Inkallajta

Ruiner från Inkallajta

Den centrala helgedomen i Inkallajta

Alla vet att Bingham upptäckte Machu Picchu 1911. Men hur många vet att svensken Erland Nordenskiöld upptäckte Inkallajta 1913? Han var iallafall den som först grävde ut stället och beskrev det vetenskapligt. Machu Picchu var ett skrytbygge, tänkt som sommarresidens eller tillflyktsort. Inkallajta däremot var en faktisk huvudstad för den östra delen av imperiet, Collasuyu (ungefär nuvarande Bolivia). Härifrån regerade inkorna Tupac Yupanqui och Hayna Capac på sina visitationsresor – som hela imperiet runt kunde ta upp till sju år. Båda platserna är mycket smakfullt valda, men våra dagars peruaner är väl lite bättre på marknadsföring. Till Machu Picchu kostar inträdet 600kr och köerna ringlar. Inkallajta tar en tia, och det är folktomt. På bilden resterna av den stora ceremonihallen där konseljerna som avgjorde folkens öden hölls. 80m lång och 12m hög när det begav sig.

The Mission

Ska vi bygga samhällen på makt eller på kärlek? Det är grundfrågan i en av mina favoritfilmer, The Mission från 1986.

Ja, jag har väl mossig filmsmak och är förstås känslomässigt biased – reste i området där den utspelas och inspelades senast i vintras. Älskar vyerna, skogarnas säregna symfoni och flodernas brutala dån.

Och visst romantiseras alltid på film. Jag tror inte någon jesuitpräst stannade kvar och stred tillsammans med guaraníerna frivilligt. Kampen mot portugisiska slavjägare och spanska latifundister fick de sköta själva sedan jesuitorden drivits ut från den Nya världen i mitten av 1700-talet.

Men konsten, hantverket, träsnidandet, silversmidet, instrumentbyggandet och förstås den musik som dessa frambragte – ja, den kompetens man erövrat i reduktionernas skolor vårdades ömt, liksom de heliga föremål som gömdes undan för överheten.

Inte förrän restaureringen av de gamla kyrkorna kom igång på 1980-talet avslöjades gömställena som traderats genom tio generationer. Idag blomstrar den ”indianska barockmusiken” och särskilt i Bolivia finns flera underbara kulturmiljöer att besöka.

I Argentina märkte jag hur guaranÍkulturen åtnjuter stor respekt. I den egentliga arvtagaren till jesuitmissionernas regionala organisation, republiken Paraguay, är de etniska relationerna mer komplicerade, trots att språket guaranÍ med stolthet talas av alla (!).

Ja, det är inte utan att jag tror att The Mission hjälpt till att öka medvetenheten och självinsikten kring Paranaflodens stränder. Här bjuder jag på ett par bilder från några av missionerna.

 

Drömmen om Europa

Alla vi som varit ute i världen har mött det: det sneda leendet i kombination med den försiktigt vädjande blicken. De viskande orden ”lleváme”, ”take me to Europe”. Drömmen om Europa lever i stora delar av världen, kanske bara i Latinamerika överflyglad av drömmen om USA.

Men vad handlar denna attraktionskraft om? Är det bara illusioner och varianter av det gröna gräset på andra sidan? Eller är det snabba pengar folk vill åt? Fast då finns ju långt större – och snabbare – möjligheter på andra håll än i skattetunga ekonomier där man först efter tjugo trettio års ihärdigt gnetande – och skuldsättande – kan ro undan några slantar.

Inte heller sverigesvenners och götepettrars pladder om att allsköns bidrag utgör den stora lockelsen tror jag på. För ingen lever särskilt fett på faderskapspenning, bostadstillägg och aktivitetsersättning… Allt detta snack om ekonomiska flyktingar stämmer helt enkelt inte med det jag själv har upplevt. Däremot har jag mött frustration över att behöva slicka sig upp och betala sig fram för att få examen eller ett anständigt jobb. Öppenheten och förutsägbarheten i europeiska samhällen drar.

Men framför allt attraherar friheten från hämmande band och nedtryckande kulturmönster, till exempel könsroller. I Europa kan man slinka undan familjens nålstick, tjocka släktens krav och klanens klösande klor. Att fritt få välja vem man går hem med, vem man bor med och vad man tar sig för på kväller och helger skattas högt. Liksom att få säga vad man vill till vem man vill, hur högt man vill, gå med i vilken förening man vill – och gå ur när man vill.

Därför förstår jag dem som vill bort från förtryckarstater som Turkiet eller failed states som Libanon, hur mycket närområde detta än är. Kanske har till och med någon nitisk studiosus plöjt EU:s fördrag och hittat orden om Europas religiösa och humanistiska värdegrund. Och för att ta reda på vad den förstnämnda är läst sig till att den där religionens grundare och gudason hjälpte just människor i nöd.

Men väl bärgad på Europas stränder möter ett annat budskap. Av den där religionen stod mest tomma stenhus kvar. Och de som satt på nycklarna lät port efter port smälla igen med märkliga ord om andrum och kollaps. De som med livet som insats tagit sig över det fruktade havet låstes in bakom taggtråd och beväpnade vakter. En brödkant om dagen var den mänskliga rättighet som fanns kvar (hade de inte i Europa sedan 1950 en egen konvention om just mänskliga rättigheter?).

Ja, vad besvikelsen över detta bemötande – förnedringen och bitterheten – i förlängningen kan föra med sig aktar vi européer oss noga för att tänka på.

Tehuset vid Etnografiska

Tehus inbäddat i höstskog

Tehuset vid Etnografiska museet i Stockholm.

I en lummig dunge bakom Stockholms Etnografiska museum ligger ett japanskt tehus. Historien bakom är fascinerande och beskriven i Gaby Stenbergs bok Ida Trotzig – min mormor, Japanpionjären (Ellerströms 2009). Här en kort resumé:

Det första tehuset vid Etnografiska museet invigdes år 1935 på initiativ av denna Ida Trotzig, som hade bott i Japan sedan ungdomen. På 1880-talet hade hon gift sig med sin egen morbror, som själv flyttat till Japan strax efter 1854, då landet efter mer än 200 års självvald isolering gläntade lite på dörren mot omvärlden.

Detta giftermål gjorde förstås stor skandal hemma i det (då som nu…?) konservativa Kalmar och paret tvingades avsäga sig sitt svenska medborgarskap. Men trots nära släktskap och åldersskillnad verkar de haft det bra tillsammans i sitt Kobe, även om motgångar inte saknades. Som när tjänsteflickan i förvirringen efter en tyfon glömde att koka dricksvattnet och de två små döttrarna dog i svåra plågor.

Idas tröst blev att fördjupa sig i japansk tuschmålning, blomsterarrangemang och slutligen den traditionstyngda teceremonin. Därför fanns redan 1911 en bok på svenska om japansk teceremoni. De sista åren av sitt liv ägnade Ida åt att enligt konstens alla regler uppföra tehuset vid Etnografiska museet i Stockholm. Varje plankstump är omgärdad av bestämmelser och ritualer, så det krävs tid, pengar och kontakter innan ett tehus kan invigas.

Dotterdottern (Ida fick ett tredje barn) Gaby Stenberg skriver i den kärleksfulla boken om mormodern att det var tur att hon sedan länge var död år 1969. Då slängdes nämligen en glödande fimp vid tehuset, och det sa ”vvoff” i de tunna pappersväggarna. För Gaby blev det i sin tur ett livsprojekt att återuppbygga tehuset, vilket skedde 1990. 

Gary Slutkin

Den amerikanska läkaren Gary Slutkin jobbade unde många år med att bekämpa tuberkulos och AIDS i Afrika. När han kom hem till Chicago igen slog det honom att den utbredda skottlossningen i stan följde samma mönster som en smittsam sjukdom. Hur vore det om man inte bara talade i termer av våldsverkare och offer utan behandlade det dödliga våldet precis som en farsot?

Slutkin (jo han heter så) startade därför ett projekt i stadsdelen West Garfield och lyckades få ner mordtalen med hjälp av Världshälsoorganisationens epidemiologiska metoder: Först söka upp smittkällan och avbryta förloppet så att vidare smittspridning förhindras.

I nästa fas identifiera riskindivider som ges behandling. Slutligen måste beteenden och normer i hela det drabbade området ändras. Arbetssättet går ut på att människor som har förtroende i området – till exempel präster eller ungdomsledare – är ute på gatorna för att lära ut konfliktlösning och medla i bråk innan våldet uppkommer.

Slutkins organisation Cure violence har fått goda resultat och samarbetar sedan 2005 med flera sjukhus. I en kriminologisk studie minskade till exempel hämndskjutningarna till noll i fem av sju studerade områden. Metoden har nu spridit sig till bland annat Kanada, Mexiko och Sydafrika.

Furuboda

Påsk betyder konst i östra Skåne. Därför ställde jag i påskas ut några av mina målningar på Furuboda. Vad är då Furuboda? ”Är inte det frikyrkligt?” undrade en vän med skepsis i blicken. Svaret tarvar sin utläggning:

I slutet av 1800-talet stod i varje vägkrök ett missionshus. Där samlades människor till sång och bön, inte sällan för att fly en trång jämmerdal. Men det som ofta glöms bort i historieskrivningen är frikyrkorörelsens samhällsbyggande roll. De fria församlingarna var de första demokratiska föreningarna i Sverige. Inte sällan stod de sida vid sida med arbetar- och nykterhetsrörelse för att skapa ett mer rättvist och jämlikt samhälle.

Furuboda missionshus (2015)

Furuboda missionshus (2015)

I ett nybyggarområde söder om byn Yngsjö vid träskmarkerna utanför Åhus restes just ett sådant missionshus på 1870-talet. Det planerades till och med för en egen kyrkogård – i det fall den statliga kyrkan skulle förvägra avfällingarna från den lutherska läran en plats i vigd jord.

Vid den här tiden uteslöts den språkbegåvade predikanten och bibelöversättaren Helge Åkeson ur Baptistsamfundet. Kring honom växte istället det lilla Fribaptistsamfundet upp, som mest med cirka tre tusen medlemmar och spridning i främst Skåne, Dalarna, Västergötland och på Gotland.

Nybyggarområdet i Yngsjö hette Furuboda och vägen dit var fram till mitten av 1900-talet bara ett par hjulspår i leran. Missionshuset var centralpunkt i området. Och precis som socknarna hade sina fattigstugor samlades medellösa människor kring Furuboda missionshus. Men odlades en annan människosyn här?

Flera av de inhysta bakom kapellet hade olika funktionsnedsättningar och var övergivna av sina familjer. ”Blinda Anna” har kallats Helge Åkesons kassör på grund av sitt ordningssinne och handlag med pengar.

För kvinnor var missionärsrollen en av de få karriärvägarna och även om Anna inte kom så långt ska hon enligt den fribaptistiska mytologin ha lagt grunden till missionen genom att offra en första slant.

Ernst Skoog (1920-2010) växte upp i denna anda bland församlingens enkla fiskare, lantarbetare och tjänstefolk. Men han var också en del av en framväxande modernitet. Under 1900-talet uppstod ett glapp mellan barndom och vuxenliv: ungdomen.

De äldre i församlingen såg med skepsis på särskilda aktiviteter för ungdomar, men Ernst drog igång sommarläger och andra ungdomsaktiviteter, även i samarbete med dåvarande Åhus kommun. Men det lilla kapellet var snart för trångt för de tillresande ungdomsskarorna och en dröm föddes om att bygga en egen lägergård på andra sidan vägen.

På dessa sandiga ängar ner mot Hanöbukten hade Ernsts farbror haft sina kor på bete, men nu ville Lantbruksnämnden i Kristianstad sälja av den obrukbara marken. Så ungdomsledaren gav sig iväg till ett av sina lyckade möten med makten. Memoarboken Det var så det började handlar om många sådana möten med ”fina herrar”, inte sällan barska i tonen.

Säkert kände den enkle målaren från Furuboda av mindervärdeskänslor, men lyckades omvandla nervositeten till charm och rättframhet. Hans ädla motiv gick säkert inte att ta miste på. Så från detta första möte kom Ernst ut med nio tunnland för 2.500 kronor (idag betingar nog dessa ljuvliga strandängar lite mer…).

Men att bygga en ungdomsgård kostade mer än så och därför vände sig den nybildade föreningen till Arvsfonden. En Göta Rosén lät hälsa från Socialstyrelsen att om bara hon och Ossian Larnstedt är överens så togs pengar ur fonden (processen har blivit lite mer invecklad sen dess…). För första gången i sitt liv reser Ernst upp till kungliga huvudstaden och kommer hem med en arvsfondscheck på 50.000 kr. 

Så håller det på. Den födde lobbyisten förstår blixtsnabbt att utnyttja situationen när han ramlar in på Arbetsmarknadsstyrelsens fikarast. Önos sponsrar med saft och sylt och Facit skickar efter att Ernst knackat på fel fabriksdörr i Åtvidaberg en skrivmaskin som han använder för räkenskaper och dokumentation.

Ernst drar senare i karriären in miljonbelopp på sina tv-gudstjänster och charmar självaste drottningen. Men viktigare tror jag det är att det i hans förhållningssätt fanns en öppenhet för det oväntade. Kanske var det vanligare i tidens religiositet att inte styra och detaljplanera alltför mycket utan ställa sig öppen inför det högre makter hade i beredskap.

Det stora exemplet på detta kommer här: En av Ernsts vänner hade gjort ritningarna till gården, som visade sig sakna både trappor och trösklar. Av en tillfällighet upptäcktes detta av personer som använde rullstol och 1964 startades ett första sommarläger för handikappade – som var den nya termen då.

För den trosvisse Ernst var detta en fingervisning från ovan och snart var han ute på vanföreanstalter och kronikerhem för att värva kursdeltagare. Många bodde även isolerade i sina föräldrahem och Ernst drar sig inte för att tala om fängelseliknande förhållanden och grips av bristen på personlig service.

Men det största behov han ser är utbildning, eftersom många med medfödda funktionsnedsättningar aldrig gått i någon skola. Från 1967 startar därför ett samarbete med Önnestads folkhögskola – Sveriges äldsta från 1868.

Sedermera blir Furuboda egen folkhögskola med stark funktionshinderprofil. (När Ernst besöker Skolöverstyrelsen för att utverka sitt folkhögskoletillstånd är det Gösta Vestlund som tar emot – still going strong 2015, 102 år ung.)

Den fromme Ernst har som livsprincip att betjäna sina medmänniskor med medmänsklighet och värme enligt Jesu lära. Resultatet är inte en undangömd privatreligiositet men inte heller en sötsliskig medömkan utan ett praktiskt stöd utifrån individens behov – på ett intressant sätt likt senare tiders personliga assistans.

Medhjälparna på kurser och läger hade ingen vårdutbildning (förutom min mamma som jobbade som sjuksköterska den första kursen) men var ändå radikalt professionella genom att fråga de verkliga experterna om vad de behöver och önskar.

Ernst berättar till exempel om den unge predikanten som efter varje måltid ödmjukt får lägga in prillan under den snusande mannens läpp. Visst gläder det ett föreståndarhjärta när en yngling efter en termin på Furuboda slutat svära och dra fula historier, men i Ernst Skoogs tolkning av kristendomen dominerar respekten för individens egen vilja och behov.

Flera som kom med taggarna ut till den frikyrkliga skolan förvånas över att inte tvingas in i en religiös fålla. Det står var och en fritt att åka in till Kristianstad på kvällarna och slå runt, meddelar Ernst. Fast ställd inför de alternativen skulle man kanske hellre stanna i suset av tallarna på Furuboda…

IMG_6070

Sanddyner vid Furuboda

Eller så har detta med min personliga historia att göra. Flera barnasomrar åkte vi till läger i Furuboda. Det var så långt vi kom, för någon utlandssemester var det aldrig tal om. Däremot bjöd det brusande havet, de mjuka sanddynerna och torra hedarna ett nog så exotiskt och spännande landskap – fullpepprat med små runda harlortar som jag minns det.

Jag har också förstått av brev som min sedan länge avlidna mor skrivit att hon var med från allra första början. Åtminstone skriver hon om en ungdomsledarkurs på Furuboda hösten 1961. Och vem vet om hon inte var med vid den historiska invigningen av ungdomsgården andra advent 1960…

Det gamla Fribaptistsamfundet är nu upplöst och fusionerat, men kvar står Furuboda – med arbetsrehabiliterande verksamhet i Kristianstad, närmare 400 personliga assistenter i assistansbolaget och nytänkande forskning om allt från dataspel för unga med funktionsnedsättning till religionsdialog om funktionshinder.

Och innan Ernst gick bort fick han sig en sista seger. Av de gamla hjulspåren hade blivit en fin landsväg och 2009 beslöt Skånetrafiken att dra en busslinje med ändhållplats strax utanför skolan. Nu kan alla och envar ta Furuboda-bussen från Kristianstad station för att begrunda detta arv som social innovationskonst, folkrörelsedemokrati och praktisk medmänsklighet gett oss.