Avesta Art

Hemesterutflykt till det gamla stålverket i Avesta

Korpilombolo

Skänninge

Precis som i min barndoms Rimforsa är det första man ser när man närmar sig Skänninge en enorm silo. Det här är bondbygd uppå feta jordar – och det är anledningen till att människor flockats här sedan urminnes tider. För bakom silon – och fångvårdsanstalten – gömmer sig en historisk pärla.

Vid vadstället över Skenaån korsade den gamla kungsvägen huvudstråket upp mot Bergslagen. Så många har trampat vägen att en djup hålväg bildats strax norr om vadstället. Här har människor mötts och bytt varor under lång tid. Höjdpunkter i Skänninges årscykel är alltjämt ”marken” vid Olofsmäss i slutet av sommaren.

På senare tid har ju arkeologer hitta kristna gravar i Västergötland från 900-talet. Kanske får vi någon gång även flytta kristendomens insteg i Östergötland bakåt i tiden. I Skänninge fanns iallafall inte bara en utan två kyrkor redan på 1000-talet: S:t Martins kyrka och Allhelgonakyrkan. Den senare blev som 20 meter lång stenkyrka högborg för hela Västanstång (Östergötland väster om Stångån).

Skänninges storhetstid infaller på 1200-talet. Ja, kanske kan vi sätta höjdpunkten till 1248 då Birger Jarl förestod Skänninge möte och gavs fria händer att bygga det nya landet av ingen mindre än kardinalbiskop Vilhelm av Sabina, upprest från Rom. Mötet beslöt även att präster hädanefter skulle leva i celibat. Hade man nått den höga åldern av 50 kunde man i och för sig få dispens från det nya påfundet att präster inte skulle få ha fru och barn.

Birger Jarl var vid tiden också en mogen man och man kan fundera över om han under sina pendlarresor mellan sitt nygrundade Stockholm och barndomens Skänninge (ja, Bjälbo då, en bit utanför) funderade över var nästa milleniums huvudstad egentligen borde ligga. Helt klart hade det – med vår fäbless för att asfaltera bördiga marker – varit enklare att bygga en svällande storstad på Östgötaslätten än bland knöliga kobbar och skär uppe i Mälardalen.

På 1200-talet grundades två dominikankloster i Skänninge. Svartbröderna drogs till städerna där de tiggde ihop sin mat (tänk vad de hade jagats av våra moderater…), och Skänninge dög alltså som stad enligt dessa kontinentala kyrkomän. Munkklostret S:t Olof var Sveriges första tegelbyggnad och här verkade Pethrus de Dacia (Dacia utgjorde hela Norden), Sveriges första författare, som skrev trånande – men ack så fromma – kärleksbrev till sin Kristina långt bort i Stommeln.

Skänniges nunnekloster invigdes 1281 av Ingrid Elofsdotter, brorsdotter till Birjer Jarl, som rest till Rom för att utverka påvens tillstånd. Hon dog efter några månader på abedisseposten i sin hemstad, men alltså med livsmålet uppnått. Detta var hundra år före Birgitta och med största sannolikhet den stora förebilden för vårt första helgon (en av Birgittas döttrar sattes t ex i S:ta Ingrid). Ingrid hann förresten en bra bit på den knaggliga vägen mot helgonförklaring. Relikerna av henne skrinlades till och med, men sedan kom Birgitta ifatt på upploppet och knep den svenska glorian. Ingrid av Skänninge föll i glömska.

Utanför staden låg det som jag själv tycker är väldigt intressant, nämligen landets första hospital. De spetälska fick egen mark och en del allmosor för att klara sig. Korstågen spred lepran, har jag läst nånstans.

Centrum i staden var väl torget. Nja, det här med torg var en nymodighet i vårt land. Det vanliga var att samlas längs en bygata (i Skännige Digra gatan), lite bredare och livligare än vanliga vägar, men inte på fyrkantiga stenlagda plattor.

Men i medeltidens Skänninge var kanske hälften av befolkningen tyskar, och de byggde sina handelshus runt torg med rådhus, kyrka och krog. Deras – garparnas – kyrka var precis som i Stockholm den allra största och ståtligaste i staden.

Denna tegelkyrka från 1306 kallas inte längre Garpekyrkan utan Vårfrukyrkan och är sedan lång tid hela stadens kyrka. Och det vackra stenlagda medelstidstorget har återgått i svearnas (förlåt, öst-göternas) händer, som vanvördigt använder det som uppställningsplats för sin bilpark.

Visserligen har tyskarnas gamla skampåle åter rests på torget i Skänninge, och till och med fått godkänt i en folkomröstning. På medeltiden användes sådana beläten för att binda fast äktenskapsbrytare och andra grova brottslingar, allt under härskarnas fana – eller ”stadens stenar”.

Det var Olaus Magnus som ritade av denne ”Ture lång” i sin Historia över de nordiska folken. Själv född i Skännige satt han på 1550-talet vid Piazza Farnese i Rom och sörjde sitt ödelagda katolska hemland. I barndomsstaden hade under hans vuxna år både S:ta Ingrids kloster och S:t Martins kyrka brunnit ner, Gustav Vasa hade beordrat att tegelmurarna på S:t Olov skulle plockas ner och 1552 revs Allhelgonakyrkan för att ge sten åt hans slottsbygge i Vadstena. 1543 drog den nye självutnämnde kungen dessutom in stadsprivilegierna för papistfästet Skänninge, som ju inte hade något existensberättigande i det rike han snickrade åt sig själv – och möjligen åt sina söner.

Skänninge har väl aldrig repat sig sedan dess. Den lilla staden lever sitt småstadsliv genom seklerna. Stadens genier flyttar till Stockholm: bildhuggaren Niclas Schenander som snidat epitafierna i Vårfrukyrkan, men dog i misär – och Adolf Fredrik Lindblad, ”oäkta” barn som blev kompositör och salongslejon med nära band till självaste Jenny Lind. Men det sägs iallafall om rådman Axbom att han minsann aldrig lämnade sitt Skänninge. Idag finns ett skolmuseum i hans hus – strax intill två andra museer i det Gamla Skänninge. Ett avbrott i seklernas lugn är Elefantupploppet 1806 då folk gick bärsärk för att få se en elefant.

Som barn tog min morfar med mig ner till träbron mot Järntorget för att mata ankorna. Han visade den då tyvärr rätt ointresserade lillgrabben de olika museerna. Mormor gick sina inköpsrundor, där lojalitet var viktigare än priset. Bror Gösta hade slakteri, så där köptes allt kött osv. Mamma hade sitt första jobb på Helgongatan.

När stadens apotek, som funnits i hundratals år, bommade igen hade hon flyttat. Och 1971 uppgick slutligen Skänninge i Mjölby kommun – och på en av mina bilder syns Mjölbys fana vaja bakom Ture lång… 1973 slutade tågen att stanna. Men på senare år har de tydligen börjat stanna igen. Kanske finns det hopp.

Här låg Sankta Ingrids kloster

Välkommen till Skänninge!

Skenån

Hålvägen vid Skenaån

Järntorget vid Skenaån

Kartbild över 1200-talets Skänninge

Modell över Sankta Ingrids kloster

Modell av S:t Olofs kloster (?)

Modell av det gamla rådhuset (?)

Vårfrukyrkan

Dopfunt och Kristus i Vårfrukyrkan

Vårfrukyrkan

Rådhuset och Vårfrukyrkan

Apoteksinteriör på Sjölingården

Centralskolan

Stadshotellet med bra lunchbuffé

Interiör från stadshotellet

Interiör från rådhuset

Rådhusets gavel med Rikstelefon

Missionskyrkan

Helgonagatan

Skridsko på Axbomsgårdens museum

Konstnärsbostad som Mjölby kommun ville måla om

Ture lång

Jag på Järntorgsgatan

Familjen går Helgongatan fram

Tiveden i november

Öland sommaren 2016

Cochabamba

DIGITAL CAMERA

Old rail way

Performanceartisten Lisa Lottie uppträder i Kungsträdgården den 3 juli 2015

Visingsö 2015

Midsommar i Dalarna 2015

November

Musikterapi

Detta foto som jag tog i Bolivia tycker jag uttrycker musikterapins själ – åtminstone så som jag förstår den.

Sofia sitter koncentrerat lyssnande med händerna strax intill tangenterna medan den lille killen nyfiket trevar och experimenterar med klaveret.

Sommarkurs på Fridhems folkhögskola

Foto:Eva Bjursten

Vernissage den 10 juli 2014 på sommarkursen Kreativt fotografi på Fridhems folkhögskola. Alla bilderna har temat ”Fantasin är viktigare än verkligheten” (ett Christer Strömholm-citat).

Jag arbetade med fantasin om en fritt flygande fågel – det vi gärna ser i bilden. Ur grodornas perspektiv – som jag försökt inta – är fantasin däremot en hotfull rovfågel.

Verkligheten var en fågelskrämma ute på en skånsk åker. Begränsad räckvidd och dessutom la den sig platt när vinden mojnade. Det tog även tid att fånga rätt solljus och rätt vinkel på den fladdrande tingesten.

Klev ut från sädesåkern lagom jordig. Och bonden som for förbi i traktorn undrade säkert över den galne konstnären. Så fantiserar jag i alla fall. Kanske tänkte hen något helt annat.

Fotografiet är till salu med ramen om någon vill köpa det första fotografi jag ställt ut.

Vinterväg

Oruro, Bolivia

Mercado de Oruro

Oruro

Palacio Patiño

Plaza de Oruro

Pizza de charque

Salteña

Estación de Oruro

Virgen de Oruro

Trenes en Machacamarca

Machacamarca

Quinoa

Machacamarca

Gente de Oruro

Machacamarca

Camino a Oruro

Dinosauriespår i Toro toro

Nyår i Sucre, Bolivia

Sucre är Bolivias konstitutionella huvudstad. Här byggdes de första klostren på 1500-talet och universitetet grundades 1624. I Sucre ligger fortfarande nationalmuseet och nationalarkivet med landets bästa bokhandel inom historia och samhällsvetenskap.

Salen där Bolivias självständighet förklarades 1825 finns bland bilderna. Där stod frihetshjälten Simon Bolívar som ville skapa en nation inspirerad av den franska revolutionen. Därför är det inte konstigt att Bolívarparken har minikopia av Eifeltornet och andra franska symboler.

Idag samsas dessa med dinosaurier i alla dess former. Numera reser många bolivianer till Sucre för den barnvänliga forntidsparken Parque Cretácico. På 1900-talet flyttade många till Sucre mer eller mindre mot sin vilja. Här fanns landets stora mentalsjukhus och exempelvis specialskolan för blinda.

Bredvid Parque Bolívar ligger Högsta domstolen, där diktatorn Garcia Meza dömdes 1993 för den blodiga kupp 1980, som går under namnet kokainkuppen eftersom den finansierades av knarkpengar – och orkestrerades av gamla tyska nazister som Klaus Barbie. I andra latinamerikanska länder skulle det dröja till 2000-talet innan man började ställa 70- och 80-talsdiktatorerna inför rätta.

Sucre bjuder på kolonial och nationell historia. Ett intressant museum visar textil- och musikkonst från den omgivande landsbygden, bland annat Tarabuco. Klimatet är milt med svensk sommar året om. Trafiken är lugn på de smala backiga gatorna. Nyårssupén intogs givetvis på fransk restaurang. Men på den långa vinlistan fanns bara bolivianska viner.

Sommarsverige 2013

Stockholm by night

Is i mars

Cinemascape den 9 mars 2013

Barcelona

2010 besökte jag Barcelona tillsammans med Kjell och Mats Winberg, samt fotograf Inger Bladh. Här finns de artiklar jag skrev om staden och den kamp för självständigt liv som förs av den lokala Independent Liviing-gruppen.

Denna artikel publicerades av Assistanskoll och tidningen Original.

Assistansen lag men inte verklighet i Spanien

2008 skrev jag min första artikel på temat:

Spanjorerna kämpar för mera personlig assistans

Genom Independent Living fick Mats Winberg möjlighet att granska tillgängligheten i Barcelona. Här är berättelsen om resan:

Mats Winberg granskar tillgängligheten i Barcelona

I tidningen Liv nr 2/2011 publicerades artkeln Barcelona – tillgänglighetens huvudstad. Texten följer här:

Fortsätt läsa →