Peter den store – eller hur rysskräcken kom till Sverige

Det talas mycket om rysshärjningar i år. Stolta uppvisningar har skett av hur ryssen motades i sund vid Stäket och när jag var i Nyköping läste jag på informationsskyltarna om hur staden brändes under den ryska offensiven mot svenska kusten år 1719. Särskilt starkt är minnet av rysshärjningarna i Stockholms skärgård där tusentals blev hemlösa när deras gårdar brändes ner.

Men ville verkligen Ryssland inta Stockholm och lägga under sig Sverige – ett totalt utfattigt land där de som överlevt pesten några år tidigare nu satt apatiska av svält och där den manliga befolkningen förts bort av en osnuten knäppgök till kung att slaktas på Ukrainas stäpper? Nä, anledningen till rysshärjningarna var att Sverige hårdnackat vägrade ge upp efter 20 år av förödande krig.

Karl XII (som väl Jimmie Åkesson och hans kumpaner hyllar? – det säger en del om bildningsnivån i det lägret – för är det någon som ska hyllas är det väl lillsyrran Ulrika Eleonora som verkade för fred och riksdagens återöppnande) hade trots vädjanden från både pappas och farmors dödsbäddar med liv och lust kastat sig ut i kriget. Men det var faktiskt inte han som började, utan (bl a) den svenske undersåten Patkul som var sur över att inte ha fria händer i sitt lilla grevskap Livland (när svenskarna senare fick vantarna på greven utsattes denne ”svikare” för den mest utstuderade tortyr).

Danmark och Polen ställde gladeligen upp mot den gamle ärkefienden i norr, men Ryssland var mer motvilligt. Unge tsar Peter (1672-1725) såg upp till Sverige och skulle 1716 försöka kopiera den svenska statsadministrationen med kollegier och folkbokföring till ryska. Han hade nog istället föredragit stöd mot ärkefienden Osmanska riket, men för det fick han väl först ställa upp på krig mot Sverige, kanske han tänkte. Han hade ju trots allt vid ett besök i Riga 1697 blivit snorkigt behandlad av de okultiverade svenskarna, inte alls fått det mottagande som anstod en kejsare.

Men snart skulle han ångra vad han gått med på. Karl XII sopade först undan danskarna och sen sin kusin August från den polska tronen där han placerade en marionett. Kvar stod Rysslands armé, ett sorgligt gäng snabbt ihopfösta skogslufsar. De flydde hals över huvud när den fruktade blågula fanan syntes i fjärran (Narva osv). Svenskarna ansågs nämligen alltsedan trettioåriga kriget som de mest barbariska. Ni som läst Peter Englunds Poltava minns hur våra svenska förfäder slet spädbarnen itu om inte deras mödrar öppnade matförråden. Det var en grymhet som inte stod dagens jihadister efter. Allt är kanske bara en fråga om fostran och träning…

Historikerna lär tvista om det är strukturer eller personligheter som styr, men åtminstone Peter den stores personlighet får nog sägas ha betytt en hel del (liksom även Karl XII:s). Två drag tänker jag på: hans förkärlek för Europa och hans fixering vid hav och båtar.
Två meter lång var han som gjord till tsar, men faktum är att han kom på typ fjärde plats i successionsordningen. Som minsting i andra giftet var han aldrig tänkt för tsarkronan och fick inte samma fina utbildning som sin äldre halvbror och även syster Sofia, som styrde Ryssland under sju år – innan Peter fick henne i kloster. Peter fick som barn hållas ute på lantstället med sina leksaksarméer (självklart bestående av levande barn). En gång när han var inne i Kremlborgen såg han sina familjemedlemmar slaktas i de blodiga maktkamper som slutligen ledde fram till att han själv vid 24 års ålder satt med hela makten.

Ryssland hade i hundratals år varit ett slutet och isolerat land, starkt präglat av den ortodoxa kyrkan. Äktenskap med utlänningar var i princip otänkbart, men hans mamma hade faktiskt något så ovanlig som en fostermor från England, och där kom ett minimalt västligt inflytande in i den annars ärkekonservativa tsarfamiljen. I Moskva fanns också en liten enklav med utländska diplomater som fick hållas avskilda och skyddade för främlingsfientliga attacker. De flesta ryssar ville inte ha med utlänningar att göra, och vägrade ofta som t ex soldater att lyda utländska befäl. Men bland Peters polare fanns både schweizare och holländare. Han lär hjälpligt ha talat nederländska.

En gång på sina strövtåg fick han syn på några gamla krökta brädor nere vid en flodstrand och undrade nyfiken som han alltid var vad det var. En gammal ”båt” förklarade kompisarna, som ju kom från en av dåtidens största båtbyggarnationer. Peter blev från den dagen som besatt och började först bygga båtar nere vid floden, avancerade sen till en sjö, där hans mor dog i sviterna av att genomlida sonens uppvisningar på böljorna. Hon hade strängeligen förbjudit honom att ge sig ut på det fruktansvärda som beresta människor kallade hav.

Någon flotta hade inte detta folk av notoriska landkrabbor med endemisk vattuskräck. Enda hamnen låg hundratals mil norrut vid Vita havet. Men när Peter kom till Holland och såg de många skeppsvarven rusade han ner i dockorna för att lära sig allt om skeppsbygge. I månader stod han där i arbetskläder och snålblåst, säkert med drömmen om en rysk flotta i sikte. Och då självklart i Svarta havet, helt omslutet av Osmanska riket. För dit hade ryssarna precis nått fram och även lyckats sända en fredsmäklare till Konstantinopel i en av de första ryskbyggda båtarna.

Men när nu den svenske kungen med sina tvångsrekryterade (bl a slets de ur kyrkbänkarna av kungens hejdukar) småkillar kämpade sig igenom Ukrainas bitande vintrar och nedbrända stäpper för att inta Moskva lämnades Östersjön utan skydd. Då kunde inte Peter låta bli att först ta Nöteborg (en borg rund som en nöt) vid Ladoga och sedan den svenska staden Nyen (en ljuskrona därifrån lär nu hänga i Finska kyrkan). En kil hade skjutits in i det svenska östersjöväldet och för att säkra erövringen beslöt Peter att bygga en stad vid floden Nevas dimmiga och sumpiga delta. Trött på det konservativa Moskva bestämde han sig även för att göra staden till Rysslands nya huvudstad (ödmjukt kallad Petersburg) – nära hans älskade Europa – och framför allt havet.

Ingen vet hur många tvångskommenderade arbetare som gick under vid bygget av St Petersburg. Även adelsfamiljerna fick mutas rejält för att överge det vackra Moskva för en träskmark full med malariamygg, kringstrykande vargar och värst av allt: en massa vatten. Och för att undersåtarna verkligen skulle vänja sig fick inga broar byggas i början. Peter var ju (precis som Karl XII) enväldig och krävde total lydnad. De bångstyriga fick smaka knutpiskan eller i avskräckande syfte galgen. Och här var Peter konsekvent. När äldste sonen trilskades och flydde undan de plikter som åvilade en blivande tsar fick han samma tortyr som alla andra – och som så många av dem dog han av skadorna – 28 år gammal.

På Peters agenda för att göra Ryssland mer västerländskt stod bland annat order för män att raka av sig skäggen och klippa av de vida ärmarna – trots allt två saker som hjälpte till att hålla värmen när den fruktade (ryss)kylan slog till. Men Peter beslöt också att både kvinnor och män själva ska få bestämma vem de ska gifta sig med (i och för sig efter ett eget olyckligt arrangerat äktenskap) och förbjöd utsättande av vanskapta barn i skogen. Han grundade de första sjukhusen och högre läroverken i Ryssland. Men hans försök att införa skolplikt (för de högre klasserna) och tillsätta ämbeten efter meriter mötte alltför starkt motstånd. Varför sitta i skolbänken om tjänsterna ändå ges utifrån efternamn liksom?

Självklart var han troende ortodox, men motståndare till vidskepelse och tolerant mot andra trosuppfattningar. Under sina resor i Europa tyckte han bäst om kväkarnas stillsamma sammankomster. Hans maktkamp med kyrkan – som hans far inlett – kan nog heller inte underskattas. Tidigare hade tsar och patriark varit jämnstarka, men Peter den store fick kyrkan på knä, något som sedan präglat den ryska kyrkan – och säkert bidrog till att den inte hade mycket att sätta emot när revolutionen bröt ut år 1917.

Under hotet från Sverige rustade Peter den store (långe) på bara några år upp armén och kunde totalt nedgöra svenskarna vid Poltava. Över 20.000 fördes bort i fångenskap och slaveri (fast några öppnade skolor som ryssar skickade sina barn till). Han byggde från ingenting upp en stor flotta som fick som sitt första uppdrag att korsa Östersjön (Västersjön?) för att sätta skräck i det som några år tidigare varit Europas mest väloljade krigsmakt. Även om ryssarna mest förstörde infrastruktur som gruvor och kvarnar lades här grunden för den rysskräck vi fortfarande lider av.

1718 var Sverige typ halverat och totalt kört i botten. När Karl XII sköts (kanske t o m av sina egna, men ändå förmodligen av en norrmän) var det inte många som sörjde i Sverige (självklart fick man hålla god – jag menar sur – min utåt men i princip alla längtade efter fred och frihet), men Peter saknade sin gamle antagonist och trätobroder. Trots allt fanns vissa likheter dem emellan – egensinniga, grandiosa samt motståndare till flärd och fåfänga. Men skillnaden: den ene konstruktiv, den andre destruktiv.

När Peter själv dog tog hans Katarina över. Hon hade som liten förrymd lantunge tillfångatagits och gifts bort med en svensk soldat. Man kan ana att hon som tsarinna tacksamt tänkte tillbaka på hur hon befriades ur svenskarnas våld och fick en långt bättre karriär.

Vad skulle Simón Bolívar ha sagt om Venezuela?

Brukar ni också fundera på vad Simón Bolívar skulle sagt om han damp ner i sitt gamla hemland Venezuela – där han idag dyrkas så förbehållslöst av den BOLIVARianska revolutionen. Nja, nu satte han aldrig sin fot i något fritt Venezuela, även om han var född vid den kust som Cristopher Columbus i brev till drottning Isabela av Spanien beskrev som paradiset på jorden. Bolivar var nämligen diktator i Storcolombia när Venezuela slutligen bröt sig loss år 1830. Då bestämde han sig för att dra till Europa, men dog på vägen, 47 år gammal/ung. Desillusionerad och trött uttalade han sina sista ord: att göra revolution är som att plöja i havet.

Det var revolution enligt franskt mönster han kämpat för alltsedan dagen (1805) då han på Monte sacro i Rom svor att viga sitt liv åt Amerikas befrielse. Det gjorde han under många år och hann vara president i lite olika länder, bland annat det som bär hans namn. I en fiktiv film som jag såg på cinemateket i La Paz skälls han ut för sina machofasoner av amazonen och härförerskan Juana de Azurduy. Skamsen och vagt medveten om sin unkna kvinnosyn utbrister Bolivar att landet nog snarare borde heta Azurduy, inte Bolivia.

Socialist var han förstås inte, den var knappt påtänkt vid denna tid. Snarare blev han alltmer konservativ. Han förbjöd till exempel läsning av liberalen Bentham och flirtade alltmer öppet med den först så hunsade katolska kyrkan. Han funderade till och med (efter senare svenskt manér) på att bjuda in någon lämplig europeisk ädling att bli kung över hans Gran Colombia (efter att han själv dött såklart). Det var just dessa reaktionära åtbörder som fick de liberala herrarna i Caracas att baxna och knäcka Bolivars dröm om en enad sydamerikansk motkraft mot USA.

Columbus hade rätt om paradiset. Ett bördigt och frodigt land med mängder av sötvatten. Därunder guld och olja, kanske allra mest i hela världen. Förutsättningarna för ett blomstrande samhälle borde finnas – eller så är rikedomarna som så ofta en förbannelse. Idag river venezolanerna i sophögarna efter något ätbart. Korruptionsnivån är enligt Transparency International i nivå med Kongo och Libyen. Mordtalen är dubbelt så höga som hos grannarna Colombia och Brasilien, som ju inte heller är särskilt våldsbefriade länder. Kokainrutterna går sedan länge via Venezuela och bryter sönder samhället.

Ja, vad skulle han sagt till sina 200 år yngre anhängare? Skulle han nämnt den dag år 1813 då han (för ett enat Sydamerikas räkning) stormade in med sina trupper i Venezuela för att befria landet?

Skänninge

Precis som i min barndoms Rimforsa är det första man ser när man närmar sig Skänninge en enorm silo. Det här är bondbygd uppå feta jordar – och det är anledningen till att människor flockats här sedan urminnes tider. För bakom silon – och fångvårdsanstalten – gömmer sig en historisk pärla.

Vid vadstället över Skenaån korsade den gamla kungsvägen huvudstråket upp mot Bergslagen. Så många har trampat vägen att en djup hålväg bildats strax norr om vadstället. Här har människor mötts och bytt varor under lång tid. Höjdpunkter i Skänninges årscykel är alltjämt ”marken” vid Olofsmäss i slutet av sommaren.

På senare tid har ju arkeologer hitta kristna gravar i Västergötland från 900-talet. Kanske får vi någon gång även flytta kristendomens insteg i Östergötland bakåt i tiden. I Skänninge fanns iallafall inte bara en utan två kyrkor redan på 1000-talet: S:t Martins kyrka och Allhelgonakyrkan. Den senare blev som 20 meter lång stenkyrka högborg för hela Västanstång (Östergötland väster om Stångån).

Skänninges storhetstid infaller på 1200-talet.  Ja, kanske kan vi sätta höjdpunkten till 1248 då Birger Jarl förestod Skänninge möte och gavs fria händer att bygga det nya landet av ingen mindre än kardinalbiskop Vilhelm av Sabina, upprest från Rom. Mötet beslöt även att präster hädanefter skulle leva i celibat. Hade man nått den höga åldern av 50 kunde man i och för sig få dispens från det nya påfundet att präster inte skulle få ha fru och barn.

Birger Jarl var vid tiden också en mogen man och man kan fundera över om han under sina pendlarresor mellan sitt nygrundade Stockholm och barndomens Skänninge (ja, Bjälbo då, en bit utanför) funderade över var nästa milleniums huvudstad egentligen borde ligga. Helt klart hade det – med vår fäbless för att asfaltera bördiga marker – varit enklare att bygga en svällande storstad på Östgötaslätten än bland knöliga kobbar och skär uppe i Mälardalen.

På 1200-talet grundades två dominikankloster i Skänninge. Svartbröderna drogs till städerna där de tiggde ihop sin mat (tänk vad de hade jagats av våra moderater…), och Skänninge dög alltså som stad enligt dessa kontinentala kyrkomän. Munkklostret S:t Olof var Sveriges första tegelbyggnad och här verkade Pethrus de Dacia (Dacia utgjorde hela Norden), Sveriges första författare, som skrev trånande – men ack så fromma – kärleksbrev till sin Kristina långt bort i Stommeln.

Skänniges nunnekloster invigdes 1281 av Ingrid Elofsdotter, brorsdotter till Birjer Jarl, som rest till Rom för att utverka påvens tillstånd. Hon dog efter några månader på abedisseposten i sin hemstad, men alltså med livsmålet uppnått. Detta var hundra år före Birgitta och med största sannolikhet den stora förebilden för vårt första helgon (en av Birgittas döttrar sattes t ex i S:ta Ingrid). Ingrid hann förresten en bra bit på den knaggliga vägen mot helgonförklaring. Relikerna av henne skrinlades till och med, men sedan kom Birgitta ifatt på upploppet och knep den svenska glorian. Ingrid av Skänninge föll i glömska.

Utanför staden låg det som jag själv tycker är väldigt intressant, nämligen landets första hospital. De spetälska fick egen mark och en del allmosor för att klara sig. Korstågen spred lepran, har jag läst nånstans.

Centrum i staden var väl torget. Nja, det här med torg var en nymodighet i vårt land. Det vanliga var att samlas längs en bygata (i Skännige Digra gatan), lite bredare och livligare än vanliga vägar, men inte på fyrkantiga stenlagda plattor.

Men i medeltidens Skänninge var kanske hälften av befolkningen tyskar, och de byggde sina handelshus runt torg med rådhus, kyrka och krog. Deras – garparnas – kyrka var precis som i Stockholm den allra största och ståtligaste i staden.

Denna tegelkyrka från 1306 kallas inte längre Garpekyrkan utan Vårfrukyrkan och är sedan lång tid hela stadens kyrka. Och det vackra stenlagda medelstidstorget har återgått i svearnas (förlåt, öst-göternas) händer, som vanvördigt använder det som uppställningsplats för sin bilpark.

Visserligen har tyskarnas gamla skampåle åter rests på torget i Skänninge, och till och med fått godkänt i en folkomröstning. På medeltiden användes sådana beläten för att binda fast äktenskapsbrytare och andra grova brottslingar, allt under härskarnas fana – eller ”stadens stenar”.

Det var Olaus Magnus som ritade av denne ”Ture lång” i sin Historia över de nordiska folken. Själv född i Skännige satt han på 1550-talet vid Piazza Farnese i Rom och sörjde sitt ödelagda katolska hemland. I barndomsstaden hade under hans vuxna år både S:ta Ingrids kloster och S:t Martins kyrka brunnit ner, Gustav Vasa hade beordrat att tegelmurarna på S:t Olov skulle plockas ner och 1552 revs Allhelgonakyrkan för att ge sten åt hans slottsbygge i Vadstena. 1543 drog den nye självutnämnde kungen dessutom in stadsprivilegierna för papistfästet Skänninge, som ju inte hade något existensberättigande i det rike han snickrade åt sig själv – och möjligen åt sina söner.

Skänninge har väl aldrig repat sig sedan dess. Den lilla staden lever sitt småstadsliv genom seklerna. Stadens genier flyttar till Stockholm: bildhuggaren Niclas Schenander som snidat epitafierna i Vårfrukyrkan, men dog i misär – och Adolf Fredrik Lindblad, ”oäkta” barn som blev kompositör och salongslejon med nära band till självaste Jenny Lind. Men det sägs iallafall om rådman Axbom att han minsann aldrig lämnade sitt Skänninge. Idag finns ett skolmuseum i hans hus – strax intill två andra museer i det Gamla Skänninge. Ett avbrott i seklernas lugn är Elefantupploppet 1806 då folk gick bärsärk för att få se en elefant.

Som barn tog min morfar med mig ner till träbron mot Järntorget för att mata ankorna. Han visade den då tyvärr rätt ointresserade lillgrabben de olika museerna. Mormor gick sina inköpsrundor, där lojalitet var viktigare än priset. Bror Gösta hade slakteri, så där köptes allt kött osv. Mamma hade sitt första jobb på Helgongatan.

När stadens apotek, som funnits i hundratals år, bommade igen hade hon flyttat. Och 1971 uppgick slutligen Skänninge i Mjölby kommun – och på en av mina bilder syns Mjölbys fana vaja bakom Ture lång… 1973 slutade tågen att stanna. Men på senare år har de tydligen börjat stanna igen. Kanske finns det hopp.

Årstafrun

Årstafrun

Märta Helena Reenstierna von Schnell (1753-1841) växte upp i småländska Tofteryd där hon lärde sig allt om hur en stor gård ska skötas. Hon skickades som 19-åring upp till konungens stad för att lära sig franska och fina manér. Det var samma år som Gustaf III avvecklade demokratin och satte sig själv i dess ställe.

På en fettisdagsbal på Råcksta uppvaktades lilla Märta av den dubbelt så gamle ryttmästaren von Schnell. Han hade stridit för Katarina den stora och doktorerat på ”Guds rätt över människorna”, men just köpt en gård med moderna byggnader på en medeltida grund. Från stranden syntes Söders häjder och en liten skymt av Stockholm.

Snart ståndar bröllop och Märta Helena blir fru på Årsta. Hon föder i rask takt åtta små varav sju dör i späd ålder. Bara Hans Abraham överlever tills han i 30-årsåldern går genom isen strax utanför gården. Tog han i själva verket sitt liv? Hans håg hade stått till musik och träslöjd och inte den militära bana som föräldrarna stakat ut. Fadern dog strax före sonen i svåra plågor. Varken blodiglar eller senapsdegar botade. Enda tröst var på slutet att genom fönstret följa livet i trädgårdens skatbo.

Men under familjens glansdagar firades Märta Helena varje sommar på Helenadagen med en hejdundrande fest. Ja, otaliga kanoner dundrade över Årstaviken (som verkligen var en vik utan kanal till Hammarby sjö) när födelsedagssaluterna avfyrades. Betjänterna (till vardags vanliga drängar) hade ilat runt bland gårdarna i söderort för att bjuda till årets höjdpunkt nere på sjöängen.

Där flödade spriten från det egna bränneriet och när herrskapet dragit sig tillbaka njöt tjänstefolket av de kvarlämnade slattarna tills solen gick upp. Men även under årets gråare dagar verkar det smygas i gårdens skåp och gömslen. Pigan Katarina var årsbarn med frun och hittades bara 50 år gammal försupen och livlös på hönshusgolvet (med reglad dörr).

Det är sådana detaljer som fascinerar med de dagböcker Märta Helena skrev under nästan 50 år. Hon började 1793 när hon anträdde sitt livs resa – den till Uppsala. Hon fyllde 40 och det lutherska enväldet 200. Efter dagar av skumpande på gropiga vägar kunde hon träda in i den mäktiga dômen där kungar och bemärkta låg församlade.

Ja, döden var en del av livet på Årstafruns tid. Med jämna mellanrum beordras de sju barnskeletten fram ur släktkryptan i Brännkyrka. Och otaliga är de gånger kusken nödgas spänna för schäsen för en tur in till stan där något fint folk står lik. Och en så inflytelserik dam som Reenstierna von Schnell krävde inte sällan enskild visning.

Men när det vankades avrättning med stegling i galgen på Skanstull fick hela tjänstestaben fridag för att avnjuta det makabra spektaklet. För trots att Märta Helena älskade att åka till Drottningsholm och sola sig i glansen av samhällets grädda ömmade hon på sitt eget sätt för de sina. Och hon var inte främmande för att själv hugga i tobaks- och kålland. Hon lappade och lagade med sin prilla i munnen,

Tjänstefolket var hennes dagliga förströelse, men också bekymmer. De fattiga barnen i torpet där man inte ens hade råd att föra mors lik till kyrkan. Eller flickan i torpet uppe på bergknallen som dog av ett blixtnedslag. Ingen pardon fanns dock med den fala Johanna, ”svarta fan”, som eggade både make och son – och därför åkte på porten efter avslutat beting.

Det fanns trots allt en tydlig rågång mode lägre stående. Det som ende sonen fick mest stryk för var alltför gemytligt umgänge med tjänstefolket. De fattiga fick förstås sina julkorgar med korvar och ljus, men när kusken störtade in i de inre gemaken var orlovssedeln snabbt framme.

Mamsellerna var däremot sällskapsdamer från finare familj. Efter ett fylleslag på äldre dar hamnade den trofasta mamsell Lovisa bredvid frun i sängen och snarkade så förskräckligt att hon inte fick en blund. Mamsell Lovisa, prästdottern från Sala, som i ungdomen drömde om ett syndigt samboskap med trädgårdsmästaren Grönberg stod möjligen modell för Almqvists Sara Widebäck i Det går an.

En annan mamsell blev blind efter en misslyckad ögonoperation och därför satt på Drottnknghuset. När hon om somrarna fick komma ut för att sprita ärter och till söndagen klämma in sig i den vonschnellska bänken längst fram i Brännkyrka skymtar fruns varma tankar – åtminstone för det egna ståndet.

Märta Helena åkte ofta in till stadens teatrar och Gustaf III:s opera. I sin ungdom umgicks hon med Bellman och skulle hela livet nynna på hans sånger, särskilt de om trösten djupt därnere i buteljen. När han satt inlåst på slottet (för obetalda skulder) under sina sista dagar skickade Årstafrun godsaker och välgångsord.

På ålderns höst trädde en ung gamäng in med sin luta och återupplivade epistlarna från ungdomen. Han fick sig förstås en rejäl hacka i testamentet. Kanske även ungdomenskavaljeren Kinberg som under kaffeförbudets dagar smugglade in den bruna salighetsdrycken till Årsta, men sedan drog till den svenska kolonin Sankt Barthelemy och därifrån sända desperata tiggarbrev.

Men när den förmögna damen försöker sälja resterna av julskinkan fast det gått dynt (mask) i den undrar en nutida betraktare. Men såklart är det svårt att bedöma vad som var normalt för 200 år sedan. Märta Helena levde till exempel omgiven av militärer men förskräcktes när bygdens unga pojkar släpades till fronten och deras föräldrar blev galna av vanmakt och oro.

Hon är framsynt och skriver insändare i 1820-talets tidningar om att kärrorna gott kan åka åt ena hållet på Hornsgatan och åt andra på Brännkyrkagatan, men också om ungmörnss löjliga hattmoden. När hon på gamla dar får rådet att husläkaren att någon gång ta sig ett bad inser hon att det gått många år sen sist och att det faktiskt var riktigt skönt.

Författaren Lars Widding bodde många år i förorten Årsta utan att känna till herrgårdens flitiga dagboksförfattarinna. Vid ett litteraturmöte i Dalarna talade Rune Lindström och de andra dalaförfattarna oupphörligt om Årstafrun. Widding blev med tiden ännu mer förhäxad och läste i dagböckerna varje dag. Delar av dem hade då givits ut i tjocka band efter att ha på 1930-talet ha hittats på en vind.

Tänk vad mycket historienärhet vi gått miste om ifall den som hittade de dammiga luntorna helt sonika hivat dem i soporna… Enligt dagböckerna lät sig Märta Helena flera gånger, men något porträtt hittade aldrig Lars Widding. Nu har det dykt upp ett. Och så här ser den gamla gården ut 2017.

Årsta

Inkallajta

Ruiner från Inkallajta

Den centrala helgedomen i Inkallajta

Alla vet att Bingham upptäckte Machu Picchu 1911. Men hur många vet att svensken Erland Nordenskiöld upptäckte Inkallajta 1913? Han var iallafall den som först grävde ut stället och beskrev det vetenskapligt. Machu Picchu var ett skrytbygge, tänkt som sommarresidens eller tillflyktsort. Inkallajta däremot var en faktisk huvudstad för den östra delen av imperiet, Collasuyu (ungefär nuvarande Bolivia). Härifrån regerade inkorna Tupac Yupanqui och Hayna Capac på sina visitationsresor – som hela imperiet runt kunde ta upp till sju år. Båda platserna är mycket smakfullt valda, men våra dagars peruaner är väl lite bättre på marknadsföring. Till Machu Picchu kostar inträdet 600kr och köerna ringlar. Inkallajta tar en tia, och det är folktomt. På bilden resterna av den stora ceremonihallen där konseljerna som avgjorde folkens öden hölls. 80m lång och 12m hög när det begav sig.

Tata Renato

ruiner på dimmigt bergHär kommer en historia från jordreformens dagar. Vi har ju vårt laga skifte, men nu pratar jag om att spränga storgodsen och dela ut små jordplättar åt godsets alla daglönare. Ämnet var hett i Latinamerika i mitten av 1900-talet, men få länder lyckades när allt kom omkring att omsätta högtidstalen på lantmätarens ritbord. Ofta satt just de stora jordägarna i de beslutande organen medan de som skulle gynnas knappt hade rösträtt (läskunnighet var ett vanligt krav).

1952 genomdrevs i alla fall en jordreform i Bolivia, kanske den mest avgörande händelsen under förra seklet för vanligt folk på landet. Här i socknen Cocapata fanns som på andra håll ett storgods med många arbetare utan egen jord. 1800-talsförfattarinnan Adela Zamudio skriver om ridturer till Cocapata och jag antar att det var i det här godset hon som högreståndsdam umgicks.

Vid tiden för jordreformen var mangårdsbyggnaden byggd i importerat trä och hade stora glasfönster på de två våningarna. Detta var stor skillnad mot de små lertegelhus med grästak som torparna bodde i. Själva ägaren var sällan på plats utan överlät ansvaret att leda arbetet på den stora egendomen till en ställföreträdande arrendator från byn. Jag vet inte hur det var på andra håll men här tycker ingen synd om den forne ägaren som blev fråntagen sina ägor (och vars ättlingar lär vara framgångsrika företagare i Santa Cruz), men det talas fortfarande med respekt och vördnad om arrendatorn Tata Renato.

Han verkar alltså ha haft småbrukarnas förtroende, men säkerligen kände han också en viss sorg när hans arbetsgivare tvingades bort och byborna började plundra (enligt dem med all rätt) det vackra boningshuset på sina ägodelar. Han tog därför med sig så mycket han kunde på kärror och packåsnor upp mot bergen bakom byn. Högst upp på en vindpinad bergstopp byggde han upp en egen gård och gömde några av godsets dyrgripar på behörigt avstånd från de hämndlystna byborna.

Det allra dyrbaraste som finns i varje bolivianskt hem är det kläder och utsmyckade dräkter som används vid karnevalen och den årliga festen till det lokala helgonets ära. Några av dessa fick Tata Renato med sig men särskilt glad var han över att ha räddat undan helgonbilderna och godsets eget skyddshelgon. Dessa placerades i en liten stenkyrka högst upp på bergstoppen.

Här uppe bland betande lamor och alpackor byggde Tata Renato sitt eget rike. Barnen växte upp i relativ välmåga. På grund av sin ställning hade Tata Renato trots allt tilldelats en ganska rejäl sluttning av berget som i folkmun alltjämt bär hans namn. Men visst var läget otillgängligt med dimma och hagel – och en och annan snöstorm drog över berget. Att hålla elden vid liv var livsnödvändigt.

Tata Renato hade både hjärta och hushåll för flera fosterbarn. Men en dag gick det så illa att ett av fosterbarnen lekte lite för vårdslöst med elden. De låga grästaken på de tättstående byggnaderna tog snabbt fyr och under dem de vackra dräkterna. Räddning med vattenkrus och öskar var långt borta och snart var gården nedbränd i aska och sot. Tata Renatos fru blev så illa till mods att hon aldrig mer talade och enbart med svårighet rörde kroppen. Minnena var alldeles för plågsamma.

Tata Renato tillbringade resten av sitt liv med att åka land och rike kring för att finna bot för sin fru. Men ingen medicinman eller helbrägdagörare visste någon råd. Utblottade dog det en gång så mäktiga arrendatorsparet.

Godset mangårdsbyggnad nere i byn förföll alltmer och nu hålls bortsprungna djur innanför de höga murarna. Ägarna får hämta ut dem mot lösen – ungefär som det var för människorna för 64 år sedan.

Den som berättade den här historien är dotter till Tata Renato och var barn när detta hände. Hon har inte varit uppe vid bergsgården sedan dess och ville absolut inte gå dit när jag frågade.

När Isidora och jag för två år sedan flämtande nådde fram dit svepte en tjock dimma in platsen i ett ödesmättat dis. Det blev snart mörkt och jag fick bara några suddiga bilder av de ruiner som finns kvar. På vägen ner gick vi vilse i mörkret. Isidora kan berget, men vattenådrorna hade gröpt ur nya smala raviner sedan hon var där senast och dessa förledde oss.

Idag gjorde vi ett nytt försök. Den tunga vandringen upp slutade med att dimman återigen täckte berget. Ett tungt olycksbådande regn började falla. Det blev inte heller denna gång något letande efter de lämningar som eventuellt finns kvar. Men det blev i alla fall en bild.

Isla de la luna

ruiner på torr ö

Flickklostret på Månön

”Till Månön går inga båtar längre, där finns inget att se” fick vi veta. Det triggar en sån som mig och vi städslade en egen kapten (bild 1). På Månön ligger detta komplex (bild 2) där särskilt utvalda flickor hölls inspärrade från åtta års ålder för att lära sig fina manér och en gång i livet kanske få äran att krypa upp i den store Inkans bädd – eller ännu finare: bli offrad till Solen själv (alltså den där inkan).

Ja, visserligen den bästa utbildning en tjej kunde få i inkaimperiet, men skulle någon lyckas rymma från tempelprästinnan mamacunas hårda styre och förlora sin dyrbara oskuld till någon trånande öbo var det levande begravning som gällde – om hon inte lyckades övertyga översteprästinnan om att det var solguden själv som varit framme.

Under 40 år på 1900-talet var ön också en plats att isolera människor på – men då dömda brottslingar. Tyvärr är det fängelset förstört berättar en av de få nuvarande öbor vi stöter på. De allra flesta har lämnat den vackra men ensliga ön för – ursäkta alla boliviavänner – en av världens fulaste storstäder: El Alto. Vid de isolerade ñustornas (egentligen ”aklla”=de utvalda) gamla klosterskola fanns ingen guide att rådfråga (tänk vad många spännande berättelser det skulle gå att göra kring dessa flickor – och vilken bäring de har på vår tids ideal och hedersförtryck).

Men kanske lika bra det. På den större Solön turas öns bönder och fiskare om att guida. Eftersom grupperna ibland kommer ganska nära varandra kunde jag höra hur historierna om var Solen föddes och hur de första människorna steg ner till jorden (på en solstråle förstås) varierade lite från guide till guide.

Tanken med barfotaguiderna är fin, men jag retar mig på allt tjat om ”los incas”. Ja, till och med hus och gårdar – snart säkert även barnen – döps efter inkahärskare som Huaskar och Atahuallpa. Vet de inte att det var just här som motståndet mot inkornas slavimperium var som framgångsrikast?

De enda som lyckades bevara något av sin egen kultur och sitt språk var just aymara kring och i Titicacasjön. Vissa anser t o m att de berömda flytande vassöarna var ett sätt (för gruppen urus) att fly undan de nya härskarna. Att motståndet från just aymara på något sätt ändå accepterades har dels att göra med inkahärskarnas myter om alltings ursprung i just Titicacasjön och dels de mäktiga tempel och byggnader som redan fanns här (Tiwanaku osv).

Utan att vara expert på området tror jag – hittade inga dateringar vid ruinerna – att ”inkatemplen” redan fanns där när härarna från Cusco stävade in med sina vasskorvetter i mitten av 1400-talet. Tiden som det här området låg under inkornas välde var alltså mindre än 100 år och även om inkasamhället var ett särdeles effektivt arbetskraftsmaskineri finner jag det troligare att erövrarna anslöt till befintlig infrastruktur.

Men visst är det intressant att en så kort tidsperiod – som en parentes i historien – får ett så enormt genomslag i det allmänna medvetandet. Det symboliska i att ha anknytning till ett mäktigt imperium (för vad är några förvirrade spanjacker mot Solen själv?) spelar väl in, liksom att guider tenderar att säga det som turister vill höra…

Vykort från Stjärnsund

I Stjärnsund stod den svenska industrins vagga. På en resa till landets ekonomiska motor och teknologiska spjutspets, Falu koppargruva, upptäckte här det unga geniet Christoffer Polhem det ideala vattenfallet för en fabrik.

Polhem, som oadlad Polhammar, flackade som föräldralöst barn från norra Gotland från hem till hem. För att en präst skulle lära honom latin, vetenskapens språk, lovade han att laga det gamla urverket i Uppsala domkyrka.

När han lyckades med detta bravurnummer blev kung Karl XI så imponerad att han lovade grabben livslång lön och frihet att uppfinna sådant som skulle kunna komma riket till gagn. Men intressant nog ägnade sig Polhem aldrig åt vapentillverkning utan pulade på med sina pumpar, klockor och låsanordningar – sådana som vi fortfarande använder.

I över 30 år basade han för den toppmoderna manufakturfabriken i Stjärnsund. Av dem som kom och gjorde praktik märks Emanuel Swedenborg, Sveriges enda internationella religionsstiftare.

Swedenborg var känd för att klärvoajant kunna förutse bränder, men om han förutsåg Stjärnsundssmedjans brand 1736 vet jag inte, men då hade i alla fall Polhem pensionerat sig och flyttat till Stockholm.

I Stjärnsund ståtar nu den smäckra brandstationen som en påminnelse om den förödande branden. Av den gamla hantverkstraditionen är det bara urmakeriet som förts vidare genom generationerna. Ett äkta Stjärnsundsur från urmakarn bakom museet kan gå på 35.000 kr.

Klipska ingenjörer har givit plats för avspända konstnärer. I en ateljé vid herrgården varvas indiska mandalas och suggestiv vedic art. Annars är väl Stjärnsund numera mest känt för ett av vår tids mest bestialiska mord, det på lilla Engla. Illdådet berörde svenska folket så djupt att begravningen sändes live på public service-tv.

Men börja med industrihistorien!

Mer turistinfo på http://www.stjernsunds-bruk.se

 

 

 

The Mission

Ska vi bygga samhällen på makt eller på kärlek? Det är grundfrågan i en av mina favoritfilmer, The Mission från 1986.

Ja, jag har väl mossig filmsmak och är förstås känslomässigt biased – reste i området där den utspelas och inspelades senast i vintras. Älskar vyerna, skogarnas säregna symfoni och flodernas brutala dån.

Och visst romantiseras alltid på film. Jag tror inte någon jesuitpräst stannade kvar och stred tillsammans med guaraníerna frivilligt. Kampen mot portugisiska slavjägare och spanska latifundister fick de sköta själva sedan jesuitorden drivits ut från den Nya världen i mitten av 1700-talet.

Men konsten, hantverket, träsnidandet, silversmidet, instrumentbyggandet och förstås den musik som dessa frambragte – ja, den kompetens man erövrat i reduktionernas skolor vårdades ömt, liksom de heliga föremål som gömdes undan för överheten.

Inte förrän restaureringen av de gamla kyrkorna kom igång på 1980-talet avslöjades gömställena som traderats genom tio generationer. Idag blomstrar den ”indianska barockmusiken” och särskilt i Bolivia finns flera underbara kulturmiljöer att besöka.

I Argentina märkte jag hur guaranÍkulturen åtnjuter stor respekt. I den egentliga arvtagaren till jesuitmissionernas regionala organisation, republiken Paraguay, är de etniska relationerna mer komplicerade, trots att språket guaranÍ med stolthet talas av alla (!).

Ja, det är inte utan att jag tror att The Mission hjälpt till att öka medvetenheten och självinsikten kring Paranaflodens stränder. Här bjuder jag på ett par bilder från några av missionerna.

 

Karl Grunewald

Karl Grunewald har lämnat oss, 95 år gammal. En aktningsvärd ålder – ändå känns det sorgligt och märkligt. Han var ju verksam långt upp i åren och bidrog med sin enorma erfarenhet och sin brinnande humanistiska ande.

Jag hade glädjen att umgås med Karl några dagar i Danmark år 2007. Och gissa vem av oss som hade mest energi kvar när konferensdagarna var slut? Minns att han satt och läste om Strindbergs liv när det blev en stund över. Och efter konferensen åkte han direkt till Polen för att medverka i ett annat möte om rättigheter för människor med funktionsnedsättningar.

Jag försökte få till en intervju om hans personliga historia. Vad var det för värderingar han fostrats med och varifrån kom de? Vad drev honom att bryta med tidens anda redan på 1950-talet? Han var ung läkare i en tid när kollegerna sysslade med tvångssterilisering och skickade iväg nyfödda till livslång institutionsvård.

Allt detta måste skurit rejält mot Karls uppfattning om vad som är ett gott och värdigt människoliv. Något måste fått honom att gå mot strömmen, riskera sin ställning och med benhård envishet kämpa för alla människors rätt att vara delaktiga i samhället.

Men han var inte så intresserad av att tala om sig själv. Istället hänvisade han till en kommande bok. Den kom 2009 och heter Från idiot till medborgare. Där finns hela hans livsverk, men inget självförhärligande. Boken är en skildring av det svenska 1900-talets människosyn och att en förändring av den inte kommer utan hårt arbete.

Den sista tiden fick tyvärr Karl se hur hans livsverk ifrågasattes och naggades i kanten. Kraven för att få personlig assistans skärptes och röster höjdes till och med för återgång till institutionsliknande boenden.

Tyvärr är uppmärksamheten nu vid hans bortgång minimal i medierna. För visst är Karl Grunewald värd ett bättre eftermäle. För mig är han en av landets största människorättskämpar. Hans gärning borde lyftas på ett helt annat sätt, för oss själva och för att inspirera andra samhällen, där institutioner och omänsklighet fortfarande råder.

Torgny Segerstedt och religionen

Nu när Göteborgspressen hänger på en skör tråd tänker jag på den (år 1985) nedlagda göteborgstidningen Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning. Dess chefredaktör Torgny Segerstedt (1876 – 1945) är känd för sin kamp mot nazismen. Ur hans penna flödade både patos och grundligt genomarbetade argument. Men varifrån kom denna glöd och övertygelse?

Ja, Segerstedt var ingen vanlig murvel som från springsjas och notisjägare jobbat sig upp i tidningsbranschen. När han övertog tidningen år 1917 ”kom han närmast från” (som man säger) professorsstolen i religionshistoria vid Stockholms högskola. Vägen dit hade inte varit enkel och kampen mot maktfullkomlighet och inkrökthet satt nog präglad i honom när han bytte bana från forskning till publicistik.

Doktorsavhandlingen handlade om ”polyteismens uppkomst” och var landets första teologiska avhandling som inte tydligt tog avstamp i kristendomen. Därför underkändes den för ”bristande renlärighet” av det lutherska etablissemanget i Uppsala – även om hans handledare Nathan Söderblom heroiskt stred för den akademiska friheten.

Segerstedt erbjöds senare en tjänst i Lund, men motståndet från konservativa lärare och studenter var starkt. Stockholm låg avsides från de teologiska ”härdarna” Lund och Uppsala och blev en fristad för den lovande religionsforskaren.

Men världen behövde honom utanför de instängda seminarierummen. Hans djupa kunskap om människans väsen och genom alla strider slipade frimodighet skulle komma väl till pass under 1900-talets allra värsta tid. När ”en svensk tiger” blev han en basunstöt för demokrati och medmänsklighet. För detta fick han utstå dödshot och spottloskor på Göteborgs gator, förtalskampanjer i pressen och upprop från fina advokatföreningar.

I hans välkända akademiska värld marscherade tusentals studenter återkommande mellan 1934 och 1939 i sin protest mot ”judeimporten”. (Cirka 2 000 (!) judar hade fått asyl i Sverige undan nazismens terror.)

Som professor och chefredaktör var Torgny Segerstedt en respekterad herre (förlåt, dr) med ett burget hem, dignande av dyra antikviteter. Hans stod på god fot med landets allra förnämsta, något som började vackla när han nu så tjurskalligt hävdade att Hitler var en ”förolämpning” mot hela mänskligheten. Vännen Marcus Wallenberg försökte broderligt få honom att ligga lågt och självaste kung Gustaf V bjöd in till audiens för att vädja till honom att inte reta upp Führern. Segerstedt svarade kungen att man måste lyda sitt samvete.

Den svenska regeringen fick helt enkelt ta i med hårdhandskarna och beslöt gång på gång om konfiskeration av Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning. (I Tyskland var tidningen förstås helt förbjuden.) Glädjande nog verkar många av de poliser som beordrades ut på gatorna för att beslagta tidningar ha dragit benen efter sig.

Det fanns förstås de som stod på Segerstedts sida. Och nya allianser uppstod till exempel mellan den borgerlige redaktören och socialdemokratiska kretsar. Fackföreningsrörelsen applåderade honom och själv var han imponerad av den socialdemokratiska ungdomens allvar och nit. Han gick till Zäta Höglunds och Ivan Oljelunds försvar när dessa fängslades för ”antimilitarism” under Första världskriget.

Att socialister som Ture Nerman bekämpade nazism har väl sin ideologiska förklaring, men hur ska vi förstå varför denne avdankade religionsprofessor brann så kraftfullt mot tidens diktaturer? Varför var han beredd att riskera ställning och nätverk högt upp i societeten?

Kanske är det just hos religionsvetaren vi ska leta efter svaret… Apropå hållningen gentomet flyktingar skriver han till exempel:

”Ödet sänder ibland sina ombud för att ta ett moraliskt blodprov på en kultur och ett folk. Historien anordnar själv den världsdom som liknelsen förlägger till tidernas slut.” och: ”Händelsernas logik går fram efter de linjer som legenden låter domaren uppdraga när han skiftar vind och sol, allteftersom människorna tagit sig an eller vänt ryggen åt de nödställda.”

Det är ur gamla myter och legender han finner motiv och stoff för sina artiklar. Även om han förmodligen inte trodde att Yttersta domen skulle inträffa rent bokstavligen erbjöd berättelsen en spegel för mänskligt handlande. I religionerna fann han människans alla sidor och egenheter, styrkor och svagheter, ”höghet och förnedring”.

Religionen blottlägger det som vi i det vardagliga spelet inte låtsas finns och lockar fram ”det mest förtegna hos människorna”. Religion kan inspirera till såväl ondska som godhet, men kyrkan kritiserade Segerstedt i (läromästaren) Kierkegaards anda för inte ta sitt uppdrag på djupaste allvar och för att överlåta ”till andra att försvara de mänskliga rättigheterna”.

Ja, just de mänskliga rättigheterna – måste vi påminna oss – hade inte formulerats av något FN på Segerstedts tid. Någon Genèvekonvention för asylrätt eller ratificerad konvention om civila och politiska rättigheter fanns inte att luta sig mot. Det är istället religionen som bjuder på liknelser och urberättelser som kastar ljus över aktuella händelser och sporrar till rättfärdighet.

Genom religionsstudierna hade han också kommit fram till att människor är oerhört lika världen över. Han hävdade på sin tid att en ”vidskeplig rädsla för främmande raser och folk har bubblat upp ur själens djup”. Denna rädsla – eller ”oro” som det heter idag – för andra människor utifrån föreställda raser och folk framstod för den gamle religionsvetaren alltså som ren vidskepelse.

I Jan Troells i mitt tycke ganska tradiga (och bitvis rätt solkiga – jo vi fattar, han var bara människa) film Dom över död man (2012) antyds att Segerstedt med åren blev ateist. Jag vet inte, men kanske blev demokratin hans religion och hoten mot den och dess obevekliga slutliga seger en del av den segerstedtska frälsningshistorien. Han skriver:

”Genom seklerna och årtusendena fortgår maktens och ansvarets förskjutning från de få till de många. Slutmålet kan icke vara mer än ett: maktens och ansvarets fördelning på alla samhällsindivider.”

Torgny Segerstedt drömde om ett enad Norden (han publicerade alltid danska och norska artiklar i original) och vek inte från sin självutnämnda vaktpost så länge kriget varande. Punktligt infann han sig varje morgon på redaktionen för att slå sina slag för fred och demokrati. Tyvärr fick han aldrig uppleva krigsslutet, utan dog i påsktid 1945. De sista orden på dödsbädden var frågan: ”Är Norge fritt ännu?”

(citat från Ingrid Segerstedt-Wibergs bok om sin far)

Drömmen om Europa

Alla vi som varit ute i världen har mött det: det sneda leendet i kombination med den försiktigt vädjande blicken. De viskande orden ”lleváme”, ”take me to Europe”. Drömmen om Europa lever i stora delar av världen, kanske bara i Latinamerika överflyglad av drömmen om USA.

Men vad handlar denna attraktionskraft om? Är det bara illusioner och varianter av det gröna gräset på andra sidan? Eller är det snabba pengar folk vill åt? Fast då finns ju långt större – och snabbare – möjligheter på andra håll än i skattetunga ekonomier där man först efter tjugo trettio års ihärdigt gnetande – och skuldsättande – kan ro undan några slantar.

Inte heller sverigesvenners och götepettrars pladder om att allsköns bidrag utgör den stora lockelsen tror jag på. För ingen lever särskilt fett på faderskapspenning, bostadstillägg och aktivitetsersättning… Allt detta snack om ekonomiska flyktingar stämmer helt enkelt inte med det jag själv har upplevt. Däremot har jag mött frustration över att behöva slicka sig upp och betala sig fram för att få examen eller ett anständigt jobb. Öppenheten och förutsägbarheten i europeiska samhällen drar.

Men framför allt attraherar friheten från hämmande band och nedtryckande kulturmönster, till exempel könsroller. I Europa kan man slinka undan familjens nålstick, tjocka släktens krav och klanens klösande klor. Att fritt få välja vem man går hem med, vem man bor med och vad man tar sig för på kväller och helger skattas högt. Liksom att få säga vad man vill till vem man vill, hur högt man vill, gå med i vilken förening man vill – och gå ur när man vill.

Därför förstår jag dem som vill bort från förtryckarstater som Turkiet eller failed states som Libanon, hur mycket närområde detta än är. Kanske har till och med någon nitisk studiosus plöjt EU:s fördrag och hittat orden om Europas religiösa och humanistiska värdegrund. Och för att ta reda på vad den förstnämnda är läst sig till att den där religionens grundare och gudason hjälpte just människor i nöd.

Men väl bärgad på Europas stränder möter ett annat budskap. Av den där religionen stod mest tomma stenhus kvar. Och de som satt på nycklarna lät port efter port smälla igen med märkliga ord om andrum och kollaps. De som med livet som insats tagit sig över det fruktade havet låstes in bakom taggtråd och beväpnade vakter. En brödkant om dagen var den mänskliga rättighet som fanns kvar (hade de inte i Europa sedan 1950 en egen konvention om just mänskliga rättigheter?).

Ja, vad besvikelsen över detta bemötande – förnedringen och bitterheten – i förlängningen kan föra med sig aktar vi européer oss noga för att tänka på.

Bagdads kalifer var en gång förebilder

På 800-talet kallades Bagdad för Fredens stad och i det stora biblioteket i Vishetens hus samlade de muslimska härskarna – kaliferna – gräddan av världens intellektuella, oavsett religion. Kristna var framstående inom medicin och farmakologi, men framförallt i det finaste av alla yrken, översättarens. Därför har vi idag den grekiska lärdomen bevarad. De arabiska motsvarigheterna till Platon och Aristoteles hette al-Kindi och al-Farabi.

Under Bagdads kalifer skapades de första sjukhusen och apoteken. En tillsynsmyndighet fanns, gråstarr opererades och terapi förekom. Flera stora encyklopedier sammanställdes, med medicinska principer som gäller än idag – till exempel att det inte gynnar hälsan att ständigt byta läkare. I Bagdad föddes kemin och astronomi skildes från astrologi. Ett observatorium byggdes i Palmyra. Att jorden var rund var känt bland stadens lysande kartografer.

Men kanske är matematiken det som indirekt betytt mest för eftervärlden. Algebra och algoritm är ju arabiska ord. Och från Indien importerades nollan, som modern ekonomi inte skulle klara sig utan. Ja, Bagdads gamla kalifer var alltså av ett helt annat slag än den mordlystna sektledare som i våra dagar gör anspråk på titeln.

Missionärernas ställning borde uppvärderas

Finns något mer hånat släkte än missionärerna? Till och med deras sexliv görs till åtlöje… Men var inte dessa enkla människor som modigt gav sig ut i världen våra första globalister?

De knöt innerliga band mellan folk och länder i en tid när stormakterna ägnade sig åt kolonisering, exploatering och folkmord. När råvaror skulle utvinnas mot billigast möjliga insats var missionärerna ofta det enda försvar utsatta folkgrupper hade.

Tvärtemot vad många tror stod de inte på en sten och hojtade om domedagen dagarna i ända utan var i regel professionella personer som byggde upp sjukhus, skolor och sociala inrättningar. Tack vare dem har vi fått nära relationer med avlägsna och okända hörn och där inte bara med höjdare, utan i de breda folklagren.

Så jag skäms inte för missionärerna. Då skäms jag mer för de affärsmän och politiker som utnyttjar det goda anseende missionärerna varit med om att bygga upp för att med tvivelaktigt lock och pock kränga svenska vapen till fattigare länder.

Oberá januari 2016

359

Nordiska huset i Oberá

Stig på! säger snart 90-årige Hjalmar Björklund när vi efter lite frågande lyckas lokalisera hans hus. Hans far- och morföräldrar utvandrade från Sverige 1890, men själv har han aldrig varit där. ”Hur skulle jag ha haft råd med det?” mumlar han på sin vackert sjungande svenska. ”Men när jag jobbade på vägbyggen fick jag se Buenos Aires!” Det har varit ett hårt liv med jordbruksarbete i den brännande solen och sedan med att plocka isär batterier i skrotbranschen.

330Men Hjalmar visar stolt sitt enkla hem där en bonad med ”Välkommen” hänger i hallen och svenska flaggan står överst på byrån. Och här är mitt luftkonditioneringsaggregat, skrattar han och öppnar sovrumsfönstret på vid gavel.

Vi har hamnat i Argentinas gamla svenskbygder. Hotellföreståndarinnan kunde vara vilken östermalmsbrud som helst och affärerna har namn som ”Repuestos Lindström” (Lindströms reservdelar).

Det var kring förra sekelskiftet som många flydde det svenska armodet. Om det var Söramerka eller Nordamerka spelade kanske inte så stor roll, bara det var Amerika. Brasilien betalade dessutom resa och en markplätt åt hugade invandrare – alltså typ motsatsen mot vad man gjorde mot landets egna urinvånare.

Museet i Oberá

Museet i Oberá

Uppskattningsvis bosatte sig 3500 svenskar i Brasilien, men en liten grupp drog över gränsen till det på den tiden förlovade landet Argentina. 1928 grundade dessa svenskar staden Oberá, som numera har 65000 invånare. Pionjärerna startade svensk skola och svensk kyrka, men hur i hela världen skulle de försörja sig? Och vad var det förresten för grön sörja alla människor gick runt och sörplade på? Vänta lite, där har vi något med aldrig sinande efterfrågan…

Nu finns tredje och fjärde generationens mateodlare av svensk härkomst. En vi besökte höll fast vid den gamla torkmetoden med fyra öppna eldar som ska matas med eukalyptusved. Svenska kyrkan ett kvarter från torget i Oberá är uppkallad efter Olaus Petri och höll sig med svensk präst till 1973.

Den nuvarande (av brasiliansk härkomst med rättroende lutheran) visade glatt upp sin kyrka och lovordade Anders Ruuth som jag själv hade förmånen att lära känna på 90-talet. ”Anders är den person som betytt allra mest för Oberás utveckling” sa han. Men kanske var han partisk eftersom han också sa sådant som att ”Anders har lärt mig allt jag kan”.

Anders Ruuth (1926-2011) skickades som nybakad präst till andra sidan jorden utan en enda lektion spanska. Folk kan ju svenska, resonerade kyrkokansliet i Uppsala. Jag blev väldigt rörd av mötet med den gamle prästen och minnena han framkallade.

Carlos Lineo-institutet

Carlos Lineo-institutet

Det han förmodligen menade med Ruuths insats var att han la grunden för att omvandla den gamla svenska småskolan intill kyrkan till stans mest prestigefyllda utbildningsinstitut. Idag har Carlos Linneus-institutet högskoleutbildningar inom idrott, språk, litteratur, biokemi mm. Sedan finns mycket småkul här i Oberá också, som menyn med de svenska specialiteterna ”viking stekt”, ”köttbullar med bron sås” mm.

Ja, i Argentina är det finaste man kan vara: invandrare. Kulten av Invandraren hålls bland annat igång vid den årliga invandrarfesten här i Oberá. En utomhusscen byggts för ändamålet och en Skansenliknande park har ”paviljonger” för varje invandrarnation.

Spanjorerna har smällt upp en vitkalkad kyrka och schweizarna tre stora alphus som fejades frenetiskt när vi gick förbi. Svenskättlingarna – som grundade Oberá – har i sann svensk anda bjudit in norrmän, danskar och finländare till ett Nordiskt hus – med vidhängande runsten som pikant kuriosa.

Men för att ingen ska tro att jag gått och blivit patriot kan jag berätta om någon annan minoritet – till exempel den syriska. Tillsammans med libaneserna utgör de 3,5 miljoner argentinare. Fast under det nuvarande kriget har Argentina bara tagit emot några hundra syrier. Är det svårt att korsa Medelhavet så är det nog ännu värre att korsa Atlanten…

Men de få som kommer får jobb i landsmännens företag och i någon region även en jordplätt. Jag tror många syriskättade har det hyfsat bra i det nya landet. På ett flyg satt jag en gång bredvid en parant syrisk-argentinska som undslapp sig några lätt överlägsna kommentarer mot den tanige svennebananen som trodde han visste något om Argentina.

En av de syriskättade steg förresten ända upp till presidentposten 1989, men då hade han avsvurit sig sin muslimska tro – fattas bara annat i ett påveproducerande land… En lite lustig konsekvens av de syrisk-argentinska förbindelserna är att Syrien är det land som importerar mest yerba mate – efter de mängder som skeppas över floden till storkonsumenten Uruguay.

Ja, vid ingången till den där Nationernas park i Oberá finns en lång hyllningsdikt till Invandraren. I korthet går den ut på:
1. Glöm inte varifrån du kommer.
2. Glöm inte de ångestfyllda månaderna på havet där så många barn, gamla och sjuka gav sina liv för drömmen om ett bättre liv.
3. Men glöm för allt i världen inte det land som tog emot dig med öppna armar och gav dig nya möjligheter och ett nytt liv!

Barnhuset i Stockholm

barnhuset

Barnhuset var en imposant institution i dåtidens Stockholm

Jag gillade Julkalenderns avsnitt om de fyra stånden, men tyckte det om barnhuslivet blev knepigt. Det är förstås svårt för vår tids barn och vuxna att överhuvudtaget leva sig in i hur barn hade det på 1700-talets barnhus. Jag läser om kapitlet om barnhuset i Per Johan Ödmans svenska mentalitetshistoria Kontrasternas spel.

Stora barnhuset i Stockholm uppfördes först i anslutning till stadens tukthus som fanns i ett gammalt kloster (dessa stod ju tomma efter fördrivningen av katolikerna) på Riddarholmen.

På 1630-talet grundade drottning Kristinas lärare Johannes Matthiae ett ”orphanotrophium” vid Drottninggatan där Norra latin konferenscentrum (eller vad det nu heter) nu ligger – och kvarteret heter visst Barnhuset. Denna mäktiga institution hade tre våningar och plats för 350 barn.

Tidens tanke var att vuxna, men framför allt barn behövde ”korrigeras” och renas från den medfödda arvsynden. Oäkta barn (födda utanför äktenskapet) skulle förstås tuktas i särskild ordning, men på frihetstidens höjd beslutas faktiskt att ingen åtskillnad ska göras mellan oäkta och äkta barn på barnhusen. Var tredje barn i Stockholm var utomäktenskapligt i slutet av 1700-talet, så nog hade myndigheterna bråda dagar…

Många nyfödda togs på den här tiden av daga. Därför antogs 1778 Barnamordsplakatet som bland annat öppnade för anonyma förlossningar, vilket i sin tur kan ha ökat antalet barn på den tidens ”fosterhem”. Vid dessa verkade de så kallade änglamakerskorna som genom ”långsam avlivning av späda barn” ansågs mildra stadens utgifter.

Mot den bakgrunden kan man tänka sig att barnhusen sågs som progressiva och välorganiserade alternativ. Här fick barnen skolundervisning, kläder och tak över huvudet. Framförallt värdesattes – kanske till och med av barnen själva – i dessa hungertider mat på fasta klockslag, även om vittnesmålen talar om kokta syrsor och gråsuggor i soppan, soppben i gröten och grötklumpar i soppan. Någon disknoja rådde inte i storköket på barnhuset…

Kökspersonalen ska även för egen vinning ha sålt vidare både matrester och mjöl och gryn som tilldelads av staden för barnens underhåll. Men Ödman påpekar att förhållandena på Stora barnhuset var långt bättre än i spånstugorna ute i Barnängen.

Det fanns olika motiv till att stänga in föräldralösa eller fattiga barn. För kyrkan, som anlitade barnhuslärare, var det ett tillfälle att inpränta gudsfruktan i de kommande samhälls- och himmelsmedborgarna.

Det fanns även en och annan vårdare med uppgift att ”rykta barnhushuvuden”. De som tänkte i termen av vård och behandling skickade ofta vidare barnen till Danvikens hospital där vanföra och sinnessjuka förvarades.

Men i lutherdomens mönsterland var det arbetet som ansågs mest befrämjande för moral och hälsa. Den ekonomiska bieffekten av barnens spinning och vävning ska vill inte heller underskattas. Några pojkar som sågs som lovande ”ämnen” fick för tiden avancerad utbildning i styrmanskonst, porslinsritning eller instrumentmakeri.

Men den som blev sjuk eller inte klarade arbetet slängdes ut på gatan. Barn som arbetsvägrade eller på annat sätt var bångstyriga (vanartiga var tidens term) sattes ”uppå skepp” – och fördrevs alltså ur landet.

Att barnen var klämda mellan de olika synsätten skola och fabriksarbete vittnar följande historia om. En pojke som av spinnmästarinnan inte släpps iväg från arbetsbänken hoppar ut genom fönstret på andra våningen – och bryter benet – för att undkomma skolans straff för sen ankomst.

För politikerna var bevekelsegrunden då som nu att inte ha tiggare på ”sina” fina gator. 1652 infångades på Politikollegiets order 175 tiggande barn i en offensiv som Ödman liknar vid vildhästjakt. Dessa barn – vars fäder låg i fält eller stupat i trettioåriga kriget med flera krig – försågs med en ”klump” runt foten, för att förhindra rymning. Som i Julkalendern kunde den nog tas bort under de långa arbetstimmarna, eftersom barnen då stod under uppsikt bakom låsta dörrar.

Det är ju också intressant hur ”invandrare” i Stockholm bemöttes. Ödman berättar hur en gosse från Ekerö kördes ”en mil ut ur staden” eftersom hans uppehälle där ”alltför mycket skulle gravera Danviken och fattigkassan”. Barnhuset hyste även ensamkommande flyktingbarn, som den judiske pojken Samuel Braun, som efter förhör uti religionen rekommenderades att skickas till sjöss, trots hans ”åstundan efter dopet”.

I regel skrevs barnen ut som vuxna vid 14 års ålder, men duktiga flickor kunde om någon ”ömsint man förbarmade sig över dem” flytta ut redan i tioårsåldern.

1676 stadgas att barnhuset inte är lämpligt för barn under sex år. För de mindre barnen fanns Frimurarbarnhuset och Politibarnhuset (alltså ett privat och ett kommunalt) vid Danvikens hospital. Stora barnhuset slogs samman med Politibarnhuset 1785 och flyttade till Norrtullsgatan 1885. Idag ligger arvtagaren Allmänna barnhuset på Kungsgatan och bedriver bland annat forskning.

Men tillbaka till dåtiden. Hustavlans straffideologi avklingade under 1700-talet, men å andra sidan börjar man då dela in människor i olika kategorier efter förmåga och intellekt. Fostran syftar mer och mer till att forma nyttiga och arbetssamma medborgare. Ostyrighet blir ett substantiv som ska åtgärdas istället för ett beskrivande adjektiv om en människas beteende och reaktioner.

Tydligen finns mycket information om livet på barnhuset genom de klagomål som kom in till staden. Bland annat klagade lärarna på sina egna arbetsförhållanden. Indirekt ger det en bild av barnens verklighet. Enligt lärarna var barnen svårundervisade efter arbetet i spinnsalen som började klockan tre på morgonen och skedde på fastande mage.

Anonyma klagomål kom också från ”en sanningens vän” som fattat misstankar om oegentligheter efter att ha jämfört vikten på det inkomna mjölet och barnens brödkakor. En annat skäl till utredning var att 50 barn dog i tyfoid inne på barnhuset år 1764. Följande år gjordes en besiktning och därefter kom ett nytt reglemente.

Ödman skriver att grunden för barnhuset mycket väl kan ha varit människokärlek, men att denna byts mot förakt och översitteri när den förväntade underdånigheten och tacksamheten uteblir.

Hur tänkte och kände då barnen? I Ödmans reflektioner finns referenser till en av lärarna på barnhuset, som talar om barnens dumhet som en sköld. Att ”stänga av” var egentligen den enda motståndsstrategi som stod till buds, enligt Ödman.
Han funderar också på on barnhusets egen kyrka i två våningar upplevdes som hela den vuxna ”barnhatarvärlden” inkarnerad. Eller erbjöd processionen dit – under preceptors översyn – veckans enda stund av stoj och stim? Dagen var ju fri från arbete, maten något bättre och man fick borsta av dammet från kläderna och känna sig lite fin.

Kanske fanns även viss munterhet och inte minst kroppslighet i att trängas samman i de hårda kyrkbänkarna. Var kyrkan en plats för ”allt som sammansvurit sig mot det barnsliga och glada” eller ”ett palats av glädje och gemensamskapsorgier”? Förmodligen både ock.

Kåfalla – en personlig historia

Kåfallaherrgård

Kåfalla herrgård

Eftersom min mor dog när jag var liten har jag haft stor glädje av hennes bevarade brev (som på märkliga vägar kommit i min hand, men det är en annan historia…). Några av breven är avsända från ”Kåfalla vilohem, Spannarboda”. Det var 1960 och 1961 som hon sommarjobbade på Kåfalla herrgård tillsammans med en väninna. Så här beskrivs en vanlig arbetsdag på Kåfalla år 1960:

”Vi stortrivs! Men det är ganska jobbigt, åtminstone har det varit det idag, för det är ju fredag! Kl 7 på morgonen ringer väckarklockan och då är det dags att stiga upp. Ända till halv 7 på kvällen håller vi på och dukar, diskar, städar, manglar, ja, jag vet inte allt.”

Hon skriver att personalstyrkan var på tio personer medan de pensionatsgäster de servade var 25 till antalet. Och kanske behövdes den bemanningen:

Min mamma med sin arbetskamrat

Min mor och hennes arbetskamrat Ulla klädda för arbete

”Det har varit så rörigt idag. Det är det jeden Montag. Särskilt idag. Gästerna skall flytta från rum till rum. Och så kom det 2 individer, som var tvungna att ha ett rum, som var upptaget. Syster A blev alldeles ifrån sig. U och jag blev tvungna att släpa in en säng i det rummet, och bädda och städa, fast det egentligen hade gått över arbetstiden. Så man får inte tappa huve´t precis!

Men trots allt knog och slit trivs vi genombra! I allmänhet är gästerna trevliga, men ingen regel utan undantag. En stamgäst är genompedantisk. En gång råkade (lyckades) vi lägga hennes matta en aning snett över golvet. Vips var hon ute och sa´ till oss att mattan skulle ligga rakt. Då vet man inte om man ska skratta eller gråta.”

Det framgår av andra brev att det visserligen var ledigt två timmar på eftermiddagen. Men de helt lediga dagarna var efterlängtade:

”På onsdag är det min fridag. O, vad skönt! Sova, bada, sola, virka, sova, bada, sola, virka, lata mig!”

Eller:

Tavla med två svanar

Stramaljtavlan vår mor sydde sommaren 1960.

”Förra månaden hade U och jag vår första fridag. Det var ljuvligt! Då fick vi åka bil med syster A till Lindesberg för att hämta våra cyklar, som vi hade polletterat. Det är 12 km dit. Vi passade på att handla lite då. Bl a köpte jag en stramaljtavla att sy på. Det är så kul att sy på den! Sen köpte jag mig en klänning (jättegullig tycker jag) för 19 kr på Rea. (Förut hade den kostat över 50.) Sen köpte vi saft och pepparkakor som vi käkar på kvällarna nu. Det är mums!”

fönster med utsikt över vatten

I det här fönstret satt min mamma sommaren 1960 och sjöng alla sånger hon kunde komma på.

Det framstår idylliskt. De unga flickorna satt i sitt fönster på herrgårdens översta våning och sjöng ”alla sånger vi kom på”. På Kristinadagen får min mor tårta, en gul näckros och ”en påse karameller av kokerskan”. Hon utbrister att hon: ”aldrig blivit så uppvaktad förr på min namnsdag”.

Efter arbetsdagens slut tog de ett dopp i ån och cyklade sedan ut på grusvägarna, en gång för att handla virknål och tråd i lanthandeln i Grönbo. Hon tänkte ”virka spets med hjärtan på”. Andra dagar var det bönemöte i något av de små kapellen i skogarna runt herrgården.

”Det blir en lagom cykeltur efter jobbet. Man måste ju cykla av fläsket.”

Så det var inte bara det andliga livet som drog nytta av cykelturerna i bergslagsbygden.

kåen

Den lilla sjön Kåen som mest är en vidgning av Sverkestaån

Under 1980-talet var jag själv på Kåfalla ett antal somrar, fast jag visste då inte att min mor varit där 25 år tidigare. Jag var med och mönjade den smala träbron över Sverkestaån och målade det gamla byk- och mangelhuset gult.

Ur mitt fotoalbum:

Dessförinnan genomgick jag under två somrar konfirmationsundervisning, som kallades kristendomsskola. Det blev romantiska kanotturer runt den lilla sjön och många glada dopp i det inte alltid så rena vattnet.

För mig var detta även en introduktion i ett av Sveriges frikyrkosamfund, nämligen Fribaptistsamfundet, i vars trygga famn min mor växte upp. Fribaptisterna upphörde som eget samfund 1994, men några av dess skapelser lever vidare, som det Furuboda jag tidigare skrivit om. Och så Kåfalla, som jag här vill utforska.

I somras besökte familjen Kåfalla och jag tillbringade en ensam natt i den stora herrgården. Med de nuvarande föreståndarnas tillstånd öppnades skåp och lådor med gamla böcker, tidningar och bilder.

Vy över Sverkestaån från Kåfalla herrgård

Vy över Sverkestaån från Kåfalla herrgård

Storgodset som försvann

Detalj från smedjan

Gjutform från hammarsmedjan

De första spåren dyker upp på 1500-talet. I svedjefallet vid Kåen byggdes det lilla torpet Kåfallstorp. Samma sekel hade Gustav Vasa givit fullmakt åt Markus ”Hammarsmed” (Klingenstein) att införa ”tysksmidet” i riket. De gamla hyttorna skulle ersättas av toppmoderna hammarsmedjor, där långa stångjärn kunde framställas.

Vid Kåfalla drog bruksverksamheten igång år 1593. Snart byggdes kvarn, kolmilor och sågverk. Det gamla timmerhus som kallas Röda stugan står fortfarande kvar uppe vid vägen.

hammarsmedja

Ruinen av den gamla hammarsmedjan

Bruket har ägts av fransmannen Anders Dress och när Drottning Kristina strödde förläningar till sina gunstlingen tillföll Kåfalla Dankwardt Lilliesröm (är det då det börjar kallas herrgård?). Efter att Karl XI dragit tillbaka adelsgodsen hette ägarna von Schantz och Swedenstierna, en släkt vars män stred i både Ryssland och Pommern.

Henrik Gahn

Henrik Gahn

År 1779 gifte sig en av Swedestiernorna med läkaren Henrik Gahn. Dennes far var med Linné på resorna till Öland och Gotland. Unge Henrik fick av Linné vitsord för ”synnerlig flit”. Han hade goda förutsättningar att själv bli en känd biolog, men tackade under sin tid som läkare i London nej till erbjudandet att följa med kapten Cook ut på haven. Han ville hellre tjäna sina medmänniskor som läkare hemma i Sverige.

Upptäcktsresorna gick istället inåt och Gahn blev först med vaccinationer i Sverige. Som läkare var han ”vaken för varje nytt experiment, upptäckt och förbättring”. I Stockholm jobbade Henrik Gahn på Koppympnngshuset och var med och startade Svenska läkaresällskapet. I stockholmshemmet på den då aristokratiska Västra Trädgårdsgatan umgicks han med högdjur som Sergel, Hierta och Kellgren. Han var också den som examinerade Scheele vid dennes apotekarexamen. Svenskt biografiskt lexikon skriver:

”Med själ och hjärta ägnade han sig åt sina patienter, och i svårare fall försakade han för dem både egna resurser och bekvämlighet. Han präglades dessutom av en levande ansvarskänsla och av ett inträngande, vaket intellekt, dock mindre inriktat på forskning och författarskap än på praktiska tillämpningar inom främst läkarvården och därnäst järnhanteringen.”

År 1803 flyttade nämligen Gahn till hustruns Kåfalla och blev bergsman och invald i Jernkontoret. Herrgårdslivet verkar ha varit  för obduktionsprotokollet beskriver en ”abnorm fettsamling i underliv och bröstkorg”.

Sonen tog över och som mest kom Kåfalla att omfatta 10 000 tunnland och täckte alltså en stor del av nordvästra Västmanland. Här bedrevs förutom flera järnbruk även skogs- och jordbruk. På 1800-talet satt ägaren Henrik Pontus Wolter Gahn i riksdagens borgarstånd för Kopparbergs län (!).

Först 1869 drogs en väg till Lindesberg och 1901 kom Krylbobanan med Spannarboda station 6 km bort. Ändå skulle det gå snabbt utför för Kåfalla på grund av nedgången i järnbruksbranschen. 1910 tvingades familjen Gahn sälja egendomen efter att gårdens siste Henrik Gahn hastigt avlidit.

Kanske hade denne militärkapten förbyggt sig och dragit på sig skulder. På herrgården står nämligen årtalet 1907 och på ett foto i en av salarna skildras en gårdsfest från 1905. På fotot syns den ursprungliga huvudbyggnaden från 1600-talet utan de stora sidoflyglar som alltså invigdes 1907. Barbro Wennberg skriver i en minnesskrift att utbygget gick loss på 80 000 kr.

Mönster av Märtha Gahn

Mönster av Märtha Gahn

Textilkonstnären Märtha Gahn

Vid förlusten av sin far och sitt barndomshem var dottern Märtha Gahn 19 år. Hon hade fostrats av en guvernant hemma på herrgården, där för övrigt sex pigor krävdes för att  hålla hushållet på fötter. Men nu var pigorna borta och den unga Märtha både fader- och hemlös. Hon nödgades ge sig ut i samhället för att tjäna sitt levebröd. Men kanske tackade hon före sin död 1973 ödet för denna puff ut i verkligheten.

Märtha Gahn blev nämligen en av 1900-talets stora svenska textilkonstnärer. Med sig i bagaget från barndomen hade hon en gedigen textiltradition. Så här beskrivs Kåfalla i en folder inför att Lindesbergs museum – som lär ha ett särskilt Kåfallarum – år 2005 arrangerade en Kåfallautställning:

”Ett vackert borgerligt hem av den tiden, ombonat och stilfullt utsmyckat. Textilierna i hemmet var till stor del vävda och broderade av familjens kvinnor och tjänstefolk. Brodera, väva och sy var en självklar sysselsättning på Kåfalla.”

kormatta

En av Märtha Gahns kormattor. Denna i Stora Skedvi kyrka, skänkt av ”socknens kvinnliga ungdom” 1922.

Märtha Gahn började på Högre konstindustriella skolan i Stockholm och startade efter utbildningen Ateljé Handtryck. Hon blev sedermera konstnärlig ledare för Svensk hemslöjd. Wikipedia säger att hon ”på grundval av äldre allmogetraditioner tog fram mönster och utvecklade tekniker för att bygga upp en modern, lönsam textilproduktion”.

Märtha Gahn ställde ut i Paris, London och Amsterdam och är representerad på Nationalmuseum och Röhska museet i Göteborg. Hennes främsta insats skedde inom kyrklig textilkonst. Många av landets mässhakar och kormattor har Märtha Gahn designat.

sandin

Alfred Sandin

En framsynt donation

Åren efter 1910 ägdes Kåfalla av en köpman i Lindesberg, som enligt Barbro Wennberg köpt i spekulationssyfte. Dessa drömmar krossades väl slutgiltigt vid börskraschen 1929.

Den hösten liftade fribaptisterna Karl H Klingberg och Alfred Sandin upp mot Dalarna för att måla om ett bönehus. Det berättas för mig att bilen de åkte med svängde in för ett ärende på den ståtliga herrgården Kåfalla. Till sin förvåning såg Sandin en Till salu-skylt på gården. Han hade kommit hem från USA och ville tillbringa ålderdomen i Sverige. Förmodligen hade han gjort sig en hacka i i Amerika för han slår till och köper Kåfalla.

Sandin donerar direkt hela egendomen till Fribaptistsamfundet för i syfta att skapa ett hem ”för omvårdnad av äldre trossyskon”. Det kan ju låta mossigt idag, men var 1929 en framsynt tanke. Några värdiga åldringsboenden hade ännu inte byggts och som det står i tidningen Upplysningens: ”för många äldre var tanken på vad som väntade dem på ålderdomshem och fattigstugor både skrämmande och dyster”. Fribaptistsamfundet ville skapa något gladare, värdigare och meningsfullare för sina äldre medlemmar.

 August Peterson

August Peterson

I en minnesskrift från 1970 skriver August Peterson om den kalla novemberdag 1929 då predikanterna Karl H Klingberg och Eric Wadenborg, sångförfattaren Joel Fridén och Nygårds Kerstin Jonsson satt runt den öppna spisen i herrgården. Runt en puttrande kaffeburk så fyra stomatolglas. Närmare än så kommer inte de gamla fribaptisterna en skål för att inviga arbetet på Kåfalla.

Frikyrkorörelsen brukar utmålas som inskränkt och sträng. Den bilden stämmer också, men skymmer ofta det faktum att frikyrkorna var vår första demokratiskola. Innan majoriteten hade rösträtt gav dessa små föreningar vanliga människor ordets makt. Men det var också en oppositions- och frihetsrörelse. Motståndet man mötte var kompakt och tvingade många att fly landet. Reaktionen kunde som i fribaptisternas fall vara att bygga upp strukturer för att värna medlemmarnas välfärd, men på så sätt bidrog de även till uppbyggandet av det moderna Sveriges.

Andra samfund satsade i denna anda på egna folkhögskolor, men inom Fribaptistsamfundet fanns inget utbildningscentrum. Församlingarna hade inga fasta pastorer utan resepredikanter reste från plats till plats, ofta en äldre med en yngre lärling. Synen på utbildning verkar utanför själva teologin har varit positiv. Min mamma funderar i sina brev på om hon ska utbilda sig till lärare eller sjuksköterska. Rejäla val, men att skaffa ett yrke och bidra i samhället var självklart.

Gestalterna kring kaffebrasan på Kåfalla kom från platser som Midskog, Anten, Bispberg och Boda. Jag nämner det inte bara för de vackra namnens skull utan också för att peka på den bas som frikyrkorna denna tid hade på landsbygden. I Stockholm fanns visserligen en församlingslokal på Torsgatan 42. (För några år sedan hörde jag mig för i porten men ingen av de boende kände till husets historia).

Röda stugan med Parkvillan

Röda stugan med Parkvillan

Iordningställandets glädje

Syftet med Kåfalla blev enligt ett dokument tvåfaldigt: att skapa dels ”en tillflyktsort för samfundets äldre medlemmar, som inte längre kunde klara sig på egen hand och som ville tillbringa sin sista tid i gemenskap med trossyskon i en kristen miljö” och dels ett ”vilohem och pensionat där människor av alla åldrar och kategorier skulle kunna få vila och avkoppling i en rogivande miljö”.

Men först måste den nedgångna herrgården rustas. Många skickliga hantverkare verkar också ha funnits i samfundet. Dessa tillkallades vintern 1929-30 för att rusta upp herrgården och bland annat dela av salarna i mindre enkelrum. I minnesskriften står:

”Snickare, murare, rörmokare, elektriker, målare och grovjobbare fick ett intensivt arbete och det mesta gjordes frivilligt. Arbetsdagen blev 15-18 timmar men arbetsglädjen var stor. Vänner runtom i landet skänkte medel, möbler och husgeråd.”

Som bekant finns den största glädjen i uppbyggandets skede. August Pettersson skriver:

”Den anda av glädje, humor och gemenskap som föddes och höll oss samman under iordningställandets möda har vilat kvar över Kåfalla”

I högtidligare artiklar i Upplysningens vän liknas arbetet vid byggandet av Salomos tempel. Och högtidlig blir invigningen som sker redan midsommarafton 1930. 400 gäster dyker upp och i en skål på bordet inflöt hela 250 kronor för framtida bruk.

Kåfallaprojektet var så anmärkningsvärd i det lilla samfundets liv att husorganet Upplysningens vän tummade på sin skepsis mot bilder och publicerade ett svartvitt foto av herrgården. Följande står vid bilden:

tidningssida 1930

En sensationell bildpublicering i Upplysningens Vän

”Ehuru vi ha såsom regel att ej införa bilder i vår tidning, vare sig av personer eller platser, så nödgas vi denna gång göra ett undantag med Red. Tillåtelse, ty vi intressera oss för att alla våra vänner måtte få en liten föreställning om vårt blivande vilohem, som är beläget på en särskilt naturskön plats, vilket synes av ovanstående bild” (Upplysningens vän januari 1930).

(Som en kuriositet brukar nämnas att fribaptisterna höll på det gammaltestamentliga bildförbudet. Visserligen vägrade grundaren att låta sig fotograferas, men min mormors lärare i ”vardagsskolan” (till skillnad från söndagsskolan) var fotograf till yrket.)

Gammalt kvarnhjul?

Gammalt kvarnhjul?

Lindesberg centralt i samfundet

Sida ur Nils Peter Truedssons biografi över Helge Åkeson

Sida ur Nils Peter Truedssons biografi över Helge Åkeson

Vilohemmet låg nära ett tidigare centrum för Fribaptistsamfundet, nämligen den lilla bergslagsstaden Lindesberg. Kåfalla skulle också komma att fungera som en ”utpost” till församlingen i Lindesberg. Därför kan en utvikning vara på sin plats. Helge Åkeson, som på oklara grunder uteslutits ur Baptistsamfundet år 1872 och något ofrivilligt blivit samfundsledare, hade 1880 besökt Lindesberg och grundat en församling.

Den första tiden samlades medlemmarna inne på järnhandlare Olle Erikssons tomt. Han var även ansvarig utgivare för samfundstidningen Upplysningens vän och ansvarade för bokförlaget, där den stora succén var Åkesons egen ord-för-ord-översättning av Bibeln. Den bibelintresserade (minst sagt) Åkeson behärskade både grekiska och hebreiska och slutförde bibelöversättningen strax före hans död år 1904. 1906 stod fribaptistkapellet i Lindesberg klart. Det användes fram till 1985 då det överläts till att användas av stadens alla församlingar.

Karl H Klingberg

Karl H Klingberg

När Kåfalla donerades till samfundet var Karl H Klingberg föreståndare i Lindesbergsförsamlingen. Han blev ordförande i föreningen Solhem som bildades för att driva Kåfalla. Avgifter betalades efter förmåga och en av föreningens uppgifter blev att hitta finansieringskällor. Ett sätt var att få igång pensionatsverksamheten för mer tillfälliga sommargäster. Upplysningens vän kommenterar: ”för de gamla har gästerna inneburit liv och rörelse och det har blivit en välgörande generationsblandning”.

Och ännu mer generationsblandning skulle det bli. År 1939 startade Rune Sollin och August Peterson ungdomsläger på Kåfalla. Visst höjdes röster om att ungdomarna kanske skulle störa de äldre med sitt tjo och tjim, men generationerna verkar ha samsats väl. Den gamla ladan gjordes om till logement. Där sov barnen på höbolster och fick försöka bända upp den tunga lagårdsdörren om de skulle ut och kissa på natten.

1958 rustades herrgårdens gamla mangel- och bykhus upp till en ungdomsgård med lite mer bekvämligheter. Men reglerna var som i den övriga frikyrkorörelsen strikta. Fotboll var till exempel inget som tilläts, däremot handboll. Själv minns jag att vi på 80-talet spelade volleyboll bakom Parkvillan. Det kristna låg kanske i att en som jag – som bara såg någon meter framför mig och med noll avståndsbedömning – fick vara med.

Uppslag ur jubileumsskrift från 1970 med två kvinnor på Kåfalla. Nygårds Kersin med sin "pondus" och den asketiska missionären Bull.

Uppslag ur jubileumsskrift från 1970. Föreståndarinnan i folkdräkt och den asketiska missionären.

Kvinnor tar plats

I en byrå hittar jag den gamla liggaren med inskrivna boende på vilohemmet. I prydliga kolumner står inflyttnings- och sedan dödsdatum. Dopdatum finns med i god baptistisk anda. En av de första inskrivna är Alfred Sandin som gifte sig något år senare och intog – med donators rätt – en våning i den vita Parkvillan på andra sidan ån.

En annan är Amy Bull som skrivs in 1934 och i en kolumn längre bort dör 1957. Under denna långa tid hann hon bedriva undervisning i bland annat engelska för samfundets blivande missionärer. Denna lärarinna kom enligt föreståndarinnans notering från ett ”bättre hem” och hade rest som missionär till Sydafrika redan 1892 och även hjälpt Åkeson med bibelöversättningen. Kåfalla blev ett viktigt alternativ för dessa hemvändande missionärer som efter decennier i fält hade liten chans att klara sig ekonomisk på ålderns höst. Många var ensamstående utan barn, de flesta kvinnor.

Kåfalla har över huvud taget präglats av fler starka och driftiga kvinnor. De första 26 åren regerade Nygårds Kerstin som föreståndarinna – en dalkulla som på bilderna (togs de bara på högtidsdagar?) ståtar i sin Bodadräkt. Fribaptisternas historiograf Eric Hansson kallar henne för ”utpräglad personlighet”.

Farbror Erik 1960

Farbror Erik 1960

Nygårds Kerstin tecknar i jubileumsskriften från 1970 några av de boendes porträtt. Det ger en fin inblick i Kåfallalivet och föreståndarinnans egna värderingar. Bland annat tecknar hon Erik Halvarssons minne. Han kom i 40-årsåldern ångestriden och skör till Kåfalla där han sedan stannade livet ut. Hans stora intressen var fåglar, stjärnor, blommor. Han fotograferade och samlade på naturens konstverk. Det intressanta är att Erik i en tid av stora mentalsjukhus fick en plats och en uppgift på denna undanskymda herrgård i Bergslagen. Av Nygårds-Kerstins vittnesbörd att döma tillfrisknande han i gemenskapen på Kåfalla.

Även Nygårds Kerstins efterträdare gotländskan Alice Kanetoft har pekat på att de gamla hade uppgifter att fylla. En döende dam ska på sitt yttersta mest av allt ha bekymrat sig över hur Kåfalla nu skulle klara sig utan henne. Sommaren 2015 får jag tag på henne via telefon, över 90 år gammal. Och hon minns mycket väl min mamma som sommarjobbade för 55 år sedan. Hon berättar för mig om de långa inköpsresorna in till Lindesberg under snöiga vintrar. Den årstiden fick man gå upp tidigt för att hämta in ved till pannan som bara höll värmen en bit in på natten. När centrala värmeledningar drogs in på 60-talet togs det emot med stor tacksamhet av de äldre.

Vällingklockan

Vällingklockan

Livet på Kåfalla

Varmt var även det andliga livet på Kåfalla den här tiden. Föreståndarna i Lindesbergsförsamlingen fungerade som kaplaner och höll morgonböner, jul- och nyårssamling i det lilla kapell som byggts i backen ovanför den gamla smedjan. Ofta medverkade ”samfundets bästa sångkör”, ledd av skofabrikör Sjökvist. 1986 stod ett nytt kapell klart, men jag ”konfirmerades” i det gamla. Senare kom även ladan att göras om till sommarkyrka, under 90-talet med vissa kopplingar till trosrörelsen.

Men här skriver jag om en tidigare epok. En av kaplanerna var då Albert Vaim som 1944 kommit som flykting från estniska Dagö. En annan var Rudolf Linderius som efter grundligt bibelstudium på 50-talet konverterat till fribaptismen på grund av synen på eviga straff. Fribaptisterna hyste nämligen tron att Gud en gång ska bli allt i alla. Om sitt möte med Kåfalla skriver motalasonen Linderius:

”Jag minns det intryck som en matsal gjorde på en som aldrig besökt en herrgård. David Jettes målningar och tavlor, Nygårds Kerstins pondus och det goda matbordet imponerade.”

Detalj ur målning i matsalen

Detalj ur målning i matsalen

Ja, målningarna i matsalen verkar ha haft inverkan på många besökare. David Jette var kusin till Karl H Klingberg och fick 1937 mot avskrivning av sina skulder stänga in sig i matsalen för att måla sina naturromantiska och stämningsfulla fresker.

Enligt Medicinalstyrelsens bestämmelse fick man bara ha åtta mer vårdkrävande äldre på privata boenden. Reglerna skulle under folkhemsåren bli allt krångligare, men samtidigt blev förutsättningarna bättre för att bo kvar i hemkommunerna. På 1970-talet förändrades därför verksamheten på Kåfalla mot mer av konferensanläggning och fortbildningscentrum. Varje år i november hölls till exempel en ekumenisk ”systravecka” för kvinnor i flera olika samfund.

Även 2015 handlar verksamheten om stöd till kvinnor. Föreståndarna heter sedan 2011 Maria och Dennis Hjalmarsson. De var ungdomsledare på de där konfirmationslägren och kan nu blicka tillbaka på 85 år av andlig och social verksamhet på Kåfalla, även om herrgården nu drivs av en fristående stiftelse med Evangeliska frikyrkan som huvudman.

Hallen med långbänk och kakelugn

Hallen med långbänk och kakelugn

Återblick

I sommarnatten vandrar jag genom herrgårdens 1600-salar och tänker på min mors, min egen och Kåfallas historia. I en stor vitmålad byrå ligger prydliga travar av virkade och broderade dukar och kläder. På Lindesbergs museum inkapslas den gamla textila traditionen på Kåfalla och här i byrån trängs en uppdämd skaparkraft. Här satt de under långa dragiga vinterkvällar med sina virknålar – precis som en gång min mor gjorde uppe i sitt ensliga vindsrum.

Jag hittar också ett tackkort från 2013, skrivet av en person med efternamnet Gahn. Där står att det är en ”tröst att några miljöer kunnat bevaras och leva kvar. Vi är tacksamma att Kåfalla fortsatt i goda händer och att man där kan höra nya röster sjunga”. Men – och så kommer det nostalgiska tillägget – visst är det ”svårmodigt att tänka på att bruksnäringen är borta ur landet”.

 

Öppet fönster mot herrgårdsparken

Öppet fönster mot herrgårdsparken

Text&bild: Emil Erdtman

Tack till Ulla Ericsson för titt i ditt fotoalbum och till Dennis Hjalmarsson för titt i byrålådorna!

Eugeniahemmet

Eugeniahemmet

Eugeniahemmet von oben

Jag gjorde ett sjukbesök på Karolinska (gamla) sjukhuset. Från fönstret högt upp i huset kunde vi blicka ner på det gamla Eugeniahemmet och reflektera över de 200 barn med rörelsehinder som levde sina liv här.

Funktionshinderaktivisten Pelle Kölhed har i en radiointervju berättat om livet på Eugeniahemmet i slutet av 1950-talet. Vid elgrinden mot gatan stod en vakt och föreståndarinnan slog hans käke ur led för att sedan påstå inför hans mor att det var lille Pelle som ramlat.

Något annat som hända var att tre pojkar som lyssnade på radio efter åtta på kvällen relegerades utan att det fanns någon annan skola som de kunde gå på. Detta vet vi på grund av Liz Asklunds banbrytande reportage från 1959.

Radioreportaget var en av 1900-talets största journalistiska bragder och väckte stor skandal. Inrikesministern gick ut och sa att allt var lögn. Och skulle verkligen fina Sveriges radio nedlåta sig till något så simpelt som kritik av landets myndigheter och institutioner?

1971 bommade Eugeniahemmet igen för gott.

En annan berättelse om att växa upp innanför Eugeniahemmets tjocka väggar är Karin Westlunds fina lilla bok Ho klarer sig allt. In i de stora kala salarna flyttade hon som treåring och blev kvar tills hon i 20-årsåldern fick jobb på Statens pensionsstyrelse.

Just här finns paradoxen med de gamla institutionerna. För barnen var uppryckandet från föräldrarna ett trauma med livslånga konsekvenser. Men hade Karin stannat kvar hos familjen i Gamleby hade hon inte fått sin gedigna utbildning och ett långt arbetsliv inom statsförvaltningen.

Karin gillade skolan och talar varmt om sina majistrar på Eugeniahemmet. Intressant var dessa själva uppväxta på området. Allt bär karaktären av en stängd men inte helt igenom hänsynslös miljö. Även de stränga och fromma systrarna kunde uppvisa en kärleksfull sida då och då.

Funktionshinderaktivismen föddes och göddes till stor del inom institutionerna väggar. Den engelska ”sociala modellen” utvecklades till exempel under 1970-talet på Court Cheshire home. Bilden av institutionerna var nattsvart.

Men kanske bjuder vår tids distans på ett något mer nyanserat förhållningssätt… För dem som levde sin barndom och fostrades här är det förstås en del av livet – och nödvändigt att integrera det man upplevde i livserfarenheten.

Den som vill gräva djupare hänvisas till Norrbacka och Eugeniahemets hemsida – en guldgruva med bilder, filmer, skrönor och fakta om livet på dessa institutioner.

Tehuset vid Etnografiska

Tehus inbäddat i höstskog

Tehuset vid Etnografiska museet i Stockholm.

I en lummig dunge bakom Stockholms Etnografiska museum ligger ett japanskt tehus. Historien bakom är fascinerande och beskriven i Gaby Stenbergs bok Ida Trotzig – min mormor, Japanpionjären (Ellerströms 2009). Här en kort resumé:

Det första tehuset vid Etnografiska museet invigdes år 1935 på initiativ av denna Ida Trotzig, som hade bott i Japan sedan ungdomen. På 1880-talet hade hon gift sig med sin egen morbror, som själv flyttat till Japan strax efter 1854, då landet efter mer än 200 års självvald isolering gläntade lite på dörren mot omvärlden.

Detta giftermål gjorde förstås stor skandal hemma i det (då som nu…?) konservativa Kalmar och paret tvingades avsäga sig sitt svenska medborgarskap. Men trots nära släktskap och åldersskillnad verkar de haft det bra tillsammans i sitt Kobe, även om motgångar inte saknades. Som när tjänsteflickan i förvirringen efter en tyfon glömde att koka dricksvattnet och de två små döttrarna dog i svåra plågor.

Idas tröst blev att fördjupa sig i japansk tuschmålning, blomsterarrangemang och slutligen den traditionstyngda teceremonin. Därför fanns redan 1911 en bok på svenska om japansk teceremoni. De sista åren av sitt liv ägnade Ida åt att enligt konstens alla regler uppföra tehuset vid Etnografiska museet i Stockholm. Varje plankstump är omgärdad av bestämmelser och ritualer, så det krävs tid, pengar och kontakter innan ett tehus kan invigas.

Dotterdottern (Ida fick ett tredje barn) Gaby Stenberg skriver i den kärleksfulla boken om mormodern att det var tur att hon sedan länge var död år 1969. Då slängdes nämligen en glödande fimp vid tehuset, och det sa ”vvoff” i de tunna pappersväggarna. För Gaby blev det i sin tur ett livsprojekt att återuppbygga tehuset, vilket skedde 1990. 

I betraktarens ögon av Hans Caldaras

Sångaren Hans Caldaras skriver medryckande om sin uppväxt i memoarboken I betraktarens ögon. Vi dras in i cirkuslivets tuffa villkor och serveras kärleksfulla porträtt av många kända svenska romer.

Men det som stannar kvar i minnet är omgivningens helt olika attityder.

Att växa upp i enkla tält och kalla husvagnar, bortkörda från plats till plats, innebar på 1950-talet att somliga människor öppnade sina varma hem, bakade bullar och bjöd lille Hans på varm choklad.

Men precis som nu fanns folk som tände eld på lägren om natten och andra barn som flög på Hans med orden att ”nu ska du få din zigenardjävel” – attityder de måste fått från den vuxna generationen. Hans Caldaras berättar t ex om skräcken när han och hans mor sover i ett tält i centrala Jönköping (av alla städer).

Det som ändå förbättrats sedan 1950-talet är väl att myndigheterna blivit mindre rasistiska. Caldaras berättar om polismannen som for runt i deras husvagn och slog sönder allt med sin batong, och om svenska arméns krigsövning mitt inne i lägret.

Barn och vuxna traumatiserades av krigsleken men någon ursäkt kom aldrig från militären (något för nye ÖB att ta tag i?). Visst är det tänkvärt att de som utförde detta nu borde vara i 80-årsåldern och skulle kunna be om ursäkt…

En jättefin bok – som trots allt det här med antitsiganismen som ju fortfarande finns där under ytan och fram till våra dagar visat sitt vidriga tryne – emanerar humor och visdom. Så här fint beskriver Caldaras sin relation till Sverige, något att tänka på för både nationalister och (vi) andra:

”Jag skulle kunna hata och avsky allt som Sverige representerar. Men det gör jag inte. Jag ser mig själv som en del av Sverige. Jag är född i det här landet och har tillbringat hela mitt liv här. Det här är mitt land, mitt hem och det kan ingen neka mig eller ta ifrån mig.”

Hur formas våra värderingar?

Formas våra värderingar i barndomen? Är det då vi lär oss empati och medkänsla? Isåfall får väl kommunismen inga höga betyg – den lära som dagens östeuropeiska och ryska politiker en gång fostrades i. Själv gick jag i söndagsskola som barn. Det märks väl här på mina idealistiskt blåögda och godtrogna inlägg. För även om det mesta av metafysiken rämnat så grundlades en människosyn där.

Där i kapellets dragiga uthus växte jag till världsmedborgare och fick ett livslångt vaccin mot nationalism och föreställningen att gränslinjer påhittade i något forntida krig skulle skilja oss människor åt. Förutom det gamla Palestina blev Mali, Zambia och Centralafrikanska republiken verkliga platser. Jag minns att vi hade ett fadderbarn i Pakistan som vi varje vecka skänkte en slant, men framförallt fick vi följa ett annat barns uppväxt i en annan del av världen.

Nu vågar väl inte ens museer visa nickedockan och sången ”röd och gul och vit och svart, gör det samma har han sagt” känns inte så rumsren, men bakom de koloniala undertonerna låg den uråldriga grundprincipen att mänsklig samvaro bygger på att försätta sig i andras ställe.

Så hur sker denna inlärning idag när kristendom – för att inte tala om kommunism – är på dekis? Försjunken i sådana grubblerier på tunnelbanan hör jag två småtjejer – ettriga små besserwisserskor, men de stakar sig igenom en tidningsartikel och stapplar sakta fram genom ord som kvotflyktingar, yttrandefrihet och integration. Det var rörande och jag gladdes åt att medierna för ögonblicket fokuserar på det positiva, på det som stärker och förenar oss – åtminstone den överväldigande majoriteten av oss.

Svenskt engagemang för armenierna 1915

Flyktingbarn tittar in i kameran 1915

Bild från 1915 i Göran Gunners bok

Idag är det hundra år sedan folkmordet på över en miljon armenier accelererade på ett fruktansvärt sätt i det osmanska väldet. Detta var innan staten Turkiet bildades och ingen nu levande bär skulden. De ”ungturkiska” ledare som redan 1919 (i sin frånvaro) dömdes för ”brott mot mänskligheten” är varken unga eller levande längre. Men denna minnesdag är ändå oerhört viktig för hela mänskligheten.

Kristian Gerner och Klas-Göran Karlsson kallar (i Folkmordens historia) händelserna i det osmanska riket för ”arketypen” för 1900-talets folkmord. Till skillnad från tidigare utrotningskrig var detta planerat av en stat och riktade sig mot en kategori av landets egna medborgare.

Men redan åren 1894 till 1896 genomfördes på sultanens order massakrer på tusentals armenier. På den svenska beskickningen gömde Charles Fredholm några förföljda och en författare med det svårgooglade namnet Maria Arnholm (som förra jämställdhetsministern) reste i området. Hon använde i en bok från 1907 ordet ”folkmord”.

Ungturkarna störtade 1908 sultanen och upphävde det gamla milletsystemet som gav skyddsstatus åt kristna och judiska minoriteter. Turkisk nationalism blev statsideologi och under Första världskriget sågs armenier och andra kristna minoriteter (greker, assyrier, syriander, kaldéer osv) som kollaboratörer till Ryssland eller England.

Sverige höll sig neutralt men var vid den här tiden ett av Europas fattigaste länder. Skaror emigrerade till Amerika och särskilt under 1917 rådde hungersnöd.

Ändå var engagemanget för armenierna stort. I Göran Gunners bok Folkmordet på armenier sett med svenska ögon citeras en lång rad vittnen och rapportörer.

Informationsöverföringen tog visserligen längre tid än idag men det fanns en mångfald av medier för den intresserade. I maj 1915 skrev till exempel Missionsförbundets dagstidning Svenska Morgonbladet om ”Fruktansvärda massakrer i Armenien”. ”En nation massakrerad” löd en rubrik i Göteborgs Handels- och Sjöfarts Tidning.

Ambassadör Cossva Anckarsvärd skickade hem rapporter som nådde utrikesminister Knut Wallenberg (han med Alice och stiftelsen) inom en vecka. Målet för den osmanska politiken beskrevs som ”den armeniska nationens utrotande”.

Som militärattaché i Konstantinopel (dagens Istanbul) var Einar af Wirsén nödgad att hålla lägre profil, men i hans memoarer heter kapitlet om armenierna ”Mordet på en nation”. En av hans tyska kolleger hade viskat att ”armeniermassakrerna äro världshistoriens största bestialitet.” Detta är intressant eftersom ungturkarnas band till dåtidens Tyskland var starka. Många av ledarna hade utbildats av tysk militär och i Berlin fick de en fristad efter 1918. Det ska påpekas att dagens Tyskland är det land i världen som bäst arbetar med att öppna upp och bearbeta sin egen historia.

Vi kan också stärkas av att det alltid har funnits människor som protesterar. En tysk missionär lyckades få audiens hos krigsminister Enver Pascha, dock utan resultat. Och enligt Ben Kiernans bok Blod och jord vägrade guvernörerna i Ankara och Aleppo att lyda order från Konstantinopel.

I Sverige verkar frikyrkorna haft medkänsla med ett förtryckt kristet folk. Men även författare som Natanael Beskow och Karl Gustav Ossiannilsson tog ställning. Katoliken och socialisten Marika Stiernstedt höll ett två timmar långt föredrag om armenierna på ett möte där även Stockholms borgmästare Carl Lindhagen vädjade till riksdag och regering att agera.

1800 personer betalade inträde på 25 öre till mötet som även bjöd på sång av Stockholms arbetarsångkör. Men att uttala sig var då som nu inte okontroversiellt. Före mötet ringde regeringen upp Stiernstedt och bad henne hålla sig neutral. Polisen stod utmed väggarna i hörsalen.

År 2010 röstade Riksdagen för att det som skedde 1915 var ”folkmord”. Det ljuder som ett viktigt – men långsamt – eko av Hjalmar Brantings tal i mars 1917. Han var då en av de första europeiska politiker som talade om ”ett organiserat och systematiskt folkmord”.

Det fanns förstås de som inte höll med eller som valde att se ur andra perspektiv. 1916 reser upptäcktsresande Sven Hedin med tåg från Aleppo till Bagdad. Vid stationerna ritar han skickligt av armeniska flyktingar och skänker storsint bröd och slantar. Men Hedin var god vän med de ungturkiska ledarna och trodde inte på några grymheter eftersom det ”stred mot osmanernas natur”. Hans siffra för dödade armenier slutade trots detta på 350 000.

Hedin adlades men desto ädlare var sådana som Alma Johansson. Hon verkade 1915 som barnmorska och sjuksköterska bland föräldralösa armeniska barn. De sista 20 åren av sitt liv ägnade hon åt armeniska flyktingar i bland annat Grekland.

För historieskrivningen har denna svenska missionär blivit ett viktigt ögonvittne. I staden Mush där hon bodde hade guvernören redan 1914 öppet kungjort att utrotningskrig planerades. Johanssons brev till Sverige var kodade med bibelord för att ta sig genom censuren. Till exempel ska ”Jer 5:30” utläsas: ”Fasansfulla och skrämmande ting sker i landet.”

Idag finns ett monument över Alma Johansson i Jerevan och varje år vallfärdar svenska armenier till hennes grav på Skogskyrkogården.

Och visst är det viktigt att minnas. När Hitler 1939 proklamerade sin folkmordspolitik yttrade han i ett tal: ”vem minns idag armenierna?”

Idag är det många som gör det. Fast vi får inte förtränga att i de öknar där armenierna svalt ihjäl pågår nu liknande grymheter. Där behövs nu som då en internationell närvaro som kan vittna och rapportera. Och här hemma en allmänhet som bryr sig och kan identifiera sig med människor i nöd.

En 1600-talsgrevinnas memoarer

20150416_074817Agneta Horn – ett liv i trettioåriga krigets skugga
(Norstedts 2015)
av Karin Milles

År 1629 föddes Agneta Horn, rakt in i en av stormakten Sveriges mäktigaste familjer. Morfar var självaste Axel Oxenstierna minsann. Men börd är inget vaccin mot olycka. Medan fadern greve Gustaf far runt och krigar i Europa får ”kära fru mor” Christina pesten och dör ifrån sina två små barn.

Barnflickan Ingrid tog över. Hon brukade låsa in barnen över dagen med ett stop öl på bordet. Lillebror Axel var snart död. Själv levde Ingrid runt med ”busar” där nere i Stettin och var snart med eget barn.

För att bli kvitt detta (busfrö…) tog hon ”merkurium” och gick en kvalfull död till mötes. Det är en fruktansvärd scen, men Agneta har förstås inte mycket till övers för den som nära nog orsakade även hennes död. 

Agneta Horns självbiografi är kanske den första som finns bevarad på svenska. Den skrevs troligen i början av 1650-talet, när hon var lyckligt gift med sin Lars Cruus och såg tillbaka på en barndom bland fosterföräldrar och släktingar som var dag pinat henne med sina ränker och tjuvnyp. Det enda flämtande ljuset i detta svenska mörker var morföräldrarna Oxenstiernas.

Det är rörande att följa den unga tonåringen (sådana fanns inte på den här tiden…) i hennes kamp och lirkande för att få bli gift med den man hon älskar. Men sidan med det ståtliga bröllopet är utrivet ur självbiografin. Karin Milles hittar små glödhål på sidorna runtom…

Sammanvigningen stod hur som helst fredsåret 1648. Men Agneta är glad att hinna med lite spännande krig med sin härförare innan han insjuknar och dör 34 år gammal under ett fälttåg i Polen.

Hemma i Sverige ”dankar” drånning Kristina av och Agneta lever ända till 43 års ålder. De sista åren som härskarinna över många gods och gårdar – som blev hennes efter att ha utgått som segrare i en arvstvist med styvmodern.

Men rikedom verkar inte göra henne särskilt lycklig. De tättskrivna bladen är pepprade med Jobcitat och i mindre tunga stunder någon psaltarpsalm. Hennes sista stora projekt var utsmyckningen av Björklinge kyrka.

Tack vare denna högreståndsdams utbildning och möjlighet att sitta på sitt slott och sammanställa barndomsminnen har vi denna unika inblick i 1600-talets tänkande – en flickas, bruds och slottsfrus tänkande. Milles dras in och fascineras – så ock jag.

Läget för Moder Jord i Evos Bolivia

Bolivia har en myndighet för värnandet av Moder Jord. Fast de 16 tjänstemännen där har det inte så lätt. På tio år har bilparken tredubblats – och även användningen av smutsig venezolansk diesel. På landsbygden dundrar numera motorcyklar (Husqvarna osv…) fram där det bara för några år sedan var cykel som gällde.

En bonde i byn Choro norr om Cochabamba berättade att de helt nyligen övergått från häst till traktor, från fårskit till konstgödsel och att ”djuren inte trivs här längre” pga att odlingarna besprutas så hårt. Att hitta ekologisk mat har jag inte lyckats med än men det finns säkert specialbutiker. Sopsorteringen ska vi inte tala om…

Men om energin kanske: När jag besökte Bolivia för 20 år sedan var egna solpaneler populära på landsbygden. Nu står elstolpar på varje backkrön (och stör mitt fotograferande dessutom…). Landet med 300 soldagar borde vara perfekt för solenergi men istället planeras kärnkraft med Irans hjälp. Irans bistånd till Bolivia är förresten 50 gånger större än Sveriges enligt en uppgift. En annan supporter är Kina som skickat upp en särskild satellit som ger tv och 4G-internet i varje boliviansk bergskreva (fantastiskt bra och lustigt att det är just Kina som gynnar detta).

Evo Morales må ha ställt om klockan uppe på parlamentsfasaden så att den nu går baklänges (sant!), men projektet – det som 60 procent av folket röstar på – verkar vara att föra in Bolivia bland oss andra i den moderna världen. Motorvägen genom en stor nationalpark i Amazonas – en av de få nyheter som nådde Sverige – blir begriplig i detta ljus.

Visst är det fascinerande med den fattiga barnarbetaren och sedermera kokabonden (tidvis kriminellt) med bara några års skolgång som även trotsar den ingrodda rasismen på ett nytt sätt. Men opposition är också viktigt i en demokrati – och demokrati är det de allra flesta vill förverkliga här. Det gröna partiet fick dock bara några ynka procent i förra valet. Fast i kommunalvalet i mars spås högern knipa huvudstaden och det brukar ju på sikt varsla illa för de sittande. Fast då läggs väl myndigheten för Moder Jord ner…

Svensk-colombianerna Georg och Marta Dahl

Böcker av Marta Dahl

Böcker av Marta Dahl

Georg Dahl (1905 – 1979) var värmlänningen som flyttade till Colombia för att njuta av det vilda livet och utveckla sitt jakt- och fiskeintresse. Dessa ledde honom till en professorsstol i ichtyologi (fisklära) i Bogotá och chefsposten för fiskeridepartementet i Cartagena vid Karibiska havet.

Mustiga jakt- och fiskehistorier är också grundstråket i hans böcker, men där finns också stor humanism och äventyrslusta i Sven Hedins och Sten Bergmans (en annan värmlänning) anda.

I Äventyrens män (1946) drar han välformulerade skrönor om de gamla conquistadorerna. För den som vill lära känna Latinamerikas historia på ett livfullt sätt är boken en ögonöppnade – om än med pojkboksskimmer.

Kvar i mitt sinne står till exempel Núñez de Balboas strapats över Panamanäset. När han den 25 september 1513 – mer än 20 år efter Columbus landstigning på Bahamas – blickar ut över Stilla havet står det klart att Nya världen inte bara är en indisk ö utan en kontinent omgiven av två vidsträckta hav.

Men som strapats är förstås Jiménez de Quesadas årslånga kamp genom Magdalenaträsken mot det hägrande El Dorado svårslagen. Av 900 spanjorer försmäktade över 700 i hettan innan man nådde Bacatá i kärnan av Muiscas land.

Senare år 1538 dök Belalcázar upp från söder och tysken Federmann från nordost. Vem skulle inte vilja höra deras snopna samtal där i det gröna höglandet… Grönt ja – men inte mycket guld som glimmade.

Georg Dahl hade föregångare i familjen de Greiff som utvandrade till Colombia på 1820-talet och Gustaf Bolinder som på 1920-talet var den stora svenska berättaren från detta Sydamerikas västra hörn – med fantasieggande titlar som Det tropiska snöfjällets indianer (1916).

Även Bolinder blev förresten professor i Bogotá. En annan snarlik berättargestalt var Rolf Blomberg som nog blev vida mer känd än Dahl.

Under 1930-talet var Colombia inne i en relativt lugn period, åtminstone i jämförelse med Europa. Dahl försökte locka svenskar till landet som då hade en befolkning på enbart sju miljoner och stora obebodda vidder.

Fästmön Marta var kanske den enda han trots allt lockade över och de byggde ett enkelt hus på pålar mitt inne i embaráfolkets skogar. Inte minst genom att fälla en och annan svartbjörn vann Georg Dahl lokalbefolkningens förtroende.

Men säkert också genom ett intresserad och människovänligt förhållningssätt. Läromästaren i denna människosyn var för Bolinder, Blomberg, Dahl och många andra förmodligen den dåförtiden världsberömde etnografen Erland Nordenskiöld – död i Göteborg 1932.

Fru Marta skrev barnböcker med Colombia som miljö. Säkert var de egna barnen de första som fick höra berättelserna på svenska. Jag har tre av dem i mitt bibliotek och ska ta fram dem för läsning någon kväll när längtan till Karibien sätter in.

I övrigt vet jag inte så mycket om familjen Dahls vidare öden. Förmodligen slutade de sina dagar i Värmlands skogar. Georg Dahl är begravd på kyrkogården i Kristinehamn.

Skicka gärna mer information till emil@erdtman.se så fyller jag på.

 

 

 

 

 

 

 

Bok: Osten och maskarna av Carlo Ginzburg

Mjölnaren Menocchio från bergsbyn Friuli tänkte på sitt eget sätt. Han trodde världen var som en ost där änglar och människor framträdde likt maskarna i osten.

Gud hade nog inte skapat världen ur intet, utan var själv ett med luften, jorden, vattnet och elden. Jesus var kanske en profet och förebild, men inte Guds son. Och mycket tydde på att själen dör med kroppen.

Menocchio läste böcker – möjligen Koranen som översatts till italienska under det humanistiska 1500-talet, men han tänkte enligt historikern Carlo Ginzburg självständigt utifrån böckerna – och enligt Ginzburgs tes utifrån en nedärvd folklig världsbild som parallellt med kyrkans teologi levde vidare genom seklen.

Det som skilde Menocchio från andra fritt tänkande lantbor var att han talade vitt och brett om sina tankar. Och han såg fram emot att ”sjunga ut inför de höga herrrarna”, vilket var det öde som väntade de frispråkiga.

Inkvisitionen pressade Menocchio på om hans tankar kom från Gud eller Djävulen. Efter långt funderande kom han fram till att han nog grävt fram det mesta ur sitt eget huvud.

Mjölnarskrået stod enligt Ginzburg utanför och mittemellan bönders och godsägares mer ordnande sociala världar. Kvarnen ägdes ofta av en adelsmän och kunderna var förstås bönder.

Däremellan – och med kontakter åt båda hållen – stod mjölnaren. Förutsättningar fanns för tankar bortom samhällets sociala skrankor. Men nådde tankarna kyrkans domstolar låg man illa till, särskilt utan starka sociala skyddsnät.

Efter tuffa fängelseperioder och utdragna kniviga förhör dömde påven Clemens VIII Menocchio till bränning på bålet. Att hans elva barn vädjade om att få tillbaka sin pappa bevekade inte en 1500-talspåve – själv jurist och inte alls så ”mild” som namnet Clemens förleder en att tro.

Att kyrkomännen – upp till den helige Fadern själv – var så besatta av hur tankarna fladdrade i var mans knopp inger ju viss fasa, men att så skedde är anledningen till att vi idag kan skåda in en enskild 1500-talshjärna.

Dagens öppenhet på Twitter och Facebook blir en källa för framtiden, men ger en långt mer friserad och tillrättalagd bild än de gamla inkvisitionsprotokollen.

Efter läsningen av Ginzburgs bok gläds jag över att leva i en tid då tanken är fri, men hur mycket vågar vi egentligen ”sjunga ut”? Säkert lägger vi hämsko på många tankar som kan vara stötande eller stickande för omgivningen.

Men samhällets intolerans för individuellt tänkande var nog särskilt hård vid 1500-talets slut. Skräcken för avvikelser var stor när katoliker och protestanter formerade sina världs- och hotbilder i varsitt läger. Däremellan klämdes anabaptister, ateister och helt unika tänkare – som vår mjölnare från Friuli.

/Ginzburg, Carlo (1976) Il Formaggio e i vermi – Osten och maskarna (1983)

Min mormors far

Emil Lundqvists grav

Emil Lundqvists grav

Emil Lundqvist föddes år 1871 på gården Bössekärr i Gustav Adolfs socken norr om Habo. Han bodde även som barn på gården Lagga som familjen köpte år 1881.

Sockennamnet Gustav Adolf kommer sig av att bönderna i den mer tätbefolkade norra delen av socknen ville flytta Fiskebäcks kyrka ditupp. När så kung Gustav III gav sin tillåtelse till flytten uppkallades socknen efter kronprins Gustav Adolf (sedermera kung Gustav IV Adolf och slutligen ”överste Gustavsson”).

1780 monterades alltså Fiskebäcks kyrka ner och återuppstod som Gustav Adolf. Kungens villkor för flytten var att kyrkogården i Fiskebäck bevarades. På 1930-talet rustades kyrkogården upp i ett för tiden unikt samarbete med Ekets missionsförening. 1939 invigdes det nuvarande kapellet.

Längst bort på kyrkogården vilar min mor Iréne Erdtman (1943 – 1973).

Bössekärr

Bössekärr

Emil Lundqvist arbetade i sin ungdom på gården Ulvestorp, men flyttade 1905 med sin bror Johan till Nissafors utanför Hestra i Småland. Där drev de affär på det som nu är Köpmangatan och med tiden även en filial i Öreryd, byn som senare – under Andra världskriget – blev ett hemligt centrum för den norska motståndsrörelsen.

Brodern Oskar med familj kom också till Nissafors där han var affärsman inom sågverksindustrin. Emil gifte sig 1907 med Augusta och fick under tiden i Nissafors barnen Ruth 1909, Sara 1912 och Bertil 1914. I kyrkboken för Källeryds socken har barnen skrivits in som ”odöpta” eftersom familjen var fribaptister och praktiserade dop i vuxen ålder (jag får skriva mer om detta samfund en annan gång).

Under Första världskriget stannade många av sågverken och tiderna var svåra. Bröderna återvände till Habo 1917, där Emils familj först flyttade in i Nyholm – ett hus med samma namn som hemmet i Nissafors hade haft – men köpte året därpå Sörgården i Nedre Starbäck.

Långhult

Långhult

Barnen sattes i fribaptistsamfundets friskola som startade i Gullskog, men sedan flyttade över till gården Långhult. Fotografen Thyra Pettersson anställdes som lärare av fribaptistförsamlingen i Gustav Adolf (även kallad Starbäcksförsamlingen efter missionshuset i Starbäck).

Skola och lärarinnebostad fanns på övervåningen hos Anderssons i Långhult. För att komma till skolsalen gick man genom köket och Thyras bostad. Skolan hade som mest tolv-tretton elever och fungerade fram till 1926. I fribaptisternas friskolor användes inte Luthers katekes och ämnet historia lästes inte eftersom det ansågs onödigt. Till det positiva hör att aga inte tillämpades.

Gustav Adolfs kyrka

Gustav Adolfs kyrka

Eftersom skolvägen från Sörgården var lång bodde barnen ibland över hos farmor och farfar i Lagga. Emil själv var de sista åren av sitt liv handelsresande inom skog och virke. Han dog i sviterna av spanska sjukan 1922, bara 51 år gammal. Hans sista viloplats finns på Gustav Adolfs kyrkogård med texten ”Emil Lundqvists familjegrav”.

(Fakta: Bl a Inger Malmborgs artiklar i Habobygden)

 

Jeziderna

Berget Sinjar

Berget Sinjar

Jeziderna i norra Irak utsätts nu för ett försök till folkmord. Men det är inte första gången denna minoritet förföljs. Själva räknar jeziderna 72 massakrer genom historien, och genomlider alltså nu den 73:e. Upp mot 50 000 befinner sig på berget Sinjar där jeziderna har en gammal helgedom.

En annan fruktansvärd massaker inträffade den 14 augusti 2007 då Al-Qaeda körde in tonvis med sprängmedel i två jezidiska byar. Enligt Röda halvmånen dog 800 och dubbelt så många skadades – det största enskilda attentatet under det senaste decenniet i Irak.

Jezidernas antal har minskat det senaste seklet. Kanske finns någon miljon runt om i världen, varav några hundratusen i norra Iraks kurdiska del. För Sverige rapporteras 4 000. Jeziderna talar kurmandj-kurdiska och arabiska.

Jeziderna värnar sitt oberoende. Under folkmordet på armenierna 1915 gav de skydd åt de kristna och vägrade enligt en berättelse jag hittar på nätet att lämna ut dem till de osmanska härskarna.

Att jeziderna blev Islamiska statens första offer hänger nog samman med ett missförstånd kring den jezidiska religionen, som har gamla influenser från zoroastrism, manikeism och gnosticism.

Jeziderna vördar sju änglar (varav två kvinnliga), där påfågelsängeln Melek Taus är den ledande. Ett annat namn på Melek Taus är Shaytan och förmodligen därför har jeziderna misstagits som ”djävulsdyrkare”.

Vad som triggade det svenska operametalbandet Therion till den mäktiga låten Melek Taus (och några andra ”jezidlåtar”) vet jag inte riktigt. Videon är rik på jezidiska symboler som ljus, ormar och påfågelsögon.

Templet i Lalish

Templet i Lalish

Varje sommar hålls en sjudagarsfest vid templet i Lalish, där Melek Taus-avataren Adī ibn Musāfir al-Umawī ligger begravd (död 1162). På bilden syns ett tempelkomplex med spetsiga torn i tegel.

På en amatörfilm om jeziderna framträder fridfulla människor (till panflöjtskomp) med respekt för det heliga. Min önskan är att de skulle bemötas med samma respekt och att deras unika kulturskatter skonas!

(uppgifterna saxade ur Wikipedias hav av kunskap)

 

 

Villa imperial de Potosí

På nationalmuseet i Sucre finns en detaljerad 1700-talsmålning över staden Potosí i Bolivia – då en av kontinentens största och rikaste städer. På Caspar Miguel de Berríos verk kan man studera samhällsklyftorna genom klädsel och arkitektur, till exempel hur vatten leddes in till palatsen runt kyrkan via stora dammar bakom Cerro rico, det berg som staden uppstått kring – och som syns här på flera av mina bilder från 2014.

Vetenskapshistoria över gränserna

Ibn Sina föddes utanför Buchara i nuvarande Uzbekistan. Han var en nyfiken kille och lärde sig indiska räknetecken av en grönsakshandlare på torget. Tidigare hade både romare och greker använt bokstäver för att räkna, men grönsakshandlarens så kallade siffror var så mycket smidigare.

Ibn Sina tog intryck de grekiska filosoferna, men Aristoteles Metafysiken förstod han inte riktigt ens efter 40 genomläsningar (och då kunde han den utantill).

Själv skrev han 450 böcker, bland annat en medicinsk uppslagsbok i fem band. Den användes som standardverk i Europa fram till 1600-talet och har gett honom epitetet den moderna läkarvetenskapens fader.

Ja, Ibn Sina – eller Avicenna som vi säger i Väst – var en lärd muslim som för tusen år sedan kombinerade antikens vetenskap med den arabiska. Det medeltida Europa tog honom till sig och fick därmed tillgång till den grekiska och romerska kunskap som gått förlorad efter romarrikets undergång.

Ursúa av William Ospina

Columbus kom till Västindien 1492, Hernán Cortés intog Tenochtitlan 1521 och Francisco Pizarro Cuzco 1533. Ungefär så mycket lär man sig i skolan. Men givetvis fanns många fler gäckande gestalter vid erövringen av Amerika.

Jag tycker själv att Nuñez de Balboas ”upptäckt” av Stilla havet i september 1513 är nog så storslagen. Det var då européerna på allvar insåg att det inte var Indien, utan en helt ny kontinent man hade att göra med.

En annan av dessa ”erövrare” (conquistador) var Pedro de Ursúa, skönlitterärt skildrad av den colombianska författaren William Ospina. Det är tre volymer, varav jag läst den första ”Ursúa” (Alfaguara 2005) på knappt 500 sidor. Inköpt på ett antikvariat i Medellín 2012.

Erövringen var grym och hänsynslös. Redan efter några decennier var stora folkgrupper utrotade. Kanske försvann 95 procent av ursprungsbefolkningarna i Amerika på hundra år. Är det världshistoriens största folkmord?

Många som seglade över var unga män som sökte äventyr och rikedomar. Eggade av Spaniens fördrivning av morer (muslimer) och judar år 1492 såg de sig som rättmätiga herrar över hela den västra hemisfären. (Påven Alexander VI hade i Tordesillastraktatet från 1494 delat upp jordklotet mellan spanjorer och portugiser.)

För att få ut vinster på plantager och gruvor krävdes arbetskraft. När den inhemska var uttömd började man redan 1518 skeppa över afrikanska slavar. Ingen hållbar ekonomi precis.

Omoraliska handlingar enligt oss, men delvis även för några av den tidens lagar. 1512 gavs ursprungsbefolkningen vissa rättigheter i Burgoslagarna och 1542 förbjöds erövringskrig och slaveriet på erövrad mark (encomiendas) reglerades. Men Europa var långt borta. Lagens arm nådde inte riktigt över Atlanten.

Den främste företrädaren för rätten är i romanen förutom en viss Armendáriz biskop De la Gasca som var kejsar Karls utsände (1546) för att styra över kolonierna från Lima. Kontrasten mellan rättsprinciper och erövrarnas livsnjutarfilosofi är en viktig förtjänst med boken.

Ursúa tillhörde dem som jagades av rättvisan för sina krigsbrott, men skyddades av desto fler. Hans vänner var som han själv motståndare till att kejsaren i Europa la sig i deras fria jakt på guld. Och de tyckte nog att de gjorde väl så mycket för Spaniens sak. Ursúa grundade staden Pamplona samt Tudela som raserades av ursprungsbefolkningen.

Ospina lyckas infoga många historiska namn och platser, men får inte riktigt liv i dem. Han beskriver vackert flora och fauna i detta Nya Granada (dagens Colombia), men människorna förblir diffusa och svårfångade.

Historien berättas av en yngre vän till Ursúa. han kan mycket väl kan ha hyst stor beundran för huvudpersonen men borde kanske som ”mestis” ha haft större inlevelse med landets ursprungsinvånare.

Dessa blir nu en fientlig anonym massa, förutom några konturer till gestalter, till exempel Ursúas undflyende älskarinna Z´Bali. Bundsförvanten Oramín är fint beskriven. Dessa namn får lov att fingeras eftersom historieskrivningen inte förevigat annat än spanjorernas namn.

Ursúas törst på guld har ett sorgligt skimmer över sig. Landet där guldet skärs med täljkniv – El Dorado – flyttas längre och längre bort i fantasin, in i otillgängligheten – en gäckande hägring lik de eviga ljusblixtarna i Catatumbo vid Maracaibosjön.

Tidens makabra törst på dödande och krigssegrar löses litterärt genom att Ursúa helst inte vill tala om sina värsta illdåd. Så kan det ha varit. I en parentes beskriver författaren hur hundarna dresseras till att slita människor i stycken.

Ja, hur ska man skönlitterärt skildra en conquistador? En person som är så väsensfrämmande från vår tid. Vårt avstånd till 1500-talets spanska erövrarkrigare har nog blivit för stort för att vi riktigt ska känna med och för dem.

20130505-114852.jpg

Jakten på El Dorado

År 1537 drogs snaran åt kring konung Tisquesusa av Bacatá – nuvarande Bogotá. Hans rike blomstade visserligen men flödade inte av allt det guld som européerna tänkte sig – El Dorado. Var guldet månne föda åt de metallbeklädda riddjur som européerna kom farande på? Vad annars kan förklara deras raseri? Var det tankar i Tisquesusas huvud? Inget vet…

Från norr kom den lärde advokaten Jiménez de Quesada med sina mannar. Av dessa dog 600 under den årslånga vandringen genom de heta träsken kring Magdalenafloden. Men vad väger ett människoliv mot guldet? Mycket lätt, mycket lätt. Bara ett hundratal besteg Anderna och utkämpade tillsammans med Tisquesusas fiender i Tunja striden om Bacatá. 1538 kunde den första katolska mässan firas och landet uppkallades efter den sista stad som morerna försvarat i Spanien: Nya Granada.

Men fler guldhungriga erövrare var i antågande. Från söder kom den ärelystne Belalcázar, som arbetat åt bröderna Pizarro i Peru men drömde om ett eget välde. Det mjuka efternamnet Moyano hade han bytt mot det arabiskklingande Belalcázar. Redan hade Quito och Popayán lagts under hans egid.

Från öst kom de tyska bankirernas man: Federmann från Ulm, ståthållare i Klein-Venedig (Venezuela på spanska). Även bland hans skaror dog de flesta på vägen. Uttröttade nådde Belalcázar och Federmann Bacatá, bara för att inse att kampen var över och staden redan intagen.

Visst stred de tre herrarna mot varandra ett tag, men enades snart om att tillfråga kejsar Karl om vem av dem som skulle härska över det nya landet. Tillsammans begav de sig hem till Europa och la fram sin sak inför Karl, i vars kejsardöme solen aldrig gick ner. Som tysk-romersk kejsare hade han förutom Nederländerna ärvt Spanien med dess besittningar från Filippinerna i öst till Mexiko i väst.

Inför kejsaren drog Federmann det kortaste strået. Han dog i fängelse något år senare. Jiménez de Quesada blev bara hedersguvernör och dog i spetälska, visserligen 70 år gammal. Belalcázar fick staden Popayán, men var knappast nöjd och lät mörda erövraren av grannprovinsen i norr: Antioquias grundare Robledo. Han dömdes då till döden men dog innan verkställandet.

/Fritt fabulerat om det koloniala Colombias historia.

20130328-181346.jpg