Torbjörn Tännsjös memoarer

Har läst Torbjörn Tännsjös båda memoarböcker Vänsterdocenten och Etikprofessorn. Välskrivet om att gå sin egen väg och argumentera för sina åsikter i en oförstående omvärld. Det inger respekt, liksom hållningen att inte stänga in sig i ett akademiskt elfenbenstorn utan ständigt härja ute i den offentliga debatten och t ex av princip alltid tacka ja till inbjudningar från funktionshinderrörelsen – där det för det mesta handlat om fosterdiagnostik där ju Tännsjö menar att föräldrarna ska få välja vilka barn de vill ha – ungefär som det blivit väl? Han skriver besviket hur rörelsen inte lyssnat på hans så ihärdiga argumentation, men inte heller de judar och kristna som han försökt övertyga om att den synd som Bibelns Onan begick inte alls var onani utan vägran att bistå vid ”assisterad befruktning” – något dessa religiösa herrar (ofta) alltså borde förorda.

Böckerna innehåller även kusliga inblickar i den akademiska världen, särskilt KI där läkarexamen verkar trumfa andra meriter och där till slut Macchiariniskandalen briserade. Tännsjö satt i det granskande rådet men medger att han i början inte reagerade nämnvärt på anmälningarna där i skuggan av kulten kring det som skulle visa sig vara en veritabel charlatan. Slutsatsen blir att det finns problem med den här typen av grupper och råd (liksom andra insynsskyddade sammanslutningar, som t ex Svenska akademien) som t ex ska övervaka fusk – i värsta fall inom den egna organisationen. Exempelvis brukar den som är jävig gå ut ur rummet, men även den som står utanför dörren några minuter påverkar beslutet, kanske ännu mer än vid bordet. Han kommer fram till att utredning av fusk istället borde skötas av poliser och jurister. Även i Gillberghärvan hade han ett finger med i spelet. (Gillberg begick en kanske ännu grövre synd en Onan genom att förstöra sitt forskningsmaterial så att det inte går att granska, men drev sin sak ändå till Europadomstolen där han till slut torskade.)

Memoarer ska innehålla knäppa möten och raka omdömen om folk man mött genom åren och här kan nämnas föreläsning på filosofiska fakulteten i Nordkorea, ”debatt” med Horace Engdahl, en skål med Karadzic och handslag med Milosevic, tillsammans med Stig Strömholm av alla människor – för övrigt retoriskt oöverträffad i Sverige enligt Tännsjö (som är vänsterpartist sedan 1970 men har försvarat konservatism och i sina medicinetiska åsikter går på tvärs med partiet). En annan retoriker är Lars Gustafsson vars avhandling i filosofi (Språk och lögn) aldrig borde släppts igenom enligt Tännsjö. Men han ångrar den mobbning som svenska filosofer (inklusive han själv) utsatt den självsäkre författarfilosofen för. Så nog är han allt en mänsklig varelse den gode Tännsjö, även om – behöver det sägas? – jag inte håller med om allt. Hans omtanke kan jag förresten själv intyga för vi träffades en gång på 90-talet och började prata Bolivia, där han turnerat med Vänsterpartiets blåsorkester. Att gå bland hundratals bastubor och kornetter på den stora Urqupiñafestivalen i Quillacollo var nog en upplevelse om än något appart för en ateist (jo, det finns ett kapitel om Gud) att vistas i en så religiöst överhettad miljö. Några dagar efter vårt möte låg iallafall ett brev med en cd-skiva på hallgolvet. Tack för den och två givande böcker!

BOK AV CLAES G OLSSON: Doften av balsampopplarna – en uppväxt i skuggan av tuberkulos

Bokomslag Balsampopplarna

Egentligen borde vi väl alla tänka igenom varför vi blivit som vi blivit, vilka faktorer som en gång formade vår personlighet och i vilket sammanhang vi växte upp. Gå till botten med oss själva – för att upptäcka att det under varje botten ligger en annan. Att sondera minnet efter barndomens känslor och upplevelser är nämligen ett bedrägligt arbete. På de platser i minnet där det med största sannolikhet brunnit starka känsloeldar är det för alltid utbränt och tomt. Det allra svåraste är slutet, då allt vi minns är förvanskat genom livsloppets vindlingar och omtolkningar.

Att minnena ljuger står klart för var och en som försökt jämföra barndomsminnen med sina syskon. Den intressanta frågan är som Claes G Olsson (född 1942) skriver i Doften av balsampopplarna – en uppväxt i skuggan av tuberkulos (2018 Recito förlag) HUR minnet ljuger och varför just så. I boken på drygt 300 sidor tar oss Claes med på en upptäcktsfärd till barndomens Ytterån nordväst om Östersund i Jämtland. Anteckningar, foton och dokument som han långt senare i livet fått tag på blir till skelett för de minnesbilder och drömmar som framträder från tidiga år, skolgång och pubertet.

Avgörande för livsutvecklingen var separationen från föräldrarna strax före treårsåldern. När tuberkulosen – eller lungsoten – tragglade sig genom landet sammanfördes föräldrarna med många andra ur sin generation på landets sanatorier. Dessa har kallats ”dödens väntrum” (av Sven Stolpe), men var också drivbänkar för kultur och bildning. En hel sanatorielitteratur finns och har för Claes varit till hjälp i förståelsen av föräldrarna. Själva berättade de varken om sjukdomen eller  om vad som skulle hända med Claes och hans bror.

Till hjälp finns också moderns journaler (”sannolikt föreligger hårt leverne…” osv), medan faderns inte går att finna. Det gäller även hans grav. Modern rensade bort alla spår av honom och under sin religiösa period kände sig Claes mer övertygad om Guds existens än om sin egen fars. Dennes stilmedvetenhet och finess blir ändå – tillsammans med en kvarlämnad skinnportmonnä – ett smalt band livet igenom. Boken återvänder ett par gånger till en lunch, då pappa Herbert kom ovanligt nära sin son genom att böja sig ner och knyta hans slips inför restaurangbesöket.

Medan fadern försvann ur sonens liv och dog 1950, återvände modern Ann-Marie från sanatoriet. Därför hette inte Claes idol Elvis Presley eller Tommy Steele utan Bo Carstensen –  Sollidens sanatorieläkare, han som botade mor (men alltså inte far). Men den förtroendefulla relationen till modern var för alltid skadad och några berättelser att hänga upp minnet på lämnade hon inte efter sig. Frågan om varför hon teg återkommer – en tystnad som Claes förbannar, men också förklarar. Föräldrarna var båda ”oäkta” och växte upp som fosterbarn. De hade brutit med allt som hörde till barndomen och sökte sig mot den sekulära och moderna borgerliga livsstilen i staden.

Även Claes blev ett fosterbarn, men trots att fostermor Selma var över 60 och en strängt konservativ pingstvän, som med hjälp av björkriset försökte hålla de båda bröderna borta från världens synd, finns en tacksamhet över att ha sluppit barnhem och adoption. Med list (och kanske en lögn) och envishet förhindrade Selma och modern att barnen kom i myndigheternas grepp. Men det är Selma som pryder bokens omslag. Claes skriver:
”Hon som i alla avseenden var olik min mor, mer än dubbelt så gammal och aldrig hade haft egna barn, en ensamstående äldre kvinna som levde i de djupt troendes fundamentalistiska föreställningsvärld” blev ”den enda person vi hade att ty oss till, därför blev hon vår trygghet, en ersättning både för mor och far och alla försvunna släktingar och bekanta.”

En ersättning för släkten blir för vissa den religiösa gemenskapen, men så enkelt var det inte för Claes. Han levde i spänningsfältet mellan moderns religionskritiska livshållning och fostermoderns moralistiska tro. Skur-Selma var en av de många ensamstående kvinnor ur arbetarklassen som valde pingströrelsen. Den förenade en nostalgisk tillbakablick mot ett samhälle utan nöjen och flärd med ett rebelliskt uppror mot en auktoritär myndighetskyrka. Claes skrämdes av det högljudda tungotalet under bönemötena och gruvade sig för Evighetens tutande hornmusik, men tyckte om att vistas i den folktomma kyrksalen, som låg under vaktmästarbostaden där han bodde. Jag uppskattar – och känner igen – ambivalensen inför den folkliga frikyrkligheten på den svenska landsbygden. Intressant är till exempel beskrivningen av predikanter som ”ser” honom som barn och tar honom ut på fisketurer – kanske ett uttryck för ett på sin tid ”nytt” manlighetsideal utan våldsamhet och hårda ord.

Parat med den underliggande oron och rädslan att åter bli lämnad fanns upplevelsen av att vara speciell, ja till och märkvärdig, något som kanske inte var så gångbart i 40-talets Jämtland. Till märkvärdigheten hörde skörheten och sjukdomen, den fläck på lungan som han med viss stolthet bar och som gjorde sig påmind i form av en ständig känsla av att vara sjuk och döende. Men även det faktum att ha bott de första åren av sitt liv inne i centrala Östersund var en avvikelse i Ytterån. Stadens modernitet och dragningskraft satte sin prägel på identiteten, trots att skrämmande och ångestfyllda upplevelser, som en brand och skolans virrvarr av korridorer och klassrum, också förknippades med staden.

I början av 1800-talet hade Östersund bara några hundra invånare, men som länets enda stad och centrum för politik och kultur lyste dess ljus desto klarare. 1886 bildades en fornminnesförening och året därpå en rösträttsförening. Den bekanta triaden arbetarrörelse, nykterhetsrörelse och frikyrka stod i ett så mycket bredare sällskap. Men någon hembygdskunskap och lokalhistoria förmedlades inte i Alsenskolan i Ytterån. Folkmusik, dräkter och dialekt var inte heller något som präglade denna by, som vuxit fram kring timmerflottning och några småindustrier.

Vid sekelskiftet lockade kurortens järnhaltiga vatten högreståndskunder från hela landet. Det är i den igenväxta kurortsparken som boktitelns balsampopplar doftar. Överhuvudtaget spelar dofterna stor roll för minnets återupplivande. Maträtter nämns, men verkar spela mindre roll för Claes, även om minnet av livets första honungsmelon vid Storsjöns strand är mycket vackert.

I brist på berättelser från släkt och ortsbor blir etnologin en metod för att dyrka upp barndomen. Denna vetenskaps begreppsvärldar som spänningen mellan stad och land, platsens betydelse eller det relativa i begreppet smuts får sin konkreta gestaltning i den borgerligt möblerade stadslägenheten på Prästgatan 50A och den förfallna gammelgården med sitt utedass på andra sidan landsvägen och kökets utdragssoffa där Selma och de två pojkarna delade bädd under vinterhalvåret.

Etnologin leder Claes tillbaka till barndomens by där han sökt upp gamla bekanta och även hållit föredrag på senare år. Ibland hade det varit intressant med ännu djupare etnologiska analyser av till exempel järnvägens, timmerflottarnas eller fiskets betydelse. Fascinerande är också minnet av den sommar då Claes upptogs i ett arbetslag som tillfälligt lagade en järnvägsbro i Ytterån.

Från medelmåttiga skolbetyg, bland annat på grund av skolans oförståelse för dyslexin, över yrkesverksamhet som damfrisör nådde Claes 2010 doktorsgrad med avhandlingen Omsorg ochkontroll – en handikapphistorisk studie över tiden 1750-1930.Barndomens möten med samlaren Mus-Olle och översättaren Arthur Magnusson har säkert puffat på mot etnologistudierna, men mot dess inriktning på handikapphistoria har även andra personligheter givit inspiration. Som Tord, som på grund av sin funktionsnedsättning aldrig fick gå i skola, men skjutsade Claes på sin trehjuling mellan de glesa husen i Ytterån.

Claes G Olssons intresse för handikapphistoria ledde 1987 fram till bildandet av Handikapphistoriska föreningen. Sin egen bakgrund har han till exempel använt genom att låta etnologiprofessor Billy Ehn skriva en internationellt publicerad artikel utifrån moderns journaler och anteckningar.

En doktorsavhandling är en stark bedrift, men Doften av balsampopplarnaär kanske en ännu större personlig kraftansträngning –  om än på ett annat sätt. Och som med alla goda böcker uppstår igenkänning. Undertonen av sorg och övergivenhet slår an en sträng, eftersom jag själv skildes från min mor just i samma ålder som Claes och även kan känna igen hur ett yngre syskon, som inte drabbas i samma känsliga ålder, växer upp till en trygg och helgjuten person. Till och med doften av popplarna får jag i näsan, i mitt fall de som växte i herrgårdsallén mot folkhögskolan där jag växte upp. Kanske skulle man ändå ta modet till sig och börja nysta i dessa avlägsna men ständigt närvarande nervtrådar. Tack ska du ha för den idén Claes!

Emil Erdtman

Tehuset vid Etnografiska

Tehus inbäddat i höstskog

Tehuset vid Etnografiska museet i Stockholm.

I en lummig dunge bakom Stockholms Etnografiska museum ligger ett japanskt tehus. Historien bakom är fascinerande och beskriven i Gaby Stenbergs bok Ida Trotzig – min mormor, Japanpionjären (Ellerströms 2009). Här en kort resumé:

Det första tehuset vid Etnografiska museet invigdes år 1935 på initiativ av denna Ida Trotzig, som hade bott i Japan sedan ungdomen. På 1880-talet hade hon gift sig med sin egen morbror, som själv flyttat till Japan strax efter 1854, då landet efter mer än 200 års självvald isolering gläntade lite på dörren mot omvärlden.

Detta giftermål gjorde förstås stor skandal hemma i det (då som nu…?) konservativa Kalmar och paret tvingades avsäga sig sitt svenska medborgarskap. Men trots nära släktskap och åldersskillnad verkar de haft det bra tillsammans i sitt Kobe, även om motgångar inte saknades. Som när tjänsteflickan i förvirringen efter en tyfon glömde att koka dricksvattnet och de två små döttrarna dog i svåra plågor.

Idas tröst blev att fördjupa sig i japansk tuschmålning, blomsterarrangemang och slutligen den traditionstyngda teceremonin. Därför fanns redan 1911 en bok på svenska om japansk teceremoni. De sista åren av sitt liv ägnade Ida åt att enligt konstens alla regler uppföra tehuset vid Etnografiska museet i Stockholm. Varje plankstump är omgärdad av bestämmelser och ritualer, så det krävs tid, pengar och kontakter innan ett tehus kan invigas.

Dotterdottern (Ida fick ett tredje barn) Gaby Stenberg skriver i den kärleksfulla boken om mormodern att det var tur att hon sedan länge var död år 1969. Då slängdes nämligen en glödande fimp vid tehuset, och det sa ”vvoff” i de tunna pappersväggarna. För Gaby blev det i sin tur ett livsprojekt att återuppbygga tehuset, vilket skedde 1990. 

I betraktarens ögon av Hans Caldaras

Sångaren Hans Caldaras skriver medryckande om sin uppväxt i memoarboken I betraktarens ögon. Vi dras in i cirkuslivets tuffa villkor och serveras kärleksfulla porträtt av många kända svenska romer.

Men det som stannar kvar i minnet är omgivningens helt olika attityder.

Att växa upp i enkla tält och kalla husvagnar, bortkörda från plats till plats, innebar på 1950-talet att somliga människor öppnade sina varma hem, bakade bullar och bjöd lille Hans på varm choklad.

Men precis som nu fanns folk som tände eld på lägren om natten och andra barn som flög på Hans med orden att ”nu ska du få din zigenardjävel” – attityder de måste fått från den vuxna generationen. Hans Caldaras berättar t ex om skräcken när han och hans mor sover i ett tält i centrala Jönköping (av alla städer).

Det som ändå förbättrats sedan 1950-talet är väl att myndigheterna blivit mindre rasistiska. Caldaras berättar om polismannen som for runt i deras husvagn och slog sönder allt med sin batong, och om svenska arméns krigsövning mitt inne i lägret.

Barn och vuxna traumatiserades av krigsleken men någon ursäkt kom aldrig från militären (något för nye ÖB att ta tag i?). Visst är det tänkvärt att de som utförde detta nu borde vara i 80-årsåldern och skulle kunna be om ursäkt…

En jättefin bok – som trots allt det här med antitsiganismen som ju fortfarande finns där under ytan och fram till våra dagar visat sitt vidriga tryne – emanerar humor och visdom. Så här fint beskriver Caldaras sin relation till Sverige, något att tänka på för både nationalister och (vi) andra:

”Jag skulle kunna hata och avsky allt som Sverige representerar. Men det gör jag inte. Jag ser mig själv som en del av Sverige. Jag är född i det här landet och har tillbringat hela mitt liv här. Det här är mitt land, mitt hem och det kan ingen neka mig eller ta ifrån mig.”

Svenskt engagemang för armenierna 1915

Flyktingbarn tittar in i kameran 1915

Bild från 1915 i Göran Gunners bok

Idag är det hundra år sedan folkmordet på över en miljon armenier accelererade på ett fruktansvärt sätt i det osmanska väldet. Detta var innan staten Turkiet bildades och ingen nu levande bär skulden. De ”ungturkiska” ledare som redan 1919 (i sin frånvaro) dömdes för ”brott mot mänskligheten” är varken unga eller levande längre. Men denna minnesdag är ändå oerhört viktig för hela mänskligheten.

Kristian Gerner och Klas-Göran Karlsson kallar (i Folkmordens historia) händelserna i det osmanska riket för ”arketypen” för 1900-talets folkmord. Till skillnad från tidigare utrotningskrig var detta planerat av en stat och riktade sig mot en kategori av landets egna medborgare.

Men redan åren 1894 till 1896 genomfördes på sultanens order massakrer på tusentals armenier. På den svenska beskickningen gömde Charles Fredholm några förföljda och en författare med det svårgooglade namnet Maria Arnholm (som förra jämställdhetsministern) reste i området. Hon använde i en bok från 1907 ordet ”folkmord”.

Ungturkarna störtade 1908 sultanen och upphävde det gamla milletsystemet som gav skyddsstatus åt kristna och judiska minoriteter. Turkisk nationalism blev statsideologi och under Första världskriget sågs armenier och andra kristna minoriteter (greker, assyrier, syriander, kaldéer osv) som kollaboratörer till Ryssland eller England.

Sverige höll sig neutralt men var vid den här tiden ett av Europas fattigaste länder. Skaror emigrerade till Amerika och särskilt under 1917 rådde hungersnöd.

Ändå var engagemanget för armenierna stort. I Göran Gunners bok Folkmordet på armenier sett med svenska ögon citeras en lång rad vittnen och rapportörer.

Informationsöverföringen tog visserligen längre tid än idag men det fanns en mångfald av medier för den intresserade. I maj 1915 skrev till exempel Missionsförbundets dagstidning Svenska Morgonbladet om ”Fruktansvärda massakrer i Armenien”. ”En nation massakrerad” löd en rubrik i Göteborgs Handels- och Sjöfarts Tidning.

Ambassadör Cossva Anckarsvärd skickade hem rapporter som nådde utrikesminister Knut Wallenberg (han med Alice och stiftelsen) inom en vecka. Målet för den osmanska politiken beskrevs som ”den armeniska nationens utrotande”.

Som militärattaché i Konstantinopel (dagens Istanbul) var Einar af Wirsén nödgad att hålla lägre profil, men i hans memoarer heter kapitlet om armenierna ”Mordet på en nation”. En av hans tyska kolleger hade viskat att ”armeniermassakrerna äro världshistoriens största bestialitet.” Detta är intressant eftersom ungturkarnas band till dåtidens Tyskland var starka. Många av ledarna hade utbildats av tysk militär och i Berlin fick de en fristad efter 1918. Det ska påpekas att dagens Tyskland är det land i världen som bäst arbetar med att öppna upp och bearbeta sin egen historia.

Vi kan också stärkas av att det alltid har funnits människor som protesterar. En tysk missionär lyckades få audiens hos krigsminister Enver Pascha, dock utan resultat. Och enligt Ben Kiernans bok Blod och jord vägrade guvernörerna i Ankara och Aleppo att lyda order från Konstantinopel.

I Sverige verkar frikyrkorna haft medkänsla med ett förtryckt kristet folk. Men även författare som Natanael Beskow och Karl Gustav Ossiannilsson tog ställning. Katoliken och socialisten Marika Stiernstedt höll ett två timmar långt föredrag om armenierna på ett möte där även Stockholms borgmästare Carl Lindhagen vädjade till riksdag och regering att agera.

1800 personer betalade inträde på 25 öre till mötet som även bjöd på sång av Stockholms arbetarsångkör. Men att uttala sig var då som nu inte okontroversiellt. Före mötet ringde regeringen upp Stiernstedt och bad henne hålla sig neutral. Polisen stod utmed väggarna i hörsalen.

År 2010 röstade Riksdagen för att det som skedde 1915 var ”folkmord”. Det ljuder som ett viktigt – men långsamt – eko av Hjalmar Brantings tal i mars 1917. Han var då en av de första europeiska politiker som talade om ”ett organiserat och systematiskt folkmord”.

Det fanns förstås de som inte höll med eller som valde att se ur andra perspektiv. 1916 reser upptäcktsresande Sven Hedin med tåg från Aleppo till Bagdad. Vid stationerna ritar han skickligt av armeniska flyktingar och skänker storsint bröd och slantar. Men Hedin var god vän med de ungturkiska ledarna och trodde inte på några grymheter eftersom det ”stred mot osmanernas natur”. Hans siffra för dödade armenier slutade trots detta på 350 000.

Hedin adlades men desto ädlare var sådana som Alma Johansson. Hon verkade 1915 som barnmorska och sjuksköterska bland föräldralösa armeniska barn. De sista 20 åren av sitt liv ägnade hon åt armeniska flyktingar i bland annat Grekland.

För historieskrivningen har denna svenska missionär blivit ett viktigt ögonvittne. I staden Mush där hon bodde hade guvernören redan 1914 öppet kungjort att utrotningskrig planerades. Johanssons brev till Sverige var kodade med bibelord för att ta sig genom censuren. Till exempel ska ”Jer 5:30” utläsas: ”Fasansfulla och skrämmande ting sker i landet.”

Idag finns ett monument över Alma Johansson i Jerevan och varje år vallfärdar svenska armenier till hennes grav på Skogskyrkogården.

Och visst är det viktigt att minnas. När Hitler 1939 proklamerade sin folkmordspolitik yttrade han i ett tal: ”vem minns idag armenierna?”

Idag är det många som gör det. Fast vi får inte förtränga att i de öknar där armenierna svalt ihjäl pågår nu liknande grymheter. Där behövs nu som då en internationell närvaro som kan vittna och rapportera. Och här hemma en allmänhet som bryr sig och kan identifiera sig med människor i nöd.

En 1600-talsgrevinnas memoarer

20150416_074817Agneta Horn – ett liv i trettioåriga krigets skugga
(Norstedts 2015)
av Karin Milles

År 1629 föddes Agneta Horn, rakt in i en av stormakten Sveriges mäktigaste familjer. Morfar var självaste Axel Oxenstierna minsann. Men börd är inget vaccin mot olycka. Medan fadern greve Gustaf far runt och krigar i Europa får ”kära fru mor” Christina pesten och dör ifrån sina två små barn.

Barnflickan Ingrid tog över. Hon brukade låsa in barnen över dagen med ett stop öl på bordet. Lillebror Axel var snart död. Själv levde Ingrid runt med ”busar” där nere i Stettin och var snart med eget barn.

För att bli kvitt detta (busfrö…) tog hon ”merkurium” och gick en kvalfull död till mötes. Det är en fruktansvärd scen, men Agneta har förstås inte mycket till övers för den som nära nog orsakade även hennes död. 

Agneta Horns självbiografi är kanske den första som finns bevarad på svenska. Den skrevs troligen i början av 1650-talet, när hon var lyckligt gift med sin Lars Cruus och såg tillbaka på en barndom bland fosterföräldrar och släktingar som var dag pinat henne med sina ränker och tjuvnyp. Det enda flämtande ljuset i detta svenska mörker var morföräldrarna Oxenstiernas.

Det är rörande att följa den unga tonåringen (sådana fanns inte på den här tiden…) i hennes kamp och lirkande för att få bli gift med den man hon älskar. Men sidan med det ståtliga bröllopet är utrivet ur självbiografin. Karin Milles hittar små glödhål på sidorna runtom…

Sammanvigningen stod hur som helst fredsåret 1648. Men Agneta är glad att hinna med lite spännande krig med sin härförare innan han insjuknar och dör 34 år gammal under ett fälttåg i Polen.

Hemma i Sverige ”dankar” drånning Kristina av och Agneta lever ända till 43 års ålder. De sista åren som härskarinna över många gods och gårdar – som blev hennes efter att ha utgått som segrare i en arvstvist med styvmodern.

Men rikedom verkar inte göra henne särskilt lycklig. De tättskrivna bladen är pepprade med Jobcitat och i mindre tunga stunder någon psaltarpsalm. Hennes sista stora projekt var utsmyckningen av Björklinge kyrka.

Tack vare denna högreståndsdams utbildning och möjlighet att sitta på sitt slott och sammanställa barndomsminnen har vi denna unika inblick i 1600-talets tänkande – en flickas, bruds och slottsfrus tänkande. Milles dras in och fascineras – så ock jag.

Svensk-colombianerna Georg och Marta Dahl

Böcker av Marta Dahl

Böcker av Marta Dahl

Georg Dahl (1905 – 1979) var värmlänningen som flyttade till Colombia för att njuta av det vilda livet och utveckla sitt jakt- och fiskeintresse. Dessa ledde honom till en professorsstol i ichtyologi (fisklära) i Bogotá och chefsposten för fiskeridepartementet i Cartagena vid Karibiska havet.

Mustiga jakt- och fiskehistorier är också grundstråket i hans böcker, men där finns också stor humanism och äventyrslusta i Sven Hedins och Sten Bergmans (en annan värmlänning) anda.

I Äventyrens män (1946) drar han välformulerade skrönor om de gamla conquistadorerna. För den som vill lära känna Latinamerikas historia på ett livfullt sätt är boken en ögonöppnade – om än med pojkboksskimmer.

Kvar i mitt sinne står till exempel Núñez de Balboas strapats över Panamanäset. När han den 25 september 1513 – mer än 20 år efter Columbus landstigning på Bahamas – blickar ut över Stilla havet står det klart att Nya världen inte bara är en indisk ö utan en kontinent omgiven av två vidsträckta hav.

Men som strapats är förstås Jiménez de Quesadas årslånga kamp genom Magdalenaträsken mot det hägrande El Dorado svårslagen. Av 900 spanjorer försmäktade över 700 i hettan innan man nådde Bacatá i kärnan av Muiscas land.

Senare år 1538 dök Belalcázar upp från söder och tysken Federmann från nordost. Vem skulle inte vilja höra deras snopna samtal där i det gröna höglandet… Grönt ja – men inte mycket guld som glimmade.

Georg Dahl hade föregångare i familjen de Greiff som utvandrade till Colombia på 1820-talet och Gustaf Bolinder som på 1920-talet var den stora svenska berättaren från detta Sydamerikas västra hörn – med fantasieggande titlar som Det tropiska snöfjällets indianer (1916).

Även Bolinder blev förresten professor i Bogotá. En annan snarlik berättargestalt var Rolf Blomberg som nog blev vida mer känd än Dahl.

Under 1930-talet var Colombia inne i en relativt lugn period, åtminstone i jämförelse med Europa. Dahl försökte locka svenskar till landet som då hade en befolkning på enbart sju miljoner och stora obebodda vidder.

Fästmön Marta var kanske den enda han trots allt lockade över och de byggde ett enkelt hus på pålar mitt inne i embaráfolkets skogar. Inte minst genom att fälla en och annan svartbjörn vann Georg Dahl lokalbefolkningens förtroende.

Men säkert också genom ett intresserad och människovänligt förhållningssätt. Läromästaren i denna människosyn var för Bolinder, Blomberg, Dahl och många andra förmodligen den dåförtiden världsberömde etnografen Erland Nordenskiöld – död i Göteborg 1932.

Fru Marta skrev barnböcker med Colombia som miljö. Säkert var de egna barnen de första som fick höra berättelserna på svenska. Jag har tre av dem i mitt bibliotek och ska ta fram dem för läsning någon kväll när längtan till Karibien sätter in.

I övrigt vet jag inte så mycket om familjen Dahls vidare öden. Förmodligen slutade de sina dagar i Värmlands skogar. Georg Dahl är begravd på kyrkogården i Kristinehamn.

Skicka gärna mer information till emil@erdtman.se så fyller jag på.

 

 

 

 

 

 

 

Bok: Osten och maskarna av Carlo Ginzburg

Mjölnaren Menocchio från bergsbyn Friuli tänkte på sitt eget sätt. Han trodde världen var som en ost där änglar och människor framträdde likt maskarna i osten.

Gud hade nog inte skapat världen ur intet, utan var själv ett med luften, jorden, vattnet och elden. Jesus var kanske en profet och förebild, men inte Guds son. Och mycket tydde på att själen dör med kroppen.

Menocchio läste böcker – möjligen Koranen som översatts till italienska under det humanistiska 1500-talet, men han tänkte enligt historikern Carlo Ginzburg självständigt utifrån böckerna – och enligt Ginzburgs tes utifrån en nedärvd folklig världsbild som parallellt med kyrkans teologi levde vidare genom seklen.

Det som skilde Menocchio från andra fritt tänkande lantbor var att han talade vitt och brett om sina tankar. Och han såg fram emot att ”sjunga ut inför de höga herrrarna”, vilket var det öde som väntade de frispråkiga.

Inkvisitionen pressade Menocchio på om hans tankar kom från Gud eller Djävulen. Efter långt funderande kom han fram till att han nog grävt fram det mesta ur sitt eget huvud.

Mjölnarskrået stod enligt Ginzburg utanför och mittemellan bönders och godsägares mer ordnande sociala världar. Kvarnen ägdes ofta av en adelsmän och kunderna var förstås bönder.

Däremellan – och med kontakter åt båda hållen – stod mjölnaren. Förutsättningar fanns för tankar bortom samhällets sociala skrankor. Men nådde tankarna kyrkans domstolar låg man illa till, särskilt utan starka sociala skyddsnät.

Efter tuffa fängelseperioder och utdragna kniviga förhör dömde påven Clemens VIII Menocchio till bränning på bålet. Att hans elva barn vädjade om att få tillbaka sin pappa bevekade inte en 1500-talspåve – själv jurist och inte alls så ”mild” som namnet Clemens förleder en att tro.

Att kyrkomännen – upp till den helige Fadern själv – var så besatta av hur tankarna fladdrade i var mans knopp inger ju viss fasa, men att så skedde är anledningen till att vi idag kan skåda in en enskild 1500-talshjärna.

Dagens öppenhet på Twitter och Facebook blir en källa för framtiden, men ger en långt mer friserad och tillrättalagd bild än de gamla inkvisitionsprotokollen.

Efter läsningen av Ginzburgs bok gläds jag över att leva i en tid då tanken är fri, men hur mycket vågar vi egentligen ”sjunga ut”? Säkert lägger vi hämsko på många tankar som kan vara stötande eller stickande för omgivningen.

Men samhällets intolerans för individuellt tänkande var nog särskilt hård vid 1500-talets slut. Skräcken för avvikelser var stor när katoliker och protestanter formerade sina världs- och hotbilder i varsitt läger. Däremellan klämdes anabaptister, ateister och helt unika tänkare – som vår mjölnare från Friuli.

/Ginzburg, Carlo (1976) Il Formaggio e i vermi – Osten och maskarna (1983)

Ursúa av William Ospina

Columbus kom till Västindien 1492, Hernán Cortés intog Tenochtitlan 1521 och Francisco Pizarro Cuzco 1533. Ungefär så mycket lär man sig i skolan. Men givetvis fanns många fler gäckande gestalter vid erövringen av Amerika.

Jag tycker själv att Nuñez de Balboas ”upptäckt” av Stilla havet i september 1513 är nog så storslagen. Det var då européerna på allvar insåg att det inte var Indien, utan en helt ny kontinent man hade att göra med.

En annan av dessa ”erövrare” (conquistador) var Pedro de Ursúa, skönlitterärt skildrad av den colombianska författaren William Ospina. Det är tre volymer, varav jag läst den första ”Ursúa” (Alfaguara 2005) på knappt 500 sidor. Inköpt på ett antikvariat i Medellín 2012.

Erövringen var grym och hänsynslös. Redan efter några decennier var stora folkgrupper utrotade. Kanske försvann 95 procent av ursprungsbefolkningarna i Amerika på hundra år. Är det världshistoriens största folkmord?

Många som seglade över var unga män som sökte äventyr och rikedomar. Eggade av Spaniens fördrivning av morer (muslimer) och judar år 1492 såg de sig som rättmätiga herrar över hela den västra hemisfären. (Påven Alexander VI hade i Tordesillastraktatet från 1494 delat upp jordklotet mellan spanjorer och portugiser.)

För att få ut vinster på plantager och gruvor krävdes arbetskraft. När den inhemska var uttömd började man redan 1518 skeppa över afrikanska slavar. Ingen hållbar ekonomi precis.

Omoraliska handlingar enligt oss, men delvis även för några av den tidens lagar. 1512 gavs ursprungsbefolkningen vissa rättigheter i Burgoslagarna och 1542 förbjöds erövringskrig och slaveriet på erövrad mark (encomiendas) reglerades. Men Europa var långt borta. Lagens arm nådde inte riktigt över Atlanten.

Den främste företrädaren för rätten är i romanen förutom en viss Armendáriz biskop De la Gasca som var kejsar Karls utsände (1546) för att styra över kolonierna från Lima. Kontrasten mellan rättsprinciper och erövrarnas livsnjutarfilosofi är en viktig förtjänst med boken.

Ursúa tillhörde dem som jagades av rättvisan för sina krigsbrott, men skyddades av desto fler. Hans vänner var som han själv motståndare till att kejsaren i Europa la sig i deras fria jakt på guld. Och de tyckte nog att de gjorde väl så mycket för Spaniens sak. Ursúa grundade staden Pamplona samt Tudela som raserades av ursprungsbefolkningen.

Ospina lyckas infoga många historiska namn och platser, men får inte riktigt liv i dem. Han beskriver vackert flora och fauna i detta Nya Granada (dagens Colombia), men människorna förblir diffusa och svårfångade.

Historien berättas av en yngre vän till Ursúa. han kan mycket väl kan ha hyst stor beundran för huvudpersonen men borde kanske som ”mestis” ha haft större inlevelse med landets ursprungsinvånare.

Dessa blir nu en fientlig anonym massa, förutom några konturer till gestalter, till exempel Ursúas undflyende älskarinna Z´Bali. Bundsförvanten Oramín är fint beskriven. Dessa namn får lov att fingeras eftersom historieskrivningen inte förevigat annat än spanjorernas namn.

Ursúas törst på guld har ett sorgligt skimmer över sig. Landet där guldet skärs med täljkniv – El Dorado – flyttas längre och längre bort i fantasin, in i otillgängligheten – en gäckande hägring lik de eviga ljusblixtarna i Catatumbo vid Maracaibosjön.

Tidens makabra törst på dödande och krigssegrar löses litterärt genom att Ursúa helst inte vill tala om sina värsta illdåd. Så kan det ha varit. I en parentes beskriver författaren hur hundarna dresseras till att slita människor i stycken.

Ja, hur ska man skönlitterärt skildra en conquistador? En person som är så väsensfrämmande från vår tid. Vårt avstånd till 1500-talets spanska erövrarkrigare har nog blivit för stort för att vi riktigt ska känna med och för dem.

20130505-114852.jpg

Religion i Latinamerika

religion-i-latinamerikaReligion i Latinamerika (2012, Dialogos förlag) är en ny antologi där svenska religionsforskare beskriver religionerna söder om Rio Grande. Redaktörer är David Westerlund, med stor kunskap om afrikansk religion, och Magnus Lundberg, med forskning om kolonialtidens katolicism.

Latinamerika präglas historiskt sett just av den katolska kyrkan, men denna katolicism har sina särdrag – befrielseteologin är ett sentida exempel. Under kolonialtiden var kyrkan direktunderställd Spaniens och Portugals kungar och kontakter med Rom var förbjudna.

När självständighetsrörelsen drog fram efter Napoleons erövring av Spanien uppstod därför ett vakuum. Afrikanskättade slavar kunde återknyta till orisha-andar från Yoruba- och Bakongo-regionerna och forma t ex candomblé.

Umbanda, som idag har cirka 40 miljoner anhängare, är en mer brasiliansk religionsskapelse, men som David Westerlund och Laura Álvarez López skriver: ”kulten av afrikanska gudomar och andar är idag ofta mer framträdande i Latinamerika än i Afrika”. Det är intressant och man undrar när skolan ska börja undervisa om dessa ”världsreligioner”? (Det kanske den redan gör… Vad vet jag.)

Ursprungsfolkens religioner beskrivs både i ett förkolumbiskt och ett nutida kapitel. Den typ av ritualer på amerindisk grund som t ex Bolivias president Evo Morales ägnar sig åt tas inte med, kanske därför att det räknas som ”civil religion”.

Bland urfolken har pingskyrkorna – eller pentekostalismen – rönt stora framgångar, precis som bland andra marginaliserade grupper på kontinenten. Pentekostalismen får därför ett eget kapitel medan protestantism i övrigt beskrivs för sig.

De traditionsinriktade mennoniterna är intressanta, även om det korta formatet lämnar läsaren med en del obesvarade frågor här. Varför flyttar de från land till land t ex? I Paraguay har mennoniterna delvis egen särlagstiftning, har jag hört. Det nämns också att læstadianismen är stor i ett par byar i Guatemala. Sådant triggar den nordiska fantasin – hur gick det till?

I det ”latinska” Amerika talas förutom hundratals inhemska språk även germanska språk. Och i karibiska områden finns betydande minoriteter av muslimer och hinduer. På 1800-talet kom många indier från olika samhällsklasser, men intressant nog har kasterna så gott som raderats ut i de nya länderna.

Samlevnaden mellan olika religionsutövare verkar fungera hyfsat. Det lilla nederländsktalande Surinam har t ex 30 procent hinduer och 20 procent muslimer. Som en av mina Facebook-vänner skrev: ”ett mardrömsland för Sverigedemokraterna”.

Boken rekommenderas varmt till andra latinamerikaintresserade!