Kategoriarkiv: Journalistik

Vem vinner valet i Bolivia /januari 2020

Allmänna val till president och parlament är utlysta till den 3 maj av den alldeles färska valmyndigheten. Innan dess kan förstås mycket hända. Den 22 januari löper den nuvarande mandatperioden ut och det är även helgdag för att fira den konstitution som antogs under Evo Morales styre år 2009 (och den dag han 2002 kastades ut ur kongressen). Vice ordförande för Bolivias kokabönder (ordförande är ju Evo själv) Andrónico Rodriguez uppmanar till omfattande protester mot interimsregeringen denna dag. Denne 29-åring ses av många som Evos efterträdare. Han kommer från kokadistriktet Chapare där Evo har sin maktbas och är son till en ledare inom den rörelsen, men har pluggat statsvetenskap och uttrycker sig vältaligt, kryddat med slagord som att ”vi är alla Evo”.

Den 19 januari ska kandidaterna för det förra regeringspartiet MAS utses från exilen i Argentina, men partiet är splittrat och vissa ser hellre att gräsrötterna som är kvar i Bolivia utser dem. Alla presidentkandidater som nämns är män. Av dem är den jag själv skulle föredra (om jag fick) David Choquehuanca, tidigare utrikesminister och en av få som uttryckt självkritik inför de misslyckanden MAS gjort under sitt maktinnehav – som att inte ha fått bukt med den betungande och förödande byråkratin (med olika papper hit och dyra stämplar dit) med tillhörande korruption. Dessutom är Choquehuanca mer förankrad i urfolksfrågorna än vad Morales nånsin varit. Den mest svidande kritiken mot Evo kom ju från urfolkshåll, som jag skrivit om i tidigare inlägg.

Men om jag ska gissa på någon som Bolivias nästa president blir det Luis Arce Catacora. Han bidar nu sin tid i Mexiko men var Evos hyllade och lågmälde finansminister under alla år.

Men vadå? Kommer MAS vinna igen? Partiet har såklart fått sig en rejäl törn av presidentens vilja att överträda konstitutionens två femårsperioder, men är trots allt det parti som har störst stöd – och den mest genomarbetade politiska agendan. Jag skulle gissa att MAS får kring 30 procent. Det är inte egen majoritet som man haft i 14 år, utan det blir till samarbeta med andra. Men vilka då?

Evo Morales rival från det underkända valet 20 oktober Carlos Mesa är historiker och satt kanske på pojkrummet och drömde om att en gång själv få hänga som oljemålning i presidentpalatset. Men nu gör han redan det och därför tror jag inte han är så het. Han var interimspresident 2003-2005 efter att president Sánchez de Lozada jagats ut ur landet (ungefär som Evo men då kallades det inte statskupp utan revolution) och förlorade sedan makten till just Evo Morales.

Mesa pekas ut som en av ”kuppmakarna” men snarare verkade han förvirrad dagarna kring Evos (och märkligt nog hela regeringens) flykt den 10 november med lite olika krav och önskemål hit och dit. Inför den nuvarande interimsregeringen har han slugt nog hållit en låg profil.

Revolution vill förresten alla göra om man ser till partinamnen. Mesas parti heter Revolutionära vänsterfronten och hans tidigare Revolutionära nationella rörelsen, vilket i och för stämde på 1940-talet. Själv skulle jag placera honom ungefär som svensk socialdemokrati. För det är inte som vissa säger att hela oppositionen (mot MAS alltså) står för en sak, utan snarare finns tre huvudfåror i boliviansk politik: vänster (Evo), mitten (Mesa) och höger…?

Ja, den som symboliserar högern har blivit Luis Fernando Camacho även om han inte är politiker i egentlig mening utan ledare för en medborgarrörelsele i landets största stad och ekonomiska centrum Santa Cruz. Som drivande bakom protesterna mot Evo Morales före och efter valet i oktober har han utmålats som en skräckfigur och inte bara höger utan även fascist osv, men mer jordnära fakta är att han är universitetslärare i juridik från en familj med intressen i gasbranschen och därmed med ett horn i sidan till den socialistregering som nationaliserade naturgasutvinningen.
Camacho fick faktiskt bara knappt 7 procent i den senaste opinionsmätningen jag såg, men visst har han makt. Hans far lär ha påverkat överbefälhavaren att föreslå presidentens avgång. Han figurerar också i Panama papers som hjälpreda åt skattefifflare.

En viktig aspekt för att förstå Bolivia är de enorma kulturskillnaderna mellan Santa Cruz och La Paz. Camacho medgav till exempel att han inte visste vad den andinska mångfärgade flaggan wiphala står för och att den är jämställd med den röd-gul-gröna enligt författningen. En annan aspekt som är framträdande är den religiösa retoriken. Camacho är vän med interimspresident Añez, som till skillnad från honom varit senator ett tiotal åt, men de förenas både av ett uttalat kristet språkbruk. Själv tycker jag det finns värre saker än böner och bibelord, och respekterar Añez vad det verkar personliga tro, men tycker hon gick för långt när hon släpade med regeringen på bönemöte och då inte respekterade kyrka-stat separationen (som infördes i Latinamerika långt före Sverige gjorde det år 2000).

Men man kan också – med hänvisning till det jag sagt om de inhemska kulturskillnaderna – inse att Moralesregimens ”statsreligion” med religiösa symboler och ritualer med inspiration från den andinska kulturen av många bolivianer i östra delen av landet upplevdes som märkliga (och inte heller enade landet). Camacho uttrycker öppet ett sådant avståndstagande. En religionssociolog har även sett ett rasistiskt motiv i Añez och Camachos ”viftande” med Bibeln, med argumentet att den inte är så vanlig bland urfolken, men jag har i och för sig sett den användes till och med som beskyddande fetisch bland urbefolkningsgrupper.

Camacho har kallats Bolivias Bolsonaro men det har även den koreanske läkaren och pastorn Chi Hyung Chung, som faktiskt fick 9 procent i det underkända valet i höstas. Hans hemsnickrade ekonomiska idéer och värdekonservativa syn på bl a homosexualitet (kan botas – men inte på hans klinik vad jag vet) lockar tydligen, men har också väckt motstånd.

En kanske viktigare spelare är den unge Marco Pumari från den gamla gruvstaden Potosí – en gång världens rikaste stad. Han står för en mer nationalistisk linje och har kritiserat Evo Morales för att sälja ut landets resurser – inte till USA denna gång utan till Kina och Ryssland. Denna rörelse fick Evo att den 3 november bryta ett avtal om llitiumutvinning med ett tyskt företag. Vissa konspirationsteoretiker tror att hela tumultet i Bolivia handlar om detta litium – att Trump vill åt denna världens största fyndighet av metallen som ingår i framtidens batterier osv osv i den där trallen.

Inför valrörelsen försökte Pumari först liera sig med Mesa och bad sedan enligt en läckt inspelning om 250.000 dollar och kontroll över två gränsstationer (!) av Camacho mot samarbete. Han förlorade i förtroende på det, men det är inte alltid samma saker som stjälper förtroendet som här. Felix Patzi har t ex tagits rattfull flera gånger men kandiderade i höstens val. Egentligen vill jag nämna honom för att man inte ska tro att urfolksrörelsen bara har ett namn (Evo). Patzi är känd aymara-aktivist och även guvernör över La Paz-regionen.

Men har jag nu nämnt litium, gas och gruvor så måste även elefanten i rummet tas upp – kokain. Bolivia har i världen varit ett inspirerande exempel med ett identitetslyft för urbefolkningen, ekonomisk tillväxt åtminstone fram till 2013 och en märkbar minskning av fattigdomen. Samtidigt har odlingen av kokablad tiodubblats under Evo Morales regeringstid. Att kokabönderna inte längre jagades av USA:s antidrogpolis (det som han själv utsattes för under hela sin ungdom – och som formade hans hat mot USA) har givit konkurrensfördelar bl a pga att tungt beväpnad paramilitär inte längre krävs (som i grannländerna). Kokablad tuggas traditionellt i Bolivia eller dricks i te. Att utvinna kokain ur dessa rätt oskyldiga blad (klenare än kaffe ju) kräver enorma mängder blad plus en komplicerad process med bensin och fotogen och allt vad det är. Det fixar inte vem som helst, men det är heller inte så att alla kokablad stannar i Bolivia. Då kanske det inte hade byggts en ny internationell flygplats mitt i kokadistriktet för 40 miljoner dollar… Hur djupt kokainindustrin påverkat Bolivia kan exemplifieras med ett gripande förra året av två unga kurirer i Brasilien. Den ene var nära släkt med interimspresidenten Añez och den andre med en politiker från MAS.

Allt hänger samman. Det gängvåld som grasserar på svenska gator beror på droghandeln och kokainet finns enligt Sveriges radio nu i hålor som Vetlanda och Ljusdal. Priset har sjunkit så att även vanligt folk har råd med en lina. Och finns en efterfrågan måste någon leverera… Jag säger inte att just de svenska drogerna kommer från Bolivia, för sånt har jag ingen koll på, bara att hela världen hänger samman – även med ett avlägset litet land högt upp i Anderna (och jag vet att Anderna bara är en liten del).

Utvecklingen i Bolivia /december 2019

Nu undrar ni förstås vad som hänt i Bolivia sedan jag skrev senast, strax efter att Evo Morales den 10 november avgick med ministrar, talman och allt och lämnade landet i ett mexikanskt plan i sitt (ärliga) försök att skapa lugn i landet. Men istället bröt helvetet löst, men faktiskt bara några dagar.

I Mexiko togs Evo emot med öppna armar och en faderlig klapp på kinden av ”storebror” López Obrador, men gjorde sig snart omöjlig genom att från exilen uppmana till kamp mot interimsregeringen hemma i Bolivia. Men troligen var planen redan från början att ta sig tillbaka till Bolivia via Argentina, men så länge högerns Macri var president där gick det inte. Däremot åkte han så fort den nye peronistiske och mer vänligt sinnade Fernández tillträtt. På några timmar fick han, vicepresidenten och tre höga politiker flyktingstatus – alltså inte politisk asyl denna gång, vilket tydligen innebär att han kan verka politiskt från Argentina.

Därifrån utför han nu allehanda invigningar i egenskap av president via telefon och samlade i helgen partivänner för att ge instruktioner inför den kommande valkampanjen våren, förlåt hösten, 2020 (södra halvklotet). Men det intressanta är att det inte kom så många. Många av MAS politiker har nämligen fullt upp med politiken där hemma – utan Evo Morales. Med majoritet i både senat och kongress tar dessa MAS-politiker sitt ansvar mandatperioden ut (till 22 januari) för att stabilisera landet och hitta demokratiska vägar framåt. Kongressens ordförande Eva Copa säger att de som är i Argentina har förstört för partiet och dess politik. Hon hänvisar också med stolthet till att vara kvinna och antyder att hon som engagerad politiker och mamma inte kan flänga runt kontinenten på allehanda politiska möten.

Den internationella mediebevakningen missar lätt denna spricka och att många MAS-politiker samarbetar med interimsregeringen för lugn i landet, något som också uppnåtts relativt sett. Samarbetet har även handlat om en ny vallag och tillsättande av den nya valmyndigheten – och även en ny MR-ombudsman. Den 2 januari ska beslut fattas om valet som sedan måste ske inom 120 dagar, alltså någon gång fram till maj.

Det är olyckligt att interimsregeringen kommer sitta in på den nya mandatperioden. Den sa sig först bara vilja organisera valet, men vill uppenbarligen även sätta politiska avtryck. De internationella relationerna har förändrats totalt genom att de tidigare allierade Kuba och Venezuela nu är ute i kylan och Israel och USA insläppta. Med Mexiko har det också blivit en rejäl fnurra sedan ambassadören i Bolivia klagat på alla bolivianska poliser runt ambassadbyggnaden. Interimsregeringen menar att ambassadören ansökt om polisskydd på grund av de bolivianska politiker som sökt asyl inne på ambassaden och som känt sig hotade av inhemska milisgrupper, som vill hämnas att MAS förlorat makten. Även spanska diplomater ska ha försökt ta sig in på ambassaden, kanske för att ta med sig politikerna, som interimsregeringen vill ställa inför rätta för korruption.

Den ser också gärna Evo Morales bakom lås och bom, men det är en åklagade tillsatt under Evo Morales regim som utfärdat denna arresteringsorder för uppvigling och terrorism, efter uppmaningarna från Mexiko att belägra städerna och stoppa införsel av mat, bensin osv. Jag tycker det är väl illvilligt. De flesta i Bolivia vet att denna retorik anspelar på den urberättelse som MAS bygger hela sin politik på, nämligen Tupac Kataris belägring av La Paz år 1781. Det är dennes ord om att ”vi återvänder i miljoner” som ständigt upprepas på sociala medier av Evo Morales beundrare.

Men åklagaren menar att telefonsamtal hem till Bolivia bidrog till att beväpnade demonstranter var nära att spränga en oljedepå utanför La Paz och spärrade en bro på huvudvägen utanför Cochabamba. Militär och polis sändes då dit med interimsregeringens dekret om immunitet vid nödvärn. Åtta demonstranter (eller andra) dödades vid oljedepån och nio vid bron, något som på internet nu kallas rasistiskt folkmord.

Ja, det finns djupt rotad rasism i Bolivia och detta är fruktansvärt tragiskt men måste först utredas innan vi vet sanningen. Stater har våldsmonopol, något som även Morales-regimen använde sig av eller missbrukade beroende på perspektiv, t ex i Chaparina 2011 då en urfolksdemonstration mot en motorväg möttes med våld (som vad jag vet aldrig utretts). Det är sjukt att jämföra dödstal när familjer förlorat nära och kära, men boliviansk ordningsmakt är nog inte värre än t ex Chile där ungefär lika många dog under samma tid, men vad det verkar utstuderad grymhet. Eller Brasilien där polisen dagligen skjuter ihjäl en handfull människor – eller Iran, som Evo Morales hade så nära band till, med över tusen demonstranter dödade just dessa dagar i november.

Men vad som också är viktigt att påpeka är att när medier talar om ”Evo Morales anhängare” är inte alla det av fri vilja. Jag vet de som upplevt sig tvingade ut på gatorna genom den kontrollapparat som finns kopplad till MAS. De ser sig tragiskt nog som kanonmat medan ledarna sitter i säkerhet. Dessutom finns medlemmar från MAS som menar att de våldsamma aktionerna i november inte stämmer med partiets metoder utan orkestrerats av utifrån kommande vandaler. Ja, det kan ni fundera på. Men i nästa inlägg tänkte jag ta upp hur det kommer gå i valet 2020.

Om krisen i Bolivia /november 2019

Det har varit turbulenta dagar. Vänner och ”familj” har fått hus nedbrända och jagats på flykten. Åldringar låser in sig med gråtande barn medan plundrare drar från hus till hus. Grannarna går samman och bygger barrikader av grus och ståltråd. Alla utomstående möts med misstänksamhet. En av dem som fått sitt hem nedbränt är dåvarande ordföranden i människorättsorganisationen där jag jobbade för nästan 20 år sedan. Därefter var han under många år landets Diskrimineringsombudsman (Defensor del pueblo – Folkets försvarare – ok, orättvis jämförelse med vår försiktiga svenska DO). Många sådana jurister – även de som står till vänster politiskt – har kritiserat president Evo Morales för att bryta mot sin egen konstitution från 2009 genom att sitta kvar efter två grundlagsstadgade mandatperioder. Missnöjet började jäsa när Evo var inne på sin tredje (!) period och sa sig vilja sitta en fjärde. En folkomröstning utlystes om att ta ställning till en sådan ändring av konstitutionen, något folket tackade nej till, visserligen med liten marginal, men trots en massiv ja-kampanj (jag var där).

Evo Morales har absolut banat väg för sociala reformer och har som förebild öppnat nya horisonter för urfolksfrågor i världen, men hans egen maktapparat har med åren vid makten blivit alltmer auktoritär. Tyvärr får man säga, men det är ju inte så konstigt. Vi vet – efter några årtusendens ackumulerad erfarenhet – att det är så makt och människor fungerar ihop. Så skulle vi kanske alla bli efter ett par år vid ”köttgrytorna”. Det är just därför spärrar införs mot att en och samma person ska sitta för länge. Att låta makten och uppdragen rotera är faktiskt också en av de fina traditionerna från det aymarasamhälle Evo Morales säger sig stå upp för.

Kanske är det så att man retar sig extra mycket på den internationella medierapporteringen när man känner till ett land. Som alltid visas de våldsamma inslagen på tv, utan att riktigt förmedla den frustration dessa ungdomar känner – de som aldrig sett någon annan president än Evo Morales. Istället beskrivs han som det enda giltiga alternativet, fast det finns andra vänsterkandidater – och faktiskt även andra kandidater från urfolken att rösta på. Men Evo Morales har blivit en symbol för något han själv inte (längre) är. Maktmissbruk, lagöverträdelser och nu även valfusk glöms bort när världen behöva en symbol – det enkla barfotabarnet, småbonden som reste sig och tog sig ända vägen till presidentpalatset, en garant mot rasdiskriminering och utsugning av de fattiga. Mexiko tar emot honom som flykting, medan det enda han pratar om när han landat är att hans eget liv nu räddats. Corbyn och andra vänsterledare går på talet om statskupp, medan Bolsonaro och Trump jublar över att folk demonstrerar mot en vänsterledare.

Varför ser alla bara världen i vänster och höger, likt gammal kallakrigslogik? Är inte det avgörande i detta (och många andra) fall bevarandet av rättsstatens principer och demokratins spelregler? Är dessa underordnade de politiska ideologierna så att det inte spelar någon roll om val riggas och konstitutioner ignoreras? Varför stöder inte de som hyllar Hongkongs demonstrationer för yttrandefrihet, Iraks mot korruption och Libanons mot etniskt uppdelad politik även Bolivias? Alla dessa komponenter finns även där.

Jag har själv träffat och pratat med Evo Morales. Det var 2001 innan han blev president. Han berättade att han hade många vänner i Sverige. Och kanske finns de som inte ser att han – liksom vi alla – förändras med åren. Det gäller även väljare. De som stödde Evo Morales samhällsomvandling 2005 är inte samma personer och grupper som stödet hans maktapparat idag.

Mycket har förändrats sedan jag jobbade med mänskliga rättigheter i Bolivia. Då var en gammal militärdiktator president. Att motparten för de folkrörelser där jag arbetare var staten var självklart. När jag berättade att svenska organisationer tar emot pengar av staten för att bedriva sin verksamhet trodde de mig knappt. Därför gladdes jag som så många andra när Eva Morales valdes till president. Vilken omvälvning och vilket avgörande steg framåt för demokratin!

Det blev inte som någon skrev i en ”tråd” om Bolivia att ”han kört landet i botten” – ekonomiskt. Vänskapen med Venezuela består av broderliga tillrop på Twitter men förenklat sett har Bolivia höjt företagsskatterna medan Venezuela exproprierat och förstatligat hela näringslivet – med svält och fattigdom som följd. Ekonomin har under Evo Morales tid blomstrat med bolivianska mått mätt. Det är inte där konfliktlinjen ligger.

Inte heller är det så enkelt att allt handlar om rasism. När jag läste quechua (landets andra språk) och urfolksfrågor i Bolivia på 90-talet kom aldrig Eva Morales namn upp. Han var kokaodlare och bondeledare. Revolutionen 1952 gick nämligen för den andinska höglandsbefolkningen ut på att inte längre ses som urfolk utan som bönder. Urfolk var de folkspillror som kämpade för sin överlevnad i ett alltmer krympande regnskogsområde i Amazonas. Att kalla sig urfolkspresident är gångbart internationellt men hemma har det handlat om att bli ”mainstream”. När Eva Morales som president ville dra en motorväg genom en känslig nationalpark i Amazonas kom motståndet just från urfolken.

Ja, infrastruktur, idrottsanläggningar och andra byggnationer har varit signum för Morales ”socialism”. Medan barna- och även äldredödlighet fortfarande är hög. Vården liksom rättsväsendet är alltjämnt korrupt. Analfabetsmen har minskat men andra livskvalitetfrågor släpar efter för att inte tala om ekologiskt jordbruk, sophantering och miljöförstöring. Bränderna i Amazonas är ett bra exempel där regimen inte ville eller vågade gå emot svedjeböndernas intressen. En genderanalys borde göras av den politik som förts under dessa 14 år.

Men det allvarligaste är alltså det demokrariska kapital som regimen undergrävt. Makten har med åren blivit alltmer auktoritär och spridit sina tentakler allt djupare in i människors liv. Det är svårt att få ett statligt jobb – som t ex vanlig lärare – utan att visa öppen sympati för regimen. Jag känner lärare som knyter näven i fickan, medan de knattrar på sin tjänstedator – med Evos inpräglade porträtt. En regiontjänstemann i funktionshindersfrågor måste på tjänstetid driva valkampanj för ett parti hen inte tror på. För att inte tala om de svårigheter kritiska journalister mött under de här åren – och denna dag möter på gator och torg.

Yttrandefrihet gäller även vanliga människor som bara vill leva sina liv utan att dras in i politiken. För någon dag sedan läste jag ett nödrop från kokadistrikten (Chapare) där de som nu inte försvarar den landsflyktige presidenten mobbas och till och med drivs bort från sina jordplättar. I de bondesammanslutningar (sindicatos) som dirigeras genom regeringspartiet har småpåvar drivit in allehanda avgifter och taxor utan pardon av ensamstående mödrar och utfattiga gamlingar.

Att det blir såhär är inte ovanligt efter ett långt maktinnehav. Vi hade själva en gång ett parti som satt så länge vid makten att delar av samhället genomsyrades av dess nät. Det blev i vissa sektorer en fördel att ha partibok eller uttrycka medhåll. Och även om vi i vanliga fall inte ser det finns politiska partier fortfarande insnärjda i delar av det svenska samhället, som i vårt största religiösa samfund och i domstolarna. Det är först när det dyker upp ett parti med obskyra idéer som vi får syn på hur knäppt det är med politiskt utsedda nämndemän eller politiska partier i Svenska kyrkan.

Social kontroll att tvingas rösta på ett visst parti finns mer eller mindre överallt. Utan sådant tryck följer politiska åsikter sällan etniska eller klassmässiga linjer. Ja, medlemmar i samma familj – två makar, två syskon osv – kan ha olika politiska åsikter – självklart även i Bolivia. Det går inte att tala om arbetare, bönder eller urfolk (eller ”de ödmjuka” – som Evo Morales säger) som politiska enheter. Tvärtemot vad många kanske tror är politisk kunskap och medvetenhet om demokrati utbredd i Bolivia. Hur många av oss går ständigt runt med konstitutionen i fickan? Bolivia har starka folkrörelser och organisationer med stark vilja att inte låta sig köras över av t ex valfusk.

Efter två mandatperioder hade regeringspartiet därför kunnat välja någon yngre fräschare presidentkandidat, varför inte en kvinna och varför inte en annan urfolksrepresentant – gärna från något av de andra 35 etniska grupperna i landet. ”Den mångkulturella staten” består ju av 36 nationer. Men istället för att försöka vinna folks förtroende för att kunna fortsätta sina politiska reformer bygger partiet upp en personkult kring Evo, utnämner honom till ”comandante” som vore det en gerillarörelse och inget demokratiskt parti – och lanserar honom en fjärde gång. Rättsväsendet ger honom också rätt till detta, med argumentet att alla människor har rätt att kandidera.

Men som ni märker vill jag inte göra det till en fråga om en enda persons viljekraft. Där bakom finns en maktapparat som driver detta. När vi säger att ”makt korrumperar” handlar det inte bara om sedelbuntar under bordet eller om att en person berusas av makthunger. Det är en stegvis utveckling mot att glömma vilka man arbetar för och tjänar, för att mer och mer värna den egna ställningen – och till slut inte se vilket hån av de egna medborgarna det innebär att manipulera ett val.

Efter första valomgången 20 oktober 2019 utropar sig Evo Morales till segrare utan behov av en andra omgång. Ifrågasättande av valresultatet benämner han från dag ett som ”statskupp”. Demonstrationer kräver då ”respekt för varje röst” och regimen släpper in 92 valexperter från OAS att granska valet. Den 10 november kommer rapporten som konstaterar grava manipulationer, något jag i denna text utgår från stämmer. Valmyndigheten avgår och Evo Morales utlyser nyval och avgår senare samma dag, trots att mandatperioden löper fram till januari.

Avgången sker enligt egen utsago för att rädda landet från en stegrande våldsspiral men också pådrivet av att militärmakten uttalar sitt misstroende. Detta agerande var taktlöst med tanke på landets långa historia av militär inblandning i makten, men det är inte så att militären tvingar bort honom eller att den militärmakt som faktiskt tjänat honom i 14 år sedan marscherar in i det tomma presidentpalatset (det gör en annan figur – eller möjligen filur – som jag inte går in på här).

Det var bara presidentens avgång som krävdes – det var han som förlorat sitt demokratisks förtroende, och någon borde dessutom ta ansvar för valfusket. Vicepresidenten ska träda in i sådana lägen men han verkar ha missförstått sitt uppdrag och avgår även han. Sedan lämnar även talmannen som är tredje i successionsordningen och snart i princip hela regeringen, som om Evo var nåt slags gängledare man måste följa i vått och torrt.

Återstod för parlamentet att utse en interimsregering för att organisera nyval. Kongressledamöterna kan ju inte avgå på samma sätt som en regering och har även ett ansvar att nu ”rädda” situationen, som dag för dag (och natt för natt) plågades allt hårdare av kravaller, bränder och plundring. Men regeringspartiets ledamöter dök inte upp. Vice talman Jeanine Añez meddelar att hon vill göra sin plikt som politiker och leda landet fram till nyval. Det är den demokratiska ordningen hon värnar medan debatten kom att handla om hennes eventuella rasism. Återigen väger ideologi tyngre än demokratins funktionssätt.

Politikers roll är att skapa ramar och förutsättningar för människor att leva i frihet och självständighet. Detta står inte och faller med en enda person. Om MAS hade varit ett vanligt parti hade de utsett en ny presidentkandidat och påbörjat valrörelsen, men istället har partiledningen orkestrerat en ”kupp” och försatt sig själva i exil för att vinna sympati internationellt och enligt sin egen dramaturgi kunna återvända som ”befriare”. Vad det bolivianska folket behöver är inte politiker som överger dem utan rena och hederliga val med partier som på sina OLIKA sätt vill landets bästa.

Artikel i Sändaren nr 49/2017 Normkritik – en frihet eller en boja?

Vi styrs av oskrivna regler och uppfattningar om vad som är bra och dåligt, fint och fult, rätt och fel. Dessa allmänt accepterade gränser för åsikter, värderingar och beteenden kallas normer, efter latinets ord för vinkelhake.

Att bli medveten om normerna och förhålla sig kritisk till dem borde väl inte vara kontroversiellt? Ändå har den så kallade normkritiken i media framställts som en officiell lära som alla måste följa. Är det ett missförstånd eller finns fog för kritik av normkritiken?

Det var bakgrunden till frukostseminariet Normkritik – frihet eller boja? Som hölls i Andreaskyrkan på Södermalm i Stockholm, i samarbete med Universitetskyrkan Stockholm och studieförbundet Bilda.

Samtalsledaren Göran Gustafsson inledde med en illustration från sina barns förskola där de normkritiska pedagogerna läste sagor om normbrytande familjer, men skruvade på sig när han föreslog ett besök i stadsdelens koptiska kyrka.
—Vi måste jobba även med de normer vi upplever som hotfulla, sa han.

Pedagogerna Lotta Björkman och Elisabet Langmann verkade däremot trivas i 1800-talsfrikyrkan på Södermalm – enligt Göran Gustafsson ett uttryck för sin tids normkritiska rörelse. Lotta Björkman har utbildat i normkritik alltsedan Skolverket i en rapport 2009 rekommenderade det normkritiska perspektivet. I Allmänna råd från 2012 ingick att både personal och elever skulle ”diskutera egna normer och attityder”.

Normkritik verkar vara ett svenskt fenomen, även om inspiration kommer från pedagogen Kevin Kumashiros distinktion mellan att tala om den andre och processen (othering) som skapar och förstärker det som är annorlunda. Framförallt är normkritiken en reaktion mot toleranspedagogiken som utgår från en ”normal” överordnad grupp som tolererar de avvikande utan att nödvändigtvis inkludera dem. Normkritiken undersöker istället orsakerna till varför vissa ses som avvikare och vill sedan förändra dessa maktordningar.

Lotta Björkman betonade att vi behöver normer om allt från barnens turtagning till demokrati och goda relationer. Normkritiken tar däremot sikte på förtryckande normer som begränsar val och livsmöjligheter. De utestängande och diskriminerande normerna fördelar makt och resurser på ett ojämlikt sätt genom att belöna dem som följer normerna och bestraffa dem som bryter. Den som inte passar in osynliggörs och utesluts ur gemenskapen.

Normer är omedvetna för dem som inte avviker och därmed har privilegiet – och makten – att kunna passera obemärkt. De som passar in har svårt att förstå normbrytarna, men det kan också vara plågsamt att tvingas följa normerna. Lotta Björkman tog ett exempel med en vaktmästare på landet som egentligen ville vara musikalartist.

Normkritik ska handla om att stanna upp och titta på sig själv för att bli  medveten om de osynliga normerna och sedan förhålla sig kritisk till hur man påverkas av dem, att med nyfiken blick betrakta det man upptäcker.

Men nu har alltså även normkritiken börjat uppfattas som en pålaga och pekpinne. Göran Gustafsson berättade att han känt sig ängslig inför seminariet och vägde sina ord på guldvåg. Även Lotta Björkman kom efter en tid som utbildare att må allt sämre av de spänningar som uppstod kring normkritiken. En förklaring ser hon i att normkritiken inte stannade vid ett tänkesätt utan förpackats i färdiga metoder. Inte minst skolorna har efterfrågat handfasta metodmaterial, som i värsta fall förstärker föreställningen att det finns ett rätt och fel.

Elisabet Langmann är forskare i pedagogik och har analyserat normkritiken vetenskapligt. Hon anser att det finns djupt rotade normer och traditioner som är värda att bevara, men pekade framförallt på risken att normkritiken stelnar till en ideologi med egna renlärighetskrav och en uppdelning i de som förstår och de andra, de oupplysta. På så vis skapas nya främlingar som normkritiken har svårt att hantera. De som inte hänger med och fattar det här med normer hamnar utanför. En annan fara ligger i att inre eller yttre språkpoliser bevakar hur saker sägs istället för vad som sägs.
—Vi måste få leka med orden, ta risker, ändra oss och provtänka, sa Elisabet Langmann.

De båda pedagogerna var ense om att självreflektion, inte lydnad eller upprepning av vad andra säger, är vägen till verkligt lärande och därmed nya sätt att handla.
–Inte ens dokument om mänskliga rättigheter kan rädda oss om vi inte tänker och vågar göra bedömningar själva, sa Elisabet Langmann.

En sådan mognad ger möjligheten att omformulera och experimentera med normerna – något som av organisationen Settings har kallats normkreativitet.
– Att bli medveten om normerna så att vi kan bryta mot dem för att utveckla våra individuella förmågor och valmöjligheter är en stor befrielse, sa Lotta Björkman.

Demokrati är samhällets ram – vinkelhaken – inom vilken vi är fria att välja olika sätt att leva – vare sig det är som frikyrkomedlem eller transperson, eller båda! Elisabet Langmann talade om vikten av att skapa frirum där normer vidgas istället för att snävas in. Ju fler som ryms desto bättre. Om normkritiken kan föra oss dit är den en möjliggörare.

Nä, medierna speglar inte verkligheten

Vissa säger sig numera ha skådat sanningen och skåpar ut etablerade medier som politisk propaganda. ”Jag skiter i fakta, bryr mig bara om verkligheten”, skrev en av dessa ungherrar (min fördom) på Twitter.

Men vad är verklighet? Är inte allt vi upplever i vår tid ofrånkomligen influerat – ja impregnerat – av det som medierna förmedlar? Utan medier hade väl många inte ens märkt några systemkollapser eller kriser av allehanda slag… Vi lever i och genom medier vare sig vi vill eller inte. Det är verkligheten.

Men medierna förmedlar inte allt som händer och sker. Kanske har medievärlden genom uttryck som att ”spegla verkligheten” själva en skuld till föreställningen att allt borde finnas i media och att det ”mörkas” när det inte är så. Nä, den berömda spegeln är ingen himlaspegel som registrerar varje mänskligt andetag utan snarare en sprucken och bucklig liten fickspegel där en flik av tillvaron tittar fram.

Visst finns ambitionen i nyhetsmedier att fånga det för tillfället mest angelägna och uppseendeväckande. Men formatets begränsning (t ex nyhetssändningens få minuter som ska fyllas oavsett världsläge) och teknikfaktorer gör att bara en skärva av allt som pågår kommer ut denna väg.

Nyhetsvärderingens principer (närhet, ovanlighet osv) och journalisternas egna livssituationer påverkar urvalet. Det redaktionen spånar om och fastnar för påverkas av mänskliga referensramar och koder i gruppen. Kommer journalisterna från samma bakgrund, har samma ålder osv är det lätt att missa sjok av mänsklig erfarenhet. Med en större bredd i journalistkåren täcks fler ämnen och uppslag in.

Det som hänt på senare år är att journalistrollen förändrats i grunden. Idag har i stort sett alla tillgång till tekniska möjligheter att kabla ut sin egen vinkel av verklighet. Denna så kallade medborgarjournalistik innebär en fantastisk revolution. Vi får en så mycket bredare spegling av erfarenheter och versioner av livet.

Problemet är att speglingen bara är en första del i en rapportering. Det görs alltid sållning och tolkning av materialet. Att sammanställa och analysera och sedan göra genomtänkta uppföljningar är något som kräver viss kompetens.

Nu tänker jag inte komma fram att sådan kompetens är förbehållen journalistskrået. Journalist är inget legitimationsyrke som läkare och lärare där en högre makt och myndighet utger (och drar in) sin sanktion. Murveln är ingen hög häst utan ett litet djur som gräver sig djupt ner i dyngan och som bedöms efter sin förmåga.

Men kompetenser som källkritik och pressetik ska för den skull inte föraktas. Dubbelkoll och konkurrerande källor är eviga principer medan pressetiken varierar över tid och plats. I Sverige har t ex överenskommelsen varit att inte publicera namn förrän någon är dömd och inte publicera ovidkommande fakta som inte har med saken att göra. Detta är grundbultar som bankas in på journalistutbildningarna och sedan lägger grunden för mediernas trovärdighet.

På populistsajterna saknas ofta källkritik och etik. När t ex något vidrigt dåd begåtts är somliga på momangen tvärsäkra på gärningsmannens bakgrund och till och med religiösa liv. I takt med att fakta sedan kryper fram stiger osäkerheten och förvirringen, fast det egentligen borde vara tvärtom.

Att inta en skeptisk attityd till alla medier och göra sina egna bedömningar är ett sundhetstecken. Och på sätt och vis är föraktet för yrkeskunnande typisk för vår tid. Vi tror oss veta bättre än både läkaren och läraren hur saker och ting ska skötas.

Vi har slutat skrapa på foten inför doktorn och nu även redaktörn. Men när vi nu alla deltar i det stora inskannandet av verkligheten och även analys och reflektion av den vore det på sin plats med lite respekt för de gamla journalistiska grundprinciperna.

Läget för Moder Jord i Evos Bolivia

Bolivia har en myndighet för värnandet av Moder Jord. Fast de 16 tjänstemännen där har det inte så lätt. På tio år har bilparken tredubblats – och även användningen av smutsig venezolansk diesel. På landsbygden dundrar numera motorcyklar (Husqvarna osv…) fram där det bara för några år sedan var cykel som gällde.

En bonde i byn Choro norr om Cochabamba berättade att de helt nyligen övergått från häst till traktor, från fårskit till konstgödsel och att ”djuren inte trivs här längre” pga att odlingarna besprutas så hårt. Att hitta ekologisk mat har jag inte lyckats med än men det finns säkert specialbutiker. Sopsorteringen ska vi inte tala om…

Men om energin kanske: När jag besökte Bolivia för 20 år sedan var egna solpaneler populära på landsbygden. Nu står elstolpar på varje backkrön (och stör mitt fotograferande dessutom…). Landet med 300 soldagar borde vara perfekt för solenergi men istället planeras kärnkraft med Irans hjälp. Irans bistånd till Bolivia är förresten 50 gånger större än Sveriges enligt en uppgift. En annan supporter är Kina som skickat upp en särskild satellit som ger tv och 4G-internet i varje boliviansk bergskreva (fantastiskt bra och lustigt att det är just Kina som gynnar detta).

Evo Morales må ha ställt om klockan uppe på parlamentsfasaden så att den nu går baklänges (sant!), men projektet – det som 60 procent av folket röstar på – verkar vara att föra in Bolivia bland oss andra i den moderna världen. Motorvägen genom en stor nationalpark i Amazonas – en av de få nyheter som nådde Sverige – blir begriplig i detta ljus.

Visst är det fascinerande med den fattiga barnarbetaren och sedermera kokabonden (tidvis kriminellt) med bara några års skolgång som även trotsar den ingrodda rasismen på ett nytt sätt. Men opposition är också viktigt i en demokrati – och demokrati är det de allra flesta vill förverkliga här. Det gröna partiet fick dock bara några ynka procent i förra valet. Fast i kommunalvalet i mars spås högern knipa huvudstaden och det brukar ju på sikt varsla illa för de sittande. Fast då läggs väl myndigheten för Moder Jord ner…

Svensk Handikapptidskrift nr 3 2010: Utanförskap – Hårdare villkor gör att många inte längre platsar på arbetet

Ingress: Att ha ett arbete och en yrkesidentitet är viktigt för de flesta människors liv och självuppfattning. För många människor med funktionsnedsättning har de senaste årtiondenas förändrade arbetsvillkor inneburit att man plötsligt står utanför arbetslivet.
Fortsätt läsa →

Texter på Assistanskoll

Personlig assistans är ett aktuellt ämne. Striktare regler och åsikter om återgång till institutionsliknande boenden – bland annat på Expressens ledarsida – oroar många som behöver personlig assistans.

För sajten Assistanskoll har jag sammanfattat några av de djuplodande artikelserier som finns publicerade där.

1. Försäkringskassans nya sätt att bedöma assistansbehov ledde till en hetsig debatt. Här sammanfattas hela historien.

Behovsbedömningsinstrument för personlig assistans

2. Assistans utförs av kommunen, kooperativ eller privata företag. Här beskrivs hur kommunerna fungerar som assistansanordnare.

Kommuner som assistansanordnare

3. Är vi på väg tillbaka mot institutionsboende för personer som behöver assistans? Här refereras debattörerna som oroas över dagens tendenser.

Boende och assistans

 

Barcelona

2010 besökte jag Barcelona tillsammans med Kjell och Mats Winberg, samt fotograf Inger Bladh. Här finns de artiklar jag skrev om staden och den kamp för självständigt liv som förs av den lokala Independent Liviing-gruppen.

Denna artikel publicerades av Assistanskoll och tidningen Original.

Assistansen lag men inte verklighet i Spanien

2008 skrev jag min första artikel på temat:

Spanjorerna kämpar för mera personlig assistans

Genom Independent Living fick Mats Winberg möjlighet att granska tillgängligheten i Barcelona. Här är berättelsen om resan:

Mats Winberg granskar tillgängligheten i Barcelona

I tidningen Liv nr 2/2011 publicerades artkeln Barcelona – tillgänglighetens huvudstad. Texten följer här:

Fortsätt läsa →