Vilhelm Ekensteen föddes 1941 och lämnade oss i september 2021, 79 år gammal. Han var aktiv inom DHR, Synskadades riksförbund och på senare år Förbundet (FÖR) delaktighet och jämlikhet. Mellan 1994 och 2020 var han ordförande för Intressegruppen för Assistansberättigade (IfA). I ungdomen inspirerades han av amerikansk medborgarrättsrörelse och den globala jämlikhetsrörelsen i kampen mot Vietnamkriget. I debattboken På folkhemmets bakgård från 1968 kallar han sig ”deciderat vänsterfrälst”. Han satt i Lunds kommunfullmäktige för Socialdemokraterna och i över 20 år i socialnämnden.
På folkhemmets bakgård
På folkhemmets bakgård är ingen partipolitisk bok, men driver ett jämlikhetskrav som grundas i en socialistisk samhällssyn. Analysen bygger på bearbetning och formulering av personliga erfarenheter i politiska termer. Denna erfarenhet bottnade för Vilhelms del i en tidig reumatism som medförde rörelsenedsättning och med åren allt större synnedsättning. I boken beskriver han i pregnanta ordvändningar hur ”dagarna rinner bort i gråaste tristess” på anstalternas stängda rum eller i ”anpassade” lägenheter utan möjlighet att studera, arbeta eller skaffa familj. Kollektivtrafiken gick inte att bruka och teater- eller restaurangbesök var inte att tänka på. Särskilt betonade han bristen på intellektuell (eller andlig som det hette) stimulans. Han var också en pionjär i att beskriva hur sexualiteten undertryckts eller helt förnekas för människor med funktionsnedsättning. ”Vi var separerade från resten av samhället och uppfattades inte som fullvärdiga människor”, sa han i den intervju jag gjorde med Vilhelm i hans hem i Lund hösten 2016.
Bortom anstaltstillvaron önskade Vilhelm att fritt få välja både vänner och vanor – gå ut utan halsduk eller röka sin cigarr och dricka sin konjak i lugn och ro. Om det är skämtsamt skrivet eller egna preferenser som skiner igenom är svårt att avgöra för mig. Men att han ibland använder rollförflyttning och humor som verktyg är klart. Som alternativet till socialpornografin där utsattheten exponeras i media utan åtföljande samhällsförändring gör han en inlevelse i hur andra ser på ”de handikappade” som numera dyker upp överallt med udden riktad mot ”vår attityd till handikappade”. Ja, de är ”finare än gamla damer och bräckligare än kinesiskt porslin”. Man vågar inte röra vid dem men heller inte låta bli. ”Ta mig fan, jag är rädd för handikappade.” (s. 41)
I min intervju betonade han de medborgerliga rättigheterna medan boken från 1960-talet mer uttrycker en önskan om ett humanistiskt samhälle där alla medborgare kan leva värdigt men också så ”normalt” som möjligt. Det innebär att uppleva problem och motgångar som alla andra, men också möjligheten att göra rätt för sig, vara medtrafikant, granne och till och med konkurrent i ”konkurrenssamhället”. Med transportmöjligheter (som ”handikapptaxi”) skulle till och med ”långliggarna” kunna yrkesarbeta och få ingå i en arbetsgemenskap för att därefter kanske kunna dra i väg på bio en kvart innan filmen startar.
Det relativa och revolutionära handikappbegreppet
På folkhemmets bakgård skrevs i en tid med en allmänt vedertagen strävan mot jämlikhet, men Vilhelms analys gällde att de materiella framstegen inte kom alla till del utan bara de som var ”produktiva”. Han menade att ett rikt samhälle med konstant standardhöjning även måste föra upp utsatta grupper ur nöden. ”Den uppoffringen borde det svenska folket klara”, skriver han på s. 42. I bokens efterord (av Erik Ransemar) beräknas industrilönerna 1968 vara dubbelt så höga som de inom skyddade verkstäder, där också arbete utfördes – men utan förhandlare i avtalsrörelsen. Jämförelsen stämmer till eftertanke 50 år senare då klyftorna vidgats än mer.
I På folkhemmets bakgård beskrivs handikapp som en belastning – socialt, ekonomiskt eller fysiskt. Det är samhällets utformning och ytterst den politiska viljan till inkludering som avgör denna belastning. Paralleller dras till hur främlingsrädsla mot ”utlänningar” fungerar. Även handikapp är en stämpel som håller människor inlåsta och passiva. För visst är det märkligt att man nästan måste bli USA:s president (Franklin D Roosevelt) för att inte räknas som handikappad…
Ändå sägs i boken att vissa handikapp går att förinta medan de fysiska blir kvar. Med ”de handikappade” avses därmed personer med fysisk funktionsnedsättning. Det problematiseras inte eftersom ”begreppet är så pass inarbetat, och dessutom så fritt från varje spår av negativa värdeladdningar att det bör behållas” (s. 31). Senare skulle Vilhelm använda funktionshinder för den kroppsliga aspekten – ett begrepp som ännu senare åter närmade sig det nu avlagda handikappbegreppet.
Vilhelms analys av en dialektisk motsättning eller ett samspel mellan kroppens förmågor och det omgivande samhället var epokgörande och la grunden till det så kallade relativa handikappbegreppet. Det i sin tur bar fröet till ett inkluderande förhållningssätt där personer med funktionsnedsättningar kan inlemmas i samhällsgemenskapen. Vilken betydelse denna samhällsanalys har ända in i våra dagar vittnar Jonas Franksson om i sitt minnesord över Vilhelm. Han kallar det relativa handikappbegreppet revolutionärt för sin tid men ”tyvärr lika revolutionärt idag”. Insikten att begränsningar och hinder beror på samhället var livsavgörande för Jonas men också Vilhelms påpekande om allmänhetens och politikers acceptans av rådande tillstånd.
Principfast rebell inom rörelsen
På 60-talet blev handikappföreningarna den huvudsakliga ”livsmiljön” för många. Vilhelms förordar däremot en organisering av typen dåtidens KRUM (Riksförbundets för kriminalvårdens humanisering). De handikappade själva ska driva sina frågor, inte någon riksdagspolitiker eller läkare (som man ofta valde till ordförande för att få en ingång i politiken eller vården). Specialorganisationerna för olika diagnoser skulle samordnas i ett ideologiskt tydligt organ som också skulle stötta de små lokalföreningarna i att driva på kommunerna. Denna intressepolitik (som det senare kallades) skulle skiljas från den kamratliga funktionen, som borde handla om att engagera och uppmuntra varandra (telefon föreslås) till diskussioner och kulturella aktiviteter.
Vilhelms kritik av funktionsrättsrörelsen fick honom att 1969 starta Antihandikapp tillsammans med bland andra Per Wickenberg och Mai Almén. Som bas låg synen på handikapp som en del av samhällssystemet. Ett samhälle för alla skulle därför motarbeta handikapp. En annan måltavla var tidens insamlingsgalor som enligt Vilhelm utgick från givarnas villkor och syn på mottagarna som hjälplösa. Genom att verka utanför politiken utlämnade dessa människors välfärd till frivilliga och därmed godtyckliga insatser. I min intervju uttrycker han oro för insamlingsgalornas återkomst.
Att ta emot statsbidrag tyckte han däremot inte var ett problem för funktionsrättsorganisationer som håller rågången mot staten tydlig, sa han. Men på en punkt var han benhård, nämligen att bara människor med funktionsnedsättning ska företräda organisationerna. En sådan debatt ledde till att han 2001 lämnade posten som vice ordförande för DHR – och enligt Jonas Frankssons dess ”inofficielle chefsideolog” – och bildade organisationen För tillsammans med stora delar av den avgående styrelsen.
Personlig assistans vid 52
60-talets Röda fjädern-insamlingar följde på Lis Asklunds avslöjande reportage inifrån vårdhem och specialskolor, och finansierade bygget att ”Fokus-hus”. Vilhelm var misstänksam och undrade varför inte tidens populära kollektivboenden skulle passa bättre. Men vissa behöver personal och när det gäller deras ”auktoritära drag” lyser kampviljan igenom. Frågorna om självbestämmande i vardagen aktualiserades på 80-talet då Adolf Ratzka startade assistanskooperativet STIL i Stockholm. När handikapputredningen sjösattes 1988 med direktiv om att bland annat undersöka möjligheterna till personlig assistans var Vilhelm liksom de flesta i den etablerade funktionsrättsrörelsen först skeptiska. Till Håkan Sjunnesson på tidningen Reflex berättade han 2014 att det ansågs utopiskt att röra sig fritt med personlig assistans. I stället ville man utveckla boendeservicen.
Men i en intervju med Assistanskoll 2017 berättade Vilhelm att han 1988 insåg att boendeservicen liknade de gamla institutionerna. Han anslöt sig till Adolf Ratzkas idéer och startade ett ”eget” projekt för personlig assistans i Lund. Det lever vidare än idag som kooperativet Lila. 1991 gav han tillsammans med Gerd Andén och P-O Bengtsson ut boken Assistansersättning: assistentprojektets idémässiga grundval. Den blev ett viktigt dokument vid skrivandet av lagen om stöd och service för vissa funktionshindrade (LSS). 1993 hade funktionsrättsrörelsen svängt och den politiska enigheten var nästan total. Vid riksdagens omröstning röstade bara Ny demokrati nej. Vilhelm var 52 år när han fick personlig assistans. Han beskriver det i tidningen Reflex som att bli myndig och för första gången kunna planera och råda över sin tid.
25-årig försvarskamp
Vilhelm ville helst av allt utveckla assistansreformen men i stället blev det en 25-årig försvarskamp mot försämringar. Redan 1995 års Assistansutredning föreslog besparingar genom att undanta barn men en tusenhövdad demonstration utanför Socialdepartementet stoppade planerna. IfA grundades 1994 och har genom åren arrangerat många debattforum och rådsmöten. Anna Barsk Holmbom har länge varit verksamhetsansvariga på IfA och skriver i ett minnesord att Vilhelm alltid argumenterade sakligt i alla assistansberättigades namn utan att lyfta sin egen situation. Detta bekräftas från allra säkraste håll när Vilhelms dotter skriver på Facebook att: ”Min pappa var humoristisk, fantastisk på att formulera sig, men lika fantastisk på att lyssna.”
Enligt Jonas Franksson delar IfA och STIL målbild men skiljer sig ibland åt vad gäller politisk strategi. När STIL sökte konfrontation ville IfA sitta med i utredningar och samråd för att påverka inifrån. En fråga IfA drev var att även de som fyllt 65 skulle få behålla sin personliga assistans. Att förlora stödet bara för att man fyller 65 kallade Vilhelm en ”dödsdom”. I framtiden ville han även få bort 65-årsgränsen för att beviljas personlig assistans.
Enligt Vilhelm krävs bra assistentlöner för att det ska gå att rekrytera. Han såg med oro på att riskkapitalbolag köpte upp assistansföretag eftersom fokus på höga vinster kan minska den så viktiga mångfalden av olika lösningar att välja bland. Det gamla kommunala monopolet får inte ersättas av nya monopol eller oligopol, sa han till Assistanskoll.
Lagens syften kvävs av byråkratin
Enligt Vilhelm är staten ytterst ansvarig för att genom myndigheter och domstolar förvalta de rättigheter politiken ger medborgarna. Han trodde på enighet över partigränserna när det gäller att förtydliga redan instiftade lagar. Men redan i På folkhemmets bakgård beskriver han hur staten pekar tillbaka på sin egen generositet i propositionstexterna alltmedan byråkrater och jurister undan för undan snävar åt lagtillämpningen och därmed mal sönder visionerna. En från början generös lag tillämpas ofta alltmer restriktivt genom tryck från informella och svårlokaliserade maktcentra.
Försäkringskassan behovsbedömningar på minutnivå utifrån en klassifikation av aktiviteter beskrev Vilhelm i en av Assistanskolls intervjuer som en skrivbordsprodukt med ett dogmatiskt och teoretiskt synsätt. Ett sådant kan leda till godtycke och inte den utlovade rättssäkerheten eftersom människors behov aldrig kan exakt förutses. Assistenten behöver därför finnas till hands för behov som kan uppstå. Och behov handlar inte bara om mat, hygien och kläder utan också om att kunna arbeta och/eller vara förälder. Efter sambon Gerd Petersons död 2001 var Vilhelm ensamstående far till deras gemensamma dotter. Han skriver i en berättelse på livsbild.se om hur avgörande assistansen var. Assistenterna åkte med dottern i karusellerna på Drayton Manor Park i England, dit de också rattade familjens Volkswagen. Men det var Vilhelm som styrde genom sin goda lokalkännedom och säkerligen pirrade det i magen även nere på marken när dottern tjöt av glädje högt däruppe.
Brandtal som hedersdoktor
Under senare år upplevde Vilhelm att stämningen blev alltmer hotfull i och med att besparingsargument blev rumsrena på bekostnad av reformens grundvärderingar om inkludering i samhället. Det talades heller inte längre om hur kostnadseffektiv assistansen är i jämförelse med institutioner, hemtjänst och särskilda boenden. Vilhelms säger också till Assistanskoll att acceptansen för assistansen visserligen vuxit men att han fortfarande möter människor som blir irriterade och provocerade av att människor med funktionsnedsättning finns i samhällsrummet. Till Reflex anförde han att detta motstånd beror på en oförmåga att leva sig in i andras situation men också en ovilja att se andra människor som jämlikar. Att fusk och kriminalitet inom VAB inte ifrågasätts på samma sätt som samma brottslighet inom assistansen hänförde han till en sådan människosyn.
In i det sista drev Vilhelm assistansfrågorna. Han inledde socialutskottets utfrågning om personlig assistans år 2018 och skrev enligt HejaOlika år 2020 till socialminister Lena Hallengren om hur hotad assistansreformen var. När Vilhelm utsågs till hedersdoktor vid Lunds universitet 2015 höll han enligt Niklas Altermarks Twitter ett brandtal mot den rådande politikens kollektiva bestraffning av alla assistansanvändare i namn av fuskbekämpning.
Dagen efter Vilhelms bortgång offentliggjorde regeringen direktiv om att utreda assistansens förstatligande. Visst hade han velat vara med då, men som Jonas Franksson skriver lever hans sätt att se på världen vidare. I den andan bör vi fråga oss om det vi upplever sker på grund av den egna kroppen eller förhållanden i omgivningen. En sådan analys leder till en samhällskritik långt bortom vårdfrågorna och till krav på en bred samhällsförändring för inkludering och jämlikhet. Trots sin kritik av funktionsrättsrörelsen skulle nog Vilhelm säga att den organiserade kampen behövs för att framtidens samhälle ska bli inkluderande, utan instängda bakgårdar.
Så här några dagar efter pappas död sitter jag med ett par brev han skrev och några kvarlämnade anteckningsfragment. Jag vill teckna en bild av honom utifrån dessa texter och vad jag tror att han själv skulle vilja bli ihågkommen för. Jag har valt att inte kolla upp alla fakta och detaljer eftersom det viktiga för mig inte är att årtal stämmer utan att känslan gör det. Det är alltså min känsla och min bild:
Lennart föddes den 6 mars 1945, alltså just som Andra världskriget höll på att ta slut och en ny era ta sin början. Men av det märktes ännu inte mycket på det enkla torpet Ulvsholm djupt inne i smålandsskogarna med Tingsryd som närmaste ort. Här var mor Nanny Erdtman född 1916 och hit flyttade Sven Johansson från grannsocknen Urshult när de gifte sig 1941. Efter att ha fått Inga-Maj och Börje väntade hon nu sitt tredje barn. Och hon väntade så pass att den långväga barnmorskan blev irriterad. Hon hade ju egna barn att ta hand om därhemma. Dessutom hade vattnet i brunnen frusit så storasyskonenens snögubbe fick läggas i storgrytan för att få vatten till att tvätta den nyfödde.
Lennart fick senare även småbröderna Egon och Sven-Göran och var alltså inbäddad mitt i syskonskaran. Hur inbäddad har var med tanke på sin medfödda synskada vet jag inte riktigt men på senare år berättade han gärna hur han med sina syskon fiskade i torvdammarna vid Duvetorp – och själv fick största abborren – och hur 30 enar bryskt fälldes för att bli till pilbågar. Alla familjemedlemmarna bidrog med arbete och på Lennarts lott föll hönsen och därför kallades han familjens ”hönekålle” (han hette också Karl). 1947 hade Sven tröttnat på att cykla de fem milen till jobbet på Sankt Sigfrids mentalsjukhus och köpte den lilla gården Sännaholm i Skir Viet söder om Växjö.
Skolgången – ljusa minnen av specialskola i Stockholm
Lennart gick sina två första skolår i Skirs skola men skickades sedan av skolmyndigheterna – som få föräldrar sa emot på den här tiden – till Tomteboda Blindinstitut i Stockholm. Han fick där gå om tvåan eftersom han av förklarliga skäl låg efter de andra i punktskrift. I liknande situation var en annan grabb på skolan som blev Lennart bästis. Som för så många var uppryckandet från familjen och placering vid en av tidens specialskolor ett trauma för denne Key, som därför tydde sig till den mer stabila och trygga smålänningen. Lennart fick ersätta både mamma och pappa, har han berättat. De båda grabbarna delade också sin frikyrkobakgrund och bjöd in de andra barnen till ”möten” men tystnade tvärt när vårdarinnorna kom förbi.
Att Tomteboda för Lennart inte blev en så uppslitande upplevelse tyder hans senare anekdoter om. Han pratade med förtjusning om huvudstadens spårvagnar och breda gator. När han en gång kom med tåget till centralstationen skulle en släktning som var stadsbud möta upp och ledsaga rätt. När han inte var på perrongen högg Lennart tag i ett annat stadsbud – som det verkar ha kryllat av – och frågade efter Erdtman, som kollegan förstås kände – det fanns ju bara en med det efternamnet. Hemresor fick bara ske vid loven men en påsk följde Lennart med Key till Töreboda i stället för att åka till familjen i Växjö. En gång lockades i alla fall Lennart hem till Växjö och det var när det skulle förrättas dop i Saron. Församlingen tillhörde dåvarande Örebromissionen, nuvarande Evangeliska frikyrkan, och efter att Sven haft en frälsningsupplevelse medan han arbetade på Ryhovs sinnessjukhus i Jönköping var detta familjens andliga hem. Ja, det var alltså Lennart som döptes och det förväntades inom denna baptistiska gren av kristendomen när man uppnått mogen ålder och kunde besluta att följa Jesus.
Fyran gick Lennart i en så kallad synklass på Vasaskolan vid Odenplan, medan han bodde kvar på Tomtebodaskolans internat där ”tanterna” höll ordning på barnen. Inför femman skickades han tillbaka till Skirskolan och fick på grund av sitt repeterade år turen att ingå i ett pilotförsök med nioårig grundskola. De flesta gick fram till den nioåriga grundskolans införande 1962 bara sju år i skolan. Därefter tog arbetslivet vid, men för någon med Lennarts dåliga syn återstod bara fortsatta studier. Kanske var det så man tänkte – inte dugde tocken heralu till noet redi’t a’bete, sa de kanske i Småland på den här tiden. Lennart gick alltså vidare till gymnasium på Katedralskolan i Växjö och valborgsmässoafton 1965 tog han studentexamen. Det var något man verkligen ”tog”. Skräcken för bakdörren där inga föräldrar utan bara skam och nesa väntade var påtaglig. Men Lennart kom ut den rätta vägen och beskrev sin studentdag som den lyckligaste dagen i sitt liv. Han hann också vara med vid 50-årsjubileet i Växjö 2015.
Släktens första student
Hösten 1965 gick det lilla flyttlasset till ett studentrum högst upp på Tomegapsgatan 13 i Lund där han läste historia och sedan religion. Lund är idag en storstad med över 100.000 invånare och till och med spårvagn men på 60-talet var det alltjämt vad konstnären Gösta Adrian-Nilsson kallade en ”akademisk bondby” kring den gamla domkyrkan. Ändå måste mycket i universitetsstaden varit okänd mark för Lennart. Kanske gick han på frikyrkliga studentföreningens möten, men om det var Fria kristliga studentföreningen vet jag inte. Kanske fanns det som senare både en konservativ och en liberal falang, en där man diskuterade tidens filmer men såklart höll tyst om biobesöken vid besök i hemförsamling. Kanske följde han på håll den teologiska debatten där uppsaliensarna kapitulerat inför Ingmar Hedenius filosofiska dråpslag och i ren självbevarelsedrift slopat den systematiska teologin till förmån för inomvärldslig livsåskådningsforskning. Allt medan Lund ännu var ett namn i den världsvida kyrkligheten med teologiska bjässar som Aulén, Nygren och Wingren. Men förmodligen höll han sig nog väldigt lugn och satt på sitt rum och kämpade med litteraturen. Om det vittnar alla understrykningar om böcker om USA:s historia eller Världens religioner. Han pratade om att han kanske sig ganska bortkommen. Inte så konstigt kanske eftersom han var den första ur sin ätt som anträdde både gymnasium och universitet. Hans självbild var också av att vara en lite udda och ”lustig” typ. Inför första mötet med sin blivande svärfar, en västgötsk kakelugnsmakare i tredje generationen, darrade han spänt. Men visst blev han väl mottagen som måg. Vem var då bruden?
Kärleken hittad – Iréne Lidhed
Lennart hade vid en gudstjänst i Saron blivit god vän med Rune Lidhed från Habo. Eftersom syskonen Erdtman brukade ta med sina vänner ut till föräldrahemmet efter gudstjänsterna var det inte så konstigt att Rune följde med dit även mitt i julstöket och då även drog med sin syster Iréne som var på besök i Växjö. Lennart skrev sedan ett första brev – fullt med bibelreferenser – och Iréne svarade direkt, som man kunde göra med den tidens postgång. I ett brev till en väninna från realskolan beskriver hon Lennart som ”rödhårig och jättetrevlig”. Vid Alla hjärtans dag 1966 fyllde hon kuvertet med små röda hjärtan, vilket Lennart tolkade som att det var dags att fria. Det gjorde han i nästa brev och helgen därpå åkte Iréne ner till Lund där hon sov över hos Lennarts svägerska, något annat gick inte för sig. Lennart irrade hemåt i natten och gick vilse på grund av att gat- och billyktor bländade honom i regnet – eller var det något annat som förvillade?
Irénes familj tillhörde dåvarande Fribaptistsamfundet som bland annat byggt ungdomsgårdarna Munkaskog utanför Habo och Furuboda vid skånekusten. På Furuboda startades 1967 kurser för personer som på grund av funktionsnedsättning inte fått gå i skola och Iréne anlitades som sjuksköterska. Nu var hon farligt nära Lund och på sin födelsedag i oktober åkte hon dit och köpte förlovningsringar med Lennart. De gifte sig i augusti 1968 på Munkaskogs ungdomsgård vid Vätterns strand. Iréne fick jobb på Barnkirurgen i Lund och därför kunde de nygifta flytta in i en av landstingets tjänstelägenheter på Möllevångsvägen 10. Som student skötte Lennart markservicen och stod varje kväll i fönstret och väntade med färdig middag på den plikttrogna sjuksköterskan som ibland dröjde kvar bland sina sjuka och skadade barn. Sommaren 1968 ägnades alltså snarare åt smekmånad än revolt och rop från barrikaderna. Men som många påpekat är denna bild av det legendariska årtalet ganska överdriven, även om det var just i Lund eller Uppsala det trots allt kunde märkas några krusningar på ytan. Men som Henrik Berggren noterar i sin bok 68 räknades de radikala vänstergruppernas medlemsantal i hundratal medan den svenska frikyrkligheten vid denna tid närmade sig en halv miljon. En Sifo-undersökning bland ungdomar samma år visade att bara en bråkdel testat droger och att hela 99 procent tyckte att de hade en bra relation till sina föräldrar. Lennart var kanske rätt normal trots allt.
Överklagade till Kungl Maj:t för att få jobba
Men det är klart, att vara synskadad student var ändå ganska udda. Men synskadan hade kanske inte bara varit till nackdel. Att gå direkt till universitetet utan att behöva kräla i leran på något regemente var en fördel. Andra fördelar hade genom åren varit att få julklapp av farbror Sven i Barnens brevlåda efter en ögonoperation och vinna en teckningstävling med motiveringen ”nästan blind”. Detta var nog även skälet till utnämnandet som ”bragdstudent” på Katedralskolan. Men fördomar och förmynderi skulle inför yrkeslivet sätta upp ett oväntat hinder för Lennart som tidigt fått arbetets värde djupt inpräntat. 1969 kom han in på Lärarhögskolan i Malmö men efter att han börjat ville skolledningen avbryta hans studier med hänvisning till synen.
Från folkskollärare Joelsson hemma i Skir kom uppmuntran att kämpa och två blinda akademiker, Kjell Ulmeryd och Bengt Lindqvist, sedermera socialminister, hjälpte honom att överklaga. Länsskolnämnden, Skolöverstyrelsen och regeringen sa nej, men slutligen avgjorde Kungl. Maj:t som ”medger med hänsyn till föreliggande särskilda omständigheter att Erdtman får, utan hinder av synnedsättningen, fullfölja utbildningen på ämneslärarlinjen vid lärarhögskolan”. Lennart beskrev denna ”strid” som förnedrande. Myndigheternas människosyn gick emot allt vad han som kristen trodde och tänkte om människors värde. Den seger han till slut vann – genom kungens nåd – gladde honom, men ännu mer att detta öppnade arbetsmarknaden för andra synskadade studenter efter honom. En annan seger som han var nära att vinna var den i 1969 års bibelolympiad som sändes på tv. Släkt och vänner satt bänkade och fotograferade av tv-rutan – detta program var ju fullt tillåtet – men i finalen var han så nervös att han inte ens kunde räkna upp tre händelser där talet 40 används i Gamla testamentet.
Nästa Hallsberg
Som färdig lärare sökte Lennart många tjänster och fick till slut napp på den helt nybyggda Transtenskolan i Hallsberg dit högstadieelever bussades och ”tågades” från hela kommunen – samt till gymnasieskolan Alléskolan strax intill. I Vikatorp strax utanför Hallsberg hittade det unga paret ett hus intill en grisgård men med skog på tre sidor och närkeslätten på den fjärde. En god grogrund för en växande familj… Det årets julmiddag hos Börje och Annelis Erdtman inne i Örebro fick ett bryskt avbrott när Emil ville ut och våren 1972 bjöd Emma på sätesbjudning. Folk förfärades över dessa gammalmodiga namn, men där var Lennart och Iréne före sin tid, även om annat i deras liv nu långt senare minner om en svunnen tid. Till exempel att det självklart alltid var Lennarts karriär som bestämde vart de flyttade. Men inte följde han helt normerna för hur en karlakarl skulle bete sig. Eftersom han aldrig körde bil cyklade han en dag in till Örebro för att köpa en sittvagn till Emma. På hemvägen hängde han vagnen efter cykeln, vilket några av hans elever fick syn på när han susade förbi Transtensskolan. Emma satt dock i säkerhet – så säkert det kunde vara i närheten av Emil – hemma i Vikatorp. Kanske bidrog rykten om en vårdslös barnafar till att han blev uppsagd våren 1972. Nej, förmodligen berodde det mest på 70-talets nya arbetsmarknadsregler om sist in först ut.
Avskedet förde in honom på ett sjätte studieår, nu i samhällskunskap och nationalekonomi på den filial som Uppsala universitet hade i Örebro. Där i staden låg förstås Örebromissionens högkvarter, som Lennart kanske besökte. Storebror var ju redan i unga år ett välkänt namn inom samfundet. Varje samfund och större organisation skulle ha en egen folkhögskola. Här höjdes utbildningsnivån för de egna medlemmarna, vilket bidrog till hela samhällets utveckling. Men folkhögskolorna utbildade inte bara för poäng och meriter, utan för att dana hela människor. Därför lades stor vikt vid konst, musik och andra kreativa uttryck. Örebromissionens folkhögskola låg naturskönt utanför Rimforska i södra Östergötland. I påskveckan 1973 fick Lennart följa med skolans styrelseordförande Per-Erik Boström till denna Liljeholmens folkhögskola för att ”avsynas” (hans eget ord) av rektor Paul Olin och hans efterträdare Carl-Axel Holm. Att han efter detta möte erbjöds en lärartjänst på Liljeholmen talade han livet igenom om som ett under.
28-årig änkeman med två små
Det var mycket som hände i Sverige och världen det här året. Kungen dör och en ny kröns, ett helt nytt statsskick klubbas igenom, för att inte tala om IB-affären, Norrmalmstorgsdramat och slutligen den världsomspännande oljekrisen som skakade den dåvarande världsordningen. Är inte tillväxten evig? Finns gränser för hur mycket olja vi kan elda upp? Lennart var samhällsintresserad men allt detta kom att överskuggas av sjukdom och död. Iréne hade sökt läkare redan i februari utan att något upptäcktes men vid påsken då Lennart besökte Liljeholmen konstaterades cancer i äggstockarna. Sommaren som följde reste paret runt med sin bil (och barnen?) bland släkt och vänner – i tron att cancern opererats bort. Åtminstone trodde Lennart det. Långt senare funderade han över om Iréne – med både sin medicinska kunskap och andliga intuition – hela tiden visste hur det var fatt.
För när flyttlasset skulle gå till Liljeholmen i slutet av juli tvingades hon åter in på sjukhus medan Lennart fick ordna med flytten. På den här tiden skulle patienten skonas från hemska besked och därför ringde läkaren Lennart och förklarade att hoppet var ute. De kom överens om att läkaren skulle berätta detta för Iréne vid nästa rond, men när Lennart kommer in till henne på kvällen frågar hon direkt om han pratat med läkaren. Det brister för Lennart men vad hon då viskade stannade kvar hos honom livet ut: ”Jag vet hur det är, men jag har fullbordat mitt liv”. Men självklart var inte allt detta så enkelt för någon. Det bads i kyrkor och kapell runtom i landet och de som besökte Iréne på sjukhuset kom med bävan och sorg. Fast när de gick därifrån förundrades de över att det var hon som tröstade, inte tvärtom.
Iréne hade en nära-döden-upplevelse där Jesus gav henne en sista frist att leva och på sin femåriga bröllopsdag den 10 augusti kom hon till Liljeholmen. Taxin från Örebro kostade 365 kronor, mindes Lennart eftersom han tvingades lägga ut detta belopp innan ersättning från Försäkringskassan kom. Under nästan två veckor på Liljeholmen fick Iréne träffa många människor som sedan mindes henne. Vaktmästaren Börje Persson snickrade ihop en vilstol. Och folk ”förundrades och förskräcktes över sorgen och kärleken i den lilla familjen”, skriver Lennart många år senare.
Den 23 augusti gick ambulansen tillbaka till Örebro. Hon tog farväl av sina två barn – ett och två år gamla – och uppmanade Lennart att ta hand om dem och söka sig en ny mamma åt dem. Lennart var mycket tacksam för att hon gett honom denna öppning och inte bundit honom i dödsögonblicket. De sista veckorna kom Iréne att stå nära avdelningssköterskan Hilda men det var Lennart som höll hennes hand i dödsögonblicket. Där vid gränsen tog Jesus över handen, brukade han berätta. Med all den övertygelse som trots allt vuxit fram dessa omskakande veckor sa han: ”Tack Gud för ett fullbordat livsverk, tack för en människa du har fått använda”.
Begravningen ägde rum på Fiskebäcks kyrkogård i Habo. Kistan lämnades ovanpå graven när familjerna begav sig till en minnesstund som förutom sorg präglades av den tacksamhet Iréne känt inför livet. Lennart klädde sig i vitt för att peka på hoppet och den himmelska glädjen. Han gick emot tidens kutym och hade barnen med sig på begravningen. Kanske trodde han att även de skulle förstå något av ceremonin men framför allt ville han ha dem nära – dem som han nu skulle leva vidare för. De är de barnen som numera sköter Irénes grav efter att storasyster Inger gjort det med stor omsorg under många decennier.
Liljeholmens folkhögskola blir räddningen
Lennart skulle senare i livet komma att arbeta mycket med frågor om sjukdom och sorg. Han läste böcker om sorgearbetets faser och människans behov av ritualer men menade själv att traditioner också kan bedöva medvetandet. Varje sorg måste upplevas individuellt som den kommer till en. Det starka mötet med döden tillsammans med Iréne hade lärt honom att den egna sorgen kan vara svår att förstå för andra. Visst hade han först känt sig övergiven och upplevt ett raseri mot Gud men genom att han och Iréne bearbetade detta tillsammans inträdde slutligen den där tacksamheten över ett fullbordat liv. Guds närvaro och omsorg uppenbaras mitt i livets allra svåraste stunder. Det handlade om ”att skiljas från varandra och ändå höra ihop”, skriver han.
Två dagar efter begravningen var Lennart tillbaka på Liljeholmen. Husmor Rut hade ställt fram en jättebukett med peace-rosor (peace/frid=Iréne) och bibelversen:
”Frid lämnar jag kvar åt er, min frid ger jag er. Jag ger er inte det som världen ger. Känn ingen oro och tappa inte modet.” (Joh. 14:27)
Lennart kastade sig in i sin nya tjänst och påpekade att han bara missade ett enda lärarrådsmöte. Samtidigt skulle de små barnen skötas. Den första tiden levde han i nuet men fram i oktober kom tankarna och frågorna, men också beslutet att klara livsuppgiften som både lärare och ensamstående far. Och visst fanns hjälp att få. På trappan stod en dag en 17-årig flicka som erbjöd sig att ta hand om Emil och Emma, vilket hon gjorde så gott hon förmådde hösten 1973. Det kunde bli vidbränd falukorv och enkla makaroner till lunch men barnen fick en samtalspartner och förebild. För May själv – som just hoppat av gymnasiet och sökte sin väg framåt – blev Lennart en förebild genom det hopp om fortsatt liv efter döden som han utstrålade. Livet igenom skulle hon minnas samtalen de förde över en kopp te när barnen somnat.
Det var dock en annan kvinna som snart fångade Lennarts uppmärksamhet. Birgitta Ström från Skänninge hade precis återkallats av husmor till sin tidigare tjänst i skolköket och bodde nu i lägenheten under. Hon hade sett den vitklädde och av sorg avmagrade tvåbarnspappan vandra av och an i skolans poppelallé och hunnit tänka att det där inte var hennes stil. Men när de möttes i den gemensamma tvättstugan bad Lennart om hjälp att mangla en duk och de sågs på de elevhemsträffar som Lennart ledde som ansvarig för denna del av elevhemmet. På den här tiden var det nämligen inte bara lektioner som ingick i en folkhögskollärartjänst utan även samkväm på kvällarna och kanske tröst av vilsna elever fram på nätterna. Den 9 november tar Lennart mod till sig och bjuder upp Birgitta på kaffe och fyra dagar senare friar han. Till jul erbjuds de lärarbostaden vid infarten till skolan och får tillsammans välja färg och tapeter. Brunt och murrigt blev det efter tidens trend. Vid nyår sker förlovningen och även det för Lennart så viktiga mötet med Irénes familj, där Birgitta tas emot som en gåva och ett bönesvar. Lennart behöll livet ut sin nära vänskap med Irénes bror Rune och deras båda birgittor blev nära väninnor.
Nog snörptes det på en och annan mun åt att Lennart inte höll på det sedvanliga sorgeåret utan gifte sig med Birgitta redan i maj 1974, men för honom var Birgitta en nåd som vederfors honom. Han beundrade livet igenom – ja, allra särskilt de sista åren – Birgittas praktiska handlag men också varma omsorg och inte minst trofasthet. 1975 fick de Evelin och 1981 Edvin. De fyra e:na växte upp på en av jordens vackraste platser där de kunde härja fritt utan tomtgränser och alltför stränga skolvaktmästare.
Folkbildning och diakoni
Lennarts arbetsinsats på Liljeholmens folkhögskola sträckte sig över 37 år. Och inte trodde väl någon att han skulle klara att gå i pension, men det gjorde han faktiskt 2010. Till en början undervisade han Allmän kurs i historia, samhällskunskap och kristendom. Till tjänsten hörde även administrativa uppgifter och redan första sommaren fick han ansvar för det sommarpensionat som drivits sedan skolans grundande 1952. Han sa ifrån när han tyckte något var fel och drev redan sitt första år igenom att all personal skulle bjudas med på de årliga personalutflykterna, inte bara lärarna.
Genom åren fungerade Lennart som studie- och yrkesvägledare och studierektor. När han under varma sommardagar schemalade kommande läsår bar han ibland en t-shirt med texten ”schemist”. Lennart sökte inga ledarpositioner, men vikarierade som rektor när han ombads. Helst ville han möta och inspirera människor via långa och korta kurser. Han var med och utarbetade kortkursen Att möta döden och helårskursen Social temakurs. Jag bläddrar vidare bland kvarlämnade papper, slänger och tänker. Han beskrev det som ett mirakel att han efter några tuffa år som lärare på högstadiet fick jobb på Liljeholmen, en folkhögskola med dåvarande Örebromissionen, nu Evangeliska frikyrkan, som huvudman. Eleverna var några år äldre och förhoppningsvis mognare än högstadiebarnen och framför allt så studerade de av fri vilja, inte tvång. Som alternativ till samhällets utbildningssystem där man graderas i betyg och drillas i olika yrken ställde folkhögskolor och studieförbund folkbildningstanken. Visst kunde de som hoppat av eller av olika skäl misslyckats med skolan här komplettera ämnen på Allmän kurs, där pappa undervisade i historia och samhällskunskap, men hela miljön på den naturskönt belägna folkhögskolan hade personlig utveckling och ”mänsklig växt” som syfte.
Folkbildningens betoning av det livslånga lärandet och den kristna tjänaretiken förenades i flera av de kortkurser pappa höll och ibland även var drivande vid tillkomsten av. Särskilt gäller detta den diakonala kursen som startade 1989 och fortfarande ges vid Liljeholmen. Kursens syfte var att vidga och fördjupa deltagarnas kunskaper om livet, men också att ge en grund för bättre kunna verka i världen genom arbete i såväl församling som samhälle. I det kristna språkbruket sammanfattas detta i ett enda ord: tjäna. Syftet var alltså ingen inåtblickande självcentrering utan samspel där man tar vara på varandras resurser. På schemat stod ämnen som andaktspedagogik (olika andaktformer och deras ursprung), gruppsykologi, samtalskonst och själavård (hur hantera skuld, skam, förlåtelse osv), men där fanns också teman om sexualitet, självmord, droger, lidande och åldrande. I anvisningar till en lektion om nykterhet läser jag diskussionsfrågorna: Ska en kristen vara nykter? Om ja, varför? Om nej, varför?
Folkbildningens reflekterande förhållningssätt märks i ord som: ”Huvudets kunskap ska bli handens och hjärtats kunskap”. I ett handledningsmaterial till lärarna läser jag att man gott kan argumentera emot sina elever men ska göra det på ett generöst sätt och främja en positiv och varm atmosfär i klassrummet. Genom att dela med sig av och utbyta erfarenheter och åsikter med varandra – här var hänsyn ett ledord – skulle deltagarnas livserfarenheter bli en resurs i utbildningen. Kunskap är inte bara fakta och metoder utan även empati, samspel och erfarenhetsbaserad livskunskap, exempelvis om grupprocesser. Var och en hade ansvar för sitt eget individuella lärande, för att knyta samman ny kunskap med sitt tidigare liv, men också för att öppna sig för att ”bli lärd” av andra. Denna ”relationspedagogik” sågs som lärande om, i och genom relationer, men också som ett verktyg för tjänande av människor på ett trovärdigt och relevant sätt.
Lika genomsyrad var utbildningstanken av det kristna missionsuppdraget. Man ville knyta an till och utveckla kursdeltagarnas förmåga att möta människor i utsatta situationer, exempelvis inom socialtjänst och kriminal- eller missbruksvård.
Ursprungstanken var ekumenisk, alla kyrkotillhörigheter var välkomna. Målet var inte ett ämbete som diakon, en viss krage, utan ett tjänande i vardagen, en ”vardagsdiakoni” eller ”praktisk tjänst i Guds rike direkt inriktad på människor”. Bibeln användes som utgångspunkt och motivation för att inte minst kunna bidra till kyrkans profetiska arbete. Här nämns exempelvis den gammaltestamentliga profeten Amos’ starka rättvisepatos. I passen om kriminalitet diskuterades Kain och berättelsen om Dina i 1 Mos. 24 och när det gäller invandring och integration lyftes den gammaltestamentliga lagen som gav invandrare samma rättsskydd som infödda israeliter. Höga visan var förstås undervisningsmaterial när man kom till ämnet sexualitet. Måste denna text verkligen tolkas som en allegori på Kristi brud, ”dägelig och utan fläck” för att citera Karl XII:s Bibel. Nä, deltagarna skulle inte bara söka och finna berikande inspiration i Bibeln utan också kunna bruka den och kommunicera dess skiftande innehåll i vardagens reflektioner och samtal. Så länge pappa fick bestämma skulle även eleverna läsa hela Jobs bok och han lät dem gärna dramatisera Jobs vänner, så länge han själv fick spela Job. Förutom om vägar genom och ur lidandet, handlade Jobs bok för honom om trons problem och gåta.
Han såg Jobs relevans för vår tid, inte minst i förhållande till frågor om funktionsnedsättningar och funktionshinder. Detta var förstås ett viktigt ämne på kursen. Kursmål var bland annat att förstå den kamp för ett värdigt liv många utkämpar i det fördolda men även de anhörigas situation. Pappa kunde ösa ur egna erfarenheter av synnedsättning men också sin mors och längre fram i livet sin egen demenssjukdom. Funktionsnedsättningar kan integreras som en del i personligheten men för det krävs att man bearbetar sin funktionsnedsättning med utgångspunkt i försoning och även erkänner och går igenom den sorg denna mognadsprocess innebär. Den diakonala kursen tillkom i en tid när människor med funktionsnedsättningar skulle integreras i samhället och exempelvis få eget boende. Det var en utveckling pappa välkomnande men han menade också att förändringar kan gå så snabbt och att nya problem skapas, inte minst när resurserna inte räcker till. Sådana behov fanns bakom temakvällar där församlingar och kommunal äldre- och handikappomsorg möttes och diskuterade. Inte så att kyrkorna framställdes som någon förebild. De borde snarare fundera över vilka signaler man sänder ut genom att exempelvis ha en hög estrad eller inte ha hörslinga, men framför allt fundera på vad man kan göra tillsammans med människor som har funktionsnedsättning. Från det bibliska persongalleriet användes bland annat Mefivoset för att diskutera ämnet. För pappa var funktionsnedsättningar ett uttryck för variationer och mångfald i skapelsen, medan funktionshinder i meningen exkludering och problem på samhällsnivå kunde ses som ”en brustenhet i tillvaron”.
De flesta av deltagarna på diakonal kurs kom från frikyrkoförsamlingar, där man traditionellt inte anställer några diakoner. Det gör däremot Svenska kyrkan och nuvarande Equmeniakyrkan men de har egna utbildning och dessutom en ämbetssyn med vigning som inte stämde med den mer baptistiska som präglas av det allmänna prästadömet (diakomdömet i detta fall). En ursprunglig idé var att man skulle gå tillbaka till sina jobb som exempelvis lärare eller sjuksköterska ”med ett diakonalt perspektiv” – det vill säga en fördjupad syn på mänskligt tjänande. Men till och med i protokollen ses detta som ganska idealistiskt tänkt. För även om folkhögskolor traditionellt inte mäter kunskap i betyg utan ger intyg efter avslutad kurs finns förväntan på att utbildningar ska öppna möjligheter på arbetsmarknaden. Lärarkollegiet diskuterade balansgången mellan folkbildningens motstånd till prestige och kravfullhet och stoltheten över att tillhöriga en kristen tradition med inriktning mot att tjäna andra människor. Detta var den ”ryggrad” man ville ge eleverna, men man diskuterar också hur detta kan ske. Inte sällan söker sig människor med egna personliga motgångar och kamper till sammanhang där man kan förstå dessa bättre. Hur själavårdssamtal för eleverna själva skulle kunna organiseras på bästa sätt vad under en period ett samtalsämne.
Något diakontitel blev det dock inte trots önskemål från elevhåll och ett ”hårdnande utbildningsklimat”. Längtan efter mognad och personlig växt ska vara drivkraften, skrev kurskollegiet. Däremot skedde en nystart 2008 efter att deltagarantalet sjunkit några år och planer funnits på en nedläggning. Pappa och inte minst Birgitta Wallhagen kämpade för kursens överlevnad och mycket tack vare Annika Lager-Watrous fick man till en tvåårig halvfartsutbildning med flexibelt lärande i form av distans- och närundervisning. Varje termin hölls tre fysiska träffar och däremellan träffades man i lokala studiegrupper. Folkbildningsnätet började de här åren erbjuda digitala möjligheter, men diakonal kurs var ändå tidigt ute med möten på bl a Skype. 2008 fördubblades deltagarantalet.
Skärningspunkten mellan folkbildning och kristen etik kan sägas vara människovärdet. Det framträder och uttrycks på något olika sätt, men när det gäller mognad och danande som människa kan det sägas stå för en bildningssyn där betyg och mätning för konkurrens och karriär får stå tillbaka för det etiska urkrav vi står och en gång ska ställas inför som människor. Men poängen är att inte nedslås av det utan att låta sig inspireras genom tro, gemenskap och kunskap. För att illustrera vad jag menar med detta avslutar jag med några citat från en gammal pärm med utvärderingar från diakonal kurs:
”Jag sökte till kursen med avsikten att få en kompletterande utbildning, men nu efter de månader som har gått har det blivit något helt annat. Kursen har påverkat stora delar av mitt liv på ett sätt som jag aldrig kunnat ana. Jag har insett att jag inte går kursen för att få ett jobb, utan för min egen personliga skull. Utan de förändringar som den fört med sig har jag svårt att se hur mitt liv skulle gestaltat sig framöver. Jag har lärt mig mycket, både om mig själv och om mycket annat.”
Eller som en annan elev kort och gott skriver:
”Hela mitt innersta liv har hoppat kullerbytta”
Lennart arbetade sällan ensam och nästan alltid som stöd åt andra. Kjell Samuelsson, Lars Linebäck, Birgitta Wallhagen, Sven Gustavsson, Åsa Molin är några av dem han arbetade nära genom åren.
Ett samhälle för alla med gemenskap olika människor emellan
Han samarbetade lokalt med Synskadades riksförbund men engagerade sig bredare än så när det gäller funktionsnedsättningar. Jag har själv mött människor som med stor uppskattning deltagit i hans kurser för personer som förlorat hörseln i vuxen ålder (vuxendöva). Ett sådant renommé utan att själv kunna vare sig teckenspråk eller tecken som stöd säger något om den pedagogiska förmågan. Genomförandet av kurser för personer med funktionsnedsättning innebär en återkontakt med Skolöverstyrelsen (som försökt stoppa hans yrkesliv) och sedan Folkbildningsrådet, vilket förde honom till många av landets folkhögskolor. Kring 1980 besökte han även Islands enda folkhögskola i Skálholt, numera nedlagd. Sina elever brukade han ta till fängelset i Kumla, där han i sina anteckningar skrivit upp en bibelvers från en av väggarna nere i bunkern:
”Jag vet väl vilka tankar jag har för eder, säger HERREN, nämligen fridens tankar och icke ofärdens, till att giva eder en framtid och ett hopp” (Jer. 29:11)
Inte så konstigt kanske att Lennart i början av 90-talet tillfrågades om att bli föreståndare för skolans bibelkurs. För att bättre axla uppgiften studerade han ett år på Örebro teologiska högskola. En bibellinje på en folkhögskola med kristen huvudman ska förstås förmedla Bibelns innehåll – vad Gamla testamentets olika profeter förkunnade, vad som skiljer de fyra evangelisterna och vad Paulus predikade på sina missionsresor – men också slå en bro mellan tusenåriga texter och dagens samhälle. Diskussionsfrågorna till Paulus brev handlade om vad Paulus ”egentligen” menade i sina olika sammanhang och hur han utvecklas från brev till brev, men också vad texterna säger oss idag. Till mirakelberättelserna om Jesus har han antecknat frågor till eleverna om de själva upplevt något under och de i så fall förhåller sig till det.
Bibelkurserna hade även gemenskapsdagar och gjorde pilgrimsvandringar. Samarbete skedde med Bibelskolan Livskraft i Aneby och byggde upp en verksamhet i Hyllie park i Malmö.
Någon språkmänniska såg han sig inte som men kom ihåg en hel del tyska och franska från skolan. Ändå var han intresserad av samtal med nyanlända och etablerade invandrare. I folkhögskolans 50-årsskrift är det om det internationella arbetet som Lennart skriver. Och erfarenhet som reseledare till andra sidan jorden fick han när Emil gifte sig i Colombia år 2000 och sedan besöktes i Bolivia med utflykt till Peru.
Det kanske låter som att Lennart mest var talare och tänkare men han värderade lika högt – kanske högre – det praktiska arbete som så ofta glöms och göms. Han engagerade sig i skolans skötsel när det gäller lokalvård och vaktmästeri och han hjälpte gärna till i skolköket när så behövdes, helst vid diskbaljorna. Kanske kan man spåra något av det småländska kynnet i denna uppskattning av det jordnära kroppsarbetet. Även när det gäller ekonomiskt sinnelag och ordning och reda lyser stereotypen för smålänningen igenom. Att ligga på sofflocket var inte Lennarts melodi. Blev han sjuk så passade han på under semestern. Somrarna ägnades åt att arrangera kurser och läger. Det började med pensionärskurser på 70-talet och fortsatte med familjeläger på Munkaskog och Furuboda 80-talet. 1978 var han med och startade läger för familjer med synskadade barn på stiftsgården Vårdnäs.
Engagemanget för att inkludera människor med funktionsnedsättning fanns även inom kyrkor och samfund, inte sällan som ett ekumeniskt samarbete. I mitten av 1980-talet hölls flera konferenser på temat En församling för alla där Lennarts föredrag hette ”Om den bibliska människosynen och människors lika värde”. Vid denna tid startade De handikappades missionsförening (Sveriges kristna handikappförbund) sommarläger på sin lägergård (numera äldreboende?) Mellbyro utanför Gränna – andra sidan Vättern jämfört med Munkaskog. Lägret var ett samarbete med Svenska Baptistsamfundet och Örebromissionen samt från 1993 Liljeholmens folkhögskola. Lennart ledde dessa läger med stort patos fram till 2008. Vid en avslutningsfest 2009 avtackades han och det var hans ständiga glädje som betonades. Lägren hette Att mötas som människor men man använde också termen Solskensläger, som väl introducerades på Furuboda folkhögskola under 1960-talet. Lennarts idé att skapa en mötesplats för människor med olika funktionsnedsättningar och andra – med just för tillfället ingen funktionsnedsättning. Det skulle inte finnas några anställda ”vårdare” utan alla deltog på samma villkor och var till exempel med i lektionspassen. Många hade omfattande funktionsnedsättningar men även de som t ex inte hade tal var med i samtalen på sitt eget sätt. Man kunde ha med sig två medhjälpare, men dessa skulle vara personer ”med kraft och vilja att ge stöd” utan ersättning. De betalade ingen avgift, men alla skulle delta som ”kursdeltagare på lika villkor”. Lennart gjorde om lägren till kortkurs, delvis för att berättigas till korttidsstudiestöd från CSN men också för att betona att det handlade om att ”ta emot och ge av kunskap erfarenhet och idéer*. Av hans kvarlämnade papper förstår man att syftet var ”möte mellan människor med olika förutsättningar” och att ”utveckla människors förmåga att möta livet”. ”Visst lär vi oss en hel del i kursprogrammet men framför allt lär vi oss i mötet”, skriver han. Det var aldrig fråga om i någon uppdelning i vi och dom.
Job som vägvisare genom svårigheter
Under bibelstudierna tog Lennart förstås upp Job och Predikaren som särskilt belyser människans villkor, men tittar man närmare i hans anteckningar förstår man att under det även diskuterades frågor som: ”Vad utmärker ett diskriminerande samhälle?” Andra diskussionsfrågor rör bostad, arbete, fritid, kommunikation, utbildning, politisk makt, föreningsliv och det goda samhället. I kurserna ingick också hantverk som keramik eller skapande av en stor väggbonad med ett träd i mitten. Framför allt präglades kurserna av sång och musik, ofta under ledning av deltagarna själva. Själv deltog jag en gång 1996 när ”gänget” slog sig ihop med ett annat läger på Östgötagården strax intill. Här deltog många invandrade kurder och det bjöds på både dans och helstekt lamm. Jag var just hemkommen från Guatemala och berättade om landet medan lägerdeltagare uppträdde i traditionella guatemalanska kläder. Sådana halvt spontana idéer var typiska för Lennart. Och helt riskfria var inte alla aktiviteter. På Kinda kanal kunde dessa somrar ses en flotte med en brokig skara människor och deras hjälpmedel. Men vad deltagarna tyckte visas av att många av dem återkom år efter år och gärna ringde Lennart under mörka vinterkvällar.
När det inte bar iväg på flotte gjordes besök på ställen som Gamla Linköping, träkyrkorna i Ulrika, Tidersrum och DjursdalaUlrika, Helgesfall i Ydre eller Det lilla landet (i Södra Vi. För att rekognosera tillgängligheten i förväg ”tvingade” Lennart ut sin chaufför Birgitta på upptäcktsfärder. Ibland övertrumfade dock utflyktsmålets skönhet framkomligheten och rullstolar och rollatorer skulle baxas genom sand och lera, men sådana kraftansträngningar gillade han. Med åren blev han en god kännare av sin nya hembygd, som ju trots allt var en del av Småland på medeltiden. Intresset växte efter flytten 1988 till en av Rimforsas historiska byggnader, nämligen Gästgivaregården från mitten av 1800-talet. På andra sidan av den gamla riksvägen – som inte syns idag – ligger själva gästgiveriet från 1600-talet.
Det går att se en parallell till folkhögskolorna utveckling från isolerade enklaver till allt närmare samarbete med det omgivande samhället men Lennarts intresse drev främst av att lära känna intressanta människor och att få vistas i naturen. Björkfors, Drabo hälsobrunn och Idhults orkidéängarör var favoriter. Under tio år hade familjen även en sommarstuga i Hägerstad. Här strövade Lennart i skogarna i jakt på kantareller. Kunskapen om var de växer som bäst ville han aldrig riktigt avslöja, inte heller de exakta recepten på svampsåserna han med stor precision tillagade. Noggrannheten om omsorgen gällde även i det lilla – hur en potatis ska delas eller ett ägg kokas, för att inte tala om stekas. De sista åren var hans äpplen och plommon lika mycket värda som ädelstenarna i muren till det nya Jerusalem.
Ett märkligt möte som Lennart tyckte om att minnas var när han hör sin egen tingsrydsdialekt talas utanför huset i Rimforsa. Han går förstås fram och den gamle mannen från Korplyckehult visar sig som mycket ung ha lagt om taket på torpet i Ulvsholm. Han mindes väl Lennarts då femåriga mor. Detta barndomshem fick flera besök de sista åren och dess olika ägare – numera danska – fick finna sig i detta. En bas för strövtågen i hembygden utgjorde far Svens barndomshem Hyllgrind som en av Lennarts bröder äger och respektfullt vårdar.
Tron på Gud är kanske det mest intima men jag vill ändå teckna min bild av Lennarts livshållning på detta område. Jag har redan nämnt bönen men också hur tron uttrycks i praktisk handling. Att gå i kyrkan på söndagarna var för Lennart en naturlag han ogärna bröt. Varma sommarsöndagar vid sommarstugan cyklade han de två milen till kapellet i Opphem och ibland fick han med sig Emma på pakethållaren. Betel var som del av Örebromissionen det självklara församlingsvalet vid flytten till Rimforsa, trots att kapellet låg en bit utanför samhället. I församlingen innehade han genom åren uppdrag som diakon, äldste, söndagsskollärare, juniorledare samt ordförande och sekreterare. Han la ner mycket arbete och teologiskt huvudbry på en ny församlingsordning där dop- och kyrkosyn uppdaterades till 2000-talet.
Intresset för människans utsatthet och sårbarhet tog sig bland annat uttryck i de utläggningar över Jobs bok som han höll under flera års skärtorsdagsgudstjänster, organiserade av Britt Eriksson. Som Job hade Lennart rasat mot Gud inför Irénes död men sedan insett att Herren både ger och tar. Han menade aldrig att Gud drabbar oss med det onda, utan snarare vänder det meningslösa och hopplösa till något meningsfullt och hoppfullt. Livet är fullt av brister och även meningslösheter, men det är mitt i detta som Guds välsignelse kommer till oss. En annan likhet med Job – eller snarare Jobs vänner – var ett nyfiket intresse på hur människor hanterar sina svårigheter och prövningar. Fast det stora felet vännerna gör enligt Lennart är att inte korrigera sin gudsbild utan istället försöka korrigera verkligheten så att den stämmer med dogmerna. Därmed sätter de Guds ära på spel, skriven han i en anteckning. Hans elever – som ofta var kring de 20 och hade olika typer av misslyckanden och kriser bakom sig – har vittnat om hans vidsynta och öppna attityd. Ett särskilt intresse hade han för upplevelsen av åldrandet. Han ledde en böne- och samtalsgrupp för församlingens äldre och besökte dem regelbundet. Barnen ska förstås inte glömmas bort. Fanns det barn i närheten så nog var snart Lennart mitt inne i leken. De sista åren var det mest yngsta barnbarnet Otto som fick vara med om busen. Till honom var det gångavstånd från det parhus vid Åsunden som Lennart och Birgitta köpte 2007. Här spelades kubb och kortspelet Pass på! när barn och barnbarn kom hem.
Lennart trivdes på scen och kunde fånga en publik av alla åldrar med sina dramer och monologer. Folkhögskollärarna av hans generation visste att organisera lyckade upptåg, kanske delvis för att kompensera för alkoholens och drogers flyktiga rus som inte fick förekomma på skolorna. Men hos Lennart fanns också viljan att förmedla bibliska berättelser och trosbudskap på ett underhållande och gripande sätt. Hans söndagsskoleelever kunde till och med bli lite skräckslagna när han med stor inlevelse illustrerade Daniel i lejongropen eller de tre männen i den brinnande ugnen. Hos Lennart förenades allvar och komik på samma gång. Själv förklarar han i en anteckning att ”det är nog som clown jag har lättast att vara öppen – att blotta mig genom att driva med mig själv”. I hans egenhändigt författade jul- och påskdramer bearbetade han även egna tankar och upplevelser. 1988 års Himlaspel om Uppenbarelsebokens nya Jerusalem skrev han till exempel mellan två allvarliga hudcanceroperationer.
Omgiftet med Birgitta fick Lennart att fundera mycket över samlevnad och äktenskap. Under 1980-talet var han med och arrangerade flera läger och ett 50-tal helgkurser tillsammans med Frikyrkliga studieförbundet (nuvarande Bilda), Svenska Baptistsamfundet och Örebromissionen (bland andra Lars-Göran Carlsson och Calle Malmgren). Bland annat var frågan om under vilka omständigheter skilsmässa kan tänkas vara acceptabelt aktuell i kyrkorna vid denna tid. ”Äktenskap kan bli omöjliga men frågor måste ställas och försoning sökas”, står det i ett kursmaterial. Skilsmässa vanligare inte bara följa sh äktenskap kan bli omöjliga men frågor måste ställas och försoning sökas”.
Men Lennarts egen bearbetning efter Irénes död handlade mer om den nåd han upplevt genom Birgitta. 2008 drömde han att han togs emot av Iréne på en stor fest. Han stod i en trappa upp mot en altan med mycket folk när Iréne svepte förbi såsom festens värdinna och välkomnade honom upp på altanen. I samband med detta hittade han Agneta Pleijels bok om Rut som han köpt på bokrean i Kisa. Läsningen ledde fram till en monolog som han framförde vid 100-årsminnet av Rut Lidhed, som visserligen gått bort redan vid 72 men mindes vid en samling 2009. Det var alltså fullt naturligt att Lennart spelade en huvudroll i Irénes släkt nästan 40 år efter hennes död.
I denna monolog drar han paralleller mellan hur Rut följde med Noomi till hennes land och hur han själv kom till Liljeholmen, kanske till och med för att han skulle träffa Birgitta. Precis som Rut livet igenom behöll sin första man Mahelon i ljust minne bevarade Lennart minnet av Iréne. Och precis som Rut fick en ny man i Boas fick han Birgitta. Så här citerade han Pleijel:
”Dina händer är goda Boas. Du har vackra ögon. Jag håller av dig. Trösta mig för Mahelon kan du inte. Det behövs inte heller. Mahelon är i mig och kommer alltid vara i mig. Ibland minns jag inte hans ansikte längre och hans röst blir otydlig.”
”Det är sant, många år har gått sedan han dog. Mahelon är min tvilling, han är min bror. Det var när jag förstod att jag älskade dig, Boas som jag visste att jag aldrig skulle mista Mahelon.”
När Rut vänder sig till sin avlidne make Mahelon säger hon:
”Jag har träffat en märkvärdig människa, Mahelon. Han har inte för avsikt att skilja oss åt. Han heter Boas. Han är äldre än vi. Han har goda ögon.”
”Kärleken är större än vi. Större än du och jag. Ruach, heter hon – Guds nåd och välsignelse genom sin Ande. Vi kan tillsluta oss för kärleken. Vi kan öppna oss för den.”
För Lennart var Birgitta ingen ersättning för Iréne och inte heller en fortsättning på vad som varit. Han betonade att varje kärleksrelation är unik och att det han och Birgitta byggde upp var något nytt och unikt. Samtidigt ville han hålla ”en öppen väg tillbaka till Iréne” för att hennes barn också skulle få växa upp med ”sin historia”. Det var viktigt för honom att motverka en alltför idealiserad bild av Iréne, något som inte gjordes lättare av att alla som träffat henne minns en ovanligt varm, omtänksam men också sprudlande människa. Lennart betonade däremot att hon inte var ett överjordiskt helgon utan också kunde vara trött och irriterad ibland. Trots högt ställda ideal för sitt äktenskap upplevde även de motgångar och problem. Att idealisera deras gemensamma liv skulle vara att reducera det till ingenting, skrev han. De drömbilder vi så ofta gör oss av de döda är inga trygga tillflyktsorter, även om de kan verka lockande i jobbiga stunder. Inte heller äktenskapet med Birgitta ville han idealisera. Han såg egna tillkortakommanden i bristen på andlig tydlighet och önskade i efterhand att hemmet hade varit öppnare. Kanske framstod hemmet i Skir som en förebild.
Lennart brukade inga rusdrycker, men ”festerna i mitt liv har varit fantastiskt roliga”, skriver han. Kanske tänkte han förutom sina båda bröllop på sin och Birgittas 50-årsfester i den då nybyggda matsalen på Liljeholmen och på den 70-årsfest i Brokyrkan som han redan då talade om som sin sista fest. Han visste då att hans eget slut närmade sig. Han ville gärna tala om sin annalkande demenssjukdom men som så ofta ville omgivningen inte höra. De sista åren i arbetslivet förhandlade han till sig mer praktiska arbetsuppgifter och önskade få lönen sänkt eftersom han inte längre kände sig lika alert. Som en man av gamla stammen sökte han ogärna läkare och medicin och när han gjorde det upplevde han sig först avfärdad med attityden vi-blir-alla-lite-glömska-med-åren. Senare fick han vårdkontakter som han uppskattade. Birgitta, som under många år arbetat inom hemtjänsten, fick nytta av sina kunskaper men inte minst sitt tålamod och omhändertagande väsen.
Det sista året var ”flickorna” på avdelningen Solglimten hans dagliga stöd, ungefär som Hilda blev Irénes stöd på slutet. För vi människor äger inte varandra även om vi råkar slå följe en tid, och till och med är gifta med varandra. Kanske är det den vi minst anar som får följa den sista biten. Oanat var det jag själv som fick följa pappa den allra sista biten. Birgitta och jag var i rummet och hon vakade vid hans huvudgärd. Hon höll hans hand och kände hur den slöt sig om hennes ibland. ”Kom och sätt dig här och ta hans hand så får du känna”, sa hon. Så blev det och jag tackar mamma för uppmaningen och utmaningen att till slut komma nära. Hela dagen hade besökarna sagt till pappa att vänta på Emil. När jag så fattade hans hand tynade andningen stilla bort.
För Lennart var livet en gåva vi har att ta emot i alla dess skepnader. Vissa sidor är lätta, andra svåra att acceptera och hantera. Men det lindras genom att vi samtalar med varandra. Ser vi dessutom allt det som vi uppfattar som motgångar och svårigheter i ljuset av evighetens glädje förbleknar de. Många har vittnat om sådana samtal med Lennart. Men ibland är personligheterna så lika att den nödvändiga spänningen uteblir eller gör att man bara ser en konstig spegelbild. Jag sörjer de samtal som aldrig kom till och aldrig blev av mellan oss. ”De där nycklarna som ska öppna sätts så sällan i låset”, skriver han själv. Men någon ska också öppna dörren inifrån och släppa in. Under åren tog han faktiskt initiativ till samtal men kanske var jag själv inte beredd eller mogen. Han skriver på ett ställe att han hade velat prata mer med sina barn men väntat på att vi skulle fråga. Men när jag tog mod till mig och frågade om jag fick läsa något av det han satt och skrev de sista åren fick jag nej. Vi satt aldrig där tillsammans och gick igenom texterna med samtalsutvikningar om en och annan livsfråga.
Jag tänker att den här distansen medför en risk att jag idealiserar och kanske fjärmar mig. Det uppstår en avgrund mellan den stränge Job som bestod provet och växer i sin tro genom alla prövningar och mig själv som ständigt faller igenom. Men samtidigt kommer man ingen vart med idealisering. Precis som han inte ville idealisera Iréne ville han inte bli idealiserad själv. Vi är alla komplexa och hos pappa fanns såväl nyfikenhet och lekfullhet som principfasthet och svårighet att närma sig vissa delar av livet. Det var han delvis medveten om och önskade att samtalet skulle lösa knutarna. Samtal som inte går ut på att bli överens utan öppna för vidare samtal. Vissa samtal irrar dessutom bort sig eller bara ebbar ut i en stilla tystnad. Jag minns våra sista planlösa vandringar i skogen – sådana urskogar som han själv kom ifrån – där orden blev färre och meningarna mer osammanhängande. Till slut var det bara kvar en fridsam lunk. Jag kunde njuta av dessa tysta samtal och är så säker jag kan vara på att han också kunde det. Vägen var inte längre utstakad och spikrak. Vi kunde strosa och glädjas åt det lilla – ett fladdrande löv, en krokig rot över stigen, en hoppfull strimma ljus genom molnen.
Igår hörde vi om hur äldre låses in och soffor dragits för deras dörrar. Ja, hela det här året har vi påminnts om vår syn på äldre. Hur är den egentligen? Är alla människor verkligen lika mycket värda? Samtidigt är våra ord ofta missvisande och leder till missförstånd. I veckan har vi insett att det inte är just invandrare SD är emot. De vill t o m ”attrahera” invandrare. Bakom ord med en viss betydelse döljer sig andra kategorier. För Oscar Sjöstedt handlar uppdelningen inte om migration utan om något annat. På snarlikt sätt har inte ordet äldre med ålder att göra, utan de årsrika som behöver stöd och hjälp på grund av sjukdom och funktionsnedsättningar. Och de där ”äldre äldre” har väl inte så mycket med dubbel ålder att göra, som ett visst ”kluster” (för att använda ett annat favorituttryck) av behov.
Själv hade jag för ett tag sedan den enorma glädjen att träffa en vän som närmar sig de 90. Men inte tänkte jag på det. Vi har så mycket gemensamt så ni anar inte, tänker väldigt lika, har kul ihop. Ja, och bli nu inte nojiga! Hen hade haft covid19 och så till milda grad att hen låg utslagen i nästan två månader. Men kom tillbaka! Att det inte blev en enkel till palliativen är jag förstås glad för. Kanske bidrog en barnaskara som med vårt så vanliga krigarspråk ”stred”, men jag är också tacksam för en vad det verkar i det här fallet god och segerviss (kriget igen) vård.
När jag för ett tag sedan skrev att denna väns och andra äldres klokskap borde värderas högre, t ex i riksdagen, fick jag på tafsen. Och kanske var riksdagen ett dåligt exempel på hopplös representation. Där har vi ju en chans att verkligen välja in de klokaste. Svårare påverka t ex företag. Igår protesterade 39 rasifierade på Sveriges radio mot företagets bristande mångfald. Att medieföretag mest tänker på etnicitet när det gäller mångfald skrev jag en debattartikel om för många år sedan… Inte heller i gårdagens debatt på Sveriges radio var det särskilt många mångfaldsaspekter som kom upp. För visst borde det t ex finnas många äldre som är väl lämpade för denna verksamhet – även utanför RingP1.
Känns tanken ovan? Ja, vi har lärt oss att äldre ska tas ur arbetskraften och liksom fasar ut ur samhällsgemenskapen. Förr i tiden sattes de äldre på ”undantag”, de skulle tagas undan. Sen vet jag inte om jag tror på alla hårresande historier om hur äldre behandlades i fornstora dar. När Ivar Lo-Johansson reste runt i landet på 40-talet för att studera åldringsfrågan hittade han djupt inne i sockenkyrkornas skrymslen och vrår långa klubbor som sades ha åkt fram om någon, alltid bland de fattigaste, levt kvar lite för länge. Som sagt har jag svårt att tro på sådant, eller så vill jag inte tro detta om vår medkännande art. Kanske var det bara gamla vanliga kyrkstötar han skymtade därinne i skumrasket. Ni vet sådana där smäckra knölpåkar som höll folk vakna under sekler av långrandiga lutherska predikningar.
Nämen hörni, allvarligt talat, Ivar Lo:s bok Åldersdom-Sverige (1949) är faktiskt tänkvärd. Jag fick låna ett ex av en vän med fäbless för tiden kring midseklet när folkhemmet spirade. Runtom i bygderna, fast ofta misstänkt nära kyrkogården, byggde kommunerna herrgårdsliknade hus för att husera socknens gamla. De som strävat långa liv under svält och umbäranden (och två världskrig inpå knuten) skulle den sista tiden få ha det riktigt gott och ombonat under någon trofast föreståndarinnas stränga men välvilliga egid. Centralvärme och vattenledning drogs in till den bländande vita vattenklosetten – en närmast himmelsk kontrast till de dragiga stugor och pörten de äldre kom ifrån. Från koja och ruckel till slott och nöje.
Så vad var problemet? För det var problem Ivar Lo fann. Inte var det servicen. Den var som på hotell, skriver han. Med bäddning, servering och underhållning. Men problemet var att på hotell tar man in frivilligt. Nu for istället fattigvårdsnämnderna runt i gårdarna och drog ibland ut de gamla mot deras vilja. Hotellservice kan man som bekant ha på fängelser också. Det är samma service, men man är inte där av egen fri vilja. Ivar Lo var som bekant arbetarnas försvarare, men när man läser honom nu framstår han som vad vi kallar liberal i sin syn på människans rätt till självbestämmande och frihet. Han rasar mot förmynderiet och likriktningen. Vid intagning rakades skäggen och andra personliga egenheter skulle bort. Institutionens skjorta och pyjamas lades fram.
Argumenten var förstås hygien, men om nu någon vill leva bland smuts och bråte i sitt eget hem, vem har rätt att ändra på det? Ivar Lo undrar varför det ses som sjukt – och grund för ”tvångsvård” – när fattiga har det rörigt men inte när överklassen drabbas av panikartad bacillskräck. Även tosingar och original har rätt att leva sina liv i sin ”naturliga miljö”, menade han. De interner han erhåller kommunaltjänstemännens tillstånd att prata med klagar över sysslolöshet och även otillgängliga hus som är svåra att röra sig i och ta sig ur (vilket kanske var meningen). Inte konstigt att de blev arga och griniga efter några år, ”svältfödda på liv” som de var. ”De gamla måste hjälpas att kunna bo kvar där de är, istället för att anstaltinterneras”, skriver han och slår ett slag för ”livssammanhanget”.
De pengar som satsas på institutionsboenden borde istället gå till hjälp i hemmet. Men tiden präglades av vad Ivar Lo kallar ”anstaltsmaskineri”. ”Sverige ska ha anstalter för allting”, utbrister han och finner så här några år efter kriget något ”tyskt” över det hela. Sverige är alltså inte bättre. ”Bara i ett land med så mycket psykologisk stelhet och byråkratisk mekanisering hos myndigheterna som i Sverige kan den spänning mellan verkställare och medborgare åstadkommas som ger upphov till tvångsintagningar av de gamla.” Alla som inte föll in i normen – den skötsamme arbetaren – skulle sorteras in i något förbestämt fack och gärna ha sitt eget avskilda lilla samhälle. Ord som barnhem, ungdomshem, elevhem och vårdhem vittnar om tidens mentalitet. Det fanns enorma anstalter för personer med psykiska (eller lite vad som helst) problem, andra för de lite mindre smarta och så vidare. Min mamma jobbade till och med på en epilepsianstalt, där de skulle leva sina liv som hade epilepsi.
Hur radikala var då Ivar Lo:s tankar? ”De gamla borde få bestämma över sina egna liv, ja även över sin död.” Låter som något från vår tid – eller rättare sagt framtiden. Ivar Lo bidrog säkerligen till utvecklingen av hemtjänst osv. Men runt 50 som han var vid den här tiden funderar han kring sin egen gamla mor som behövde hjälp därhemma. Men inte ville hon ha främlingar springandes där i statarbostaden… Men på flera punkter var Ivar Lo långt före även vår tid. Arbetet ser han som något positivt och glädjefyllt för människan. Att tvinga någon att sluta arbeta bara för att man passerar en viss ålder ger han inte mycket för. Istället borde de äldre uppmuntras att fortsätta jobba, genom till exempel skattelättnader. Arbetet ger en personlig ansvarskänsla som inte ska tas över av samhället. Detta är att missförstå demokratin, skriver han.
Men han har också förslag på hur de nu så flådiga ålderdomshemmen ska kunna utvecklas utan att bara rivas: ”…gör dem till gemenskapsplatser i bygderna, istället för till isolerade borgar. Gamla och unga skulle kunna verka samman i en mängd uppslag. Skolorna och ålderdomshemmen kunde samverka. Många åldringar där borde alltjämt ha, och borde därför beredas, möjlighet att arbete i eget fack eller yrke. Verkstäder och klubbar kunde hjälpa till att förjaga den dödande sysslolösheten på anstalterna. Gruppterapi där sex-åtta personer i taget fick lägga fram sina bekymmer och där det prövades i vad mån den och den själv var skulden till bekymren eller andra var det, kunda anordnas på ålderdomshemmen. Pensionärsråd som förde åldersgruppens talan visavi ledningen borde vara ett av de rimligaste kraven.”
Så glad jag blir av denna läsning. Ivar Lo undrar sedan varför inga äldre sitter med i den utredning av äldrevården som dras igång. Varför inte en ”Åldringarnas ombudsman i riket”? Utredningen ledde till att landstingen tog över, men knappt hade Ivar Lo själv hunnit kallna i jorden förrän äldrevården åkte tillbaka till kommunernas planhalva igen – i denna eviga svenska dragkamp mellan samhällets tre nivåer. Och finns det även andra dragkamper? Mellan tvång och frihet? Mellan byråkrati och fantasi? Mellan nyttomoral och människorätt? Samtidigt måste man fråga sig om sådana som jag och Ivar Lo bara är drömmande idealister. Kanske behövs byråkratins sortering i personkretsar och minutmätningar av behov och förmågor. Eller tänk om: inte… [bild på Ivar Lo-Johanssons bok Stridsskrifter där Ålderdoms-Sverige ingår]
I september 2018 besökte jag Mölna på Lidingö, en gammal kvarnmiljö vid inloppet mot Stockholm. Här vistades ofta poeten Gunnar Ekelöf (1907-1968) hos sina vänner Knut Jaensson och Tora Dahl. De var något av extraföräldrar och jag ska förklara varför. Pappa Gerhard hade kommit till Stockholm från Smålands djupa skogar, satt tung över Bibeln och smakade aldrig starkt. Ägnande sitt liv åt – ja, vad trodde ni: arbete. Men inte vilket arbete som helst, utan börshaj. Efter några år var han en av de rikaste – miljonär bevars – och kunde äkta en av stadens allra finaste flickor. Denna högreståndsdam – von nånting – drack dyra viner och reste jorden runt i jakt på utsökta antikviteter.
Lille Gunnar – enda barnet – höll hon kort (måste ju bli en respekterad borgare) medan fadern – som var över 40 – slösade med sin kärlek. Men ett snedsteg hade han ändå begått i sin ungdom, något som skulle kosta honom livet. På en bordell ådrog han sig syfilis och sjönk inför den lille sonens ögon allt djupare ner i galenskapen – och sedermera döden. Nu fick modern släpa med den lille grabben på alla sina utlandsresor – med museer, vernissager och fina salonger. Gunnar lärde sig manér och den goda smakens lagar. Livet igenom bar han skräddarsydda kostymer och i ungdomen gled han runt som en annan dandy i sin öppna sportbil (hade jag haft sinne för bilar hade jag nu kommit ihåg vilken sort det var) – och köpte en fräsig motorbåt av en lirare som kallades Ragge (visade sig vara stöldgods).
Han umgicks med konstnärer och bankirer, tog håglöst upp söta flickor på en tur, så osocial verkar han inte ha varit – fast under studieåret i Uppsala (persiska, sanskrit och sånt – latin och grekiska kunde han redan utan och innan) avstod han från Valborg. Satt ensam på Flustret över en kopp te – och över den spanske medeltidssufin Ibn Arabi. Och under en ensam julafton i Italien stötte han ihop med ett gäng glada julfirande svenskar men tackade nej till invit. Är man poet så gäller det att vara lite svår… Och svår ansågs hans poesi vara – inga versaler, ingen interpunktion, varken rim eller reson. Att den första diktsamlingen Sent på jorden överhuvudtaget gavs ut kanske vi förresten ska tacka Krüger för. När han sköt sig rämnade nämligen fadersarvet och Gunnar fick – såsom poeter pläga – hanka sig fram på stipendier och honorar, krälande och hukande inför förlagens redaktörer för att erhålla något nådefullt förskott. Med borgerlig uppväxt gällde det att bevara viss stil – i klädedräkt och matvanor.
Ett bröllop klarade han också av, men hustrun förlorade han till Karin Boye som varit i Berlin för att få svar på hur hon skulle hantera sin homosexualitet. Svaret blev jakande och hon kom hem som en ”djärv kvinnojägare”. Ekelöf förlorade nästa tjej till Eyvind Johnson, som visserligen var gift – och just därför ville denna Irma gifta sig för att komma i bättre förhandlingsläge. Maj försvann sedan in och dog i den tuberkulos som grasserade i landet på den här tiden. Med Gun blev det ett ganska långt resonemangsäktenskap byggt på vänskap. Det slutade med att familjekretsen beslöt att den yngre systern Ingrid skulle ”träda i hennes ställe”. Hon födde 1952 dottern Suzanne, som blev Ekelöfs enda barn.
Ekelöfs umgicks med sin tids författare, var ett tag involverad i socialistiska Clarté och bodde någon tid i samma hus som Ivar Lo på Bastugatan 21. Men inte ens det gemytliga Söder och husets bedårande utsikt över Riddarfjärden fick honom att riktigt trivas i Stockholm. Han reste istället runt i Europa och talade – och översatte från – engelska, franska och italienska. Givetvis behärskade han dåtidens skolas förstaspråk tyska, men i Berlin 1933 skrämdes han av stämningen. Han kunde känna vartåt det barkade och jag tänker att det just är sådant – bland annat alltså – som samhället behöver poeternas känselspröt till – så även i våra illavarslande dagar.
Bara någon dag före krigsutbrottet 1939 räddade han sig med sista tåget upp mot du fria Nord. Han reste med 17-årige halvbrodern som på 17-åringars vis tyckte nazzarna var häftiga där de otåligt stampade på järnvägsstationerna – och ibland segervisst gormade ”vi ses i Sverige!”. Men Ekelöf förfasades och publicerade sitt antinazistiska manifest Samotrake i Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning, en av få medier som trotsade censuren och tog tydlig ställning mot Hitler. Ekelöf hade gjort vapenfri tjänst och kunde ibland kalla sig naiv, men det är ju intressant att inte bara kvinnor som Wägner och Bang vägrade se dödande som en metod för samvaro mellan folken.
Något år flydde han till lappländska Dorotea där han njöt av att kriget knappt märktes. Men när flera andra författare följde efter – dragna till den uppåtgående stjärnan? – förlorade han kanske sin unika ställning i byn eller så blev det lite för intellektuellt. För mot vad man kanske tänker sig roades Ekelöf av dotterns serietidningar och gav sig den på att bryta ner idéerna om högt och lågt, fint och fult inom konst och kultur. Det där blev ju gängse på 70-talet, men Ekelöf banade vägen redan på 50-talet med diktsamlingar som Strountes och Blandade kort. I sitt magnum opus En Mölna-elegi, som han slet med i 23 år, vävde han samman barnramsor, ordvitsar och graffiti från romerska bordeller (på originalspråk såklart) med referenser till andra poeter och anteckningar från bortgångna släktingar.
Kring den gamla kvarnen i Mölna på Lidingö strövade han gärna under vistelserna hos Knut Jaensson och Tora Dahl, som varit föräldragestalter för den unge Ekelöf. Med tiden gled de isär, bland annat spelade Ekelöf alkoholvanor in. Han drack i princip varje kväll, men verkar inte ha spårat ur eller förlorat sin skärpa. Och poetiskt gick ju karriären bra. 1958 valdes han in i Akademien och uppfyllde plikttroget sin uppgift, trots att han kände sig obekväm i de formella sammanhangen (hade väl i ungdomen svurit att stå fri från allt vad klubbar och kotterier heter).
Ekelöfs kanske mest kända dikt om att ”Jag är en främling i detta land men detta land är ingen främling i mig!” handlar inte bara om högstämda känslor utan om hans strul med byråkratin och de stelbenta reglerna i det nya ”folkhemska” Sverige. I det alltmer likriktade efterkrigssverige kände han mer samhörighet med utstötta minoriteter och raderna ”Jag har av ett blod som aldrig kan spädas, i mina ådror ett dricksglas fullt!” syftar på en judisk förfader som gett honom en andel blod motsvarande just ett dricksglas.
Dikten slutar med att han drömmer sig tillbaka till ”de fattiga stundernas vilda Sverige”. För i de ”välfödda stundernas trånga ombonade Sverige där allting är stängt för drag … är det mig kallt.” Han trivdes verkligen i dragiga torp och ville leva i och genom naturen, var t ex sedan barndomen fascinerad av orkidéer. I omgångar bodde han ute i sörmlandskogarma, men kunde inte motstå frestelsen att ibland åka in till Stadshotellet i Trosa. Under vinterhalvåret kunde han sitta där ensam och beställa in de allra mest poetiska rätterna ur Kajsa Wargs kokbok.
Karl Grunewald har lämnat oss, 95 år gammal. En aktningsvärd ålder – ändå känns det sorgligt och märkligt. Han var ju verksam långt upp i åren och bidrog med sin enorma erfarenhet och sin brinnande humanistiska ande.
Jag hade glädjen att umgås med Karl några dagar i Danmark år 2007. Och gissa vem av oss som hade mest energi kvar när konferensdagarna var slut? Minns att han satt och läste om Strindbergs liv när det blev en stund över. Och efter konferensen åkte han direkt till Polen för att medverka i ett annat möte om rättigheter för människor med funktionsnedsättningar.
Jag försökte få till en intervju om hans personliga historia. Vad var det för värderingar han fostrats med och varifrån kom de? Vad drev honom att bryta med tidens anda redan på 1950-talet? Han var ung läkare i en tid när kollegerna sysslade med tvångssterilisering och skickade iväg nyfödda till livslång institutionsvård.
Allt detta måste skurit rejält mot Karls uppfattning om vad som är ett gott och värdigt människoliv. Något måste fått honom att gå mot strömmen, riskera sin ställning och med benhård envishet kämpa för alla människors rätt att vara delaktiga i samhället.
Men han var inte så intresserad av att tala om sig själv. Istället hänvisade han till en kommande bok. Den kom 2009 och heter Från idiot till medborgare. Där finns hela hans livsverk, men inget självförhärligande. Boken är en skildring av det svenska 1900-talets människosyn och att en förändring av den inte kommer utan hårt arbete.
Den sista tiden fick tyvärr Karl se hur hans livsverk ifrågasattes och naggades i kanten. Kraven för att få personlig assistans skärptes och röster höjdes till och med för återgång till institutionsliknande boenden.
Tyvärr är uppmärksamheten nu vid hans bortgång minimal i medierna. För visst är Karl Grunewald värd ett bättre eftermäle. För mig är han en av landets största människorättskämpar. Hans gärning borde lyftas på ett helt annat sätt, för oss själva och för att inspirera andra samhällen, där institutioner och omänsklighet fortfarande råder.
Nu när Göteborgspressen hänger på en skör tråd tänker jag på den (år 1985) nedlagda göteborgstidningen Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning. Dess chefredaktör Torgny Segerstedt (1876 – 1945) är känd för sin kamp mot nazismen. Ur hans penna flödade både patos och grundligt genomarbetade argument. Men varifrån kom denna glöd och övertygelse?
Ja, Segerstedt var ingen vanlig murvel som från springsjas och notisjägare jobbat sig upp i tidningsbranschen. När han övertog tidningen år 1917 ”kom han närmast från” (som man säger) professorsstolen i religionshistoria vid Stockholms högskola. Vägen dit hade inte varit enkel och kampen mot maktfullkomlighet och inkrökthet satt nog präglad i honom när han bytte bana från forskning till publicistik.
Doktorsavhandlingen handlade om ”polyteismens uppkomst” och var landets första teologiska avhandling som inte tydligt tog avstamp i kristendomen. Därför underkändes den för ”bristande renlärighet” av det lutherska etablissemanget i Uppsala – även om hans handledare Nathan Söderblom heroiskt stred för den akademiska friheten.
Segerstedt erbjöds senare en tjänst i Lund, men motståndet från konservativa lärare och studenter var starkt. Stockholm låg avsides från de teologiska ”härdarna” Lund och Uppsala och blev en fristad för den lovande religionsforskaren.
Men världen behövde honom utanför de instängda seminarierummen. Hans djupa kunskap om människans väsen och genom alla strider slipade frimodighet skulle komma väl till pass under 1900-talets allra värsta tid. När ”en svensk tiger” blev han en basunstöt för demokrati och medmänsklighet. För detta fick han utstå dödshot och spottloskor på Göteborgs gator, förtalskampanjer i pressen och upprop från fina advokatföreningar.
I hans välkända akademiska värld marscherade tusentals studenter återkommande mellan 1934 och 1939 i sin protest mot ”judeimporten”. (Cirka 2 000 (!) judar hade fått asyl i Sverige undan nazismens terror.)
Som professor och chefredaktör var Torgny Segerstedt en respekterad herre (förlåt, dr) med ett burget hem, dignande av dyra antikviteter. Hans stod på god fot med landets allra förnämsta, något som började vackla när han nu så tjurskalligt hävdade att Hitler var en ”förolämpning” mot hela mänskligheten. Vännen Marcus Wallenberg försökte broderligt få honom att ligga lågt och självaste kung Gustaf V bjöd in till audiens för att vädja till honom att inte reta upp Führern. Segerstedt svarade kungen att man måste lyda sitt samvete.
Den svenska regeringen fick helt enkelt ta i med hårdhandskarna och beslöt gång på gång om konfiskeration av Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning. (I Tyskland var tidningen förstås helt förbjuden.) Glädjande nog verkar många av de poliser som beordrades ut på gatorna för att beslagta tidningar ha dragit benen efter sig.
Det fanns förstås de som stod på Segerstedts sida. Och nya allianser uppstod till exempel mellan den borgerlige redaktören och socialdemokratiska kretsar. Fackföreningsrörelsen applåderade honom och själv var han imponerad av den socialdemokratiska ungdomens allvar och nit. Han gick till Zäta Höglunds och Ivan Oljelunds försvar när dessa fängslades för ”antimilitarism” under Första världskriget.
Att socialister som Ture Nerman bekämpade nazism har väl sin ideologiska förklaring, men hur ska vi förstå varför denne avdankade religionsprofessor brann så kraftfullt mot tidens diktaturer? Varför var han beredd att riskera ställning och nätverk högt upp i societeten?
Kanske är det just hos religionsvetaren vi ska leta efter svaret… Apropå hållningen gentomet flyktingar skriver han till exempel:
”Ödet sänder ibland sina ombud för att ta ett moraliskt blodprov på en kultur och ett folk. Historien anordnar själv den världsdom som liknelsen förlägger till tidernas slut.” och: ”Händelsernas logik går fram efter de linjer som legenden låter domaren uppdraga när han skiftar vind och sol, allteftersom människorna tagit sig an eller vänt ryggen åt de nödställda.”
Det är ur gamla myter och legender han finner motiv och stoff för sina artiklar. Även om han förmodligen inte trodde att Yttersta domen skulle inträffa rent bokstavligen erbjöd berättelsen en spegel för mänskligt handlande. I religionerna fann han människans alla sidor och egenheter, styrkor och svagheter, ”höghet och förnedring”.
Religionen blottlägger det som vi i det vardagliga spelet inte låtsas finns och lockar fram ”det mest förtegna hos människorna”. Religion kan inspirera till såväl ondska som godhet, men kyrkan kritiserade Segerstedt i (läromästaren) Kierkegaards anda för inte ta sitt uppdrag på djupaste allvar och för att överlåta ”till andra att försvara de mänskliga rättigheterna”.
Ja, just de mänskliga rättigheterna – måste vi påminna oss – hade inte formulerats av något FN på Segerstedts tid. Någon Genèvekonvention för asylrätt eller ratificerad konvention om civila och politiska rättigheter fanns inte att luta sig mot. Det är istället religionen som bjuder på liknelser och urberättelser som kastar ljus över aktuella händelser och sporrar till rättfärdighet.
Genom religionsstudierna hade han också kommit fram till att människor är oerhört lika världen över. Han hävdade på sin tid att en ”vidskeplig rädsla för främmande raser och folk har bubblat upp ur själens djup”. Denna rädsla – eller ”oro” som det heter idag – för andra människor utifrån föreställda raser och folk framstod för den gamle religionsvetaren alltså som ren vidskepelse.
I Jan Troells i mitt tycke ganska tradiga (och bitvis rätt solkiga – jo vi fattar, han var bara människa) film Dom över död man (2012) antyds att Segerstedt med åren blev ateist. Jag vet inte, men kanske blev demokratin hans religion och hoten mot den och dess obevekliga slutliga seger en del av den segerstedtska frälsningshistorien. Han skriver:
”Genom seklerna och årtusendena fortgår maktens och ansvarets förskjutning från de få till de många. Slutmålet kan icke vara mer än ett: maktens och ansvarets fördelning på alla samhällsindivider.”
Torgny Segerstedt drömde om ett enad Norden (han publicerade alltid danska och norska artiklar i original) och vek inte från sin självutnämnda vaktpost så länge kriget varande. Punktligt infann han sig varje morgon på redaktionen för att slå sina slag för fred och demokrati. Tyvärr fick han aldrig uppleva krigsslutet, utan dog i påsktid 1945. De sista orden på dödsbädden var frågan: ”Är Norge fritt ännu?”
(citat från Ingrid Segerstedt-Wibergs bok om sin far)
Den amerikanska läkaren Gary Slutkin jobbade unde många år med att bekämpa tuberkulos och AIDS i Afrika. När han kom hem till Chicago igen slog det honom att den utbredda skottlossningen i stan följde samma mönster som en smittsam sjukdom. Hur vore det om man inte bara talade i termer av våldsverkare och offer utan behandlade det dödliga våldet precis som en farsot?
Slutkin (jo han heter så) startade därför ett projekt i stadsdelen West Garfield och lyckades få ner mordtalen med hjälp av Världshälsoorganisationens epidemiologiska metoder: Först söka upp smittkällan och avbryta förloppet så att vidare smittspridning förhindras.
I nästa fas identifiera riskindivider som ges behandling. Slutligen måste beteenden och normer i hela det drabbade området ändras. Arbetssättet går ut på att människor som har förtroende i området – till exempel präster eller ungdomsledare – är ute på gatorna för att lära ut konfliktlösning och medla i bråk innan våldet uppkommer.
Slutkins organisation Cure violence har fått goda resultat och samarbetar sedan 2005 med flera sjukhus. I en kriminologisk studie minskade till exempel hämndskjutningarna till noll i fem av sju studerade områden. Metoden har nu spridit sig till bland annat Kanada, Mexiko och Sydafrika.
Emil Erdtman 