Bok: Osten och maskarna av Carlo Ginzburg

Mjölnaren Menocchio från bergsbyn Friuli tänkte på sitt eget sätt. Han trodde världen var som en ost där änglar och människor framträdde likt maskarna i osten.

Gud hade nog inte skapat världen ur intet, utan var själv ett med luften, jorden, vattnet och elden. Jesus var kanske en profet och förebild, men inte Guds son. Och mycket tydde på att själen dör med kroppen.

Menocchio läste böcker – möjligen Koranen som översatts till italienska under det humanistiska 1500-talet, men han tänkte enligt historikern Carlo Ginzburg självständigt utifrån böckerna – och enligt Ginzburgs tes utifrån en nedärvd folklig världsbild som parallellt med kyrkans teologi levde vidare genom seklen.

Det som skilde Menocchio från andra fritt tänkande lantbor var att han talade vitt och brett om sina tankar. Och han såg fram emot att ”sjunga ut inför de höga herrrarna”, vilket var det öde som väntade de frispråkiga.

Inkvisitionen pressade Menocchio på om hans tankar kom från Gud eller Djävulen. Efter långt funderande kom han fram till att han nog grävt fram det mesta ur sitt eget huvud.

Mjölnarskrået stod enligt Ginzburg utanför och mittemellan bönders och godsägares mer ordnande sociala världar. Kvarnen ägdes ofta av en adelsmän och kunderna var förstås bönder.

Däremellan – och med kontakter åt båda hållen – stod mjölnaren. Förutsättningar fanns för tankar bortom samhällets sociala skrankor. Men nådde tankarna kyrkans domstolar låg man illa till, särskilt utan starka sociala skyddsnät.

Efter tuffa fängelseperioder och utdragna kniviga förhör dömde påven Clemens VIII Menocchio till bränning på bålet. Att hans elva barn vädjade om att få tillbaka sin pappa bevekade inte en 1500-talspåve – själv jurist och inte alls så ”mild” som namnet Clemens förleder en att tro.

Att kyrkomännen – upp till den helige Fadern själv – var så besatta av hur tankarna fladdrade i var mans knopp inger ju viss fasa, men att så skedde är anledningen till att vi idag kan skåda in en enskild 1500-talshjärna.

Dagens öppenhet på Twitter och Facebook blir en källa för framtiden, men ger en långt mer friserad och tillrättalagd bild än de gamla inkvisitionsprotokollen.

Efter läsningen av Ginzburgs bok gläds jag över att leva i en tid då tanken är fri, men hur mycket vågar vi egentligen ”sjunga ut”? Säkert lägger vi hämsko på många tankar som kan vara stötande eller stickande för omgivningen.

Men samhällets intolerans för individuellt tänkande var nog särskilt hård vid 1500-talets slut. Skräcken för avvikelser var stor när katoliker och protestanter formerade sina världs- och hotbilder i varsitt läger. Däremellan klämdes anabaptister, ateister och helt unika tänkare – som vår mjölnare från Friuli.

/Ginzburg, Carlo (1976) Il Formaggio e i vermi – Osten och maskarna (1983)

Ursúa av William Ospina

Columbus kom till Västindien 1492, Hernán Cortés intog Tenochtitlan 1521 och Francisco Pizarro Cuzco 1533. Ungefär så mycket lär man sig i skolan. Men givetvis fanns många fler gäckande gestalter vid erövringen av Amerika.

Jag tycker själv att Nuñez de Balboas ”upptäckt” av Stilla havet i september 1513 är nog så storslagen. Det var då européerna på allvar insåg att det inte var Indien, utan en helt ny kontinent man hade att göra med.

En annan av dessa ”erövrare” (conquistador) var Pedro de Ursúa, skönlitterärt skildrad av den colombianska författaren William Ospina. Det är tre volymer, varav jag läst den första ”Ursúa” (Alfaguara 2005) på knappt 500 sidor. Inköpt på ett antikvariat i Medellín 2012.

Erövringen var grym och hänsynslös. Redan efter några decennier var stora folkgrupper utrotade. Kanske försvann 95 procent av ursprungsbefolkningarna i Amerika på hundra år. Är det världshistoriens största folkmord?

Många som seglade över var unga män som sökte äventyr och rikedomar. Eggade av Spaniens fördrivning av morer (muslimer) och judar år 1492 såg de sig som rättmätiga herrar över hela den västra hemisfären. (Påven Alexander VI hade i Tordesillastraktatet från 1494 delat upp jordklotet mellan spanjorer och portugiser.)

För att få ut vinster på plantager och gruvor krävdes arbetskraft. När den inhemska var uttömd började man redan 1518 skeppa över afrikanska slavar. Ingen hållbar ekonomi precis.

Omoraliska handlingar enligt oss, men delvis även för några av den tidens lagar. 1512 gavs ursprungsbefolkningen vissa rättigheter i Burgoslagarna och 1542 förbjöds erövringskrig och slaveriet på erövrad mark (encomiendas) reglerades. Men Europa var långt borta. Lagens arm nådde inte riktigt över Atlanten.

Den främste företrädaren för rätten är i romanen förutom en viss Armendáriz biskop De la Gasca som var kejsar Karls utsände (1546) för att styra över kolonierna från Lima. Kontrasten mellan rättsprinciper och erövrarnas livsnjutarfilosofi är en viktig förtjänst med boken.

Ursúa tillhörde dem som jagades av rättvisan för sina krigsbrott, men skyddades av desto fler. Hans vänner var som han själv motståndare till att kejsaren i Europa la sig i deras fria jakt på guld. Och de tyckte nog att de gjorde väl så mycket för Spaniens sak. Ursúa grundade staden Pamplona samt Tudela som raserades av ursprungsbefolkningen.

Ospina lyckas infoga många historiska namn och platser, men får inte riktigt liv i dem. Han beskriver vackert flora och fauna i detta Nya Granada (dagens Colombia), men människorna förblir diffusa och svårfångade.

Historien berättas av en yngre vän till Ursúa. han kan mycket väl kan ha hyst stor beundran för huvudpersonen men borde kanske som ”mestis” ha haft större inlevelse med landets ursprungsinvånare.

Dessa blir nu en fientlig anonym massa, förutom några konturer till gestalter, till exempel Ursúas undflyende älskarinna Z´Bali. Bundsförvanten Oramín är fint beskriven. Dessa namn får lov att fingeras eftersom historieskrivningen inte förevigat annat än spanjorernas namn.

Ursúas törst på guld har ett sorgligt skimmer över sig. Landet där guldet skärs med täljkniv – El Dorado – flyttas längre och längre bort i fantasin, in i otillgängligheten – en gäckande hägring lik de eviga ljusblixtarna i Catatumbo vid Maracaibosjön.

Tidens makabra törst på dödande och krigssegrar löses litterärt genom att Ursúa helst inte vill tala om sina värsta illdåd. Så kan det ha varit. I en parentes beskriver författaren hur hundarna dresseras till att slita människor i stycken.

Ja, hur ska man skönlitterärt skildra en conquistador? En person som är så väsensfrämmande från vår tid. Vårt avstånd till 1500-talets spanska erövrarkrigare har nog blivit för stort för att vi riktigt ska känna med och för dem.

20130505-114852.jpg

Religion i Latinamerika

religion-i-latinamerikaReligion i Latinamerika (2012, Dialogos förlag) är en ny antologi där svenska religionsforskare beskriver religionerna söder om Rio Grande. Redaktörer är David Westerlund, med stor kunskap om afrikansk religion, och Magnus Lundberg, med forskning om kolonialtidens katolicism.

Latinamerika präglas historiskt sett just av den katolska kyrkan, men denna katolicism har sina särdrag – befrielseteologin är ett sentida exempel. Under kolonialtiden var kyrkan direktunderställd Spaniens och Portugals kungar och kontakter med Rom var förbjudna.

När självständighetsrörelsen drog fram efter Napoleons erövring av Spanien uppstod därför ett vakuum. Afrikanskättade slavar kunde återknyta till orisha-andar från Yoruba- och Bakongo-regionerna och forma t ex candomblé.

Umbanda, som idag har cirka 40 miljoner anhängare, är en mer brasiliansk religionsskapelse, men som David Westerlund och Laura Álvarez López skriver: ”kulten av afrikanska gudomar och andar är idag ofta mer framträdande i Latinamerika än i Afrika”. Det är intressant och man undrar när skolan ska börja undervisa om dessa ”världsreligioner”? (Det kanske den redan gör… Vad vet jag.)

Ursprungsfolkens religioner beskrivs både i ett förkolumbiskt och ett nutida kapitel. Den typ av ritualer på amerindisk grund som t ex Bolivias president Evo Morales ägnar sig åt tas inte med, kanske därför att det räknas som ”civil religion”.

Bland urfolken har pingskyrkorna – eller pentekostalismen – rönt stora framgångar, precis som bland andra marginaliserade grupper på kontinenten. Pentekostalismen får därför ett eget kapitel medan protestantism i övrigt beskrivs för sig.

De traditionsinriktade mennoniterna är intressanta, även om det korta formatet lämnar läsaren med en del obesvarade frågor här. Varför flyttar de från land till land t ex? I Paraguay har mennoniterna delvis egen särlagstiftning, har jag hört. Det nämns också att læstadianismen är stor i ett par byar i Guatemala. Sådant triggar den nordiska fantasin – hur gick det till?

I det ”latinska” Amerika talas förutom hundratals inhemska språk även germanska språk. Och i karibiska områden finns betydande minoriteter av muslimer och hinduer. På 1800-talet kom många indier från olika samhällsklasser, men intressant nog har kasterna så gott som raderats ut i de nya länderna.

Samlevnaden mellan olika religionsutövare verkar fungera hyfsat. Det lilla nederländsktalande Surinam har t ex 30 procent hinduer och 20 procent muslimer. Som en av mina Facebook-vänner skrev: ”ett mardrömsland för Sverigedemokraterna”.

Boken rekommenderas varmt till andra latinamerikaintresserade!