Östersund

Från ungdomens besök i Östersund är nästan det enda jag minns en kondomaffär. Inte för att den pryde ynglingen storhandlade där men jag minns att någon mumlade om militärstad – vad nu det hade med kondomer att göra, tänkte jag väl då. Idag är alla regementen borta och fienden tänks nog komma från ett annat håll. Men hurtigheten lever kvar. Inte en enda slöfock på elsparkcykel susar förbi mig, däremot ett antal stånkande rullskidåkare.

När jag läser historien kommer den militära närvaron i ett annat ljus. Medan de flesta städer växt fram dynamiskt ”underifrån” är en stad vid östra sundet mellan fastlandet och Frösön ett beslut taget av envåldshärskaren Gustav III, inte här utan på Uppsala slott. Sedan freden i Brömsebro (ännu längre bort från dessa trakter) hade Jämtland (och ett tag Tröndelag) varit svenskt men flera återerövringsförsök gjordes och jämtarna fortsatte skamlöst med sina urgamla handelsresor till Levanger vid Trondheimsfjorden. Att nationalkänslan var tvehågsen var kanske inte så konstigt i ett område som varit norskt eller snarare danskt längre än det varit svenskt. Samtidigt löd området sedan medeltiden under Uppsala i andligt hänseende, så helt främmande för det svenska var man inte heller. 1100-talskyrkan i Hackås kunde lika gärna ligga på upplandsslätten, skriven någon.

Stormaktstidens integrationspolitik var påhittig. Drottning Kristina försökte bygga en befäst stad på Andersön i Storsjön men främst satsade man på att prästerna skulle vinna folkets hjärtan. Men även präster är människor. Olof Rahm i Ragunda angav sin svärfar som norsksinnad för att komma över dennes pastorat (med tillhörande dotter), men när deras son brändes på bål bara 19 år gammal för att ha läst Anders Kempes böcker, vacklade tilltron till de svenska myndigheterna. Rahm vände sig västerut och dömdes med något dussintal bönder att halshuggas för landsförräderi. För att sätta skräck i folk steglades prästen. När läkaren och häxprocessmotståndaren Urban Hjärne passerade Storsjön sju år senare lär prästkappan fortfarande fladdrat runt den avätna kroppen – änkan hade förgäves ansökt om att få begrava den. Anders Kempe var förresten en löjtnant som fick en religiös uppenbarelse om att sluta döda och istället bli läkare. Som självlärd sådan verkade han i bl a Trondheim, där han skrev om att världens folk en gång skulle leva tillsammans utan överheter. Att just överheten förbjöd sådana böcker kan man ju förstå.

Staden ritades med linjal och kompass av lantmätare Törngren men som tur var lutade det betänkligt ner mot Storsjön, vilken gav staden karaktär med glitter i grändändarna. Gatorna var förhållandevis breda och mellan husen ritades kryddgårdar in – inte av estetiska eller klimatpolitiska skäl utan för att hindra den tidens värsta stadsplåga: brand. Men arkitekten Adolf Emil Melander – mest känd för att komma tvåa i arkitekttävlingen om Washingtons kongressbibliotek – som växte upp i Östersund tyckte stadsplanen såg ut att ha ritats av ”en obildad torpare” och mellan husen minns han mest ”smala och bottenlösa dygator”. Men att anblicken av staden, som hembygdsföreningen skriver, var ”mera bondsk än stadsmässig” gäller nog alla dåtidens städer om de bedöms med senare tiders begrepp. Elbelysning, vattenledningar och belagda gator med separerade fält för gående och körande infördes först kring sekelskiftet.

Inte heller verkar 1881 års stadsplan med breddning av gatorna till esplanader enligt det parisiska modet med ”luft och ljus” ha implementerats, om man ska tro Melander. Särskilt sörjde han att alla tidigare träd på platsen höggs ner. Dungar eller enstaka träd tyckte han borde ingå i en stadsplan. Den vittbereste arkitekten la skulden för stadens utseende på en viss Samuel Perman, en provisor (apoteksbiträde) från Vänersborg som vunnit burskap i staden och i många skildringar framstår som en nästan mytologisk kraftkarl och mångsysslare. Från honom härstammar många här, fnissar en östersundsbo när jag undrar över namnet på paradgatan ner från Stortorget till båthamnen. Det var före kondomernas tid. Melander beskriver honom som ”despotisk” och som den borgmästarson han var satt han snart som kronofogdens man i staden. Han välkomnade säkert när Jämtland blev län 1810 med landshövding och pampigt residens från 1848 (första stenhuset) men allmogen lär ha knorrat. Detta (tysta) motstånd mot centralmakten kan kanske skönjas i senare tiders republik.

För kontroll över forböndernas (ofta mer handelsmän än bönder) handelsresor åt fel håll – produkterna behövdes i det fattiga Sverige – beordrades att lokala marknader i bygderna skulle förläggas till den nya staden. Marknadsplatsen fick inskurna hörn i omgivande kvarter och utlöpande gator i mitten av sidorna – en nyrenässansstil som även finns i Uppsala. Vid det lantligare Nytorget – nu Gustav III:s torg – handlades med hästar och kreatur. De första decennierna bodde bara ett fåtal statsämbetsmän, bankirer, handlare och hantverkare (skråväsendet gällde) i staden trots 20 års skattefrihet. Kanske investerade rika bönder i ett hus i stan utan att bo där. Några trähus från 1800-talet finns ännu kvar, ofta reveterade men ibland med nygotiska tinnar och torn i behåll. Men även i arkitekturen satte sig jämtarna på tvären. Träpanelen på husen var på 1800-talet liggande och inte stående som i övriga landet.

Trots protektionismen kan man fundera på om det förutom gränsbevakning också fanns tankar på staden som brofäste för kontakten med Norge. Under nästan hundra år var länderna i union och det var när järnvägen till såväl svenska som norska kusten, senare även korsad av inlandsbanan, stod klar som befolkningstillväxten exploderade. Att dåtidens järnvägsstationer byggdes vid vattnet (Stockholm, Kalmar, Jönköping osv) syftade till att sammankoppla transporter till sjöss och lands. Följden blev i längden stagnerad sjötrafik – Storsjön hade haft ett 80-tal ångbåtsbryggor till 16 socknar – och att städerna skars av från vattnet. (Men varför skulle folk smita från sina plikter och slå dank vid någon sjöstrand?)

Till utfyllnad vid sjöstranden bidrog även den bråte som skyfflades ner efter den större stadsbrand som trots alla försiktighetsåtgärder bröt ut 1884. På dessa schaktmassor ligger idag Badhusparken. Det gamla badhuset – med rabatt för tjänstefolk och arbetare, och blå flagg när det var öppet för män och vit för kvinnor – revs på 30-talet när avloppet (som fram till mitten av 1900-talet gick rakt ut i Sveriges sjöar) gjorde upplevelsen mindre angenäm. Cyrillus Johanssons nya badhus från 1938 följde senaste mode: funktionalism. Badandet befrämjade säkert hälsan men med annan sjukvård var det inte mycket bevänt. I början av 1800-talet hade den tidigt faderlöse Pehr Rissler tillkämpad sig uppsalastudier och blivit länets förste provinsialläkare. På sina resor i väglöst land lärde han upp prästfruarna i grundläggande hälsovård. När de ledande politikerna var njugga med att höja hans lön lär en viss Stor-Karin i Åsan ha rutit: ”jag rentav skäms för er karlar”.

Stadens kvinnor startade matserveringar och ledde stadens teater- och nöjesliv. Men kvinnor var också drivande i utbildningsfrågan. Sara Fahlström startade egen skola 1850. I språnget fick jag med en bild på en läroverksbyggnad från 1849. Det var även sjukhus under spanska sjukan 1918. Men de styrande karlarna hade svårt att få fram medel och utbildade lärare. Alla fick hjälpas åt. Prosten i Brunflo – som ansvarade för kyrka och utbildning i utposten Östersund – erbjöd en del av prostlönen till en skolmästare men undrade samtidigt om inte alltför mycket skolgående riskerar att göra folk till ”halvherrar och lättingar”. Han skickade ändå sin stadspredikant att undervisa dem som hade råd att betala i det kombinerade rådhuset och prästgård. När en bara två år gammal skolbyggnad gick upp i rök 1881 ritade Melander utan ersättning en ny skola till sin hemstad. Vid invigningen av Norra folkskolan utbrast någon att huset liknade en missionskyrka i Tanganyika. Byggnaden – i modifierad form – är den enda som finns kvar av Melanders byggen i fransk renässans sedan hans Grand Hôtel från 1888 rivits 1974.

Kanske mer än sjukvård och utbildning sågs fängelser som nödvändigheter. Ja, när ett fängelse brunnit inkvarterades fångar på det lilla sjukhuset från 1827, anstalt som anstalt liksom. Samtidigt är det svårt att jämföra kriminalpolitiken med dagens. Melander minns från sin barndom hur någon som stulit ett får dömdes till spöstraff och hur fängelsets ”rum voro proppfulla med läsare” – konventikelplakatet upphörde 1858. Men 1861 stod ett toppmodernt fängelse klart i änden av Hantverkargatan (vilket det också var) som senare bytte namn till Prästgatan (i ”yran” över att ha blivit med präst 1912?). Fängelset var stadens högsta hus och erbjöd enskilda celler med varmluftsledningar och ventilation enligt nya humana idéer från blivande kung Oscar I. Istället för hämnd och offentlig skam skulle brottslingar fostras till ett bättre liv. Fängelset revs 1970.

Inflyttningen av unga och nytänkande bidrog kanske till folkrörelsernas starka ställning. En tiondel av befolkningen tillhörde frikyrkor och nykterhetsrörelsen vädrade (insöp…) morgonluft (även skolorna delade ut broschyrer mot ”kaffemissbruk”). 1884 byggde godtemplarna med frivilliga krafter (men utan bygglov) ett ordenshus i trä över två tomter. Arkitekten kom från de egna leden och pengarna kom från insamlingar och basarer. Enligt en uppgift ska 3000 personer ha bevistat invigningen. I detta folkrörelsernas allaktivitetshus agiterade Hjalmar Branting och Kata Dahlström när de var på besök, men även brottnings- och boxningsmatcher lär ha förekommit. Tidigt blev ordenssalen teater och hyste under nästan hundra år kringresande teatersällskap och stadens årliga revyer. 1944 köpte kommunen huset och på 1980-talet skulle det rivas. Tack vare aktionsgrupp och demonstrationer blev huset kvar och är idag hotell. Hur det går med nykterheten vet jag inte.

Vid samma torg, Gustav III:s, reste en annan folkrörelse sitt monument. Missionsförsamlingen var som kättare inte välkomna i offentliga lokaler men gav igen med pampig kyrkbyggnad. I den höll samerna landsmöte (”lappriksdagar”) 1918 med drygt 200 delegater, varav en tredjedel var kvinnor. Den statliga samepolitiken gick ut på att samerna om de ville förbli samer inte fick bli bofasta (jordbrukare) och skulle bo i kåta, inte hus. Nomadskolor med undervisning i just kåtor hade precis införts och mötet protesterade mot förhållandena, lärarnas dåliga utbildning och den sammanlagt kortare skolgången trots ett helt nytt språk att lära in. Mötet ledde till att en centralorganisation och en tidning grundades, men på Sametingets hemsida står att det politiska gehöret uteblev och nomadskolan blev kvar till 1960-talet. Birger Ekerlid nämner i ett blogginlägg även protester mot att krigsårens kafferansoner var extra små för samerna. Att samlingarna hölls i missionskyrkan hade säkert praktiska skäl men det speglar också de nära kontakterna mellan frikyrkorörelser och samer, tänk bara på laestadianismen längre norrut. Från mina resor i Latinamerika vet jag att etniskt marginaliserade grupper tenderar att söka sig till normbrytande gelikar även i trosfrågor. Missionskyrkan revs 1968.

När landsmötet skulle fotograferas dög dock inte missionskyrkan som fond utan gänget släntrade bort till det svulstigt nationalromantiska rådhuset från 1912 – på sin tid hyllat som det bästa inom modärn svensk arkitektur – idag snarare motsatsen till just det moderna. Rådhuset var liksom biblioteket, nuvarande stadsmuseum, ritat av F. B. Wallberg som enligt tidens sed också ritade många av möblerna. Skulptören Olof Ahlberg fick till en St Göran och draken i Domsalen. De mjukare vävda linnetapeterna stod bl a Jämtslöjds väverska Brita Ericson för. Många stadsbor kritiserade skrytbygget som förlades till stadens högsta punkt för maximal effekt. Fast nog hade det blivit ännu värre – om med det menas arkitektonisk maktuppvisning – om Lars Israel Wahlman fått igenom sitt förslag att förlägga maktens boning högst upp på det sluttande Stortorget. Där fick istället Sparbanken ligga. Wahlman var en av dåtidens arkitektkändisar, han med Engelbrektskyrkan i Stockholm, och han fick komma tillbaka när det var dags att byta ut den gamla kyrkan, som byggts med hjälp av arbetsplikt under 1830-talet. Den nya från 1940 kryllar av symboler från det Wahlman såg som särpräglat för ”landskap och folkkynne”. Norges och Sveriges Olav respektive Olof (Skötkonung) samsas med Jämtlands kristnare Östmund Gudfastson, av den redan nämnde skulptören med kungligt förnamn Olof. Han gick vid denna tid med i en nazistisk organisation. Långt innan vurmande för hjältar och offer blev suspekt satt Wilhelm Pettersson-Berger på Frösön (där kyrkan byggdes ovanpå offrade djurben) och nynnade på sin opera om den fredlöse (efter att ha dödat sin rival om sköna Gunhild) Arnljot som till slut dör i Stiklestad vid sidan av sin helgonkung Olav.

Den mest representerade arkitekten från sekelskiftet är förmodligen Knut Gyllencreutz som efter lysande karriär i Stockholm först sökte lyckan i det nerbrunna Sundsvall och sedan flyttade till det expanderande Östersund. Ett exempel på hans monumentala stenpalats var Centralpalatset från 1904. Sådana hus var på modet och innehöll affärer i gatuplan och kontor och bostäder högre upp. Huset brann 2010 och revs därefter. Med på våra lilla rundvandring var som tur var en arkitekturprofessor. Han påminde mig – när jag kisade upp mot takåsarna – om att även ha blick för det till synes oansenliga. Titta här, sa han när vi gick förbi en Sibylla-kiosk som jag inte ens känt lukten av. Men när jag läser ungdomsminnen på nätet är det mycket riktigt inte Centralpalatsens imposanta socklar eller sekelskiftets tureller och lanterniner som figurerar. Istället läser jag om Korvmacken, Elvans grill och råkurr i kön till KFUM-kiosken. Dagens äldre minns sitt 60- och 70-tal.

Men visst var protesterna skarpa när det senfunktionalistiska Polishuset stod klart 1970 (av Gunnar Landberg och Mari Uusma). Tanken var att plåtfasaden med åren skulle rosta vackert men den fick bytas mot keramiska plattor i liknande färg. Jag gillar nog färgen men undrar varför en så kolossal (12 500 m2) markör för statens våldsmonopol skulle läggas här på stråket ner från Stortorget mot hamnen och Badhusparken – ja, detta paradstråk heter förstås Samuel Permans gata efter den gamle urfadern. Var det så mycket bus just här? Och hur mycket polis fanns det egentligen i Östersund på 70-talet? Men visst, det kanske passar här bredvid länsresidenset. Och nog kan en tung och dömande byggnad passa för en polismakt. Desto konstigare då att det numera är BUP (barn- och ungdomspsykiatri) och habilitering som tar emot här. Men kanske bryr sig ingen om hur en byggnad ser ut och känns bara vården är bra. För att förstå läser jag samhällsbyggnadskontorets underlag till kommunen beslut 2009 att ändra husets användning. Här står att gestaltningens ”rena former” och ”strikta uppbyggnad” bör bevaras medan frågor om buller och annan miljöpåverkan diskuteras mer ingående. Tyvärr verkar det vara ganska långt från kollektivtrafik för de besökande. Om det ingår i tillgänglighet är oklart. Under denna rubrik står att tillgängligheten är ”tillgodosedd” men att den ska ”bevakas” vid ombyggnation. Ett ytterst reaktivt förhållningssätt men kanske det vanliga i Sverige idag.

Ja, innan jag börjar ”jobba”, dvs kommer in på mitt forskningsämne, är det bäst jag avrundar. I sin närmaste omgivning är Östersund staden Stad men i ett nationellt perspektiv snarare staden Land. Som medelpunkt är det lätt att axla rollen av hjärtlandets försvarare. Här huserade Glesbygdsverket under 90-talet. Sametinget har valt Östersund för sin framtida parlamentsbyggnad. Utan att vara insatt antar jag att de snabba förbindelserna till Stockholm spelar in men också till Norge. På en ännu vidare internationell spelplan har Östersund visar framfötterna genom att upprepade gånger söka vinter-OS men kanske haft för högststående moral för att lägga upp erforderliga mutor, vad vet jag. Av det som en gång var kronans vaktpost har det blivit en symbol för det antiurbana, folkliga och ursprungliga – samtidigt som gränser fortsätter att överskridas – och överskidas.

Jag har använt Gudrun Penténs och Kjell Hansens böcker men det finns ju mängder av bloggar och tidningsartiklar samt många årsböcker utlagda av hembygdsföreningen Gamla Östersund. Färgbilden är från vår promenad genom centrum. De svartvita bilderna är på idag rivna och i ett dall ombyggt hus.

1. Gamla kyrkan 2. Nya kyrkan 3. Rådhuset 4. Läroverk 5. Ordenshuset 6. Polishuset 7. Nya stansdalen Storsjö strand 8. Badhusparken 9. Vi går Samuel Permans gata fram 10. Nytt hus efter Centralpalatset

1. Norra folkskolan 1883 2. Missionskyrkan 1880t 3. Grand hotel 1888 4. Fängelset 1861 5. Centralpalatset 1904

Jönköping

När jag var i Jönköping häromsistens fick jag med mig en sån där bok över stadens historia. Och hualigen, som dom säger i Småland, det kanske inte var bättre förr trots allt. För här har det lidits. Det började med danskens härjningar. För staden – eller snarare ett befäst kloster med rätt till två marknader per år – var på medeltiden sista gränsposten mot Danmark, visserligen med en tjock urskog som buffert. Men titt som tätt var dansken igenom och innanför muren trots att staden byggts efter den tidens ledande stadsplaneringsprincip – otillgänglighet. För om vi idag åtminstone vill ge sken av viss tillgänglighet föredrog man förr höga murar, prickskyttar i tornen och gärna en barriär av snår och träsk runtomkring. Tänk bara på Stockholm, mitt i en strid ström med en massa nerstuckna stockar eller hur det nu var. Jönköpings läge var alltså idealiskt på de lösa sandrevlarna mellan tre sjöar, varav Vättern lär luta på något märkligt vis så att vattnet här i söder sakta stiger – ja, här har det varit domedagsvibbar från allra första början.

Men vi ska heller inte skylla allt elände på utlänningar för lika ofta var det den egna kungens hejdukar som brände – för att staden inte skulle utgöra ett alltför lockande bete där den låg och blänkte fullt synlig från högländerna i söder. Allt som oftast (så blir det när man läser – kanske var det vart tvåhundrade år) fick jönköpingsborna kasta sig i sina ekor och ro ut mot den ständigt så trygga tillflyktsorten – Visingsö. Men efter stadens totala förstörelse år 1612 fick Gustav II Adolf nog och beslöt om förflyttning till säkrare plats, ”östom på sanden”. Folket protesterade – inte ska väl stad byggas på lösan sand, hade de läst någonstans – men mot kungsord vägde klagomålen lätt. Över den då ännu farbara hamnkanalen bar det med pick och pack och snart stod den östliga staden klar. Ja, det tog ju sin tid. Den på sin tid så pampiga hovrätten – med stora fönster av glas och allt – tog 26 år att färdigställa. Stadens kyrka, dronning Kristina till ära, rasade en gång för att byggmästaren på välkänt manér bytt mot billigare material. Han skinnades på allt han ägde och fördrevs ur staden. Typ en gång per generation var ”den röde hanen” på visit, trots patrullerande brandvakter och fullt med vatten åt alla håll. Efter 1785 års brand skaffar de mest försigkomna det allra senaste på modet – brandförsäkring. Fast när två tredjedelar av staden går upp i rök i februari 1790 fanns ändå inga pengar i brandstoden. Och man undrar hur det gick för alla ännu mindre bemedlade. I loggböckerna verkar det mest stå hur många hus som förstördes, inte hur många människoliv. Hur många blev utbrända – som vi skulle säga idag.

Men kanske var det inte så konstigt att ta in några extra munnar i hushållet. Återkommande farsoter ställde sängbolster till förfogande. Vid 1710 års pest dog var tredje stadsbo. Då passade myndigheterna på att placera ut ryska och danska krigsfångar som översvämmat landet efter Karl XII första mer lyckosamma krig. Utlänningarna inkvarterades hos vanligt folk när hålorna under hovrätten fyllts. På nätterna drev dessa osaliga själar runt och spred skräck. En annan farsot var koleran som 1834 tog kål på var sjunde jönköpingsbo. Ja, man nästan skäms hur vi knorrade under vår corona. Viktor Rydberg var sex år och förlorade mor och syster. Fadern blev så förtvivlad att han söp ihjäl sig. Inte undra på att det finns något ödesmättat i Tomten och andra dikter. En annan ödesmättad händelse var förlusten av Finland som undertecknades på Jönköpings Societetshus 1809. Huset ersattes på 1900-talet i vanlig ordning av ett något kantigare Domusvaruhus.

Men hovrätten står kvar, fast igen vet vad man ska göra av den gamla 1600-talskåken. Var den ljuspunkten i brist på biskop och förnäma prelater som i både Växjö och Kalmar skred fram genom gränderna? Ja, enligt museets skyltar skänkte domstolens höga herrar ”glans åt staden”. Här gjorde Rålamb, Louis de Geer och Hjalmar Hammarskiöld några hundår i provinsen på sin väg mot toppen, de två sisa statsministrar. Fast jag har funderat över hur vanligt folk egentligen uppfattade denna domstol vid stadens torg med domvärjo över alla götar. Vid ett tillfälle på 1700-talet dömdes och straffades åtta domare och jurister för mutor och korruption. 1850 dömdes predikanten F O Nilsson för att ha grundat landets första demokratiska förening, nämligen en baptistförsamling där alla hade lika rösträtt – till och med kvinnor, till landsförvisning. Vad tänkte den spirande frikyrkorörelsen? Att assessorerna äntligen följde lagen eller att de nog själva skulle få sin dom en gång? 1853 kringgick de konventikelplakatet genom att bilda traktatsällskap – ännu medan andra landsändar knappt visste vad en traktat var. 1856 kom ett ännu smartare drag då vice häradshövding Hartwid Odencranz, jurist och såväl adels- som riksdagsman, valdes till ordförande. Två år senare föll lagen som förbjöd religiösa samlingar utan statlig/prästerlig sanktion och som fördrivit så många ur landet. 1860 stod missionshuset klart. Det slutade som bilverkstad och försvann i 1960-talets rivningar. Epitetet Sveriges Jerusalem är antagligen från denna tid och har inte – som en journalist antyder i radioprogrammet Statsinspektionen – så mycket med den långt senare pingströrelsen att göra. Bygden hade bevars sitt eget samfund, Alliansmissionen. Med ett sådant blir det hela kanske djupare förankrat än när internationella samfund kommer in och slår upp sina lador.

Efter 1860 vänder lyckan för staden (om man nu får personifiera en stad på det sättet). Och det var nog inte bara för att man vände sig till högre makter. Som materiella förklaringar hittar man 1865 års vattenledning som drogs fram från friska källor i bergen. De sjukdomar sunksjöns, jag menar Munksjöns, vatten orsakat ebbade ut. Det gick heller inte längre så enkelt att hämta vatten i Vättern eftersom SJ byggt en hög banvall längs sjön. Men kanske var folk lika glada att slippa se denna nyckfulla och ibland så olycksbringande sjö. 1831 hade staden lagts helt under vatten när von Platen mixtrade uppe vid sin kanal – så trodde man i alla fall i Jönköping (ja, det var ju inte Baltzar själv som grävde och mixtrade som alla vet, men han fick skulden). Med passtvångets uppgörande 1860 – nu kunde man resa fritt i landet – och järnvägen följde några glada år även om stambanan hamnade långt borta i Nässjö. Men alltmedan tågresan Stockholm-Malmö tog två dagar krävdes nattstopp i Jönköping. Då fylldes Stora hotellet, som står där än idag, med resande som långt från hemortens vakande ögon kunde prova en och annan synd. De kultiverade kunde ännu beskåda resterna av den gamla medeltidsborgen, men på 1870-talet schaktades allt bort. Denna märkliga tid med vurm för hembygd och nation, men ändå revs fornlämningar i en rasande fart. Medeltidens kyrkor blev till vägfyllnad som man bokstavligen trampade på. Idag har man med en ny liten park och ett träkonstverk av Linnea Rygaard försökt föra tankarna tillbaka till konturerna av Jönköpings slott.

Annars var förstås Jönköping hantverkarnas och arbetarnas stad, även om arbetarrörelsen hade svårt att få fäste till en början. Jag stammar själv från gammal kakelugnsmakarätt från trakten. Men på tändsticksfabrikerna anställdes mest barn under 15, de som hade de minsta och flinkaste fingrarna för att peta i fosfor och svavel. Ett besök på tändsticksmuseet rekommenderas den hårdhudade. Det jobbet var ingen barnlek. Det ligger förresten strax intill Stordalens nya blåblänkande hotell. För idag har Jönköping gått från Sveriges Jerusalem till dess Dubai om man ska tro Sveriges radios arkitekturkommentator Mark Isitt. På ett café träffar han gubbar som lovprisar allt nybyggande och vill ha ännu högre skyskrapor. Så nog finns det självförtroende à la Dubai. Staden siktar på 200.000 invånare och då gäller det att sticka ut och sticka upp.

1. Medeltidsstaden. 2. Modell av slottet vid nuvarande rådhus, före detta läroverk (då betydde utbildning nåt…). 3. Hovrätten. 4. Stora hotellet. 5. Länsmuseet (borde uppmärksammas mer internationellt enligt Stadsinspektionen). 6. Bauers brygga vid Munksjön. 7. Konstverket Nurmengaard på Magnus Ladulås plats. 8. Domstolsverket.

Le Corbusier 1887-1965

Jag lovade den handfull som gillade min text om Bauhaus att skriva en artikel om Le Corbusier, en av historiens mest föraktade och kanske även förtalade personer. I alla fall är han enligt vissa ursinniga trådar här på nätet roten till – om inte allt ont – så åtminstone allt fult här i världen. Men vad händer om vi lämnar reptilhjärnans reflexer och istället försöker förstå hans tid och idéer? Att förstå andra epoker och kulturer är visserligen inte lätt men visst borde vi klara det med någon som levde för bara ett sekel sedan i vår egen kultursfär och som lämnat såväl texter som bilder – och hus – efter sig.

Givetvis hette han inte Le Corbusier från början utan något långt och krångligt som ingen hade kommit ihåg om han inte tagit sig ett slagkraftigt artistnamn när han anlände till Paris för att söka lyckan som konstnär. Där lärde han känna de coola kubisterna (Picasso osv) men för att slå sig fram behövde han en egen ism med eget manifest. Det blev ”purism” med idén att återgå till det rena och enkla, till den matematiska skönheten hos cirklar och linjer, det som Platon en gång sa var det vackraste av allt. Det var dags att återgå till de antika mästarnas geometriska principer för harmoni men också nytta. Det symmetriska Parthenon i Rom nämns ett 40-tal gånger i den bok som jag läst av honom. Det är det som kan användas för sitt syfte som är elegant. Ja, själva skönheten utgörs av eller byggs upp av användningen.

Trots konstintresset tyckte inte Le Corbusier att det vi menar med konst, utsmyckande dekoration, har något med hus att göra. När folk idag kritiserar modernismen för själlöshet är det rätt förstått. Le Corbusier menade att hus, möbler och andra ting inte har någon själ utan ska tyst och obemärkt tjäna vår frihet. Hus är snarare att likna vid cellerna i samhällets kropp eller ännu hellre vid alla de nyuppfunna maskinerna som gör livet lättare och höjer dess kvalitet. Hus ska skydda mot regn, kyla och blåst – och möjligen tjuvar, men att inbilla sig och genom utsmyckningar av olika slag försäkra sig om att hus har själ är ett lurendrejeri och falskspel. Dyra och oanvändarbara prydnader är falsk och till och med pervers skönhetsdyrkan. Många läste vid den här tiden österrikaren Adolf Loos som i sin människohierarki förknippade dekorationer med de lägst stående. Det är outbildade och konservativa människor som gillar ornament, primitiva folk vill ha krimskrams och kriminella smycka och tatuera sig. Den gamla människans vidskepelse och framför allt fåfänga skulle bekämpas.

Ja, 20-talet var ju glatt, men kanske också lite glatt i meningen slipprigt. Men det var experimenterandets tid. Spanska sjukan hade dragit sin kos (med sisådär var tjugonde jordinvånare) och något krig skulle det förstås aldrig mer bli. ”En ny storslagen epok har börjat”, som Le Corbusier skriver allra först i boken från 1923. Den moderna människan hade lämnat religion, okunskap och magi bakom sig för att ta sitt så länge slumrande förnuft till fånga och svinga sig upp på en rationell och materialistisk nivå med ingenjörerna som det nya prästerskapet. I Italien utropade Marinetti futurismen och i Paris ville några reseta hela kulturen genom att börja om från barnets jollrande ”dada” (dadaismen). De radikala konstskolorna, som Bauhaus, slutade med det traditionella ”kopierandet” av mästarnas verk, den pedagogiska metod som fortfarande gäller i stora delar av världen, för att istället öppna sig som barn inför färger och former. De hetaste konstnärerna målade ångturbiner, spårvagnar och radiomottagare. Färgerna från städernas elektriska lyktor och neonskyltar letade sig in på målarnas dukar samtidigt som det talades om att uttrycka sitt inre (expressionismen) och det andliga i konsten (Kandinsky).

Även Le Corbusier förhäxades av tidens framsteg och alla upptäckter som vetenskapen fullkomligt sprutade ur sig: röntgenstrålar, radioaktivitet, kvantfysik och alltings relativitet. Till och med själen föreföll relativ om man lyssnade till James eller Freud. Att var och en upplever världen på sitt eget sätt var något nytt. När det gällde material erbjöd betong, stål och glas helt nya möjligheter och tekniska finesser som cyklar, bilar, telefoner och grammofoner satte sprätt på fantasin. Maskinerna sågs inte som kalla och omänskliga utan hoppingivande och som människans vän. MoMa i New York ställde 1934 ut skördetröskor, bandsågar och annat maskinellt såsom varande (skön) konst.

De smärta flygplanen och de ståtliga oceanångare som stävade fram över världshaven fascinerande förstås en schweizare och inspirerade till vita utsträckta hus med horisontella fönster istället för de traditionellt vertikala. Jag lägger in en bild på ett caproni-plan med breda rektangulära ”vingar” för att ingen ska få våra fågelefterliknande luftskepp på hjärnan. Och inte har väl flygplan nymfer och keruber på taket? Det skulle bara försämra funktionen. På samma sätt gör tinnar och torn hustak svåra att skotta och lägga om. Onödiga detaljer krånglar till både produktion och användning. Ja, varför inte nyttja tak till användbara soldäck eller planteringar? Källare såg Le Corbusier som härdar för fukt och tbc. Istället skulle husen sväva på pyloner och solljus göra folk friska. Väggar i glas gjorde att man kunde se rakt igenom huset och antydde den spirande demokratins betoning av transparens och öppenhet för varandra. Den armerade betongen möjliggjorde öppna planlösningar utan bärande och hindrande väggar så att folk fritt kunde organisera sina liv – och inredningar.

Le Corbusier är känd som arkitekt men skulle nog hellre betrakta sig som världsförbättrare eller åtminstone samhällsplanerare. Han sågade sin tids arkitekter och hyllade ingenjörerna som inte vek för känslomässig flärd och tjusning utan designade efter funktion och syfte. Med exakta kalkyler och känslobefriade beräkningar planerade och konstruerade de ett logiskt och kliniskt rensat människoliv. Precis som ingenjörerna löser problem genom att rita broar, gruvor, vapen, atlantångare och järnvägar borde arkitekterna lösa boendets problem. Någon arkitektutbildning hade han (liksom Gropius och andra av de mest kända ”arkitekterna”) inte heller utan kom såsom den schweizare han var från urmakarsläkt. Fadern verkar ha förfärdigat de lådor klockorna låg i. Så folk som ondgör sig över att hans hus ser ut som lådor är kanske något på spåret. Men! Använder de inte själva rätvinkliga ting ibland? Kanske längst in i garderoben för förvaring men också för hushållsmaskiner, datorer, mobiler osv.

Ord har olika konnotationer. En låda är något slätstruket och banalt medan asken är desto finare. Hattasken är en låda för det fina högst upp medan strumplådan med samma storlek döljer det fula längst ner – enligt regeln om att värdet stiger med höjden (vi ger någon foten eller sparken och kallar bossen för ”head”). På motsvarande sätt tycker kanske vår tids arkitektoniska upprorsmän att lådarkitektur passar för exempelvis fängelser och Förvar av utvisningshotade eller andra som vårt samhälle utdefinierar som illegala eller papperslösa (trots att vi med våra Kivra och BankID är minst lika papperslösa själva). Min poäng är att ingen vill känna sig som ett förvaringsobjekt i en låda utan som smycket i en ask. Vidskepelse, hade kanske Le Corbusier sagt eller att det är dags att komma ut ur garderoben med den där lådan och ödmjukt erkänna att vi alla är lika i värde, lever här en kort tid, behöver skydd och gemenskap men inga fler uppvisningstävlingar i bäst och vackrast boning.

Jag anar att han ville upplösa hierarkierna mellan högt och lågt, ute och inne, fram och bak. Varför ska ett hus ha en framsida som är finare än baksida osv? Och varför tycker vi att något är ohemtrevligt bara för att det återfinns på fabriker eller sjukhus? Har det med uppdelningen mellan hemma och borta att göra? Le Corbusier tänkte sig separata rum efter funktion men utan värdeskillnad; matrummet var inte finare än köket och de dass som folk haft långt utanför huset fick fönster och glänsande porslin. Man kan också skönja en social radikalitet. Varför ska en rik student ha ett större rum än en fattig, undrar han i boken. Till skillnad från exempelvis Stockholmsutställningen tyckte inte Le Corbusier att bostadsstandard skulle planeras efter familjernas (läs pappans) plånbok, utan efter antalet familjemedlemmar.

Men trots vurmen för massorna var det i första hand rika knösar som hade råd att uppföra Le Corbusiers på sin tid trendiga villor. De första gjordes åt besuttna klockfabrikörer hemma i Schweiz. Alpernas mörka och lodräta linjer kontrasterade nog vackert mot Le Corbusiers ljusa och horisontella. Utanför Paris ritade han åt familjen Savoye ett kvadratiskt vitt hus som ser ut att sväva där det vilar på pelare högst uppe på en kulle. Ja, är det inte misstänkt likt en sådan där vit platt ask för klockor? Det finns ingen fram- och baksida men på taket syns två cylindrar. Innanför pelarna kunde chauffören smidigt släppa av sin herre vid dörren innan nymodigheten parkerades i garaget med plats för tre bilar. Huset har trappa (kanske en eftergift) men centralt placerade är ramper mellan våningarna. Enligt Le Corbusier suddar ramper ut gränserna mellan rummen och gör att vi kan stanna var vi vill under den arkitektoniska promenaden (ett av hans koncept) medan trappor är separerande transportsträckor. För att förena ute och inne används stora skjutbara glasväggar (utan markering förstås, då återskapas gränsen).

Nu var dock inte detta funktionalistiska mästerverk särskilt funktionellt. Den basala funktionen skydd mot regn gick inte ihop med takterrassen och det dröjde inte många dagar förrän vattnet dröp in och lillgrabben fick skickas till sanatorium efter en lunginflammation. Den olyckliga frun vädjade till den stora arkitekten om omedelbara åtgärder men denne svarade avfärdande att fru Savoye nog inte fattade hur berömt hennes hus skulle komma att bli. I det fick han ju rätt för det finns nog ingen arkitekturhistoria utan Villa Savoye. Men familjen flyttade ut efter bara några år och huset stod öde i ett kvartsekel innan Le Corbusier som en sista kraftansträngning i livet ledde räddningsaktionen undan 1960-talets rivningsvåg.

Samtidigt ska väl inte nordisk funktionalism tillskrivas Le Corbusier. Den stora klumpiga fåtölj som syns på bilder från Villa Savoye har en regelbunden skönhet men är tydligen inte så skön att sitta i och förskräckligt otymplig att flytta. Den är inte mer funktionell än någon fåtölj från jugend, art deco, postmodernism eller vilken stil som helst. Funkis är lika ofta ett säljargument för dem som vill höra det. Förresten, designades fåtöljen Grand comfort till stor del av Charlotte Perriand som var utbildad i möbeldesign och senare blev stor i Japan. För bakom den tidens män upptäcker man snart vid ritborden och i verkstädernas damm: bortglömda kvinnor.

Le Corbusier verkar ha varit mån om sin egen ära och själv ganska fåfäng när det gäller egna krav. Han förordade vitt eller obehandlad betong. Han kunde sträcka sig till att de boende fick välja någon ”naturlig” färg med utgångspunkt i de tre primärfärgerna rött, blått och gult. Men att inte smycka och dekorera sina hus mer än så var de flesta människor främmande. När Le Corbusier till slut fick ett offentligt uppdrag att bygga arbetarbostäder utanför Bordeaux dröjde det inte många år förrän de regelbundna huslängorna pyntades med fönsterluckor, färgglada draperier, taktuppar och trädgårdstomtar. Stadsdelen Cité radieuese i Marseille blev inte heller den så lysande som namnet antyder utan såg ganska mörk och dyster ut.

En av Le Corbusiers böcker heter Urbanism och framtidens megastäder hade han storslagna visioner för. Han ville demolera stora delar av dåtidens osunda Paris och bygga 200 meter höga kontorskomplex i glas med sammanbindningsbanor uppe i luften. Bostadslängorna i zigzag skulle vara något lägre och varvas med breda boulevarder för grönska och lek men framför allt bilar och kanske till och med flygplan. Efter Stockholmsutställningen 1930, principprogrammet ”acceptera!” 1931 (policy kommer ofta efter praktik, till skillnad från hur vi vanligtvis tänker om rena platonska idéer som singlar ner för att materialiseras i ofullkomlig praktik), Socialdemokraternas valvinst 1932 bjöds Le Corbusier till Sverige för att ge råd om vår då så sunkiga huvudstad. För Norrmalm ritade han fyra enorma byggnadskomplex medan det på Södermalm räckte med en enda byggnad för 110.000 boende. Men ekonomin gick i kvav och pengar för stora omdaningar fanns inte förrän på 60-talet då funkisen ändå urartade i groteska proportioner med de allra billigaste materialen.

Le Corbusier använde egentligen rätt dyra material och egentligen fick han inte jättemånga uppdrag under sitt liv. Under Andra världskriget flyttade han till Vichy där den franska kollaboratörsregeringen häckade, men kanske tack vare bristen på uppdrag kom han ur kriget med hedern i behåll. Mot slutet av sitt liv skulle han både krönas med Hederslegionen och få sista ordet när det gällde den nybildade världsorganisationen FN:s högkvarter i New York. Det var visserligen en ung Oscar Niemeyer som vann arkitekttävlingen men han pratades lätt omkull av den äldre auktoriteten. Sedan skulle Le Corbusier avundsjukt se hur Niemeyer fick bygga en helt ny huvudstad för en stormakt i vardande. Själv skulle drömmen om att bygga stad visserligen gå i uppfyllelse men då långt bort i Indien där Nehru efter frigörelsen från britterna ändå ville markera att landet trots allt tillhörde den moderna världen. Där i Chandigarh gnodde och gned indierna oförstående på den oborstade betong som någon europé långt bort bestämt att de skulle ha omkring sig. Som andra människor ville de hellre ha en fin och ”vacker” stad att leva i.

Men det fanns de som uppskattade det rena, ljusa och sterila. För sjukhus välkomnades det och kyrkor och kloster bad ateisten om hjälp. Här var äntligen några som hade andlig mognad nog att kasta av sig fåfängan och förstå att väggar är själlösa skal för den verkliga själen. Munkarna i klostrets Sainte Marie de la Tourette bubblade väl av tourette inför den råa betongen och den upprepande raddan av munkceller. Äntligen kunde de i och genom den kala väggen skåda evigheten i all sin tomhet och oändlighet utan förledande och onödiga utsmyckningar. Kanske påminde det också om de reformerta kyrkorna hemma i Schweiz där allt tingeltangel rensats ut (till skillnad från vår lutherska halvhjärtade bildstorm med en och annan avhuggen näsa – många medeltida helgon bidar sin tid i Historiska museets källare).

Fast en starkare kandidat till inspiration för den avskalade stilen är Japan. Redan 1893 hade besökarna vid världsutställningen i Chicago tappat hakan inför det japanska templet som byggts upp och minst lika starkt intryck på designvärlden gjorde den japanska utställningen i London 1910, samma år som den moderna tiden började enligt Virginia Wolf. Efter 250 års självpåtagen lockdown hade japanerna öppnat sig för omvärlden och blottade ett helt annat sätt att se på skönhet än det europeiska. Istället för att storvulet och svulstigt vädra sin självtillräcklighet (ja, ända in i döden med stora stenblock på gräsmattorna runt helgedomarna) såg japanerna skönheten i det lilla och enkla. Det framhävdes bäst av rena och oslipade fonder.

Le Corbusier var en visionär som tänkte hyfsat fritt. När han kom till USA tyckte han den tidens höghus var alltför små. De nuddade ju knappt den sky de skulle skrapa (hål i?). Idag lever vi hans vision med höga kontorshus, modulhus och takterrasser. Idéerna känns som allmängods och till och med gammal skåpmat. Hans idé att separera fabriker, bostäder och kommers liksom olika transportmedel lever vi med än idag, även om vi börjar inse hur förödande det är. Modulhus var Le Corbusiers idé men den massproduktion han drömde om kom till stånd först efter Andra världskriget (för honom handlade det om att det skulle se massproducerat ut). Idag hörs inte mycket motstånd mot prefabricerade hus och vi tänker till och med på framtidens mat i termer av massproduktion. Visst vore ett ökat intresse för gamla hantverkstekniker välkommet men även självförsörjande odling, fast vi nog inte kommer undan massproduktion för snart åtta miljarder människor.

Trots sitt enorma (och lite gåtfulla) inflytande fick Le Corbusier fel i mycket. Fåfängan och lusten att använda hus eller möbler för att ståta och stila, och för att rangordna varandra, var inte så lätt att utrota ur människopsyket. Det var heller inte så lätt att förändra samhället genom att köra över allt det gamla med bulldozer. De nybyggda förorterna alstrade snarare en vilsen och deprimerad typ. Men det är väl heller inte som Arkitektupprorets upprorsmän likt även dåtidens krets kring Bauhaus trodde att vissa former och färger alstrar vissa känslor. Snarare är det väl så att byggnader associeras till minnen och kunskap om det förflutna. En svart låda kan ge ångest när det står där ny och överraskande på vår morgonpromenad men för exempelvis en miljard muslimer inge trygghet, fasthet och lugn om den tronar mitt i Mecka. När dagens ungdom rapande beklagar sig över ”betongen” är det inte ett visst byggnadsmaterial de är frustrerade över utan den alienation det innebär att leva på en plats där man saknar rötter och referenser till sin egen historia och identitet.

Inte heller håller hans tolkning av darwinismen där utvecklingen tänktes gå mot allt enklare och effektivare ting där de som hushållar bäst med resurserna segrar. Av den tanken har vi visserligen mycket att lära i dagens strävan mot hållbara produkter – är det verkligen försvarbart med en massa tillägg och dekorationer som i onödan tär på jordens råvaror och mänsklig arbetskraft? Men Darwin räknade förutom det naturliga urvalet även med ett sexuellt. Kroppen har utbuktningar och prydnader som inte gynnar det praktiska livet men däremot chansen till avkomma. Motsvaras det sexuella urvalet på arkitekturens område av burspråk och frontespisar?

Även om modernismen ville vara en rationell hållning har den med tiden blivit en stil. Om stilar motsvarar våra behov av kontraster så kanske omvälvande tider som 1920-talet och 2000-talet behöver rena vita ytor och raka linjer medan lugnare tider som 70-talet med välfärd åt alla kunde ägna sig åt färgglada mönster och frossande i tredje världens elände.

På Facebook skriver Arkitekturuppropret med illa dold gliring åt 1920-talets modernism: ”Vi menar att en stad behöver utvecklas och att vi inte kan fastna i en 100 år gammal stil för evigt. Ska vi också åka häst och vagn och bo i hus utan elektricitet? Nä låt oss istället bygga en levande stad vars hus tar inspiration från alla stilar som någonsin byggts. Variation med vackra hus i olika färger, stilar och höjder skapar harmoni och glädje.” Det låter vettigt men hur många stilar kan man egentligen blanda innan det blir kaotiskt? Behövs inte en gemensam nämnare som på bredare nivå passar alla och som hänger samman med andra stilar? Ska varje land ha en egen stil som nationalromantikerna tänkte eller finns det en poäng med en global internationell stil? Vad tänker ni?