Funktionsrätt Sverige 80 år 2022

Efter ett seminarium med Margareta Persson – som skrivit de mycket läsvärda böckerna Gamla synsätt spökar än (2018) och Styvsystrar (2022) – kom jag ihåg att jag innan året runnit ut hade tänkt skriva något om Funktionsrätt Sverige 80 år. Detta firades i våras och jag kallades – gammal som jag är – in som historieberättare. Mot slutet undrade ordförandeN nervöst: ”men nåt bra har vi väl gjort iallafall?” Jag hade förlorat mig i (kvasi?)akademiska vindlingar om problem och komplex. För var det verkligen 80 år? Varför inte 60 eller 30? Folk sneglade nervöst bortåt de hägrande tårtorna och med ett bestämt skål! föstes jag åt sidan. Nä, jag skarvar lite. Men här kan jag breda ut mig lite mer, i snustorr förnuftighet men med glimten i blindögat.

För man kan fundera på vårt behov att söka ett ursprung till saker omkring oss, att fästa det lilla vi vet vid stabila punkter i en gröt av korsande och tvärsande berättelser. Och vad är säkrare än att nåla fast detta flyktiga vetande på en siffra, ett årtal? Men den där datumstämpeln på det gulnade arkivarket är oftast toppen på ett isberg. Det mesta som hänt och som folk babblat om och vilka sammanslutningar de ingått i har vi ingen aning om. Det vi vet är sådant som avlagrats fysiskt eller i berättelser. Ett föreningsprotokoll som haft turen att arkiveras är en glimt.

Alla som läst protokoll vet hur bristfällig den glimten kan vara. Det vi ser som början är väl egentligen slutet på en lång process av stötande och blötande, diskuterande och bråkande, motiverande och argumenterande. Det som följer efter det magiska årtalet är inte heller konstant. Organisationer utvecklas och förändras, ibland till oigenkännlighet. Är det då rätt att tala om en kontinuitet och obruten länk? Måste det t ex vara samma organisationsslag och arbetssätt över tid för att räkna sig till ett visst ursprung? Och måste majoriteten av grundarorganisationerna vara kvar för att det ska kunna talas om kontinuitet? Men till saken.

Det var 1942 (enligt 50-årsskriften) som de fyra föreningarna De blindas förening, De vanföras väl, Svenska föreningen för dövas väl och De lungsjukas riksförbund bildade Samarbetskommittén för partiellt arbetsföra. Vad var nu detta och vaddå partiell? Ja, kriget brann runt knuten och när gubbarna låg nergrävde vid gränsposteringarna fick deras hustrur och andra tillgängliga rycka in på fabriker och andra viktiga arbetsplatser. Kanske befarade nu även de icke-uttagna att skickas till fronten som billig kanonmat och ville kräva säkerställd frisedel? Eller var samarbetskommittén ett sjangtilt erbjudande om arbetskraft – när nu samhället kallade? Här är vi, hyfsat arbetsföra, om än lite partiellt, liksom. Ungefär som det på den här tiden talades om landsbygdens IQ-stinna men oupptäckta begåvningsreserv. En rubrik i Svensk Vanföretidskrift kan tyda på det: ”Samhällets nödläge gynnar oss”, skrev man. Äntligen jobb!

Jag har även sett att termen partiellt arbetslös var i svang vid den här tiden. Kanske var kommitténamnet en språklig markering mot ett negativt laddat uttryck? Eller var kommittén just slutet på en process, kanske till och med avstannad på grund av kriget, och nu återupptagen, när det började ljusna (för de som inte var nazister förstås). Ja, statistikern Richard Sterners 1943 utkomna bok Arbete mot fredskris kan tyda på det. Den lär handla om hur de partiellt arbetsföra ska integreras i arbetskraften för att inte 30-talets ekonomiska fiasko med åtföljande massarbetslöshet skulle återupprepas. Nu kom många hem från skyttegravarna lemlästade och håglösa – det som krig gör med folk, även när de inte stridit. Men likväl behövde de försörja sig. Men det går heller inte sätta likhetstecken med personer med funktionsnedsättning och partiellt arbetsföra. Dit räknades allt från missbrukare till socialt belastade genom brottslighet.

Och de döva tyckte minsann inte de var partiellt arbetsföra. De var eftertraktade i de bullriga fabrikerna. Basen på Domnarvets järnverk skrev 1915 att de döva ”äro flitigare och gladare än andra i sitt arbete. Därtill vill jag framhålla att alla dövstumma här är nyktra och ordentliga.” De käftade inte emot sina förmän som fackföreningsanslutna och andra krångelpellar – tänkte han kanske. Det var innan arbetslivet krävde oralt snicksnack vid kaffemaskinen och högljudd kommunikation på afterwork – där förstås teckenspråk bara är en fördel.

Ska förtydligas att De dövas väl som ingick i samarbetskommittén är den organisation som senare utvecklades till Hörselskadades riksförbund om jag nu fattat rätt. Den andra dövrörelsen hade börjat organisera sig redan på 1860-talet och hade vid det här laget egna yrkesutbildningar och till och präster. En tanke jag har – utifrån det här med fysiska lämningar – är att det kanske finns så tidiga skrifter och pamfletter för att många döva jobbade på tryckerier. Bara en tanke.

Ett bra exempel på process är sedan De blindas förening som brukar spikas till 1889. Men föreningsbildandet skedde på ett arbetshem som bildats 20 år tidigare. Fråga mig inte vad ett arbetshem är – utan berätta istället. Detta i sin tur bildades säkert för att många kände varandra sedan skoltiden. Och att det fanns en döv- och blindskola i Stockholm berodde på trender nere på kontinenten. Och så vidare. Rörelser har ingen början. Allt som sker gör ju det på grund av sådant som skett tidigare. I skolan började vi ju med stenåldern för att sen traggla oss framåt – lager på lager – tills man körde fast nån gång i mellankrigstidens lervälling.

Går det då jämföra borstbindarnas och korgmakarnas (de fanns två yrken att välja på) klubb med dagens funktionshinderorganisationer? Mja, det kanske snarare var en fackföreningsklubb de grundade. För bara 16 till 65-åringar fick vara med, skriver Margareta Persson. Man skulle ha jobb och dessutom en fläckfri vandel. Det vet alla vad det är numera. När Synskadades riksförbund numera säger att organisationens bildades utifrån alla människor lika värde är det säkert rätt PR-mässigt men lite historielöst. Syftet verkar snarare ha varit att orgaisera en sjukkassa för den händelse någon inte kunde försörja sig längre. Därav de hårda inträdeskraven. Vid 1800-talets slut fanns sisådär 4000 sjukkassor där man stöttade varandra så gott det gick. Idag får vi förlita oss på en, hela folkets Försäkringskassa. Och det är just staten funktionsrättsrörelsen utkräver på stöd.

De lungsjuka riksförbund var också en process. Erik Ransemar skriver i Handikapprörelsen växer fram (1981) hur en av tidens alla sanatoriefarare satte morgonkaffet i vrångstrupen när han slog upp bladet och läste om föreslagen tvångsinternering. Han började ringa runt till vännerna från sanatoriernas höga verandor och efter några års mobilisering bildades riksförbundet 1939. Och även om ”eftervården” stod högst på kravlistan verkar initiativet handla mycket om att påverka den smittskräck många med tuberkulos utsattes för. Att förbundets Erik Fritiof blev samarbetskommitténs förste ordförande och att de upplät kontorsrum och halvtidssekreterare kan tyda på att De lungsjuka var drivande, även om det dröjde till 1959 innan det behövdes kontor. Och bara några år efter det skulle kommittén skaka i grundvalarna, ja rentav upplösas enligt vissa skildrare.

Ett skäl till bildandet av samarbetskommittén för partiellt arbetsföra kan ha varit att en nytillsatt utredning behövde en organiserad samtalspart. Det rör sig om den så kallade Kjellmankommittén – uppkallad efter sin ordförande, en professor i romanska språk. Det var på den tiden humanister var samhällets stöttepelare. Men i kommittén satt även den nya tidens sociala ingenjörer. En av dem var Hjalmar Cederström som Lars Lindberg skrivit om. Han skrev en ”Generalplan för Stockholms sjukhusfrågor” och låg bakom Södersjukhuset, som lär vara lika stort under som över jord.

I Kjellmankommittén drev han upprättandet av ett ”socialpolitiskt laboratorium” där de partiellt arbetsföra skulle utredas med vetenskaplig precision och nya politiska idéer grundligt testas innan de sjösattes ute i verkligheten. Men när han inte fick igenom sina teknokratiska förslag lämnade han kommittén. Lars Lindberg ser i en krönika i Funktionshinderpolitik ändå spår av Cederströms idéer i det långt senare inrättade Samhall. Från Holland kom väl idén om skyddade verkstäder, fast de väl där mest var tänkta för krigsveteraner?

Annars var de reformer Kjellmankommittén föreslog inriktade på allmänna och kollektiva lösningar som yrkesutbildning, omskolning, arbetsträning och -prövning. Arbetsvården och förmedlandet av arbeten skulle skötas av ”arbetsförmedlingar”. Ja, få utredningar har blivit så bestående. Från samarbetskommittén satt bland annat Charles Hedkvist från De blindas förening med. Ransemar skriver om hur den driftige Hedkvist när han själv blev arbetslös började konkurrera med stenograferna genom att utverka en inspelningsapparat från Telegrafverket och sedan dra runt på möten och konferenser för att snabbt och ordagrant hamra ut vad som sagts med sin skrivmaskin.

Men även andra utredningar pågick. Det var en febril aktivitet när folkhemmet skulle byggas upp. För detta ändamål borde folkstocken rensas från mindervärdiga element. Befolkningsutredningen tillsattes 1941 och steriliseringslagarna från 1934 höll som bäst på att implementeras ute i landet. Institutionerna var proppfulla – dock inte de som bodde där. Barn med funktionsnedsättningar skickades i princip från livmoder till anstalt medan föräldrarna tillönskades bättre lycka nästa gång. Medicinalstyrelsen hade börjat knåpa på register över väl valda folkslag – om nu Hitler toge över.

Ibland brukar man säga att allt vore bättre om kvinnorna styrde men vad Margareta Persson visar i Styvsystrar är hur kvinnorörelsen var drivande för tvångssteriliseringar och till och med giftspruta för icke önskvärda vuxna, som Elise Ottesen-Jensen tyckte. Men alla var inte lika hårda. Den redan nämnde Richard Sterner vägrade lämna bort sin Tosse, född 1943. I praktiken var det fru Margareta som fick ta ansvaret där hemma, medan Sterner var på jobbet och under senare år på FUB-möten om kvällarna. Sterner var bankirson som gripits av den milda form av socialism som styrde Sverige – eller så kände han bara vartåt vindarna blåste. Men liksom kollegan Gunnar Myrdal intresserade han sig inte bara för lilla Sveriges problem utan tacklade i sin doktorsavhandling det amerikanska ”rasproblemet”, även om titeln ”The Negro’s Share” idag inte gör den lika läst som det spänstigare ”An American Dilemma”. När Myrdal fick Nobelpriset i ekonomi 1974 skänkte han en stor del av summan till Sterner, kanske som ett sent erkännande av dennes bidrag i deras gemensamma forskningsprojekt.

Vad var det sen som hände kring 1950? Plötsligt vänder människosynen. Margareta Persson pekar på FN-deklarationen om mänskliga rättigheter. Och kanske hade nazismens ondska ändå skärrat människor så pass att de anade vart oförblommerade utrensningar kunde barka. Den socialpolitiska kommittén deklarerar nu att ”handikappade så långt möjligt ska införlivas i samhällslivet” och kommunerna – efter 1952 års reform bara 2500 till antalet – skulle ansvara för utbildning, bostäder, rekreation, vård och service i hemmen. Det som annars brukar anges som det breda uppvaknandet kom efter Liz Asklunds reportage om barnen på Eugeniahemmet 1959. Traditionen med riksdagsledamöter som ordförande hade De vanföras väl då nytta av när Ingemund Bengtsson direkt efter tv-programmen interpellerade i riksdagen för nedläggning av liknande barnhem.

Kanske drev detta också på för att barn med rörelsenedsättning vid nya grundskolans införande fick skolplikt. Margareta Persson påpekar hur märkligt det är att döva och blinda barn fick skolplikt på 1800-talet, ”bildbara sinnesslöa” 1944 medan rörelsehindrade fick vänta till 1962 trots att huvudåtgärden där mest handlar om byggnaden. 1962 lär även enligt Mats Denkert i Blunda och skänk (1975) samarbetskommittén ha upplösts eftersom systemet med vetorätt – där De Blindas förening och De vanföras väl ständigt blockerade varandras förslag – lamslog arbetet. De vanföras väl var sen drivande för att bilda något nytt och bjöd in till en ny organisation med en röst och en styrelseplats för varje medlemsorganisation. Trots denna demokratiska ordning blev namnet centralkommitté efter det nya kaxiga ordet handikapporganisation. De lungsjukas riksförbund, alltid lika pepp på samarbete, var först att haka på men snart sällade sig även FUB, Epilepsiföreningen, NHR, RBU och RTP. Det fanns två tendenser i organisationsutvecklingen. Dels de sistnämnda som gick från diagnosförening till mer generella men även andra som bröt sig ur de generella till mer diagnospräglade. Till ordförande i HCK valdes — dadaa – Richard Sterner.

1966 infördes krav på tillgänglighet till allmänna lokaler i Byggnadsstadgan och 1967 kom omsorgslag med bl a daglig sysselsättning. Ett Handikappinstitut bildades och precis som det från 1971 skulle finnas handikappråd i varje kommun bildades ett statligt handikappråd. Jag behöver knappt säga vem som blev ordförande – Richard Sterner.

1965 bröt fullkomlig ”handikappfeber” ut enligt Ransemar. Alla gick runt med en röd fjäder på rock- och kappslag. Lennart Hyland hade nationen i sitt grepp och fick ihop elva miljoner till byggandet av tillgängliga bostäder. Men varken Hyland eller skänkande kreti och pleti möttes med så mycket tacksamhet. För vad händer om folks känslor blåser åt ett annat håll nästa gång? Nä, en rejäl stat ska man ha som garant för sina rättigheter. Den styrs inte av några känslor. Ja, idag vet vi att även politiker har ett känsloliv, men visst går det trögare att ändra det som en gång är bestämt.

Men som Margareta Persson påpekar är väl det märkligaste att man inte tänkte på tillgänglighet när man ändå byggde en miljon nya bostäder med allmänna medel. Med det i åtanke blir kritiken mot tv-galor för att samla in pengar till specialbostäder begriplig. Segregerade och av välgörenhet beroende bostäder är just ett skolexempel på handikapp som var den nya kraftfulla paraplytermen för allt man hade att tackla i liv och samhälle, alltså inte det medicinska. Vissa menade dock att de inte hade några samhälleliga hinder utan bara medicinska. Fast då väger man inte in att även medicinen är en del av samhället. Finns inget system för forskning, tillverkning, distribution och betalning sitter man där omedicinerad och med alla de hinder det innebär.

Men det stormade på fler fronter 1965. De Blindas förening avvaktade att gå med i HCK men när De vanföras väl byter namn till De Handikappade Riksförbund ville man ha ett ord med i laget. Det tolkades som ett anspråk på att företräda fler än de egna medlemmarna. Långt senare kom ordet handikapp att förknippas med just rörelsehinder, något Ransemar förklarar med DHR:s överlägsna PR-maskineri. Med en tidningsupplaga på 350.000 nådde man varje skrymsle i nationen (potentiellt i alla fall). Denkert, som jobbat på DHR:s tidning men lämnat i protest mot styrelsen, menar att det också fanns pragmatiska argument för att låta DHR axla ansvaret för hela ”rörelsen”. Det var bara den organisationen som hade rikstäckning och muskler nog.

Men spänningar fanns även inom organisationen. Vad Vilhelm Ekensteen vände sig emot var inte bara folkhemmet i stort med sin bakgård, utan en alltför opolitisk handikapprörelse. Kanske fanns några medvetna uppe på rikskanslierna men de vanliga medlemmarna ville mest fika och spela bingo, inte förändra världen. Hans förebild var de nya R-förbunden, särskilt KRUM som jobbade för kriminalvårdens humanisering – så långt från dagens politik man kan komma. Ett annat R-förbund, det enda som överlevt vad jag vet, var RSMH, vars pockettidning R spelade en stor roll i samhällsutvecklingen – säkert större än DHR:s Svensk handikapptidskrift. Det handlar inte bara om upplaga utan också innehåll.

Ekensteen ville som andra 68-or ut på gatorna för att med rätt politik (läs: socialism) utrota handikappen. Därav anti-handikapp som jag skrev om för ett år sedan. Ett snarlikt ordval finns i några Konstfack-elevers utställning Förbud mot handikapp 1970. Den bestod av fem rum: vardagsrum, trafik, närbutik, arbete och ett förändringsrum utan handikapp. Wikipedia – djupare än så är inte min efterforskning – skriver att den rönte ”en lång och het debatt” som måste varit 1971 när den skulle ut med Riksutställningar. För dess ledning var budskapet att handikapp kan utrotas lite väl magstarkt. Göteborgs universitets nytillträdde professor i handikappvetenskap, Sven-Olof Brattgård, gav dem stöd men handikapprörelsen ville se utställningen. Kanske klämde skon mest politiskt för när studenterna ändrat ordet arbetsköpare till arbetsgivare och suddat bort en nidbild av generaldirektören för AMS kunde utställningen rulla. Den ska ha setts av 75 000.

Men detta var också bokstavskombinationernas och fraktionsstridernas tid. 1971 lämnar DHR centralkommittén för att stå på egna ben – nae… rulla iväg i en egen fil, gräddfil skulle Denkert kanske säga. Det var också de stolta manifestens tid. 1972 lånar HCK (gratis) riksdagshuset under två dagar och får ihop programmet Ett samhälle för alla med slagord om normalisering (att få leva som andra) och integrering (särskilt i skolan, inga specialskolor). Ett konkret 70-talskrav – initierat från dövrörelsen – var text-TV, en reform som verkar bestå in i evigheten – med kanske den mest långlivade grafiska designen i landet. Ja, där börjar vi känna igen oss.

Emil Erdtman

Östersund

Från ungdomens besök i Östersund är nästan det enda jag minns en kondomaffär. Inte för att den pryde ynglingen storhandlade där men jag minns att någon mumlade om militärstad – vad nu det hade med kondomer att göra, tänkte jag väl då. Idag är alla regementen borta och fienden tänks nog komma från ett annat håll. Men hurtigheten lever kvar. Inte en enda slöfock på elsparkcykel susar förbi mig, däremot ett antal stånkande rullskidåkare.

När jag läser historien kommer den militära närvaron i ett annat ljus. Medan de flesta städer växt fram dynamiskt ”underifrån” är en stad vid östra sundet mellan fastlandet och Frösön ett beslut taget av envåldshärskaren Gustav III, inte här utan på Uppsala slott. Sedan freden i Brömsebro (ännu längre bort från dessa trakter) hade Jämtland (och ett tag Tröndelag) varit svenskt men flera återerövringsförsök gjordes och jämtarna fortsatte skamlöst med sina urgamla handelsresor till Levanger vid Trondheimsfjorden. Att nationalkänslan var tvehågsen var kanske inte så konstigt i ett område som varit norskt eller snarare danskt längre än det varit svenskt. Samtidigt löd området sedan medeltiden under Uppsala i andligt hänseende, så helt främmande för det svenska var man inte heller. 1100-talskyrkan i Hackås kunde lika gärna ligga på upplandsslätten, skriven någon.

Stormaktstidens integrationspolitik var påhittig. Drottning Kristina försökte bygga en befäst stad på Andersön i Storsjön men främst satsade man på att prästerna skulle vinna folkets hjärtan. Men även präster är människor. Olof Rahm i Ragunda angav sin svärfar som norsksinnad för att komma över dennes pastorat (med tillhörande dotter), men när deras son brändes på bål bara 19 år gammal för att ha läst Anders Kempes böcker, vacklade tilltron till de svenska myndigheterna. Rahm vände sig västerut och dömdes med något dussintal bönder att halshuggas för landsförräderi. För att sätta skräck i folk steglades prästen. När läkaren och häxprocessmotståndaren Urban Hjärne passerade Storsjön sju år senare lär prästkappan fortfarande fladdrat runt den avätna kroppen – änkan hade förgäves ansökt om att få begrava den. Anders Kempe var förresten en löjtnant som fick en religiös uppenbarelse om att sluta döda och istället bli läkare. Som självlärd sådan verkade han i bl a Trondheim, där han skrev om att världens folk en gång skulle leva tillsammans utan överheter. Att just överheten förbjöd sådana böcker kan man ju förstå.

Staden ritades med linjal och kompass av lantmätare Törngren men som tur var lutade det betänkligt ner mot Storsjön, vilken gav staden karaktär med glitter i grändändarna. Gatorna var förhållandevis breda och mellan husen ritades kryddgårdar in – inte av estetiska eller klimatpolitiska skäl utan för att hindra den tidens värsta stadsplåga: brand. Men arkitekten Adolf Emil Melander – mest känd för att komma tvåa i arkitekttävlingen om Washingtons kongressbibliotek – som växte upp i Östersund tyckte stadsplanen såg ut att ha ritats av ”en obildad torpare” och mellan husen minns han mest ”smala och bottenlösa dygator”. Men att anblicken av staden, som hembygdsföreningen skriver, var ”mera bondsk än stadsmässig” gäller nog alla dåtidens städer om de bedöms med senare tiders begrepp. Elbelysning, vattenledningar och belagda gator med separerade fält för gående och körande infördes först kring sekelskiftet.

Inte heller verkar 1881 års stadsplan med breddning av gatorna till esplanader enligt det parisiska modet med ”luft och ljus” ha implementerats, om man ska tro Melander. Särskilt sörjde han att alla tidigare träd på platsen höggs ner. Dungar eller enstaka träd tyckte han borde ingå i en stadsplan. Den vittbereste arkitekten la skulden för stadens utseende på en viss Samuel Perman, en provisor (apoteksbiträde) från Vänersborg som vunnit burskap i staden och i många skildringar framstår som en nästan mytologisk kraftkarl och mångsysslare. Från honom härstammar många här, fnissar en östersundsbo när jag undrar över namnet på paradgatan ner från Stortorget till båthamnen. Det var före kondomernas tid. Melander beskriver honom som ”despotisk” och som den borgmästarson han var satt han snart som kronofogdens man i staden. Han välkomnade säkert när Jämtland blev län 1810 med landshövding och pampigt residens från 1848 (första stenhuset) men allmogen lär ha knorrat. Detta (tysta) motstånd mot centralmakten kan kanske skönjas i senare tiders republik.

För kontroll över forböndernas (ofta mer handelsmän än bönder) handelsresor åt fel håll – produkterna behövdes i det fattiga Sverige – beordrades att lokala marknader i bygderna skulle förläggas till den nya staden. Marknadsplatsen fick inskurna hörn i omgivande kvarter och utlöpande gator i mitten av sidorna – en nyrenässansstil som även finns i Uppsala. Vid det lantligare Nytorget – nu Gustav III:s torg – handlades med hästar och kreatur. De första decennierna bodde bara ett fåtal statsämbetsmän, bankirer, handlare och hantverkare (skråväsendet gällde) i staden trots 20 års skattefrihet. Kanske investerade rika bönder i ett hus i stan utan att bo där. Några trähus från 1800-talet finns ännu kvar, ofta reveterade men ibland med nygotiska tinnar och torn i behåll. Men även i arkitekturen satte sig jämtarna på tvären. Träpanelen på husen var på 1800-talet liggande och inte stående som i övriga landet.

Trots protektionismen kan man fundera på om det förutom gränsbevakning också fanns tankar på staden som brofäste för kontakten med Norge. Under nästan hundra år var länderna i union och det var när järnvägen till såväl svenska som norska kusten, senare även korsad av inlandsbanan, stod klar som befolkningstillväxten exploderade. Att dåtidens järnvägsstationer byggdes vid vattnet (Stockholm, Kalmar, Jönköping osv) syftade till att sammankoppla transporter till sjöss och lands. Följden blev i längden stagnerad sjötrafik – Storsjön hade haft ett 80-tal ångbåtsbryggor till 16 socknar – och att städerna skars av från vattnet. (Men varför skulle folk smita från sina plikter och slå dank vid någon sjöstrand?)

Till utfyllnad vid sjöstranden bidrog även den bråte som skyfflades ner efter den större stadsbrand som trots alla försiktighetsåtgärder bröt ut 1884. På dessa schaktmassor ligger idag Badhusparken. Det gamla badhuset – med rabatt för tjänstefolk och arbetare, och blå flagg när det var öppet för män och vit för kvinnor – revs på 30-talet när avloppet (som fram till mitten av 1900-talet gick rakt ut i Sveriges sjöar) gjorde upplevelsen mindre angenäm. Cyrillus Johanssons nya badhus från 1938 följde senaste mode: funktionalism. Badandet befrämjade säkert hälsan men med annan sjukvård var det inte mycket bevänt. I början av 1800-talet hade den tidigt faderlöse Pehr Rissler tillkämpad sig uppsalastudier och blivit länets förste provinsialläkare. På sina resor i väglöst land lärde han upp prästfruarna i grundläggande hälsovård. När de ledande politikerna var njugga med att höja hans lön lär en viss Stor-Karin i Åsan ha rutit: ”jag rentav skäms för er karlar”.

Stadens kvinnor startade matserveringar och ledde stadens teater- och nöjesliv. Men kvinnor var också drivande i utbildningsfrågan. Sara Fahlström startade egen skola 1850. I språnget fick jag med en bild på en läroverksbyggnad från 1849. Det var även sjukhus under spanska sjukan 1918. Men de styrande karlarna hade svårt att få fram medel och utbildade lärare. Alla fick hjälpas åt. Prosten i Brunflo – som ansvarade för kyrka och utbildning i utposten Östersund – erbjöd en del av prostlönen till en skolmästare men undrade samtidigt om inte alltför mycket skolgående riskerar att göra folk till ”halvherrar och lättingar”. Han skickade ändå sin stadspredikant att undervisa dem som hade råd att betala i det kombinerade rådhuset och prästgård. När en bara två år gammal skolbyggnad gick upp i rök 1881 ritade Melander utan ersättning en ny skola till sin hemstad. Vid invigningen av Norra folkskolan utbrast någon att huset liknade en missionskyrka i Tanganyika. Byggnaden – i modifierad form – är den enda som finns kvar av Melanders byggen i fransk renässans sedan hans Grand Hôtel från 1888 rivits 1974.

Kanske mer än sjukvård och utbildning sågs fängelser som nödvändigheter. Ja, när ett fängelse brunnit inkvarterades fångar på det lilla sjukhuset från 1827, anstalt som anstalt liksom. Samtidigt är det svårt att jämföra kriminalpolitiken med dagens. Melander minns från sin barndom hur någon som stulit ett får dömdes till spöstraff och hur fängelsets ”rum voro proppfulla med läsare” – konventikelplakatet upphörde 1858. Men 1861 stod ett toppmodernt fängelse klart i änden av Hantverkargatan (vilket det också var) som senare bytte namn till Prästgatan (i ”yran” över att ha blivit med präst 1912?). Fängelset var stadens högsta hus och erbjöd enskilda celler med varmluftsledningar och ventilation enligt nya humana idéer från blivande kung Oscar I. Istället för hämnd och offentlig skam skulle brottslingar fostras till ett bättre liv. Fängelset revs 1970.

Inflyttningen av unga och nytänkande bidrog kanske till folkrörelsernas starka ställning. En tiondel av befolkningen tillhörde frikyrkor och nykterhetsrörelsen vädrade (insöp…) morgonluft (även skolorna delade ut broschyrer mot ”kaffemissbruk”). 1884 byggde godtemplarna med frivilliga krafter (men utan bygglov) ett ordenshus i trä över två tomter. Arkitekten kom från de egna leden och pengarna kom från insamlingar och basarer. Enligt en uppgift ska 3000 personer ha bevistat invigningen. I detta folkrörelsernas allaktivitetshus agiterade Hjalmar Branting och Kata Dahlström när de var på besök, men även brottnings- och boxningsmatcher lär ha förekommit. Tidigt blev ordenssalen teater och hyste under nästan hundra år kringresande teatersällskap och stadens årliga revyer. 1944 köpte kommunen huset och på 1980-talet skulle det rivas. Tack vare aktionsgrupp och demonstrationer blev huset kvar och är idag hotell. Hur det går med nykterheten vet jag inte.

Vid samma torg, Gustav III:s, reste en annan folkrörelse sitt monument. Missionsförsamlingen var som kättare inte välkomna i offentliga lokaler men gav igen med pampig kyrkbyggnad. I den höll samerna landsmöte (”lappriksdagar”) 1918 med drygt 200 delegater, varav en tredjedel var kvinnor. Den statliga samepolitiken gick ut på att samerna om de ville förbli samer inte fick bli bofasta (jordbrukare) och skulle bo i kåta, inte hus. Nomadskolor med undervisning i just kåtor hade precis införts och mötet protesterade mot förhållandena, lärarnas dåliga utbildning och den sammanlagt kortare skolgången trots ett helt nytt språk att lära in. Mötet ledde till att en centralorganisation och en tidning grundades, men på Sametingets hemsida står att det politiska gehöret uteblev och nomadskolan blev kvar till 1960-talet. Birger Ekerlid nämner i ett blogginlägg även protester mot att krigsårens kafferansoner var extra små för samerna. Att samlingarna hölls i missionskyrkan hade säkert praktiska skäl men det speglar också de nära kontakterna mellan frikyrkorörelser och samer, tänk bara på laestadianismen längre norrut. Från mina resor i Latinamerika vet jag att etniskt marginaliserade grupper tenderar att söka sig till normbrytande gelikar även i trosfrågor. Missionskyrkan revs 1968.

När landsmötet skulle fotograferas dög dock inte missionskyrkan som fond utan gänget släntrade bort till det svulstigt nationalromantiska rådhuset från 1912 – på sin tid hyllat som det bästa inom modärn svensk arkitektur – idag snarare motsatsen till just det moderna. Rådhuset var liksom biblioteket, nuvarande stadsmuseum, ritat av F. B. Wallberg som enligt tidens sed också ritade många av möblerna. Skulptören Olof Ahlberg fick till en St Göran och draken i Domsalen. De mjukare vävda linnetapeterna stod bl a Jämtslöjds väverska Brita Ericson för. Många stadsbor kritiserade skrytbygget som förlades till stadens högsta punkt för maximal effekt. Fast nog hade det blivit ännu värre – om med det menas arkitektonisk maktuppvisning – om Lars Israel Wahlman fått igenom sitt förslag att förlägga maktens boning högst upp på det sluttande Stortorget. Där fick istället Sparbanken ligga. Wahlman var en av dåtidens arkitektkändisar, han med Engelbrektskyrkan i Stockholm, och han fick komma tillbaka när det var dags att byta ut den gamla kyrkan, som byggts med hjälp av arbetsplikt under 1830-talet. Den nya från 1940 kryllar av symboler från det Wahlman såg som särpräglat för ”landskap och folkkynne”. Norges och Sveriges Olav respektive Olof (Skötkonung) samsas med Jämtlands kristnare Östmund Gudfastson, av den redan nämnde skulptören med kungligt förnamn Olof. Han gick vid denna tid med i en nazistisk organisation. Långt innan vurmande för hjältar och offer blev suspekt satt Wilhelm Pettersson-Berger på Frösön (där kyrkan byggdes ovanpå offrade djurben) och nynnade på sin opera om den fredlöse (efter att ha dödat sin rival om sköna Gunhild) Arnljot som till slut dör i Stiklestad vid sidan av sin helgonkung Olav.

Den mest representerade arkitekten från sekelskiftet är förmodligen Knut Gyllencreutz som efter lysande karriär i Stockholm först sökte lyckan i det nerbrunna Sundsvall och sedan flyttade till det expanderande Östersund. Ett exempel på hans monumentala stenpalats var Centralpalatset från 1904. Sådana hus var på modet och innehöll affärer i gatuplan och kontor och bostäder högre upp. Huset brann 2010 och revs därefter. Med på våra lilla rundvandring var som tur var en arkitekturprofessor. Han påminde mig – när jag kisade upp mot takåsarna – om att även ha blick för det till synes oansenliga. Titta här, sa han när vi gick förbi en Sibylla-kiosk som jag inte ens känt lukten av. Men när jag läser ungdomsminnen på nätet är det mycket riktigt inte Centralpalatsens imposanta socklar eller sekelskiftets tureller och lanterniner som figurerar. Istället läser jag om Korvmacken, Elvans grill och råkurr i kön till KFUM-kiosken. Dagens äldre minns sitt 60- och 70-tal.

Men visst var protesterna skarpa när det senfunktionalistiska Polishuset stod klart 1970 (av Gunnar Landberg och Mari Uusma). Tanken var att plåtfasaden med åren skulle rosta vackert men den fick bytas mot keramiska plattor i liknande färg. Jag gillar nog färgen men undrar varför en så kolossal (12 500 m2) markör för statens våldsmonopol skulle läggas här på stråket ner från Stortorget mot hamnen och Badhusparken – ja, detta paradstråk heter förstås Samuel Permans gata efter den gamle urfadern. Var det så mycket bus just här? Och hur mycket polis fanns det egentligen i Östersund på 70-talet? Men visst, det kanske passar här bredvid länsresidenset. Och nog kan en tung och dömande byggnad passa för en polismakt. Desto konstigare då att det numera är BUP (barn- och ungdomspsykiatri) och habilitering som tar emot här. Men kanske bryr sig ingen om hur en byggnad ser ut och känns bara vården är bra. För att förstå läser jag samhällsbyggnadskontorets underlag till kommunen beslut 2009 att ändra husets användning. Här står att gestaltningens ”rena former” och ”strikta uppbyggnad” bör bevaras medan frågor om buller och annan miljöpåverkan diskuteras mer ingående. Tyvärr verkar det vara ganska långt från kollektivtrafik för de besökande. Om det ingår i tillgänglighet är oklart. Under denna rubrik står att tillgängligheten är ”tillgodosedd” men att den ska ”bevakas” vid ombyggnation. Ett ytterst reaktivt förhållningssätt men kanske det vanliga i Sverige idag.

Ja, innan jag börjar ”jobba”, dvs kommer in på mitt forskningsämne, är det bäst jag avrundar. I sin närmaste omgivning är Östersund staden Stad men i ett nationellt perspektiv snarare staden Land. Som medelpunkt är det lätt att axla rollen av hjärtlandets försvarare. Här huserade Glesbygdsverket under 90-talet. Sametinget har valt Östersund för sin framtida parlamentsbyggnad. Utan att vara insatt antar jag att de snabba förbindelserna till Stockholm spelar in men också till Norge. På en ännu vidare internationell spelplan har Östersund visar framfötterna genom att upprepade gånger söka vinter-OS men kanske haft för högststående moral för att lägga upp erforderliga mutor, vad vet jag. Av det som en gång var kronans vaktpost har det blivit en symbol för det antiurbana, folkliga och ursprungliga – samtidigt som gränser fortsätter att överskridas – och överskidas.

Jag har använt Gudrun Penténs och Kjell Hansens böcker men det finns ju mängder av bloggar och tidningsartiklar samt många årsböcker utlagda av hembygdsföreningen Gamla Östersund. Färgbilden är från vår promenad genom centrum. De svartvita bilderna är på idag rivna och i ett dall ombyggt hus.

1. Gamla kyrkan 2. Nya kyrkan 3. Rådhuset 4. Läroverk 5. Ordenshuset 6. Polishuset 7. Nya stansdalen Storsjö strand 8. Badhusparken 9. Vi går Samuel Permans gata fram 10. Nytt hus efter Centralpalatset

1. Norra folkskolan 1883 2. Missionskyrkan 1880t 3. Grand hotel 1888 4. Fängelset 1861 5. Centralpalatset 1904

Jönköping

När jag var i Jönköping häromsistens fick jag med mig en sån där bok över stadens historia. Och hualigen, som dom säger i Småland, det kanske inte var bättre förr trots allt. För här har det lidits. Det började med danskens härjningar. För staden – eller snarare ett befäst kloster med rätt till två marknader per år – var på medeltiden sista gränsposten mot Danmark, visserligen med en tjock urskog som buffert. Men titt som tätt var dansken igenom och innanför muren trots att staden byggts efter den tidens ledande stadsplaneringsprincip – otillgänglighet. För om vi idag åtminstone vill ge sken av viss tillgänglighet föredrog man förr höga murar, prickskyttar i tornen och gärna en barriär av snår och träsk runtomkring. Tänk bara på Stockholm, mitt i en strid ström med en massa nerstuckna stockar eller hur det nu var. Jönköpings läge var alltså idealiskt på de lösa sandrevlarna mellan tre sjöar, varav Vättern lär luta på något märkligt vis så att vattnet här i söder sakta stiger – ja, här har det varit domedagsvibbar från allra första början.

Men vi ska heller inte skylla allt elände på utlänningar för lika ofta var det den egna kungens hejdukar som brände – för att staden inte skulle utgöra ett alltför lockande bete där den låg och blänkte fullt synlig från högländerna i söder. Allt som oftast (så blir det när man läser – kanske var det vart tvåhundrade år) fick jönköpingsborna kasta sig i sina ekor och ro ut mot den ständigt så trygga tillflyktsorten – Visingsö. Men efter stadens totala förstörelse år 1612 fick Gustav II Adolf nog och beslöt om förflyttning till säkrare plats, ”östom på sanden”. Folket protesterade – inte ska väl stad byggas på lösan sand, hade de läst någonstans – men mot kungsord vägde klagomålen lätt. Över den då ännu farbara hamnkanalen bar det med pick och pack och snart stod den östliga staden klar. Ja, det tog ju sin tid. Den på sin tid så pampiga hovrätten – med stora fönster av glas och allt – tog 26 år att färdigställa. Stadens kyrka, dronning Kristina till ära, rasade en gång för att byggmästaren på välkänt manér bytt mot billigare material. Han skinnades på allt han ägde och fördrevs ur staden. Typ en gång per generation var ”den röde hanen” på visit, trots patrullerande brandvakter och fullt med vatten åt alla håll. Efter 1785 års brand skaffar de mest försigkomna det allra senaste på modet – brandförsäkring. Fast när två tredjedelar av staden går upp i rök i februari 1790 fanns ändå inga pengar i brandstoden. Och man undrar hur det gick för alla ännu mindre bemedlade. I loggböckerna verkar det mest stå hur många hus som förstördes, inte hur många människoliv. Hur många blev utbrända – som vi skulle säga idag.

Men kanske var det inte så konstigt att ta in några extra munnar i hushållet. Återkommande farsoter ställde sängbolster till förfogande. Vid 1710 års pest dog var tredje stadsbo. Då passade myndigheterna på att placera ut ryska och danska krigsfångar som översvämmat landet efter Karl XII första mer lyckosamma krig. Utlänningarna inkvarterades hos vanligt folk när hålorna under hovrätten fyllts. På nätterna drev dessa osaliga själar runt och spred skräck. En annan farsot var koleran som 1834 tog kål på var sjunde jönköpingsbo. Ja, man nästan skäms hur vi knorrade under vår corona. Viktor Rydberg var sex år och förlorade mor och syster. Fadern blev så förtvivlad att han söp ihjäl sig. Inte undra på att det finns något ödesmättat i Tomten och andra dikter. En annan ödesmättad händelse var förlusten av Finland som undertecknades på Jönköpings Societetshus 1809. Huset ersattes på 1900-talet i vanlig ordning av ett något kantigare Domusvaruhus.

Men hovrätten står kvar, fast igen vet vad man ska göra av den gamla 1600-talskåken. Var den ljuspunkten i brist på biskop och förnäma prelater som i både Växjö och Kalmar skred fram genom gränderna? Ja, enligt museets skyltar skänkte domstolens höga herrar ”glans åt staden”. Här gjorde Rålamb, Louis de Geer och Hjalmar Hammarskiöld några hundår i provinsen på sin väg mot toppen, de två sisa statsministrar. Fast jag har funderat över hur vanligt folk egentligen uppfattade denna domstol vid stadens torg med domvärjo över alla götar. Vid ett tillfälle på 1700-talet dömdes och straffades åtta domare och jurister för mutor och korruption. 1850 dömdes predikanten F O Nilsson för att ha grundat landets första demokratiska förening, nämligen en baptistförsamling där alla hade lika rösträtt – till och med kvinnor, till landsförvisning. Vad tänkte den spirande frikyrkorörelsen? Att assessorerna äntligen följde lagen eller att de nog själva skulle få sin dom en gång? 1853 kringgick de konventikelplakatet genom att bilda traktatsällskap – ännu medan andra landsändar knappt visste vad en traktat var. 1856 kom ett ännu smartare drag då vice häradshövding Hartwid Odencranz, jurist och såväl adels- som riksdagsman, valdes till ordförande. Två år senare föll lagen som förbjöd religiösa samlingar utan statlig/prästerlig sanktion och som fördrivit så många ur landet. 1860 stod missionshuset klart. Det slutade som bilverkstad och försvann i 1960-talets rivningar. Epitetet Sveriges Jerusalem är antagligen från denna tid och har inte – som en journalist antyder i radioprogrammet Statsinspektionen – så mycket med den långt senare pingströrelsen att göra. Bygden hade bevars sitt eget samfund, Alliansmissionen. Med ett sådant blir det hela kanske djupare förankrat än när internationella samfund kommer in och slår upp sina lador.

Efter 1860 vänder lyckan för staden (om man nu får personifiera en stad på det sättet). Och det var nog inte bara för att man vände sig till högre makter. Som materiella förklaringar hittar man 1865 års vattenledning som drogs fram från friska källor i bergen. De sjukdomar sunksjöns, jag menar Munksjöns, vatten orsakat ebbade ut. Det gick heller inte längre så enkelt att hämta vatten i Vättern eftersom SJ byggt en hög banvall längs sjön. Men kanske var folk lika glada att slippa se denna nyckfulla och ibland så olycksbringande sjö. 1831 hade staden lagts helt under vatten när von Platen mixtrade uppe vid sin kanal – så trodde man i alla fall i Jönköping (ja, det var ju inte Baltzar själv som grävde och mixtrade som alla vet, men han fick skulden). Med passtvångets uppgörande 1860 – nu kunde man resa fritt i landet – och järnvägen följde några glada år även om stambanan hamnade långt borta i Nässjö. Men alltmedan tågresan Stockholm-Malmö tog två dagar krävdes nattstopp i Jönköping. Då fylldes Stora hotellet, som står där än idag, med resande som långt från hemortens vakande ögon kunde prova en och annan synd. De kultiverade kunde ännu beskåda resterna av den gamla medeltidsborgen, men på 1870-talet schaktades allt bort. Denna märkliga tid med vurm för hembygd och nation, men ändå revs fornlämningar i en rasande fart. Medeltidens kyrkor blev till vägfyllnad som man bokstavligen trampade på. Idag har man med en ny liten park och ett träkonstverk av Linnea Rygaard försökt föra tankarna tillbaka till konturerna av Jönköpings slott.

Annars var förstås Jönköping hantverkarnas och arbetarnas stad, även om arbetarrörelsen hade svårt att få fäste till en början. Jag stammar själv från gammal kakelugnsmakarätt från trakten. Men på tändsticksfabrikerna anställdes mest barn under 15, de som hade de minsta och flinkaste fingrarna för att peta i fosfor och svavel. Ett besök på tändsticksmuseet rekommenderas den hårdhudade. Det jobbet var ingen barnlek. Det ligger förresten strax intill Stordalens nya blåblänkande hotell. För idag har Jönköping gått från Sveriges Jerusalem till dess Dubai om man ska tro Sveriges radios arkitekturkommentator Mark Isitt. På ett café träffar han gubbar som lovprisar allt nybyggande och vill ha ännu högre skyskrapor. Så nog finns det självförtroende à la Dubai. Staden siktar på 200.000 invånare och då gäller det att sticka ut och sticka upp.

1. Medeltidsstaden. 2. Modell av slottet vid nuvarande rådhus, före detta läroverk (då betydde utbildning nåt…). 3. Hovrätten. 4. Stora hotellet. 5. Länsmuseet (borde uppmärksammas mer internationellt enligt Stadsinspektionen). 6. Bauers brygga vid Munksjön. 7. Konstverket Nurmengaard på Magnus Ladulås plats. 8. Domstolsverket.

Le Corbusier 1887-1965

Jag lovade den handfull som gillade min text om Bauhaus att skriva en artikel om Le Corbusier, en av historiens mest föraktade och kanske även förtalade personer. I alla fall är han enligt vissa ursinniga trådar här på nätet roten till – om inte allt ont – så åtminstone allt fult här i världen. Men vad händer om vi lämnar reptilhjärnans reflexer och istället försöker förstå hans tid och idéer? Att förstå andra epoker och kulturer är visserligen inte lätt men visst borde vi klara det med någon som levde för bara ett sekel sedan i vår egen kultursfär och som lämnat såväl texter som bilder – och hus – efter sig.

Givetvis hette han inte Le Corbusier från början utan något långt och krångligt som ingen hade kommit ihåg om han inte tagit sig ett slagkraftigt artistnamn när han anlände till Paris för att söka lyckan som konstnär. Där lärde han känna de coola kubisterna (Picasso osv) men för att slå sig fram behövde han en egen ism med eget manifest. Det blev ”purism” med idén att återgå till det rena och enkla, till den matematiska skönheten hos cirklar och linjer, det som Platon en gång sa var det vackraste av allt. Det var dags att återgå till de antika mästarnas geometriska principer för harmoni men också nytta. Det symmetriska Parthenon i Rom nämns ett 40-tal gånger i den bok som jag läst av honom. Det är det som kan användas för sitt syfte som är elegant. Ja, själva skönheten utgörs av eller byggs upp av användningen.

Trots konstintresset tyckte inte Le Corbusier att det vi menar med konst, utsmyckande dekoration, har något med hus att göra. När folk idag kritiserar modernismen för själlöshet är det rätt förstått. Le Corbusier menade att hus, möbler och andra ting inte har någon själ utan ska tyst och obemärkt tjäna vår frihet. Hus är snarare att likna vid cellerna i samhällets kropp eller ännu hellre vid alla de nyuppfunna maskinerna som gör livet lättare och höjer dess kvalitet. Hus ska skydda mot regn, kyla och blåst – och möjligen tjuvar, men att inbilla sig och genom utsmyckningar av olika slag försäkra sig om att hus har själ är ett lurendrejeri och falskspel. Dyra och oanvändarbara prydnader är falsk och till och med pervers skönhetsdyrkan. Många läste vid den här tiden österrikaren Adolf Loos som i sin människohierarki förknippade dekorationer med de lägst stående. Det är outbildade och konservativa människor som gillar ornament, primitiva folk vill ha krimskrams och kriminella smycka och tatuera sig. Den gamla människans vidskepelse och framför allt fåfänga skulle bekämpas.

Ja, 20-talet var ju glatt, men kanske också lite glatt i meningen slipprigt. Men det var experimenterandets tid. Spanska sjukan hade dragit sin kos (med sisådär var tjugonde jordinvånare) och något krig skulle det förstås aldrig mer bli. ”En ny storslagen epok har börjat”, som Le Corbusier skriver allra först i boken från 1923. Den moderna människan hade lämnat religion, okunskap och magi bakom sig för att ta sitt så länge slumrande förnuft till fånga och svinga sig upp på en rationell och materialistisk nivå med ingenjörerna som det nya prästerskapet. I Italien utropade Marinetti futurismen och i Paris ville några reseta hela kulturen genom att börja om från barnets jollrande ”dada” (dadaismen). De radikala konstskolorna, som Bauhaus, slutade med det traditionella ”kopierandet” av mästarnas verk, den pedagogiska metod som fortfarande gäller i stora delar av världen, för att istället öppna sig som barn inför färger och former. De hetaste konstnärerna målade ångturbiner, spårvagnar och radiomottagare. Färgerna från städernas elektriska lyktor och neonskyltar letade sig in på målarnas dukar samtidigt som det talades om att uttrycka sitt inre (expressionismen) och det andliga i konsten (Kandinsky).

Även Le Corbusier förhäxades av tidens framsteg och alla upptäckter som vetenskapen fullkomligt sprutade ur sig: röntgenstrålar, radioaktivitet, kvantfysik och alltings relativitet. Till och med själen föreföll relativ om man lyssnade till James eller Freud. Att var och en upplever världen på sitt eget sätt var något nytt. När det gällde material erbjöd betong, stål och glas helt nya möjligheter och tekniska finesser som cyklar, bilar, telefoner och grammofoner satte sprätt på fantasin. Maskinerna sågs inte som kalla och omänskliga utan hoppingivande och som människans vän. MoMa i New York ställde 1934 ut skördetröskor, bandsågar och annat maskinellt såsom varande (skön) konst.

De smärta flygplanen och de ståtliga oceanångare som stävade fram över världshaven fascinerande förstås en schweizare och inspirerade till vita utsträckta hus med horisontella fönster istället för de traditionellt vertikala. Jag lägger in en bild på ett caproni-plan med breda rektangulära ”vingar” för att ingen ska få våra fågelefterliknande luftskepp på hjärnan. Och inte har väl flygplan nymfer och keruber på taket? Det skulle bara försämra funktionen. På samma sätt gör tinnar och torn hustak svåra att skotta och lägga om. Onödiga detaljer krånglar till både produktion och användning. Ja, varför inte nyttja tak till användbara soldäck eller planteringar? Källare såg Le Corbusier som härdar för fukt och tbc. Istället skulle husen sväva på pyloner och solljus göra folk friska. Väggar i glas gjorde att man kunde se rakt igenom huset och antydde den spirande demokratins betoning av transparens och öppenhet för varandra. Den armerade betongen möjliggjorde öppna planlösningar utan bärande och hindrande väggar så att folk fritt kunde organisera sina liv – och inredningar.

Le Corbusier är känd som arkitekt men skulle nog hellre betrakta sig som världsförbättrare eller åtminstone samhällsplanerare. Han sågade sin tids arkitekter och hyllade ingenjörerna som inte vek för känslomässig flärd och tjusning utan designade efter funktion och syfte. Med exakta kalkyler och känslobefriade beräkningar planerade och konstruerade de ett logiskt och kliniskt rensat människoliv. Precis som ingenjörerna löser problem genom att rita broar, gruvor, vapen, atlantångare och järnvägar borde arkitekterna lösa boendets problem. Någon arkitektutbildning hade han (liksom Gropius och andra av de mest kända ”arkitekterna”) inte heller utan kom såsom den schweizare han var från urmakarsläkt. Fadern verkar ha förfärdigat de lådor klockorna låg i. Så folk som ondgör sig över att hans hus ser ut som lådor är kanske något på spåret. Men! Använder de inte själva rätvinkliga ting ibland? Kanske längst in i garderoben för förvaring men också för hushållsmaskiner, datorer, mobiler osv.

Ord har olika konnotationer. En låda är något slätstruket och banalt medan asken är desto finare. Hattasken är en låda för det fina högst upp medan strumplådan med samma storlek döljer det fula längst ner – enligt regeln om att värdet stiger med höjden (vi ger någon foten eller sparken och kallar bossen för ”head”). På motsvarande sätt tycker kanske vår tids arkitektoniska upprorsmän att lådarkitektur passar för exempelvis fängelser och Förvar av utvisningshotade eller andra som vårt samhälle utdefinierar som illegala eller papperslösa (trots att vi med våra Kivra och BankID är minst lika papperslösa själva). Min poäng är att ingen vill känna sig som ett förvaringsobjekt i en låda utan som smycket i en ask. Vidskepelse, hade kanske Le Corbusier sagt eller att det är dags att komma ut ur garderoben med den där lådan och ödmjukt erkänna att vi alla är lika i värde, lever här en kort tid, behöver skydd och gemenskap men inga fler uppvisningstävlingar i bäst och vackrast boning.

Jag anar att han ville upplösa hierarkierna mellan högt och lågt, ute och inne, fram och bak. Varför ska ett hus ha en framsida som är finare än baksida osv? Och varför tycker vi att något är ohemtrevligt bara för att det återfinns på fabriker eller sjukhus? Har det med uppdelningen mellan hemma och borta att göra? Le Corbusier tänkte sig separata rum efter funktion men utan värdeskillnad; matrummet var inte finare än köket och de dass som folk haft långt utanför huset fick fönster och glänsande porslin. Man kan också skönja en social radikalitet. Varför ska en rik student ha ett större rum än en fattig, undrar han i boken. Till skillnad från exempelvis Stockholmsutställningen tyckte inte Le Corbusier att bostadsstandard skulle planeras efter familjernas (läs pappans) plånbok, utan efter antalet familjemedlemmar.

Men trots vurmen för massorna var det i första hand rika knösar som hade råd att uppföra Le Corbusiers på sin tid trendiga villor. De första gjordes åt besuttna klockfabrikörer hemma i Schweiz. Alpernas mörka och lodräta linjer kontrasterade nog vackert mot Le Corbusiers ljusa och horisontella. Utanför Paris ritade han åt familjen Savoye ett kvadratiskt vitt hus som ser ut att sväva där det vilar på pelare högst uppe på en kulle. Ja, är det inte misstänkt likt en sådan där vit platt ask för klockor? Det finns ingen fram- och baksida men på taket syns två cylindrar. Innanför pelarna kunde chauffören smidigt släppa av sin herre vid dörren innan nymodigheten parkerades i garaget med plats för tre bilar. Huset har trappa (kanske en eftergift) men centralt placerade är ramper mellan våningarna. Enligt Le Corbusier suddar ramper ut gränserna mellan rummen och gör att vi kan stanna var vi vill under den arkitektoniska promenaden (ett av hans koncept) medan trappor är separerande transportsträckor. För att förena ute och inne används stora skjutbara glasväggar (utan markering förstås, då återskapas gränsen).

Nu var dock inte detta funktionalistiska mästerverk särskilt funktionellt. Den basala funktionen skydd mot regn gick inte ihop med takterrassen och det dröjde inte många dagar förrän vattnet dröp in och lillgrabben fick skickas till sanatorium efter en lunginflammation. Den olyckliga frun vädjade till den stora arkitekten om omedelbara åtgärder men denne svarade avfärdande att fru Savoye nog inte fattade hur berömt hennes hus skulle komma att bli. I det fick han ju rätt för det finns nog ingen arkitekturhistoria utan Villa Savoye. Men familjen flyttade ut efter bara några år och huset stod öde i ett kvartsekel innan Le Corbusier som en sista kraftansträngning i livet ledde räddningsaktionen undan 1960-talets rivningsvåg.

Samtidigt ska väl inte nordisk funktionalism tillskrivas Le Corbusier. Den stora klumpiga fåtölj som syns på bilder från Villa Savoye har en regelbunden skönhet men är tydligen inte så skön att sitta i och förskräckligt otymplig att flytta. Den är inte mer funktionell än någon fåtölj från jugend, art deco, postmodernism eller vilken stil som helst. Funkis är lika ofta ett säljargument för dem som vill höra det. Förresten, designades fåtöljen Grand comfort till stor del av Charlotte Perriand som var utbildad i möbeldesign och senare blev stor i Japan. För bakom den tidens män upptäcker man snart vid ritborden och i verkstädernas damm: bortglömda kvinnor.

Le Corbusier verkar ha varit mån om sin egen ära och själv ganska fåfäng när det gäller egna krav. Han förordade vitt eller obehandlad betong. Han kunde sträcka sig till att de boende fick välja någon ”naturlig” färg med utgångspunkt i de tre primärfärgerna rött, blått och gult. Men att inte smycka och dekorera sina hus mer än så var de flesta människor främmande. När Le Corbusier till slut fick ett offentligt uppdrag att bygga arbetarbostäder utanför Bordeaux dröjde det inte många år förrän de regelbundna huslängorna pyntades med fönsterluckor, färgglada draperier, taktuppar och trädgårdstomtar. Stadsdelen Cité radieuese i Marseille blev inte heller den så lysande som namnet antyder utan såg ganska mörk och dyster ut.

En av Le Corbusiers böcker heter Urbanism och framtidens megastäder hade han storslagna visioner för. Han ville demolera stora delar av dåtidens osunda Paris och bygga 200 meter höga kontorskomplex i glas med sammanbindningsbanor uppe i luften. Bostadslängorna i zigzag skulle vara något lägre och varvas med breda boulevarder för grönska och lek men framför allt bilar och kanske till och med flygplan. Efter Stockholmsutställningen 1930, principprogrammet ”acceptera!” 1931 (policy kommer ofta efter praktik, till skillnad från hur vi vanligtvis tänker om rena platonska idéer som singlar ner för att materialiseras i ofullkomlig praktik), Socialdemokraternas valvinst 1932 bjöds Le Corbusier till Sverige för att ge råd om vår då så sunkiga huvudstad. För Norrmalm ritade han fyra enorma byggnadskomplex medan det på Södermalm räckte med en enda byggnad för 110.000 boende. Men ekonomin gick i kvav och pengar för stora omdaningar fanns inte förrän på 60-talet då funkisen ändå urartade i groteska proportioner med de allra billigaste materialen.

Le Corbusier använde egentligen rätt dyra material och egentligen fick han inte jättemånga uppdrag under sitt liv. Under Andra världskriget flyttade han till Vichy där den franska kollaboratörsregeringen häckade, men kanske tack vare bristen på uppdrag kom han ur kriget med hedern i behåll. Mot slutet av sitt liv skulle han både krönas med Hederslegionen och få sista ordet när det gällde den nybildade världsorganisationen FN:s högkvarter i New York. Det var visserligen en ung Oscar Niemeyer som vann arkitekttävlingen men han pratades lätt omkull av den äldre auktoriteten. Sedan skulle Le Corbusier avundsjukt se hur Niemeyer fick bygga en helt ny huvudstad för en stormakt i vardande. Själv skulle drömmen om att bygga stad visserligen gå i uppfyllelse men då långt bort i Indien där Nehru efter frigörelsen från britterna ändå ville markera att landet trots allt tillhörde den moderna världen. Där i Chandigarh gnodde och gned indierna oförstående på den oborstade betong som någon europé långt bort bestämt att de skulle ha omkring sig. Som andra människor ville de hellre ha en fin och ”vacker” stad att leva i.

Men det fanns de som uppskattade det rena, ljusa och sterila. För sjukhus välkomnades det och kyrkor och kloster bad ateisten om hjälp. Här var äntligen några som hade andlig mognad nog att kasta av sig fåfängan och förstå att väggar är själlösa skal för den verkliga själen. Munkarna i klostrets Sainte Marie de la Tourette bubblade väl av tourette inför den råa betongen och den upprepande raddan av munkceller. Äntligen kunde de i och genom den kala väggen skåda evigheten i all sin tomhet och oändlighet utan förledande och onödiga utsmyckningar. Kanske påminde det också om de reformerta kyrkorna hemma i Schweiz där allt tingeltangel rensats ut (till skillnad från vår lutherska halvhjärtade bildstorm med en och annan avhuggen näsa – många medeltida helgon bidar sin tid i Historiska museets källare).

Fast en starkare kandidat till inspiration för den avskalade stilen är Japan. Redan 1893 hade besökarna vid världsutställningen i Chicago tappat hakan inför det japanska templet som byggts upp och minst lika starkt intryck på designvärlden gjorde den japanska utställningen i London 1910, samma år som den moderna tiden började enligt Virginia Wolf. Efter 250 års självpåtagen lockdown hade japanerna öppnat sig för omvärlden och blottade ett helt annat sätt att se på skönhet än det europeiska. Istället för att storvulet och svulstigt vädra sin självtillräcklighet (ja, ända in i döden med stora stenblock på gräsmattorna runt helgedomarna) såg japanerna skönheten i det lilla och enkla. Det framhävdes bäst av rena och oslipade fonder.

Le Corbusier var en visionär som tänkte hyfsat fritt. När han kom till USA tyckte han den tidens höghus var alltför små. De nuddade ju knappt den sky de skulle skrapa (hål i?). Idag lever vi hans vision med höga kontorshus, modulhus och takterrasser. Idéerna känns som allmängods och till och med gammal skåpmat. Hans idé att separera fabriker, bostäder och kommers liksom olika transportmedel lever vi med än idag, även om vi börjar inse hur förödande det är. Modulhus var Le Corbusiers idé men den massproduktion han drömde om kom till stånd först efter Andra världskriget (för honom handlade det om att det skulle se massproducerat ut). Idag hörs inte mycket motstånd mot prefabricerade hus och vi tänker till och med på framtidens mat i termer av massproduktion. Visst vore ett ökat intresse för gamla hantverkstekniker välkommet men även självförsörjande odling, fast vi nog inte kommer undan massproduktion för snart åtta miljarder människor.

Trots sitt enorma (och lite gåtfulla) inflytande fick Le Corbusier fel i mycket. Fåfängan och lusten att använda hus eller möbler för att ståta och stila, och för att rangordna varandra, var inte så lätt att utrota ur människopsyket. Det var heller inte så lätt att förändra samhället genom att köra över allt det gamla med bulldozer. De nybyggda förorterna alstrade snarare en vilsen och deprimerad typ. Men det är väl heller inte som Arkitektupprorets upprorsmän likt även dåtidens krets kring Bauhaus trodde att vissa former och färger alstrar vissa känslor. Snarare är det väl så att byggnader associeras till minnen och kunskap om det förflutna. En svart låda kan ge ångest när det står där ny och överraskande på vår morgonpromenad men för exempelvis en miljard muslimer inge trygghet, fasthet och lugn om den tronar mitt i Mecka. När dagens ungdom rapande beklagar sig över ”betongen” är det inte ett visst byggnadsmaterial de är frustrerade över utan den alienation det innebär att leva på en plats där man saknar rötter och referenser till sin egen historia och identitet.

Inte heller håller hans tolkning av darwinismen där utvecklingen tänktes gå mot allt enklare och effektivare ting där de som hushållar bäst med resurserna segrar. Av den tanken har vi visserligen mycket att lära i dagens strävan mot hållbara produkter – är det verkligen försvarbart med en massa tillägg och dekorationer som i onödan tär på jordens råvaror och mänsklig arbetskraft? Men Darwin räknade förutom det naturliga urvalet även med ett sexuellt. Kroppen har utbuktningar och prydnader som inte gynnar det praktiska livet men däremot chansen till avkomma. Motsvaras det sexuella urvalet på arkitekturens område av burspråk och frontespisar?

Även om modernismen ville vara en rationell hållning har den med tiden blivit en stil. Om stilar motsvarar våra behov av kontraster så kanske omvälvande tider som 1920-talet och 2000-talet behöver rena vita ytor och raka linjer medan lugnare tider som 70-talet med välfärd åt alla kunde ägna sig åt färgglada mönster och frossande i tredje världens elände.

På Facebook skriver Arkitekturuppropret med illa dold gliring åt 1920-talets modernism: ”Vi menar att en stad behöver utvecklas och att vi inte kan fastna i en 100 år gammal stil för evigt. Ska vi också åka häst och vagn och bo i hus utan elektricitet? Nä låt oss istället bygga en levande stad vars hus tar inspiration från alla stilar som någonsin byggts. Variation med vackra hus i olika färger, stilar och höjder skapar harmoni och glädje.” Det låter vettigt men hur många stilar kan man egentligen blanda innan det blir kaotiskt? Behövs inte en gemensam nämnare som på bredare nivå passar alla och som hänger samman med andra stilar? Ska varje land ha en egen stil som nationalromantikerna tänkte eller finns det en poäng med en global internationell stil? Vad tänker ni?

Bauhaus 1919-1933

Jag skrev häromsistens om Stockholmsutställningen 1930 och funktionalismen genombrott i Sverige. Men det var ju bara krusningarna av de vågor som länge härjat nere på kontinenten. Idag skriver jag lite (?) om Bauhaus som även det är ett hatobjekt för de socialamedieriddare som vill ha ”vackrare” hus och städer. Samtidigt som de handlar på Bauhaus inför hemmabygget och slötittar på Bauhaus-galan på tv (som inte alls har med husbygge att göra…). Och när de slår på nyheterna pratas kanske om EU-kommissionens nya satsning på ”samtal” om koldioxidsnåla bostäder och arbetsplatser – Nya Bauhaus. Ja, för EU och många andra verkar det stå ett skimmer över Bauhaus dagar – liksom det (åtminstone för Tegnér) stod ett skimmer över Gustafs (den tredje) dagar.

Bauhaus dagar inföll mellan 1919 och 1933, exakt den tid som den tyska Weimarrepubliken varade. Den utropades just i Weimar och det var även där i Goethes stad som de konstnärliga experimentverkstäderna med namnet Bauhaus uppstod. Det tidigare 1900-talets underverk av elektricitet, bilar, telefoner, radioapparater mm hade satt fantasin i gungning hos vissa kreativa hjärnor. Vad väntade runt hörnet? Hur skulle denna nya värld bli? Den brittiska arts and crafts-rörelsen började kännas gammaldags men dess sociala patos för prylar som massorna kan använda hade fortfarande schwung.

Det var i schwungens land man allra mest funderade på hur finurliga och användbara ting skulle kunna bli tillgängliga för de breda folklager som inte har råd med exklusiva varor enligt de senaste trenderna. Företaget AEG, som sysslade med cement och stål, var bland de första att anlita en konstnär för formgivning av både prylar och fabriker. Han hette Peter Behrens och hans första hus hade jugendstil men snart drogs han till den nya ”sakligheten” som man ville ersätta 1800-talets känslodrypande romantik med. Nya material i kombination med samarbeten mellan konstnärer och industri skulle förändra design och arkitektur – tänkte väl ingen då, men tänker vi i efterhand. Exempelvis gav den armerade betongen i kombination med hissen möjligheter att bygga riktigt höga hus.

1900-talets början var också demokratins tidevarv med folkrörelser och rösträtt för allt från fattiga karlar till kvinnor. Utvecklingen var dock inte spikrak utan två världskrig satte krokben för den enligt många oundvikliga framstegskurvan (evolutionstanke osv). Men mellan krigen blommade optimismen trots muller från fascism, nazism och sovjetisk kommunism. Nu skulle den gamla mossiga människonaturen begravas en gång för alla och en ”modern” människa uppstå. Ljus och luft i bostäder med möbler från allt snabbare löpande band skulle skynda på den processen. Den gamla människans fåfänga och flärdfulla dekorationer och påhängda ornament måste bort. Inte sällan var det ju bara billiga fuskkopior som efterapade dödsdömde borgerliga och adliga stilar. I det nya mer jämlika samhället skulle även de rika avstå från lyx och prål och anamma en enklare och ”renare” stil. Ett hus ska skydda från vädrets makter och ge värme och ljus, men hemtrevnad och myspys hörde romantiken till. En stol ska sittas på och ett bord vara lätt att duka och hålla rent. Saker ska funka och inte signalera pompa och ståt, eller uppkomlingens pikar mot dem som är kvar i armod. Och varför ska den nya underbara tekniken döljas bakom skynken och tingeltangel? Om hus och möbler är maskiner, så låt dem då se ut som det! Låt varje material utstråla sin egen tjusning och formerna sin egen inneboende styrka!

Några av de som kring 1910 arbetade under Behrens var de jämnåriga Walter Gropius, Ludwig Mies och Le Corbusier (det största hatobjektet av dem alla, som det kanske får bli en egen artikel om). Den belgiska rektorn för konstskolan i Weimar – art nouveau-mannen van de Velde – hade fått lämna sitt välde när första världskriget brakade löst. Efter kriget var kejsardömet upplöst och det nya hårt bestraffade Tyskland funderade som bäst på hur detta land utan egna råvaror men med skriande bostadsbrist skulle kunna nyttja sin traditionella yrkesskicklighet. För att bättre möta den nya Weimarrepublikens behov slogs därför Weimars konst- och hantverksskolor samman och Walter Gropius utsågs till rektor. Han hade arkitekter i släkten, men höll själv aldrig i ritstiftet – till sånt finns underhuggare. Däremot var han en fena på marknadsföring (inte minst av sitt eget namn – vi tjatar ju om det än idag) och att dra in pengar till skolan, förutom det stöd man de första åren fick från den socialdemokratiska delstatsregeringen.

Det största genidraget var väl ändå namnet Bauhaus som anspelade på medeltidens bauhütte där murarmästarna framåt kvällen satt och kurade och klurade på sina valvbågar och tegelformationer. Bauhaus är kort och ligger rätt i munnen på alla språk, ungefär som ett häpet wow – kanske med en uppsjö av förslag av kreativa hows. Hade skolan hetat något långt och krångligt som Weimars statliga förenade konst- och konsthantverksskolor hade den väl varit saligen bortglömd?

Gropius ville gå från liten hytta till stora hus. Ett av hans ungdomsintressen var silos. Men även om han såg husbyggandet som den högsta av konster dröjde det (till 1927) innan arkitektur stod på schemat. Schweizaren Johannes Itten, som höll i grundkursen, var mer intresserad av olika material och hur deras egenskaper och färger kunde komponeras utifrån harmoni och synestesi – inte bara som brukligt är mellan färger och toner, utan också mellan exempelvis färger och former (röd rektangel, blå cirkel och gul triangel). Itten var anhängare av den idag bortglömda rörelsen mazdaznan, som hämtat sina religiösa idéer från zoroastrismen, men också hade likheter med andra teosofiska rörelser på modet, som antroposofin. Itten ägnade sig också åt något så nymodigt som meditation och använde avslappning och gymnastik inför de kreativa övningarna. Hans teorier har inspirerat 60-talets abstrakta op-konst men han delade också in människosläktet efter årstiderna och förebådade därmed 1980-talets så omåttligt populära färganalys.

Ittens flum blev kanske för mycket för Gropius som 1923 bytte ut honom mot Moholy-Nagy, en judisk ungrare som konverterat till den reformerta kyrkan. Han delade Gropius intresse för massproduktion men var också intresserad av hur ny teknik kunde användas konstnärligt. Foto och film såg han som mer objektiva sätt att se på världen än mänskoögat. Hans experiment med ljuseffekter har inspirerat sentida konstnärer som Olafur Eliasson.

Men kanske handlade det inte om ”flum” utan möjligen personkemi för 1924 städslades nämligen konstnären Kandinsky, han med ”det andliga i konsten”. Fiedler & Feierabent konstaterar i sin bok om Bauhaus (som jag lånade på mitt lokala bibliotek) att det är lite motsägelsefullt att en som hävdade konstnärens individuella frihet passade in på Bauhaus där man ville bort från genikulten och istället betona det kollektiva och anonyma samarbetet för samhällets (eller industrins) bästa. Kandinsky kom flyende från sitt hemland Ryssland, dit så många åkt efter revolutionen i hopp om ett öppet och kreativt samhälle. Men istället för någon ny glad människa skapade bolsjevikerna en rätt skräckslagen och besviken typ.

1920-talet var politiskt turbulent och när det politiska klimatet hårdnade i det trots allt rätt konservativa Weimar flyttade verksamheten år 1925 till Dessau där en ny skola invigdes 1926 (idag heter arkitektur- och ingenjörshögskolan i Weimar förstås Bauhaus…). Gropius lämnade 1928 över ledarskapet till Hannes Meyer, som med sin än mer funktionalistiska linje fick skolan på ekonomiska fötter genom produktion av industrivänliga produkter. Han tvingades dock avgå 1930 efter politiska kontroverser kring en eventuell kommunistcell på skolan. Meyer skulle själv flytta till Sovjetunionen efter detta.

Den tredje och sista rektorn för Bauhaus blev Gropius kompis från tiden med Behrens: Ludwig Mies. Han kom från en stenhuggarfamilj i Aachen och kanske fick närheten till Nederländerna honom att lägga till van der Rohe så att efternamnet bestod av hela fyra ord. Men redan 1932 tvingades skolan bort från Dessau av de där styrande nazisterna och året därpå stängde Gestapo den verksamhet som Mies drev för egna pengar i en före detta telefonfabrik (som vårt Konstfack…) i Berlin.

Bauhaus hade upphört men elden var lös. En ny kombination av konstnärer och hantverkare med ansvar för samhället genom samarbete med industrin hade formats. Konst och näringsliv hade gift sig. Gropius och Moholy-Nagy flyttade till England för att starta nytt men när intresset i det konservativa öriket (och imperiet) var svagt drog de till USA. Gropius hamnade på Harvard i Massachusetts medan Mies van der Rohe och Moholy-Nagy under många år kom att verka vid Illinois Institute of Technology i Chicago, ingjutandes sina idéer i generationer av amerikanska arkitekter och designer. Mies ungdomsdröm om höga hus i stål och glas kunde nu bli verklighet – hus som skelett, som konstgallerier som fyller sina vita väggar med innehåll. Några andra som fortsatte med Bauhaus idéer i USA var Josef Albers som startade Black Mountain College I North Carolina och typografen Herbert Bayer som bland annat formgav typsnittet Universal.

På Bauhaus experimenterades med en mängd uttryck som ljudkonst, collage, taktila tavlor osv. Inte minst nya material som stål och glas utforskades. Cykelfabrikörernas stålrör förkromades till stommar för bord och stolar. Som bordsskiva slängde någon på en glasskiva. Ja, mycket av det vi ser som standard och till och med passé kan spåras till 20-talet. Gropius dörrhandtag av ett böjt stålrör är det vi först tänker på när någon säger dörrhandtag. Annat är bortglömt idag. 1929 anordnades en stor fest där allt var gjort av metall. In i festlokalen kom man på rutschbanor (intressant med tanke på den förhärskande och svårknäckta vurmen för trappor) och kläderna frasade av cellofan. Och vem vet om inte foliehatten var den hetaste accessoaren den kvällen.

Samtidigt var inte Bauhausfolket så radikala och omstörtande som man kan tro. Väv- och mattknytarverkstaden leddes förstås av en kvinna, Gunta Stölzl, och det var på nåder hon fick vara med när den manliga mästarkåren ställde upp sig för gruppfoto – fast jag själv nog tycker hennes verkstads skapalser idag är bland det mer intressanta. Detta var ett halvt sekel före 1968 då mästare, gesäller och lärlingar beblandade sig, ja ibland rent bokstavligt.

Men Bauhaus var tillräckligt avant garde för att det skulle uppfattas som dekadent av nazisterna, även om deras tyngsta argument var att stilen var ”otysk”, precis som de svenska funktionalisterna nedgjordes som osvenska. Den stil som förknippades med Bauhaus kallades istället den internationella stilen. Det kan som jag skrev om i förra inlägger förklara varför exempelvis pingströrelsen anammade den.

Kanske bidrog även nazisternas avståndstagande till att världens största samling av Bauhaushus idag finns i Israel, enligt principen om fiendens fiende. Något liknade kan skönjas bakom uppsvinget för Bauhaus under Västtysklands första år. När det sedan uppdagades att det fanns inslag av kommunism på skolan falnade intresset, medan det då flammade upp på andra sidan järnridån, där Bauhaus först setts som borgerligt och kapitalistiskt. 1976 återinvigdes Bauhaus skola i Dessau, alltså av DDR.

Det går förstås att komplicera detta med stil och nation ytterligare. I det fascistiska Italien blomstrade futurismen och därför kan likande stilar idag ses som fascistiska. Jag minns en turistguide som glatt visade alla medeltida ruinhögar men förläget skyndade förbi 1930-talsbyggnaderna. Men självklart kan inte stil och politik överlappas. Nazi-regimen byggde vägar och bostäder med Bauhaus-influens och det var i första hand symboliska byggnader som behövde vara ”germanska” liksom det i text mest var rubrikerna som stod i läskig frakturstil.

Trots bara 14 stapplande år på banan lever minnet av Bauhaus. I exempelvis Ryssland fanns en större skola med snarlik inriktning och vid samma tid utbildades i traditionella stilar och tekniker vid alla ”vanliga” skolor. Det Bauhaus står för är kreativitet och nytänkande, men samtidigt smyger sig alltid vår fäbless för kategorisering in och vill göra Bauhaus till EN norm eller till och med dogm. De vita rätlinjiga formerna passade politiker och fabrikörer medan knäppare infall glömdes bort. Men en exempelvis mer ”antroposofisk” stil hade varit orealistisk på bred front. Samtidigt tycker jag de böjda husformerna är något vi borde återuppta. Snyggare Arbetsförmedling än den i Dessau får man leta efter.

Att något kallas funkis betyder inte att det funkar bättre än annat. Mies van der Rohes (och Lilly Reichs – kvinnorna bakom eller snarare framför gubbarna är ett ämne att återkomma till) stol på Barcelona-utställningen 1929 såg visserligen enkel ut men var svindyr och enbart till för den spanske kungen att sitta i. Kanske var den inte så bekväm heller… Men även om kungen för en dag fick känna på hur det känns att sitta på en platt dyna över några stålrör och inte en diamantbemängd tron kan stolen idag sägas uttrycka det som funkis INTE står för: nämligen att möbler och prylar blir kultföremål.

För människan är för evigt böjd åt fåfänga och flärd. Vi vill inte ha samma dörrhandtag och kranar som grannen utan förverkliga vår personlighet och identitet långt ut i tingen omkring oss. När vi flyttar efter några år får näste person riva ut allt och göra nytt. Den där nya människan som beter sig som en rationell maskin och klarar sig på näringsriktig kost, kroppspassande kläder och rena, ljusa och rätvinkliga hus var bara en dröm. Våra irrationella ögon fortsätter att dras till snirklar och krusiduller, vår hjärna triggas av lust och mystik.

Stockholmsutställningen 1930

Eftersom det i allt jag skriver kan bli tjatigt med funkis tänkte jag ta upp något helt annat. Funkis! För näst efter ansjovisbrist och inställda tåg är väl funkisen det som väcker mest hat här på sociala medier, nu senast dramatiken kring den något dramatiskt designade entrén på Dramaten. Ja, någon ville till och med tillkalla bockbrännare ändå från Gävle för att tillspilloge det som gör att folk kan njuta av det som en teater en till för. Men det fattar man ju: det är viktigare att saker är snygga än att de funkar. Den där smäckra mixerstaven man fick i julklapp ska bara beskådas och sent på lördagskvällen strykas utmed sina sensuella linjer, inte kletas ner med stänk från någon bunkes klumpar och klimpar.

Samtidigt ser folk runtom i världen på Sverige som funkisens förlovade land. Devisen ”form follows function” myntades i och för sig på 1800-talet av den amerikanska arkitekten Sullivan men redan Ellen Key menade att det vackra är det som används för sitt syfte. Men funkisens genombrott i Sverige brukar anges till sommaren 1930, då man mitt under brinnande depression storsatsade på en utställning med nya prylar och bostadsutformningar. Idag är det väl få som minns denna utställning (någon som gick där som knodd) men i det kollektiva medvetandet har den sin givna plats som vattendelare mellan det nya och det gamla, bondesamhället och det urbana. Det omoderna byttes ut mot det moderna – och ingen vill ju vara omodern (ett effektivt retoriskt knep precis som funktionell, tillgänglig osv – ingen kan med hedern i behåll vara motståndare). Och inte är det väl så konstigt att den satte sig. Stockholmsutställningen besöktes av fyra miljoner på en befolkning av sex miljoner. SJ fick sätta in extratåg och NK körde en dubbeldäckare (bara det) i skytteltrafik mellan varuhuset och utställningsentrén på Norra Djurgården. Sista söndagen kom över hundra tusen besökare.

Trots att hela kalaset ekonomiskt gick med förlust och allt var rivet framåt hösten (utom ett hus som revs ”nyligen” för att ge plats åt Abba-museet) blev det en kulturell framgång – ja, förutom ättlingarna till de där två miljonerna som vägrade beträda området då… Men som arkitekturhistorikern Eva Rudberg skriver i sin bok om Stockholmsutställningen: det var en vision som uttryckte framtidsdrömmar. Det som skapats för utställningen fanns som regel inte att köpa men ett frö var sått långt ner i det svenska folkdjupet. Folk hade skådat in i sin egen framtid. För första gången fick de uppleva sportstugor, sopnedkast och radhus, och inte minst smaka sin första ”hot dog” eller glasspinne – eller kanske cigarett – utställningen lanserade förstås sitt eget märke. Den där knodden begapade allt detta och skulle som vuxen leva ut denna livsstil i fulla drag – med en varmkorv i ena handen och en pinnglass i den andra.

Initiativet till utställningen kom från Svenska slöjdföreningens legendariske ordförande Gregor Paulson, som ville följa upp succén med 1917 års Hemutställning. Många tyckte det var lite paradoxalt att ett slöjdförbund nu ville anamma massproduktion istället för det unika uttrycket, men frågan om hur konst och design skulle kunna komma även den lilla människan till gagn – såväl estetiskt som funktionellt – engagerade Paulsson. Och hur skulle kreti och pleti ha råd om inte varorna massproduceras? En allians, om än ohelig, mellan konstnärer och fabrikörer, var nödd och tvungen i detta nya demokratiska tidevarv då inte bara en liten elit skulle ha det drägligt utan varenda kotte.

Med sig på utställningsidén fick han arkitekterna Uno Åhren, som varit på Parisutställningen 1925 och hänförts av Le Corbusiers byggnader (som fick stå utanför utställningsområdet) och Sven Markelius, som blivit lika hänförd på Deutsche Werkbunds (motsvarande vår slöjdförening) utställning Die Wohnung i Stuttgart 1927. Nämnas ska väl även utställningarna i Barcelona och Åbo 1929 (Finland med sin Aalto låg steget före…).

Le Corbusier var tilltänkt som huvudarkitekt för Stockholmsutställningen men det fick bli dåtida Sveriges mest ryktbara man från kåren – Gunnar Asplund – han med Stockholms stadsbibliotek. Ideologin bakom utställningen uttrycks kanske bäst i den ett år senare utgivna skriften acceptera! (versaler fyller ju ingen funktion, så strunt i dem). I ljusa och soldränkta bostäder utan krusiduller och annat traditionellt prål och bjäfs skulle ett nytt, demokratiskt, otvunget och flärdfritt vardagsliv levas. Svenska folket var värda bättre än att huka i sina låga och murriga stugor. Med lättstädade ytor (stålrörsmöbler, köksskåp på hjul etc) skulle sjukdomar (som tbc) försvinna och med högt i tak skulle själen svinga sig opp till nya höjder – ja, den nya människan äntligen växa fram.

Vi förknippar ibland funktionalism med socialism men de som var mest entusiastiska var högertidningar som Svenska Dagbladet medan socialdemokrater som Hinke Bergegren tyckte alltihop var för kapitalistiskt med alla lysande reklamskyltar och geschäft (kioskdesignen firade triumfer). Den gamla generationens arkitekter med Ferdinand Boberg i spetsen tyckte med rätta allt såg väldigt amerikanskt ut och möbeldesignern Carl Malmsten muttrade från sitt stånd att hans klenoder i ebenholts och elfenben verkade ha gått ur modet. Nu var det förutom glas, stål och betong även nymodigheter som linoleum, plywood, masonit och inte minst eternit som gällde. Den skulle hålla i en evighet, fast människorna som bodde innanför dessa asbestindränkta skivor kanske inte gjorde det… Mycket var nytt och konstigt. Gamle Karlfeldt tyckte det var obehagligt med alla glasväggar och Ivar Lo gick runt och spanade skeptiskt efter den där nya människan. Han såg bara de gamla vanliga i sina rockar och hattar.

Stockholmsutställningen innehöll mycket som idag glömts bort. Konstutställningen med det senaste inom bl a ”art concret” sågades samfällt av folk och kritiker. Tavlor med streck och geometriska figurer var inte Sverige moget för. Inte en enda tavla såldes, inte ens den Mondrian som fanns med. Skolutställningen innehöll nymodigheter som flyttbara bänkar så att eleverna skulle kunna ägna sig åt något så utopiskt som grupparbete. På begravningsutställningen propagerade den då så aktiva Eldbegängelseföreningen för kremering och många såg för första gången gravstenar med andra symboler än kors. Men märkligast för oss idag kan tyckas att Rasbiologiska institutet hade en monter där Lundborg visade sina rastyper. Jag har inte hittat några bilder eller kommentarer om den. Det verkar som det var helt tyst om detta trots att den låg precis innanför entrén. Var tankarna så mainstream att ingen ens brydde sig eller fanns ett tyst avståndstagande (förmodligen det första)?

Det är bostadsutställningen som satt sig i medvetandet och som långt senare plockades upp av även socialdemokratiska politiker, inte bara marknadsliberaler – men då i modifierad form. De otroligt små kokvrår arkitekterna designat dömdes ut av varje husmor. Men de manliga arkitekterna åt väl mestadels på restaurang och trodde framtidens mat hette take-away… Tittar man på ritningar från utställningsbostäderna ser man även att dessa radikala arkitekter ritat in pigkammare i de större bostäderna. För hur ska ett hushåll med många barn kunna dras runt utan betjänter? Badrum inomhus var nytt, men i den utställda konsumbutiken med bostad ingick det inte. Centralvärme kanske inte fanns på denna sommarutställning men är väl det som allra mest förändrat vårt sätt att leva inomhus (skriver kakelugnsmakarens barnbarn).

Rudberg betonar dock att intrycket av utställningen som helhet inte bara handlade om bostadsdelen. Det sprakade av färg i flaggor och prunkande blomrabatter. På kvällarna smattrade fyrverkerierna och tjuten ekade från nöjesfältet. Men kanske var Ivar Flockers starka lampor det som var mest anslående. När strömmen gick vid ett tillfälle och folk fick treva med tändstickor och utställarna med 1800-talets gamla fotogenlyktor var utställningens magi bruten.

Men redan samma år som utställningen hade faktiskt funkisen anammats i vissa kretsar förutom arkitektkåren. Fordfabriken i Frihamnen är ett exempel, liksom KF:s glödlampsfabrik Luma i Hammarby (numera sjöstad). Dess högsta våning var av glas så att hela staden skulle förstå byggnadens funktion. Samma idé låg bakom det i mitt tycke bästa av 1930 års funkisbyggen i Stockholm, nämligen Filadelfia. Kanske muttrade någon över hur anrika Rörstrands slott stympades och skymdes men med sin välvda huskropp och pelarförsedda ingång visade den nya byggnaden vad den var till för, precis så som funktionalisterna tänkte att den skulle göra. Den utstrålade samlingssal med drag av tempel för den moderna människan. Att sedan kyrkan rymde fler än någon annan frikyrka i världen på den tiden och hade en akustik som överträffade självaste Konserthuset underströk bara hur väl pingstvännerna greppat kärnan i funkisen. Sedan kan det tyckas paradoxalt att en rörelse som var så stockkonservativ på andra områden i livet – kvinnorna skulle täcka sig inne i sitt funkistempel och fick absolut inte be-täcka sig förrän långt in på bröllopsnatten – ändå var designens avantgarde.

Jag tror en del av förklaringen ligger i att pingströrelsen var internationell. Det var det man ville utstråla. När kritikerna av funkisen pressades på argument var det bästa svar de kunde komma på att funktionalismen var osvensk och därför obra. Man kan sedan hävda att funkisen fick en svensk variant – en mjukare och försonligare, brukar det stå i böckerna. Men det är rätt otroligt ändå hur snabbt funkisen spred sig över världen som en symbol för det en ny modern (modernism är ett annat och på flera sätt bättre namn) tid med utbyte och samlevnad över nationsgränserna. Det förklarar också varför Hitler och Stalin såg en sådan fara i funkisen.

Samtidigt är viss skepsis alltid på sin plats. Socialdemokraten och stockholmspolitikern Carl Lindhagen fruktade att funktionalismen skulle förstöra Stockholms unika karaktär. Så även om socialdemokraterna fick makten i Stockholm 1931 och riket 1932 kan man inte påstå att funkis och socialdemokrati överlappar. Den som planerade Slussen, tunnelbanan, Bromma flygplats och köpte upp stora delar av grannkommunerna för nya förorter var inte sosse utan folkpartist. Yngve Larsson var borgarråd 1924 – 46 och städslade ett tag Gösta Bohman som sin sekreterare. Det var inte till Sovjet dessa herrar företog sina studieresor utan till USA. Efter en sådan anställdes superfunktionalisten Oswald Almquist som stadsträdgårdsmästare. Han kom då närmast från kraftverksdesignen och kom senare att driva standardiseringen av våra kök. Så kanske är funktionalismen inte alls så socialistisk som vi ibland tror utan närmare marknadskapitalism, men också med starka humanistiska drag – människan i centrum liksom.

Slutligen tänker jag att Stockholmsutställningen gav hopp om en ljus och festlig framtid i en mörk stund. Idag står vi inför en ny samhällsomvälvning med stora utmaningar. Var är då vår tids visioner och drömmar? Vore det kanske kul med något liknande 2030? Digitalt förstås.

En värld av öar

På mitt jobb (där jag inte är anställd) har vi under pandemin haft fina morgonmöten där folk berättat om valfria delar av sina liv. Efter att en av oss berättade om resor i Västindien har jag funderat på denna del av världen och exempelvis varför det kryllar av skatteparadis där. Och varför tillhör många av världens skatteparadis Storbritannien, detta till synes så hederliga och seriösa land? Det börjar så fort man lämnat fast mark med kanalöarna Jersey och Guernsey – och är det inte också något skumt med Isle of Man? – och ju längre bort man kommer desto värre blir det. Men är det inte märkligt att Caymanöarna och Brittiska Jungfruöarna ligger strax utanför en av jordens få kvarvarande kommunistdiktaturer? Och ännu konstigare att det är Kuba vi besöker och inte de rikare öarna. Men där kanske vi skulle känna oss som medelmåttor medan kontrasten på Kuba är desto mer kittlande… Och få besöker grannön Puerto Rico med regionens högsta BNP enligt en tabell jag ”slår upp”. I nästan 400 år var kubaner och puertoricaner grannar och spanska medborgare tills USA 1898 ville ha några semesteröar i solen att kunna besöka utan krångel. När det amerikanska krigsfartyget Maine exploderade i Havannas hamn – med hundratals döda ynglingar som följd – fick USA anledning att förklara Spanien krig (fast sentida undersökningar visar att fartyget sprängdes inifrån). Kuba utropade självständighet medan folket på Puerto Rico blev amerikaner. I flera folkomröstningar har de sedan önskat sig att även bli delstat, senast 2017 med 97 procent. Vem vet vad kubanerna sagt om de haft fria val? Men den njugga behandlingen av Puerto Rico avskräcker kanske. Att ön inte är delstat förklarar hur Trump kunde vända ryggen till efter orkanen Marias förödelse.

Ja, uppvisar inte Västindiens myller av kobbar och skär en provkarta på mänsklighetens alla upptänkliga statsskick och nationalkonstruktioner – från enveten kommunism till råaste kapitalism – och allt däremellan, självständigt och underlydande? För folk på Amerikanska Jungruöarna, som köptes av Danmark 1917, har exempelvis inget amerikanskt medborgarskap som puertoricanerna. Andra öar som i början av 1900-talet löd under USA:s beskydd står idag på egna ben. Dominikanska republiken styrdes militärt från USA 1916–1924 och hade på den tiden ungefär lika dålig ekonomi som det land man frigjorde sig från 1844, nämligen Haiti. Idag är öhalvorna knappt jämförbara ekonomiskt sett. På västra Hispaniola bildades 1804 Haiti när franska slavar tröttnade på slitet och kastade ut sina herrar. Men att slänga ut fransoser är en sak, att bygga ett fungerande land något helt annat. En annan delad ö, och faktiskt mer jämnt fördelad, är Saint Martin där Frankrike innehar norra delen och Nederländarna södra. Man anar en riktigt blodig piratbatalj någon gång, men uppenbarligen finns en gemensam historia kring denne Martin, som på nederländska blivit Sint Maarten.

Tvärtemot vad många vet har både Frankrike och Nederländerna behållit sina öar. Antingen har de brutalt slagit ner frihetskämparna eller så är folk nöjda med att styras från Europa. Ja, fransmännen talar vackert om sina länder l’outre-mer men på papperet har öar som Guadeloupe och Martinique samma status som vilken fransk region som helst, precis som Algeriet aldrig var en koloni utan en del av Frankrike, enligt den nationella historieskrivningen. Detta gäller alltjämt en liten tårtbit av Sydamerika varifrån rymdraketerna skickas i väg så att de inte ska dimpa ner alltför nära Paris. Ja, fyra procent av Frankrikes befolkning bor utanför Europa och räknat på antalet senats- och parlamentsplatser har de ännu större inflytande. I EU-valen kan dessa röstberättade mäta sig med ett genomsnittlig nordiskt land – inte Sverige alltså. En lustig koppling finns förresten mellan Sverige och de franska öarna, fast på andra sidan centralamerikanska näset. Clippertonön i Stilla havet fick i början av 1900-talet sin status utredd av den svenske geografen – och tillika frankofilen – Erik Dahlgren – icke att förväxla med 1600-talsgeografen Erik Dahlbergh. En annan koppling gäller Saint Barthélemy som Frankrike fick köpa tillbaka från ett bankrutt Sverige år 1878. Men idag är statusen inte lika självklar. När ön bröt med överhögheten på Guadelope 2007 hamnade man utanför EU – medan Saint Martin blev kvar fast de gjorde samma sak. Sådana frågor driver säkert Overseas Countries and Territories Association som är de utomeuropiska regionernas lobbyorganisation I Bryssel.

Även Nederländerna består som namnet antyder av flera länder. Förutom det välkända europeiska ingår Aruba, Curaçao och nämnda Sint Maarten. Dessutom finns tre specialkommuner som heter Bonaire, Sint Eustatius och Saba. Den sistnämnda sticker ut lite extra, jag menar sticker upp. För Nederländerna ligger som bekant till stora delar under havsytan och kan inte skryta med några särskilt höga fjäll. Det innebär att Nederländernas högsta punkt ligger just på Saba som är en gammal slocknad vulkan. Huvudorten heter The bottom, vilket ju inte låter så trevligt men faktiskt har öns bästa klimat där i vulkankraterns botten. Så om fördämningarna någon gång brister får väl holländarna tränga ihop sig där i The bottom. Fast faktum är ju att landets belägenhet tvingat fram stor skicklighet vad gäller vallbyggen så pass att förra årets störtskurar spolade bort folk och hus i Tyskland och Belgien men inte i Nederländerna.

Västindiens idag självständiga öar har mestadels frigjorts från Storbritannien: Jamaica och Trinidad & Tobago 1962, Guyana och Barbados 1966, Bahamas 1973, Grenada 1974, Dominica 1978. Saint Lucia och St Vincent & the Grenadine 1979, Belize och Antigua & Barbuda 1981 samt slutligen St Kitts and Nevis 1983. Där någonstans upphörde självständighetskampen. Cayman- och Jungfruöarna blev kvar under drottningens kjolar, liksom Montserrat och Turks- & Caicosöarna. Det gäller även Anguilla som faktiskt utropade sig självständigt 1969. Då i svallvågorna efter 68 sågs självständighet som det enda rätta, men hur är det idag? Går det jämföra hur det gått för dem som brutit sig loss och de som stannat kvar? Hur rättvis är en sådan jämförelse? Kanske är självständighet fortfarande det rätta men inte det smarta. Det verkade väl inte så svårt att dra runt ett land på 60-talet men idag är det mer komplicerat att stå emot cyberattacker, förhandla vaccindoser och inte minst hävda sig i klimatpolitiken så att inte ens ö hamnar under den stigande havsytan. När franska Mayotte i Indiska oceanen år 2009 röstade om självständighet ville 95 procent förbli fransoser. Det är från de fria och självständiga grannöarna i Comorerna som flyktingbåtarna går idag.

Detta beror kanske inte bara på Frankrike utan på att Mayotte liksom grannen Réunion därmed är en del av EU. Och kanske är det inte så konstigt som det låter att man kan åka jorden runt och samtidigt vara krav i EU. När föregångaren bildades en gång på 1950-talet låg ju större delen av gemenskapen i Afrika i och med franska och belgiska innehav. Det gällde även stora delen av Stilla havet och exempelvis Västra Papua, stort som Sverige och ruvande på en massa guld, som var holländskt till 1961. Däremot har brittiska ”overseas territories” aldrig varit med i EU och befolkningen har heller inte haft brittiskt medborgarskap om de inte får för sig att flytta Storbritannien. Att oskyldiga jungfrur på olika Jungfruöar inte reser sig mot detta översitteri kan man ju förstå men hur är det med vilda caymaner? Ja, skattefrihet kan väl få den mest envetna antikolonialist att mjukna. Och hoppet finns kanske att en stormakt i ryggen är en garant mot ekonomisk kollaps. En snabb titt på de ekonomiska tabellerna visar nämligen att ekonomin för många önationer rasade 2020 när inga kryssningsfartyg la till. Intar man överhöghetens perspektiv för en sekund kan man dock fatta hur det är att dras med öar som någon tokig pirat en gång i tiden kört ner en flagga i. De ger inget klirr i statskassan men river upp hundraåriga sår som begångna synder och övergrepp skapat. Fast om kolonialismen är en skam, varför är inte skatteparadisen det? För även om jag som ekonomisk analfabet inte förstår vad man tjänar på att INTE ta upp skatt måste fördelarna överväga skammen samt den kritik senare års journalistbragder riktat mot dessa öriken.

Nu kokar ni förstås av ilska över att jag rakt igenom använt FEL ord. Det heter ju Karibien. Jag vet faktiskt inte om det är någon geografisk skillnad på Karibien och Västindien. Kanske skiljer några öar hit eller dit men jag har läst att karib är samma ord som kannibal. Inte så fräscht alltså. Västindien däremot tycker jag är så gulligt med tanke på hur Columbus trodde sig vara i Indien men ändå inte riktigt vågade tänka hela (jord)varvet runt. För då hade det ju hetat Ostindien och om det var upptaget Bortre Ostindien. Istället tog han det säkra före det osäkra och förblev i det eurocentriska perspektivet. Det fick bli Västindien. Jag tycker det visar hur vi hör samman världen över och på hur vi förutom all denna girighet, äre- och äventyrslystnad också styrs av drömmar, aningar och nyfikenhet på det som finns bortom bergen – och haven.

Vilhelm Ekensteen 1941–2021

Vilhelm Ekensteen föddes 1941 och lämnade oss i september 2021, 79 år gammal. Han var aktiv inom DHR, Synskadades riksförbund och på senare år Förbundet (FÖR) delaktighet och jämlikhet. Mellan 1994 och 2020 var han ordförande för Intressegruppen för Assistansberättigade (IfA). I ungdomen inspirerades han av amerikansk medborgarrättsrörelse och den globala jämlikhetsrörelsen i kampen mot Vietnamkriget. I debattboken På folkhemmets bakgård från 1968 kallar han sig ”deciderat vänsterfrälst”. Han satt i Lunds kommunfullmäktige för Socialdemokraterna och i över 20 år i socialnämnden.

På folkhemmets bakgård

På folkhemmets bakgård är ingen partipolitisk bok, men driver ett jämlikhetskrav som grundas i en socialistisk samhällssyn. Analysen bygger på bearbetning och formulering av personliga erfarenheter i politiska termer. Denna erfarenhet bottnade för Vilhelms del i en tidig reumatism som medförde rörelsenedsättning och med åren allt större synnedsättning. I boken beskriver han i pregnanta ordvändningar hur ”dagarna rinner bort i gråaste tristess” på anstalternas stängda rum eller i ”anpassade” lägenheter utan möjlighet att studera, arbeta eller skaffa familj. Kollektivtrafiken gick inte att bruka och teater- eller restaurangbesök var inte att tänka på. Särskilt betonade han bristen på intellektuell (eller andlig som det hette) stimulans. Han var också en pionjär i att beskriva hur sexualiteten undertryckts eller helt förnekas för människor med funktionsnedsättning. ”Vi var separerade från resten av samhället och uppfattades inte som fullvärdiga människor”, sa han i den intervju jag gjorde med Vilhelm i hans hem i Lund hösten 2016.

Bortom anstaltstillvaron önskade Vilhelm att fritt få välja både vänner och vanor – gå ut utan halsduk eller röka sin cigarr och dricka sin konjak i lugn och ro. Om det är skämtsamt skrivet eller egna preferenser som skiner igenom är svårt att avgöra för mig. Men att han ibland använder rollförflyttning och humor som verktyg är klart. Som alternativet till socialpornografin där utsattheten exponeras i media utan åtföljande samhällsförändring gör han en inlevelse i hur andra ser på ”de handikappade” som numera dyker upp överallt med udden riktad mot ”vår attityd till handikappade”. Ja, de är ”finare än gamla damer och bräckligare än kinesiskt porslin”. Man vågar inte röra vid dem men heller inte låta bli. ”Ta mig fan, jag är rädd för handikappade.” (s. 41)

I min intervju betonade han de medborgerliga rättigheterna medan boken från 1960-talet mer uttrycker en önskan om ett humanistiskt samhälle där alla medborgare kan leva värdigt men också så ”normalt” som möjligt. Det innebär att uppleva problem och motgångar som alla andra, men också möjligheten att göra rätt för sig, vara medtrafikant, granne och till och med konkurrent i ”konkurrenssamhället”. Med transportmöjligheter (som ”handikapptaxi”) skulle till och med ”långliggarna” kunna yrkesarbeta och få ingå i en arbetsgemenskap för att därefter kanske kunna dra i väg på bio en kvart innan filmen startar.

Det relativa och revolutionära handikappbegreppet

På folkhemmets bakgård skrevs i en tid med en allmänt vedertagen strävan mot jämlikhet, men Vilhelms analys gällde att de materiella framstegen inte kom alla till del utan bara de som var ”produktiva”. Han menade att ett rikt samhälle med konstant standardhöjning även måste föra upp utsatta grupper ur nöden. ”Den uppoffringen borde det svenska folket klara”, skriver han på s. 42. I bokens efterord (av Erik Ransemar) beräknas industrilönerna 1968 vara dubbelt så höga som de inom skyddade verkstäder, där också arbete utfördes – men utan förhandlare i avtalsrörelsen. Jämförelsen stämmer till eftertanke 50 år senare då klyftorna vidgats än mer.

I På folkhemmets bakgård beskrivs handikapp som en belastning – socialt, ekonomiskt eller fysiskt. Det är samhällets utformning och ytterst den politiska viljan till inkludering som avgör denna belastning. Paralleller dras till hur främlingsrädsla mot ”utlänningar” fungerar. Även handikapp är en stämpel som håller människor inlåsta och passiva. För visst är det märkligt att man nästan måste bli USA:s president (Franklin D Roosevelt) för att inte räknas som handikappad…

Ändå sägs i boken att vissa handikapp går att förinta medan de fysiska blir kvar. Med ”de handikappade” avses därmed personer med fysisk funktionsnedsättning. Det problematiseras inte eftersom ”begreppet är så pass inarbetat, och dessutom så fritt från varje spår av negativa värdeladdningar att det bör behållas” (s. 31). Senare skulle Vilhelm använda funktionshinder för den kroppsliga aspekten – ett begrepp som ännu senare åter närmade sig det nu avlagda handikappbegreppet.

Vilhelms analys av en dialektisk motsättning eller ett samspel mellan kroppens förmågor och det omgivande samhället var epokgörande och la grunden till det så kallade relativa handikappbegreppet. Det i sin tur bar fröet till ett inkluderande förhållningssätt där personer med funktionsnedsättningar kan inlemmas i samhällsgemenskapen. Vilken betydelse denna samhällsanalys har ända in i våra dagar vittnar Jonas Franksson om i sitt minnesord över Vilhelm. Han kallar det relativa handikappbegreppet revolutionärt för sin tid men ”tyvärr lika revolutionärt idag”. Insikten att begränsningar och hinder beror på samhället var livsavgörande för Jonas men också Vilhelms påpekande om allmänhetens och politikers acceptans av rådande tillstånd.

Principfast rebell inom rörelsen

På 60-talet blev handikappföreningarna den huvudsakliga ”livsmiljön” för många. Vilhelms förordar däremot en organisering av typen dåtidens KRUM (Riksförbundets för kriminalvårdens humanisering). De handikappade själva ska driva sina frågor, inte någon riksdagspolitiker eller läkare (som man ofta valde till ordförande för att få en ingång i politiken eller vården). Specialorganisationerna för olika diagnoser skulle samordnas i ett ideologiskt tydligt organ som också skulle stötta de små lokalföreningarna i att driva på kommunerna. Denna intressepolitik (som det senare kallades) skulle skiljas från den kamratliga funktionen, som borde handla om att engagera och uppmuntra varandra (telefon föreslås) till diskussioner och kulturella aktiviteter. 

Vilhelms kritik av funktionsrättsrörelsen fick honom att 1969 starta Antihandikapp tillsammans med bland andra Per Wickenberg och Mai Almén. Som bas låg synen på handikapp som en del av samhällssystemet. Ett samhälle för alla skulle därför motarbeta handikapp. En annan måltavla var tidens insamlingsgalor som enligt Vilhelm utgick från givarnas villkor och syn på mottagarna som hjälplösa. Genom att verka utanför politiken utlämnade dessa människors välfärd till frivilliga och därmed godtyckliga insatser. I min intervju uttrycker han oro för insamlingsgalornas återkomst.

Att ta emot statsbidrag tyckte han däremot inte var ett problem för funktionsrättsorganisationer som håller rågången mot staten tydlig, sa han. Men på en punkt var han benhård, nämligen att bara människor med funktionsnedsättning ska företräda organisationerna. En sådan debatt ledde till att han 2001 lämnade posten som vice ordförande för DHR – och enligt Jonas Frankssons dess ”inofficielle chefsideolog” – och bildade organisationen För tillsammans med stora delar av den avgående styrelsen.

Personlig assistans vid 52

60-talets Röda fjädern-insamlingar följde på Lis Asklunds avslöjande reportage inifrån vårdhem och specialskolor, och finansierade bygget att ”Fokus-hus”. Vilhelm var misstänksam och undrade varför inte tidens populära kollektivboenden skulle passa bättre. Men vissa behöver personal och när det gäller deras ”auktoritära drag” lyser kampviljan igenom. Frågorna om självbestämmande i vardagen aktualiserades på 80-talet då Adolf Ratzka startade assistanskooperativet STIL i Stockholm. När handikapputredningen sjösattes 1988 med direktiv om att bland annat undersöka möjligheterna till personlig assistans var Vilhelm liksom de flesta i den etablerade funktionsrättsrörelsen först skeptiska. Till Håkan Sjunnesson på tidningen Reflex berättade han 2014 att det ansågs utopiskt att röra sig fritt med personlig assistans. I stället ville man utveckla boendeservicen.

Men i en intervju med Assistanskoll 2017 berättade Vilhelm att han 1988 insåg att boendeservicen liknade de gamla institutionerna. Han anslöt sig till Adolf Ratzkas idéer och startade ett ”eget” projekt för personlig assistans i Lund. Det lever vidare än idag som kooperativet Lila. 1991 gav han tillsammans med Gerd Andén och P-O Bengtsson ut boken Assistansersättning: assistentprojektets idémässiga grundval. Den blev ett viktigt dokument vid skrivandet av lagen om stöd och service för vissa funktionshindrade (LSS). 1993 hade funktionsrättsrörelsen svängt och den politiska enigheten var nästan total. Vid riksdagens omröstning röstade bara Ny demokrati nej. Vilhelm var 52 år när han fick personlig assistans. Han beskriver det i tidningen Reflex som att bli myndig och för första gången kunna planera och råda över sin tid.

25-årig försvarskamp

Vilhelm ville helst av allt utveckla assistansreformen men i stället blev det en 25-årig försvarskamp mot försämringar. Redan 1995 års Assistansutredning föreslog besparingar genom att undanta barn men en tusenhövdad demonstration utanför Socialdepartementet stoppade planerna. IfA grundades 1994 och har genom åren arrangerat många debattforum och rådsmöten. Anna Barsk Holmbom har länge varit verksamhetsansvariga på IfA och skriver i ett minnesord att Vilhelm alltid argumenterade sakligt i alla assistansberättigades namn utan att lyfta sin egen situation. Detta bekräftas från allra säkraste håll när Vilhelms dotter skriver på Facebook att: ”Min pappa var humoristisk, fantastisk på att formulera sig, men lika fantastisk på att lyssna.”

Enligt Jonas Franksson delar IfA och STIL målbild men skiljer sig ibland åt vad gäller politisk strategi. När STIL sökte konfrontation ville IfA sitta med i utredningar och samråd för att påverka inifrån. En fråga IfA drev var att även de som fyllt 65 skulle få behålla sin personliga assistans. Att förlora stödet bara för att man fyller 65 kallade Vilhelm en ”dödsdom”. I framtiden ville han även få bort 65-årsgränsen för att beviljas personlig assistans.

Enligt Vilhelm krävs bra assistentlöner för att det ska gå att rekrytera. Han såg med oro på att riskkapitalbolag köpte upp assistansföretag eftersom fokus på höga vinster kan minska den så viktiga mångfalden av olika lösningar att välja bland. Det gamla kommunala monopolet får inte ersättas av nya monopol eller oligopol, sa han till Assistanskoll.

Lagens syften kvävs av byråkratin

Enligt Vilhelm är staten ytterst ansvarig för att genom myndigheter och domstolar förvalta de rättigheter politiken ger medborgarna. Han trodde på enighet över partigränserna när det gäller att förtydliga redan instiftade lagar. Men redan i På folkhemmets bakgård beskriver han hur staten pekar tillbaka på sin egen generositet i propositionstexterna alltmedan byråkrater och jurister undan för undan snävar åt lagtillämpningen och därmed mal sönder visionerna. En från början generös lag tillämpas ofta alltmer restriktivt genom tryck från informella och svårlokaliserade maktcentra.

Försäkringskassan behovsbedömningar på minutnivå utifrån en klassifikation av aktiviteter beskrev Vilhelm i en av Assistanskolls intervjuer som en skrivbordsprodukt med ett dogmatiskt och teoretiskt synsätt. Ett sådant kan leda till godtycke och inte den utlovade rättssäkerheten eftersom människors behov aldrig kan exakt förutses. Assistenten behöver därför finnas till hands för behov som kan uppstå. Och behov handlar inte bara om mat, hygien och kläder utan också om att kunna arbeta och/eller vara förälder. Efter sambon Gerd Petersons död 2001 var Vilhelm ensamstående far till deras gemensamma dotter. Han skriver i en berättelse på livsbild.se om hur avgörande assistansen var. Assistenterna åkte med dottern i karusellerna på Drayton Manor Park i England, dit de också rattade familjens Volkswagen. Men det var Vilhelm som styrde genom sin goda lokalkännedom och säkerligen pirrade det i magen även nere på marken när dottern tjöt av glädje högt däruppe.

Brandtal som hedersdoktor

Under senare år upplevde Vilhelm att stämningen blev alltmer hotfull i och med att besparingsargument blev rumsrena på bekostnad av reformens grundvärderingar om inkludering i samhället. Det talades heller inte längre om hur kostnadseffektiv assistansen är i jämförelse med institutioner, hemtjänst och särskilda boenden. Vilhelms säger också till Assistanskoll att acceptansen för assistansen visserligen vuxit men att han fortfarande möter människor som blir irriterade och provocerade av att människor med funktionsnedsättning finns i samhällsrummet. Till Reflex anförde han att detta motstånd beror på en oförmåga att leva sig in i andras situation men också en ovilja att se andra människor som jämlikar. Att fusk och kriminalitet inom VAB inte ifrågasätts på samma sätt som samma brottslighet inom assistansen hänförde han till en sådan människosyn.

In i det sista drev Vilhelm assistansfrågorna. Han inledde socialutskottets utfrågning om personlig assistans år 2018 och skrev enligt HejaOlika år 2020 till socialminister Lena Hallengren om hur hotad assistansreformen var. När Vilhelm utsågs till hedersdoktor vid Lunds universitet 2015 höll han enligt Niklas Altermarks Twitter ett brandtal mot den rådande politikens kollektiva bestraffning av alla assistansanvändare i namn av fuskbekämpning.

Dagen efter Vilhelms bortgång offentliggjorde regeringen direktiv om att utreda assistansens förstatligande. Visst hade han velat vara med då, men som Jonas Franksson skriver lever hans sätt att se på världen vidare. I den andan bör vi fråga oss om det vi upplever sker på grund av den egna kroppen eller förhållanden i omgivningen. En sådan analys leder till en samhällskritik långt bortom vårdfrågorna och till krav på en bred samhällsförändring för inkludering och jämlikhet. Trots sin kritik av funktionsrättsrörelsen skulle nog Vilhelm säga att den organiserade kampen behövs för att framtidens samhälle ska bli inkluderande, utan instängda bakgårdar.

Emil Erdtman

Månadens dikt: september 2021

Jag gav mig i kast med allt vad mänskligt är

korsade gränser och osynliga linjer 

svepte djupen som en trål

svalde hela atmosfären

Ta emot

ta in

ta för sig av allt som livet ger

Överraskas

överrumplas

övermannas av allt som kommer i ens väg

Allätaren blir till slut förgiftad

måste läggas in

sys ihop

kureras

För att sedan resas av händer

lika skrumpna som mina

skickas ut på nyplöjda fält

Där:

Tillflödena sinar

frön och vatten saknas

jorden spricker

Månadens dikt: augusti 2021

Ett rum, ett fönster

Så lugnt och skönt härinne

trygghet säger dom

Solboulevarder på beiga golv och väggar

fönstrets regelbundna kanter och lister

en hinna av smuts mildrar dess ljus

Luften tjock

papper och tussar sover

bara en fluga sjunger slött sin knarriga visa

Tryggt eller tryckt,  mögligt eller möjligt?

Trafikljusen slår om därute

rummets avenyer ändrar riktning

sånt som tidigare inte märktes virvlar omkring 

visar nya sidor

Smygande kalla vindar

nya väderfenomen in på huden

sorl och slammer

Gatans verklighet skär sig in i min

samma rum men nya svängrum

möjlig förflyttning

det går att ta sig vidare 

flyga en sväng

testa nya vinklar

Möjligheter säger vi

men ett hopp kan bli ödesdigert

knäcka trygghet och fasta vanor

vem var det som slog upp mitt fönster?

Månadens dikt: juli 2021

Vi finns i olika exemplar

kommer med varierande konstitution och utformning

mönstret som reglagen formar skiftar

Men det innersta inre i var och en

är ingenstans

känslor bubblar

tankar drar förbi

passioner

irritationer

Varken inre eller yttre

individens tunna membran släpper igenom allt

Ett spänningsfält med osynliga poler

alstrar

kopplar

connectar

knastrar och blixtrar

visslar och knakar

Nedsänkta flimrar vi i ett medium

ett fluidum

vakenhetens krusning över drömmens tjocka malström

bär

darrar

lyser

Lennart Erdtman 1945–2021

Så här några dagar efter pappas död sitter jag med ett par brev han skrev och några kvarlämnade anteckningsfragment. Jag vill teckna en bild av honom utifrån dessa texter och vad jag tror att han själv skulle vilja bli ihågkommen för. Jag har valt att inte kolla upp alla fakta och detaljer eftersom det viktiga för mig inte är att årtal stämmer utan att känslan gör det. Det är alltså min känsla och min bild:

Lennart föddes den 6 mars 1945, alltså just som Andra världskriget höll på att ta slut och en ny era ta sin början. Men av det märktes ännu inte mycket på det enkla torpet Ulvsholm djupt inne i smålandsskogarna med Tingsryd som närmaste ort. Här var mor Nanny Erdtman född 1916 och hit flyttade Sven Johansson från grannsocknen Urshult när de gifte sig 1941. Efter att ha fått Inga-Maj och Börje väntade hon nu sitt tredje barn. Och hon väntade så pass att den långväga barnmorskan blev irriterad. Hon hade ju egna barn att ta hand om därhemma. Dessutom hade vattnet i brunnen frusit så storasyskonenens snögubbe fick läggas i storgrytan för att få vatten till att tvätta den nyfödde.

Lennart fick senare även småbröderna Egon och Sven-Göran och var alltså inbäddad mitt i syskonskaran. Hur inbäddad har var med tanke på sin medfödda synskada vet jag inte riktigt men på senare år berättade han gärna hur han med sina syskon fiskade i torvdammarna vid Duvetorp – och själv fick största abborren – och hur 30 enar bryskt fälldes för att bli till pilbågar. Alla familjemedlemmarna bidrog med arbete och på Lennarts lott föll hönsen och därför kallades han familjens ”hönekålle” (han hette också Karl). 1947 hade Sven tröttnat på att cykla de fem milen till jobbet på Sankt Sigfrids mentalsjukhus och köpte den lilla gården Sännaholm i Skir Viet söder om Växjö.

Skolgången – ljusa minnen av specialskola i Stockholm

Lennart gick sina två första skolår i Skirs skola men skickades sedan av skolmyndigheterna – som få föräldrar sa emot på den här tiden – till Tomteboda Blindinstitut i Stockholm. Han fick där gå om tvåan eftersom han av förklarliga skäl låg efter de andra i punktskrift. I liknande situation var en annan grabb på skolan som blev Lennart bästis. Som för så många var uppryckandet från familjen och placering vid en av tidens specialskolor ett trauma för denne Key, som därför tydde sig till den mer stabila och trygga smålänningen. Lennart fick ersätta både mamma och pappa, har han berättat. De båda grabbarna delade också sin frikyrkobakgrund och bjöd in de andra barnen till ”möten” men tystnade tvärt när vårdarinnorna kom förbi.

Att Tomteboda för Lennart inte blev en så uppslitande upplevelse tyder hans senare anekdoter om. Han pratade med förtjusning om huvudstadens spårvagnar och breda gator. När han en gång kom med tåget till centralstationen skulle en släktning som var stadsbud möta upp och ledsaga rätt. När han inte var på perrongen högg Lennart tag i ett annat stadsbud – som det verkar ha kryllat av – och frågade efter Erdtman, som kollegan förstås kände – det fanns ju bara en med det efternamnet. Hemresor fick bara ske vid loven men en påsk följde Lennart med Key till Töreboda i stället för att åka till familjen i Växjö. En gång lockades i alla fall Lennart hem till Växjö och det var när det skulle förrättas dop i Saron. Församlingen tillhörde dåvarande Örebromissionen, nuvarande Evangeliska frikyrkan, och efter att Sven haft en frälsningsupplevelse medan han arbetade på Ryhovs sinnessjukhus i Jönköping var detta familjens andliga hem. Ja, det var alltså Lennart som döptes och det förväntades inom denna baptistiska gren av kristendomen när man uppnått mogen ålder och kunde besluta att följa Jesus.

Fyran gick Lennart i en så kallad synklass på Vasaskolan vid Odenplan, medan han bodde kvar på Tomtebodaskolans internat där ”tanterna” höll ordning på barnen. Inför femman skickades han tillbaka till Skirskolan och fick på grund av sitt repeterade år turen att ingå i ett pilotförsök med nioårig grundskola. De flesta gick fram till den nioåriga grundskolans införande 1962 bara sju år i skolan. Därefter tog arbetslivet vid, men för någon med Lennarts dåliga syn återstod bara fortsatta studier. Kanske var det så man tänkte – inte dugde tocken heralu till noet redi’t a’bete, sa de kanske i Småland på den här tiden. Lennart gick alltså vidare till gymnasium på Katedralskolan i Växjö och valborgsmässoafton 1965 tog han studentexamen. Det var något man verkligen ”tog”. Skräcken för bakdörren där inga föräldrar utan bara skam och nesa väntade var påtaglig. Men Lennart kom ut den rätta vägen och beskrev sin studentdag som den lyckligaste dagen i sitt liv. Han hann också vara med vid 50-årsjubileet i Växjö 2015.

Släktens första student

Hösten 1965 gick det lilla flyttlasset till ett studentrum högst upp på Tomegapsgatan 13 i Lund där han läste historia och sedan religion. Lund är idag en storstad med över 100.000 invånare och till och med spårvagn men på 60-talet var det alltjämt vad konstnären Gösta Adrian-Nilsson kallade en ”akademisk bondby” kring den gamla domkyrkan. Ändå måste mycket i universitetsstaden varit okänd mark för Lennart. Kanske gick han på frikyrkliga studentföreningens möten, men om det var Fria kristliga studentföreningen vet jag inte. Kanske fanns det som senare både en konservativ och en liberal falang, en där man diskuterade tidens filmer men såklart höll tyst om biobesöken vid besök i hemförsamling. Kanske följde han på håll den teologiska debatten där uppsaliensarna kapitulerat inför Ingmar Hedenius filosofiska dråpslag och i ren självbevarelsedrift slopat den systematiska teologin till förmån för inomvärldslig livsåskådningsforskning. Allt medan Lund ännu var ett namn i den världsvida kyrkligheten med teologiska bjässar som Aulén, Nygren och Wingren. Men förmodligen höll han sig nog väldigt lugn och satt på sitt rum och kämpade med litteraturen. Om det vittnar alla understrykningar om böcker om USA:s historia eller Världens religioner. Han pratade om att han kanske sig ganska bortkommen. Inte så konstigt kanske eftersom han var den första ur sin ätt som anträdde både gymnasium och universitet. Hans självbild var också av att vara en lite udda och ”lustig” typ. Inför första mötet med sin blivande svärfar, en västgötsk kakelugnsmakare i tredje generationen, darrade han spänt. Men visst blev han väl mottagen som måg. Vem var då bruden?

Kärleken hittad – Iréne Lidhed

Lennart hade vid en gudstjänst i Saron blivit god vän med Rune Lidhed från Habo. Eftersom syskonen Erdtman brukade ta med sina vänner ut till föräldrahemmet efter gudstjänsterna var det inte så konstigt att Rune följde med dit även mitt i julstöket och då även drog med sin syster Iréne som var på besök i Växjö. Lennart skrev sedan ett första brev – fullt med bibelreferenser – och Iréne svarade direkt, som man kunde göra med den tidens postgång. I ett brev till en väninna från realskolan beskriver hon Lennart som ”rödhårig och jättetrevlig”. Vid Alla hjärtans dag 1966 fyllde hon kuvertet med små röda hjärtan, vilket Lennart tolkade som att det var dags att fria. Det gjorde han i nästa brev och helgen därpå åkte Iréne ner till Lund där hon sov över hos Lennarts svägerska, något annat gick inte för sig. Lennart irrade hemåt i natten och gick vilse på grund av att gat- och billyktor bländade honom i regnet – eller var det något annat som förvillade?

Irénes familj tillhörde dåvarande Fribaptistsamfundet som bland annat byggt ungdomsgårdarna Munkaskog utanför Habo och Furuboda vid skånekusten. På Furuboda startades 1967 kurser för personer som på grund av funktionsnedsättning inte fått gå i skola och Iréne anlitades som sjuksköterska. Nu var hon farligt nära Lund och på sin födelsedag i oktober åkte hon dit och köpte förlovningsringar med Lennart. De gifte sig i augusti 1968 på Munkaskogs ungdomsgård vid Vätterns strand. Iréne fick jobb på Barnkirurgen i Lund och därför kunde de nygifta flytta in i en av landstingets tjänstelägenheter på Möllevångsvägen 10. Som student skötte Lennart markservicen och stod varje kväll i fönstret och väntade med färdig middag på den plikttrogna sjuksköterskan som ibland dröjde kvar bland sina sjuka och skadade barn. Sommaren 1968 ägnades alltså snarare åt smekmånad än revolt och rop från barrikaderna. Men som många påpekat är denna bild av det legendariska årtalet ganska överdriven, även om det var just i Lund eller Uppsala det trots allt kunde märkas några krusningar på ytan. Men som Henrik Berggren noterar i sin bok 68 räknades de radikala vänstergruppernas medlemsantal i hundratal medan den svenska frikyrkligheten vid denna tid närmade sig en halv miljon. En Sifo-undersökning bland ungdomar samma år visade att bara en bråkdel testat droger och att hela 99 procent tyckte att de hade en bra relation till sina föräldrar. Lennart var kanske rätt normal trots allt.

Överklagade till Kungl Maj:t för att få jobba

Men det är klart, att vara synskadad student var ändå ganska udda. Men synskadan hade kanske inte bara varit till nackdel. Att gå direkt till universitetet utan att behöva kräla i leran på något regemente var en fördel. Andra fördelar hade genom åren varit att få julklapp av farbror Sven i Barnens brevlåda efter en ögonoperation och vinna en teckningstävling med motiveringen ”nästan blind”. Detta var nog även skälet till utnämnandet som ”bragdstudent” på Katedralskolan. Men fördomar och förmynderi skulle inför yrkeslivet sätta upp ett oväntat hinder för Lennart som tidigt fått arbetets värde djupt inpräntat. 1969 kom han in på Lärarhögskolan i Malmö men efter att han börjat ville skolledningen avbryta hans studier med hänvisning till synen.

Från folkskollärare Joelsson hemma i Skir kom uppmuntran att kämpa och två blinda akademiker, Kjell Ulmeryd och Bengt Lindqvist, sedermera socialminister, hjälpte honom att överklaga. Länsskolnämnden, Skolöverstyrelsen och regeringen sa nej, men slutligen avgjorde Kungl. Maj:t som ”medger med hänsyn till föreliggande särskilda omständigheter att Erdtman får, utan hinder av synnedsättningen, fullfölja utbildningen på ämneslärarlinjen vid lärarhögskolan”. Lennart beskrev denna ”strid” som förnedrande. Myndigheternas människosyn gick emot allt vad han som kristen trodde och tänkte om människors värde. Den seger han till slut vann – genom kungens nåd – gladde honom, men ännu mer att detta öppnade arbetsmarknaden för andra synskadade studenter efter honom. En annan seger som han var nära att vinna var den i 1969 års bibelolympiad som sändes på tv. Släkt och vänner satt bänkade och fotograferade av tv-rutan – detta program var ju fullt tillåtet – men i finalen var han så nervös att han inte ens kunde räkna upp tre händelser där talet 40 används i Gamla testamentet.

Nästa Hallsberg

Som färdig lärare sökte Lennart många tjänster och fick till slut napp på den helt nybyggda Transtenskolan i Hallsberg dit högstadieelever bussades och ”tågades” från hela kommunen – samt till gymnasieskolan Alléskolan strax intill. I Vikatorp strax utanför Hallsberg hittade det unga paret ett hus intill en grisgård men med skog på tre sidor och närkeslätten på den fjärde. En god grogrund för en växande familj… Det årets julmiddag hos Börje och Annelis Erdtman inne i Örebro fick ett bryskt avbrott när Emil ville ut och våren 1972 bjöd Emma på sätesbjudning. Folk förfärades över dessa gammalmodiga namn, men där var Lennart och Iréne före sin tid, även om annat i deras liv nu långt senare minner om en svunnen tid. Till exempel att det självklart alltid var Lennarts karriär som bestämde vart de flyttade. Men inte följde han helt normerna för hur en karlakarl skulle bete sig. Eftersom han aldrig körde bil cyklade han en dag in till Örebro för att köpa en sittvagn till Emma. På hemvägen hängde han vagnen efter cykeln, vilket några av hans elever fick syn på när han susade förbi Transtensskolan. Emma satt dock i säkerhet – så säkert det kunde vara i närheten av Emil – hemma i Vikatorp. Kanske bidrog rykten om en vårdslös barnafar till att han blev uppsagd våren 1972. Nej, förmodligen berodde det mest på 70-talets nya arbetsmarknadsregler om sist in först ut.

Avskedet förde in honom på ett sjätte studieår, nu i samhällskunskap och nationalekonomi på den filial som Uppsala universitet hade i Örebro. Där i staden låg förstås Örebromissionens högkvarter, som Lennart kanske besökte. Storebror var ju redan i unga år ett välkänt namn inom samfundet. Varje samfund och större organisation skulle ha en egen folkhögskola. Här höjdes utbildningsnivån för de egna medlemmarna, vilket bidrog till hela samhällets utveckling. Men folkhögskolorna utbildade inte bara för poäng och meriter, utan för att dana hela människor. Därför lades stor vikt vid konst, musik och andra kreativa uttryck. Örebromissionens folkhögskola låg naturskönt utanför Rimforska i södra Östergötland. I påskveckan 1973 fick Lennart följa med skolans styrelseordförande Per-Erik Boström till denna Liljeholmens folkhögskola för att ”avsynas” (hans eget ord) av rektor Paul Olin och hans efterträdare Carl-Axel Holm. Att han efter detta möte erbjöds en lärartjänst på Liljeholmen talade han livet igenom om som ett under.

28-årig änkeman med två små

Det var mycket som hände i Sverige och världen det här året. Kungen dör och en ny kröns, ett helt nytt statsskick klubbas igenom, för att inte tala om IB-affären, Norrmalmstorgsdramat och slutligen den världsomspännande oljekrisen som skakade den dåvarande världsordningen. Är inte tillväxten evig? Finns gränser för hur mycket olja vi kan elda upp? Lennart var samhällsintresserad men allt detta kom att överskuggas av sjukdom och död. Iréne hade sökt läkare redan i februari utan att något upptäcktes men vid påsken då Lennart besökte Liljeholmen konstaterades cancer i äggstockarna. Sommaren som följde reste paret runt med sin bil (och barnen?) bland släkt och vänner – i tron att cancern opererats bort. Åtminstone trodde Lennart det. Långt senare funderade han över om Iréne – med både sin medicinska kunskap och andliga intuition – hela tiden visste hur det var fatt.

För när flyttlasset skulle gå till Liljeholmen i slutet av juli tvingades hon åter in på sjukhus medan Lennart fick ordna med flytten. På den här tiden skulle patienten skonas från hemska besked och därför ringde läkaren Lennart och förklarade att hoppet var ute. De kom överens om att läkaren skulle berätta detta för Iréne vid nästa rond, men när Lennart kommer in till henne på kvällen frågar hon direkt om han pratat med läkaren. Det brister för Lennart men vad hon då viskade stannade kvar hos honom livet ut: ”Jag vet hur det är, men jag har fullbordat mitt liv”. Men självklart var inte allt detta så enkelt för någon. Det bads i kyrkor och kapell runtom i landet och de som besökte Iréne på sjukhuset kom med bävan och sorg. Fast när de gick därifrån förundrades de över att det var hon som tröstade, inte tvärtom.

Iréne hade en nära-döden-upplevelse där Jesus gav henne en sista frist att leva och på sin femåriga bröllopsdag den 10 augusti kom hon till Liljeholmen. Taxin från Örebro kostade 365 kronor, mindes Lennart eftersom han tvingades lägga ut detta belopp innan ersättning från Försäkringskassan kom. Under nästan två veckor på Liljeholmen fick Iréne träffa många människor som sedan mindes henne. Vaktmästaren Börje Persson snickrade ihop en vilstol. Och folk ”förundrades och förskräcktes över sorgen och kärleken i den lilla familjen”, skriver Lennart många år senare.

Den 23 augusti gick ambulansen tillbaka till Örebro. Hon tog farväl av sina två barn – ett och två år gamla – och uppmanade Lennart att ta hand om dem och söka sig en ny mamma åt dem. Lennart var mycket tacksam för att hon gett honom denna öppning och inte bundit honom i dödsögonblicket. De sista veckorna kom Iréne att stå nära avdelningssköterskan Hilda men det var Lennart som höll hennes hand i dödsögonblicket. Där vid gränsen tog Jesus över handen, brukade han berätta. Med all den övertygelse som trots allt vuxit fram dessa omskakande veckor sa han: ”Tack Gud för ett fullbordat livsverk, tack för en människa du har fått använda”.

Begravningen ägde rum på Fiskebäcks kyrkogård i Habo. Kistan lämnades ovanpå graven när familjerna begav sig till en minnesstund som förutom sorg präglades av den tacksamhet Iréne känt inför livet. Lennart klädde sig i vitt för att peka på hoppet och den himmelska glädjen. Han gick emot tidens kutym och hade barnen med sig på begravningen. Kanske trodde han att även de skulle förstå något av ceremonin men framför allt ville han ha dem nära – dem som han nu skulle leva vidare för. De är de barnen som numera sköter Irénes grav efter att storasyster Inger gjort det med stor omsorg under många decennier.

Liljeholmens folkhögskola blir räddningen

Lennart skulle senare i livet komma att arbeta mycket med frågor om sjukdom och sorg. Han läste böcker om sorgearbetets faser och människans behov av ritualer men menade själv att traditioner också kan bedöva medvetandet. Varje sorg måste upplevas individuellt som den kommer till en. Det starka mötet med döden tillsammans med Iréne hade lärt honom att den egna sorgen kan vara svår att förstå för andra. Visst hade han först känt sig övergiven och upplevt ett raseri mot Gud men genom att han och Iréne bearbetade detta tillsammans inträdde slutligen den där tacksamheten över ett fullbordat liv. Guds närvaro och omsorg uppenbaras mitt i livets allra svåraste stunder. Det handlade om ”att skiljas från varandra och ändå höra ihop”, skriver han.

Två dagar efter begravningen var Lennart tillbaka på Liljeholmen. Husmor Rut hade ställt fram en jättebukett med peace-rosor (peace/frid=Iréne) och bibelversen:

”Frid lämnar jag kvar åt er, min frid ger jag er. Jag ger er inte det som världen ger. Känn ingen oro och tappa inte modet.” (Joh. 14:27)

Lennart kastade sig in i sin nya tjänst och påpekade att han bara missade ett enda lärarrådsmöte. Samtidigt skulle de små barnen skötas. Den första tiden levde han i nuet men fram i oktober kom tankarna och frågorna, men också beslutet att klara livsuppgiften som både lärare och ensamstående far. Och visst fanns hjälp att få. På trappan stod en dag en 17-årig flicka som erbjöd sig att ta hand om Emil och Emma, vilket hon gjorde så gott hon förmådde hösten 1973. Det kunde bli vidbränd falukorv och enkla makaroner till lunch men barnen fick en samtalspartner och förebild. För May själv – som just hoppat av gymnasiet och sökte sin väg framåt – blev Lennart en förebild genom det hopp om fortsatt liv efter döden som han utstrålade. Livet igenom skulle hon minnas samtalen de förde över en kopp te när barnen somnat.

Det var dock en annan kvinna som snart fångade Lennarts uppmärksamhet. Birgitta Ström från Skänninge hade precis återkallats av husmor till sin tidigare tjänst i skolköket och bodde nu i lägenheten under. Hon hade sett den vitklädde och av sorg avmagrade tvåbarnspappan vandra av och an i skolans poppelallé och hunnit tänka att det där inte var hennes stil. Men när de möttes i den gemensamma tvättstugan bad Lennart om hjälp att mangla en duk och de sågs på de elevhemsträffar som Lennart ledde som ansvarig för denna del av elevhemmet. På den här tiden var det nämligen inte bara lektioner som ingick i en folkhögskollärartjänst utan även samkväm på kvällarna och kanske tröst av vilsna elever fram på nätterna. Den 9 november tar Lennart mod till sig och bjuder upp Birgitta på kaffe och fyra dagar senare friar han. Till jul erbjuds de lärarbostaden vid infarten till skolan och får tillsammans välja färg och tapeter. Brunt och murrigt blev det efter tidens trend. Vid nyår sker förlovningen och även det för Lennart så viktiga mötet med Irénes familj, där Birgitta tas emot som en gåva och ett bönesvar. Lennart behöll livet ut sin nära vänskap med Irénes bror Rune och deras båda birgittor blev nära väninnor.

Nog snörptes det på en och annan mun åt att Lennart inte höll på det sedvanliga sorgeåret utan gifte sig med Birgitta redan i maj 1974, men för honom var Birgitta en nåd som vederfors honom. Han beundrade livet igenom – ja, allra särskilt de sista åren – Birgittas praktiska handlag men också varma omsorg och inte minst trofasthet. 1975 fick de Evelin och 1981 Edvin. De fyra e:na växte upp på en av jordens vackraste platser där de kunde härja fritt utan tomtgränser och alltför stränga skolvaktmästare.

Folkbildning och diakoni

Lennarts arbetsinsats på Liljeholmens folkhögskola sträckte sig över 37 år. Och inte trodde väl någon att han skulle klara att gå i pension, men det gjorde han faktiskt 2010. Till en början undervisade han Allmän kurs i historia, samhällskunskap och kristendom. Till tjänsten hörde även administrativa uppgifter och redan första sommaren fick han ansvar för det sommarpensionat som drivits sedan skolans grundande 1952. Han sa ifrån när han tyckte något var fel och drev redan sitt första år igenom att all personal skulle bjudas med på de årliga personalutflykterna, inte bara lärarna.

Genom åren fungerade Lennart som studie- och yrkesvägledare och studierektor. När han under varma sommardagar schemalade kommande läsår bar han ibland en t-shirt med texten ”schemist”. Lennart sökte inga ledarpositioner, men vikarierade som rektor när han ombads. Helst ville han möta och inspirera människor via långa och korta kurser. Han var med och utarbetade kortkursen Att möta döden och helårskursen Social temakurs. Jag bläddrar vidare bland kvarlämnade papper, slänger och tänker. Han beskrev det som ett mirakel att han efter några tuffa år som lärare på högstadiet fick jobb på Liljeholmen, en folkhögskola med dåvarande Örebromissionen, nu Evangeliska frikyrkan, som huvudman. Eleverna var några år äldre och förhoppningsvis mognare än högstadiebarnen och framför allt så studerade de av fri vilja, inte tvång. Som alternativ till samhällets utbildningssystem där man graderas i betyg och drillas i olika yrken ställde folkhögskolor och studieförbund folkbildningstanken. Visst kunde de som hoppat av eller av olika skäl misslyckats med skolan här komplettera ämnen på Allmän kurs, där pappa undervisade i historia och samhällskunskap, men hela miljön på den naturskönt belägna folkhögskolan hade personlig utveckling och ”mänsklig växt” som syfte. 

Folkbildningens betoning av det livslånga lärandet och den kristna tjänaretiken förenades i flera av de kortkurser pappa höll och ibland även var drivande vid tillkomsten av. Särskilt gäller detta den diakonala kursen som startade 1989 och fortfarande ges vid Liljeholmen. Kursens syfte var att vidga och fördjupa deltagarnas kunskaper om livet, men också att ge en grund för bättre kunna verka i världen genom arbete i såväl församling som samhälle. I det kristna språkbruket sammanfattas detta i ett enda ord: tjäna. Syftet var alltså ingen inåtblickande självcentrering utan samspel där man tar vara på varandras resurser. På schemat stod ämnen som andaktspedagogik (olika andaktformer och deras ursprung), gruppsykologi, samtalskonst och själavård (hur hantera skuld, skam, förlåtelse osv), men där fanns också teman om sexualitet, självmord, droger, lidande och åldrande. I anvisningar till en lektion om nykterhet läser jag diskussionsfrågorna: Ska en kristen vara nykter? Om ja, varför? Om nej, varför?

Folkbildningens reflekterande förhållningssätt märks i ord som: ”Huvudets kunskap ska bli handens och hjärtats kunskap”. I ett handledningsmaterial till lärarna läser jag att man gott kan argumentera emot sina elever men ska göra det på ett generöst sätt och främja en positiv och varm atmosfär i klassrummet. Genom att dela med sig av och utbyta erfarenheter och åsikter med varandra – här var hänsyn ett ledord – skulle deltagarnas livserfarenheter bli en resurs i utbildningen. Kunskap är inte bara fakta och metoder utan även empati, samspel och erfarenhetsbaserad livskunskap, exempelvis om grupprocesser. Var och en hade ansvar för sitt eget individuella lärande, för att knyta samman ny kunskap med sitt tidigare liv, men också för att öppna sig för att ”bli lärd” av andra. Denna ”relationspedagogik” sågs som lärande om, i och genom relationer, men också som ett verktyg för tjänande av människor på ett trovärdigt och relevant sätt.  

Lika genomsyrad var utbildningstanken av det kristna missionsuppdraget. Man ville knyta an till och utveckla kursdeltagarnas förmåga att möta människor i utsatta situationer, exempelvis inom socialtjänst och kriminal- eller missbruksvård.

Ursprungstanken var ekumenisk, alla kyrkotillhörigheter var välkomna. Målet var inte ett ämbete som diakon, en viss krage, utan ett tjänande i vardagen, en ”vardagsdiakoni” eller ”praktisk tjänst i Guds rike direkt inriktad på människor”. Bibeln användes som utgångspunkt och motivation för att inte minst kunna bidra till kyrkans profetiska arbete. Här nämns exempelvis den gammaltestamentliga profeten Amos’ starka rättvisepatos. I passen om kriminalitet diskuterades Kain och berättelsen om Dina i 1 Mos. 24 och när det gäller invandring och integration lyftes den gammaltestamentliga lagen som gav invandrare samma rättsskydd som infödda israeliter. Höga visan var förstås undervisningsmaterial när man kom till ämnet sexualitet. Måste denna text verkligen tolkas som en allegori på Kristi brud, ”dägelig och utan fläck” för att citera Karl XII:s Bibel. Nä, deltagarna skulle inte bara söka och finna berikande inspiration i Bibeln utan också kunna bruka den och kommunicera dess skiftande innehåll i vardagens reflektioner och samtal. Så länge pappa fick bestämma skulle även eleverna läsa hela Jobs bok och han lät dem gärna dramatisera Jobs vänner, så länge han själv fick spela Job. Förutom om vägar genom och ur lidandet, handlade Jobs bok för honom om trons problem och gåta.

Han såg Jobs relevans för vår tid, inte minst i förhållande till frågor om funktionsnedsättningar och funktionshinder. Detta var förstås ett viktigt ämne på kursen. Kursmål var bland annat att förstå den kamp för ett värdigt liv många utkämpar i det fördolda men även de anhörigas situation. Pappa kunde ösa ur egna erfarenheter av synnedsättning men också sin mors och längre fram i livet sin egen demenssjukdom. Funktionsnedsättningar kan integreras som en del i personligheten men för det krävs att man bearbetar sin funktionsnedsättning med utgångspunkt i försoning och även erkänner och går igenom den sorg denna mognadsprocess innebär. Den diakonala kursen tillkom i en tid när människor med funktionsnedsättningar skulle integreras i samhället och exempelvis få eget boende. Det var en utveckling pappa välkomnande men han menade också att förändringar kan gå så snabbt och att nya problem skapas, inte minst när resurserna inte räcker till. Sådana behov fanns bakom temakvällar där församlingar och kommunal äldre- och handikappomsorg möttes och diskuterade. Inte så att kyrkorna framställdes som någon förebild. De borde snarare fundera över vilka signaler man sänder ut genom att exempelvis ha en hög estrad eller inte ha hörslinga, men framför allt fundera på vad man kan göra tillsammans med människor som har funktionsnedsättning. Från det bibliska persongalleriet användes bland annat Mefivoset för att diskutera ämnet. För pappa var funktionsnedsättningar ett uttryck för variationer och mångfald i skapelsen, medan funktionshinder i meningen exkludering och problem på samhällsnivå kunde ses som ”en brustenhet i tillvaron”.

De flesta av deltagarna på diakonal kurs kom från frikyrkoförsamlingar, där man traditionellt inte anställer några diakoner. Det gör däremot Svenska kyrkan och nuvarande Equmeniakyrkan men de har egna utbildning och dessutom en ämbetssyn med vigning som inte stämde med den mer baptistiska som präglas av det allmänna prästadömet (diakomdömet i detta fall). En ursprunglig idé var att man skulle gå tillbaka till sina jobb som exempelvis lärare eller sjuksköterska ”med ett diakonalt perspektiv” – det vill säga en fördjupad syn på mänskligt tjänande. Men till och med i protokollen ses detta som ganska idealistiskt tänkt. För även om folkhögskolor traditionellt inte mäter kunskap i betyg utan ger intyg efter avslutad kurs finns förväntan på att utbildningar ska öppna möjligheter på arbetsmarknaden. Lärarkollegiet diskuterade balansgången mellan folkbildningens motstånd till prestige och kravfullhet och stoltheten över att tillhöriga en kristen tradition med inriktning mot att tjäna andra människor. Detta var den ”ryggrad” man ville ge eleverna, men man diskuterar också hur detta kan ske. Inte sällan söker sig människor med egna personliga motgångar och kamper till sammanhang där man kan förstå dessa bättre. Hur själavårdssamtal för eleverna själva skulle kunna organiseras på bästa sätt vad under en period ett samtalsämne.

Något diakontitel blev det dock inte trots önskemål från elevhåll och ett ”hårdnande utbildningsklimat”. Längtan efter mognad och personlig växt ska vara drivkraften, skrev kurskollegiet. Däremot skedde en nystart 2008 efter att deltagarantalet sjunkit några år och planer funnits på en nedläggning. Pappa och inte minst Birgitta Wallhagen kämpade för kursens överlevnad och mycket tack vare Annika Lager-Watrous fick man till en tvåårig halvfartsutbildning med flexibelt lärande i form av distans- och närundervisning. Varje termin hölls tre fysiska träffar och däremellan träffades man i lokala studiegrupper. Folkbildningsnätet började de här åren erbjuda digitala möjligheter, men diakonal kurs var ändå tidigt ute med möten på bl a Skype. 2008 fördubblades deltagarantalet.

Skärningspunkten mellan folkbildning och kristen etik kan sägas vara människovärdet. Det framträder och uttrycks på något olika sätt, men när det gäller mognad och danande som människa kan det sägas stå för en bildningssyn där betyg och mätning för konkurrens och karriär får stå tillbaka för det etiska urkrav vi står och en gång ska ställas inför som människor. Men poängen är att inte nedslås av det utan att låta sig inspireras genom tro, gemenskap och kunskap. För att illustrera vad jag menar med detta avslutar jag med några citat från en gammal pärm med utvärderingar från diakonal kurs:  

”Jag sökte till kursen med avsikten att få en kompletterande utbildning, men nu efter de månader som har gått har det blivit något helt annat. Kursen har påverkat stora delar av mitt liv på ett sätt som jag aldrig kunnat ana. Jag har insett att jag inte går kursen för att få ett jobb, utan för min egen personliga skull. Utan de förändringar som den fört med sig har jag svårt att se hur mitt liv skulle gestaltat sig framöver. Jag har lärt mig mycket, både om mig själv och om mycket annat.”

Eller som en annan elev kort och gott skriver:

”Hela mitt innersta liv har hoppat kullerbytta”

Lennart arbetade sällan ensam och nästan alltid som stöd åt andra. Kjell Samuelsson, Lars Linebäck, Birgitta Wallhagen, Sven Gustavsson, Åsa Molin är några av dem han arbetade nära genom åren.

Ett samhälle för alla med gemenskap olika människor emellan

Han samarbetade lokalt med Synskadades riksförbund men engagerade sig bredare än så när det gäller funktionsnedsättningar. Jag har själv mött människor som med stor uppskattning deltagit i hans kurser för personer som förlorat hörseln i vuxen ålder (vuxendöva). Ett sådant renommé utan att själv kunna vare sig teckenspråk eller tecken som stöd säger något om den pedagogiska förmågan. Genomförandet av kurser för personer med funktionsnedsättning innebär en återkontakt med Skolöverstyrelsen (som försökt stoppa hans yrkesliv) och sedan Folkbildningsrådet, vilket förde honom till många av landets folkhögskolor. Kring 1980 besökte han även Islands enda folkhögskola i Skálholt, numera nedlagd. Sina elever brukade han ta till fängelset i Kumla, där han i sina anteckningar skrivit upp en bibelvers från en av väggarna nere i bunkern:

”Jag vet väl vilka tankar jag har för eder, säger HERREN, nämligen fridens tankar och icke ofärdens, till att giva eder en framtid och ett hopp” (Jer. 29:11)

Inte så konstigt kanske att Lennart i början av 90-talet tillfrågades om att bli föreståndare för skolans bibelkurs. För att bättre axla uppgiften studerade han ett år på Örebro teologiska högskola. En bibellinje på en folkhögskola med kristen huvudman ska förstås förmedla Bibelns innehåll – vad Gamla testamentets olika profeter förkunnade, vad som skiljer de fyra evangelisterna och vad Paulus predikade på sina missionsresor – men också slå en bro mellan tusenåriga texter och dagens samhälle. Diskussionsfrågorna till Paulus brev handlade om vad Paulus ”egentligen” menade i sina olika sammanhang och hur han utvecklas från brev till brev, men också vad texterna säger oss idag. Till mirakelberättelserna om Jesus har han antecknat frågor till eleverna om de själva upplevt något under och de i så fall förhåller sig till det.

Bibelkurserna hade även gemenskapsdagar och gjorde pilgrimsvandringar. Samarbete skedde med Bibelskolan Livskraft i Aneby och byggde upp en verksamhet i Hyllie park i Malmö.

Någon språkmänniska såg han sig inte som men kom ihåg en hel del tyska och franska från skolan. Ändå var han intresserad av samtal med nyanlända och etablerade invandrare. I folkhögskolans 50-årsskrift är det om det internationella arbetet som Lennart skriver. Och erfarenhet som reseledare till andra sidan jorden fick han när Emil gifte sig i Colombia år 2000 och sedan besöktes i Bolivia med utflykt till Peru.

Det kanske låter som att Lennart mest var talare och tänkare men han värderade lika högt – kanske högre – det praktiska arbete som så ofta glöms och göms. Han engagerade sig i skolans skötsel när det gäller lokalvård och vaktmästeri och han hjälpte gärna till i skolköket när så behövdes, helst vid diskbaljorna. Kanske kan man spåra något av det småländska kynnet i denna uppskattning av det jordnära kroppsarbetet. Även när det gäller ekonomiskt sinnelag och ordning och reda lyser stereotypen för smålänningen igenom. Att ligga på sofflocket var inte Lennarts melodi. Blev han sjuk så passade han på under semestern. Somrarna ägnades åt att arrangera kurser och läger. Det började med pensionärskurser på 70-talet och fortsatte med familjeläger på Munkaskog och Furuboda 80-talet. 1978 var han med och startade läger för familjer med synskadade barn på stiftsgården Vårdnäs.

Engagemanget för att inkludera människor med funktionsnedsättning fanns även inom kyrkor och samfund, inte sällan som ett ekumeniskt samarbete. I mitten av 1980-talet hölls flera konferenser på temat En församling för alla där Lennarts föredrag hette ”Om den bibliska människosynen och människors lika värde”. Vid denna tid startade De handikappades missionsförening (Sveriges kristna handikappförbund) sommarläger på sin lägergård (numera äldreboende?) Mellbyro utanför Gränna – andra sidan Vättern jämfört med Munkaskog. Lägret var ett samarbete med Svenska Baptistsamfundet och Örebromissionen samt från 1993 Liljeholmens folkhögskola. Lennart ledde dessa läger med stort patos fram till 2008. Vid en avslutningsfest 2009 avtackades han och det var hans ständiga glädje som betonades. Lägren hette Att mötas som människor men man använde också termen Solskensläger, som väl introducerades på Furuboda folkhögskola under 1960-talet. Lennarts idé att skapa en mötesplats för människor med olika funktionsnedsättningar och andra – med just för tillfället ingen funktionsnedsättning. Det skulle inte finnas några anställda ”vårdare” utan alla deltog på samma villkor och var till exempel med i lektionspassen. Många hade omfattande funktionsnedsättningar men även de som t ex inte hade tal var med i samtalen på sitt eget sätt. Man kunde ha med sig två medhjälpare, men dessa skulle vara personer ”med kraft och vilja att ge stöd” utan ersättning. De betalade ingen avgift, men alla skulle delta som ”kursdeltagare på lika villkor”. Lennart gjorde om lägren till kortkurs, delvis för att berättigas till korttidsstudiestöd från CSN men också för att betona att det handlade om att ”ta emot och ge av kunskap erfarenhet och idéer*. Av hans kvarlämnade papper förstår man att syftet var ”möte mellan människor med olika förutsättningar” och att ”utveckla människors förmåga att möta livet”. ”Visst lär vi oss en hel del i kursprogrammet men framför allt lär vi oss i mötet”, skriver han. Det var aldrig fråga om i någon uppdelning i vi och dom.

Job som vägvisare genom svårigheter

Under bibelstudierna tog Lennart förstås upp Job och Predikaren som särskilt belyser människans villkor, men tittar man närmare i hans anteckningar förstår man att under det även diskuterades frågor som: ”Vad utmärker ett diskriminerande samhälle?” Andra diskussionsfrågor rör bostad, arbete, fritid, kommunikation, utbildning, politisk makt, föreningsliv och det goda samhället. I kurserna ingick också hantverk som keramik eller skapande av en stor väggbonad med ett träd i mitten. Framför allt präglades kurserna av sång och musik, ofta under ledning av deltagarna själva. Själv deltog jag en gång 1996 när ”gänget” slog sig ihop med ett annat läger på Östgötagården strax intill. Här deltog många invandrade kurder och det bjöds på både dans och helstekt lamm. Jag var just hemkommen från Guatemala och berättade om landet medan lägerdeltagare uppträdde i traditionella guatemalanska kläder. Sådana halvt spontana idéer var typiska för Lennart. Och helt riskfria var inte alla aktiviteter. På Kinda kanal kunde dessa somrar ses en flotte med en brokig skara människor och deras hjälpmedel. Men vad deltagarna tyckte visas av att många av dem återkom år efter år och gärna ringde Lennart under mörka vinterkvällar.

När det inte bar iväg på flotte gjordes besök på ställen som Gamla Linköping, träkyrkorna i Ulrika, Tidersrum och DjursdalaUlrika, Helgesfall i Ydre eller Det lilla landet (i Södra Vi. För att rekognosera tillgängligheten i förväg ”tvingade” Lennart ut sin chaufför Birgitta på upptäcktsfärder. Ibland övertrumfade dock utflyktsmålets skönhet framkomligheten och rullstolar och rollatorer skulle baxas genom sand och lera, men sådana kraftansträngningar gillade han. Med åren blev han en god kännare av sin nya hembygd, som ju trots allt var en del av Småland på medeltiden. Intresset växte efter flytten 1988 till en av Rimforsas historiska byggnader, nämligen Gästgivaregården från mitten av 1800-talet. På andra sidan av den gamla riksvägen – som inte syns idag – ligger själva gästgiveriet från 1600-talet.

Det går att se en parallell till folkhögskolorna utveckling från isolerade enklaver till allt närmare samarbete med det omgivande samhället men Lennarts intresse drev främst av att lära känna intressanta människor och att få vistas i naturen. Björkfors, Drabo hälsobrunn och Idhults orkidéängarör var favoriter. Under tio år hade familjen även en sommarstuga i Hägerstad. Här strövade Lennart i skogarna i jakt på kantareller. Kunskapen om var de växer som bäst ville han aldrig riktigt avslöja, inte heller de exakta recepten på svampsåserna han med stor precision tillagade. Noggrannheten om omsorgen gällde även i det lilla – hur en potatis ska delas eller ett ägg kokas, för att inte tala om stekas. De sista åren var hans äpplen och plommon lika mycket värda som ädelstenarna i muren till det nya Jerusalem.

Ett märkligt möte som Lennart tyckte om att minnas var när han hör sin egen tingsrydsdialekt talas utanför huset i Rimforsa. Han går förstås fram och den gamle mannen från Korplyckehult visar sig som mycket ung ha lagt om taket på torpet i Ulvsholm. Han mindes väl Lennarts då femåriga mor. Detta barndomshem fick flera besök de sista åren och dess olika ägare – numera danska – fick finna sig i detta. En bas för strövtågen i hembygden utgjorde far Svens barndomshem Hyllgrind som en av Lennarts bröder äger och respektfullt vårdar.

Tron på Gud är kanske det mest intima men jag vill ändå teckna min bild av Lennarts livshållning på detta område. Jag har redan nämnt bönen men också hur tron uttrycks i praktisk handling. Att gå i kyrkan på söndagarna var för Lennart en naturlag han ogärna bröt. Varma sommarsöndagar vid sommarstugan cyklade han de två milen till kapellet i Opphem och ibland fick han med sig Emma på pakethållaren. Betel var som del av Örebromissionen det självklara församlingsvalet vid flytten till Rimforsa, trots att kapellet låg en bit utanför samhället. I församlingen innehade han genom åren uppdrag som diakon, äldste, söndagsskollärare, juniorledare samt ordförande och sekreterare. Han la ner mycket arbete och teologiskt huvudbry på en ny församlingsordning där dop- och kyrkosyn uppdaterades till 2000-talet.

Intresset för människans utsatthet och sårbarhet tog sig bland annat uttryck i de utläggningar över Jobs bok som han höll under flera års skärtorsdagsgudstjänster, organiserade av Britt Eriksson. Som Job hade Lennart rasat mot Gud inför Irénes död men sedan insett att Herren både ger och tar. Han menade aldrig att Gud drabbar oss med det onda, utan snarare vänder det meningslösa och hopplösa till något meningsfullt och hoppfullt. Livet är fullt av brister och även meningslösheter, men det är mitt i detta som Guds välsignelse kommer till oss. En annan likhet med Job – eller snarare Jobs vänner – var ett nyfiket intresse på hur människor hanterar sina svårigheter och prövningar. Fast det stora felet vännerna gör enligt Lennart är att inte korrigera sin gudsbild utan istället försöka korrigera verkligheten så att den stämmer med dogmerna. Därmed sätter de Guds ära på spel, skriven han i en anteckning. Hans elever – som ofta var kring de 20 och hade olika typer av misslyckanden och kriser bakom sig – har vittnat om hans vidsynta och öppna attityd. Ett särskilt intresse hade han för upplevelsen av åldrandet. Han ledde en böne- och samtalsgrupp för församlingens äldre och besökte dem regelbundet. Barnen ska förstås inte glömmas bort. Fanns det barn i närheten så nog var snart Lennart mitt inne i leken. De sista åren var det mest yngsta barnbarnet Otto som fick vara med om busen. Till honom var det gångavstånd från det parhus vid Åsunden som Lennart och Birgitta köpte 2007. Här spelades kubb och kortspelet Pass på! när barn och barnbarn kom hem.

Lennart trivdes på scen och kunde fånga en publik av alla åldrar med sina dramer och monologer. Folkhögskollärarna av hans generation visste att organisera lyckade upptåg, kanske delvis för att kompensera för alkoholens och drogers flyktiga rus som inte fick förekomma på skolorna. Men hos Lennart fanns också viljan att förmedla bibliska berättelser och trosbudskap på ett underhållande och gripande sätt. Hans söndagsskoleelever kunde till och med bli lite skräckslagna när han med stor inlevelse illustrerade Daniel i lejongropen eller de tre männen i den brinnande ugnen. Hos Lennart förenades allvar och komik på samma gång. Själv förklarar han i en anteckning att ”det är nog som clown jag har lättast att vara öppen – att blotta mig genom att driva med mig själv”. I hans egenhändigt författade jul- och påskdramer bearbetade han även egna tankar och upplevelser. 1988 års Himlaspel om Uppenbarelsebokens nya Jerusalem skrev han till exempel mellan två allvarliga hudcanceroperationer.

Omgiftet med Birgitta fick Lennart att fundera mycket över samlevnad och äktenskap. Under 1980-talet var han med och arrangerade flera läger och ett 50-tal helgkurser tillsammans med Frikyrkliga studieförbundet (nuvarande Bilda), Svenska Baptistsamfundet och Örebromissionen (bland andra Lars-Göran Carlsson och Calle Malmgren). Bland annat var frågan om under vilka omständigheter skilsmässa kan tänkas vara acceptabelt aktuell i kyrkorna vid denna tid. ”Äktenskap kan bli omöjliga men frågor måste ställas och försoning sökas”, står det i ett kursmaterial. Skilsmässa vanligare inte bara följa sh äktenskap kan bli omöjliga men frågor måste ställas och försoning sökas”.

Men Lennarts egen bearbetning efter Irénes död handlade mer om den nåd han upplevt genom Birgitta. 2008 drömde han att han togs emot av Iréne på en stor fest. Han stod i en trappa upp mot en altan med mycket folk när Iréne svepte förbi såsom festens värdinna och välkomnade honom upp på altanen. I samband med detta hittade han Agneta Pleijels bok om Rut som han köpt på bokrean i Kisa. Läsningen ledde fram till en monolog som han framförde vid 100-årsminnet av Rut Lidhed, som visserligen gått bort redan vid 72 men mindes vid en samling 2009. Det var alltså fullt naturligt att Lennart spelade en huvudroll i Irénes släkt nästan 40 år efter hennes död.

I denna monolog drar han paralleller mellan hur Rut följde med Noomi till hennes land och hur han själv kom till Liljeholmen, kanske till och med för att han skulle träffa Birgitta. Precis som Rut livet igenom behöll sin första man Mahelon i ljust minne bevarade Lennart minnet av Iréne. Och precis som Rut fick en ny man i Boas fick han Birgitta. Så här citerade han Pleijel:

”Dina händer är goda Boas. Du har vackra ögon. Jag håller av dig. Trösta mig för Mahelon kan du inte. Det behövs inte heller. Mahelon är i mig och kommer alltid vara i mig. Ibland minns jag inte hans ansikte längre och hans röst blir otydlig.”

”Det är sant, många år har gått sedan han dog. Mahelon är min tvilling, han är min bror. Det var när jag förstod att jag älskade dig, Boas som jag visste att jag aldrig skulle mista Mahelon.”

När Rut vänder sig till sin avlidne make Mahelon säger hon:

”Jag har träffat en märkvärdig människa, Mahelon. Han har inte för avsikt att skilja oss åt. Han heter Boas. Han är äldre än vi. Han har goda ögon.”

”Kärleken är större än vi. Större än du och jag. Ruach, heter hon – Guds nåd och välsignelse genom sin Ande. Vi kan tillsluta oss för kärleken. Vi kan öppna oss för den.”

För Lennart var Birgitta ingen ersättning för Iréne och inte heller en fortsättning på vad som varit. Han betonade att varje kärleksrelation är unik och att det han och Birgitta byggde upp var något nytt och unikt. Samtidigt ville han hålla ”en öppen väg tillbaka till Iréne” för att hennes barn också skulle få växa upp med ”sin historia”. Det var viktigt för honom att motverka en alltför idealiserad bild av Iréne, något som inte gjordes lättare av att alla som träffat henne minns en ovanligt varm, omtänksam men också sprudlande människa. Lennart betonade däremot att hon inte var ett överjordiskt helgon utan också kunde vara trött och irriterad ibland. Trots högt ställda ideal för sitt äktenskap upplevde även de motgångar och problem. Att idealisera deras gemensamma liv skulle vara att reducera det till ingenting, skrev han. De drömbilder vi så ofta gör oss av de döda är inga trygga tillflyktsorter, även om de kan verka lockande i jobbiga stunder. Inte heller äktenskapet med Birgitta ville han idealisera. Han såg egna tillkortakommanden i bristen på andlig tydlighet och önskade i efterhand att hemmet hade varit öppnare. Kanske framstod hemmet i Skir som en förebild.

Lennart brukade inga rusdrycker, men ”festerna i mitt liv har varit fantastiskt roliga”, skriver han. Kanske tänkte han förutom sina båda bröllop på sin och Birgittas 50-årsfester i den då nybyggda matsalen på Liljeholmen och på den 70-årsfest i Brokyrkan som han redan då talade om som sin sista fest. Han visste då att hans eget slut närmade sig. Han ville gärna tala om sin annalkande demenssjukdom men som så ofta ville omgivningen inte höra. De sista åren i arbetslivet förhandlade han till sig mer praktiska arbetsuppgifter och önskade få lönen sänkt eftersom han inte längre kände sig lika alert. Som en man av gamla stammen sökte han ogärna läkare och medicin och när han gjorde det upplevde han sig först avfärdad med attityden vi-blir-alla-lite-glömska-med-åren. Senare fick han vårdkontakter som han uppskattade. Birgitta, som under många år arbetat inom hemtjänsten, fick nytta av sina kunskaper men inte minst sitt tålamod och omhändertagande väsen.

Det sista året var ”flickorna” på avdelningen Solglimten hans dagliga stöd, ungefär som Hilda blev Irénes stöd på slutet. För vi människor äger inte varandra även om vi råkar slå följe en tid, och till och med är gifta med varandra. Kanske är det den vi minst anar som får följa den sista biten. Oanat var det jag själv som fick följa pappa den allra sista biten. Birgitta och jag var i rummet och hon vakade vid hans huvudgärd. Hon höll hans hand och kände hur den slöt sig om hennes ibland. ”Kom och sätt dig här och ta hans hand så får du känna”, sa hon. Så blev det och jag tackar mamma för uppmaningen och utmaningen att till slut komma nära. Hela dagen hade besökarna sagt till pappa att vänta på Emil. När jag så fattade hans hand tynade andningen stilla bort.

För Lennart var livet en gåva vi har att ta emot i alla dess skepnader. Vissa sidor är lätta, andra svåra att acceptera och hantera. Men det lindras genom att vi samtalar med varandra. Ser vi dessutom allt det som vi uppfattar som motgångar och svårigheter i ljuset av evighetens glädje förbleknar de. Många har vittnat om sådana samtal med Lennart. Men ibland är personligheterna så lika att den nödvändiga spänningen uteblir eller gör att man bara ser en konstig spegelbild. Jag sörjer de samtal som aldrig kom till och aldrig blev av mellan oss. ”De där nycklarna som ska öppna sätts så sällan i låset”, skriver han själv. Men någon ska också öppna dörren inifrån och släppa in. Under åren tog han faktiskt initiativ till samtal men kanske var jag själv inte beredd eller mogen. Han skriver på ett ställe att han hade velat prata mer med sina barn men väntat på att vi skulle fråga. Men när jag tog mod till mig och frågade om jag fick läsa något av det han satt och skrev de sista åren fick jag nej. Vi satt aldrig där tillsammans och gick igenom texterna med samtalsutvikningar om en och annan livsfråga.

Jag tänker att den här distansen medför en risk att jag idealiserar och kanske fjärmar mig. Det uppstår en avgrund mellan den stränge Job som bestod provet och växer i sin tro genom alla prövningar och mig själv som ständigt faller igenom. Men samtidigt kommer man ingen vart med idealisering. Precis som han inte ville idealisera Iréne ville han inte bli idealiserad själv. Vi är alla komplexa och hos pappa fanns såväl nyfikenhet och lekfullhet som principfasthet och svårighet att närma sig vissa delar av livet. Det var han delvis medveten om och önskade att samtalet skulle lösa knutarna. Samtal som inte går ut på att bli överens utan öppna för vidare samtal. Vissa samtal irrar dessutom bort sig eller bara ebbar ut i en stilla tystnad. Jag minns våra sista planlösa vandringar i skogen – sådana urskogar som han själv kom ifrån – där orden blev färre och meningarna mer osammanhängande. Till slut var det bara kvar en fridsam lunk. Jag kunde njuta av dessa tysta samtal och är så säker jag kan vara på att han också kunde det. Vägen var inte längre utstakad och spikrak. Vi kunde strosa och glädjas åt det lilla – ett fladdrande löv, en krokig rot över stigen, en hoppfull strimma ljus genom molnen.

Emil

Begravningen den 15 juni 2021 går att se på https://lennart.erdtman.se/

Det går bra att kommentera i rutan längre ner. Först några bilder.

Vad hände med öst och väst? Blev det höst och bäst?

Idag firar Finland att man bröt sig ur den då spirande Sovjetregimen 1917. Vad hade hänt om det inte skett eller om de röda senare vunnit i Finland? Vad hade hänt med oss? Idag är det också val i Venezuela. Men ingen bryr sig särskilt mycket. Ingen valvaka i SVT denna gång. Men vad tror ni – är det kapitalismens dödsryckningar innan det klasslösa paradiset bryter igenom? Eller är det bolivarianska projektet en återvändsgränd med svält och katastrof innan vändningen (i gränden) sker? Kommer det ta 70 långa år som det gjorde för Sovjetunionen att implodera?

Jag funderar ibland på vad Sovjet var för ett land, så nära vårt eget under min barndom. Då rådde fortfarande kalla kriget och öst skulle hela tiden balanseras mot väst. Sa läraren något fördelaktigt om marknadsekonomin skyndade hen sig snabbt att också påpeka att det minsann var bra att folket sattes i arbete och hade statlig mat på bordet. Skrev skolboken om fördelarna med demokrati och yttrandefrihet så nog kom i nästa stycke en mening om vitsen med generell välfärd åt alla. Att fritt vädra det som far runt i huvet och rösta på vilka man vill är ju bra, men likväl en gnutta stabilitet och förutsägbarhet, fast jobb och kanske någon liten grannkommitté som vakar över allas väl och ve (eller är det Kina?). Vi människor vill både kunna bli hejdlöst rika och samtidigt ha skydd mot fattigdom och alltför stora ekonomiska klyftor, så inte så konstigt egentligen. Och Sverige låg mittemellan. Skulle vi invaderas och angiveriet drog igång gällde det att inte ha yppat alltför mycket kritiskt om Moskva.

Men nu när både Myrdal och Wollter är borta kan vi väl tala klarspråk om Sovjetunionen? Vår kanske kunnigaste forskare på området, Kristian Gerner, har kallat det vår tids värsta terrorstat och den ännu tyngre sovjetforskaren, dansken Bent Jensen menar att det inte går att förstå landet genom att tänka på det som en vanlig stat. Det var mer som en gangstermaffia där herrarna i toppen avlägsnade dem som opponerade sig. De överlevande rättade då snällt in sig i ledet. Metoderna var från början rent sadistiska. Redan i december 1917 sattes den fruktade Tjekan i funktion och de bångstyriga kokades i olja eller överöstes med vatten ute i vinterkylan tills de blev stoder av is. Munkar och nunnor spikades upp på ikonostaserna.

Utanför Jekaterinburg mejades tsar Nikolaj – en rätt bortkommen typ som abdikerat redan tidigt 1917 – ner tillsammans med sina fem oskyldiga barn, något som till och med Sovjetledarna hemlighöll så länge det gick. Ryssland bestod ju trots allt mest av rätt konservativa skogsbönder som älskade sin lillefar. De arbetare bolsjevikledarna sa sig vara ställföreträdare åt fanns i några enstaka fabriker i storstäderna – och vad tyckte dom egentligen? Som så ofta bestod ledningen av sådana som hade råd och mod att bryta mot regler och konventioner. Lenin själv var jurist men kunde som adelsman ta lätt på det där med att själv följa lagen. Men det var väl bra, tänker du. Lenin ville ju bara väl. Det var ju den grymme Stalin som körde hans goda idéer i sank? Stalin åkte ut redan vid sin död även om försök görs att damma av honom i dagens Ryssland. Men Lenin ligger fortfarande vad jag vet till allmän beskådan vid Röda torget i hjärtat av Ryssland, som nåt slags obestridligt helgon. Men var han den mysfarbror vi hörde om i skolan?

Grev Molotov, han med pakten och cocktailen, som kände dem båda menad däremot att Lenin var den hårdare. Stalin lät avrätta misshagliga personer och folkets fiender, medan de order Lenin utdelade bland sina partikamrater under de första åren var mer svepande och föll över hela samhällsgrupper som borgarbrackor och storbönder: ”skjut alla till siste man”, ”bränn ner staden”, ”krossa allt motstånd”, ”ställ till med massterror”. Han verkar tänka mer i antal – och dess effekt – än begångna förbrytelser: ”Skjut några tusen fähundar” eller ”skjut alla officerare och ett par hundra prostituerade”. Någon föregående rättsskipning eller rannsakan är det inte fråga om, utan det är ekot av en medeltida despot vi hör.

Att Kjell-Albin Abrahamsson, som levde en stor del av sitt liv i Polen, är rätt grovhuggen i sin Leninbok får man ha överseende med, men hur skriver då de som ändå delvis följt i Lenins fotspår? Stefan Lindgren från tidningen Gnistan medger i sin Leninbiografi från 1999 att: ”visst var Lenin grym”, men påpekar samtidigt att alla var det på den här tiden. Lenin talade helt öppet om sin ”terror” men hans röda terror var enligt Lindgren bara ett svar på den vita terror som höll världen i sitt kapitalistiska strypgrepp. När det gäller avrättningen av tsaren är inte det värre än vad som skett vid andra maktövertagande världen över och kanske till och med befogat med tanke på människans rätt att – för att tala med Bibelns ord – störta härskare från sina troner. Och varför pratar världen bara om en enda slaktad familj i Jekaterinburg, undrar Lindgren. När de vita, påhejade av en hel värld, senare samma år gick in i staden mördades ju ca 25.000 människor. Nä, allt är kanske inte svart och vitt, jag menar rött och vitt.

Vem var då Lenin? Hette han överhuvudtaget Lenin? Nja, det var ett av 160 täcknamn för Vladimir Iljitj Uljanov. Som son till en skolinspektör var han hyfsat bildad och hade tidningsläsning som högsta nöje, men säkert med den våta drömmen om att få elda massorna. Större delen av sitt liv bodde han i städer som London, Paris och framför allt i Schweiz, sinnebilden för småborgerlighet med sina bankirer, urmakare och pralinrullare – fint skildrat av nobelpristagaren Solsjenitsyn i boken Lenin i Zürich. Vid minst sex perioder vistades han i Stockholm. Kanske var det därifrån världsrevolutionen skulle utgå. Bland annat bodde han hos familjen Mehr, där kanske lille Hjalmar fick lite inspiration till hur allt det gamla ska rivas och fyrkantigare hus resa sig ur rasmassorna. Stockholm var också Lenins sista stopp på 1917 års återfärd mot Ryssland dit Tyskland och Sverige släppte igenom hans ”plomberade” vagn – Tyskland för att han skulle försvaga Ryssland och Sverige för att… ja, kanske för att rälsen är fri – en hållning som 25 år senare fick katastrofala följder för våra grannländer.

Vad Lenin inte upplevt var den demokratiska utveckling som trots allt skett efter 1905 och särskilt tidigt 1917. Eller så var det den han ville vända? Abrahamsson beskriver Sovjetmakten mer som en återgång till det gamla totalitära systemet med censur och åsiktskontroll. För trots att det inte minst inom dåtidens socialism fanns en stark fredsrörelse var det strid Lenin ville ha. Själv hade han inte gjort någon värnplikt men visste med sig att makten inte kunde tas utan vapen. Men vadan denna aggressivitet och detta agg? Själv tänker jag att det nog hade mycket med avrättningen av storebror att göra. Det måste ha påverkat den lille Vladimir. Modern tog sig genom hela det vidsträckta landet till den gamla svenskfästningen Nöteborg vid Ladogas strand för att vädja om nåd för sonen. Men sådan fanns inte att få för någon som smitt mordplaner mot tsaren och var med i den terrororganisation som 1881 mördat (den rätt reformvänlige) tsar Alexander II.

Enligt Lindgren var den ryska revolutionen inte mindre grym än den franska, där ännu fler huvuden rullade och skräckväldet inte stod det ryska efter. Men vad är då en revolution kan man undra – som icke helt insatt i frågan. Krävs alltid vapen i hand? Och varför då om det är något som är bra för alla? Är det vi ser i Vitryssland en revolution – att folk går ut söndag efter söndag för att långsamt suga makten ur tyrannen? Var det så det gick till 1917? Mja, för en ögonblicksbild får vi vända oss till gamle Sven Jerring som traskade Nevskij Prospekt fram på självaste revolutionskvällen.

Men som äventyrslysten 21-åring tyckte han det hela mest liknade en ”söndagsskola” och att det var något komiskt med dessa upp till tänderna beväpnade ”drumlar” som gick runt och sköt – ja, på vad då? Någon hund eller katt, undrar Jerring, som inte såg så mycket folk ute. ”Jag har aldrig haft en så trevlig kväll”, avslutar han dagens brev hem till föräldrarna, men medger 50 år senare (när det berättas här: https://sverigesradio.se/avsnitt/95746) att det där var en vit (inte röd) lögn. Han blev faktiskt haffad och det kunde gått illa utan hans diplomatpass. Så osäkert är det med ögonvittnesskildringar. Men på Sovjetunionens första 1:a-majtåg 1918 ser han inte heller några folkskaror utan mest utkommenderad militär. Däremot är människors ansikten lugna… Ännu fanns hopp om att det nya skulle föra med sig något gott. Sedan brakade både inbördeskrig krig och pandemi ut – i Rysslands fall både spanskan och tyfus.

Däremot är det osäkert vad Lenin själv dog av trots en strid ström av dåtidens främsta läkare, även från Sverige. Abrahamsson tror bestämt att hans hjärna löstes upp av den syfilis han skulle ha ådragit sig just i ”franskans” hemland. Särskilt centrat för etik och moral skulle vara anfrätt. För Lindgren var det den tunga arbetsbördan och ansvaret som vilade på hans axlar som ändade 54-åringens liv. Andra har spekulerat i en giftampull från Stalin som gick där och vankade i kulisserna.Giftmord hade nämligen redan tidigt utvecklats till Sovjetregimens mest utstuderade sätt att likvidera sina motståndare. Den ryske författaren Vaksberg skildrar i Giftfabriken hur denna raffinerade verksamhet växte fram och inte avslutades med Sovjetunionens fall. Kanske är det så att det vi får reda på i själva verket är de fall där något gått lite snett. Politkovskaja dog inte av giftet utan fick skjutas i sin trappuppgång. Hur det går för den lika överlevande Navalnyj återstår att se.

Vi lär oss att allt ändrades 1989 eller snarare 1991, men liksom bolsjevikerna spann vidare på tsarväldets totalitära sidor spinner dagens Ryssland vidare på några av de mörkare sidorna från Sovjettiden. Lenins namne Putin spenderade sina formbara år inom säkerhetstjänsten KGB och det var väl inte förrän makten hägrade kring millennieskiftet som han på allvar tog avstånd från dess metoder? På tal om det skriver Lindgren något träffande om alla som 1917 sa sig alltid minsann ha varit marxister innerst inne – och de som 1989 lika emfatiskt menade att de alltid varit liberaler. Bor det kanske en liten medlöpare i oss alla, en som sätter födkroken främst och vem som styr landet därnäst? Hellre då stå upp för det man tror på och gå mot strömmen. Kanske är det just sådan tro vi behöver denna söndag. En vision om att världen som genom ett trollslag kan omvandlas till något helt annat.(Allra sist vill jag förtydliga att jag inte vill ha några kommentarer på enstavigt twittervis med slängar åt dagens svenska vänster. Att t ex Jonas Sjöstedt som så många svenskar vill fira jul med och som går upp timmar före resten av familjen för att baka frukostbröd skulle ha några likheter med Sovjets maffiabossar är bara befängt.)

Vad har hänt sen Ivar-Lo kritiserade äldrevården?

Igår hörde vi om hur äldre låses in och soffor dragits för deras dörrar. Ja, hela det här året har vi påminnts om vår syn på äldre. Hur är den egentligen? Är alla människor verkligen lika mycket värda? Samtidigt är våra ord ofta missvisande och leder till missförstånd. I veckan har vi insett att det inte är just invandrare SD är emot. De vill t o m ”attrahera” invandrare. Bakom ord med en viss betydelse döljer sig andra kategorier. För Oscar Sjöstedt handlar uppdelningen inte om migration utan om något annat. På snarlikt sätt har inte ordet äldre med ålder att göra, utan de årsrika som behöver stöd och hjälp på grund av sjukdom och funktionsnedsättningar. Och de där ”äldre äldre” har väl inte så mycket med dubbel ålder att göra, som ett visst ”kluster” (för att använda ett annat favorituttryck) av behov.

Själv hade jag för ett tag sedan den enorma glädjen att träffa en vän som närmar sig de 90. Men inte tänkte jag på det. Vi har så mycket gemensamt så ni anar inte, tänker väldigt lika, har kul ihop. Ja, och bli nu inte nojiga! Hen hade haft covid19 och så till milda grad att hen låg utslagen i nästan två månader. Men kom tillbaka! Att det inte blev en enkel till palliativen är jag förstås glad för. Kanske bidrog en barnaskara som med vårt så vanliga krigarspråk ”stred”, men jag är också tacksam för en vad det verkar i det här fallet god och segerviss (kriget igen) vård.

När jag för ett tag sedan skrev att denna väns och andra äldres klokskap borde värderas högre, t ex i riksdagen, fick jag på tafsen. Och kanske var riksdagen ett dåligt exempel på hopplös representation. Där har vi ju en chans att verkligen välja in de klokaste. Svårare påverka t ex företag. Igår protesterade 39 rasifierade på Sveriges radio mot företagets bristande mångfald. Att medieföretag mest tänker på etnicitet när det gäller mångfald skrev jag en debattartikel om för många år sedan… Inte heller i gårdagens debatt på Sveriges radio var det särskilt många mångfaldsaspekter som kom upp. För visst borde det t ex finnas många äldre som är väl lämpade för denna verksamhet – även utanför RingP1.

Känns tanken ovan? Ja, vi har lärt oss att äldre ska tas ur arbetskraften och liksom fasar ut ur samhällsgemenskapen. Förr i tiden sattes de äldre på ”undantag”, de skulle tagas undan. Sen vet jag inte om jag tror på alla hårresande historier om hur äldre behandlades i fornstora dar. När Ivar Lo-Johansson reste runt i landet på 40-talet för att studera åldringsfrågan hittade han djupt inne i sockenkyrkornas skrymslen och vrår långa klubbor som sades ha åkt fram om någon, alltid bland de fattigaste, levt kvar lite för länge. Som sagt har jag svårt att tro på sådant, eller så vill jag inte tro detta om vår medkännande art. Kanske var det bara gamla vanliga kyrkstötar han skymtade därinne i skumrasket. Ni vet sådana där smäckra knölpåkar som höll folk vakna under sekler av långrandiga lutherska predikningar.

Nämen hörni, allvarligt talat, Ivar Lo:s bok Åldersdom-Sverige (1949) är faktiskt tänkvärd. Jag fick låna ett ex av en vän med fäbless för tiden kring midseklet när folkhemmet spirade. Runtom i bygderna, fast ofta misstänkt nära kyrkogården, byggde kommunerna herrgårdsliknade hus för att husera socknens gamla. De som strävat långa liv under svält och umbäranden (och två världskrig inpå knuten) skulle den sista tiden få ha det riktigt gott och ombonat under någon trofast föreståndarinnas stränga men välvilliga egid. Centralvärme och vattenledning drogs in till den bländande vita vattenklosetten – en närmast himmelsk kontrast till de dragiga stugor och pörten de äldre kom ifrån. Från koja och ruckel till slott och nöje.

Så vad var problemet? För det var problem Ivar Lo fann. Inte var det servicen. Den var som på hotell, skriver han. Med bäddning, servering och underhållning. Men problemet var att på hotell tar man in frivilligt. Nu for istället fattigvårdsnämnderna runt i gårdarna och drog ibland ut de gamla mot deras vilja. Hotellservice kan man som bekant ha på fängelser också. Det är samma service, men man är inte där av egen fri vilja. Ivar Lo var som bekant arbetarnas försvarare, men när man läser honom nu framstår han som vad vi kallar liberal i sin syn på människans rätt till självbestämmande och frihet. Han rasar mot förmynderiet och likriktningen. Vid intagning rakades skäggen och andra personliga egenheter skulle bort. Institutionens skjorta och pyjamas lades fram.

Argumenten var förstås hygien, men om nu någon vill leva bland smuts och bråte i sitt eget hem, vem har rätt att ändra på det? Ivar Lo undrar varför det ses som sjukt – och grund för ”tvångsvård” – när fattiga har det rörigt men inte när överklassen drabbas av panikartad bacillskräck. Även tosingar och original har rätt att leva sina liv i sin ”naturliga miljö”, menade han. De interner han erhåller kommunaltjänstemännens tillstånd att prata med klagar över sysslolöshet och även otillgängliga hus som är svåra att röra sig i och ta sig ur (vilket kanske var meningen). Inte konstigt att de blev arga och griniga efter några år, ”svältfödda på liv” som de var. ”De gamla måste hjälpas att kunna bo kvar där de är, istället för att anstaltinterneras”, skriver han och slår ett slag för ”livssammanhanget”.

De pengar som satsas på institutionsboenden borde istället gå till hjälp i hemmet. Men tiden präglades av vad Ivar Lo kallar ”anstaltsmaskineri”. ”Sverige ska ha anstalter för allting”, utbrister han och finner så här några år efter kriget något ”tyskt” över det hela. Sverige är alltså inte bättre. ”Bara i ett land med så mycket psykologisk stelhet och byråkratisk mekanisering hos myndigheterna som i Sverige kan den spänning mellan verkställare och medborgare åstadkommas som ger upphov till tvångsintagningar av de gamla.” Alla som inte föll in i normen – den skötsamme arbetaren – skulle sorteras in i något förbestämt fack och gärna ha sitt eget avskilda lilla samhälle. Ord som barnhem, ungdomshem, elevhem och vårdhem vittnar om tidens mentalitet. Det fanns enorma anstalter för personer med psykiska (eller lite vad som helst) problem, andra för de lite mindre smarta och så vidare. Min mamma jobbade till och med på en epilepsianstalt, där de skulle leva sina liv som hade epilepsi.

Hur radikala var då Ivar Lo:s tankar? ”De gamla borde få bestämma över sina egna liv, ja även över sin död.” Låter som något från vår tid – eller rättare sagt framtiden. Ivar Lo bidrog säkerligen till utvecklingen av hemtjänst osv. Men runt 50 som han var vid den här tiden funderar han kring sin egen gamla mor som behövde hjälp därhemma. Men inte ville hon ha främlingar springandes där i statarbostaden… Men på flera punkter var Ivar Lo långt före även vår tid. Arbetet ser han som något positivt och glädjefyllt för människan. Att tvinga någon att sluta arbeta bara för att man passerar en viss ålder ger han inte mycket för. Istället borde de äldre uppmuntras att fortsätta jobba, genom till exempel skattelättnader. Arbetet ger en personlig ansvarskänsla som inte ska tas över av samhället. Detta är att missförstå demokratin, skriver han.

Men han har också förslag på hur de nu så flådiga ålderdomshemmen ska kunna utvecklas utan att bara rivas: ”…gör dem till gemenskapsplatser i bygderna, istället för till isolerade borgar. Gamla och unga skulle kunna verka samman i en mängd uppslag. Skolorna och ålderdomshemmen kunde samverka. Många åldringar där borde alltjämt ha, och borde därför beredas, möjlighet att arbete i eget fack eller yrke. Verkstäder och klubbar kunde hjälpa till att förjaga den dödande sysslolösheten på anstalterna. Gruppterapi där sex-åtta personer i taget fick lägga fram sina bekymmer och där det prövades i vad mån den och den själv var skulden till bekymren eller andra var det, kunda anordnas på ålderdomshemmen. Pensionärsråd som förde åldersgruppens talan visavi ledningen borde vara ett av de rimligaste kraven.”

Så glad jag blir av denna läsning. Ivar Lo undrar sedan varför inga äldre sitter med i den utredning av äldrevården som dras igång. Varför inte en ”Åldringarnas ombudsman i riket”? Utredningen ledde till att landstingen tog över, men knappt hade Ivar Lo själv hunnit kallna i jorden förrän äldrevården åkte tillbaka till kommunernas planhalva igen – i denna eviga svenska dragkamp mellan samhällets tre nivåer. Och finns det även andra dragkamper? Mellan tvång och frihet? Mellan byråkrati och fantasi? Mellan nyttomoral och människorätt? Samtidigt måste man fråga sig om sådana som jag och Ivar Lo bara är drömmande idealister. Kanske behövs byråkratins sortering i personkretsar och minutmätningar av behov och förmågor. Eller tänk om: inte… [bild på Ivar Lo-Johanssons bok Stridsskrifter där Ålderdoms-Sverige ingår]

Avesta Art

Hemesterutflykt till det gamla stålverket i Avesta

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

Lorca

Vad vet vi om Lorca? Typ att han mördades av Francos hejdukar 1937? För att han var homosexuell? Ingen vet. Locket lades på utan rättegång och hans skrifter förbjöds. Livsfarliga för det ”sanna” Spanien. Och många många mördades – till höger och vänster. Tusentals präster, munkar och nunnar blev t ex anarkisternas (lätta) offer. Kyrkor – och till och med teatrar brändes. Men det är högersidans våld vi känner till. Och där låg väl alla med någon böjelse åt vänsterkanten illa ute – bög eller inte, författare eller inte. Men den sista tiden beskyddades faktiskt Lorca av en vän som var falangist. Stod vänskapen över politiken? Eller var det trots allt förräderi?

Federico Lorca – han hette ju också Garcia i efternamn men det är så vanligt och trist i jämförelse med Lorca så det går bort – var aldrig med i något politiskt parti eller särskilt politiskt intresserad. Många av hans författarkolleger tog mycket tydigare ställning, inte sällan för kommunismen. Sovjet hade sina utsända i Spanien vid den här tiden – och hoppades att deras så lyckade revolution – med massvält och folkmord – skulle sprida sig över världen. Men om Lorca inte var politiker så var han revolutionär. Poesi är revolutionärt, sade han. Den skakar om, kanske även makten. Kanske var Lorca vad som senare betecknades som kristen socialist, för den störste revolutionären ansåg han vara Kristus. Fast när det gällde traditioner var han snarare konservativ och upprördes om några nymodigheter tog sig in i byarnas årsfester och ceremonier. Han sökte sig till de brödraskap som ordnade de religiösa festerna därhemma och var en flitig upptecknare av gamla legender och folkvisor – sånt som var på modet även här i Sverige vid denna tid.

Särskilt fascinerades han av den romska kulturen med sin flamenco och sina ballader. Kanske skulle vi idag beteckna detta som zigenarromantik, precis som Ivar Lo-Johansson fått klä skott för sina hyllningar till vad han såg som fria nomader. Precis som Ivar Lo var Lorca uppvuxen på bondvischan, även om Andalusien kan kännas långt från Haninge. För det var också en uppväxt vid foten av Alhambra – där han kunde se spåren av den muslimska blomstringstiden. Jag bifogar en dikt han läser om Cordoba, staden som gäckar med sina torn i fjärran, men som på sin tid var den största och vackraste av alla, det nav kring vilken världscivilisationen kretsade, med en religionsdialog mellan kristna, muslimer och judar vi avundas än idag. Efter 1492 – då Granada föll – ansåg Lorca att det mest gått utför med Andalusien. Sånt tänkte man inte ostraffat i Spanien och det bidrog väl till att kyrkan utsåg honom till sin ärkefiende.

Det var en spänningarnas tid i Spanien. Landets gränser hade inte ruckats på många hundra år, men det år Lorca föddes (1898) förlorades de sista kolonierna (förutom typ Kanarieöarna) till den uppåtstigande maktnationen USA. Det forna världsherraväldet hade krympt ihop till sin beskrärda del av iberiska halvön och kolonister kom hem med enorma rikedomar från gruvor och plantager. De byggde de palats vi kan se i t ex dagens Barcelona. Några hade också gripits av nya tankar ute i den stora världen och drömde om att skapa ett nytt Spanien – ett friare och mer jämlikt samhälle. Andra höll fast vid det gamla, vid Ferdinand och Isabella heliga union direkt underställd Gud själv utan nån påve emellan – ja, Franco utsåg senare i denna tradition vilka biskopar påven skulle viga. Till skillnad från nationalisterna var Lorca internationalist, samtidigt som han tryggt gungade i sin andalusiska vagga. När han anländer Kuba lär han överlyckligt ha utbrustit: ett Andalusien till! Ja, likheterna gällde tydligen inte bara dialekten. Han intresserade sig också för den svarta kulturen på ön.

Men hur var det då med hans homosexualitet? Ja, hans stora skräck var att detta skulle komma fram till föräldrarna som han hela livet stod mycket nära. Något komma-ut var det alltså inte tal om, även om det verkar ha funnits sådana som levde ganska öppet – det är ju ändå det glada 20-talet vi talar om. Men hos Lorca finns exempel på hur han i sina texter på ett alltför vanligt sätt internaliserar omvärldens förakt. Ändå ansågs hans läggning för många uppenbar – men svårt att veta vad det var för signaler man gick på då när man ser och hör honom läsa t ex denna dikt. Men tänk inte på det nu, utan bara njut! Ja, ni som inte visste så mycket om Lorca fick kanske några nya frön i hjärnan och ni som vet mer än jag får gärna komplettera och tillrättalägga. https://m.youtube.com/watch?feature=youtu.be&v=EAgwrCSoQio

Vem vinner valet i Bolivia /januari 2020

Allmänna val till president och parlament är utlysta till den 3 maj av den alldeles färska valmyndigheten. Innan dess kan förstås mycket hända. Den 22 januari löper den nuvarande mandatperioden ut och det är även helgdag för att fira den konstitution som antogs under Evo Morales styre år 2009 (och den dag han 2002 kastades ut ur kongressen). Vice ordförande för Bolivias kokabönder (ordförande är ju Evo själv) Andrónico Rodriguez uppmanar till omfattande protester mot interimsregeringen denna dag. Denne 29-åring ses av många som Evos efterträdare. Han kommer från kokadistriktet Chapare där Evo har sin maktbas och är son till en ledare inom den rörelsen, men har pluggat statsvetenskap och uttrycker sig vältaligt, kryddat med slagord som att ”vi är alla Evo”.

Den 19 januari ska kandidaterna för det förra regeringspartiet MAS utses från exilen i Argentina, men partiet är splittrat och vissa ser hellre att gräsrötterna som är kvar i Bolivia utser dem. Alla presidentkandidater som nämns är män. Av dem är den jag själv skulle föredra (om jag fick) David Choquehuanca, tidigare utrikesminister och en av få som uttryckt självkritik inför de misslyckanden MAS gjort under sitt maktinnehav – som att inte ha fått bukt med den betungande och förödande byråkratin (med olika papper hit och dyra stämplar dit) med tillhörande korruption. Dessutom är Choquehuanca mer förankrad i urfolksfrågorna än vad Morales nånsin varit. Den mest svidande kritiken mot Evo kom ju från urfolkshåll, som jag skrivit om i tidigare inlägg.

Men om jag ska gissa på någon som Bolivias nästa president blir det Luis Arce Catacora. Han bidar nu sin tid i Mexiko men var Evos hyllade och lågmälde finansminister under alla år.

Men vadå? Kommer MAS vinna igen? Partiet har såklart fått sig en rejäl törn av presidentens vilja att överträda konstitutionens två femårsperioder, men är trots allt det parti som har störst stöd – och den mest genomarbetade politiska agendan. Jag skulle gissa att MAS får kring 30 procent. Det är inte egen majoritet som man haft i 14 år, utan det blir till samarbeta med andra. Men vilka då?

Evo Morales rival från det underkända valet 20 oktober Carlos Mesa är historiker och satt kanske på pojkrummet och drömde om att en gång själv få hänga som oljemålning i presidentpalatset. Men nu gör han redan det och därför tror jag inte han är så het. Han var interimspresident 2003-2005 efter att president Sánchez de Lozada jagats ut ur landet (ungefär som Evo men då kallades det inte statskupp utan revolution) och förlorade sedan makten till just Evo Morales.

Mesa pekas ut som en av ”kuppmakarna” men snarare verkade han förvirrad dagarna kring Evos (och märkligt nog hela regeringens) flykt den 10 november med lite olika krav och önskemål hit och dit. Inför den nuvarande interimsregeringen har han slugt nog hållit en låg profil.

Revolution vill förresten alla göra om man ser till partinamnen. Mesas parti heter Revolutionära vänsterfronten och hans tidigare Revolutionära nationella rörelsen, vilket i och för stämde på 1940-talet. Själv skulle jag placera honom ungefär som svensk socialdemokrati. För det är inte som vissa säger att hela oppositionen (mot MAS alltså) står för en sak, utan snarare finns tre huvudfåror i boliviansk politik: vänster (Evo), mitten (Mesa) och höger…?

Ja, den som symboliserar högern har blivit Luis Fernando Camacho även om han inte är politiker i egentlig mening utan ledare för en medborgarrörelsele i landets största stad och ekonomiska centrum Santa Cruz. Som drivande bakom protesterna mot Evo Morales före och efter valet i oktober har han utmålats som en skräckfigur och inte bara höger utan även fascist osv, men mer jordnära fakta är att han är universitetslärare i juridik från en familj med intressen i gasbranschen och därmed med ett horn i sidan till den socialistregering som nationaliserade naturgasutvinningen.
Camacho fick faktiskt bara knappt 7 procent i den senaste opinionsmätningen jag såg, men visst har han makt. Hans far lär ha påverkat överbefälhavaren att föreslå presidentens avgång. Han figurerar också i Panama papers som hjälpreda åt skattefifflare.

En viktig aspekt för att förstå Bolivia är de enorma kulturskillnaderna mellan Santa Cruz och La Paz. Camacho medgav till exempel att han inte visste vad den andinska mångfärgade flaggan wiphala står för och att den är jämställd med den röd-gul-gröna enligt författningen. En annan aspekt som är framträdande är den religiösa retoriken. Camacho är vän med interimspresident Añez, som till skillnad från honom varit senator ett tiotal åt, men de förenas både av ett uttalat kristet språkbruk. Själv tycker jag det finns värre saker än böner och bibelord, och respekterar Añez vad det verkar personliga tro, men tycker hon gick för långt när hon släpade med regeringen på bönemöte och då inte respekterade kyrka-stat separationen (som infördes i Latinamerika långt före Sverige gjorde det år 2000).

Men man kan också – med hänvisning till det jag sagt om de inhemska kulturskillnaderna – inse att Moralesregimens ”statsreligion” med religiösa symboler och ritualer med inspiration från den andinska kulturen av många bolivianer i östra delen av landet upplevdes som märkliga (och inte heller enade landet). Camacho uttrycker öppet ett sådant avståndstagande. En religionssociolog har även sett ett rasistiskt motiv i Añez och Camachos ”viftande” med Bibeln, med argumentet att den inte är så vanlig bland urfolken, men jag har i och för sig sett den användes till och med som beskyddande fetisch bland urbefolkningsgrupper.

Camacho har kallats Bolivias Bolsonaro men det har även den koreanske läkaren och pastorn Chi Hyung Chung, som faktiskt fick 9 procent i det underkända valet i höstas. Hans hemsnickrade ekonomiska idéer och värdekonservativa syn på bl a homosexualitet (kan botas – men inte på hans klinik vad jag vet) lockar tydligen, men har också väckt motstånd.

En kanske viktigare spelare är den unge Marco Pumari från den gamla gruvstaden Potosí – en gång världens rikaste stad. Han står för en mer nationalistisk linje och har kritiserat Evo Morales för att sälja ut landets resurser – inte till USA denna gång utan till Kina och Ryssland. Denna rörelse fick Evo att den 3 november bryta ett avtal om llitiumutvinning med ett tyskt företag. Vissa konspirationsteoretiker tror att hela tumultet i Bolivia handlar om detta litium – att Trump vill åt denna världens största fyndighet av metallen som ingår i framtidens batterier osv osv i den där trallen.

Inför valrörelsen försökte Pumari först liera sig med Mesa och bad sedan enligt en läckt inspelning om 250.000 dollar och kontroll över två gränsstationer (!) av Camacho mot samarbete. Han förlorade i förtroende på det, men det är inte alltid samma saker som stjälper förtroendet som här. Felix Patzi har t ex tagits rattfull flera gånger men kandiderade i höstens val. Egentligen vill jag nämna honom för att man inte ska tro att urfolksrörelsen bara har ett namn (Evo). Patzi är känd aymara-aktivist och även guvernör över La Paz-regionen.

Men har jag nu nämnt litium, gas och gruvor så måste även elefanten i rummet tas upp – kokain. Bolivia har i världen varit ett inspirerande exempel med ett identitetslyft för urbefolkningen, ekonomisk tillväxt åtminstone fram till 2013 och en märkbar minskning av fattigdomen. Samtidigt har odlingen av kokablad tiodubblats under Evo Morales regeringstid. Att kokabönderna inte längre jagades av USA:s antidrogpolis (det som han själv utsattes för under hela sin ungdom – och som formade hans hat mot USA) har givit konkurrensfördelar bl a pga att tungt beväpnad paramilitär inte längre krävs (som i grannländerna). Kokablad tuggas traditionellt i Bolivia eller dricks i te. Att utvinna kokain ur dessa rätt oskyldiga blad (klenare än kaffe ju) kräver enorma mängder blad plus en komplicerad process med bensin och fotogen och allt vad det är. Det fixar inte vem som helst, men det är heller inte så att alla kokablad stannar i Bolivia. Då kanske det inte hade byggts en ny internationell flygplats mitt i kokadistriktet för 40 miljoner dollar… Hur djupt kokainindustrin påverkat Bolivia kan exemplifieras med ett gripande förra året av två unga kurirer i Brasilien. Den ene var nära släkt med interimspresidenten Añez och den andre med en politiker från MAS.

Allt hänger samman. Det gängvåld som grasserar på svenska gator beror på droghandeln och kokainet finns enligt Sveriges radio nu i hålor som Vetlanda och Ljusdal. Priset har sjunkit så att även vanligt folk har råd med en lina. Och finns en efterfrågan måste någon leverera… Jag säger inte att just de svenska drogerna kommer från Bolivia, för sånt har jag ingen koll på, bara att hela världen hänger samman – även med ett avlägset litet land högt upp i Anderna (och jag vet att Anderna bara är en liten del).

Utvecklingen i Bolivia /december 2019

Nu undrar ni förstås vad som hänt i Bolivia sedan jag skrev senast, strax efter att Evo Morales den 10 november avgick med ministrar, talman och allt och lämnade landet i ett mexikanskt plan i sitt (ärliga) försök att skapa lugn i landet. Men istället bröt helvetet löst, men faktiskt bara några dagar.

I Mexiko togs Evo emot med öppna armar och en faderlig klapp på kinden av ”storebror” López Obrador, men gjorde sig snart omöjlig genom att från exilen uppmana till kamp mot interimsregeringen hemma i Bolivia. Men troligen var planen redan från början att ta sig tillbaka till Bolivia via Argentina, men så länge högerns Macri var president där gick det inte. Däremot åkte han så fort den nye peronistiske och mer vänligt sinnade Fernández tillträtt. På några timmar fick han, vicepresidenten och tre höga politiker flyktingstatus – alltså inte politisk asyl denna gång, vilket tydligen innebär att han kan verka politiskt från Argentina.

Därifrån utför han nu allehanda invigningar i egenskap av president via telefon och samlade i helgen partivänner för att ge instruktioner inför den kommande valkampanjen våren, förlåt hösten, 2020 (södra halvklotet). Men det intressanta är att det inte kom så många. Många av MAS politiker har nämligen fullt upp med politiken där hemma – utan Evo Morales. Med majoritet i både senat och kongress tar dessa MAS-politiker sitt ansvar mandatperioden ut (till 22 januari) för att stabilisera landet och hitta demokratiska vägar framåt. Kongressens ordförande Eva Copa säger att de som är i Argentina har förstört för partiet och dess politik. Hon hänvisar också med stolthet till att vara kvinna och antyder att hon som engagerad politiker och mamma inte kan flänga runt kontinenten på allehanda politiska möten.

Den internationella mediebevakningen missar lätt denna spricka och att många MAS-politiker samarbetar med interimsregeringen för lugn i landet, något som också uppnåtts relativt sett. Samarbetet har även handlat om en ny vallag och tillsättande av den nya valmyndigheten – och även en ny MR-ombudsman. Den 2 januari ska beslut fattas om valet som sedan måste ske inom 120 dagar, alltså någon gång fram till maj.

Det är olyckligt att interimsregeringen kommer sitta in på den nya mandatperioden. Den sa sig först bara vilja organisera valet, men vill uppenbarligen även sätta politiska avtryck. De internationella relationerna har förändrats totalt genom att de tidigare allierade Kuba och Venezuela nu är ute i kylan och Israel och USA insläppta. Med Mexiko har det också blivit en rejäl fnurra sedan ambassadören i Bolivia klagat på alla bolivianska poliser runt ambassadbyggnaden. Interimsregeringen menar att ambassadören ansökt om polisskydd på grund av de bolivianska politiker som sökt asyl inne på ambassaden och som känt sig hotade av inhemska milisgrupper, som vill hämnas att MAS förlorat makten. Även spanska diplomater ska ha försökt ta sig in på ambassaden, kanske för att ta med sig politikerna, som interimsregeringen vill ställa inför rätta för korruption.

Den ser också gärna Evo Morales bakom lås och bom, men det är en åklagade tillsatt under Evo Morales regim som utfärdat denna arresteringsorder för uppvigling och terrorism, efter uppmaningarna från Mexiko att belägra städerna och stoppa införsel av mat, bensin osv. Jag tycker det är väl illvilligt. De flesta i Bolivia vet att denna retorik anspelar på den urberättelse som MAS bygger hela sin politik på, nämligen Tupac Kataris belägring av La Paz år 1781. Det är dennes ord om att ”vi återvänder i miljoner” som ständigt upprepas på sociala medier av Evo Morales beundrare.

Men åklagaren menar att telefonsamtal hem till Bolivia bidrog till att beväpnade demonstranter var nära att spränga en oljedepå utanför La Paz och spärrade en bro på huvudvägen utanför Cochabamba. Militär och polis sändes då dit med interimsregeringens dekret om immunitet vid nödvärn. Åtta demonstranter (eller andra) dödades vid oljedepån och nio vid bron, något som på internet nu kallas rasistiskt folkmord.

Ja, det finns djupt rotad rasism i Bolivia och detta är fruktansvärt tragiskt men måste först utredas innan vi vet sanningen. Stater har våldsmonopol, något som även Morales-regimen använde sig av eller missbrukade beroende på perspektiv, t ex i Chaparina 2011 då en urfolksdemonstration mot en motorväg möttes med våld (som vad jag vet aldrig utretts). Det är sjukt att jämföra dödstal när familjer förlorat nära och kära, men boliviansk ordningsmakt är nog inte värre än t ex Chile där ungefär lika många dog under samma tid, men vad det verkar utstuderad grymhet. Eller Brasilien där polisen dagligen skjuter ihjäl en handfull människor – eller Iran, som Evo Morales hade så nära band till, med över tusen demonstranter dödade just dessa dagar i november.

Men vad som också är viktigt att påpeka är att när medier talar om ”Evo Morales anhängare” är inte alla det av fri vilja. Jag vet de som upplevt sig tvingade ut på gatorna genom den kontrollapparat som finns kopplad till MAS. De ser sig tragiskt nog som kanonmat medan ledarna sitter i säkerhet. Dessutom finns medlemmar från MAS som menar att de våldsamma aktionerna i november inte stämmer med partiets metoder utan orkestrerats av utifrån kommande vandaler. Ja, det kan ni fundera på. Men i nästa inlägg tänkte jag ta upp hur det kommer gå i valet 2020.

Om krisen i Bolivia /november 2019

Det har varit turbulenta dagar. Vänner och ”familj” har fått hus nedbrända och jagats på flykten. Åldringar låser in sig med gråtande barn medan plundrare drar från hus till hus. Grannarna går samman och bygger barrikader av grus och ståltråd. Alla utomstående möts med misstänksamhet. En av dem som fått sitt hem nedbränt är dåvarande ordföranden i människorättsorganisationen där jag jobbade för nästan 20 år sedan. Därefter var han under många år landets Diskrimineringsombudsman (Defensor del pueblo – Folkets försvarare – ok, orättvis jämförelse med vår försiktiga svenska DO). Många sådana jurister – även de som står till vänster politiskt – har kritiserat president Evo Morales för att bryta mot sin egen konstitution från 2009 genom att sitta kvar efter två grundlagsstadgade mandatperioder. Missnöjet började jäsa när Evo var inne på sin tredje (!) period och sa sig vilja sitta en fjärde. En folkomröstning utlystes om att ta ställning till en sådan ändring av konstitutionen, något folket tackade nej till, visserligen med liten marginal, men trots en massiv ja-kampanj (jag var där).

Evo Morales har absolut banat väg för sociala reformer och har som förebild öppnat nya horisonter för urfolksfrågor i världen, men hans egen maktapparat har med åren vid makten blivit alltmer auktoritär. Tyvärr får man säga, men det är ju inte så konstigt. Vi vet – efter några årtusendens ackumulerad erfarenhet – att det är så makt och människor fungerar ihop. Så skulle vi kanske alla bli efter ett par år vid ”köttgrytorna”. Det är just därför spärrar införs mot att en och samma person ska sitta för länge. Att låta makten och uppdragen rotera är faktiskt också en av de fina traditionerna från det aymarasamhälle Evo Morales säger sig stå upp för.

Kanske är det så att man retar sig extra mycket på den internationella medierapporteringen när man känner till ett land. Som alltid visas de våldsamma inslagen på tv, utan att riktigt förmedla den frustration dessa ungdomar känner – de som aldrig sett någon annan president än Evo Morales. Istället beskrivs han som det enda giltiga alternativet, fast det finns andra vänsterkandidater – och faktiskt även andra kandidater från urfolken att rösta på. Men Evo Morales har blivit en symbol för något han själv inte (längre) är. Maktmissbruk, lagöverträdelser och nu även valfusk glöms bort när världen behöva en symbol – det enkla barfotabarnet, småbonden som reste sig och tog sig ända vägen till presidentpalatset, en garant mot rasdiskriminering och utsugning av de fattiga. Mexiko tar emot honom som flykting, medan det enda han pratar om när han landat är att hans eget liv nu räddats. Corbyn och andra vänsterledare går på talet om statskupp, medan Bolsonaro och Trump jublar över att folk demonstrerar mot en vänsterledare.

Varför ser alla bara världen i vänster och höger, likt gammal kallakrigslogik? Är inte det avgörande i detta (och många andra) fall bevarandet av rättsstatens principer och demokratins spelregler? Är dessa underordnade de politiska ideologierna så att det inte spelar någon roll om val riggas och konstitutioner ignoreras? Varför stöder inte de som hyllar Hongkongs demonstrationer för yttrandefrihet, Iraks mot korruption och Libanons mot etniskt uppdelad politik även Bolivias? Alla dessa komponenter finns även där.

Jag har själv träffat och pratat med Evo Morales. Det var 2001 innan han blev president. Han berättade att han hade många vänner i Sverige. Och kanske finns de som inte ser att han – liksom vi alla – förändras med åren. Det gäller även väljare. De som stödde Evo Morales samhällsomvandling 2005 är inte samma personer och grupper som stödet hans maktapparat idag.

Mycket har förändrats sedan jag jobbade med mänskliga rättigheter i Bolivia. Då var en gammal militärdiktator president. Att motparten för de folkrörelser där jag arbetare var staten var självklart. När jag berättade att svenska organisationer tar emot pengar av staten för att bedriva sin verksamhet trodde de mig knappt. Därför gladdes jag som så många andra när Eva Morales valdes till president. Vilken omvälvning och vilket avgörande steg framåt för demokratin!

Det blev inte som någon skrev i en ”tråd” om Bolivia att ”han kört landet i botten” – ekonomiskt. Vänskapen med Venezuela består av broderliga tillrop på Twitter men förenklat sett har Bolivia höjt företagsskatterna medan Venezuela exproprierat och förstatligat hela näringslivet – med svält och fattigdom som följd. Ekonomin har under Evo Morales tid blomstrat med bolivianska mått mätt. Det är inte där konfliktlinjen ligger.

Inte heller är det så enkelt att allt handlar om rasism. När jag läste quechua (landets andra språk) och urfolksfrågor i Bolivia på 90-talet kom aldrig Eva Morales namn upp. Han var kokaodlare och bondeledare. Revolutionen 1952 gick nämligen för den andinska höglandsbefolkningen ut på att inte längre ses som urfolk utan som bönder. Urfolk var de folkspillror som kämpade för sin överlevnad i ett alltmer krympande regnskogsområde i Amazonas. Att kalla sig urfolkspresident är gångbart internationellt men hemma har det handlat om att bli ”mainstream”. När Eva Morales som president ville dra en motorväg genom en känslig nationalpark i Amazonas kom motståndet just från urfolken.

Ja, infrastruktur, idrottsanläggningar och andra byggnationer har varit signum för Morales ”socialism”. Medan barna- och även äldredödlighet fortfarande är hög. Vården liksom rättsväsendet är alltjämnt korrupt. Analfabetsmen har minskat men andra livskvalitetfrågor släpar efter för att inte tala om ekologiskt jordbruk, sophantering och miljöförstöring. Bränderna i Amazonas är ett bra exempel där regimen inte ville eller vågade gå emot svedjeböndernas intressen. En genderanalys borde göras av den politik som förts under dessa 14 år.

Men det allvarligaste är alltså det demokrariska kapital som regimen undergrävt. Makten har med åren blivit alltmer auktoritär och spridit sina tentakler allt djupare in i människors liv. Det är svårt att få ett statligt jobb – som t ex vanlig lärare – utan att visa öppen sympati för regimen. Jag känner lärare som knyter näven i fickan, medan de knattrar på sin tjänstedator – med Evos inpräglade porträtt. En regiontjänstemann i funktionshindersfrågor måste på tjänstetid driva valkampanj för ett parti hen inte tror på. För att inte tala om de svårigheter kritiska journalister mött under de här åren – och denna dag möter på gator och torg.

Yttrandefrihet gäller även vanliga människor som bara vill leva sina liv utan att dras in i politiken. För någon dag sedan läste jag ett nödrop från kokadistrikten (Chapare) där de som nu inte försvarar den landsflyktige presidenten mobbas och till och med drivs bort från sina jordplättar. I de bondesammanslutningar (sindicatos) som dirigeras genom regeringspartiet har småpåvar drivit in allehanda avgifter och taxor utan pardon av ensamstående mödrar och utfattiga gamlingar.

Att det blir såhär är inte ovanligt efter ett långt maktinnehav. Vi hade själva en gång ett parti som satt så länge vid makten att delar av samhället genomsyrades av dess nät. Det blev i vissa sektorer en fördel att ha partibok eller uttrycka medhåll. Och även om vi i vanliga fall inte ser det finns politiska partier fortfarande insnärjda i delar av det svenska samhället, som i vårt största religiösa samfund och i domstolarna. Det är först när det dyker upp ett parti med obskyra idéer som vi får syn på hur knäppt det är med politiskt utsedda nämndemän eller politiska partier i Svenska kyrkan.

Social kontroll att tvingas rösta på ett visst parti finns mer eller mindre överallt. Utan sådant tryck följer politiska åsikter sällan etniska eller klassmässiga linjer. Ja, medlemmar i samma familj – två makar, två syskon osv – kan ha olika politiska åsikter – självklart även i Bolivia. Det går inte att tala om arbetare, bönder eller urfolk (eller ”de ödmjuka” – som Evo Morales säger) som politiska enheter. Tvärtemot vad många kanske tror är politisk kunskap och medvetenhet om demokrati utbredd i Bolivia. Hur många av oss går ständigt runt med konstitutionen i fickan? Bolivia har starka folkrörelser och organisationer med stark vilja att inte låta sig köras över av t ex valfusk.

Efter två mandatperioder hade regeringspartiet därför kunnat välja någon yngre fräschare presidentkandidat, varför inte en kvinna och varför inte en annan urfolksrepresentant – gärna från något av de andra 35 etniska grupperna i landet. ”Den mångkulturella staten” består ju av 36 nationer. Men istället för att försöka vinna folks förtroende för att kunna fortsätta sina politiska reformer bygger partiet upp en personkult kring Evo, utnämner honom till ”comandante” som vore det en gerillarörelse och inget demokratiskt parti – och lanserar honom en fjärde gång. Rättsväsendet ger honom också rätt till detta, med argumentet att alla människor har rätt att kandidera.

Men som ni märker vill jag inte göra det till en fråga om en enda persons viljekraft. Där bakom finns en maktapparat som driver detta. När vi säger att ”makt korrumperar” handlar det inte bara om sedelbuntar under bordet eller om att en person berusas av makthunger. Det är en stegvis utveckling mot att glömma vilka man arbetar för och tjänar, för att mer och mer värna den egna ställningen – och till slut inte se vilket hån av de egna medborgarna det innebär att manipulera ett val.

Efter första valomgången 20 oktober 2019 utropar sig Evo Morales till segrare utan behov av en andra omgång. Ifrågasättande av valresultatet benämner han från dag ett som ”statskupp”. Demonstrationer kräver då ”respekt för varje röst” och regimen släpper in 92 valexperter från OAS att granska valet. Den 10 november kommer rapporten som konstaterar grava manipulationer, något jag i denna text utgår från stämmer. Valmyndigheten avgår och Evo Morales utlyser nyval och avgår senare samma dag, trots att mandatperioden löper fram till januari.

Avgången sker enligt egen utsago för att rädda landet från en stegrande våldsspiral men också pådrivet av att militärmakten uttalar sitt misstroende. Detta agerande var taktlöst med tanke på landets långa historia av militär inblandning i makten, men det är inte så att militären tvingar bort honom eller att den militärmakt som faktiskt tjänat honom i 14 år sedan marscherar in i det tomma presidentpalatset (det gör en annan figur – eller möjligen filur – som jag inte går in på här).

Det var bara presidentens avgång som krävdes – det var han som förlorat sitt demokratisks förtroende, och någon borde dessutom ta ansvar för valfusket. Vicepresidenten ska träda in i sådana lägen men han verkar ha missförstått sitt uppdrag och avgår även han. Sedan lämnar även talmannen som är tredje i successionsordningen och snart i princip hela regeringen, som om Evo var nåt slags gängledare man måste följa i vått och torrt.

Återstod för parlamentet att utse en interimsregering för att organisera nyval. Kongressledamöterna kan ju inte avgå på samma sätt som en regering och har även ett ansvar att nu ”rädda” situationen, som dag för dag (och natt för natt) plågades allt hårdare av kravaller, bränder och plundring. Men regeringspartiets ledamöter dök inte upp. Vice talman Jeanine Añez meddelar att hon vill göra sin plikt som politiker och leda landet fram till nyval. Det är den demokratiska ordningen hon värnar medan debatten kom att handla om hennes eventuella rasism. Återigen väger ideologi tyngre än demokratins funktionssätt.

Politikers roll är att skapa ramar och förutsättningar för människor att leva i frihet och självständighet. Detta står inte och faller med en enda person. Om MAS hade varit ett vanligt parti hade de utsett en ny presidentkandidat och påbörjat valrörelsen, men istället har partiledningen orkestrerat en ”kupp” och försatt sig själva i exil för att vinna sympati internationellt och enligt sin egen dramaturgi kunna återvända som ”befriare”. Vad det bolivianska folket behöver är inte politiker som överger dem utan rena och hederliga val med partier som på sina OLIKA sätt vill landets bästa.

Reportage i Liv i Sverige om Tisdagspoeterna

Peter den store – eller hur rysskräcken kom till Sverige

Det talas mycket om rysshärjningar i år. Stolta uppvisningar har skett av hur ryssen motades i sund vid Stäket och när jag var i Nyköping läste jag på informationsskyltarna om hur staden brändes under den ryska offensiven mot svenska kusten år 1719. Särskilt starkt är minnet av rysshärjningarna i Stockholms skärgård där tusentals blev hemlösa när deras gårdar brändes ner.

Men ville verkligen Ryssland inta Stockholm och lägga under sig Sverige – ett totalt utfattigt land där de som överlevt pesten några år tidigare nu satt apatiska av svält och där den manliga befolkningen förts bort av en osnuten knäppgök till kung att slaktas på Ukrainas stäpper? Nä, anledningen till rysshärjningarna var att Sverige hårdnackat vägrade ge upp efter 20 år av förödande krig.

Karl XII (som väl Jimmie Åkesson och hans kumpaner hyllar? – det säger en del om bildningsnivån i det lägret – för är det någon som ska hyllas är det väl lillsyrran Ulrika Eleonora som verkade för fred och riksdagens återöppnande) hade trots vädjanden från både pappas och farmors dödsbäddar med liv och lust kastat sig ut i kriget. Men det var faktiskt inte han som började, utan (bl a) den svenske undersåten Patkul som var sur över att inte ha fria händer i sitt lilla grevskap Livland (när svenskarna senare fick vantarna på greven utsattes denne ”svikare” för den mest utstuderade tortyr).

Danmark och Polen ställde gladeligen upp mot den gamle ärkefienden i norr, men Ryssland var mer motvilligt. Unge tsar Peter (1672-1725) såg upp till Sverige och skulle 1716 försöka kopiera den svenska statsadministrationen med kollegier och folkbokföring till ryska. Han hade nog istället föredragit stöd mot ärkefienden Osmanska riket, men för det fick han väl först ställa upp på krig mot Sverige, kanske han tänkte. Han hade ju trots allt vid ett besök i Riga 1697 blivit snorkigt behandlad av de okultiverade svenskarna, inte alls fått det mottagande som anstod en kejsare.

Men snart skulle han ångra vad han gått med på. Karl XII sopade först undan danskarna och sen sin kusin August från den polska tronen där han placerade en marionett. Kvar stod Rysslands armé, ett sorgligt gäng snabbt ihopfösta skogslufsar. De flydde hals över huvud när den fruktade blågula fanan syntes i fjärran (Narva osv). Svenskarna ansågs nämligen alltsedan trettioåriga kriget som de mest barbariska. Ni som läst Peter Englunds Poltava minns hur våra svenska förfäder slet spädbarnen itu om inte deras mödrar öppnade matförråden. Det var en grymhet som inte stod dagens jihadister efter. Allt är kanske bara en fråga om fostran och träning…

Historikerna lär tvista om det är strukturer eller personligheter som styr, men åtminstone Peter den stores personlighet får nog sägas ha betytt en hel del (liksom även Karl XII:s). Två drag tänker jag på: hans förkärlek för Europa och hans fixering vid hav och båtar.
Två meter lång var han som gjord till tsar, men faktum är att han kom på typ fjärde plats i successionsordningen. Som minsting i andra giftet var han aldrig tänkt för tsarkronan och fick inte samma fina utbildning som sin äldre halvbror och även syster Sofia, som styrde Ryssland under sju år – innan Peter fick henne i kloster. Peter fick som barn hållas ute på lantstället med sina leksaksarméer (självklart bestående av levande barn). En gång när han var inne i Kremlborgen såg han sina familjemedlemmar slaktas i de blodiga maktkamper som slutligen ledde fram till att han själv vid 24 års ålder satt med hela makten.

Ryssland hade i hundratals år varit ett slutet och isolerat land, starkt präglat av den ortodoxa kyrkan. Äktenskap med utlänningar var i princip otänkbart, men hans mamma hade faktiskt något så ovanlig som en fostermor från England, och där kom ett minimalt västligt inflytande in i den annars ärkekonservativa tsarfamiljen. I Moskva fanns också en liten enklav med utländska diplomater som fick hållas avskilda och skyddade för främlingsfientliga attacker. De flesta ryssar ville inte ha med utlänningar att göra, och vägrade ofta som t ex soldater att lyda utländska befäl. Men bland Peters polare fanns både schweizare och holländare. Han lär hjälpligt ha talat nederländska.

En gång på sina strövtåg fick han syn på några gamla krökta brädor nere vid en flodstrand och undrade nyfiken som han alltid var vad det var. En gammal ”båt” förklarade kompisarna, som ju kom från en av dåtidens största båtbyggarnationer. Peter blev från den dagen som besatt och började först bygga båtar nere vid floden, avancerade sen till en sjö, där hans mor dog i sviterna av att genomlida sonens uppvisningar på böljorna. Hon hade strängeligen förbjudit honom att ge sig ut på det fruktansvärda som beresta människor kallade hav.

Någon flotta hade inte detta folk av notoriska landkrabbor med endemisk vattuskräck. Enda hamnen låg hundratals mil norrut vid Vita havet. Men när Peter kom till Holland och såg de många skeppsvarven rusade han ner i dockorna för att lära sig allt om skeppsbygge. I månader stod han där i arbetskläder och snålblåst, säkert med drömmen om en rysk flotta i sikte. Och då självklart i Svarta havet, helt omslutet av Osmanska riket. För dit hade ryssarna precis nått fram och även lyckats sända en fredsmäklare till Konstantinopel i en av de första ryskbyggda båtarna.

Men när nu den svenske kungen med sina tvångsrekryterade (bl a slets de ur kyrkbänkarna av kungens hejdukar) småkillar kämpade sig igenom Ukrainas bitande vintrar och nedbrända stäpper för att inta Moskva lämnades Östersjön utan skydd. Då kunde inte Peter låta bli att först ta Nöteborg (en borg rund som en nöt) vid Ladoga och sedan den svenska staden Nyen (en ljuskrona därifrån lär nu hänga i Finska kyrkan). En kil hade skjutits in i det svenska östersjöväldet och för att säkra erövringen beslöt Peter att bygga en stad vid floden Nevas dimmiga och sumpiga delta. Trött på det konservativa Moskva bestämde han sig även för att göra staden till Rysslands nya huvudstad (ödmjukt kallad Petersburg) – nära hans älskade Europa – och framför allt havet.

Ingen vet hur många tvångskommenderade arbetare som gick under vid bygget av St Petersburg. Även adelsfamiljerna fick mutas rejält för att överge det vackra Moskva för en träskmark full med malariamygg, kringstrykande vargar och värst av allt: en massa vatten. Och för att undersåtarna verkligen skulle vänja sig fick inga broar byggas i början. Peter var ju (precis som Karl XII) enväldig och krävde total lydnad. De bångstyriga fick smaka knutpiskan eller i avskräckande syfte galgen. Och här var Peter konsekvent. När äldste sonen trilskades och flydde undan de plikter som åvilade en blivande tsar fick han samma tortyr som alla andra – och som så många av dem dog han av skadorna – 28 år gammal.

På Peters agenda för att göra Ryssland mer västerländskt stod bland annat order för män att raka av sig skäggen och klippa av de vida ärmarna – trots allt två saker som hjälpte till att hålla värmen när den fruktade (ryss)kylan slog till. Men Peter beslöt också att både kvinnor och män själva ska få bestämma vem de ska gifta sig med (i och för sig efter ett eget olyckligt arrangerat äktenskap) och förbjöd utsättande av vanskapta barn i skogen. Han grundade de första sjukhusen och högre läroverken i Ryssland. Men hans försök att införa skolplikt (för de högre klasserna) och tillsätta ämbeten efter meriter mötte alltför starkt motstånd. Varför sitta i skolbänken om tjänsterna ändå ges utifrån efternamn liksom?

Självklart var han troende ortodox, men motståndare till vidskepelse och tolerant mot andra trosuppfattningar. Under sina resor i Europa tyckte han bäst om kväkarnas stillsamma sammankomster. Hans maktkamp med kyrkan – som hans far inlett – kan nog heller inte underskattas. Tidigare hade tsar och patriark varit jämnstarka, men Peter den store fick kyrkan på knä, något som sedan präglat den ryska kyrkan – och säkert bidrog till att den inte hade mycket att sätta emot när revolutionen bröt ut år 1917.

Under hotet från Sverige rustade Peter den store (långe) på bara några år upp armén och kunde totalt nedgöra svenskarna vid Poltava. Över 20.000 fördes bort i fångenskap och slaveri (fast några öppnade skolor som ryssar skickade sina barn till). Han byggde från ingenting upp en stor flotta som fick som sitt första uppdrag att korsa Östersjön (Västersjön?) för att sätta skräck i det som några år tidigare varit Europas mest väloljade krigsmakt. Även om ryssarna mest förstörde infrastruktur som gruvor och kvarnar lades här grunden för den rysskräck vi fortfarande lider av.

1718 var Sverige typ halverat och totalt kört i botten. När Karl XII sköts (kanske t o m av sina egna, men ändå förmodligen av en norrmän) var det inte många som sörjde i Sverige (självklart fick man hålla god – jag menar sur – min utåt men i princip alla längtade efter fred och frihet), men Peter saknade sin gamle antagonist och trätobroder. Trots allt fanns vissa likheter dem emellan – egensinniga, grandiosa samt motståndare till flärd och fåfänga. Men skillnaden: den ene konstruktiv, den andre destruktiv.

När Peter själv dog tog hans Katarina över. Hon hade som liten förrymd lantunge tillfångatagits och gifts bort med en svensk soldat. Man kan ana att hon som tsarinna tacksamt tänkte tillbaka på hur hon befriades ur svenskarnas våld och fick en långt bättre karriär.

Torbjörn Tännsjös memoarer

Har läst Torbjörn Tännsjös båda memoarböcker Vänsterdocenten och Etikprofessorn. Välskrivet om att gå sin egen väg och argumentera för sina åsikter i en oförstående omvärld. Det inger respekt, liksom hållningen att inte stänga in sig i ett akademiskt elfenbenstorn utan ständigt härja ute i den offentliga debatten och t ex av princip alltid tacka ja till inbjudningar från funktionshinderrörelsen – där det för det mesta handlat om fosterdiagnostik där ju Tännsjö menar att föräldrarna ska få välja vilka barn de vill ha – ungefär som det blivit väl? Han skriver besviket hur rörelsen inte lyssnat på hans så ihärdiga argumentation, men inte heller de judar och kristna som han försökt övertyga om att den synd som Bibelns Onan begick inte alls var onani utan vägran att bistå vid ”assisterad befruktning” – något dessa religiösa herrar (ofta) alltså borde förorda.

Böckerna innehåller även kusliga inblickar i den akademiska världen, särskilt KI där läkarexamen verkar trumfa andra meriter och där till slut Macchiariniskandalen briserade. Tännsjö satt i det granskande rådet men medger att han i början inte reagerade nämnvärt på anmälningarna där i skuggan av kulten kring det som skulle visa sig vara en veritabel charlatan. Slutsatsen blir att det finns problem med den här typen av grupper och råd (liksom andra insynsskyddade sammanslutningar, som t ex Svenska akademien) som t ex ska övervaka fusk – i värsta fall inom den egna organisationen. Exempelvis brukar den som är jävig gå ut ur rummet, men även den som står utanför dörren några minuter påverkar beslutet, kanske ännu mer än vid bordet. Han kommer fram till att utredning av fusk istället borde skötas av poliser och jurister. Även i Gillberghärvan hade han ett finger med i spelet. (Gillberg begick en kanske ännu grövre synd en Onan genom att förstöra sitt forskningsmaterial så att det inte går att granska, men drev sin sak ändå till Europadomstolen där han till slut torskade.)

Memoarer ska innehålla knäppa möten och raka omdömen om folk man mött genom åren och här kan nämnas föreläsning på filosofiska fakulteten i Nordkorea, ”debatt” med Horace Engdahl, en skål med Karadzic och handslag med Milosevic, tillsammans med Stig Strömholm av alla människor – för övrigt retoriskt oöverträffad i Sverige enligt Tännsjö (som är vänsterpartist sedan 1970 men har försvarat konservatism och i sina medicinetiska åsikter går på tvärs med partiet). En annan retoriker är Lars Gustafsson vars avhandling i filosofi (Språk och lögn) aldrig borde släppts igenom enligt Tännsjö. Men han ångrar den mobbning som svenska filosofer (inklusive han själv) utsatt den självsäkre författarfilosofen för. Så nog är han allt en mänsklig varelse den gode Tännsjö, även om – behöver det sägas? – jag inte håller med om allt. Hans omtanke kan jag förresten själv intyga för vi träffades en gång på 90-talet och började prata Bolivia, där han turnerat med Vänsterpartiets blåsorkester. Att gå bland hundratals bastubor och kornetter på den stora Urqupiñafestivalen i Quillacollo var nog en upplevelse om än något appart för en ateist (jo, det finns ett kapitel om Gud) att vistas i en så religiöst överhettad miljö. Några dagar efter vårt möte låg iallafall ett brev med en cd-skiva på hallgolvet. Tack för den och två givande böcker!

BOK AV CLAES G OLSSON: Doften av balsampopplarna – en uppväxt i skuggan av tuberkulos

Egentligen borde vi väl alla tänka igenom varför vi blivit som vi blivit, vilka faktorer som en gång formade vår personlighet och i vilket sammanhang vi växte upp. Gå till botten med oss själva – för att upptäcka att det under varje botten ligger en annan. Att sondera minnet efter barndomens känslor och upplevelser är nämligen ett bedrägligt arbete. På de platser i minnet där det med största sannolikhet brunnit starka känsloeldar är det för alltid utbränt och tomt. Det allra svåraste är slutet, då allt vi minns är förvanskat genom livsloppets vindlingar och omtolkningar.

Att minnena ljuger står klart för var och en som försökt jämföra barndomsminnen med sina syskon. Den intressanta frågan är som Claes G Olsson (född 1942) skriver i Doften av balsampopplarna – en uppväxt i skuggan av tuberkulos (2018 Recito förlag) HUR minnet ljuger och varför just så. I boken på drygt 300 sidor tar oss Claes med på en upptäcktsfärd till barndomens Ytterån nordväst om Östersund i Jämtland. Anteckningar, foton och dokument som han långt senare i livet fått tag på blir till skelett för de minnesbilder och drömmar som framträder från tidiga år, skolgång och pubertet.

Avgörande för livsutvecklingen var separationen från föräldrarna strax före treårsåldern. När tuberkulosen – eller lungsoten – tragglade sig genom landet sammanfördes föräldrarna med många andra ur sin generation på landets sanatorier. Dessa har kallats ”dödens väntrum” (av Sven Stolpe), men var också drivbänkar för kultur och bildning. En hel sanatorielitteratur finns och har för Claes varit till hjälp i förståelsen av föräldrarna. Själva berättade de varken om sjukdomen eller  om vad som skulle hända med Claes och hans bror.

Till hjälp finns också moderns journaler (”sannolikt föreligger hårt leverne…” osv), medan faderns inte går att finna. Det gäller även hans grav. Modern rensade bort alla spår av honom och under sin religiösa period kände sig Claes mer övertygad om Guds existens än om sin egen fars. Dennes stilmedvetenhet och finess blir ändå – tillsammans med en kvarlämnad skinnportmonnä – ett smalt band livet igenom. Boken återvänder ett par gånger till en lunch, då pappa Herbert kom ovanligt nära sin son genom att böja sig ner och knyta hans slips inför restaurangbesöket.

Medan fadern försvann ur sonens liv och dog 1950, återvände modern Ann-Marie från sanatoriet. Därför hette inte Claes idol Elvis Presley eller Tommy Steele utan Bo Carstensen –  Sollidens sanatorieläkare, han som botade mor (men alltså inte far). Men den förtroendefulla relationen till modern var för alltid skadad och några berättelser att hänga upp minnet på lämnade hon inte efter sig. Frågan om varför hon teg återkommer – en tystnad som Claes förbannar, men också förklarar. Föräldrarna var båda ”oäkta” och växte upp som fosterbarn. De hade brutit med allt som hörde till barndomen och sökte sig mot den sekulära och moderna borgerliga livsstilen i staden.

Även Claes blev ett fosterbarn, men trots att fostermor Selma var över 60 och en strängt konservativ pingstvän, som med hjälp av björkriset försökte hålla de båda bröderna borta från världens synd, finns en tacksamhet över att ha sluppit barnhem och adoption. Med list (och kanske en lögn) och envishet förhindrade Selma och modern att barnen kom i myndigheternas grepp. Men det är Selma som pryder bokens omslag. Claes skriver:
”Hon som i alla avseenden var olik min mor, mer än dubbelt så gammal och aldrig hade haft egna barn, en ensamstående äldre kvinna som levde i de djupt troendes fundamentalistiska föreställningsvärld” blev ”den enda person vi hade att ty oss till, därför blev hon vår trygghet, en ersättning både för mor och far och alla försvunna släktingar och bekanta.”

En ersättning för släkten blir för vissa den religiösa gemenskapen, men så enkelt var det inte för Claes. Han levde i spänningsfältet mellan moderns religionskritiska livshållning och fostermoderns moralistiska tro. Skur-Selma var en av de många ensamstående kvinnor ur arbetarklassen som valde pingströrelsen. Den förenade en nostalgisk tillbakablick mot ett samhälle utan nöjen och flärd med ett rebelliskt uppror mot en auktoritär myndighetskyrka. Claes skrämdes av det högljudda tungotalet under bönemötena och gruvade sig för Evighetens tutande hornmusik, men tyckte om att vistas i den folktomma kyrksalen, som låg under vaktmästarbostaden där han bodde. Jag uppskattar – och känner igen – ambivalensen inför den folkliga frikyrkligheten på den svenska landsbygden. Intressant är till exempel beskrivningen av predikanter som ”ser” honom som barn och tar honom ut på fisketurer – kanske ett uttryck för ett på sin tid ”nytt” manlighetsideal utan våldsamhet och hårda ord.

Parat med den underliggande oron och rädslan att åter bli lämnad fanns upplevelsen av att vara speciell, ja till och märkvärdig, något som kanske inte var så gångbart i 40-talets Jämtland. Till märkvärdigheten hörde skörheten och sjukdomen, den fläck på lungan som han med viss stolthet bar och som gjorde sig påmind i form av en ständig känsla av att vara sjuk och döende. Men även det faktum att ha bott de första åren av sitt liv inne i centrala Östersund var en avvikelse i Ytterån. Stadens modernitet och dragningskraft satte sin prägel på identiteten, trots att skrämmande och ångestfyllda upplevelser, som en brand och skolans virrvarr av korridorer och klassrum, också förknippades med staden.

I början av 1800-talet hade Östersund bara några hundra invånare, men som länets enda stad och centrum för politik och kultur lyste dess ljus desto klarare. 1886 bildades en fornminnesförening och året därpå en rösträttsförening. Den bekanta triaden arbetarrörelse, nykterhetsrörelse och frikyrka stod i ett så mycket bredare sällskap. Men någon hembygdskunskap och lokalhistoria förmedlades inte i Alsenskolan i Ytterån. Folkmusik, dräkter och dialekt var inte heller något som präglade denna by, som vuxit fram kring timmerflottning och några småindustrier.

Vid sekelskiftet lockade kurortens järnhaltiga vatten högreståndskunder från hela landet. Det är i den igenväxta kurortsparken som boktitelns balsampopplar doftar. Överhuvudtaget spelar dofterna stor roll för minnets återupplivande. Maträtter nämns, men verkar spela mindre roll för Claes, även om minnet av livets första honungsmelon vid Storsjöns strand är mycket vackert.

I brist på berättelser från släkt och ortsbor blir etnologin en metod för att dyrka upp barndomen. Denna vetenskaps begreppsvärldar som spänningen mellan stad och land, platsens betydelse eller det relativa i begreppet smuts får sin konkreta gestaltning i den borgerligt möblerade stadslägenheten på Prästgatan 50A och den förfallna gammelgården med sitt utedass på andra sidan landsvägen och kökets utdragssoffa där Selma och de två pojkarna delade bädd under vinterhalvåret.

Etnologin leder Claes tillbaka till barndomens by där han sökt upp gamla bekanta och även hållit föredrag på senare år. Ibland hade det varit intressant med ännu djupare etnologiska analyser av till exempel järnvägens, timmerflottarnas eller fiskets betydelse. Fascinerande är också minnet av den sommar då Claes upptogs i ett arbetslag som tillfälligt lagade en järnvägsbro i Ytterån.

Från medelmåttiga skolbetyg, bland annat på grund av skolans oförståelse för dyslexin, över yrkesverksamhet som damfrisör nådde Claes 2010 doktorsgrad med avhandlingen Omsorg ochkontroll – en handikapphistorisk studie över tiden 1750-1930.Barndomens möten med samlaren Mus-Olle och översättaren Arthur Magnusson har säkert puffat på mot etnologistudierna, men mot dess inriktning på handikapphistoria har även andra personligheter givit inspiration. Som Tord, som på grund av sin funktionsnedsättning aldrig fick gå i skola, men skjutsade Claes på sin trehjuling mellan de glesa husen i Ytterån.

Claes G Olssons intresse för handikapphistoria ledde 1987 fram till bildandet av Handikapphistoriska föreningen. Sin egen bakgrund har han till exempel använt genom att låta etnologiprofessor Billy Ehn skriva en internationellt publicerad artikel utifrån moderns journaler och anteckningar.

En doktorsavhandling är en stark bedrift, men Doften av balsampopplarnaär kanske en ännu större personlig kraftansträngning –  om än på ett annat sätt. Och som med alla goda böcker uppstår igenkänning. Undertonen av sorg och övergivenhet slår an en sträng, eftersom jag själv skildes från min mor just i samma ålder som Claes och även kan känna igen hur ett yngre syskon, som inte drabbas i samma känsliga ålder, växer upp till en trygg och helgjuten person. Till och med doften av popplarna får jag i näsan, i mitt fall de som växte i herrgårdsallén mot folkhögskolan där jag växte upp. Kanske skulle man ändå ta modet till sig och börja nysta i dessa avlägsna men ständigt närvarande nervtrådar. Tack ska du ha för den idén Claes!

Emil Erdtman

Vad skulle Simón Bolívar ha sagt om Venezuela?

Brukar ni också fundera på vad Simón Bolívar skulle sagt om han damp ner i sitt gamla hemland Venezuela – där han idag dyrkas så förbehållslöst av den BOLIVARianska revolutionen. Nja, nu satte han aldrig sin fot i något fritt Venezuela, även om han var född vid den kust som Cristopher Columbus i brev till drottning Isabela av Spanien beskrev som paradiset på jorden. Bolivar var nämligen diktator i Storcolombia när Venezuela slutligen bröt sig loss år 1830. Då bestämde han sig för att dra till Europa, men dog på vägen, 47 år gammal/ung. Desillusionerad och trött uttalade han sina sista ord: att göra revolution är som att plöja i havet.

Det var revolution enligt franskt mönster han kämpat för alltsedan dagen (1805) då han på Monte sacro i Rom svor att viga sitt liv åt Amerikas befrielse. Det gjorde han under många år och hann vara president i lite olika länder, bland annat det som bär hans namn. I en fiktiv film som jag såg på cinemateket i La Paz skälls han ut för sina machofasoner av amazonen och härförerskan Juana de Azurduy. Skamsen och vagt medveten om sin unkna kvinnosyn utbrister Bolivar att landet nog snarare borde heta Azurduy, inte Bolivia.

Socialist var han förstås inte, den var knappt påtänkt vid denna tid. Snarare blev han alltmer konservativ. Han förbjöd till exempel läsning av liberalen Bentham och flirtade alltmer öppet med den först så hunsade katolska kyrkan. Han funderade till och med (efter senare svenskt manér) på att bjuda in någon lämplig europeisk ädling att bli kung över hans Gran Colombia (efter att han själv dött såklart). Det var just dessa reaktionära åtbörder som fick de liberala herrarna i Caracas att baxna och knäcka Bolivars dröm om en enad sydamerikansk motkraft mot USA.

Columbus hade rätt om paradiset. Ett bördigt och frodigt land med mängder av sötvatten. Därunder guld och olja, kanske allra mest i hela världen. Förutsättningarna för ett blomstrande samhälle borde finnas – eller så är rikedomarna som så ofta en förbannelse. Idag river venezolanerna i sophögarna efter något ätbart. Korruptionsnivån är enligt Transparency International i nivå med Kongo och Libyen. Mordtalen är dubbelt så höga som hos grannarna Colombia och Brasilien, som ju inte heller är särskilt våldsbefriade länder. Kokainrutterna går sedan länge via Venezuela och bryter sönder samhället.

Ja, vad skulle han sagt till sina 200 år yngre anhängare? Skulle han nämnt den dag år 1813 då han (för ett enat Sydamerikas räkning) stormade in med sina trupper i Venezuela för att befria landet?

Månadens dikt: februari 2019

Dypp tipp dyppdypp

Mot en sten djupt nere i grottan
på klippväggen skuggestalter

En av dropparna väter min panna
får mig på fötter igen

Kravlar och kränger
upp genom bergets tunnlar
försöker minnas och göra kloka vägval

Det är nutid
och framtidPå utsidan terasser och vaggande majsfält
gestalter i periferin

Frågar mig vilka jag först ska söka upp

Medverkan i tidskriften Intra

Jag intervjuas i tidskriften Intra nr 3 2018

Intra 3 /2018

Gunnar Ekelöf

Vid den gamla kvarnen i Mölna

I september 2018 besökte jag Mölna på Lidingö, en gammal kvarnmiljö vid inloppet mot Stockholm. Här vistades ofta poeten Gunnar Ekelöf (1907-1968) hos sina vänner Knut Jaensson och Tora Dahl. De var något av extraföräldrar och jag ska förklara varför. Pappa Gerhard hade kommit till Stockholm från Smålands djupa skogar, satt tung över Bibeln och smakade aldrig starkt. Ägnande sitt liv åt – ja, vad trodde ni: arbete. Men inte vilket arbete som helst, utan börshaj. Efter några år var han en av de rikaste – miljonär bevars – och kunde äkta en av stadens allra finaste flickor. Denna högreståndsdam – von nånting – drack dyra viner och reste jorden runt i jakt på utsökta antikviteter.

Lille Gunnar – enda barnet – höll hon kort (måste ju bli en respekterad borgare) medan fadern – som var över 40 – slösade med sin kärlek. Men ett snedsteg hade han ändå begått i sin ungdom, något som skulle kosta honom livet. På en bordell ådrog han sig syfilis och sjönk inför den lille sonens ögon allt djupare ner i galenskapen – och sedermera döden. Nu fick modern släpa med den lille grabben på alla sina utlandsresor – med museer, vernissager och fina salonger. Gunnar lärde sig manér och den goda smakens lagar. Livet igenom bar han skräddarsydda kostymer och i ungdomen gled han runt som en annan dandy i sin öppna sportbil (hade jag haft sinne för bilar hade jag nu kommit ihåg vilken sort det var) – och köpte en fräsig motorbåt av en lirare som kallades Ragge (visade sig vara stöldgods).

Han umgicks med konstnärer och bankirer, tog håglöst upp söta flickor på en tur, så osocial verkar han inte ha varit – fast under studieåret i Uppsala (persiska, sanskrit och sånt – latin och grekiska kunde han redan utan och innan) avstod han från Valborg. Satt ensam på Flustret över en kopp te – och över den spanske medeltidssufin Ibn Arabi. Och under en ensam julafton i Italien stötte han ihop med ett gäng glada julfirande svenskar men tackade nej till invit. Är man poet så gäller det att vara lite svår… Och svår ansågs hans poesi vara – inga versaler, ingen interpunktion, varken rim eller reson. Att den första diktsamlingen Sent på jorden överhuvudtaget gavs ut kanske vi förresten ska tacka Krüger för. När han sköt sig rämnade nämligen fadersarvet och Gunnar fick – såsom poeter pläga – hanka sig fram på stipendier och honorar, krälande och hukande inför förlagens redaktörer för att erhålla något nådefullt förskott. Med borgerlig uppväxt gällde det att bevara viss stil – i klädedräkt och matvanor.

Ett bröllop klarade han också av, men hustrun förlorade han till Karin Boye som varit i Berlin för att få svar på hur hon skulle hantera sin homosexualitet. Svaret blev jakande och hon kom hem som en ”djärv kvinnojägare”. Ekelöf förlorade nästa tjej till Eyvind Johnson, som visserligen var gift – och just därför ville denna Irma gifta sig för att komma i bättre förhandlingsläge. Maj försvann sedan in och dog i den tuberkulos som grasserade i landet på den här tiden. Med Gun blev det ett ganska långt resonemangsäktenskap byggt på vänskap. Det slutade med att familjekretsen beslöt att den yngre systern Ingrid skulle ”träda i hennes ställe”. Hon födde 1952 dottern Suzanne, som blev Ekelöfs enda barn.

Ekelöfs umgicks med sin tids författare, var ett tag involverad i socialistiska Clarté och bodde någon tid i samma hus som Ivar Lo på Bastugatan 21. Men inte ens det gemytliga Söder och husets bedårande utsikt över Riddarfjärden fick honom att riktigt trivas i Stockholm. Han reste istället runt i Europa och talade – och översatte från – engelska, franska och italienska. Givetvis behärskade han dåtidens skolas förstaspråk tyska, men i Berlin 1933 skrämdes han av stämningen. Han kunde känna vartåt det barkade och jag tänker att det just är sådant – bland annat alltså – som samhället behöver poeternas känselspröt till – så även i våra illavarslande dagar.

Bara någon dag före krigsutbrottet 1939 räddade han sig med sista tåget upp mot du fria Nord. Han reste med 17-årige halvbrodern som på 17-åringars vis tyckte nazzarna var häftiga där de otåligt stampade på järnvägsstationerna – och ibland segervisst gormade ”vi ses i Sverige!”. Men Ekelöf förfasades och publicerade sitt antinazistiska manifest Samotrake i Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning, en av få medier som trotsade censuren och tog tydlig ställning mot Hitler. Ekelöf hade gjort vapenfri tjänst och kunde ibland kalla sig naiv, men det är ju intressant att inte bara kvinnor som Wägner och Bang vägrade se dödande som en metod för samvaro mellan folken.

Något år flydde han till lappländska Dorotea där han njöt av att kriget knappt märktes. Men när flera andra författare följde efter – dragna till den uppåtgående stjärnan? – förlorade han kanske sin unika ställning i byn eller så blev det lite för intellektuellt. För mot vad man kanske tänker sig roades Ekelöf av dotterns serietidningar och gav sig den på att bryta ner idéerna om högt och lågt, fint och fult inom konst och kultur. Det där blev ju gängse på 70-talet, men Ekelöf banade vägen redan på 50-talet med diktsamlingar som Strountes och Blandade kort. I sitt magnum opus En Mölna-elegi, som han slet med i 23 år, vävde han samman barnramsor, ordvitsar och graffiti från romerska bordeller (på originalspråk såklart) med referenser till andra poeter och anteckningar från bortgångna släktingar.

Kring den gamla kvarnen i Mölna på Lidingö strövade han gärna under vistelserna hos Knut Jaensson och Tora Dahl, som varit föräldragestalter för den unge Ekelöf. Med tiden gled de isär, bland annat spelade Ekelöf alkoholvanor in. Han drack i princip varje kväll, men verkar inte ha spårat ur eller förlorat sin skärpa. Och poetiskt gick ju karriären bra. 1958 valdes han in i Akademien och uppfyllde plikttroget sin uppgift, trots att han kände sig obekväm i de formella sammanhangen (hade väl i ungdomen svurit att stå fri från allt vad klubbar och kotterier heter).

Ekelöfs kanske mest kända dikt om att ”Jag är en främling i detta land men detta land är ingen främling i mig!” handlar inte bara om högstämda känslor utan om hans strul med byråkratin och de stelbenta reglerna i det nya ”folkhemska” Sverige. I det alltmer likriktade efterkrigssverige kände han mer samhörighet med utstötta minoriteter och raderna ”Jag har av ett blod som aldrig kan spädas, i mina ådror ett dricksglas fullt!” syftar på en judisk förfader som gett honom en andel blod motsvarande just ett dricksglas.

Dikten slutar med att han drömmer sig tillbaka till ”de fattiga stundernas vilda Sverige”. För i de ”välfödda stundernas trånga ombonade Sverige där allting är stängt för drag … är det mig kallt.” Han trivdes verkligen i dragiga torp och ville leva i och genom naturen, var t ex sedan barndomen fascinerad av orkidéer. I omgångar bodde han ute i sörmlandskogarma, men kunde inte motstå frestelsen att ibland åka in till Stadshotellet i Trosa. Under vinterhalvåret kunde han sitta där ensam och beställa in de allra mest poetiska rätterna ur Kajsa Wargs kokbok.

/Emil Erdtman

Vandringshelg i Dalarna

 

Månadens dikt: augusti 2018

Med vandringsstav mot en höjd i öknen
höga tuvor och kaktusar
händer som hjälper varandra

En grav står plundrad på toppen
gapar hjälplös mot vår tunga andning
men ger lä när vindarna sveper

Slumrar till i det sneda gruset
drar ett strå över det sträva tyget
fuktiga slingor

Bort mot en blågrå horisont
böljar gråa kullar
som din nakna hud

Världens mest avlägsna plats

Kanske är det värmen, men ibland får jag en närmast pervers längtan till riktigt avlägsna platser. Och då menar jag inte Gotska Sandön eller Svalbard, inte ens Påskön och Pitcarn, utan typ Tristan da Cunha – 200 mil söder om närmaste bebodda ö, Saint Helena, och utan reguljära förbindelser med omvärlden.

Det var de djärva portugiserna som först gav sig i kast med Sydatlanten och skådade öar som St Helena, Ascension och Tristan de Cunha – därav de latinska namnen, det sista på sjöfararen själv. Öarna är egentligen skyhöga vulkantoppar på den mittatlantiska ryggen – den skarv mellan kontinentalplattorna som så tydligt syns vid Tingvalla på Island.

Falklandsöarna – där fransmännen först klev i land – är i och för sig ingen kota i den där ryggen, men får vara med i den här historien, som börjar med att den sydatlantiska mångfalden förbyttes i brittisk monokultur när det behövdes en riktigt bred säkerhetszon runt trofén Napoleon, som år 1815 satts att dö på St Helena. På Tristan da Cunha posterades då en skotte vid namn William Glass – om nu fransoserna skulle få för sig att ta bakvägen förbi Antarktis för att frita sin kejsare – och dessutom komma så nära att Glass hann ro ut och sänka skeppet.

Tristan da Cunha är egentligen en lavasvart vulkan som sticker upp 2000 meter över havsytan. På klipphyllor och skrevor bor de albatrosser och petreller som trivs med underkylt regn och konstant snålblåst. På nordsidan (som tur är med tanke på solen) har lavamassorna bildat en platt landtunga där Glass reste sin hydda. Även om klimatet hade vissa likheter med hans skotska hemöar måste han fått en rejäl släng av lappsjuka härute – och vi får väl förlåta att han lockade över fru och döttrar som sällskap och hjälp. Under 1800-talets lopp strandade sedan en vinddriven ryss, någon italienare och en skeppsbruten holländare.

Från denna lilla koloni härstammar dagens knappa 300 tristanbor. Här lever de på fisk och feta humrar och odlar potatis några kilometer från bosättningen. Dit går öns enda väg – och enda busslinje. Tristan da Cunha kan stoltsera med många rekord i ”remoteness”. Här ligger till exempel världens mest avlägsna golfbana. Men egen båt rekommenderas! Den årliga postbåten RMS Saint Helena har pensionerats och är till salu. Vid sjukhusbehov chartras sydafrikanska fiskebåtar för den veckolånga överfarten in till Kapstaden. Att postväsendet kollapsat världen över (eller är det bara i Sverige?) drabbar öns största inkomstkälla: frimärken – eller så är filatelisterna ett troget och köpstarkt släkte…

Flera märken från 70-talet har grälla motiv av den svenska skärgårdsmålaren Roland Svensson. Han följde nämligen med tristanborna tillbaka när de 1963 återvände till ön, efter att ha evakuerats på grund av ett vulkanutbrott strax intill bosättningen år 1961. Ingen dog men hus sattes i brand av de flygande eldkloten. Den avlägsna drottningen i norr förbarmade sig i sin nåd och gav asyl åt imperiets förlorade söner och döttrar. Alldeles för soligt och varmt, tyckte väl tristanborna, dessutom bullrigt och smoggigt som det var i 60-talets England. Hål i tänderna fick de också för första gången. Det räckte väl med de åkommor som förfäderna tagit med sig – och som gått i arv i brist på nytt friskt blod. Men lite nya friska vätskor hoppas jag de fick med sig hem.

Foto: wikipedia

Öarna i sydatlanten låg förr strategiskt utmed allfarlederna, men sedan Suez- och Panamakanalerna byggdes hamnade de i ett bortglömt bakvatten. Stiltjen bröts 1982 när den argentinska militärjuntan råkat hitta en karta och upptäckt en utrikisk ögrupp strax utanför den egna kustlinjen. Kanske tog de till och med reda på att ögruppen ägdes av en medelålders dam vid namn Elizabeth och i praktiken styrdes av en annan lady kallad Margaret. Berusade av sin machismo tänkte de väl att det skulle bli en enkel match att snuva dessa kärringar på några vindpinade öar. För sent insåg koryféerna i Buenos Aires att den ena ladyn var smidd av järn och den andra mån om de sista resterna av sitt världsomspännande imperium. Södra Atlanten är brittiskt innanhav! Och skall så förbliva!

Vi vet alla hur det gick. Britterna sänkte Argentinas stolthet kryssaren Belgrano och nedkämpade i närstrid (den sista i historien?) de fattiga och otränade tonårsgrabbarna som juntan skickat iväg – till råga på allt utan mat så att flera faktiskt svalt ihjäl. Den soldat som dristade sig att stjäla en höna från någon övergiven farm straffades av sina egna – inga kommunistfasoner här inte! – genom att naken bindas fast mot den iskalla och blöta marken. Det vittnas till och med om att fåraherdarna på ön stack åt de stackars småpojkarna från fiendeland en och annan fårskank. De överlevande argentinarna paddlade hem med svansen mellan benen och ska man se något positivt med kriget (det ska man förstås inte) är det väl att den del av befolkningen som tyckt att det var lite häftigt med militärdiktatur nu insåg att den inte var mycket att skryta med, ens i militärt hänseende. Ett år senare återinfördes demokratin och pampas folk höll sig i fortsättningen på landbacken.

De 2000 rödbrusiga farmarna i Stanley belönades med visumfrihet för att de valt Union Jack framför en blodig sydamerikansk junta. Tristanborna har ingen visumfrihet, men tydligen flyttar ungdomarna till Falklandsöarna när de vill komma ut i stora världen. Annars lyder Tristan under St Helenas jurisdiktion. Där har gravvaktarnas ättlingar nyligen dragit upp en landningsbana och öppnat flygplats. Vissa öbor verkar dock våndas över att den stilla lunken nu kommer vändas i massturism. Mer flyg åt världen alltså – och smidigare kontakter mellan människor!

Workshop i Arkhangelsk 25 juni 2018

Här skriver ShareMusic om den workshop jag höll i Arkhangelsk.

Emil i Arkhangelsk

Månadens dikt: juni 2018

hav utan fåglar 
dag utan sol

vulkan utan berg
ö utan strand

skog utan träd
äng utan djur

lava utan färg
sten utan form

hamn utan kaj
by utan torg

bord utan duk
säng utan kudde

stig utan namn
stup utan staket

utsikt utan torn
himmel utan gräns

vind utan mål
öde utan slut



Månadens dikt: maj 2018

Himmel över ökenvägen
karavan genom taggiga ruiner

Enkelriktad stig mot bergspasset
svunna byar med ihopfallna brunnar

Vid en skyddande mur faller vi ner
under kanten ljudet av en källa

Vattnet en gåva
även åt dem som aldrig passerar

Det svämmar över och gör marken mjuk
dränker den som kommer nära


Månadens dikt: april 2018

En hård skare täcker den luftiga snön
barnen susar fram över den utan att tänka på det förtryckta livet därunder

Men uppviglaren ruvar på en plan
de uppstudsiga stjälkarna
de omstörtande maskarna
de kulturradikala blommorna ligger redo

Fräcks huggs istappen av
somnar in på den torra marken

De sista snöknölarna upplöses i intet
röda flammor spritter i de bruna fjolårslövem

I den gamla
gården lyfts innanfönstren försiktigt bort
de yttre bänds upp mot den friska vinden
damm och skräp yr
ihopknutna trasor dras isär

Skalet spricker
gnistorna alstrar liv

Månadens dikt: Mars 2018

Staden tjuter och mullrar
drar efter andan i den ljumma kvällen

Ambulanserna ilar ut och in från sjukhuset bakom kullen
kaffe i små platsmuggar

Diskoteket börjar dunka nere på 45:e avenyn
skarp rom i höga glas

Bakom det höga järnstaketet har växterna ro att resa sig höga
ljusen får fladdra i frid

Det knastrar från en svartrostig spis i hörnet
stora rotfrukter simmar i den blanka soppan

En volontär placerar varsamt tummade sånghäften på vita platsstolar
sopar iväg en och annan kackerlacka

Det är avgränsat och reglerat
men för den som nyligen sluppit ut från landets hårdaste fängelse en fristad
en mellanstation
en sluss ut mot livet
en sista chans att hugga

En illa tilltygad flock släntrar högtidligt ner från övervåningens sovkojer  
sköra vingar växer ut på grova ryggar

Den väderbitne boskapstjuven som varje natt färdades miltals över llanon
räknenissen som styrde utpressningsindustrin
uroxen som drog de tyngsta jobben
den vige spelevinken som gled över murar och tömde fickorna på den han slog armarna om
motorcykelekvilibristen som fångats av krankmaffian och begått allt vidrigare mord från sin hoj

Nu tysta i väntan
beredda

Uppbrott
det är ikväll
vändningens kan ske

När trafiken mojnat hörs bäcken i ravinen
kvällens första svala bris drar in mellan tegelpelarna
en doft sveper in
tröst—förmaning
hopp—krav

Den förste reser sig
kastar sig ut över bråddjupet

Månadens dikt: Februari 2018

CORTÁZAR

En liten avkrok i gräshavet
en enkel lärarbostad med loppor till sällskap

Stora skräniga klasser ska lära sig samhällets ordning och grund
uthärdligt med några timmar fransk litteratur på ett nybildat universitet

Tills massorna bär fram sin populist mot Casa rosada
en ny samhällets ordning och grund ska läras ut 

Pampas höga gräs skymmer sikten
flykt in i megastadens dimmiga kaféer
flykt ut över haven

Mot världens centrum för den som törstar frihet
där konsten gör vilda språng och halsbrytande litterära experiment tälja fram runt kaféborden
krokiga slängar som blir hängande i taket

Vännerna – de tillfälliga – slår tankens tärning
suspekt vodka och sladdriga pommes frites
i jazzens rytmiska stötar och vågskvalp

Stadens broar och gator blir en del av blodcirkulationen
dess vulkan av associationer och söndersmulade lockrop

Vänder ut och in på minsta tilldragelse
ser det kusliga i vardagens trivialiteter
kan även litteraturen lösas upp i sina beståndsdelar och strös som aska över tiden?

Ständigt nya dragiga kyffen hos vakande tanter
böcker och papper i en koffert med borttappad nyckel
tills exilens klocka slår

Är det religionen som styr människan eller tvärtom?

Tycker det är konstigt att så mycket kring Akilov kretsar kring frågor om hur religiös han var. Det framstår som att religion ensamt kan få människor till vilken galenskap som helst. Kanske var det all asbest han sanerade som steg honom åt huvudet… Nävars, det var förmodligen ett aktivt val han gjorde – att slå in på ondskans väg – med religion som redskap.

För mig har iofs inte mördande och lemlästade av oskyldiga barn något med religion att göra, men ok, det kan kanske finnas sådana uttryck för religion beroende på definition. Och möjligen kan det då falla in under religionen islam att kriga i kalifatets namn. Men denna våldsamma ådra inom islam är iallafall inte den stora mittfåran. Som muslim finns en uppsjö andra, mer människovänliga och livstillvända, traditioner att välja bland.

Därför tycker jag det är fel att tala om ”våldsbejakande” som ett nästan passivt accepterande av ett faktum – bejaka, tack och bock. Snarare handlar terrorism om ett våldsjagande, att på förhand ha bestämt sig för att begå brutala dåd och SEDAN vända och vrida på varje sten – förlåt vers – för att legitimera dessa. Terroristiska jihadister har gett upp sin medmänsklighet och tro på livet, de vill själva dö och i sitt självmord skada så många som möjligt. Är det religion eller inte? Akilov verkar iaf inte särdeles djupsinnig och from. Och om han tror att terrordåd FÖRHINDRAR staters engagemang mot terrorism kan han inte ha så väldigt utvecklat intellekt heller.

Visst kan de flesta dras in i sekter och listiga rekryterare kan använda ett religiöst språkbruk som dyrk för att få människor att offra sitt liv för deras nycker, men min poäng är att religionen inte är någon oemotståndlig aktör utanför människan, ingen ostoppbar kraft som ensam kan få oss att begå bestialiska handlingar mot oskyldiga människor ute på gator och torg.

Det är heller inte så att de gamla texterna besitter någon inneboende hypnotisk kraft att få oss till att göra vad som helst. Någon självskriven tolkning följer inte med nödvändighet ur texterna. De blir levande först när de läses OCH tolkas i ett möte med människors erfarenhet, livssituation och föreställningsvärld. Våra egna ambitioner vägleder omedvetet tolkningen.

Texttolkningen är en förflyttning till referensramar långt från deras ursprung. Bilder och symboler lyfts ur ett sammanhang till ett annat och får ny betydelse när paralleller dras mellan händelser i texten och nutiden. Även den mest benhårda fundamentalist som säger sig läsa rakt upp och ner som det står och slaviskt lyda varje stavelse i texten gör ett urval och sin tolkning. För också den som påstår sig följa ordalydelse till punkt och pricka tar emot texten och budskapet i en viss situation och gör en överföring av betydelser från en annan kultur i en avlägsen forntid till sin egen situation. Och även den bokstavstrogne väljer sina ställen och gör ett urval bland inte sällan motsägelsefulla budskap. Avilov drack alkohol, men vägrade fläsk. Han – precis som alla vi andra – väljer och vrakar i religionens stora fyndlåda.

Men är det inte Muhammeds utfall mot meningsmotståndare och tvivlare som triggar jihadismen? Jo, men tolknkngen är inte självklar. Även den allra klaraste order till mannarna i Medina på 620-talet att meja ner allehanda fiender uttalades i en specifik situation. Att överföra den till 2000-talets Stockholm bygger på en pervers ansträngning att kränga in sin egen våldsdyrkan i religiös dräkt för att motivera redan uttänkta illgärningar. Att omvandla forntidens ord om jihad och svärd till dynamit, drönare eller Spendrupslastbilar är egentligen en ganska skruvad exegetisk krumbukt. För övrigt är väl den vanligaste överföringen av jihad att det ska tolkas som en inre kamp och strävan att bli en bättre människa.

Men jag kan inte islam tillräckligt – även om jag plöjde koranen i min vetgiriga ungdom – så det känns ärligare att exemplifiera texttolkning med kristendomen. För även den som vill begå hemskheter kan hitta ett och annat till och med i det så kärleksstinna Nya testamentet. Himmelriket ska ryckas ner med våld och Jesus kommer minsann inte med fred utan med svärd och splittring mellan familjemedlemmar. Men att Jesus t ex snedtände på ett fikonträd så det vissnade betyder inte att vi ska gå runt och förbanna fikonbuskar. Inte ens den för många kristna tydligaste av alla gudomliga ordrar, missionsbefallningen, har varit entydigt tolkad genom historien. ”Vår egen” Martin Luther menade att den bara gällde där och då och fortsatte lugnt med sin bibelöversättning medan hans katolska kolleger for jorden runt i jakt på ofrälsta själar. Olika tolkningar görs.

Fundamentalisters bekymmer handlar mer om rätt handlingar än själva tron. Mat, kläder och åtbörder spelar större roll än tankegodset. Det betyder att det är ganska enkelt att checka av mot urkunderna. För sällan har de sedvänjor som sägs vara grundade i texterna sitt ursprung där. Det står inget i de hinduiska vedatexterna om änkebränning och inget i Koranen om några huvuddukar eller om att be fem gånger om dagen. Inte heller ges någon uppmaning till kvinnlig – eller ens manlig – omskärelse. Allt är sedvänjor som pressas in i texterna. Däremot skriver Paulus om att kvinnor bör täcka sitt (långa) hår. Fast det rådet till en specifik församling i Korint för 2000 år sedan behöver ju ingen följa idag. Och om vi nu ska kopiera någons beskrivna handlingar kan vi lika gärna följa Paulus själv, som förmodligen helt självsvåldigt bestämde vad han satte på kroppen.
Mänga tror också att religion handlar om att försöka upprepa det som de allra första i den egna religionen gjorde. Tanken finns i kristendomen, men har framför allt dammats av bland de saudiska wahhabiterna som med hjälp av oljepengar (som de fått av resten av världen) nu sprider sina läror om återgång till 600-talets ursprungliga islam. Nu väljs och vrakas ganska rejält för varken gigantiska shoppingcentra eller radarsystem fanns på den tiden. Alltså ett bra exempel på selektiv tolkning.

Men i och för sig är det inte så lätt att veta exakt hur folk levde sina liv på 600-talet. Särskilt som Saudiarabien systematiskt förstört många arkeologiska lämningar framför allt i Mecka. Viss vägledning kan bud och lagar ge. För det som förbjuds är ju ofta det som praktiserades – annars behövs inga förbud. Att Muhammed förbjuder sitt folk att komma druckna till bönen tyder snarare på ett hejdlöst supande än på att absolutismen slagit djupa rötter den ”första tiden”. För övrigt finns väl heller inga korantexter bevarade från 600-talet så att vi kan veta säkert ens vad Muhammed sa. Sedan har jag aldrig förstått varför just nybörjare ska vara förebilder. Snarare byggs väl visdom och erfarenhet på genom generationerna. Förmodligen är de kristna och muslimer som lever idag klokare än de allra första – om de byggt vidare på tidigare generationers lärdom.

Jag tror mycket väl religion – och helt oavsett ”sanningsanspråken” (om han med fikonträdet var en del av eller variant av Gud – eller om denne Gud en bit in på 600-talet tyckte det blev för mycket frihet och kärlek och lade hårdare bandage på sin mänsklighet) – kan ge tröst, sammanhållning och stimulans. Framför allt fyller kyrkor, tempel och moskéer en social funktion. Själv uppskattar jag den mänskliga igenkänning över årtusendena som finns i de gamla myterna och berättelserna. Men något facit över rätt och fel, tillåtet och förbjudet är de inte. De duger inte till att detaljreglera lagar och bestämmelser i dagens samhällen. Det går inte att tillämpa lagar från gamla Judéen, Arabien eller ens ett västgötskt 1200-tal. Rättsväsende och politik får vi tillsammans lösa med demokratiska samtal och sunt förnuft.

Det finns en etisk utveckling hos mänskligheten. Dödsstraff är avskaffat i många länder och vi tänker idag längre än till den egna familjen och klanen. Just på grund av denna evolution kan vi inte ställa samma krav på forna tiders profeter. Att t ex föreslå äktenskap för homosexuella hade varit helt obegripligt på Jesus eller Mohammeds tid. Men att Jesus umgicks med samhällets utstötta (icke-judar, prostituerade, spetälska, skattmasar – ja tänka sig) var omstörtande och satte igång en rörelse där människokärleken är principen. Den kan vägleda oss och även tona ner de mer obskyra textavsnitten i kanon.

Vad är då Koranens övergripande budskap? Vad är tendensen? Kanske ett gott och rättrådigt liv med barmhärtighet för den som gör fel. Muhammed försökte införa ordning och reda i ett klansamhälle där män hade oinskränkt makt. Från att ha fått ha hur många fruar som helst satte han taket till fyra och för första gången fick kvinnor ärva. Visserligen bara hälften, men konsten är att fortsätta på den inslagna linjen och fullfölja de påbörjade processerna. Och inte som Sverige på 1600-talet förvalta den lutherska individ- och jämlikhetsrevolutionen genom att införa en grym strafflagstiftning baserad på Gamla testamentet. Då var det vi som hetsade med heliga krig mot stackars polacker och otrogna tyskar. Det ger hopp om att positionerna inte är för alltid låsta.

Sökandet efter livets mening och grubblande över varats beskaffenhet silas genom människors situation, längtan och kamp i alla möjliga livssituationer. Men en sund och genomtänkt religion krigar inte. Den vill mänskligheten väl, den förenar och delar inte upp i vi och dem. Den lyfter värdefulla principer och sätter oss på spåret. Vi får själva jobba vidare. För det är vi människor som utövar religionen, det är vi som väljer hur vi använder och förstår den – hur vi läser, tolkar och handlar. Alla har ett ansvar att använda sitt förnuft och den Inneboende kompass (man behöver inte heta Kompass i efternamn för att ha en) som pekar ut riktningen.

Bolombolo

I den colombianska avkroken Bolombolo tillbringade den svenskättade poeten León de Greiff några av sina mest produktiva år. När jag visade min tavla ”Bolombolo” på de Greiffs egen festival i Korpilombolo muttrade kännarna om gatlyktors utformning och den absurt öde gatan. Sådär ensam är minsann ingen flicka i Bolombolo!

Men det här är mitt Bolombolo, precis som León de Greiffs Korpilombolo är en produkt av längtan och drömmar.

Mitt Bolombolo ligger mellan gröna kaffeberg i en inskjutande bukt av Caucafloden, inte så smärtsamt pittoreskt som den gamla provinshuvudstaden Santafé de Antioquia en bit nedströms, men med en rejäl bro, en vägkorsning och en lugn böj av floden – att simma i utan att dras med i strömmen mot kajmanernas rike.

Hit begav sig alltså León de Greiff år 1926 efter att ha kastat den strikta bankkostymen och brutit upp från det inrutade tjänstemannalivet uppe i det kylslagna Bogotá. Nu skulle skaldas och levas bohemliv! Bland vanliga människor, riktiga människor – med blod i ådrorna, svett på ryggarna och sälta i mungiporna.

Men den kompakta hettan och den myllrande marknadsgatan ner mot den sandfärgade floden gjorde dagarna till en enda lång väntan på natten – den mjuka omslutande, räddande vännen: Natten. Då lade sig stojet kring fiskbryggorna och de skramlande hästkärrorna låstes in i sina bodar av glesa vidjor.

Då, bland de dova färgerna och klingande ljuden av skrovliga glas i den ruffiga baren, lösgjordes pennan, levde tanken och störtade poesin fram i rytmiska pulser. Mitt i det svarta brann en låga, framträdde färger: gröna, lila, röda…

Var det inte detta som förfäderna omtalat? Hur natthimlen plötsligt sprakade av färg. Den djupa midvinterhimlen med sin spegel av knastrande snö. Och som små flagor i det evigt vita ensliga byar och gårdar, hukande lador och pörten.

En av dessa platser – i eller utanför Lappland, vem visste? – ljöd som det slamrande Bolombolo, fast med korpens ödsliga kraxande istället för guarapodrinkarens sluddrande läte.

León de Greiff föreställde sig Korpilombolo som Bolombolos motpol i allt, inte bara geografiskt och klimatologiskt, utan även mentalt. Det avlägset andra, det bortträngda nordiska arvet, som så vilsamt svalkade sinnet med sitt gnistrande kallbad.

Nätterna i Bolombolo fyllde skrivhäftena, men León återvände till Bogotá för att få umgås med andra poeter och bli en värdig familjefar åt fyra barn.

Sverige fanns där som en hägring, en gammal berättelse om von Greiffar som konspirerat mot kungen, men till slut tröttnat på det alltmer krympande kungariket (till råga på allt utsålt till en ofrälse fransos) och – med en avskedsdikt av självaste Tegnér – intagit en bit av den alldeles nyfödda republiken Colombia, på den tiden två och en halv gånger Sveriges storlek.

Carl Sigismund och hans Lovisa Petronella återvände aldrig till fäderneslandet trots vädjande brev från en åldrande biskop, som bad till alla makter han kände om att en gång i livet få se sina barnbarn.

Sverige förblev en fördold fantasi genom generationerna, lagrad längst ner på själens botten. Tills León de Greiff i 65-årsåldern bosätter sig några år i Stockholm, vankar på dess gator utan att lära sig det klara men ack så tilltrasslade språket.

Om han någonsin kom till sitt Korpilombolo vet jag inte. Det blev kanske aldrig av till slut. För väl i Sverige verkar förtrollningen vara bruten. Som den hägring det var upplöstes fantasin om det mystiska köldriket.

Hade han åkt till Korpilombolo då på 60-talet hade han sett en helt vanlig svensk tätort – med post, bank och polis, med vårdcentral, arbetsförmedling och försäkringskassa. Längs Överkalixvägen simhall, skoaffär och järnhandel – ja allt en människa behöver.

För León de Greiff – som drömde om det ödsliga och tysta – hade 2018 varit att föredra: en avfolkad by med ett par åldrade sparkstötare längs Strandgatan. En enda liten butik där flyktingarna handlar små tilltugg till tröst i ensamhetens långa väntan.

Är det samma tilltugg som Sigismund och Petronella knaprade på under den långa överfarten till den nya världen? Och under ljumma kvällar medan gulddrömmarna förbleknade därborta i provinsen Antioquia? Medan den längtande familjen i norr sjönk ner mot jordens mörka hjärta.

Emil Erdtman januari 2018

Utställningen Andra sidan i Korpilombolo 1-13 december 2017

Utställningsbild från Korpilombolo

Utställningsbild från Korpilombolo

Utställningsbild från Korpilombolo

Vernissage 1 december 2017

Initiativtagaren till Nattfestivalen och jag

Medborgarhuset i Korpilombolo

Artikel i Sändaren nr 49/2017 Normkritik – en frihet eller en boja?

Vi styrs av oskrivna regler och uppfattningar om vad som är bra och dåligt, fint och fult, rätt och fel. Dessa allmänt accepterade gränser för åsikter, värderingar och beteenden kallas normer, efter latinets ord för vinkelhake.

Att bli medveten om normerna och förhålla sig kritisk till dem borde väl inte vara kontroversiellt? Ändå har den så kallade normkritiken i media framställts som en officiell lära som alla måste följa. Är det ett missförstånd eller finns fog för kritik av normkritiken?

Det var bakgrunden till frukostseminariet Normkritik – frihet eller boja? Som hölls i Andreaskyrkan på Södermalm i Stockholm, i samarbete med Universitetskyrkan Stockholm och studieförbundet Bilda.

Samtalsledaren Göran Gustafsson inledde med en illustration från sina barns förskola där de normkritiska pedagogerna läste sagor om normbrytande familjer, men skruvade på sig när han föreslog ett besök i stadsdelens koptiska kyrka.
—Vi måste jobba även med de normer vi upplever som hotfulla, sa han.

Pedagogerna Lotta Björkman och Elisabet Langmann verkade däremot trivas i 1800-talsfrikyrkan på Södermalm – enligt Göran Gustafsson ett uttryck för sin tids normkritiska rörelse. Lotta Björkman har utbildat i normkritik alltsedan Skolverket i en rapport 2009 rekommenderade det normkritiska perspektivet. I Allmänna råd från 2012 ingick att både personal och elever skulle ”diskutera egna normer och attityder”.

Normkritik verkar vara ett svenskt fenomen, även om inspiration kommer från pedagogen Kevin Kumashiros distinktion mellan att tala om den andre och processen (othering) som skapar och förstärker det som är annorlunda. Framförallt är normkritiken en reaktion mot toleranspedagogiken som utgår från en ”normal” överordnad grupp som tolererar de avvikande utan att nödvändigtvis inkludera dem. Normkritiken undersöker istället orsakerna till varför vissa ses som avvikare och vill sedan förändra dessa maktordningar.

Lotta Björkman betonade att vi behöver normer om allt från barnens turtagning till demokrati och goda relationer. Normkritiken tar däremot sikte på förtryckande normer som begränsar val och livsmöjligheter. De utestängande och diskriminerande normerna fördelar makt och resurser på ett ojämlikt sätt genom att belöna dem som följer normerna och bestraffa dem som bryter. Den som inte passar in osynliggörs och utesluts ur gemenskapen.

Normer är omedvetna för dem som inte avviker och därmed har privilegiet – och makten – att kunna passera obemärkt. De som passar in har svårt att förstå normbrytarna, men det kan också vara plågsamt att tvingas följa normerna. Lotta Björkman tog ett exempel med en vaktmästare på landet som egentligen ville vara musikalartist.

Normkritik ska handla om att stanna upp och titta på sig själv för att bli  medveten om de osynliga normerna och sedan förhålla sig kritisk till hur man påverkas av dem, att med nyfiken blick betrakta det man upptäcker.

Men nu har alltså även normkritiken börjat uppfattas som en pålaga och pekpinne. Göran Gustafsson berättade att han känt sig ängslig inför seminariet och vägde sina ord på guldvåg. Även Lotta Björkman kom efter en tid som utbildare att må allt sämre av de spänningar som uppstod kring normkritiken. En förklaring ser hon i att normkritiken inte stannade vid ett tänkesätt utan förpackats i färdiga metoder. Inte minst skolorna har efterfrågat handfasta metodmaterial, som i värsta fall förstärker föreställningen att det finns ett rätt och fel.

Elisabet Langmann är forskare i pedagogik och har analyserat normkritiken vetenskapligt. Hon anser att det finns djupt rotade normer och traditioner som är värda att bevara, men pekade framförallt på risken att normkritiken stelnar till en ideologi med egna renlärighetskrav och en uppdelning i de som förstår och de andra, de oupplysta. På så vis skapas nya främlingar som normkritiken har svårt att hantera. De som inte hänger med och fattar det här med normer hamnar utanför. En annan fara ligger i att inre eller yttre språkpoliser bevakar hur saker sägs istället för vad som sägs.
—Vi måste få leka med orden, ta risker, ändra oss och provtänka, sa Elisabet Langmann.

De båda pedagogerna var ense om att självreflektion, inte lydnad eller upprepning av vad andra säger, är vägen till verkligt lärande och därmed nya sätt att handla.
–Inte ens dokument om mänskliga rättigheter kan rädda oss om vi inte tänker och vågar göra bedömningar själva, sa Elisabet Langmann.

En sådan mognad ger möjligheten att omformulera och experimentera med normerna – något som av organisationen Settings har kallats normkreativitet.
– Att bli medveten om normerna så att vi kan bryta mot dem för att utveckla våra individuella förmågor och valmöjligheter är en stor befrielse, sa Lotta Björkman.

Demokrati är samhällets ram – vinkelhaken – inom vilken vi är fria att välja olika sätt att leva – vare sig det är som frikyrkomedlem eller transperson, eller båda! Elisabet Langmann talade om vikten av att skapa frirum där normer vidgas istället för att snävas in. Ju fler som ryms desto bättre. Om normkritiken kan föra oss dit är den en möjliggörare.

Korpilombolo

Månadens dikt: november 2017

Efter tid utan mål
befrias trossen

Ankaret kan landa
stenar alger
sugande djur

Botten
plats att utgå från
att vridas från
i allt snävare cirklar

Månadens dikt: oktober 2017

I snabb ritt närmar vi oss borgen
bron som kastas över avgrunden

Vi lösgör bagaget
trevar uppför dunkla trappor

Längst in kartan med lösningen på gåtan
får ljus genom trånga gluggar

Fina streck över skrynklig yta
i rött pilen vi sökte

Kraften som i tysthet drar oss mot centrum
den punkt där polerna byter plats

Medan vi stod där minskade avståndet
trådarna drogs närmare varandra

Färden hade tagit sin början
snart inneslutna i kärnan

Skänninge

Precis som i min barndoms Rimforsa är det första man ser när man närmar sig Skänninge en enorm silo. Det här är bondbygd uppå feta jordar – och det är anledningen till att människor flockats här sedan urminnes tider. För bakom silon – och fångvårdsanstalten – gömmer sig en historisk pärla.

Vid vadstället över Skenaån korsade den gamla kungsvägen huvudstråket upp mot Bergslagen. Så många har trampat vägen att en djup hålväg bildats strax norr om vadstället. Här har människor mötts och bytt varor under lång tid. Höjdpunkter i Skänninges årscykel är alltjämt ”marken” vid Olofsmäss i slutet av sommaren.

På senare tid har ju arkeologer hitta kristna gravar i Västergötland från 900-talet. Kanske får vi någon gång även flytta kristendomens insteg i Östergötland bakåt i tiden. I Skänninge fanns iallafall inte bara en utan två kyrkor redan på 1000-talet: S:t Martins kyrka och Allhelgonakyrkan. Den senare blev som 20 meter lång stenkyrka högborg för hela Västanstång (Östergötland väster om Stångån).

Skänninges storhetstid infaller på 1200-talet.  Ja, kanske kan vi sätta höjdpunkten till 1248 då Birger Jarl förestod Skänninge möte och gavs fria händer att bygga det nya landet av ingen mindre än kardinalbiskop Vilhelm av Sabina, upprest från Rom. Mötet beslöt även att präster hädanefter skulle leva i celibat. Hade man nått den höga åldern av 50 kunde man i och för sig få dispens från det nya påfundet att präster inte skulle få ha fru och barn.

Birger Jarl var vid tiden också en mogen man och man kan fundera över om han under sina pendlarresor mellan sitt nygrundade Stockholm och barndomens Skänninge (ja, Bjälbo då, en bit utanför) funderade över var nästa milleniums huvudstad egentligen borde ligga. Helt klart hade det – med vår fäbless för att asfaltera bördiga marker – varit enklare att bygga en svällande storstad på Östgötaslätten än bland knöliga kobbar och skär uppe i Mälardalen.

På 1200-talet grundades två dominikankloster i Skänninge. Svartbröderna drogs till städerna där de tiggde ihop sin mat (tänk vad de hade jagats av våra moderater…), och Skänninge dög alltså som stad enligt dessa kontinentala kyrkomän. Munkklostret S:t Olof var Sveriges första tegelbyggnad och här verkade Pethrus de Dacia (Dacia utgjorde hela Norden), Sveriges första författare, som skrev trånande – men ack så fromma – kärleksbrev till sin Kristina långt bort i Stommeln.

Skänniges nunnekloster invigdes 1281 av Ingrid Elofsdotter, brorsdotter till Birjer Jarl, som rest till Rom för att utverka påvens tillstånd. Hon dog efter några månader på abedisseposten i sin hemstad, men alltså med livsmålet uppnått. Detta var hundra år före Birgitta och med största sannolikhet den stora förebilden för vårt första helgon (en av Birgittas döttrar sattes t ex i S:ta Ingrid). Ingrid hann förresten en bra bit på den knaggliga vägen mot helgonförklaring. Relikerna av henne skrinlades till och med, men sedan kom Birgitta ifatt på upploppet och knep den svenska glorian. Ingrid av Skänninge föll i glömska.

Utanför staden låg det som jag själv tycker är väldigt intressant, nämligen landets första hospital. De spetälska fick egen mark och en del allmosor för att klara sig. Korstågen spred lepran, har jag läst nånstans.

Centrum i staden var väl torget. Nja, det här med torg var en nymodighet i vårt land. Det vanliga var att samlas längs en bygata (i Skännige Digra gatan), lite bredare och livligare än vanliga vägar, men inte på fyrkantiga stenlagda plattor.

Men i medeltidens Skänninge var kanske hälften av befolkningen tyskar, och de byggde sina handelshus runt torg med rådhus, kyrka och krog. Deras – garparnas – kyrka var precis som i Stockholm den allra största och ståtligaste i staden.

Denna tegelkyrka från 1306 kallas inte längre Garpekyrkan utan Vårfrukyrkan och är sedan lång tid hela stadens kyrka. Och det vackra stenlagda medelstidstorget har återgått i svearnas (förlåt, öst-göternas) händer, som vanvördigt använder det som uppställningsplats för sin bilpark.

Visserligen har tyskarnas gamla skampåle åter rests på torget i Skänninge, och till och med fått godkänt i en folkomröstning. På medeltiden användes sådana beläten för att binda fast äktenskapsbrytare och andra grova brottslingar, allt under härskarnas fana – eller ”stadens stenar”.

Det var Olaus Magnus som ritade av denne ”Ture lång” i sin Historia över de nordiska folken. Själv född i Skännige satt han på 1550-talet vid Piazza Farnese i Rom och sörjde sitt ödelagda katolska hemland. I barndomsstaden hade under hans vuxna år både S:ta Ingrids kloster och S:t Martins kyrka brunnit ner, Gustav Vasa hade beordrat att tegelmurarna på S:t Olov skulle plockas ner och 1552 revs Allhelgonakyrkan för att ge sten åt hans slottsbygge i Vadstena. 1543 drog den nye självutnämnde kungen dessutom in stadsprivilegierna för papistfästet Skänninge, som ju inte hade något existensberättigande i det rike han snickrade åt sig själv – och möjligen åt sina söner.

Skänninge har väl aldrig repat sig sedan dess. Den lilla staden lever sitt småstadsliv genom seklerna. Stadens genier flyttar till Stockholm: bildhuggaren Niclas Schenander som snidat epitafierna i Vårfrukyrkan, men dog i misär – och Adolf Fredrik Lindblad, ”oäkta” barn som blev kompositör och salongslejon med nära band till självaste Jenny Lind. Men det sägs iallafall om rådman Axbom att han minsann aldrig lämnade sitt Skänninge. Idag finns ett skolmuseum i hans hus – strax intill två andra museer i det Gamla Skänninge. Ett avbrott i seklernas lugn är Elefantupploppet 1806 då folk gick bärsärk för att få se en elefant.

Som barn tog min morfar med mig ner till träbron mot Järntorget för att mata ankorna. Han visade den då tyvärr rätt ointresserade lillgrabben de olika museerna. Mormor gick sina inköpsrundor, där lojalitet var viktigare än priset. Bror Gösta hade slakteri, så där köptes allt kött osv. Mamma hade sitt första jobb på Helgongatan.

När stadens apotek, som funnits i hundratals år, bommade igen hade hon flyttat. Och 1971 uppgick slutligen Skänninge i Mjölby kommun – och på en av mina bilder syns Mjölbys fana vaja bakom Ture lång… 1973 slutade tågen att stanna. Men på senare år har de tydligen börjat stanna igen. Kanske finns det hopp.

Här låg Sankta Ingrids kloster

Välkommen till Skänninge!

Skenån

Hålvägen vid Skenaån

Järntorget vid Skenaån

Kartbild över 1200-talets Skänninge

Modell över Sankta Ingrids kloster

Modell av S:t Olofs kloster (?)

Modell av det gamla rådhuset (?)

Vårfrukyrkan

Dopfunt och Kristus i Vårfrukyrkan

Vårfrukyrkan

Rådhuset och Vårfrukyrkan

Apoteksinteriör på Sjölingården

Centralskolan

Stadshotellet med bra lunchbuffé

Interiör från stadshotellet

Interiör från rådhuset

Rådhusets gavel med Rikstelefon

Missionskyrkan

Helgonagatan

Skridsko på Axbomsgårdens museum

Konstnärsbostad som Mjölby kommun ville måla om

Ture lång

Jag på Järntorgsgatan

Familjen går Helgongatan fram

Simon från Saint Barthelemy

Min morfars morfars far blev moderlös vid åtta års ålder när mamma dömdes till döden för att ha kvävt ihjäl det barn hos fått med grannbonden. Han placerades hos denne bonde – och fader, men ska ha drivits till hårt slit utan särskilt mycket i magen. Inom ett par år dog även mormor och morfar – av sorg över livets villkor kan man ana. Själv dog han vid 24 års ålder efter en båtolycka (men hade alltså hunnit klämma ur sig en liten avkomma – och för det är jag honom evigt tacksam). Ja, det var hårda korta liv de levde bara för några generationer sedan.

Min anfader bodde på en långsmal liten svensk ö – och när författaren Jon Kahn går tillbaka till sin morfars morfars far hamnar han på en annan liten svensk ö av ungefär samma storlek. Fast i Västindien. Gustav III ville nämligen slå sig in bland de stora kolonialdrakarna. Ja, till och med ärkefienden satt ju på tre öar i Västindien. År 1784 lyckades han få Frankrike att släppa till Saint Barthelemy mot franska privilegier hemma i Sverige.

Detta var början på något stort, tänkte kungen. Men ön visade sig vara liten, karg och utan färskvatten. Det enda som skulle kunna ge några inkomster var slavhandeln – och det höll Sverige på med fram till 1847, långt efter det att England och Frankrike förbjudit slaveriet. Under ett par månader 1814 hade Sverige även Guadeloupe, men mäktigare än så blev inte kolonialmakten Sverige. Det här med att kolonier var ovant och något större engagemang fanns väl heller inte på hemmaplan. Bland vanligt folk var det få som överhuvudtaget kände till ön.

Förutom vita som var fria och svarta som var slavar fanns en kategori ”fria kulörta” som bestod av frigivna slavar och de barn som tillkom genom samexistensen på ön. Svenskarna var kanske inte så många egentligen, men på regelbundna förordnanden utsändes guvernör, präst, notarie och läkare. Dessutom kom folk av lite enklare slag, som sökte lyckan eller bara längtade bort från kölden och fattigdomen därhemma. Årstafrun sörjer till exempel i sina dagböcker en Kinberg som dragit till Saint Barthelemy efter tiden som hennes favoritbetjänt, då han smugglade ut den förbjudna drycken kaffe till frun – och som de inmundigade tillsammans djupt inne i Årstas skogar.

Jon Kahns har skrivit Simons längtan (2017) om Simon som föddes på Saint Barthelemy av en mor från Halland och en far från Norrköping. Familjen hade en liten smedja och en bar dit de svenska ämbetsmännen ofta kom för ett glas rom. Kanske inte guvernören själv, men väl Samuel Fahlberg som skickades ut som läkare, men även drog upp stadsplanen för staden (byn…) Gustavia och i Linnés anda samlade och upptecknade allt liv som kom i hans väg.

Under de oroliga åren kring 1809 tyckte Fahlberg att den avsatte kung Gustav IV Adolf gott kunde få komma till ön och på så vis fortsätta vara lite kunglig på en egen Kurrekurreduttö. Men en sådan fräckhet föll inte de nya härskarna hemma i Sverige i smaken och Fahlberg dömdes fredlös för sitt högförräderi. Han levde 25 år efter det på en holländsk grannö, som då även den fick sina blommor och bin klassificerade. Strax före sin död gavs han amnesti.

Fahlberg lärde även upp prästen Forsström att pressa blommor och nåla fjärilar. Att ordna skapelsen blev viktigare än att orda om den och när Simon var konfirmationsmogen skickades han till metodistpastorn för att läras upp i kristendomens grunder. Långt senare ska Simon söka tröst för sin ångest hos metodisterna i Stockholm. Det var Samuel Owen som inte bara tog verkstadsindustrin till Sverige utan även metodismen. De samlades i en paviljong bakom Jakobs kyrka enligt Jon Kahns efterforskningar.

Simon drömde hela sin ungdom om att lämna den lilla ön och se det hägrande fosterlandet i norr. Kring 1814 äntrar han båten Delphin och kommer efter två månader till Göteborg och sedan Stockholm. Men nu står hans längtan istället till ön där han lämnade alla sina systrar, varav en tvillingsyster med oroligt sinne. Att tolka de enstaka breven som krånglade sig över haven gav väl mer frågor än svar. Och är det saknade barndomslandet en solvarm karibisk ö med klara vatten och lugna människor blir det nog inte lättare. Särskilt stor var kontrasten mot 1820-talets Stockholm präglat av trångboddhet, sjukdomar och träck på gatorna – som fryser och blir blixthalt på vintern.

Simon tar sig ändå fram med hjälp av sina goda kontakter och sin fingerfärdighet i smedjan. Han får sex barn och bygger upp en egen verksamhet bland utskänkningsställena och jungfruburarna i Gamla stan. Det är intressant att tänka hur bakgrunden på ön med dess lilla svenska koloni underlättar kontakterna i olika samhällsklasser. Simon kan ju både engelska och franska, och särskild med franskan går det att komma med på franska klubbar och tala med högreståndspersoner – fast deras franska mest är en fisförnäm fasad, inte det levande språk som Simon talar. Det använder han tillsammans med en svart man som lagman Ollongren – som flera andra gjorde – tagit med sig hem från ön.

Förmodligen var denna barndomskontakt Simons närmaste vän och den som bäst förstod hans längtan till ön och vilsenhet i Stockholm. Alltså den frigivne slaven. Med Ollongren var förhållandet mer komplicerat – ett av bokens mer komplexa porträtt. Han har tjänstgjort på Saint Barthelemy och har ett nära men också olycksaligt band till Simon. Nä, mer än så avslöjar jag inte om handlingen i boken. Det är vad jag förstår en berättelse med fakta i basen och fantasi som pikant krydda, släktforskning när den är som mest lustfylld och som mest angenäm för andra än de närmast sörjande att ta till sig.

Hur gick det då för den tafatta kolonialmakten Sverige?
Efter knappt hundra år genomfördes en folkomröstning på ön och bara en enda röst lades för fortsatt svenskt styre. Frankrike fick tillbaka ön för 300.000 kr och har inte släppt den till denna dag.

Tankar om bortglömda avvikare – denna Pride-dag

Ett kort stopp i Älvdalen. En snabb titt i den fina kyrkan och en i baptistkapellet. Från kyrkan fick jag med mig en broschyr som i vanlig ordning beskriver orgelpipors längd, krucifixens ålder, antependiers kulörer och brudbänkars snillrika snickerier. Kort sagt en redig inventarieförteckning utan särskilt mycket av kött och blod. Den lilla minnesskriften jag fick i baptistkapellet var av annat slag. Då handlar det om människors kamp för att fritt få utöva sin religion.

På 1850-talet var det fortfarande förbjudet att samlas till sång och bön utan prästmans överinseende i Sverige. Församlingsmedlemmar dömdes därför till vatten och bröd på länsfängelset i Falun. Erik Ersson som dömdes i flera omgångar tyckte det var ”bra svalt” i de tunna fångkläderna på vintrarna. Det dagliga brödstycket var inte stort, men vatten fick han så mycket han ville. Värre än finkan var den efterföljande kyrkoplikten då han tvingades stå på knä mitt i kyrkan under hela gudstjänsten och därefter förhöras i den rätta läran.

Andra dömdes till kännbara bötesstraff. Hade man inga riksdaler hemma i chiffonjén utmättes en ko, ett väggur eller några kopparkittlar. I en av de hårresande berättelserna står en mor just och kokar mat till barnen när fjärdingsman störtar in och vänder upp och ner på kitteln för att få med sin bot. Det hände också att barn rycktes ur föräldrarnas armar för att föras till tvångsdop i kyrkan. Jag vet inte om prästerna tyckte att de utförde en Gudi behaglig gärning i att rädda oskyldiga små från helvetets lågor, men säkert ledde detta förfarande till allvarliga trauman hos både vuxna – och barn.

Fast ännu mer illa berörd blir jag av mobbningen som till exempel förekom från lärarna i skolan. Då de odöpta barnen inte ansågs ha några riktiga namn kallade vissa (man hoppas det bara var en) lärare barnen för typ ”Olle Persson jänta nr 3”. Att baptisterna skaffade barn kunde dock ingen hindra, men däremot står det om en präst som ska ha gormat att ”sådana villoandar ska inte få föröka sig” när ett ungt par sökte om lysning. Innan borgerlig vigsel blev möjlig levde därför vissa frikyrkliga som ogifta. Att kärleken kom från Gud tvivlade de nog inte på och för den behövdes inga magiska guldringar eller någon överhets godkännande.

Den allmänna anklagelsen (framfört t ex i en sockennämnd) var att baptisterna ”avviker från den bestående ordningen”. De hotade endräkten – och enfalden vill vi säga idag – i samhället. Alla skulle stöpas i samma form och den som trotsade samhällets enhet stöttes bort. Vi förfasar oss över shejkerna i gulfen och krigsmullorna i Afghanistan, men det är bara drygt hundra år sedan som maktapparaten fungerade på liknande sätt i Sverige – även om ingen dödades för sin tro. Som tur var fanns ett land i väster som tog emot de förföljda flyktingarna och inte trodde samhället skulle kollapsa på grund av en relativt stor invandring.

Jag tänker på detta idag när Pride-tåget går genom stan. Religionsfriheten infördes slutgiltigt i Sverige 1951 och vi tar det som självklart att folk får tro och tänka vad de villl. Homosexualitet var å sin sida brottsligt till 1944 och sedan sjukdomsförklarat till 1979. Visst finns diskriminering och mobbning kvar, men jag tror ändå Pride för många numera uppfattas som ett firande av ett liv i frihet och tolerans. Kanske borde fler grupper uppmärksamma den frihet de vunnit. En Pryd-parad för dem som firar religionsfriheten kanske. Men sedan tycker jag vi slår ihop alla marscher och parader – givetvis med en återuppstånden tillgänglighetsmarsch – till en enda, en Frid-parad i ett – ja, I have a dream – lyckorike där alla får plats, även de som "avviker från den bestående ordningen".

Månadens dikt juni 2017

Vi stiger genom himlarna
smeker den jord som var vår
lämnar för gott den blå planeten

De gröna skogarna är borta
vattendragen tömda
guld och mineraler har grävts upp

Naturen har vänds i kultur

Färden är enslig och mörk 
sorg och saknad fyller oss
men på den röda jorden väntar slott av luft

I dessa har odlingar beretts
frön skickats i förväg med projektiler
vattenfabriker pumpar dag som natt

Vid vår ankomst ska grödorna vara mogna
ge liv och mättnad ytterligare någon tid
nya uppfinningar göra en framtid möjlig

Kulturen vändas i natur

Inför nedstigningen delas röda karameller ut
genom stoftlagren suger vi på vår dröm
tills luftslotten tornar upp sig 

Månadens dikt maj 2017

Inne i den djupa skogen blänker en källa
den ligger på en höjd och får sitt vatten från jordens inre

Vi dricker och
begrundar naturens under
hur den här källan bestämt platsen för vår samling

Vi går ner mot den gamla gården
släkten redan församlad runt bordet

Under förfädernas stränga blickar
men med milda pajer på faten

Den nu äldst levande reser sig och tackar
det är långt mellan gångerna nu
långa bilfärder som måste anträdas

För ett kort möte i flykten
glada hälsningar och fraser

Vad skulle väl då passa bättre en poesins koncentrat
tankar som dröjer kvar som en saltpastill

Jag slår i glaset
vill be att få läsa en dikt

Löper linan ut
tystnad skrap host

Vi går alla ut i vårens grönska
barnen leder leken

Årstafrun

Årstafrun

Märta Helena Reenstierna von Schnell (1753-1841) växte upp i småländska Tofteryd där hon lärde sig allt om hur en stor gård ska skötas. Hon skickades som 19-åring upp till konungens stad för att lära sig franska och fina manér. Det var samma år som Gustaf III avvecklade demokratin och satte sig själv i dess ställe.

På en fettisdagsbal på Råcksta uppvaktades lilla Märta av den dubbelt så gamle ryttmästaren von Schnell. Han hade stridit för Katarina den stora och doktorerat på ”Guds rätt över människorna”, men just köpt en gård med moderna byggnader på en medeltida grund. Från stranden syntes Söders häjder och en liten skymt av Stockholm.

Snart ståndar bröllop och Märta Helena blir fru på Årsta. Hon föder i rask takt åtta små varav sju dör i späd ålder. Bara Hans Abraham överlever tills han i 30-årsåldern går genom isen strax utanför gården. Tog han i själva verket sitt liv? Hans håg hade stått till musik och träslöjd och inte den militära bana som föräldrarna stakat ut. Fadern dog strax före sonen i svåra plågor. Varken blodiglar eller senapsdegar botade. Enda tröst var på slutet att genom fönstret följa livet i trädgårdens skatbo.

Men under familjens glansdagar firades Märta Helena varje sommar på Helenadagen med en hejdundrande fest. Ja, otaliga kanoner dundrade över Årstaviken (som verkligen var en vik utan kanal till Hammarby sjö) när födelsedagssaluterna avfyrades. Betjänterna (till vardags vanliga drängar) hade ilat runt bland gårdarna i söderort för att bjuda till årets höjdpunkt nere på sjöängen.

Där flödade spriten från det egna bränneriet och när herrskapet dragit sig tillbaka njöt tjänstefolket av de kvarlämnade slattarna tills solen gick upp. Men även under årets gråare dagar verkar det smygas i gårdens skåp och gömslen. Pigan Katarina var årsbarn med frun och hittades bara 50 år gammal försupen och livlös på hönshusgolvet (med reglad dörr).

Det är sådana detaljer som fascinerar med de dagböcker Märta Helena skrev under nästan 50 år. Hon började 1793 när hon anträdde sitt livs resa – den till Uppsala. Hon fyllde 40 och det lutherska enväldet 200. Efter dagar av skumpande på gropiga vägar kunde hon träda in i den mäktiga dômen där kungar och bemärkta låg församlade.

Ja, döden var en del av livet på Årstafruns tid. Med jämna mellanrum beordras de sju barnskeletten fram ur släktkryptan i Brännkyrka. Och otaliga är de gånger kusken nödgas spänna för schäsen för en tur in till stan där något fint folk står lik. Och en så inflytelserik dam som Reenstierna von Schnell krävde inte sällan enskild visning.

Men när det vankades avrättning med stegling i galgen på Skanstull fick hela tjänstestaben fridag för att avnjuta det makabra spektaklet. För trots att Märta Helena älskade att åka till Drottningsholm och sola sig i glansen av samhällets grädda ömmade hon på sitt eget sätt för de sina. Och hon var inte främmande för att själv hugga i tobaks- och kålland. Hon lappade och lagade med sin prilla i munnen,

Tjänstefolket var hennes dagliga förströelse, men också bekymmer. De fattiga barnen i torpet där man inte ens hade råd att föra mors lik till kyrkan. Eller flickan i torpet uppe på bergknallen som dog av ett blixtnedslag. Ingen pardon fanns dock med den fala Johanna, ”svarta fan”, som eggade både make och son – och därför åkte på porten efter avslutat beting.

Det fanns trots allt en tydlig rågång mot de lägre stående. Det som ende sonen fick mest stryk för var alltför gemytligt umgänge med tjänstefolket. De fattiga fick förstås sina julkorgar med korvar och ljus, men när kusken störtade in i de inre gemaken var orlovssedeln snabbt framme.

Mamsellerna var däremot sällskapsdamer från finare familj. Efter ett fylleslag på äldre dar hamnade den trofasta mamsell Lovisa bredvid frun i sängen och snarkade så förskräckligt att hon inte fick en blund. Mamsell Lovisa, prästdottern från Sala, som i ungdomen drömde om ett syndigt samboskap med trädgårdsmästaren Grönberg stod möjligen modell för Almqvists Sara Widebäck i Det går an.

En annan mamsell blev blind efter en misslyckad ögonoperation och därför satt på Drottnknghuset. När hon om somrarna fick komma ut för att sprita ärter och till söndagen klämma in sig i den vonschnellska bänken längst fram i Brännkyrka skymtar fruns varma tankar – åtminstone för det egna ståndet.

Märta Helena åkte ofta in till stadens teatrar och Gustaf III:s opera. I sin ungdom umgicks hon med Bellman och skulle hela livet nynna på hans sånger, särskilt de om trösten djupt därnere i buteljen. När han satt inlåst på slottet (för obetalda skulder) under sina sista dagar skickade Årstafrun godsaker och välgångsord.

På ålderns höst trädde en ung gamäng in med sin luta och återupplivade epistlarna från ungdomen. Han fick sig förstås en rejäl hacka i testamentet. Kanske även ungdomenskavaljeren Kinberg som under kaffeförbudets dagar smugglade in den bruna salighetsdrycken till Årsta, men sedan drog till den svenska kolonin Sankt Barthelemy och därifrån sända desperata tiggarbrev.

Men när den förmögna damen försöker sälja resterna av julskinkan fast det gått dynt (mask) i den undrar en nutida betraktare. Men såklart är det svårt att bedöma vad som var normalt för 200 år sedan. Märta Helena levde till exempel omgiven av militärer men förskräcktes när bygdens unga pojkar släpades till fronten och deras föräldrar blev galna av vanmakt och oro.

Hon är framsynt och skriver insändare i 1820-talets tidningar om att kärrorna gott kan åka åt ena hållet på Hornsgatan och åt andra på Brännkyrkagatan, men också om ungmörnss löjliga hattmoden. När hon på gamla dar får rådet att husläkaren att någon gång ta sig ett bad inser hon att det gått många år sen sist och att det faktiskt var riktigt skönt.

Författaren Lars Widding bodde många år i förorten Årsta utan att känna till herrgårdens flitiga dagboksförfattarinna. Vid ett litteraturmöte i Dalarna talade Rune Lindström och de andra dalaförfattarna oupphörligt om Årstafrun. Widding blev med tiden ännu mer förhäxad och läste i dagböckerna varje dag. Delar av dem hade då givits ut i tjocka band efter att ha på 1930-talet ha hittats på en vind.

Tänk vad mycket historienärhet vi gått miste om ifall den som hittade de dammiga luntorna helt sonika hivat dem i soporna… Enligt dagböckerna lät sig Märta Helena flera gånger, men något porträtt hittade aldrig Lars Widding. Nu har det dykt upp ett. Och så här ser den gamla gården ut 2017.

Årsta

Månadens dikt april 2017

Vagnen kränger frusna slätten
rasar ner genom jordens skorpa

Mörkret fyller själen
river ränder i dess grova hinna

Härnere värmer svavelångor
bubblar giftbassänger

Förrädiskt vackert
men såren svider

– – –

Vagnen kränger
lämnar djupa spår
tar sig till slut igenom

När vi ser ljuset har det frusna smält
på träden sväller vårsolsknoppar
och sakta läker såren

Månadens dikt: mars 2017

Medan kondoleanserna ilar mellan husen i byn
stiger du själv sakta upp genom skyn

Väl framme slås räkenskapsböckerna upp
vart uttalat ord ska synas genom Skaparens lupp

Du huttrar och fryser i det kalla rannsakningsbadet
Domaren bläddrar och suckar, men så är han vid sista bladet

Han reser sig och slår ihop bokens tunga pärmar
går fram till vågen och kavlar upp sina mantelärmar

Orden viktas och läggs på tvenne fat
ett för kärlek, ett för sladdrigt prat

Nu svajar faten, ja det står och väger
Han mumlar, men vad är det han säger

Sa han vänster och ner mot de fördömdas lågor
eller höger och upp i himlens etervågor

Månadens dikt: februari 2017

En elektrisk puls
ett magnetiskt fält

Det rycks i tåtar och krattas i maneger

Det smäller och klickar
det svävar och dansar

Det drar och det bänder
det surrar och spänner

Det väser och fräser
trasslar och strular

Det knakar i fogar och gås upp i linningar

Människor glider
till och från varandra
genom
bortom

Månadens dikt: januari 2017

Det ljusnar över paradgatan
natten har spolat den ren

Jag halkar på de buckliga gatstenarna
som med tiden slipats blanka och svarta

Nu ser jag deras symmetriska mönster
nu när människomassorna från skymningen bara är ett minne

De rörde sig som tröga ormar ner genom gränderna som korkats igen av trafiken
på mittrefugen spanar de efter lediga bänkar eller ett frestande gatustånd
skratt och diskussion, tutande brusande minibussar

Nu hörs istället det dova suset från den underjordiska floden
den som färgats orange av alla industrigifter
och som en gång svämmade över när en glaciär rämnade
bilar och människor sveptes med ned i dalen

Numera hålls vattenströmmen i schack av raka murar
men någon stadsplanerare har ännu inte anställts

Från ravinen i botten reser sig sneda trappsteg av den leran mjuka svajande
på de lösa klippkanterna staplas klossar och torn
uppkastade i ett virrvarr bakom svarta trådar

Smala balkonger med snidade järnräcken
bredvid kubiska kolosser i grälla färger
varje hus söker sin egen nyans
ropar ut sin personlighet

Längre ner sprängs landskapet sönder i raviner och hålor
den formbara marken töjs och bända
nya skepnader tar form genom tiden
mönster med en helt annan symmetri

Inkallajta

Den centrala helgedomen i Inkallajta

Alla vet att Bingham upptäckte Machu Picchu 1911. Men hur många vet att svensken Erland Nordenskiöld upptäckte Inkallajta 1913? Han var iallafall den som först grävde ut stället och beskrev det vetenskapligt. Machu Picchu var ett skrytbygge, tänkt som sommarresidens eller tillflyktsort. Inkallajta däremot var en faktisk huvudstad för den östra delen av imperiet, Collasuyu (ungefär nuvarande Bolivia). Härifrån regerade inkorna Tupac Yupanqui och Hayna Capac på sina visitations…resor – som hela imperiet runt kunde ta upp till sju år. Båda platserna är mycket smakfullt valda, men våra dagars peruaner är väl lite bättre på marknadsföring. Till Machu Picchu kostar inträdet 600kr och köerna ringlar. Inkallajta tar en tia, och det är folktomt. På bilden resterna av den stora ceremonihallen där konseljerna som avgjorde folkens öden hölls. 80m lång och 12m hög när det begav sig.

Tio år med Bolivia

Bakom den klassiska muren av lertegel och gräs syns de moderna Evo-husen

För tio år sedan var Bolivia ett föredöme i den demokratiska världen. Folkrörelser – ja, här har Sverige och Bolivia en del likheter – samverkade och deltog aktivt i utformandet av den nya konstitutionen – den som så högtidligt fastslog grundbultarna i det nya ”socialistiska” samhället. Ja, alla sådana där politiska epitet kan vi väl lämna därhän, för vad säger egentligen sådana etiketter om vad som verkligen händer och sker i ett samhälle? Socialismen här liknar mer Kinas kommunismkapitalism – ett land med enormt inflytande trots allt tal om avkolonisering och nationell suveränitet – än Venezuelas (trots att Chávez var Evos mentor och förebild under sin levnad – men kanske var det Bolivias smala lycka att han gick hädan – för Maduro har varken lärjungar eller sympatisörer på denna jord).

Nä, låt oss gå bortom de självpåklistrade beteckningarna och se hur samhället utvecklats och förändrats. För som en klok man sa för länge sedan: av frukten känner man trädet.

När Bolivias president i internationella sammanhang talar om urfolk och Moder jord lyfter han på hemmaplan alla vägar som breddats eller dragits där förr skog och berg hindrade människors rörelsefrihet. Nu är kanske inte allt detta så ”nationellt” som politikerna här vill framställa det utan delar av regionala integrationsprojekt, som t ex IIRSA (brassarna suktar så efter Stillahavskusten). Och projekten med en autostrada mitt genom känsliga delar av Amazonas och den norra passagen Cochabamba-La Paz har aldrig slutförts.

Vägar gynnar ekonomin såklart. Förr hängde de läckraste frukter ruttnande kvar på träden i brist på transportleder för export. Bara de mexikanska och colombianska knarkmaffiorna bemödade sig om att ge sig ut i spenaten och betala för åtråvärda grönsaker. Ja, vägar knyter samman människor – det är ett resande folk det här – men driver också på urbaniseringen. Lokala maktförhållanden ändras. Om du i en liren by med nydragen väg ser ett pampigt palats vid torget vet du att där bor ägaren till bussen som kontrollerar transporten av människor och ting.

Sedan har det sänkts ner en massa Evo-hus över landsbygden. Jag vet inte vilka dessa fina små röda tegelvillor var tänkta för (jag har tidigare skrivit om politiken med gratis bostäder år människor med funktionsnedsättning men har inte följt upp detta – är ju på semester banne mig). Vissa säger att de politiskt lojala får bo så här fint. Man måste i alla fall själv äga marken, så det är väl tveksamt om de mest behövande gynnas. Oavsett vilket så liknar detta för mig jultomtepolitik med förmåner till vissa utvalda. Att bygga hus är ju faktiskt något folk här kan. Det skulle säkert behövas studiecirklar och utbildning i hur man själv bygger med bättre kvalitet, men inte nödvändigtvis färdiga hus.

Ja, ni hör hur svensk jag är. Vi är vana att varor produceras på en marknad och att staten bara lägger upp spelreglerna. Men staterna i Latinamerika sysslar ofta med egen produktion av basvaror som sedan delas ut. Jag tycker det är bättre att gå in med subventioner där det behövs för att gynna miljö och samhälle. Till exempel skulle solpaneler kunna subventioneras. Jag funderade själv på att bidra med en sådan med ryggade tillbaka när jag såg att de minsta kostade över 10.000 kr. Istället är det nu elledningar kors och tvärs och överallt i landet, förutom stor användning av gastunnor som släpas hit och dit. Landet så nära solen med sina 300 soldagar om året borde kunna bättre!

Den materiella standarden har alltså höjts (bilar överallt), men här faller inte bara äran på regeringen utan såklart på det hårt arbetande folket. Åtminstone de som saknar jobb sliter. De som har jobb kan ta det lite lugnare… Men hur är det med den demokratiska utvecklingen bakom alla standardhöjningar? Hur fungerar den lagstiftande, styrande och dömande makten? Och framförallt: hur upplevs utvecklingen av det verklighetens folk jag själv umgås med?

För visst kan man smälla upp sjukstugor och skolor, men vad hjälper det om man kan muta sig till betyg och examina eller om de som halar upp en fet sedelbunt får schysstare vård? (Att den som har pengar får bättre vård än andra är en av de värsta idéer mänskligheten har kommit på – vård ska ges efter vårdgivarens förmåga i enlighet med vårdbehovet). Ja, jag känner de som inte orkar jobba inom utbildningsväsende eller sjukvården för att de inte står ut med att se korruptionen.

Men ännu allvarligare är väl korruption inom rättsväsendet – själva ryggraden i ett samhälle. Att inte något gjorts åt rättsväsendet på dessa tio år är för mig en gåta. Jo, domare tillsätts nu av regeringen, fast det får vi ju sätta på minuskontot eftersom det går rakt emot principen om rättsväsendets oberoende. I övrigt fortsätter poliser, åklagare, advokater och domare att kräva in tusentals kronor för varje underskrift och varje litet steg i de byråkratiska irrgångarna – alltså för att göra sitt jobb. Ja, egentligen borde jag inte benämna dem vid dessa fina titlar, snarare liknar de penningautomater som bara gör ett ryck när mynten trillar in.

Visserligen har en antikorruptionsmyndighet bildats, men vad jag hört av dem som vänt sig dit krävs även där så mycket stämplar och pappersspring att folk ger upp. Byråkratin är ett eget slukande monster, som motarbetar och utpressar medborgarna. Visst skulle det gå att effektivisera genom att digitalisera. I alla mänskliga möten finns risk för korruption och därför bör de så långt som möjligt undvikas inom byråkratin. Alla har mobiltelefon och en digitalisering skulle spara massa kostnader för stora kontor och framförallt minska all denna tid i köer och väntrum som så sinkar det bolivianska produktiviteten.

Så till den lagstiftande och styrande makten. Jag nämnde det folkliga deltagandet i konstitutionsbygget, den 17:e sedan självständigheten 1825. Där begränsas mandatperioderna för en president till två. Nu har Evo Morales snart suttit i fyra och ville så gärna sitta en femte att han utlyste en folkomröstning om att blunda för paragraf 168 i konstitutionen. Folket sa nej, men sedan dess har han funderat ut fyra olika sätt för hur han ändå kan bli evig (dålig ordvits) landsfader. Kanske en folkomröstning till eller göra en Putin genom att pausa strax innan mandatperioden går ut (och låta vapendragaren – ja, han är gammal gerillasoldat – García Linera hoppa in några månader).

Den förste att bryta mot konstitutionen var alltså den som valts till att bevaka och fullfölja den. Men som så många andra makthungriga män kunde han när allt kom omkring inte tänka sig att hans makt skulle ha någon bortre gräns.

Jag har tidigare skrivit om symbolvärdet i att en barfotagrabb från höglandet går och blir president och jag blir illa berörd när jag på gatorna i Santa Cruz – den ekonomiska huvudstaden – hör folk fnysa åt ”den lille indianen” eller ser klottret i La Paz om ”el indio de mierda” som ska få betala dyrt osv. Rasismen har minskat (idag hörde jag några kvinnor prata och skratta högt på quechua mitt på torget i Cochabamba – otänkbart för 20 år sedan), men finns ju ändå kvar.

Fast nästan lika illa som rasism är väl denna personfixering. Kampen på husfasaderna står inte om någon ideologi utan om för eller mot en enda person, EVO. Men ett samhälle står inte och faller med en människa av kött och blod som kan dö när som helst (som Chávez). Denna caudillismo (tron på den starke ledaren, förlåt starke mannen) är något man jämte rasism och machismo måste ta tag i på allvar. Visserligen måste någon representera, leda möten och dra i trådar, men långsiktig förändring åstadkoms gemensamt i ett samhälle. De förtroendevalda byts med fördel ut med jämna – rätt så korta – mellanrum.

Presidentens parti MAS har tyvärr utvecklats i alltmer totalitär riktning. På senaste kongressen valdes just Evo Morales till nästa vals presidentkandidat, alltså rakt emot konstitutionen. Han utropades också som ”comandante”, vilket även om det bara är ord pekar på vartåt partiet önskar gå. Vissa debattörer spekulerar i om statsledningen faktiskt vore kapabel till en så kallad ”autogolpe” och sätta demokratin ur spel, men så pessimistisk vill jag inte vara.

Men ett minne kommer upp: när MAS fått makten för tio år sedan träffade jag en hängiven partimedarbetare som sa att nu var det viktigaste för partiet – och i därmed reformerna i landet – att fostra nästa generations ledare så att inte några gubbar bet sig fast vid sina poster. Kanske ingen slump att det var en kvinna som kämpade för detta – och jag kan bara inbilla mig hur besviken och desillusionerad hon måtte vara idag.

Det är som bekant farligt att sitta för länge. Det gäller mexikanska PRI, sydafrikanska ANC och till viss del våra egna socialdemokraterna när det begav sig. Frestelsen är stor att vilja kontrollera och styra saker och ting långt utanför ett politiskt partis mandat. Det gäller det civila samhället och offentliga befattningar inom t ex utbildning och vård. Sådana samhällen alstrar rädda och fjäskande medborgare.

Att tvingas skaffa partibok för att göra karriär är ingen bra grund för en effektiv förvaltning och ett samhälle bestående av självständiga och frispråkiga medborgare. Vill man vara dramatisk kan man säga att ett sådant system gör våld på demokratin. Nä, politiker ska inte binda upp människor i lojalitets- och beroendeband utan skapa förutsättningar för dem att klara sig själva. Politik ska med ett fint ord bemyndiga människor.

Den gryende rädslan för att säga vad man tycker eller skriva det man hör är olycksbådande. Journalisten Carlos Valverde som avslöjade att presidenten hade ett barn på bygden (åtminstone skrivit på ett faderskapsintyg) kände sig tvingad att gå i landsflykt efter att poliser omringat hans hus (han trodde alltså inte att de var där för att skydda honom…). Sådant är varningsklockor, men jag upplever ändå från min horisont att debattens vågor tillåts gå ganska höga. I de många och tjooocka papperstidningarna finns djupa analyser och långt rättframmare åsikter än de jag smyger in här. Och diskussionen handlar på ett annat sätt än i Sverige om väsentligheterna: vad är det för samhälle vi vill ha och hur ska det organiseras?

En sak som inte bara borde debatteras mer, utan bearbetas i grunden är korruptionen – och dess orsaker. Ett land där yrkesmänniskor skinnar och lurar sina medmänniskor lider brist på det grundläggande kittet i alla fungerande samhälle: tillit. När man i bästa fall bara litar på de närmaste familjemedlemmarna formas ett stängt och odynamiskt samhälle. Man behandlar inte sin nästa såsom man själv skulle vilja bli behandlad, utan ser denne som någon att sko sig på eller i värsta fall klättra på. Det är också by the way ett föga kristet handlande i ett land där kyrkorna fylls söndag efter söndag.

Men om jag jämför med till exempel Paraguay – som enligt sådan där knäpp religionsstatistik brukar hamna etta som det kristnaste landet i världen – så upplevde jag under mina få dagar (ska betonas) där att samhället genomsyras av ännu större misstänksamhet och önskan att blåsa varandra (ni minns kanske varuhusbranden 2004 då hundratals barn brändes ihjäl eftersom affärsinnehavaren låste dörrarna – här skulle ingen plocka med sig någon liten leksak utan att betala). Jag tror att en 35-årig brutal diktatur i ett land bryter ner sammanhållningen och att det kräver sitt långsiktiga arbete att reparera. Givetvis krossas folkrörelserna under så lång diktatur – och det är dessas fortsatta starka ställning som ändå ger hopp för Bolivia.

För även om ganska många här säger att inget går att förändra, att korruptionen är så djupt rotad osv, så vet jag att det går. Jag länkade bara för några dagar sedan till en dokumentär om Antanas Mockus, borgmästare i Bogotá på 90-talet. Med humor och symboliskt handlande lyckades han som den goda pedagog han är visa på det sjuka och egoistiska i att bara tänka på sig själv och skita i andra (som ju också leder till att man själv förlorar i slutändan).

Mockus tillhörde inget politiskt parti, men ändå fick han människor att betala frivilliga extraskatter för det allmännas bästa. Genom sitt eget exempel ville han höja moralen i samhället. Om det fanns någon ideologi bakom så var det den att alla människor kan förändras. För visst är det så. Varför slänger folk skräp genom bilrutan och betalar mutor i ett land men inte när man kommer till ett annat? Det handlar om respekt och vilket förtroende man har för människorna i det omgivande samhället.

Vad kan vi lära av denna långa drapa? Ja, vi behöver inte bara övertygade politiker (som Mockus) utan framförallt övertygade medborgare, som när det behövs går samman för att värna humanitet och människokärlek. Det behövs under och bakom de politiska partierna en samhällsbyggarrörelse som garant för att samhället inte ska drunkna i käbbel om räntor och inflation. För om det nu är politiska partiers uppgift här i världen att dividera om ekonomiska teorier och kalkyler, så är det humanistiska sammanslutningar (t ex kyrkor, men också andra) som bär och vårdar de värderingar samhället ska grundas på.

Risken med republiker där högsta hönset är politiskt vald är att yttersta makten befläckas av politiska intriger. Här har vår monarki den fördelen att statschefen är helt opolitisk och bara sitter där som en symbol – en symbol för att samhället byggs på gemenskap i frihet. Javisst, en urmodig företeelse och en väldigt motsägelsefull symbol för detta, men ändå något rätt så neutralt att enas kring. Ja, så kan det gå när man vistas för länge i en republik: en saknar sitt gamla

Från en by i Bolivia

Morgon i byn

Livet på landet är väl underbart! Grannar och släktingar bara kliver på och får då alltid ett mål mat och ett glas läsk. Ibland har jag själv försökt med ett ”har just ätit” när jag sett mor i huset halvvägs framme med potatistallriken. Det är ingen ursäkt har jag märkt.

Själva det lantliga arbetet är väl inte min specialitet. Försökte till exempel snygga till gräsmattan framför huset. När en moster eller faster eller vad det nu var tittade in senare på dagen undrade hon om vi haft vildsvin på besök.

Potatis är annars den stora passionen och stoltheten i byn där jag var. Förmågan att plocka potatis innehar ungefär samma status som att kunna slå med lie i min barndoms Småland. Men faktum är att jag faktiskt någon gång plockat pärer hemma i Rimforsa. Därför gjorde jag byborna aningen besvikna när de bad mig dra en fåra. De hade laddat inför ett rejält garv åt den besökande gringon. Sedan hade jag förstås inte deras uthållighet utan gav upp efter nån kvart.

Det här med kommuner är ganska nytt här. Påbud uppifrån, men vad i hela friden gör en kommun? Ja, det allra första man gör som nybliven kommun är väl att smälla upp ett högt skrytbygge till kommunhus som blänker och gnistrar i solen. Och på natten belyses det av enorma strålkastare så att det även då skiner över hela dalen. Över den höga porten hänger förstås en bild av den allestädes närvarande presidenten. Den gamla kyrkan därbakom är skymd och förmodligen till och med lägre – symboliskt för det politiska läget i Bolivia idag.

Nu är det väl bra med ett rejält och snyggt kontorshus där många får jobb, tänker du. Fast ingen jobbar därinne. Kommunkontoret ligger inne i stan, en dagsresa bort. Det är säkerligen smart rent strategiskt i förhållande till olika myndigheter, fast man förlorar ju lite av poängen med ”närhet till medborgare” och allt det där.

Tjänstemännen ser t ex inte allt skräp. Det gick väl bra förr att slänga kalebasser och ämbar av trä och skinn i naturen, men nu är det plastpåsar och läskflaskor överallt. Man skulle ju kunna tycka att företag som Cocacola (med sina många smaker) kunde stötta något slags pantsystem. Jag tror en tioöring per flaska hade hållit naturen ren i Bolivia. Fast det ger väl inga vinster att hålla på med sånt tjafs…

Då får väl faktiskt kommunen göra något, tycker lilla jag. För en meter marmor i det där kommunalhuset kunde en liten sopbil ha köpts in (för en annan meter en brandbil, sedan kanske en ambulans osv).

Själv började jag plocka upp skräpet på vägstumpen utanför ”vårt” hus. En liten kille kom fram och undrade storögt vad i hela världen jag höll på med. Det hela var så knäppt att han började hjälpa den konstiga utlänningen med ett arbete som alltså inte hade något med potatis att göra. Som tack fick han ett kexpaket – de där som heter salta, som vi skulle kalla söta (de som här heter söta ska vi inte prata om).

När vi fyllt vår säck frågade jag killen var man slänger skräpet här i byn. I hörnet av skolgården, var hans svar. Senare gick jag dit och mycket riktigt fanns där en grop med några soppåsar i. Nu har jag gjort en god gärning och kommer att hyllas som hjälte i byn, tänkte jag.

Men istället kommer en bastant dam fram och skäller ut mig efter noter. Har jag ingen skam i kroppen. Kasta skräp på barnens skola. Fast vad ska vi göra med alla sopor då? undrar jag. Kommunen gör visst inget (…sa jag inte, för att inte hamna i ett politiskt gräl). Låt det ligga där det ligger, sa damen. Snart kommer regnen och då åker allt ner i floden och är ur världen.

Jag gav mig inte in på ett resonemang om att detta faktiskt var den ”första” anhalten i kedjan, högst upp i bergen, och att i den där världen finns tusentals byar och städer på vattnets väg mot Atlanten. När vi skilts åt vände hon sig om och frågade: och vems måg är du förresten? (det finns inga turister där). Svaret på den frågan räddade mig nog från att dras inför byalaget och den numera även juridiskt accepterade sedvanerätten.

(Och förresten, sluta gnälla så förskräckligt på svenska kommuner. De är rätt ok ändå.)

Tata Renato

Här kommer en historia från jordreformens dagar. Vi har ju vårt laga skifte, men nu pratar jag om att spränga storgodsen och dela ut små jordplättar åt godsets alla daglönare. Ämnet var hett i Latinamerika i mitten av 1900-talet, men få länder lyckades när allt kom omkring att omsätta högtidstalen på lantmätarens ritbord. Ofta satt just de stora jordägarna i de beslutande organen medan de som skulle gynnas knappt hade rösträtt (läskunnighet var ett vanligt krav).

1952 genomdrevs i alla fall en jordreform i Bolivia, kanske den mest avgörande händelsen under förra seklet för vanligt folk på landet. Här i socknen Cocapata fanns som på andra håll ett storgods med många arbetare utan egen jord. 1800-talsförfattarinnan Adela Zamudio skriver om ridturer till Cocapata och jag antar att det var i det här godset hon som högreståndsdam umgicks.

Vid tiden för jordreformen var mangårdsbyggnaden byggd i importerat trä och hade stora glasfönster på de två våningarna. Detta var stor skillnad mot de små lertegelhus med grästak som torparna bodde i. Själva ägaren var sällan på plats utan överlät ansvaret att leda arbetet på den stora egendomen till en ställföreträdande arrendator från byn. Jag vet inte hur det var på andra håll men här tycker ingen synd om den forne ägaren som blev fråntagen sina ägor (och vars ättlingar lär vara framgångsrika företagare i Santa Cruz), men det talas fortfarande med respekt och vördnad om arrendatorn Tata Renato.

Han verkar alltså ha haft småbrukarnas förtroende, men säkerligen kände han också en viss sorg när hans arbetsgivare tvingades bort och byborna började plundra (enligt dem med all rätt) det vackra boningshuset på sina ägodelar. Han tog därför med sig så mycket han kunde på kärror och packåsnor upp mot bergen bakom byn. Högst upp på en vindpinad bergstopp byggde han upp en egen gård och gömde några av godsets dyrgripar på behörigt avstånd från de hämndlystna byborna.

Det allra dyrbaraste som finns i varje bolivianskt hem är det kläder och utsmyckade dräkter som används vid karnevalen och den årliga festen till det lokala helgonets ära. Några av dessa fick Tata Renato med sig men särskilt glad var han över att ha räddat undan helgonbilderna och godsets eget skyddshelgon. Dessa placerades i en liten stenkyrka högst upp på bergstoppen.

Här uppe bland betande lamor och alpackor byggde Tata Renato sitt eget rike. Barnen växte upp i relativ välmåga. På grund av sin ställning hade Tata Renato trots allt tilldelats en ganska rejäl sluttning av berget som i folkmun alltjämt bär hans namn. Men visst var läget otillgängligt med dimma och hagel – och en och annan snöstorm drog över berget. Att hålla elden vid liv var livsnödvändigt.

Tata Renato hade både hjärta och hushåll för flera fosterbarn. Men en dag gick det så illa att ett av fosterbarnen lekte lite för vårdslöst med elden. De låga grästaken på de tättstående byggnaderna tog snabbt fyr och under dem de vackra dräkterna. Räddning med vattenkrus och öskar var långt borta och snart var gården nedbränd i aska och sot. Tata Renatos fru blev så illa till mods att hon aldrig mer talade och enbart med svårighet rörde kroppen. Minnena var alldeles för plågsamma.

Tata Renato tillbringade resten av sitt liv med att åka land och rike kring för att finna bot för sin fru. Men ingen medicinman eller helbrägdagörare visste någon råd. Utblottade dog det en gång så mäktiga arrendatorsparet.

Godset mangårdsbyggnad nere i byn förföll alltmer och nu hålls bortsprungna djur innanför de höga murarna. Ägarna får hämta ut dem mot lösen – ungefär som det var för människorna för 64 år sedan.

Den som berättade den här historien är dotter till Tata Renato och var barn när detta hände. Hon har inte varit uppe vid bergsgården sedan dess och ville absolut inte gå dit när jag frågade.

När Isidora och jag för två år sedan flämtande nådde fram dit svepte en tjock dimma in platsen i ett ödesmättat dis. Det blev snart mörkt och jag fick bara några suddiga bilder av de ruiner som finns kvar. På vägen ner gick vi vilse i mörkret. Isidora kan berget, men vattenådrorna hade gröpt ur nya smala raviner sedan hon var där senast och dessa förledde oss.

Idag gjorde vi ett nytt försök. Den tunga vandringen upp slutade med att dimman återigen täckte berget. Ett tungt olycksbådande regn började falla. Det blev inte heller denna gång något letande efter de lämningar som eventuellt finns kvar. Men det blev i alla fall en bild.

Isla de la luna

Flickklostret på Månön

”Till Månön går inga båtar längre, där finns inget att se” fick vi veta. Det triggar en sån som mig och vi städslade en egen kapten (bild 1). På Månön ligger detta komplex (bild 2) där särskilt utvalda flickor hölls inspärrade från åtta års ålder för att lära sig fina manér och en gång i livet kanske få äran att krypa upp i den store Inkans bädd – eller ännu finare: bli offrad till Solen själv (alltså den där inkan).

Ja, visserligen den bästa utbildning en tjej kunde få i inkaimperiet, men skulle någon lyckas rymma från tempelprästinnan mamacunas hårda styre och förlora sin dyrbara oskuld till någon trånande öbo var det levande begravning som gällde – om hon inte lyckades övertyga översteprästinnan om att det var solguden själv som varit framme.

Under 40 år på 1900-talet var ön också en plats att isolera människor på – men då dömda brottslingar. Tyvärr är det fängelset förstört berättar en av de få nuvarande öbor vi stöter på. De allra flesta har lämnat den vackra men ensliga ön för – ursäkta alla boliviavänner – en av världens fulaste storstäder: El Alto. Vid de isolerade ñustornas (egentligen ”aklla”=de utvalda) gamla klosterskola fanns ingen guide att rådfråga (tänk vad många spännande berättelser det skulle gå att göra kring dessa flickor – och vilken bäring de har på vår tids ideal och hedersförtryck).

Men kanske lika bra det. På den större Solön turas öns bönder och fiskare om att guida. Eftersom grupperna ibland kommer ganska nära varandra kunde jag höra hur historierna om var Solen föddes och hur de första människorna steg ner till jorden (på en solstråle förstås) varierade lite från guide till guide.

Tanken med barfotaguiderna är fin, men jag retar mig på allt tjat om ”los incas”. Ja, till och med hus och gårdar – snart säkert även barnen – döps efter inkahärskare som Huaskar och Atahuallpa. Vet de inte att det var just här som motståndet mot inkornas slavimperium var som framgångsrikast?

De enda som lyckades bevara något av sin egen kultur och sitt språk var just aymara kring och i Titicacasjön. Vissa anser t o m att de berömda flytande vassöarna var ett sätt (för gruppen urus) att fly undan de nya härskarna. Att motståndet från just aymara på något sätt ändå accepterades har dels att göra med inkahärskarnas myter om alltings ursprung i just Titicacasjön och dels de mäktiga tempel och byggnader som redan fanns här (Tiwanaku osv).

Utan att vara expert på området tror jag – hittade inga dateringar vid ruinerna – att ”inkatemplen” redan fanns där när härarna från Cusco stävade in med sina vasskorvetter i mitten av 1400-talet. Tiden som det här området låg under inkornas välde var alltså mindre än 100 år och även om inkasamhället var ett särdeles effektivt arbetskraftsmaskineri finner jag det troligare att erövrarna anslöt till befintlig infrastruktur.

Men visst är det intressant att en så kort tidsperiod – som en parentes i historien – får ett så enormt genomslag i det allmänna medvetandet. Det symboliska i att ha anknytning till ett mäktigt imperium (för vad är några förvirrade spanjacker mot Solen själv?) spelar väl in, liksom att guider tenderar att säga det som turister vill höra…

Månadens dikt: november 2016

Du ligger bredvid mig
medan ljusen brinner ut

Vi har lagat mat och sjungit några sånger
försökt blidka gammal kärlek

Jag ligger bredvid dig

är äntligen ensam

Tankarna halkar
rör sig på nya vägar

En fluga surrar i taket
det murknar innanför väggarna

Jag önskar pendeln sloge tillbaka
rakt igenom mig själv

Tiveden i november

Vernissage 15 oktober i Jordbro

Nä, medierna speglar inte verkligheten

Vissa säger sig numera ha skådat sanningen och skåpar ut etablerade medier som politisk propaganda. ”Jag skiter i fakta, bryr mig bara om verkligheten”, skrev en av dessa ungherrar (min fördom) på Twitter.

Men vad är verklighet? Är inte allt vi upplever i vår tid ofrånkomligen influerat – ja impregnerat – av det som medierna förmedlar? Utan medier hade väl många inte ens märkt några systemkollapser eller kriser av allehanda slag… Vi lever i och genom medier vare sig vi vill eller inte. Det är verkligheten.

Men medierna förmedlar inte allt som händer och sker. Kanske har medievärlden genom uttryck som att ”spegla verkligheten” själva en skuld till föreställningen att allt borde finnas i media och att det ”mörkas” när det inte är så. Nä, den berömda spegeln är ingen himlaspegel som registrerar varje mänskligt andetag utan snarare en sprucken och bucklig liten fickspegel där en flik av tillvaron tittar fram.

Visst finns ambitionen i nyhetsmedier att fånga det för tillfället mest angelägna och uppseendeväckande. Men formatets begränsning (t ex nyhetssändningens få minuter som ska fyllas oavsett världsläge) och teknikfaktorer gör att bara en skärva av allt som pågår kommer ut denna väg.

Nyhetsvärderingens principer (närhet, ovanlighet osv) och journalisternas egna livssituationer påverkar urvalet. Det redaktionen spånar om och fastnar för påverkas av mänskliga referensramar och koder i gruppen. Kommer journalisterna från samma bakgrund, har samma ålder osv är det lätt att missa sjok av mänsklig erfarenhet. Med en större bredd i journalistkåren täcks fler ämnen och uppslag in.

Det som hänt på senare år är att journalistrollen förändrats i grunden. Idag har i stort sett alla tillgång till tekniska möjligheter att kabla ut sin egen vinkel av verklighet. Denna så kallade medborgarjournalistik innebär en fantastisk revolution. Vi får en så mycket bredare spegling av erfarenheter och versioner av livet.

Problemet är att speglingen bara är en första del i en rapportering. Det görs alltid sållning och tolkning av materialet. Att sammanställa och analysera och sedan göra genomtänkta uppföljningar är något som kräver viss kompetens.

Nu tänker jag inte komma fram att sådan kompetens är förbehållen journalistskrået. Journalist är inget legitimationsyrke som läkare och lärare där en högre makt och myndighet utger (och drar in) sin sanktion. Murveln är ingen hög häst utan ett litet djur som gräver sig djupt ner i dyngan och som bedöms efter sin förmåga.

Men kompetenser som källkritik och pressetik ska för den skull inte föraktas. Dubbelkoll och konkurrerande källor är eviga principer medan pressetiken varierar över tid och plats. I Sverige har t ex överenskommelsen varit att inte publicera namn förrän någon är dömd och inte publicera ovidkommande fakta som inte har med saken att göra. Detta är grundbultar som bankas in på journalistutbildningarna och sedan lägger grunden för mediernas trovärdighet.

På populistsajterna saknas ofta källkritik och etik. När t ex något vidrigt dåd begåtts är somliga på momangen tvärsäkra på gärningsmannens bakgrund och till och med religiösa liv. I takt med att fakta sedan kryper fram stiger osäkerheten och förvirringen, fast det egentligen borde vara tvärtom.

Att inta en skeptisk attityd till alla medier och göra sina egna bedömningar är ett sundhetstecken. Och på sätt och vis är föraktet för yrkeskunnande typisk för vår tid. Vi tror oss veta bättre än både läkaren och läraren hur saker och ting ska skötas.

Vi har slutat skrapa på foten inför doktorn och nu även redaktörn. Men när vi nu alla deltar i det stora inskannandet av verkligheten och även analys och reflektion av den vore det på sin plats med lite respekt för de gamla journalistiska grundprinciperna.

Öland sommaren 2016

Vykort från Stjärnsund

I Stjärnsund stod den svenska industrins vagga. På en resa till landets ekonomiska motor och teknologiska spjutspets, Falu koppargruva, upptäckte här det unga geniet Christoffer Polhem det ideala vattenfallet för en fabrik.

Polhem, som oadlad Polhammar, flackade som föräldralöst barn från norra Gotland från hem till hem. För att en präst skulle lära honom latin, vetenskapens språk, lovade han att laga det gamla urverket i Uppsala domkyrka.

När han lyckades med detta bravurnummer blev kung Karl XI så imponerad att han lovade grabben livslång lön och frihet att uppfinna sådant som skulle kunna komma riket till gagn. Men intressant nog ägnade sig Polhem aldrig åt vapentillverkning utan pulade på med sina pumpar, klockor och låsanordningar – sådana som vi fortfarande använder.

I över 30 år basade han för den toppmoderna manufakturfabriken i Stjärnsund. Av dem som kom och gjorde praktik märks Emanuel Swedenborg, Sveriges enda internationella religionsstiftare.

Swedenborg var känd för att klärvoajant kunna förutse bränder, men om han förutsåg Stjärnsundssmedjans brand 1736 vet jag inte, men då hade i alla fall Polhem pensionerat sig och flyttat till Stockholm.

I Stjärnsund ståtar nu den smäckra brandstationen som en påminnelse om den förödande branden. Av den gamla hantverkstraditionen är det bara urmakeriet som förts vidare genom generationerna. Ett äkta Stjärnsundsur från urmakarn bakom museet kan gå på 35.000 kr.

Klipska ingenjörer har givit plats för avspända konstnärer. I en ateljé vid herrgården varvas indiska mandalas och suggestiv vedic art. Annars är väl Stjärnsund numera mest känt för ett av vår tids mest bestialiska mord, det på lilla Engla. Illdådet berörde svenska folket så djupt att begravningen sändes live på public service-tv.

Men börja med industrihistorien!

Mer turistinfo på http://www.stjernsunds-bruk.se

Stjärnsunds herrgård, byggd av Polhem barnabarn

Pedagogiska modeller på museet

Modell av 1700-talsfabriken

Brandstationen

 

 

 

The Mission

Ska vi bygga samhällen på makt eller på kärlek? Det är grundfrågan i en av mina favoritfilmer, The Mission från 1986.

Ja, jag har väl mossig filmsmak och är förstås känslomässigt biased – reste i området där den utspelas och inspelades senast i vintras. Älskar vyerna, skogarnas säregna symfoni och flodernas brutala dån.

Och visst romantiseras alltid på film. Jag tror inte någon jesuitpräst stannade kvar och stred tillsammans med guaraníerna frivilligt. Kampen mot portugisiska slavjägare och spanska latifundister fick de sköta själva sedan jesuitorden drivits ut från den Nya världen i mitten av 1700-talet.

Men konsten, hantverket, träsnidandet, silversmidet, instrumentbyggandet och förstås den musik som dessa frambragte – ja, den kompetens man erövrat i reduktionernas skolor vårdades ömt, liksom de heliga föremål som gömdes undan för överheten.

Inte förrän restaureringen av de gamla kyrkorna kom igång på 1980-talet avslöjades gömställena som traderats genom tio generationer. Idag blomstrar den ”indianska barockmusiken” och särskilt i Bolivia finns flera underbara kulturmiljöer att besöka.

I Argentina märkte jag hur guaranÍkulturen åtnjuter stor respekt. I den egentliga arvtagaren till jesuitmissionernas regionala organisation, republiken Paraguay, är de etniska relationerna mer komplicerade, trots att språket guaranÍ med stolthet talas av alla (!).

Ja, det är inte utan att jag tror att The Mission hjälpt till att öka medvetenheten och självinsikten kring Paranaflodens stränder. Här bjuder jag på ett par bilder från några av missionerna.

San Miguel

Innergård i San Miguel

Träd

Restauration av pelare

Träskulptur

Före restauration av Concepción

Takmålning

Harpa

Träskulptur

Träskulptur

Mässa i San Ignacio

 

Karl Grunewald

Karl Grunewald har lämnat oss, 95 år gammal. En aktningsvärd ålder – ändå känns det sorgligt och märkligt. Han var ju verksam långt upp i åren och bidrog med sin enorma erfarenhet och sin brinnande humanistiska ande.

Jag hade glädjen att umgås med Karl några dagar i Danmark år 2007. Och gissa vem av oss som hade mest energi kvar när konferensdagarna var slut? Minns att han satt och läste om Strindbergs liv när det blev en stund över. Och efter konferensen åkte han direkt till Polen för att medverka i ett annat möte om rättigheter för människor med funktionsnedsättningar.

Jag försökte få till en intervju om hans personliga historia. Vad var det för värderingar han fostrats med och varifrån kom de? Vad drev honom att bryta med tidens anda redan på 1950-talet? Han var ung läkare i en tid när kollegerna sysslade med tvångssterilisering och skickade iväg nyfödda till livslång institutionsvård.

Allt detta måste skurit rejält mot Karls uppfattning om vad som är ett gott och värdigt människoliv. Något måste fått honom att gå mot strömmen, riskera sin ställning och med benhård envishet kämpa för alla människors rätt att vara delaktiga i samhället.

Men han var inte så intresserad av att tala om sig själv. Istället hänvisade han till en kommande bok. Den kom 2009 och heter Från idiot till medborgare. Där finns hela hans livsverk, men inget självförhärligande. Boken är en skildring av det svenska 1900-talets människosyn och att en förändring av den inte kommer utan hårt arbete.

Den sista tiden fick tyvärr Karl se hur hans livsverk ifrågasattes och naggades i kanten. Kraven för att få personlig assistans skärptes och röster höjdes till och med för återgång till institutionsliknande boenden.

Tyvärr är uppmärksamheten nu vid hans bortgång minimal i medierna. För visst är Karl Grunewald värd ett bättre eftermäle. För mig är han en av landets största människorättskämpar. Hans gärning borde lyftas på ett helt annat sätt, för oss själva och för att inspirera andra samhällen, där institutioner och omänsklighet fortfarande råder.

Torgny Segerstedt och religionen

Nu när Göteborgspressen hänger på en skör tråd tänker jag på den (år 1985) nedlagda göteborgstidningen Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning. Dess chefredaktör Torgny Segerstedt (1876 – 1945) är känd för sin kamp mot nazismen. Ur hans penna flödade både patos och grundligt genomarbetade argument. Men varifrån kom denna glöd och övertygelse?

Ja, Segerstedt var ingen vanlig murvel som från springsjas och notisjägare jobbat sig upp i tidningsbranschen. När han övertog tidningen år 1917 ”kom han närmast från” (som man säger) professorsstolen i religionshistoria vid Stockholms högskola. Vägen dit hade inte varit enkel och kampen mot maktfullkomlighet och inkrökthet satt nog präglad i honom när han bytte bana från forskning till publicistik.

Doktorsavhandlingen handlade om ”polyteismens uppkomst” och var landets första teologiska avhandling som inte tydligt tog avstamp i kristendomen. Därför underkändes den för ”bristande renlärighet” av det lutherska etablissemanget i Uppsala – även om hans handledare Nathan Söderblom heroiskt stred för den akademiska friheten.

Segerstedt erbjöds senare en tjänst i Lund, men motståndet från konservativa lärare och studenter var starkt. Stockholm låg avsides från de teologiska ”härdarna” Lund och Uppsala och blev en fristad för den lovande religionsforskaren.

Men världen behövde honom utanför de instängda seminarierummen. Hans djupa kunskap om människans väsen och genom alla strider slipade frimodighet skulle komma väl till pass under 1900-talets allra värsta tid. När ”en svensk tiger” blev han en basunstöt för demokrati och medmänsklighet. För detta fick han utstå dödshot och spottloskor på Göteborgs gator, förtalskampanjer i pressen och upprop från fina advokatföreningar.

I hans välkända akademiska värld marscherade tusentals studenter återkommande mellan 1934 och 1939 i sin protest mot ”judeimporten”. (Cirka 2 000 (!) judar hade fått asyl i Sverige undan nazismens terror.)

Som professor och chefredaktör var Torgny Segerstedt en respekterad herre (förlåt, dr) med ett burget hem, dignande av dyra antikviteter. Hans stod på god fot med landets allra förnämsta, något som började vackla när han nu så tjurskalligt hävdade att Hitler var en ”förolämpning” mot hela mänskligheten. Vännen Marcus Wallenberg försökte broderligt få honom att ligga lågt och självaste kung Gustaf V bjöd in till audiens för att vädja till honom att inte reta upp Führern. Segerstedt svarade kungen att man måste lyda sitt samvete.

Den svenska regeringen fick helt enkelt ta i med hårdhandskarna och beslöt gång på gång om konfiskeration av Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning. (I Tyskland var tidningen förstås helt förbjuden.) Glädjande nog verkar många av de poliser som beordrades ut på gatorna för att beslagta tidningar ha dragit benen efter sig.

Det fanns förstås de som stod på Segerstedts sida. Och nya allianser uppstod till exempel mellan den borgerlige redaktören och socialdemokratiska kretsar. Fackföreningsrörelsen applåderade honom och själv var han imponerad av den socialdemokratiska ungdomens allvar och nit. Han gick till Zäta Höglunds och Ivan Oljelunds försvar när dessa fängslades för ”antimilitarism” under Första världskriget.

Att socialister som Ture Nerman bekämpade nazism har väl sin ideologiska förklaring, men hur ska vi förstå varför denne avdankade religionsprofessor brann så kraftfullt mot tidens diktaturer? Varför var han beredd att riskera ställning och nätverk högt upp i societeten?

Kanske är det just hos religionsvetaren vi ska leta efter svaret… Apropå hållningen gentomet flyktingar skriver han till exempel:

”Ödet sänder ibland sina ombud för att ta ett moraliskt blodprov på en kultur och ett folk. Historien anordnar själv den världsdom som liknelsen förlägger till tidernas slut.” och: ”Händelsernas logik går fram efter de linjer som legenden låter domaren uppdraga när han skiftar vind och sol, allteftersom människorna tagit sig an eller vänt ryggen åt de nödställda.”

Det är ur gamla myter och legender han finner motiv och stoff för sina artiklar. Även om han förmodligen inte trodde att Yttersta domen skulle inträffa rent bokstavligen erbjöd berättelsen en spegel för mänskligt handlande. I religionerna fann han människans alla sidor och egenheter, styrkor och svagheter, ”höghet och förnedring”.

Religionen blottlägger det som vi i det vardagliga spelet inte låtsas finns och lockar fram ”det mest förtegna hos människorna”. Religion kan inspirera till såväl ondska som godhet, men kyrkan kritiserade Segerstedt i (läromästaren) Kierkegaards anda för inte ta sitt uppdrag på djupaste allvar och för att överlåta ”till andra att försvara de mänskliga rättigheterna”.

Ja, just de mänskliga rättigheterna – måste vi påminna oss – hade inte formulerats av något FN på Segerstedts tid. Någon Genèvekonvention för asylrätt eller ratificerad konvention om civila och politiska rättigheter fanns inte att luta sig mot. Det är istället religionen som bjuder på liknelser och urberättelser som kastar ljus över aktuella händelser och sporrar till rättfärdighet.

Genom religionsstudierna hade han också kommit fram till att människor är oerhört lika världen över. Han hävdade på sin tid att en ”vidskeplig rädsla för främmande raser och folk har bubblat upp ur själens djup”. Denna rädsla – eller ”oro” som det heter idag – för andra människor utifrån föreställda raser och folk framstod för den gamle religionsvetaren alltså som ren vidskepelse.

I Jan Troells i mitt tycke ganska tradiga (och bitvis rätt solkiga – jo vi fattar, han var bara människa) film Dom över död man (2012) antyds att Segerstedt med åren blev ateist. Jag vet inte, men kanske blev demokratin hans religion och hoten mot den och dess obevekliga slutliga seger en del av den segerstedtska frälsningshistorien. Han skriver:

”Genom seklerna och årtusendena fortgår maktens och ansvarets förskjutning från de få till de många. Slutmålet kan icke vara mer än ett: maktens och ansvarets fördelning på alla samhällsindivider.”

Torgny Segerstedt drömde om ett enad Norden (han publicerade alltid danska och norska artiklar i original) och vek inte från sin självutnämnda vaktpost så länge kriget varande. Punktligt infann han sig varje morgon på redaktionen för att slå sina slag för fred och demokrati. Tyvärr fick han aldrig uppleva krigsslutet, utan dog i påsktid 1945. De sista orden på dödsbädden var frågan: ”Är Norge fritt ännu?”

(citat från Ingrid Segerstedt-Wibergs bok om sin far)

Jag pratar om Bolivia i P3 Nyheter

Den 27 maj intervjuades jag i P3 Nyheter om demonstrationerna i Bolivia. En grupp människor med funktionsnedsättningar möttes med vattenkanoner och tårgas när de närmade sig presidentpalatset i La Paz.

Sociala medier i arvsfondsprojekt

Sociala medier är idag en självklar del av civilsamhällets verksamhet, och därmed också för projekt som finansieras av Arvsfonden. Forskarna Ragnar Lundström och Simon Lindgren från Umeå universitet har i en ny rapport presenterat en undersökning av hur ca 100 arvsfondsprojekt använder sig av sociala medier.

Nästan nio av tio projekt är aktiva på Facebook, vilket är mer än de fyra av fem som har egen hemsida (inklusive de som bara har en undersida till huvudorganisationen). Twitter och Instagram används bara av var tredje projekt och för Youtube och Snapchat är siffrorna ännu lägre. Bloggar har inte studerats separat, men det finns projekt som lyfter fram dess funktion av ”offentlig loggbok”.

Sociala medier innebär nya möjligheter för organisering, lärande och identitetsskapande. De används för att nå ut till och kommunicera med målgruppen, men också för att få till en delaktighet inom projektet (t ex genom att flera skriver på en blogg).

Sociala medier innebär möjligheter att agera och göra sin röst hörd för grupper som tidigare inte hade tillgång till medier. Andra fördelar är att projekt kan ha kontakt med många olika människor och grupper. Om det finns ett långsiktigt och beständigt engagemang kan kunskap få fäste i stora nätverk.

Nackdelarna är att sociala medier tar tid och resurser. Andra hinder är bristen på tillgänglighet. Det finns många som inte har råd ekonomiskt och de som inte förstås sig på den digitala världen. Det beror på nätets otillgänglighet (i t ex språk och struktur), men också på avsaknad av träning och utbildning.

Näthat och risker för utsatta grupper i känsliga ämnen tas upp, men har generellt inte varit ett stort problem. Någon tar också upp det märkliga i att ömsesidigt stöd mellan människor nu sker via kommersiella amerikanska bolag.

Andra dilemman är att arbete och privatliv flyter samman, framförallt på Facebook. Man kan bli kontaktad dygnet runt. Någon har därför startat ett personligt konto kopplat till projektet för att hålla direktkontakt. Den upplösta gränsen verkar också vara en resurs i kontaktskapandet på nätet. Särskilt när man ser sociala medier som ett komplement till ”direkta kontakter” – inte som en ersättning för dem.

Man måste också tänka på att den egna personens, huvudorganisationens och projektet/kampanjens varumärken byggs parallellt inom sociala medier och att de kan både hjälpa och stjälpa varandra.

Projektens val av medier och plattformar framstår för forskarna som ganska ogenomtänkt. Det saknas i många fall strategier för hur sociala medier bäst kan tjäna projektets syfte. En ”uppstramning” skulle stärka många projekt, menar de.

De är också kritiska till att använda genomslag i sociala medier eller att antal gillare och visningar som mått på projekts framgångar. Sådana genomslag betyder mycket som återkoppling och ökar självkänsla och stolthet hos projektdeltagarna, men behöver inte säga något om hur många och på vilka sätt människor nås och hur projektmålen (som sällan är ett visst antal klick) uppfylls.

Sociala medier fungerar för att sprida kännedom om projekt och hålla kontakter levande under projektets gång. Men Facebookflödet är svåråtkomligt i efterhand och en statisk hemsida känns snabbt inaktiv. Här har kanske bloggar större potential att utvecklas och leva vidare.

Det allra effektivaste är enligt forskarna att använda huvudorganisationens etablerade kanaler. Ett par år räcker nämligen inte för att bygga upp en stabil och förtroendeingivande kanal.

Månadens dikt: maj 2016

Sprucken flodbädd
koraller, taggiga knotor
spretande grenar och törnen
vita av solens obarmhärtighet

Yngel i gröntjocka pölar
flämtande reptiler
en blekröd vadare stegar i dyn
ägretthägern väntar orörlig på en karp

Krokodilhonan höjer ryggen
samlar sina små
ett förebud om människans genomresa
hennes korta besök i det bultande livets värld

Hälsningar Emil

Uttjatat kanske, men jag drar ett varv till (är väl ändå ingen som läser denna soldag). För det Yasri Khan lyckades med under sina 15 minutes of fame är att få oss att tänka över de så omedvetna hälsningsbeteendena.

Och i intervjun hänvisar han faktiskt inte till religion (det är andras tolkning) utan till sitt ”såsom jag är uppväxt” – alltså tradition och fostran. Själv drillades jag i fast handslag och ögonkontakt – i den mån det var möjligt i mitt fall. Det är alltså så som jag är uppväxt – och det är väl det vi lärt som barn som känns mest naturligt för oss människor.

Så långt är det inget konstigt med Khans utsaga. Sedan möter vi som vuxna nya världar och kulturer. Själv flyttade jag till Latinamerika och fick där lära mig att hälsa på olika sätt på män och kvinnor. Jag antar att liknande seder gäller i hela den katolska världen. Det är förmodligen gravt sexistiskt, men så är folk uppväxta där.

Under inlärningstiden skedde förstås mycket knasigheter. Men min skumögdhet har även senare bidragit till viss munterhet. Ibland har jag till exempel fått simulera ett snubbelsteg när jag böjt mig fram för att kindpussa en dam, men sett taggig skäggstubb torna upp sig.

Väluppfostrade flickor kör fram kinden på lämpligt avstånd, men hur många pussar som förväntas varierar geografiskt. Igår var en fransyska jag hälsade på inte nöjd förrän efter tredje pussen. Så nog vore ett upphöjande av Lex Löfven till universell regel en välbehövlig befrielse från de ständiga könsbestämningsgrubblerierna.

Men det finns även andra oskrivna regler, som till exempel när och hur ofta man hälsar. I vissa områden ska det hälsas när man möts efter en natts sömn – alltså en gång om dagen med frekventa personer. Sverige intar väl en extremposition då vi bara hälsar i hand en gång på varje person per livstid. Vid senare möten blir det kram, men det kräver att det gått en viss tid, för att det inte ska uppfattas som suspekt.

Men hälsandet sker som sagt omedvetet och jag kan faktiskt erkänna att jag när jag analyserar mig själv förmodligen oftare kramar kvinnor och oftare handskakar män. En gång kände jag mig efter ett sådant åtskiljande lätt obekväm. Men gjort är gjort, att rusa tillbaka för att flyga karln i fråga i armarna hade gjort situationen ännu mer pinsam.

Dessa osäkerheter gäller i första hand i professionella sammanhang när man representerar något mer än sig själv. Privat kan vi bete oss som vi vill, men på en konferens eller kontor tar man hänsyn till den policy som den aktuella uppdragsgivaren har. Problemet är att detta sällan är nedskrivet utan något var och en får snappa upp på egen hand och tolka. Det är till exempel först nu som Miljöpartiet formulerat sina interna regler klart och tydligt.

I Latinamerika brukar jag i professionella sammanhang inte könsmarkera utan handhälsa både kvinnor och män. På kontoret där jag jobbade i Bolivia hängde en plansch med världens mest jämställda länder. Som representant för den odiskutabla ettan hade jag förväntningar på mig att föra mig. Men intressant är att jag kunde inleda ett möte med den professionella hälsningen för att avsluta det – om det utfallit till ömsesidig belåtenhet – med den mer privata.

Och handen på hjärtat är för mig – till skillnad från för Yasri Khan – en väldigt intim hälsning. Jag minns att jag använde den gentemot den person som är det närmaste jag kommit en svärmor. Det var den mest respektfulla hälsning jag kom på. Det togs väl emot. Jag har nog viss förmåga att impa på svärmödrar. Knepigare har det varit med deras döttrar…

Ja, tack Yasri – eller snarare TV4 – för ett intressant tema!

Månadens dikt: april 2016

Ur det glimmande gräset reser sig trädet

Dess rötter inväntar jordens saft 

Alla omkring ser från sina vinklar varsitt träd

Bara trädet känner saven stiga

Drömmen om Europa

Alla vi som varit ute i världen har mött det: det sneda leendet i kombination med den försiktigt vädjande blicken. De viskande orden ”lleváme”, ”take me to Europe”. Drömmen om Europa lever i stora delar av världen, kanske bara i Latinamerika överflyglad av drömmen om USA.

Men vad handlar denna attraktionskraft om? Är det bara illusioner och varianter av det gröna gräset på andra sidan? Eller är det snabba pengar folk vill åt? Fast då finns ju långt större – och snabbare – möjligheter på andra håll än i skattetunga ekonomier där man först efter tjugo trettio års ihärdigt gnetande – och skuldsättande – kan ro undan några slantar.

Inte heller sverigesvenners och götepettrars pladder om att allsköns bidrag utgör den stora lockelsen tror jag på. För ingen lever särskilt fett på faderskapspenning, bostadstillägg och aktivitetsersättning… Allt detta snack om ekonomiska flyktingar stämmer helt enkelt inte med det jag själv har upplevt. Däremot har jag mött frustration över att behöva slicka sig upp och betala sig fram för att få examen eller ett anständigt jobb. Öppenheten och förutsägbarheten i europeiska samhällen drar.

Men framför allt attraherar friheten från hämmande band och nedtryckande kulturmönster, till exempel könsroller. I Europa kan man slinka undan familjens nålstick, tjocka släktens krav och klanens klösande klor. Att fritt få välja vem man går hem med, vem man bor med och vad man tar sig för på kväller och helger skattas högt. Liksom att få säga vad man vill till vem man vill, hur högt man vill, gå med i vilken förening man vill – och gå ur när man vill.

Därför förstår jag dem som vill bort från förtryckarstater som Turkiet eller failed states som Libanon, hur mycket närområde detta än är. Kanske har till och med någon nitisk studiosus plöjt EU:s fördrag och hittat orden om Europas religiösa och humanistiska värdegrund. Och för att ta reda på vad den förstnämnda är läst sig till att den där religionens grundare och gudason hjälpte just människor i nöd.

Men väl bärgad på Europas stränder möter ett annat budskap. Av den där religionen stod mest tomma stenhus kvar. Och de som satt på nycklarna lät port efter port smälla igen med märkliga ord om andrum och kollaps. De som med livet som insats tagit sig över det fruktade havet låstes in bakom taggtråd och beväpnade vakter. En brödkant om dagen var den mänskliga rättighet som fanns kvar (hade de inte i Europa sedan 1950 en egen konvention om just mänskliga rättigheter?).

Ja, vad besvikelsen över detta bemötande – förnedringen och bitterheten – i förlängningen kan föra med sig aktar vi européer oss noga för att tänka på.

Rurrenabaque, Bolivian Amazonas

Capibara

Rurrenabaque airport

Rurrenabaque

Strange vehicles

Cattle on the road

Road to Santa Rosa

Port Santa Rosa

On the river

Birds

Turtes

Pink dolphines

Anaconda

Allegator

Månadens dikt: mars 2016

En strimma ljus på din kind
två täcken som rycks bort

I köket den kalla vita filen
en burk sågspån med svarta korn

Kroppens rutinmässiga upphettning
munnens mintrena bad

Plagg på hallens blanka stång
fickornas innehåll organiseras

Du är som andra dagar
men dina steg är långsammare

Förskitigt fram på isiga cykelbanor
in och ut i olika färdmedel

Inför grå mångvåningshuset
knattrar med lås och larm

En ringa skara vid kaffebordet
en torr kaka från förr

Surret, uppvaknandet
i den svarta lådan

Det plingar av nattens mail
Du öppnar dem varsamt

Bagdads kalifer var en gång förebilder

På 800-talet kallades Bagdad för Fredens stad och i det stora biblioteket i Vishetens hus samlade de muslimska härskarna – kaliferna – gräddan av världens intellektuella, oavsett religion. Kristna var framstående inom medicin och farmakologi, men framförallt i det finaste av alla yrken, översättarens. Därför har vi idag den grekiska lärdomen bevarad. De arabiska motsvarigheterna till Platon och Aristoteles hette al-Kindi och al-Farabi.

Under Bagdads kalifer skapades de första sjukhusen och apoteken. En tillsynsmyndighet fanns, gråstarr opererades och terapi förekom. Flera stora encyklopedier sammanställdes, med medicinska principer som gäller än idag – till exempel att det inte gynnar hälsan att ständigt byta läkare. I Bagdad föddes kemin och astronomi skildes från astrologi. Ett observatorium byggdes i Palmyra. Att jorden var rund var känt bland stadens lysande kartografer.

Men kanske är matematiken det som indirekt betytt mest för eftervärlden. Algebra och algoritm är ju arabiska ord. Och från Indien importerades nollan, som modern ekonomi inte skulle klara sig utan. Ja, Bagdads gamla kalifer var alltså av ett helt annat slag än den mordlystna sektledare som i våra dagar gör anspråk på titeln.

Missionärernas ställning borde uppvärderas

Finns något mer hånat släkte än missionärerna? Till och med deras sexliv görs till åtlöje… Men var inte dessa enkla människor som modigt gav sig ut i världen våra första globalister?

De knöt innerliga band mellan folk och länder i en tid när stormakterna ägnade sig åt kolonisering, exploatering och folkmord. När råvaror skulle utvinnas mot billigast möjliga insats var missionärerna ofta det enda försvar utsatta folkgrupper hade.

Tvärtemot vad många tror stod de inte på en sten och hojtade om domedagen dagarna i ända utan var i regel professionella personer som byggde upp sjukhus, skolor och sociala inrättningar. Tack vare dem har vi fått nära relationer med avlägsna och okända hörn och där inte bara med höjdare, utan i de breda folklagren.

Så jag skäms inte för missionärerna. Då skäms jag mer för de affärsmän och politiker som utnyttjar det goda anseende missionärerna varit med om att bygga upp för att med tvivelaktigt lock och pock kränga svenska vapen till fattigare länder.

Månadens dikt: februari 2016

Vägen är rak och röd
omkring den bräker och frustar det gröna

En tjock och tovig matta över kullarna
en mur som inte släpper igenom obehöriga

Med ett knivhugg öppnas en fåra i det gröna
kletiga flugor och yrvakna bin anfaller öronen

Det gröngröna väller fram
ner i min kropp
kastar mig ner mot en svalkande ström
fyller mina ådror med sitt smetiga bläck

En liten historia om att låta sig ledas eller följa strömmen

Av någon anledning som jag inte riktigt minns var jag inskriven som assistansbehövande på São Paulos flygplats. Men skönt! Jag kommer ju dödstrött mitt i natten och det är en av världens största flygplatser, så det blir bra att släppa taget en stund och låta sig ledas rätt av dem som kan denna flygplats som gruset i sin egen ficka. Samtidigt kan detta ge en intressant inblick i hur flygplatsassistans kan fungera, något jag säkert kan ha nytta av i min tjänsteutövning.

Och jag blir faktiskt inte nedtryckt i en rullstol och framrullad i ilfart med blinkande sirener – typ den standardmetod jag hört så många roliga historier om (Achtung, achtung, hier kommt ein Blind). Däremot dras jag åt sidan utanför planet och ombeds ”vänta här”.

Jag ser hur alla andra rullar iväg i bussarna mot terminalen och tänker att min egen standardmetod att följa strömmen hittills under alla resor varit väldigt effektiv. Det här kan ta längre tid, tänker jag när någon (vill tro att det är flygplatspersonalen och inte flygbolaget men ingen presentation sker – och killen tror säkert att jag inte begriper portugisiska) drar in mig i en minibuss, som snart fylls till bredden med planets flygvärdinnor.

Nu tänker du: ska han börja klaga på att han sitter inklämd bland ett gäng brasilianska flygvärdinnor nu också. Men jag kände på mig att något var på tok – och även om dessa mulheres säkert var mycket bedårande ville de nog själva helst av allt hem till kudden – kanske hade någon tre timmars hemresa genom 20-miljonersstaden, vad vet jag…

Mina farhågor besannas när chauffören stannar och stänger av motorn. De bedårande drar iväg med mig och sina små rullväskor (urmodellen för denna världsrevolution) mot en port. Jag saknar min egen rullväska – som nu förmodligen cirklar runt i sin ensamhet på ett bagageband några kilometer bort.

Och om det nu är att jag saknar rullväska eller något annat vet jag inte, men när vi alla går genom en spärr tycker en vakt att det är en misstänkt sjavig katt bland de bedårande hermelinerna. Kanske är det här något slags snabbsluss för den brasilianska personalen… Vakten är inte nöjd, men en av de bedårande – kanske den mest bedårande när jag nu tänker efter – förbarmar sig över den sjavige assistansbrukaren och efter lite gormande i olika walkietalkies (heter det väl inte längre…), trixande och knixande med en extra framkörd bil ledsagas jag fram mot bagagebanden.

Föredömligt nog hade de redan på planet annonserat ut vilket band väskorna kommer på och varje band har en stor gul skylt med svarta siffror – alltså något helt annat än den dåliga tillgängligheten i Arlandas bagagehall. Jag släpper ledsagaren och går fram till rätt band och rycker åt mig min väska som jag snillrikt markerat på ett sätt så att jag ser den på hyfsat långt håll. Min ledsagarinna – som fram tills nu trott att jag inte ser någonting – ser lite häpen ut och undrar om jag kanske klarar mig själv nu. Gärna det, säger jag och följer sedan strömmen.

Oberá januari 2016

Nordiska huset i Oberá

Stig på! säger snart 90-årige Hjalmar Björklund när vi efter lite frågande lyckas lokalisera hans hus. Hans far- och morföräldrar utvandrade från Sverige 1890, men själv har han aldrig varit där. ”Hur skulle jag ha haft råd med det?” mumlar han på sin vackert sjungande svenska. ”Men när jag jobbade på vägbyggen fick jag se Buenos Aires!” Det har varit ett hårt liv med jordbruksarbete i den brännande solen och sedan med att plocka isär batterier i skrotbranschen.

Men Hjalmar visar stolt sitt enkla hem där en bonad med ”Välkommen” hänger i hallen och svenska flaggan står överst på byrån. Och här är mitt luftkonditioneringsaggregat, skrattar han och öppnar sovrumsfönstret på vid gavel.

Vi har hamnat i Argentinas gamla svenskbygder. Hotellföreståndarinnan kunde vara vilken östermalmsbrud som helst och affärerna har namn som ”Repuestos Lindström” (Lindströms reservdelar).

Det var kring förra sekelskiftet som många flydde det svenska armodet. Om det var Söramerka eller Nordamerka spelade kanske inte så stor roll, bara det var Amerika. Brasilien betalade dessutom resa och en markplätt åt hugade invandrare – alltså typ motsatsen mot vad man gjorde mot landets egna urinvånare.

Museet i Oberá

Uppskattningsvis bosatte sig 3500 svenskar i Brasilien, men en liten grupp drog över gränsen till det på den tiden förlovade landet Argentina. 1928 grundade dessa svenskar staden Oberá, som numera har 65000 invånare. Pionjärerna startade svensk skola och svensk kyrka, men hur i hela världen skulle de försörja sig? Och vad var det förresten för grön sörja alla människor gick runt och sörplade på? Vänta lite, där har vi något med aldrig sinande efterfrågan…

Nu finns tredje och fjärde generationens mateodlare av svensk härkomst. En vi besökte höll fast vid den gamla torkmetoden med fyra öppna eldar som ska matas med eukalyptusved. Svenska kyrkan ett kvarter från torget i Oberá är uppkallad efter Olaus Petri och höll sig med svensk präst till 1973.

Den nuvarande (av brasiliansk härkomst med rättroende lutheran) visade glatt upp sin kyrka och lovordade Anders Ruuth som jag själv hade förmånen att lära känna på 90-talet. ”Anders är den person som betytt allra mest för Oberás utveckling” sa han. Men kanske var han partisk eftersom han också sa sådant som att ”Anders har lärt mig allt jag kan”.

Anders Ruuth (1926-2011) skickades som nybakad präst till andra sidan jorden utan en enda lektion spanska. Folk kan ju svenska, resonerade kyrkokansliet i Uppsala. Jag blev väldigt rörd av mötet med den gamle prästen och minnena han framkallade.

Carlos Lineo-institutet

Det han förmodligen menade med Ruuths insats var att han la grunden för att omvandla den gamla svenska småskolan intill kyrkan till stans mest prestigefyllda utbildningsinstitut. Idag har Carlos Linneus-institutet högskoleutbildningar inom idrott, språk, litteratur, biokemi mm. Sedan finns mycket småkul här i Oberá också, som menyn med de svenska specialiteterna ”viking stekt”, ”köttbullar med bron sås” mm.

Ja, i Argentina är det finaste man kan vara: invandrare. Kulten av Invandraren hålls bland annat igång vid den årliga invandrarfesten här i Oberá. En utomhusscen byggts för ändamålet och en Skansenliknande park har ”paviljonger” för varje invandrarnation.

Spanjorerna har smällt upp en vitkalkad kyrka och schweizarna tre stora alphus som fejades frenetiskt när vi gick förbi. Svenskättlingarna – som grundade Oberá – har i sann svensk anda bjudit in norrmän, dan…skar och finländare till ett Nordiskt hus – med vidhängande runsten som pikant kuriosa.

Men för att ingen ska tro att jag gått och blivit patriot kan jag berätta om någon annan minoritet – till exempel den syriska. Tillsammans med libaneserna utgör de 3,5 miljoner argentinare. Fast under det nuvarande kriget har Argentina bara tagit emot några hundra syrier. Är det svårt att korsa Medelhavet så är det nog ännu värre att korsa Atlanten…

Men de få som kommer får jobb i landsmännens företag och i någon region även en jordplätt. Jag tror många syriskättade har det hyfsat bra i det nya landet. På ett flyg satt jag en gång bredvid en parant syrisk-argentinska som undslapp sig några lätt överlägsna kommentarer mot den tanige svennebananen som trodde han visste något om Argentina.

En av de syriskättade steg förresten ända upp till presidentposten 1989, men då hade han avsvurit sig sin muslimska tro – fattas bara annat i ett påveproducerande land… En lite lustig konsekvens av de syrisk-argentinska förbindelserna är att Syrien är det land som importerar mest yerba mate – efter de mängder som skeppas över floden till storkonsumenten Uruguay.

Ja, vid ingången till den där Nationernas park i Oberá finns en lång hyllningsdikt till Invandraren. I korthet går den ut på:
1. Glöm inte varifrån du kommer.
2. Glöm inte de ångestfyllda månaderna på havet där så många barn, gamla och sjuka gav sina liv för drömmen om ett bättre liv.
3. Men glöm för allt i världen inte det land som tog emot dig med öppna armar och gav dig nya möjligheter och ett nytt liv!

Månadens dikt: januari 2016

HOTELL I EGEN STAD

Nu sover barnen i sina rum
eller busar i sina sängar

Jag leker vuxen och går ner i baren
drar ut en stol och vinglar upp

Hotellobbyn ligger i dunkel
portiern käpprak vid sin upplysta disk

Sakta drar mänskligheten genom lobbyn
några backpackers dråsar in

En handelsresande reder ut sambanden med frun långt bort i luren
rösten böljar mellan spänd smärta och milda suckar

Ett kuttrande par provar viner längre bort i baren
deras ljusa röster gungar i takt med dova stötar från en klubb i grannhuset

Jag hasar ner från min piedestal
förbi den orörlige portiern

Upp genom knarrande korridorer
tänker att jag är mycket långt bort

Månadens dikt: december 2015

MEMORY

Vi lägger ut korten
i snörräta rader

Söker bland koordinaterna
låter minnets maskiner surra

Synapserna vecklar ihop sig
kanterna mjuknar

Sakta glesnar rutnätet
spelplanen faller isär

I hålrummen växer ödmjukheten
livsanden fyller på 

Barnhuset i Stockholm

Barnhuset var en imposant institution i dåtidens Stockholm

Jag gillade Julkalenderns avsnitt om de fyra stånden, men tyckte det om barnhuslivet blev knepigt. Det är förstås svårt för vår tids barn och vuxna att överhuvudtaget leva sig in i hur barn hade det på 1700-talets barnhus. Jag läser om kapitlet om barnhuset i Per Johan Ödmans svenska mentalitetshistoria Kontrasternas spel.

Stora barnhuset i Stockholm uppfördes först i anslutning till stadens tukthus som fanns i ett gammalt kloster (dessa stod ju tomma efter fördrivningen av katolikerna) på Riddarholmen.

På 1630-talet grundade drottning Kristinas lärare Johannes Matthiae ett ”orphanotrophium” vid Drottninggatan där Norra latin konferenscentrum (eller vad det nu heter) nu ligger – och kvarteret heter visst Barnhuset. Denna mäktiga institution hade tre våningar och plats för 350 barn.

Tidens tanke var att vuxna, men framför allt barn behövde ”korrigeras” och renas från den medfödda arvsynden. Oäkta barn (födda utanför äktenskapet) skulle förstås tuktas i särskild ordning, men på frihetstidens höjd beslutas faktiskt att ingen åtskillnad ska göras mellan oäkta och äkta barn på barnhusen. Var tredje barn i Stockholm var utomäktenskapligt i slutet av 1700-talet, så nog hade myndigheterna bråda dagar…

Många nyfödda togs på den här tiden av daga. Därför antogs 1778 Barnamordsplakatet som bland annat öppnade för anonyma förlossningar, vilket i sin tur kan ha ökat antalet barn på den tidens ”fosterhem”. Vid dessa verkade de så kallade änglamakerskorna som genom ”långsam avlivning av späda barn” ansågs mildra stadens utgifter.

Mot den bakgrunden kan man tänka sig att barnhusen sågs som progressiva och välorganiserade alternativ. Här fick barnen skolundervisning, kläder och tak över huvudet. Framförallt värdesattes – kanske till och med av barnen själva – i dessa hungertider mat på fasta klockslag, även om vittnesmålen talar om kokta syrsor och gråsuggor i soppan, soppben i gröten och grötklumpar i soppan. Någon disknoja rådde inte i storköket på barnhuset…

Kökspersonalen ska även för egen vinning ha sålt vidare både matrester och mjöl och gryn som tilldelads av staden för barnens underhåll. Men Ödman påpekar att förhållandena på Stora barnhuset var långt bättre än i spånstugorna ute i Barnängen.

Det fanns olika motiv till att stänga in föräldralösa eller fattiga barn. För kyrkan, som anlitade barnhuslärare, var det ett tillfälle att inpränta gudsfruktan i de kommande samhälls- och himmelsmedborgarna.

Det fanns även en och annan vårdare med uppgift att ”rykta barnhushuvuden”. De som tänkte i termen av vård och behandling skickade ofta vidare barnen till Danvikens hospital där vanföra och sinnessjuka förvarades.

Men i lutherdomens mönsterland var det arbetet som ansågs mest befrämjande för moral och hälsa. Den ekonomiska bieffekten av barnens spinning och vävning ska vill inte heller underskattas. Några pojkar som sågs som lovande ”ämnen” fick för tiden avancerad utbildning i styrmanskonst, porslinsritning eller instrumentmakeri.

Men den som blev sjuk eller inte klarade arbetet slängdes ut på gatan. Barn som arbetsvägrade eller på annat sätt var bångstyriga (vanartiga var tidens term) sattes ”uppå skepp” – och fördrevs alltså ur landet.

Att barnen var klämda mellan de olika synsätten skola och fabriksarbete vittnar följande historia om. En pojke som av spinnmästarinnan inte släpps iväg från arbetsbänken hoppar ut genom fönstret på andra våningen – och bryter benet – för att undkomma skolans straff för sen ankomst.

För politikerna var bevekelsegrunden då som nu att inte ha tiggare på ”sina” fina gator. 1652 infångades på Politikollegiets order 175 tiggande barn i en offensiv som Ödman liknar vid vildhästjakt. Dessa barn – vars fäder låg i fält eller stupat i trettioåriga kriget med flera krig – försågs med en ”klump” runt foten, för att förhindra rymning. Som i Julkalendern kunde den nog tas bort under de långa arbetstimmarna, eftersom barnen då stod under uppsikt bakom låsta dörrar.

Det är ju också intressant hur ”invandrare” i Stockholm bemöttes. Ödman berättar hur en gosse från Ekerö kördes ”en mil ut ur staden” eftersom hans uppehälle där ”alltför mycket skulle gravera Danviken och fattigkassan”. Barnhuset hyste även ensamkommande flyktingbarn, som den judiske pojken Samuel Braun, som efter förhör uti religionen rekommenderades att skickas till sjöss, trots hans ”åstundan efter dopet”.

I regel skrevs barnen ut som vuxna vid 14 års ålder, men duktiga flickor kunde om någon ”ömsint man förbarmade sig över dem” flytta ut redan i tioårsåldern.

1676 stadgas att barnhuset inte är lämpligt för barn under sex år. För de mindre barnen fanns Frimurarbarnhuset och Politibarnhuset (alltså ett privat och ett kommunalt) vid Danvikens hospital. Stora barnhuset slogs samman med Politibarnhuset 1785 och flyttade till Norrtullsgatan 1885. Idag ligger arvtagaren Allmänna barnhuset på Kungsgatan och bedriver bland annat forskning.

Men tillbaka till dåtiden. Hustavlans straffideologi avklingade under 1700-talet, men å andra sidan börjar man då dela in människor i olika kategorier efter förmåga och intellekt. Fostran syftar mer och mer till att forma nyttiga och arbetssamma medborgare. Ostyrighet blir ett substantiv som ska åtgärdas istället för ett beskrivande adjektiv om en människas beteende och reaktioner.

Tydligen finns mycket information om livet på barnhuset genom de klagomål som kom in till staden. Bland annat klagade lärarna på sina egna arbetsförhållanden. Indirekt ger det en bild av barnens verklighet. Enligt lärarna var barnen svårundervisade efter arbetet i spinnsalen som började klockan tre på morgonen och skedde på fastande mage.

Anonyma klagomål kom också från ”en sanningens vän” som fattat misstankar om oegentligheter efter att ha jämfört vikten på det inkomna mjölet och barnens brödkakor. En annat skäl till utredning var att 50 barn dog i tyfoid inne på barnhuset år 1764. Följande år gjordes en besiktning och därefter kom ett nytt reglemente.

Ödman skriver att grunden för barnhuset mycket väl kan ha varit människokärlek, men att denna byts mot förakt och översitteri när den förväntade underdånigheten och tacksamheten uteblir.

Hur tänkte och kände då barnen? I Ödmans reflektioner finns referenser till en av lärarna på barnhuset, som talar om barnens dumhet som en sköld. Att ”stänga av” var egentligen den enda motståndsstrategi som stod till buds, enligt Ödman.
Han funderar också på on barnhusets egen kyrka i två våningar upplevdes som hela den vuxna ”barnhatarvärlden” inkarnerad. Eller erbjöd processionen dit – under preceptors översyn – veckans enda stund av stoj och stim? Dagen var ju fri från arbete, maten något bättre och man fick borsta av dammet från kläderna och känna sig lite fin.

Kanske fanns även viss munterhet och inte minst kroppslighet i att trängas samman i de hårda kyrkbänkarna. Var kyrkan en plats för ”allt som sammansvurit sig mot det barnsliga och glada” eller ”ett palats av glädje och gemensamskapsorgier”? Förmodligen både ock.

Kåfalla – en personlig historia

Kåfalla herrgård

Eftersom min mor dog när jag var liten har jag haft stor glädje av hennes bevarade brev (som på märkliga vägar kommit i min hand, men det är en annan historia…). Några av breven är avsända från ”Kåfalla vilohem, Spannarboda”. Det var 1960 och 1961 som hon sommarjobbade på Kåfalla herrgård tillsammans med en väninna. Så här beskrivs en vanlig arbetsdag på Kåfalla år 1960:

”Vi stortrivs! Men det är ganska jobbigt, åtminstone har det varit det idag, för det är ju fredag! Kl 7 på morgonen ringer väckarklockan och då är det dags att stiga upp. Ända till halv 7 på kvällen håller vi på och dukar, diskar, städar, manglar, ja, jag vet inte allt.”

Hon skriver att personalstyrkan var på tio personer medan de pensionatsgäster de servade var 25 till antalet. Och kanske behövdes den bemanningen:

Min mor och hennes arbetskamrat Ulla klädda för arbete

”Det har varit så rörigt idag. Det är det jeden Montag. Särskilt idag. Gästerna skall flytta från rum till rum. Och så kom det 2 individer, som var tvungna att ha ett rum, som var upptaget. Syster A blev alldeles ifrån sig. U och jag blev tvungna att släpa in en säng i det rummet, och bädda och städa, fast det egentligen hade gått över arbetstiden. Så man får inte tappa huve´t precis!

Men trots allt knog och slit trivs vi genombra! I allmänhet är gästerna trevliga, men ingen regel utan undantag. En stamgäst är genompedantisk. En gång råkade (lyckades) vi lägga hennes matta en aning snett över golvet. Vips var hon ute och sa´ till oss att mattan skulle ligga rakt. Då vet man inte om man ska skratta eller gråta.”

Det framgår av andra brev att det visserligen var ledigt två timmar på eftermiddagen. Men de helt lediga dagarna var efterlängtade:

”På onsdag är det min fridag. O, vad skönt! Sova, bada, sola, virka, sova, bada, sola, virka, lata mig!”

Eller:

Stramaljtavlan vår mor sydde sommaren 1960.

”Förra månaden hade U och jag vår första fridag. Det var ljuvligt! Då fick vi åka bil med syster A till Lindesberg för att hämta våra cyklar, som vi hade polletterat. Det är 12 km dit. Vi passade på att handla lite då. Bl a köpte jag en stramaljtavla att sy på. Det är så kul att sy på den! Sen köpte jag mig en klänning (jättegullig tycker jag) för 19 kr på Rea. (Förut hade den kostat över 50.) Sen köpte vi saft och pepparkakor som vi käkar på kvällarna nu. Det är mums!”

I det här fönstret satt min mamma sommaren 1960 och sjöng alla sånger hon kunde komma på.

Det framstår idylliskt. De unga flickorna satt i sitt fönster på herrgårdens översta våning och sjöng ”alla sånger vi kom på”. På Kristinadagen får min mor tårta, en gul näckros och ”en påse karameller av kokerskan”. Hon utbrister att hon: ”aldrig blivit så uppvaktad förr på min namnsdag”.

Efter arbetsdagens slut tog de ett dopp i ån och cyklade sedan ut på grusvägarna, en gång för att handla virknål och tråd i lanthandeln i Grönbo. Hon tänkte ”virka spets med hjärtan på”. Andra dagar var det bönemöte i något av de små kapellen i skogarna runt herrgården.

”Det blir en lagom cykeltur efter jobbet. Man måste ju cykla av fläsket.”

Så det var inte bara det andliga livet som drog nytta av cykelturerna i bergslagsbygden.

Den lilla sjön Kåen som mest är en vidgning av Sverkestaån

Under 1980-talet var jag själv på Kåfalla ett antal somrar, fast jag visste då inte att min mor varit där 25 år tidigare. Jag var med och mönjade den smala träbron över Sverkestaån och målade det gamla byk- och mangelhuset gult.

Ur mitt fotoalbum: