Artikel i Sändaren nr 49/2017 Normkritik – en frihet eller en boja?

Vi styrs av oskrivna regler och uppfattningar om vad som är bra och dåligt, fint och fult, rätt och fel. Dessa allmänt accepterade gränser för åsikter, värderingar och beteenden kallas normer, efter latinets ord för vinkelhake.

Att bli medveten om normerna och förhålla sig kritisk till dem borde väl inte vara kontroversiellt? Ändå har den så kallade normkritiken i media framställts som en officiell lära som alla måste följa. Är det ett missförstånd eller finns fog för kritik av normkritiken?

Det var bakgrunden till frukostseminariet Normkritik – frihet eller boja? Som hölls i Andreaskyrkan på Södermalm i Stockholm, i samarbete med Universitetskyrkan Stockholm och studieförbundet Bilda.

Samtalsledaren Göran Gustafsson inledde med en illustration från sina barns förskola där de normkritiska pedagogerna läste sagor om normbrytande familjer, men skruvade på sig när han föreslog ett besök i stadsdelens koptiska kyrka.
—Vi måste jobba även med de normer vi upplever som hotfulla, sa han.

Pedagogerna Lotta Björkman och Elisabet Langmann verkade däremot trivas i 1800-talsfrikyrkan på Södermalm – enligt Göran Gustafsson ett uttryck för sin tids normkritiska rörelse. Lotta Björkman har utbildat i normkritik alltsedan Skolverket i en rapport 2009 rekommenderade det normkritiska perspektivet. I Allmänna råd från 2012 ingick att både personal och elever skulle ”diskutera egna normer och attityder”.

Normkritik verkar vara ett svenskt fenomen, även om inspiration kommer från pedagogen Kevin Kumashiros distinktion mellan att tala om den andre och processen (othering) som skapar och förstärker det som är annorlunda. Framförallt är normkritiken en reaktion mot toleranspedagogiken som utgår från en ”normal” överordnad grupp som tolererar de avvikande utan att nödvändigtvis inkludera dem. Normkritiken undersöker istället orsakerna till varför vissa ses som avvikare och vill sedan förändra dessa maktordningar.

Lotta Björkman betonade att vi behöver normer om allt från barnens turtagning till demokrati och goda relationer. Normkritiken tar däremot sikte på förtryckande normer som begränsar val och livsmöjligheter. De utestängande och diskriminerande normerna fördelar makt och resurser på ett ojämlikt sätt genom att belöna dem som följer normerna och bestraffa dem som bryter. Den som inte passar in osynliggörs och utesluts ur gemenskapen.

Normer är omedvetna för dem som inte avviker och därmed har privilegiet – och makten – att kunna passera obemärkt. De som passar in har svårt att förstå normbrytarna, men det kan också vara plågsamt att tvingas följa normerna. Lotta Björkman tog ett exempel med en vaktmästare på landet som egentligen ville vara musikalartist.

Normkritik ska handla om att stanna upp och titta på sig själv för att bli  medveten om de osynliga normerna och sedan förhålla sig kritisk till hur man påverkas av dem, att med nyfiken blick betrakta det man upptäcker.

Men nu har alltså även normkritiken börjat uppfattas som en pålaga och pekpinne. Göran Gustafsson berättade att han känt sig ängslig inför seminariet och vägde sina ord på guldvåg. Även Lotta Björkman kom efter en tid som utbildare att må allt sämre av de spänningar som uppstod kring normkritiken. En förklaring ser hon i att normkritiken inte stannade vid ett tänkesätt utan förpackats i färdiga metoder. Inte minst skolorna har efterfrågat handfasta metodmaterial, som i värsta fall förstärker föreställningen att det finns ett rätt och fel.

Elisabet Langmann är forskare i pedagogik och har analyserat normkritiken vetenskapligt. Hon anser att det finns djupt rotade normer och traditioner som är värda att bevara, men pekade framförallt på risken att normkritiken stelnar till en ideologi med egna renlärighetskrav och en uppdelning i de som förstår och de andra, de oupplysta. På så vis skapas nya främlingar som normkritiken har svårt att hantera. De som inte hänger med och fattar det här med normer hamnar utanför. En annan fara ligger i att inre eller yttre språkpoliser bevakar hur saker sägs istället för vad som sägs.
—Vi måste få leka med orden, ta risker, ändra oss och provtänka, sa Elisabet Langmann.

De båda pedagogerna var ense om att självreflektion, inte lydnad eller upprepning av vad andra säger, är vägen till verkligt lärande och därmed nya sätt att handla.
–Inte ens dokument om mänskliga rättigheter kan rädda oss om vi inte tänker och vågar göra bedömningar själva, sa Elisabet Langmann.

En sådan mognad ger möjligheten att omformulera och experimentera med normerna – något som av organisationen Settings har kallats normkreativitet.
– Att bli medveten om normerna så att vi kan bryta mot dem för att utveckla våra individuella förmågor och valmöjligheter är en stor befrielse, sa Lotta Björkman.

Demokrati är samhällets ram – vinkelhaken – inom vilken vi är fria att välja olika sätt att leva – vare sig det är som frikyrkomedlem eller transperson, eller båda! Elisabet Langmann talade om vikten av att skapa frirum där normer vidgas istället för att snävas in. Ju fler som ryms desto bättre. Om normkritiken kan föra oss dit är den en möjliggörare.

Nä, medierna speglar inte verkligheten

Vissa säger sig numera ha skådat sanningen och skåpar ut etablerade medier som politisk propaganda. ”Jag skiter i fakta, bryr mig bara om verkligheten”, skrev en av dessa ungherrar (min fördom) på Twitter.

Men vad är verklighet? Är inte allt vi upplever i vår tid ofrånkomligen influerat – ja impregnerat – av det som medierna förmedlar? Utan medier hade väl många inte ens märkt några systemkollapser eller kriser av allehanda slag… Vi lever i och genom medier vare sig vi vill eller inte. Det är verkligheten.

Men medierna förmedlar inte allt som händer och sker. Kanske har medievärlden genom uttryck som att ”spegla verkligheten” själva en skuld till föreställningen att allt borde finnas i media och att det ”mörkas” när det inte är så. Nä, den berömda spegeln är ingen himlaspegel som registrerar varje mänskligt andetag utan snarare en sprucken och bucklig liten fickspegel där en flik av tillvaron tittar fram.

Visst finns ambitionen i nyhetsmedier att fånga det för tillfället mest angelägna och uppseendeväckande. Men formatets begränsning (t ex nyhetssändningens få minuter som ska fyllas oavsett världsläge) och teknikfaktorer gör att bara en skärva av allt som pågår kommer ut denna väg.

Nyhetsvärderingens principer (närhet, ovanlighet osv) och journalisternas egna livssituationer påverkar urvalet. Det redaktionen spånar om och fastnar för påverkas av mänskliga referensramar och koder i gruppen. Kommer journalisterna från samma bakgrund, har samma ålder osv är det lätt att missa sjok av mänsklig erfarenhet. Med en större bredd i journalistkåren täcks fler ämnen och uppslag in.

Det som hänt på senare år är att journalistrollen förändrats i grunden. Idag har i stort sett alla tillgång till tekniska möjligheter att kabla ut sin egen vinkel av verklighet. Denna så kallade medborgarjournalistik innebär en fantastisk revolution. Vi får en så mycket bredare spegling av erfarenheter och versioner av livet.

Problemet är att speglingen bara är en första del i en rapportering. Det görs alltid sållning och tolkning av materialet. Att sammanställa och analysera och sedan göra genomtänkta uppföljningar är något som kräver viss kompetens.

Nu tänker jag inte komma fram att sådan kompetens är förbehållen journalistskrået. Journalist är inget legitimationsyrke som läkare och lärare där en högre makt och myndighet utger (och drar in) sin sanktion. Murveln är ingen hög häst utan ett litet djur som gräver sig djupt ner i dyngan och som bedöms efter sin förmåga.

Men kompetenser som källkritik och pressetik ska för den skull inte föraktas. Dubbelkoll och konkurrerande källor är eviga principer medan pressetiken varierar över tid och plats. I Sverige har t ex överenskommelsen varit att inte publicera namn förrän någon är dömd och inte publicera ovidkommande fakta som inte har med saken att göra. Detta är grundbultar som bankas in på journalistutbildningarna och sedan lägger grunden för mediernas trovärdighet.

På populistsajterna saknas ofta källkritik och etik. När t ex något vidrigt dåd begåtts är somliga på momangen tvärsäkra på gärningsmannens bakgrund och till och med religiösa liv. I takt med att fakta sedan kryper fram stiger osäkerheten och förvirringen, fast det egentligen borde vara tvärtom.

Att inta en skeptisk attityd till alla medier och göra sina egna bedömningar är ett sundhetstecken. Och på sätt och vis är föraktet för yrkeskunnande typisk för vår tid. Vi tror oss veta bättre än både läkaren och läraren hur saker och ting ska skötas.

Vi har slutat skrapa på foten inför doktorn och nu även redaktörn. Men när vi nu alla deltar i det stora inskannandet av verkligheten och även analys och reflektion av den vore det på sin plats med lite respekt för de gamla journalistiska grundprinciperna.