Östersund

Från ungdomens besök i Östersund är nästan det enda jag minns en kondomaffär. Inte för att den pryde ynglingen storhandlade där men jag minns att någon mumlade om militärstad – vad nu det hade med kondomer att göra, tänkte jag väl då. Idag är alla regementen borta och fienden tänks nog komma från ett annat håll. Men hurtigheten lever kvar. Inte en enda slöfock på elsparkcykel susar förbi mig, däremot ett antal stånkande rullskidåkare.

När jag läser historien kommer den militära närvaron i ett annat ljus. Medan de flesta städer växt fram dynamiskt ”underifrån” är en stad vid östra sundet mellan fastlandet och Frösön ett beslut taget av envåldshärskaren Gustav III, inte här utan på Uppsala slott. Sedan freden i Brömsebro (ännu längre bort från dessa trakter) hade Jämtland (och ett tag Tröndelag) varit svenskt men flera återerövringsförsök gjordes och jämtarna fortsatte skamlöst med sina urgamla handelsresor till Levanger vid Trondheimsfjorden. Att nationalkänslan var tvehågsen var kanske inte så konstigt i ett område som varit norskt eller snarare danskt längre än det varit svenskt. Samtidigt löd området sedan medeltiden under Uppsala i andligt hänseende, så helt främmande för det svenska var man inte heller. 1100-talskyrkan i Hackås kunde lika gärna ligga på upplandsslätten, skriven någon.

Stormaktstidens integrationspolitik var påhittig. Drottning Kristina försökte bygga en befäst stad på Andersön i Storsjön men främst satsade man på att prästerna skulle vinna folkets hjärtan. Men även präster är människor. Olof Rahm i Ragunda angav sin svärfar som norsksinnad för att komma över dennes pastorat (med tillhörande dotter), men när deras son brändes på bål bara 19 år gammal för att ha läst Anders Kempes böcker, vacklade tilltron till de svenska myndigheterna. Rahm vände sig västerut och dömdes med något dussintal bönder att halshuggas för landsförräderi. För att sätta skräck i folk steglades prästen. När läkaren och häxprocessmotståndaren Urban Hjärne passerade Storsjön sju år senare lär prästkappan fortfarande fladdrat runt den avätna kroppen – änkan hade förgäves ansökt om att få begrava den. Anders Kempe var förresten en löjtnant som fick en religiös uppenbarelse om att sluta döda och istället bli läkare. Som självlärd sådan verkade han i bl a Trondheim, där han skrev om att världens folk en gång skulle leva tillsammans utan överheter. Att just överheten förbjöd sådana böcker kan man ju förstå.

Staden ritades med linjal och kompass av lantmätare Törngren men som tur var lutade det betänkligt ner mot Storsjön, vilken gav staden karaktär med glitter i grändändarna. Gatorna var förhållandevis breda och mellan husen ritades kryddgårdar in – inte av estetiska eller klimatpolitiska skäl utan för att hindra den tidens värsta stadsplåga: brand. Men arkitekten Adolf Emil Melander – mest känd för att komma tvåa i arkitekttävlingen om Washingtons kongressbibliotek – som växte upp i Östersund tyckte stadsplanen såg ut att ha ritats av ”en obildad torpare” och mellan husen minns han mest ”smala och bottenlösa dygator”. Men att anblicken av staden, som hembygdsföreningen skriver, var ”mera bondsk än stadsmässig” gäller nog alla dåtidens städer om de bedöms med senare tiders begrepp. Elbelysning, vattenledningar och belagda gator med separerade fält för gående och körande infördes först kring sekelskiftet.

Inte heller verkar 1881 års stadsplan med breddning av gatorna till esplanader enligt det parisiska modet med ”luft och ljus” ha implementerats, om man ska tro Melander. Särskilt sörjde han att alla tidigare träd på platsen höggs ner. Dungar eller enstaka träd tyckte han borde ingå i en stadsplan. Den vittbereste arkitekten la skulden för stadens utseende på en viss Samuel Perman, en provisor (apoteksbiträde) från Vänersborg som vunnit burskap i staden och i många skildringar framstår som en nästan mytologisk kraftkarl och mångsysslare. Från honom härstammar många här, fnissar en östersundsbo när jag undrar över namnet på paradgatan ner från Stortorget till båthamnen. Det var före kondomernas tid. Melander beskriver honom som ”despotisk” och som den borgmästarson han var satt han snart som kronofogdens man i staden. Han välkomnade säkert när Jämtland blev län 1810 med landshövding och pampigt residens från 1848 (första stenhuset) men allmogen lär ha knorrat. Detta (tysta) motstånd mot centralmakten kan kanske skönjas i senare tiders republik.

För kontroll över forböndernas (ofta mer handelsmän än bönder) handelsresor åt fel håll – produkterna behövdes i det fattiga Sverige – beordrades att lokala marknader i bygderna skulle förläggas till den nya staden. Marknadsplatsen fick inskurna hörn i omgivande kvarter och utlöpande gator i mitten av sidorna – en nyrenässansstil som även finns i Uppsala. Vid det lantligare Nytorget – nu Gustav III:s torg – handlades med hästar och kreatur. De första decennierna bodde bara ett fåtal statsämbetsmän, bankirer, handlare och hantverkare (skråväsendet gällde) i staden trots 20 års skattefrihet. Kanske investerade rika bönder i ett hus i stan utan att bo där. Några trähus från 1800-talet finns ännu kvar, ofta reveterade men ibland med nygotiska tinnar och torn i behåll. Men även i arkitekturen satte sig jämtarna på tvären. Träpanelen på husen var på 1800-talet liggande och inte stående som i övriga landet.

Trots protektionismen kan man fundera på om det förutom gränsbevakning också fanns tankar på staden som brofäste för kontakten med Norge. Under nästan hundra år var länderna i union och det var när järnvägen till såväl svenska som norska kusten, senare även korsad av inlandsbanan, stod klar som befolkningstillväxten exploderade. Att dåtidens järnvägsstationer byggdes vid vattnet (Stockholm, Kalmar, Jönköping osv) syftade till att sammankoppla transporter till sjöss och lands. Följden blev i längden stagnerad sjötrafik – Storsjön hade haft ett 80-tal ångbåtsbryggor till 16 socknar – och att städerna skars av från vattnet. (Men varför skulle folk smita från sina plikter och slå dank vid någon sjöstrand?)

Till utfyllnad vid sjöstranden bidrog även den bråte som skyfflades ner efter den större stadsbrand som trots alla försiktighetsåtgärder bröt ut 1884. På dessa schaktmassor ligger idag Badhusparken. Det gamla badhuset – med rabatt för tjänstefolk och arbetare, och blå flagg när det var öppet för män och vit för kvinnor – revs på 30-talet när avloppet (som fram till mitten av 1900-talet gick rakt ut i Sveriges sjöar) gjorde upplevelsen mindre angenäm. Cyrillus Johanssons nya badhus från 1938 följde senaste mode: funktionalism. Badandet befrämjade säkert hälsan men med annan sjukvård var det inte mycket bevänt. I början av 1800-talet hade den tidigt faderlöse Pehr Rissler tillkämpad sig uppsalastudier och blivit länets förste provinsialläkare. På sina resor i väglöst land lärde han upp prästfruarna i grundläggande hälsovård. När de ledande politikerna var njugga med att höja hans lön lär en viss Stor-Karin i Åsan ha rutit: ”jag rentav skäms för er karlar”.

Stadens kvinnor startade matserveringar och ledde stadens teater- och nöjesliv. Men kvinnor var också drivande i utbildningsfrågan. Sara Fahlström startade egen skola 1850. I språnget fick jag med en bild på en läroverksbyggnad från 1849. Det var även sjukhus under spanska sjukan 1918. Men de styrande karlarna hade svårt att få fram medel och utbildade lärare. Alla fick hjälpas åt. Prosten i Brunflo – som ansvarade för kyrka och utbildning i utposten Östersund – erbjöd en del av prostlönen till en skolmästare men undrade samtidigt om inte alltför mycket skolgående riskerar att göra folk till ”halvherrar och lättingar”. Han skickade ändå sin stadspredikant att undervisa dem som hade råd att betala i det kombinerade rådhuset och prästgård. När en bara två år gammal skolbyggnad gick upp i rök 1881 ritade Melander utan ersättning en ny skola till sin hemstad. Vid invigningen av Norra folkskolan utbrast någon att huset liknade en missionskyrka i Tanganyika. Byggnaden – i modifierad form – är den enda som finns kvar av Melanders byggen i fransk renässans sedan hans Grand Hôtel från 1888 rivits 1974.

Kanske mer än sjukvård och utbildning sågs fängelser som nödvändigheter. Ja, när ett fängelse brunnit inkvarterades fångar på det lilla sjukhuset från 1827, anstalt som anstalt liksom. Samtidigt är det svårt att jämföra kriminalpolitiken med dagens. Melander minns från sin barndom hur någon som stulit ett får dömdes till spöstraff och hur fängelsets ”rum voro proppfulla med läsare” – konventikelplakatet upphörde 1858. Men 1861 stod ett toppmodernt fängelse klart i änden av Hantverkargatan (vilket det också var) som senare bytte namn till Prästgatan (i ”yran” över att ha blivit med präst 1912?). Fängelset var stadens högsta hus och erbjöd enskilda celler med varmluftsledningar och ventilation enligt nya humana idéer från blivande kung Oscar I. Istället för hämnd och offentlig skam skulle brottslingar fostras till ett bättre liv. Fängelset revs 1970.

Inflyttningen av unga och nytänkande bidrog kanske till folkrörelsernas starka ställning. En tiondel av befolkningen tillhörde frikyrkor och nykterhetsrörelsen vädrade (insöp…) morgonluft (även skolorna delade ut broschyrer mot ”kaffemissbruk”). 1884 byggde godtemplarna med frivilliga krafter (men utan bygglov) ett ordenshus i trä över två tomter. Arkitekten kom från de egna leden och pengarna kom från insamlingar och basarer. Enligt en uppgift ska 3000 personer ha bevistat invigningen. I detta folkrörelsernas allaktivitetshus agiterade Hjalmar Branting och Kata Dahlström när de var på besök, men även brottnings- och boxningsmatcher lär ha förekommit. Tidigt blev ordenssalen teater och hyste under nästan hundra år kringresande teatersällskap och stadens årliga revyer. 1944 köpte kommunen huset och på 1980-talet skulle det rivas. Tack vare aktionsgrupp och demonstrationer blev huset kvar och är idag hotell. Hur det går med nykterheten vet jag inte.

Vid samma torg, Gustav III:s, reste en annan folkrörelse sitt monument. Missionsförsamlingen var som kättare inte välkomna i offentliga lokaler men gav igen med pampig kyrkbyggnad. I den höll samerna landsmöte (”lappriksdagar”) 1918 med drygt 200 delegater, varav en tredjedel var kvinnor. Den statliga samepolitiken gick ut på att samerna om de ville förbli samer inte fick bli bofasta (jordbrukare) och skulle bo i kåta, inte hus. Nomadskolor med undervisning i just kåtor hade precis införts och mötet protesterade mot förhållandena, lärarnas dåliga utbildning och den sammanlagt kortare skolgången trots ett helt nytt språk att lära in. Mötet ledde till att en centralorganisation och en tidning grundades, men på Sametingets hemsida står att det politiska gehöret uteblev och nomadskolan blev kvar till 1960-talet. Birger Ekerlid nämner i ett blogginlägg även protester mot att krigsårens kafferansoner var extra små för samerna. Att samlingarna hölls i missionskyrkan hade säkert praktiska skäl men det speglar också de nära kontakterna mellan frikyrkorörelser och samer, tänk bara på laestadianismen längre norrut. Från mina resor i Latinamerika vet jag att etniskt marginaliserade grupper tenderar att söka sig till normbrytande gelikar även i trosfrågor. Missionskyrkan revs 1968.

När landsmötet skulle fotograferas dög dock inte missionskyrkan som fond utan gänget släntrade bort till det svulstigt nationalromantiska rådhuset från 1912 – på sin tid hyllat som det bästa inom modärn svensk arkitektur – idag snarare motsatsen till just det moderna. Rådhuset var liksom biblioteket, nuvarande stadsmuseum, ritat av F. B. Wallberg som enligt tidens sed också ritade många av möblerna. Skulptören Olof Ahlberg fick till en St Göran och draken i Domsalen. De mjukare vävda linnetapeterna stod bl a Jämtslöjds väverska Brita Ericson för. Många stadsbor kritiserade skrytbygget som förlades till stadens högsta punkt för maximal effekt. Fast nog hade det blivit ännu värre – om med det menas arkitektonisk maktuppvisning – om Lars Israel Wahlman fått igenom sitt förslag att förlägga maktens boning högst upp på det sluttande Stortorget. Där fick istället Sparbanken ligga. Wahlman var en av dåtidens arkitektkändisar, han med Engelbrektskyrkan i Stockholm, och han fick komma tillbaka när det var dags att byta ut den gamla kyrkan, som byggts med hjälp av arbetsplikt under 1830-talet. Den nya från 1940 kryllar av symboler från det Wahlman såg som särpräglat för ”landskap och folkkynne”. Norges och Sveriges Olav respektive Olof (Skötkonung) samsas med Jämtlands kristnare Östmund Gudfastson, av den redan nämnde skulptören med kungligt förnamn Olof. Han gick vid denna tid med i en nazistisk organisation. Långt innan vurmande för hjältar och offer blev suspekt satt Wilhelm Pettersson-Berger på Frösön (där kyrkan byggdes ovanpå offrade djurben) och nynnade på sin opera om den fredlöse (efter att ha dödat sin rival om sköna Gunhild) Arnljot som till slut dör i Stiklestad vid sidan av sin helgonkung Olav.

Den mest representerade arkitekten från sekelskiftet är förmodligen Knut Gyllencreutz som efter lysande karriär i Stockholm först sökte lyckan i det nerbrunna Sundsvall och sedan flyttade till det expanderande Östersund. Ett exempel på hans monumentala stenpalats var Centralpalatset från 1904. Sådana hus var på modet och innehöll affärer i gatuplan och kontor och bostäder högre upp. Huset brann 2010 och revs därefter. Med på våra lilla rundvandring var som tur var en arkitekturprofessor. Han påminde mig – när jag kisade upp mot takåsarna – om att även ha blick för det till synes oansenliga. Titta här, sa han när vi gick förbi en Sibylla-kiosk som jag inte ens känt lukten av. Men när jag läser ungdomsminnen på nätet är det mycket riktigt inte Centralpalatsens imposanta socklar eller sekelskiftets tureller och lanterniner som figurerar. Istället läser jag om Korvmacken, Elvans grill och råkurr i kön till KFUM-kiosken. Dagens äldre minns sitt 60- och 70-tal.

Men visst var protesterna skarpa när det senfunktionalistiska Polishuset stod klart 1970 (av Gunnar Landberg och Mari Uusma). Tanken var att plåtfasaden med åren skulle rosta vackert men den fick bytas mot keramiska plattor i liknande färg. Jag gillar nog färgen men undrar varför en så kolossal (12 500 m2) markör för statens våldsmonopol skulle läggas här på stråket ner från Stortorget mot hamnen och Badhusparken – ja, detta paradstråk heter förstås Samuel Permans gata efter den gamle urfadern. Var det så mycket bus just här? Och hur mycket polis fanns det egentligen i Östersund på 70-talet? Men visst, det kanske passar här bredvid länsresidenset. Och nog kan en tung och dömande byggnad passa för en polismakt. Desto konstigare då att det numera är BUP (barn- och ungdomspsykiatri) och habilitering som tar emot här. Men kanske bryr sig ingen om hur en byggnad ser ut och känns bara vården är bra. För att förstå läser jag samhällsbyggnadskontorets underlag till kommunen beslut 2009 att ändra husets användning. Här står att gestaltningens ”rena former” och ”strikta uppbyggnad” bör bevaras medan frågor om buller och annan miljöpåverkan diskuteras mer ingående. Tyvärr verkar det vara ganska långt från kollektivtrafik för de besökande. Om det ingår i tillgänglighet är oklart. Under denna rubrik står att tillgängligheten är ”tillgodosedd” men att den ska ”bevakas” vid ombyggnation. Ett ytterst reaktivt förhållningssätt men kanske det vanliga i Sverige idag.

Ja, innan jag börjar ”jobba”, dvs kommer in på mitt forskningsämne, är det bäst jag avrundar. I sin närmaste omgivning är Östersund staden Stad men i ett nationellt perspektiv snarare staden Land. Som medelpunkt är det lätt att axla rollen av hjärtlandets försvarare. Här huserade Glesbygdsverket under 90-talet. Sametinget har valt Östersund för sin framtida parlamentsbyggnad. Utan att vara insatt antar jag att de snabba förbindelserna till Stockholm spelar in men också till Norge. På en ännu vidare internationell spelplan har Östersund visar framfötterna genom att upprepade gånger söka vinter-OS men kanske haft för högststående moral för att lägga upp erforderliga mutor, vad vet jag. Av det som en gång var kronans vaktpost har det blivit en symbol för det antiurbana, folkliga och ursprungliga – samtidigt som gränser fortsätter att överskridas – och överskidas.

Jag har använt Gudrun Penténs och Kjell Hansens böcker men det finns ju mängder av bloggar och tidningsartiklar samt många årsböcker utlagda av hembygdsföreningen Gamla Östersund. Färgbilden är från vår promenad genom centrum. De svartvita bilderna är på idag rivna och i ett dall ombyggt hus.

1. Gamla kyrkan 2. Nya kyrkan 3. Rådhuset 4. Läroverk 5. Ordenshuset 6. Polishuset 7. Nya stansdalen Storsjö strand 8. Badhusparken 9. Vi går Samuel Permans gata fram 10. Nytt hus efter Centralpalatset
1. Norra folkskolan 1883 2. Missionskyrkan 1880t 3. Grand hotel 1888 4. Fängelset 1861 5. Centralpalatset 1904

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s