjorde Rålamb, Louis de Geer och Hjalmar Hammarskiöld några hundår i provinsen på sin väg mot toppen, de två sisa statsministrar. Fast jag har funderat över hur vanligt folk egentligen uppfattade denna domstol vid stadens torg med domvärjo över alla götar. Vid ett tillfälle på 1700-talet dömdes och straffades åtta domare och jurister för mutor och korruption. 1850 dömdes predikanten F O Nilsson för att ha grundat landets första demokratiska förening, nämligen en baptistförsamling där alla hade lika rösträtt – till och med kvinnor, till landsförvisning. Vad tänkte den spirande frikyrkorörelsen? Att assessorerna äntligen följde lagen eller att de nog själva skulle få sin dom en gång? 1853 kringgick de konventikelplakatet genom att bilda traktatsällskap – ännu medan andra landsändar knappt visste vad en traktat var. 1856 kom ett ännu smartare drag då vice häradshövding Hartwid Odencranz, jurist och såväl adels- som riksdagsman, valdes till ordförande. Två år senare föll lagen som förbjöd religiösa samlingar utan statlig/prästerlig sanktion och som fördrivit så många ur landet. 1860 stod missionshuset klart. Det slutade som bilverkstad och försvann i 1960-talets rivningar. Epitetet Sveriges Jerusalem är antagligen från denna tid och har inte – som en journalist antyder i radioprogrammet Statsinspektionen – så mycket med den långt senare pingströrelsen att göra. Bygden hade bevars sitt eget samfund, Alliansmissionen. Med ett sådant blir det hela kanske djupare förankrat än när internationella samfund kommer in och slår upp sina lador.
Efter 1860 vänder lyckan för staden (om man nu får personifiera en stad på det sättet). Och det var nog inte bara för att man vände sig till högre makter. Som materiella förklaringar hittar man 1865 års vattenledning som drogs fram från friska källor i bergen. De sjukdomar sunksjöns, jag menar Munksjöns, vatten orsakat ebbade ut. Det gick heller inte längre så enkelt att hämta vatten i Vättern eftersom SJ byggt en hög banvall längs sjön. Men kanske var folk lika glada att slippa se denna nyckfulla och ibland så olycksbringande sjö. 1831 hade staden lagts helt under vatten när von Platen mixtrade uppe vid sin kanal – så trodde man i alla fall i Jönköping (ja, det var ju inte Baltzar själv som grävde och mixtrade som alla vet, men han fick skulden). Med passtvångets uppgörande 1860 – nu kunde man resa fritt i landet – och järnvägen följde några glada år även om stambanan hamnade långt borta i Nässjö. Men alltmedan tågresan Stockholm-Malmö tog två dagar krävdes nattstopp i Jönköping. Då fylldes Stora hotellet, som står där än idag, med resande som långt från hemortens vakande ögon kunde prova en och annan synd. De kultiverade kunde ännu beskåda resterna av den gamla medeltidsborgen, men på 1870-talet schaktades allt bort. Denna märkliga tid med vurm för hembygd och nation, men ändå revs fornlämningar i en rasande fart. Medeltidens kyrkor blev till vägfyllnad som man bokstavligen trampade på. Idag har man med en ny liten park och ett träkonstverk av Linnea Rygaard försökt föra tankarna tillbaka till konturerna av Jönköpings slott.
Annars var förstås Jönköping hantverkarnas och arbetarnas stad, även om arbetarrörelsen hade svårt att få fäste till en början. Jag stammar själv från gammal kakelugnsmakarätt från trakten. Men på tändsticksfabrikerna anställdes mest barn under 15, de som hade de minsta och flinkaste fingrarna för att peta i fosfor och svavel. Ett besök på tändsticksmuseet rekommenderas den hårdhudade. Det jobbet var ingen barnlek. Det ligger förresten strax intill Stordalens nya blåblänkande hotell. För idag har Jönköping gått från Sveriges Jerusalem till dess Dubai om man ska tro Sveriges radios arkitekturkommentator Mark Isitt. På ett café träffar han gubbar som lovprisar allt nybyggande och vill ha ännu högre skyskrapor. Så nog finns det självförtroende à la Dubai. Staden siktar på 200.000 invånare och då gäller det att sticka ut och sticka upp.
Emil Erdtman 