Torbjörn Tännsjös memoarer

Har läst Torbjörn Tännsjös båda memoarböcker Vänsterdocenten och Etikprofessorn. Välskrivet om att gå sin egen väg och argumentera för sina åsikter i en oförstående omvärld. Det inger respekt, liksom hållningen att inte stänga in sig i ett akademiskt elfenbenstorn utan ständigt härja ute i den offentliga debatten och t ex av princip alltid tacka ja till inbjudningar från funktionshinderrörelsen – där det för det mesta handlat om fosterdiagnostik där ju Tännsjö menar att föräldrarna ska få välja vilka barn de vill ha – ungefär som det blivit väl? Han skriver besviket hur rörelsen inte lyssnat på hans så ihärdiga argumentation, men inte heller de judar och kristna som han försökt övertyga om att den synd som Bibelns Onan begick inte alls var onani utan vägran att bistå vid ”assisterad befruktning” – något dessa religiösa herrar (ofta) alltså borde förorda.

Böckerna innehåller även kusliga inblickar i den akademiska världen, särskilt KI där läkarexamen verkar trumfa andra meriter och där till slut Macchiariniskandalen briserade. Tännsjö satt i det granskande rådet men medger att han i början inte reagerade nämnvärt på anmälningarna där i skuggan av kulten kring det som skulle visa sig vara en veritabel charlatan. Slutsatsen blir att det finns problem med den här typen av grupper och råd (liksom andra insynsskyddade sammanslutningar, som t ex Svenska akademien) som t ex ska övervaka fusk – i värsta fall inom den egna organisationen. Exempelvis brukar den som är jävig gå ut ur rummet, men även den som står utanför dörren några minuter påverkar beslutet, kanske ännu mer än vid bordet. Han kommer fram till att utredning av fusk istället borde skötas av poliser och jurister. Även i Gillberghärvan hade han ett finger med i spelet. (Gillberg begick en kanske ännu grövre synd en Onan genom att förstöra sitt forskningsmaterial så att det inte går att granska, men drev sin sak ändå till Europadomstolen där han till slut torskade.)

Memoarer ska innehålla knäppa möten och raka omdömen om folk man mött genom åren och här kan nämnas föreläsning på filosofiska fakulteten i Nordkorea, ”debatt” med Horace Engdahl, en skål med Karadzic och handslag med Milosevic, tillsammans med Stig Strömholm av alla människor – för övrigt retoriskt oöverträffad i Sverige enligt Tännsjö (som är vänsterpartist sedan 1970 men har försvarat konservatism och i sina medicinetiska åsikter går på tvärs med partiet). En annan retoriker är Lars Gustafsson vars avhandling i filosofi (Språk och lögn) aldrig borde släppts igenom enligt Tännsjö. Men han ångrar den mobbning som svenska filosofer (inklusive han själv) utsatt den självsäkre författarfilosofen för. Så nog är han allt en mänsklig varelse den gode Tännsjö, även om – behöver det sägas? – jag inte håller med om allt. Hans omtanke kan jag förresten själv intyga för vi träffades en gång på 90-talet och började prata Bolivia, där han turnerat med Vänsterpartiets blåsorkester. Att gå bland hundratals bastubor och kornetter på den stora Urqupiñafestivalen i Quillacollo var nog en upplevelse om än något appart för en ateist (jo, det finns ett kapitel om Gud) att vistas i en så religiöst överhettad miljö. Några dagar efter vårt möte låg iallafall ett brev med en cd-skiva på hallgolvet. Tack för den och två givande böcker!

BOK AV CLAES G OLSSON: Doften av balsampopplarna – en uppväxt i skuggan av tuberkulos

Bokomslag Balsampopplarna

Egentligen borde vi väl alla tänka igenom varför vi blivit som vi blivit, vilka faktorer som en gång formade vår personlighet och i vilket sammanhang vi växte upp. Gå till botten med oss själva – för att upptäcka att det under varje botten ligger en annan. Att sondera minnet efter barndomens känslor och upplevelser är nämligen ett bedrägligt arbete. På de platser i minnet där det med största sannolikhet brunnit starka känsloeldar är det för alltid utbränt och tomt. Det allra svåraste är slutet, då allt vi minns är förvanskat genom livsloppets vindlingar och omtolkningar.

Att minnena ljuger står klart för var och en som försökt jämföra barndomsminnen med sina syskon. Den intressanta frågan är som Claes G Olsson (född 1942) skriver i Doften av balsampopplarna – en uppväxt i skuggan av tuberkulos (2018 Recito förlag) HUR minnet ljuger och varför just så. I boken på drygt 300 sidor tar oss Claes med på en upptäcktsfärd till barndomens Ytterån nordväst om Östersund i Jämtland. Anteckningar, foton och dokument som han långt senare i livet fått tag på blir till skelett för de minnesbilder och drömmar som framträder från tidiga år, skolgång och pubertet.

Avgörande för livsutvecklingen var separationen från föräldrarna strax före treårsåldern. När tuberkulosen – eller lungsoten – tragglade sig genom landet sammanfördes föräldrarna med många andra ur sin generation på landets sanatorier. Dessa har kallats ”dödens väntrum” (av Sven Stolpe), men var också drivbänkar för kultur och bildning. En hel sanatorielitteratur finns och har för Claes varit till hjälp i förståelsen av föräldrarna. Själva berättade de varken om sjukdomen eller  om vad som skulle hända med Claes och hans bror.

Till hjälp finns också moderns journaler (”sannolikt föreligger hårt leverne…” osv), medan faderns inte går att finna. Det gäller även hans grav. Modern rensade bort alla spår av honom och under sin religiösa period kände sig Claes mer övertygad om Guds existens än om sin egen fars. Dennes stilmedvetenhet och finess blir ändå – tillsammans med en kvarlämnad skinnportmonnä – ett smalt band livet igenom. Boken återvänder ett par gånger till en lunch, då pappa Herbert kom ovanligt nära sin son genom att böja sig ner och knyta hans slips inför restaurangbesöket.

Medan fadern försvann ur sonens liv och dog 1950, återvände modern Ann-Marie från sanatoriet. Därför hette inte Claes idol Elvis Presley eller Tommy Steele utan Bo Carstensen –  Sollidens sanatorieläkare, han som botade mor (men alltså inte far). Men den förtroendefulla relationen till modern var för alltid skadad och några berättelser att hänga upp minnet på lämnade hon inte efter sig. Frågan om varför hon teg återkommer – en tystnad som Claes förbannar, men också förklarar. Föräldrarna var båda ”oäkta” och växte upp som fosterbarn. De hade brutit med allt som hörde till barndomen och sökte sig mot den sekulära och moderna borgerliga livsstilen i staden.

Även Claes blev ett fosterbarn, men trots att fostermor Selma var över 60 och en strängt konservativ pingstvän, som med hjälp av björkriset försökte hålla de båda bröderna borta från världens synd, finns en tacksamhet över att ha sluppit barnhem och adoption. Med list (och kanske en lögn) och envishet förhindrade Selma och modern att barnen kom i myndigheternas grepp. Men det är Selma som pryder bokens omslag. Claes skriver:
”Hon som i alla avseenden var olik min mor, mer än dubbelt så gammal och aldrig hade haft egna barn, en ensamstående äldre kvinna som levde i de djupt troendes fundamentalistiska föreställningsvärld” blev ”den enda person vi hade att ty oss till, därför blev hon vår trygghet, en ersättning både för mor och far och alla försvunna släktingar och bekanta.”

En ersättning för släkten blir för vissa den religiösa gemenskapen, men så enkelt var det inte för Claes. Han levde i spänningsfältet mellan moderns religionskritiska livshållning och fostermoderns moralistiska tro. Skur-Selma var en av de många ensamstående kvinnor ur arbetarklassen som valde pingströrelsen. Den förenade en nostalgisk tillbakablick mot ett samhälle utan nöjen och flärd med ett rebelliskt uppror mot en auktoritär myndighetskyrka. Claes skrämdes av det högljudda tungotalet under bönemötena och gruvade sig för Evighetens tutande hornmusik, men tyckte om att vistas i den folktomma kyrksalen, som låg under vaktmästarbostaden där han bodde. Jag uppskattar – och känner igen – ambivalensen inför den folkliga frikyrkligheten på den svenska landsbygden. Intressant är till exempel beskrivningen av predikanter som ”ser” honom som barn och tar honom ut på fisketurer – kanske ett uttryck för ett på sin tid ”nytt” manlighetsideal utan våldsamhet och hårda ord.

Parat med den underliggande oron och rädslan att åter bli lämnad fanns upplevelsen av att vara speciell, ja till och märkvärdig, något som kanske inte var så gångbart i 40-talets Jämtland. Till märkvärdigheten hörde skörheten och sjukdomen, den fläck på lungan som han med viss stolthet bar och som gjorde sig påmind i form av en ständig känsla av att vara sjuk och döende. Men även det faktum att ha bott de första åren av sitt liv inne i centrala Östersund var en avvikelse i Ytterån. Stadens modernitet och dragningskraft satte sin prägel på identiteten, trots att skrämmande och ångestfyllda upplevelser, som en brand och skolans virrvarr av korridorer och klassrum, också förknippades med staden.

I början av 1800-talet hade Östersund bara några hundra invånare, men som länets enda stad och centrum för politik och kultur lyste dess ljus desto klarare. 1886 bildades en fornminnesförening och året därpå en rösträttsförening. Den bekanta triaden arbetarrörelse, nykterhetsrörelse och frikyrka stod i ett så mycket bredare sällskap. Men någon hembygdskunskap och lokalhistoria förmedlades inte i Alsenskolan i Ytterån. Folkmusik, dräkter och dialekt var inte heller något som präglade denna by, som vuxit fram kring timmerflottning och några småindustrier.

Vid sekelskiftet lockade kurortens järnhaltiga vatten högreståndskunder från hela landet. Det är i den igenväxta kurortsparken som boktitelns balsampopplar doftar. Överhuvudtaget spelar dofterna stor roll för minnets återupplivande. Maträtter nämns, men verkar spela mindre roll för Claes, även om minnet av livets första honungsmelon vid Storsjöns strand är mycket vackert.

I brist på berättelser från släkt och ortsbor blir etnologin en metod för att dyrka upp barndomen. Denna vetenskaps begreppsvärldar som spänningen mellan stad och land, platsens betydelse eller det relativa i begreppet smuts får sin konkreta gestaltning i den borgerligt möblerade stadslägenheten på Prästgatan 50A och den förfallna gammelgården med sitt utedass på andra sidan landsvägen och kökets utdragssoffa där Selma och de två pojkarna delade bädd under vinterhalvåret.

Etnologin leder Claes tillbaka till barndomens by där han sökt upp gamla bekanta och även hållit föredrag på senare år. Ibland hade det varit intressant med ännu djupare etnologiska analyser av till exempel järnvägens, timmerflottarnas eller fiskets betydelse. Fascinerande är också minnet av den sommar då Claes upptogs i ett arbetslag som tillfälligt lagade en järnvägsbro i Ytterån.

Från medelmåttiga skolbetyg, bland annat på grund av skolans oförståelse för dyslexin, över yrkesverksamhet som damfrisör nådde Claes 2010 doktorsgrad med avhandlingen Omsorg ochkontroll – en handikapphistorisk studie över tiden 1750-1930.Barndomens möten med samlaren Mus-Olle och översättaren Arthur Magnusson har säkert puffat på mot etnologistudierna, men mot dess inriktning på handikapphistoria har även andra personligheter givit inspiration. Som Tord, som på grund av sin funktionsnedsättning aldrig fick gå i skola, men skjutsade Claes på sin trehjuling mellan de glesa husen i Ytterån.

Claes G Olssons intresse för handikapphistoria ledde 1987 fram till bildandet av Handikapphistoriska föreningen. Sin egen bakgrund har han till exempel använt genom att låta etnologiprofessor Billy Ehn skriva en internationellt publicerad artikel utifrån moderns journaler och anteckningar.

En doktorsavhandling är en stark bedrift, men Doften av balsampopplarnaär kanske en ännu större personlig kraftansträngning –  om än på ett annat sätt. Och som med alla goda böcker uppstår igenkänning. Undertonen av sorg och övergivenhet slår an en sträng, eftersom jag själv skildes från min mor just i samma ålder som Claes och även kan känna igen hur ett yngre syskon, som inte drabbas i samma känsliga ålder, växer upp till en trygg och helgjuten person. Till och med doften av popplarna får jag i näsan, i mitt fall de som växte i herrgårdsallén mot folkhögskolan där jag växte upp. Kanske skulle man ändå ta modet till sig och börja nysta i dessa avlägsna men ständigt närvarande nervtrådar. Tack ska du ha för den idén Claes!

Emil Erdtman

Karl Grunewald

Karl Grunewald har lämnat oss, 95 år gammal. En aktningsvärd ålder – ändå känns det sorgligt och märkligt. Han var ju verksam långt upp i åren och bidrog med sin enorma erfarenhet och sin brinnande humanistiska ande.

Jag hade glädjen att umgås med Karl några dagar i Danmark år 2007. Och gissa vem av oss som hade mest energi kvar när konferensdagarna var slut? Minns att han satt och läste om Strindbergs liv när det blev en stund över. Och efter konferensen åkte han direkt till Polen för att medverka i ett annat möte om rättigheter för människor med funktionsnedsättningar.

Jag försökte få till en intervju om hans personliga historia. Vad var det för värderingar han fostrats med och varifrån kom de? Vad drev honom att bryta med tidens anda redan på 1950-talet? Han var ung läkare i en tid när kollegerna sysslade med tvångssterilisering och skickade iväg nyfödda till livslång institutionsvård.

Allt detta måste skurit rejält mot Karls uppfattning om vad som är ett gott och värdigt människoliv. Något måste fått honom att gå mot strömmen, riskera sin ställning och med benhård envishet kämpa för alla människors rätt att vara delaktiga i samhället.

Men han var inte så intresserad av att tala om sig själv. Istället hänvisade han till en kommande bok. Den kom 2009 och heter Från idiot till medborgare. Där finns hela hans livsverk, men inget självförhärligande. Boken är en skildring av det svenska 1900-talets människosyn och att en förändring av den inte kommer utan hårt arbete.

Den sista tiden fick tyvärr Karl se hur hans livsverk ifrågasattes och naggades i kanten. Kraven för att få personlig assistans skärptes och röster höjdes till och med för återgång till institutionsliknande boenden.

Tyvärr är uppmärksamheten nu vid hans bortgång minimal i medierna. För visst är Karl Grunewald värd ett bättre eftermäle. För mig är han en av landets största människorättskämpar. Hans gärning borde lyftas på ett helt annat sätt, för oss själva och för att inspirera andra samhällen, där institutioner och omänsklighet fortfarande råder.

Sociala medier i arvsfondsprojekt

Sociala medier är idag en självklar del av civilsamhällets verksamhet, och därmed också för projekt som finansieras av Arvsfonden. Forskarna Ragnar Lundström och Simon Lindgren från Umeå universitet har i en ny rapport presenterat en undersökning av hur ca 100 arvsfondsprojekt använder sig av sociala medier.

Nästan nio av tio projekt är aktiva på Facebook, vilket är mer än de fyra av fem som har egen hemsida (inklusive de som bara har en undersida till huvudorganisationen). Twitter och Instagram används bara av var tredje projekt och för Youtube och Snapchat är siffrorna ännu lägre. Bloggar har inte studerats separat, men det finns projekt som lyfter fram dess funktion av ”offentlig loggbok”.

Sociala medier innebär nya möjligheter för organisering, lärande och identitetsskapande. De används för att nå ut till och kommunicera med målgruppen, men också för att få till en delaktighet inom projektet (t ex genom att flera skriver på en blogg).

Sociala medier innebär möjligheter att agera och göra sin röst hörd för grupper som tidigare inte hade tillgång till medier. Andra fördelar är att projekt kan ha kontakt med många olika människor och grupper. Om det finns ett långsiktigt och beständigt engagemang kan kunskap få fäste i stora nätverk.

Nackdelarna är att sociala medier tar tid och resurser. Andra hinder är bristen på tillgänglighet. Det finns många som inte har råd ekonomiskt och de som inte förstås sig på den digitala världen. Det beror på nätets otillgänglighet (i t ex språk och struktur), men också på avsaknad av träning och utbildning.

Näthat och risker för utsatta grupper i känsliga ämnen tas upp, men har generellt inte varit ett stort problem. Någon tar också upp det märkliga i att ömsesidigt stöd mellan människor nu sker via kommersiella amerikanska bolag.

Andra dilemman är att arbete och privatliv flyter samman, framförallt på Facebook. Man kan bli kontaktad dygnet runt. Någon har därför startat ett personligt konto kopplat till projektet för att hålla direktkontakt. Den upplösta gränsen verkar också vara en resurs i kontaktskapandet på nätet. Särskilt när man ser sociala medier som ett komplement till ”direkta kontakter” – inte som en ersättning för dem.

Man måste också tänka på att den egna personens, huvudorganisationens och projektet/kampanjens varumärken byggs parallellt inom sociala medier och att de kan både hjälpa och stjälpa varandra.

Projektens val av medier och plattformar framstår för forskarna som ganska ogenomtänkt. Det saknas i många fall strategier för hur sociala medier bäst kan tjäna projektets syfte. En ”uppstramning” skulle stärka många projekt, menar de.

De är också kritiska till att använda genomslag i sociala medier eller att antal gillare och visningar som mått på projekts framgångar. Sådana genomslag betyder mycket som återkoppling och ökar självkänsla och stolthet hos projektdeltagarna, men behöver inte säga något om hur många och på vilka sätt människor nås och hur projektmålen (som sällan är ett visst antal klick) uppfylls.

Sociala medier fungerar för att sprida kännedom om projekt och hålla kontakter levande under projektets gång. Men Facebookflödet är svåråtkomligt i efterhand och en statisk hemsida känns snabbt inaktiv. Här har kanske bloggar större potential att utvecklas och leva vidare.

Det allra effektivaste är enligt forskarna att använda huvudorganisationens etablerade kanaler. Ett par år räcker nämligen inte för att bygga upp en stabil och förtroendeingivande kanal.

En liten historia om att låta sig ledas eller följa strömmen

Av någon anledning som jag inte riktigt minns var jag inskriven som assistansbehövande på São Paulos flygplats. Men skönt! Jag kommer ju dödstrött mitt i natten och det är en av världens största flygplatser, så det blir bra att släppa taget en stund och låta sig ledas rätt av dem som kan denna flygplats som gruset i sin egen ficka. Samtidigt kan detta ge en intressant inblick i hur flygplatsassistans kan fungera, något jag säkert kan ha nytta av i min tjänsteutövning.

Och jag blir faktiskt inte nedtryckt i en rullstol och framrullad i ilfart med blinkande sirener – typ den standardmetod jag hört så många roliga historier om (Achtung, achtung, hier kommt ein Blind). Däremot dras jag åt sidan utanför planet och ombeds ”vänta här”.

Jag ser hur alla andra rullar iväg i bussarna mot terminalen och tänker att min egen standardmetod att följa strömmen hittills under alla resor varit väldigt effektiv. Det här kan ta längre tid, tänker jag när någon (vill tro att det är flygplatspersonalen och inte flygbolaget men ingen presentation sker – och killen tror säkert att jag inte begriper portugisiska) drar in mig i en minibuss, som snart fylls till bredden med planets flygvärdinnor.

Nu tänker du: ska han börja klaga på att han sitter inklämd bland ett gäng brasilianska flygvärdinnor nu också. Men jag kände på mig att något var på tok – och även om dessa mulheres säkert var mycket bedårande ville de nog själva helst av allt hem till kudden – kanske hade någon tre timmars hemresa genom 20-miljonersstaden, vad vet jag…

Mina farhågor besannas när chauffören stannar och stänger av motorn. De bedårande drar iväg med mig och sina små rullväskor (urmodellen för denna världsrevolution) mot en port. Jag saknar min egen rullväska – som nu förmodligen cirklar runt i sin ensamhet på ett bagageband några kilometer bort.

Och om det nu är att jag saknar rullväska eller något annat vet jag inte, men när vi alla går genom en spärr tycker en vakt att det är en misstänkt sjavig katt bland de bedårande hermelinerna. Kanske är det här något slags snabbsluss för den brasilianska personalen… Vakten är inte nöjd, men en av de bedårande – kanske den mest bedårande när jag nu tänker efter – förbarmar sig över den sjavige assistansbrukaren och efter lite gormande i olika walkietalkies (heter det väl inte längre…), trixande och knixande med en extra framkörd bil ledsagas jag fram mot bagagebanden.

Föredömligt nog hade de redan på planet annonserat ut vilket band väskorna kommer på och varje band har en stor gul skylt med svarta siffror – alltså något helt annat än den dåliga tillgängligheten i Arlandas bagagehall. Jag släpper ledsagaren och går fram till rätt band och rycker åt mig min väska som jag snillrikt markerat på ett sätt så att jag ser den på hyfsat långt håll. Min ledsagarinna – som fram tills nu trott att jag inte ser någonting – ser lite häpen ut och undrar om jag kanske klarar mig själv nu. Gärna det, säger jag och följer sedan strömmen.