Karl Grunewald

Karl Grunewald har lämnat oss, 95 år gammal. En aktningsvärd ålder – ändå känns det sorgligt och märkligt. Han var ju verksam långt upp i åren och bidrog med sin enorma erfarenhet och sin brinnande humanistiska ande.

Jag hade glädjen att umgås med Karl några dagar i Danmark år 2007. Och gissa vem av oss som hade mest energi kvar när konferensdagarna var slut? Minns att han satt och läste om Strindbergs liv när det blev en stund över. Och efter konferensen åkte han direkt till Polen för att medverka i ett annat möte om rättigheter för människor med funktionsnedsättningar.

Jag försökte få till en intervju om hans personliga historia. Vad var det för värderingar han fostrats med och varifrån kom de? Vad drev honom att bryta med tidens anda redan på 1950-talet? Han var ung läkare i en tid när kollegerna sysslade med tvångssterilisering och skickade iväg nyfödda till livslång institutionsvård.

Allt detta måste skurit rejält mot Karls uppfattning om vad som är ett gott och värdigt människoliv. Något måste fått honom att gå mot strömmen, riskera sin ställning och med benhård envishet kämpa för alla människors rätt att vara delaktiga i samhället.

Men han var inte så intresserad av att tala om sig själv. Istället hänvisade han till en kommande bok. Den kom 2009 och heter Från idiot till medborgare. Där finns hela hans livsverk, men inget självförhärligande. Boken är en skildring av det svenska 1900-talets människosyn och att en förändring av den inte kommer utan hårt arbete.

Den sista tiden fick tyvärr Karl se hur hans livsverk ifrågasattes och naggades i kanten. Kraven för att få personlig assistans skärptes och röster höjdes till och med för återgång till institutionsliknande boenden.

Tyvärr är uppmärksamheten nu vid hans bortgång minimal i medierna. För visst är Karl Grunewald värd ett bättre eftermäle. För mig är han en av landets största människorättskämpar. Hans gärning borde lyftas på ett helt annat sätt, för oss själva och för att inspirera andra samhällen, där institutioner och omänsklighet fortfarande råder.

Sociala medier i arvsfondsprojekt

Sociala medier är idag en självklar del av civilsamhällets verksamhet, och därmed också för projekt som finansieras av Arvsfonden. Forskarna Ragnar Lundström och Simon Lindgren från Umeå universitet har i en ny rapport presenterat en undersökning av hur ca 100 arvsfondsprojekt använder sig av sociala medier.

Nästan nio av tio projekt är aktiva på Facebook, vilket är mer än de fyra av fem som har egen hemsida (inklusive de som bara har en undersida till huvudorganisationen). Twitter och Instagram används bara av var tredje projekt och för Youtube och Snapchat är siffrorna ännu lägre. Bloggar har inte studerats separat, men det finns projekt som lyfter fram dess funktion av ”offentlig loggbok”.

Sociala medier innebär nya möjligheter för organisering, lärande och identitetsskapande. De används för att nå ut till och kommunicera med målgruppen, men också för att få till en delaktighet inom projektet (t ex genom att flera skriver på en blogg).

Sociala medier innebär möjligheter att agera och göra sin röst hörd för grupper som tidigare inte hade tillgång till medier. Andra fördelar är att projekt kan ha kontakt med många olika människor och grupper. Om det finns ett långsiktigt och beständigt engagemang kan kunskap få fäste i stora nätverk.

Nackdelarna är att sociala medier tar tid och resurser. Andra hinder är bristen på tillgänglighet. Det finns många som inte har råd ekonomiskt och de som inte förstås sig på den digitala världen. Det beror på nätets otillgänglighet (i t ex språk och struktur), men också på avsaknad av träning och utbildning.

Näthat och risker för utsatta grupper i känsliga ämnen tas upp, men har generellt inte varit ett stort problem. Någon tar också upp det märkliga i att ömsesidigt stöd mellan människor nu sker via kommersiella amerikanska bolag.

Andra dilemman är att arbete och privatliv flyter samman, framförallt på Facebook. Man kan bli kontaktad dygnet runt. Någon har därför startat ett personligt konto kopplat till projektet för att hålla direktkontakt. Den upplösta gränsen verkar också vara en resurs i kontaktskapandet på nätet. Särskilt när man ser sociala medier som ett komplement till ”direkta kontakter” – inte som en ersättning för dem.

Man måste också tänka på att den egna personens, huvudorganisationens och projektet/kampanjens varumärken byggs parallellt inom sociala medier och att de kan både hjälpa och stjälpa varandra.

Projektens val av medier och plattformar framstår för forskarna som ganska ogenomtänkt. Det saknas i många fall strategier för hur sociala medier bäst kan tjäna projektets syfte. En ”uppstramning” skulle stärka många projekt, menar de.

De är också kritiska till att använda genomslag i sociala medier eller att antal gillare och visningar som mått på projekts framgångar. Sådana genomslag betyder mycket som återkoppling och ökar självkänsla och stolthet hos projektdeltagarna, men behöver inte säga något om hur många och på vilka sätt människor nås och hur projektmålen (som sällan är ett visst antal klick) uppfylls.

Sociala medier fungerar för att sprida kännedom om projekt och hålla kontakter levande under projektets gång. Men Facebookflödet är svåråtkomligt i efterhand och en statisk hemsida känns snabbt inaktiv. Här har kanske bloggar större potential att utvecklas och leva vidare.

Det allra effektivaste är enligt forskarna att använda huvudorganisationens etablerade kanaler. Ett par år räcker nämligen inte för att bygga upp en stabil och förtroendeingivande kanal.

En liten historia om att låta sig ledas eller följa strömmen

Av någon anledning som jag inte riktigt minns var jag inskriven som assistansbehövande på São Paulos flygplats. Men skönt! Jag kommer ju dödstrött mitt i natten och det är en av världens största flygplatser, så det blir bra att släppa taget en stund och låta sig ledas rätt av dem som kan denna flygplats som gruset i sin egen ficka. Samtidigt kan detta ge en intressant inblick i hur flygplatsassistans kan fungera, något jag säkert kan ha nytta av i min tjänsteutövning.

Och jag blir faktiskt inte nedtryckt i en rullstol och framrullad i ilfart med blinkande sirener – typ den standardmetod jag hört så många roliga historier om (Achtung, achtung, hier kommt ein Blind). Däremot dras jag åt sidan utanför planet och ombeds ”vänta här”.

Jag ser hur alla andra rullar iväg i bussarna mot terminalen och tänker att min egen standardmetod att följa strömmen hittills under alla resor varit väldigt effektiv. Det här kan ta längre tid, tänker jag när någon (vill tro att det är flygplatspersonalen och inte flygbolaget men ingen presentation sker – och killen tror säkert att jag inte begriper portugisiska) drar in mig i en minibuss, som snart fylls till bredden med planets flygvärdinnor.

Nu tänker du: ska han börja klaga på att han sitter inklämd bland ett gäng brasilianska flygvärdinnor nu också. Men jag kände på mig att något var på tok – och även om dessa mulheres säkert var mycket bedårande ville de nog själva helst av allt hem till kudden – kanske hade någon tre timmars hemresa genom 20-miljonersstaden, vad vet jag…

Mina farhågor besannas när chauffören stannar och stänger av motorn. De bedårande drar iväg med mig och sina små rullväskor (urmodellen för denna världsrevolution) mot en port. Jag saknar min egen rullväska – som nu förmodligen cirklar runt i sin ensamhet på ett bagageband några kilometer bort.

Och om det nu är att jag saknar rullväska eller något annat vet jag inte, men när vi alla går genom en spärr tycker en vakt att det är en misstänkt sjavig katt bland de bedårande hermelinerna. Kanske är det här något slags snabbsluss för den brasilianska personalen… Vakten är inte nöjd, men en av de bedårande – kanske den mest bedårande när jag nu tänker efter – förbarmar sig över den sjavige assistansbrukaren och efter lite gormande i olika walkietalkies (heter det väl inte längre…), trixande och knixande med en extra framkörd bil ledsagas jag fram mot bagagebanden.

Föredömligt nog hade de redan på planet annonserat ut vilket band väskorna kommer på och varje band har en stor gul skylt med svarta siffror – alltså något helt annat än den dåliga tillgängligheten i Arlandas bagagehall. Jag släpper ledsagaren och går fram till rätt band och rycker åt mig min väska som jag snillrikt markerat på ett sätt så att jag ser den på hyfsat långt håll. Min ledsagarinna – som fram tills nu trott att jag inte ser någonting – ser lite häpen ut och undrar om jag kanske klarar mig själv nu. Gärna det, säger jag och följer sedan strömmen.

Barnhuset i Stockholm

barnhuset

Barnhuset var en imposant institution i dåtidens Stockholm

Jag gillade Julkalenderns avsnitt om de fyra stånden, men tyckte det om barnhuslivet blev knepigt. Det är förstås svårt för vår tids barn och vuxna att överhuvudtaget leva sig in i hur barn hade det på 1700-talets barnhus. Jag läser om kapitlet om barnhuset i Per Johan Ödmans svenska mentalitetshistoria Kontrasternas spel.

Stora barnhuset i Stockholm uppfördes först i anslutning till stadens tukthus som fanns i ett gammalt kloster (dessa stod ju tomma efter fördrivningen av katolikerna) på Riddarholmen.

På 1630-talet grundade drottning Kristinas lärare Johannes Matthiae ett ”orphanotrophium” vid Drottninggatan där Norra latin konferenscentrum (eller vad det nu heter) nu ligger – och kvarteret heter visst Barnhuset. Denna mäktiga institution hade tre våningar och plats för 350 barn.

Tidens tanke var att vuxna, men framför allt barn behövde ”korrigeras” och renas från den medfödda arvsynden. Oäkta barn (födda utanför äktenskapet) skulle förstås tuktas i särskild ordning, men på frihetstidens höjd beslutas faktiskt att ingen åtskillnad ska göras mellan oäkta och äkta barn på barnhusen. Var tredje barn i Stockholm var utomäktenskapligt i slutet av 1700-talet, så nog hade myndigheterna bråda dagar…

Många nyfödda togs på den här tiden av daga. Därför antogs 1778 Barnamordsplakatet som bland annat öppnade för anonyma förlossningar, vilket i sin tur kan ha ökat antalet barn på den tidens ”fosterhem”. Vid dessa verkade de så kallade änglamakerskorna som genom ”långsam avlivning av späda barn” ansågs mildra stadens utgifter.

Mot den bakgrunden kan man tänka sig att barnhusen sågs som progressiva och välorganiserade alternativ. Här fick barnen skolundervisning, kläder och tak över huvudet. Framförallt värdesattes – kanske till och med av barnen själva – i dessa hungertider mat på fasta klockslag, även om vittnesmålen talar om kokta syrsor och gråsuggor i soppan, soppben i gröten och grötklumpar i soppan. Någon disknoja rådde inte i storköket på barnhuset…

Kökspersonalen ska även för egen vinning ha sålt vidare både matrester och mjöl och gryn som tilldelads av staden för barnens underhåll. Men Ödman påpekar att förhållandena på Stora barnhuset var långt bättre än i spånstugorna ute i Barnängen.

Det fanns olika motiv till att stänga in föräldralösa eller fattiga barn. För kyrkan, som anlitade barnhuslärare, var det ett tillfälle att inpränta gudsfruktan i de kommande samhälls- och himmelsmedborgarna.

Det fanns även en och annan vårdare med uppgift att ”rykta barnhushuvuden”. De som tänkte i termen av vård och behandling skickade ofta vidare barnen till Danvikens hospital där vanföra och sinnessjuka förvarades.

Men i lutherdomens mönsterland var det arbetet som ansågs mest befrämjande för moral och hälsa. Den ekonomiska bieffekten av barnens spinning och vävning ska vill inte heller underskattas. Några pojkar som sågs som lovande ”ämnen” fick för tiden avancerad utbildning i styrmanskonst, porslinsritning eller instrumentmakeri.

Men den som blev sjuk eller inte klarade arbetet slängdes ut på gatan. Barn som arbetsvägrade eller på annat sätt var bångstyriga (vanartiga var tidens term) sattes ”uppå skepp” – och fördrevs alltså ur landet.

Att barnen var klämda mellan de olika synsätten skola och fabriksarbete vittnar följande historia om. En pojke som av spinnmästarinnan inte släpps iväg från arbetsbänken hoppar ut genom fönstret på andra våningen – och bryter benet – för att undkomma skolans straff för sen ankomst.

För politikerna var bevekelsegrunden då som nu att inte ha tiggare på ”sina” fina gator. 1652 infångades på Politikollegiets order 175 tiggande barn i en offensiv som Ödman liknar vid vildhästjakt. Dessa barn – vars fäder låg i fält eller stupat i trettioåriga kriget med flera krig – försågs med en ”klump” runt foten, för att förhindra rymning. Som i Julkalendern kunde den nog tas bort under de långa arbetstimmarna, eftersom barnen då stod under uppsikt bakom låsta dörrar.

Det är ju också intressant hur ”invandrare” i Stockholm bemöttes. Ödman berättar hur en gosse från Ekerö kördes ”en mil ut ur staden” eftersom hans uppehälle där ”alltför mycket skulle gravera Danviken och fattigkassan”. Barnhuset hyste även ensamkommande flyktingbarn, som den judiske pojken Samuel Braun, som efter förhör uti religionen rekommenderades att skickas till sjöss, trots hans ”åstundan efter dopet”.

I regel skrevs barnen ut som vuxna vid 14 års ålder, men duktiga flickor kunde om någon ”ömsint man förbarmade sig över dem” flytta ut redan i tioårsåldern.

1676 stadgas att barnhuset inte är lämpligt för barn under sex år. För de mindre barnen fanns Frimurarbarnhuset och Politibarnhuset (alltså ett privat och ett kommunalt) vid Danvikens hospital. Stora barnhuset slogs samman med Politibarnhuset 1785 och flyttade till Norrtullsgatan 1885. Idag ligger arvtagaren Allmänna barnhuset på Kungsgatan och bedriver bland annat forskning.

Men tillbaka till dåtiden. Hustavlans straffideologi avklingade under 1700-talet, men å andra sidan börjar man då dela in människor i olika kategorier efter förmåga och intellekt. Fostran syftar mer och mer till att forma nyttiga och arbetssamma medborgare. Ostyrighet blir ett substantiv som ska åtgärdas istället för ett beskrivande adjektiv om en människas beteende och reaktioner.

Tydligen finns mycket information om livet på barnhuset genom de klagomål som kom in till staden. Bland annat klagade lärarna på sina egna arbetsförhållanden. Indirekt ger det en bild av barnens verklighet. Enligt lärarna var barnen svårundervisade efter arbetet i spinnsalen som började klockan tre på morgonen och skedde på fastande mage.

Anonyma klagomål kom också från ”en sanningens vän” som fattat misstankar om oegentligheter efter att ha jämfört vikten på det inkomna mjölet och barnens brödkakor. En annat skäl till utredning var att 50 barn dog i tyfoid inne på barnhuset år 1764. Följande år gjordes en besiktning och därefter kom ett nytt reglemente.

Ödman skriver att grunden för barnhuset mycket väl kan ha varit människokärlek, men att denna byts mot förakt och översitteri när den förväntade underdånigheten och tacksamheten uteblir.

Hur tänkte och kände då barnen? I Ödmans reflektioner finns referenser till en av lärarna på barnhuset, som talar om barnens dumhet som en sköld. Att ”stänga av” var egentligen den enda motståndsstrategi som stod till buds, enligt Ödman.
Han funderar också på on barnhusets egen kyrka i två våningar upplevdes som hela den vuxna ”barnhatarvärlden” inkarnerad. Eller erbjöd processionen dit – under preceptors översyn – veckans enda stund av stoj och stim? Dagen var ju fri från arbete, maten något bättre och man fick borsta av dammet från kläderna och känna sig lite fin.

Kanske fanns även viss munterhet och inte minst kroppslighet i att trängas samman i de hårda kyrkbänkarna. Var kyrkan en plats för ”allt som sammansvurit sig mot det barnsliga och glada” eller ”ett palats av glädje och gemensamskapsorgier”? Förmodligen både ock.

Eugeniahemmet

Eugeniahemmet

Eugeniahemmet von oben

Jag gjorde ett sjukbesök på Karolinska (gamla) sjukhuset. Från fönstret högt upp i huset kunde vi blicka ner på det gamla Eugeniahemmet och reflektera över de 200 barn med rörelsehinder som levde sina liv här.

Funktionshinderaktivisten Pelle Kölhed har i en radiointervju berättat om livet på Eugeniahemmet i slutet av 1950-talet. Vid elgrinden mot gatan stod en vakt och föreståndarinnan slog hans käke ur led för att sedan påstå inför hans mor att det var lille Pelle som ramlat.

Något annat som hända var att tre pojkar som lyssnade på radio efter åtta på kvällen relegerades utan att det fanns någon annan skola som de kunde gå på. Detta vet vi på grund av Liz Asklunds banbrytande reportage från 1959.

Radioreportaget var en av 1900-talets största journalistiska bragder och väckte stor skandal. Inrikesministern gick ut och sa att allt var lögn. Och skulle verkligen fina Sveriges radio nedlåta sig till något så simpelt som kritik av landets myndigheter och institutioner?

1971 bommade Eugeniahemmet igen för gott.

En annan berättelse om att växa upp innanför Eugeniahemmets tjocka väggar är Karin Westlunds fina lilla bok Ho klarer sig allt. In i de stora kala salarna flyttade hon som treåring och blev kvar tills hon i 20-årsåldern fick jobb på Statens pensionsstyrelse.

Just här finns paradoxen med de gamla institutionerna. För barnen var uppryckandet från föräldrarna ett trauma med livslånga konsekvenser. Men hade Karin stannat kvar hos familjen i Gamleby hade hon inte fått sin gedigna utbildning och ett långt arbetsliv inom statsförvaltningen.

Karin gillade skolan och talar varmt om sina majistrar på Eugeniahemmet. Intressant var dessa själva uppväxta på området. Allt bär karaktären av en stängd men inte helt igenom hänsynslös miljö. Även de stränga och fromma systrarna kunde uppvisa en kärleksfull sida då och då.

Funktionshinderaktivismen föddes och göddes till stor del inom institutionerna väggar. Den engelska ”sociala modellen” utvecklades till exempel under 1970-talet på Court Cheshire home. Bilden av institutionerna var nattsvart.

Men kanske bjuder vår tids distans på ett något mer nyanserat förhållningssätt… För dem som levde sin barndom och fostrades här är det förstås en del av livet – och nödvändigt att integrera det man upplevde i livserfarenheten.

Den som vill gräva djupare hänvisas till Norrbacka och Eugeniahemets hemsida – en guldgruva med bilder, filmer, skrönor och fakta om livet på dessa institutioner.