Eftersom det i allt jag skriver kan bli tjatigt med funkis tänkte jag ta upp något helt annat. Funkis! För näst efter ansjovisbrist och inställda tåg är väl funkisen det som väcker mest hat här på sociala medier, nu senast dramatiken kring den något dramatiskt designade entrén på Dramaten. Ja, någon ville till och med tillkalla bockbrännare ändå från Gävle för att tillspilloge det som gör att folk kan njuta av det som en teater en till för. Men det fattar man ju: det är viktigare att saker är snygga än att de funkar. Den där smäckra mixerstaven man fick i julklapp ska bara beskådas och sent på lördagskvällen strykas utmed sina sensuella linjer, inte kletas ner med stänk från någon bunkes klumpar och klimpar.
Samtidigt ser folk runtom i världen på Sverige som funkisens förlovade land. Devisen ”form follows function” myntades i och för sig på 1800-talet av den amerikanska arkitekten Sullivan men redan Ellen Key menade att det vackra är det som används för sitt syfte. Men funkisens genombrott i Sverige brukar anges till sommaren 1930, då man mitt under brinnande depression storsatsade på en utställning med nya prylar och bostadsutformningar. Idag är det väl få som minns denna utställning (någon som gick där som knodd) men i det kollektiva medvetandet har den sin givna plats som vattendelare mellan det nya och det gamla, bondesamhället och det urbana. Det omoderna byttes ut mot det moderna – och ingen vill ju vara omodern (ett effektivt retoriskt knep precis som funktionell, tillgänglig osv – ingen kan med hedern i behåll vara motståndare). Och inte är det väl så konstigt att den satte sig. Stockholmsutställningen besöktes av fyra miljoner på en befolkning av sex miljoner. SJ fick sätta in extratåg och NK körde en dubbeldäckare (bara det) i skytteltrafik mellan varuhuset och utställningsentrén på Norra Djurgården. Sista söndagen kom över hundra tusen besökare.
Trots att hela kalaset ekonomiskt gick med förlust och allt var rivet framåt hösten (utom ett hus som revs ”nyligen” för att ge plats åt Abba-museet) blev det en kulturell framgång – ja, förutom ättlingarna till de där två miljonerna som vägrade beträda området då… Men som arkitekturhistorikern Eva Rudberg skriver i sin bok om Stockholmsutställningen: det var en vision som uttryckte framtidsdrömmar. Det som skapats för utställningen fanns som regel inte att köpa men ett frö var sått långt ner i det svenska folkdjupet. Folk hade skådat in i sin egen framtid. För första gången fick de uppleva sportstugor, sopnedkast och radhus, och inte minst smaka sin första ”hot dog” eller glasspinne – eller kanske cigarett – utställningen lanserade förstås sitt eget märke. Den där knodden begapade allt detta och skulle som vuxen leva ut denna livsstil i fulla drag – med en varmkorv i ena handen och en pinnglass i den andra.
Initiativet till utställningen kom från Svenska slöjdföreningens legendariske ordförande Gregor Paulson, som ville följa upp succén med 1917 års Hemutställning. Många tyckte det var lite paradoxalt att ett slöjdförbund nu ville anamma massproduktion istället för det unika uttrycket, men frågan om hur konst och design skulle kunna komma även den lilla människan till gagn – såväl estetiskt som funktionellt – engagerade Paulsson. Och hur skulle kreti och pleti ha råd om inte varorna massproduceras? En allians, om än ohelig, mellan konstnärer och fabrikörer, var nödd och tvungen i detta nya demokratiska tidevarv då inte bara en liten elit skulle ha det drägligt utan varenda kotte.
Med sig på utställningsidén fick han arkitekterna Uno Åhren, som varit på Parisutställningen 1925 och hänförts av Le Corbusiers byggnader (som fick stå utanför utställningsområdet) och Sven Markelius, som blivit lika hänförd på Deutsche Werkbunds (motsvarande vår slöjdförening) utställning Die Wohnung i Stuttgart 1927. Nämnas ska väl även utställningarna i Barcelona och Åbo 1929 (Finland med sin Aalto låg steget före…).
Le Corbusier var tilltänkt som huvudarkitekt för Stockholmsutställningen men det fick bli dåtida Sveriges mest ryktbara man från kåren – Gunnar Asplund – han med Stockholms stadsbibliotek. Ideologin bakom utställningen uttrycks kanske bäst i den ett år senare utgivna skriften acceptera! (versaler fyller ju ingen funktion, så strunt i dem). I ljusa och soldränkta bostäder utan krusiduller och annat traditionellt prål och bjäfs skulle ett nytt, demokratiskt, otvunget och flärdfritt vardagsliv levas. Svenska folket var värda bättre än att huka i sina låga och murriga stugor. Med lättstädade ytor (stålrörsmöbler, köksskåp på hjul etc) skulle sjukdomar (som tbc) försvinna och med högt i tak skulle själen svinga sig opp till nya höjder – ja, den nya människan äntligen växa fram.
Vi förknippar ibland funktionalism med socialism men de som var mest entusiastiska var högertidningar som Svenska Dagbladet medan socialdemokrater som Hinke Bergegren tyckte alltihop var för kapitalistiskt med alla lysande reklamskyltar och geschäft (kioskdesignen firade triumfer). Den gamla generationens arkitekter med Ferdinand Boberg i spetsen tyckte med rätta allt såg väldigt amerikanskt ut och möbeldesignern Carl Malmsten muttrade från sitt stånd att hans klenoder i ebenholts och elfenben verkade ha gått ur modet. Nu var det förutom glas, stål och betong även nymodigheter som linoleum, plywood, masonit och inte minst eternit som gällde. Den skulle hålla i en evighet, fast människorna som bodde innanför dessa asbestindränkta skivor kanske inte gjorde det… Mycket var nytt och konstigt. Gamle Karlfeldt tyckte det var obehagligt med alla glasväggar och Ivar Lo gick runt och spanade skeptiskt efter den där nya människan. Han såg bara de gamla vanliga i sina rockar och hattar.
Stockholmsutställningen innehöll mycket som idag glömts bort. Konstutställningen med det senaste inom bl a ”art concret” sågades samfällt av folk och kritiker. Tavlor med streck och geometriska figurer var inte Sverige moget för. Inte en enda tavla såldes, inte ens den Mondrian som fanns med. Skolutställningen innehöll nymodigheter som flyttbara bänkar så att eleverna skulle kunna ägna sig åt något så utopiskt som grupparbete. På begravningsutställningen propagerade den då så aktiva Eldbegängelseföreningen för kremering och många såg för första gången gravstenar med andra symboler än kors. Men märkligast för oss idag kan tyckas att Rasbiologiska institutet hade en monter där Lundborg visade sina rastyper. Jag har inte hittat några bilder eller kommentarer om den. Det verkar som det var helt tyst om detta trots att den låg precis innanför entrén. Var tankarna så mainstream att ingen ens brydde sig eller fanns ett tyst avståndstagande (förmodligen det första)?
Det är bostadsutställningen som satt sig i medvetandet och som långt senare plockades upp av även socialdemokratiska politiker, inte bara marknadsliberaler – men då i modifierad form. De otroligt små kokvrår arkitekterna designat dömdes ut av varje husmor. Men de manliga arkitekterna åt väl mestadels på restaurang och trodde framtidens mat hette take-away… Tittar man på ritningar från utställningsbostäderna ser man även att dessa radikala arkitekter ritat in pigkammare i de större bostäderna. För hur ska ett hushåll med många barn kunna dras runt utan betjänter? Badrum inomhus var nytt, men i den utställda konsumbutiken med bostad ingick det inte. Centralvärme kanske inte fanns på denna sommarutställning men är väl det som allra mest förändrat vårt sätt att leva inomhus (skriver kakelugnsmakarens barnbarn).
Rudberg betonar dock att intrycket av utställningen som helhet inte bara handlade om bostadsdelen. Det sprakade av färg i flaggor och prunkande blomrabatter. På kvällarna smattrade fyrverkerierna och tjuten ekade från nöjesfältet. Men kanske var Ivar Flockers starka lampor det som var mest anslående. När strömmen gick vid ett tillfälle och folk fick treva med tändstickor och utställarna med 1800-talets gamla fotogenlyktor var utställningens magi bruten.
Men redan samma år som utställningen hade faktiskt funkisen anammats i vissa kretsar förutom arkitektkåren. Fordfabriken i Frihamnen är ett exempel, liksom KF:s glödlampsfabrik Luma i Hammarby (numera sjöstad). Dess högsta våning var av glas så att hela staden skulle förstå byggnadens funktion. Samma idé låg bakom det i mitt tycke bästa av 1930 års funkisbyggen i Stockholm, nämligen Filadelfia. Kanske muttrade någon över hur anrika Rörstrands slott stympades och skymdes men med sin välvda huskropp och pelarförsedda ingång visade den nya byggnaden vad den var till för, precis så som funktionalisterna tänkte att den skulle göra. Den utstrålade samlingssal med drag av tempel för den moderna människan. Att sedan kyrkan rymde fler än någon annan frikyrka i världen på den tiden och hade en akustik som överträffade självaste Konserthuset underströk bara hur väl pingstvännerna greppat kärnan i funkisen. Sedan kan det tyckas paradoxalt att en rörelse som var så stockkonservativ på andra områden i livet – kvinnorna skulle täcka sig inne i sitt funkistempel och fick absolut inte be-täcka sig förrän långt in på bröllopsnatten – ändå var designens avantgarde.
Jag tror en del av förklaringen ligger i att pingströrelsen var internationell. Det var det man ville utstråla. När kritikerna av funkisen pressades på argument var det bästa svar de kunde komma på att funktionalismen var osvensk och därför obra. Man kan sedan hävda att funkisen fick en svensk variant – en mjukare och försonligare, brukar det stå i böckerna. Men det är rätt otroligt ändå hur snabbt funkisen spred sig över världen som en symbol för det en ny modern (modernism är ett annat och på flera sätt bättre namn) tid med utbyte och samlevnad över nationsgränserna. Det förklarar också varför Hitler och Stalin såg en sådan fara i funkisen.
Samtidigt är viss skepsis alltid på sin plats. Socialdemokraten och stockholmspolitikern Carl Lindhagen fruktade att funktionalismen skulle förstöra Stockholms unika karaktär. Så även om socialdemokraterna fick makten i Stockholm 1931 och riket 1932 kan man inte påstå att funkis och socialdemokrati överlappar. Den som planerade Slussen, tunnelbanan, Bromma flygplats och köpte upp stora delar av grannkommunerna för nya förorter var inte sosse utan folkpartist. Yngve Larsson var borgarråd 1924 – 46 och städslade ett tag Gösta Bohman som sin sekreterare. Det var inte till Sovjet dessa herrar företog sina studieresor utan till USA. Efter en sådan anställdes superfunktionalisten Oswald Almquist som stadsträdgårdsmästare. Han kom då närmast från kraftverksdesignen och kom senare att driva standardiseringen av våra kök. Så kanske är funktionalismen inte alls så socialistisk som vi ibland tror utan närmare marknadskapitalism, men också med starka humanistiska drag – människan i centrum liksom.
Slutligen tänker jag att Stockholmsutställningen gav hopp om en ljus och festlig framtid i en mörk stund. Idag står vi inför en ny samhällsomvälvning med stora utmaningar. Var är då vår tids visioner och drömmar? Vore det kanske kul med något liknande 2030? Digitalt förstås.
Emil Erdtman 
