Bolombolo

I den colombianska avkroken Bolombolo tillbringade den svenskättade poeten León de Greiff några av sina mest produktiva år. När jag visade min tavla ”Bolombolo” på de Greiffs egen festival i Korpilombolo muttrade kännarna om gatlyktors utformning och den absurt öde gatan. Sådär ensam är minsann ingen flicka i Bolombolo!

Men det här är mitt Bolombolo, precis som León de Greiffs Korpilombolo är en produkt av längtan och drömmar.

Mitt Bolombolo ligger mellan gröna kaffeberg i en inskjutande bukt av Caucafloden, inte så smärtsamt pittoreskt som den gamla provinshuvudstaden Santafé de Antioquia en bit nedströms, men med en rejäl bro, en vägkorsning och en lugn böj av floden – att simma i utan att dras med i strömmen mot kajmanernas rike.

Hit begav sig alltså León de Greiff år 1926 efter att ha kastat den strikta bankkostymen och brutit upp från det inrutade tjänstemannalivet uppe i det kylslagna Bogotá. Nu skulle skaldas och levas bohemliv! Bland vanliga människor, riktiga människor – med blod i ådrorna, svett på ryggarna och sälta i mungiporna.

Men den kompakta hettan och den myllrande marknadsgatan ner mot den sandfärgade floden gjorde dagarna till en enda lång väntan på natten – den mjuka omslutande, räddande vännen: Natten. Då lade sig stojet kring fiskbryggorna och de skramlande hästkärrorna låstes in i sina bodar av glesa vidjor.

Då, bland de dova färgerna och klingande ljuden av skrovliga glas i den ruffiga baren, lösgjordes pennan, levde tanken och störtade poesin fram i rytmiska pulser. Mitt i det svarta brann en låga, framträdde färger: gröna, lila, röda…

Var det inte detta som förfäderna omtalat? Hur natthimlen plötsligt sprakade av färg. Den djupa midvinterhimlen med sin spegel av knastrande snö. Och som små flagor i det evigt vita ensliga byar och gårdar, hukande lador och pörten.

En av dessa platser – i eller utanför Lappland, vem visste? – ljöd som det slamrande Bolombolo, fast med korpens ödsliga kraxande istället för guarapodrinkarens sluddrande läte.

León de Greiff föreställde sig Korpilombolo som Bolombolos motpol i allt, inte bara geografiskt och klimatologiskt, utan även mentalt. Det avlägset andra, det bortträngda nordiska arvet, som så vilsamt svalkade sinnet med sitt gnistrande kallbad.

Nätterna i Bolombolo fyllde skrivhäftena, men León återvände till Bogotá för att få umgås med andra poeter och bli en värdig familjefar åt fyra barn.

Sverige fanns där som en hägring, en gammal berättelse om von Greiffar som konspirerat mot kungen, men till slut tröttnat på det alltmer krympande kungariket (till råga på allt utsålt till en ofrälse fransos) och – med en avskedsdikt av självaste Tegnér – intagit en bit av den alldeles nyfödda republiken Colombia, på den tiden två och en halv gånger Sveriges storlek.

Carl Sigismund och hans Lovisa Petronella återvände aldrig till fäderneslandet trots vädjande brev från en åldrande biskop, som bad till alla makter han kände om att en gång i livet få se sina barnbarn.

Sverige förblev en fördold fantasi genom generationerna, lagrad längst ner på själens botten. Tills León de Greiff i 65-årsåldern bosätter sig några år i Stockholm, vankar på dess gator utan att lära sig det klara men ack så tilltrasslade språket.

Om han någonsin kom till sitt Korpilombolo vet jag inte. Det blev kanske aldrig av till slut. För väl i Sverige verkar förtrollningen vara bruten. Som den hägring det var upplöstes fantasin om det mystiska köldriket.

Hade han åkt till Korpilombolo då på 60-talet hade han sett en helt vanlig svensk tätort – med post, bank och polis, med vårdcentral, arbetsförmedling och försäkringskassa. Längs Överkalixvägen simhall, skoaffär och järnhandel – ja allt en människa behöver.

För León de Greiff – som drömde om det ödsliga och tysta – hade 2018 varit att föredra: en avfolkad by med ett par åldrade sparkstötare längs Strandgatan. En enda liten butik där flyktingarna handlar små tilltugg till tröst i ensamhetens långa väntan.

Är det samma tilltugg som Sigismund och Petronella knaprade på under den långa överfarten till den nya världen? Och under ljumma kvällar medan gulddrömmarna förbleknade därborta i provinsen Antioquia? Medan den längtande familjen i norr sjönk ner mot jordens mörka hjärta.

Emil Erdtman januari 2018

The Mission

Ska vi bygga samhällen på makt eller på kärlek? Det är grundfrågan i en av mina favoritfilmer, The Mission från 1986.

Ja, jag har väl mossig filmsmak och är förstås känslomässigt biased – reste i området där den utspelas och inspelades senast i vintras. Älskar vyerna, skogarnas säregna symfoni och flodernas brutala dån.

Och visst romantiseras alltid på film. Jag tror inte någon jesuitpräst stannade kvar och stred tillsammans med guaraníerna frivilligt. Kampen mot portugisiska slavjägare och spanska latifundister fick de sköta själva sedan jesuitorden drivits ut från den Nya världen i mitten av 1700-talet.

Men konsten, hantverket, träsnidandet, silversmidet, instrumentbyggandet och förstås den musik som dessa frambragte – ja, den kompetens man erövrat i reduktionernas skolor vårdades ömt, liksom de heliga föremål som gömdes undan för överheten.

Inte förrän restaureringen av de gamla kyrkorna kom igång på 1980-talet avslöjades gömställena som traderats genom tio generationer. Idag blomstrar den ”indianska barockmusiken” och särskilt i Bolivia finns flera underbara kulturmiljöer att besöka.

I Argentina märkte jag hur guaranÍkulturen åtnjuter stor respekt. I den egentliga arvtagaren till jesuitmissionernas regionala organisation, republiken Paraguay, är de etniska relationerna mer komplicerade, trots att språket guaranÍ med stolthet talas av alla (!).

Ja, det är inte utan att jag tror att The Mission hjälpt till att öka medvetenheten och självinsikten kring Paranaflodens stränder. Här bjuder jag på ett par bilder från några av missionerna.

 

Furuboda

Påsk betyder konst i östra Skåne. Därför ställde jag i påskas ut några av mina målningar på Furuboda. Vad är då Furuboda? ”Är inte det frikyrkligt?” undrade en vän med skepsis i blicken. Svaret tarvar sin utläggning:

I slutet av 1800-talet stod i varje vägkrök ett missionshus. Där samlades människor till sång och bön, inte sällan för att fly en trång jämmerdal. Men det som ofta glöms bort i historieskrivningen är frikyrkorörelsens samhällsbyggande roll. De fria församlingarna var de första demokratiska föreningarna i Sverige. Inte sällan stod de sida vid sida med arbetar- och nykterhetsrörelse för att skapa ett mer rättvist och jämlikt samhälle.

Furuboda missionshus (2015)

Furuboda missionshus (2015)

I ett nybyggarområde söder om byn Yngsjö vid träskmarkerna utanför Åhus restes just ett sådant missionshus på 1870-talet. Det planerades till och med för en egen kyrkogård – i det fall den statliga kyrkan skulle förvägra avfällingarna från den lutherska läran en plats i vigd jord.

Vid den här tiden uteslöts den språkbegåvade predikanten och bibelöversättaren Helge Åkeson ur Baptistsamfundet. Kring honom växte istället det lilla Fribaptistsamfundet upp, som mest med cirka tre tusen medlemmar och spridning i främst Skåne, Dalarna, Västergötland och på Gotland.

Nybyggarområdet i Yngsjö hette Furuboda och vägen dit var fram till mitten av 1900-talet bara ett par hjulspår i leran. Missionshuset var centralpunkt i området. Och precis som socknarna hade sina fattigstugor samlades medellösa människor kring Furuboda missionshus. Men odlades en annan människosyn här?

Flera av de inhysta bakom kapellet hade olika funktionsnedsättningar och var övergivna av sina familjer. ”Blinda Anna” har kallats Helge Åkesons kassör på grund av sitt ordningssinne och handlag med pengar.

För kvinnor var missionärsrollen en av de få karriärvägarna och även om Anna inte kom så långt ska hon enligt den fribaptistiska mytologin ha lagt grunden till missionen genom att offra en första slant.

Ernst Skoog (1920-2010) växte upp i denna anda bland församlingens enkla fiskare, lantarbetare och tjänstefolk. Men han var också en del av en framväxande modernitet. Under 1900-talet uppstod ett glapp mellan barndom och vuxenliv: ungdomen.

De äldre i församlingen såg med skepsis på särskilda aktiviteter för ungdomar, men Ernst drog igång sommarläger och andra ungdomsaktiviteter, även i samarbete med dåvarande Åhus kommun. Men det lilla kapellet var snart för trångt för de tillresande ungdomsskarorna och en dröm föddes om att bygga en egen lägergård på andra sidan vägen.

På dessa sandiga ängar ner mot Hanöbukten hade Ernsts farbror haft sina kor på bete, men nu ville Lantbruksnämnden i Kristianstad sälja av den obrukbara marken. Så ungdomsledaren gav sig iväg till ett av sina lyckade möten med makten. Memoarboken Det var så det började handlar om många sådana möten med ”fina herrar”, inte sällan barska i tonen.

Säkert kände den enkle målaren från Furuboda av mindervärdeskänslor, men lyckades omvandla nervositeten till charm och rättframhet. Hans ädla motiv gick säkert inte att ta miste på. Så från detta första möte kom Ernst ut med nio tunnland för 2.500 kronor (idag betingar nog dessa ljuvliga strandängar lite mer…).

Men att bygga en ungdomsgård kostade mer än så och därför vände sig den nybildade föreningen till Arvsfonden. En Göta Rosén lät hälsa från Socialstyrelsen att om bara hon och Ossian Larnstedt är överens så togs pengar ur fonden (processen har blivit lite mer invecklad sen dess…). För första gången i sitt liv reser Ernst upp till kungliga huvudstaden och kommer hem med en arvsfondscheck på 50.000 kr. 

Så håller det på. Den födde lobbyisten förstår blixtsnabbt att utnyttja situationen när han ramlar in på Arbetsmarknadsstyrelsens fikarast. Önos sponsrar med saft och sylt och Facit skickar efter att Ernst knackat på fel fabriksdörr i Åtvidaberg en skrivmaskin som han använder för räkenskaper och dokumentation.

Ernst drar senare i karriären in miljonbelopp på sina tv-gudstjänster och charmar självaste drottningen. Men viktigare tror jag det är att det i hans förhållningssätt fanns en öppenhet för det oväntade. Kanske var det vanligare i tidens religiositet att inte styra och detaljplanera alltför mycket utan ställa sig öppen inför det högre makter hade i beredskap.

Det stora exemplet på detta kommer här: En av Ernsts vänner hade gjort ritningarna till gården, som visade sig sakna både trappor och trösklar. Av en tillfällighet upptäcktes detta av personer som använde rullstol och 1964 startades ett första sommarläger för handikappade – som var den nya termen då.

För den trosvisse Ernst var detta en fingervisning från ovan och snart var han ute på vanföreanstalter och kronikerhem för att värva kursdeltagare. Många bodde även isolerade i sina föräldrahem och Ernst drar sig inte för att tala om fängelseliknande förhållanden och grips av bristen på personlig service.

Men det största behov han ser är utbildning, eftersom många med medfödda funktionsnedsättningar aldrig gått i någon skola. Från 1967 startar därför ett samarbete med Önnestads folkhögskola – Sveriges äldsta från 1868.

Sedermera blir Furuboda egen folkhögskola med stark funktionshinderprofil. (När Ernst besöker Skolöverstyrelsen för att utverka sitt folkhögskoletillstånd är det Gösta Vestlund som tar emot – still going strong 2015, 102 år ung.)

Den fromme Ernst har som livsprincip att betjäna sina medmänniskor med medmänsklighet och värme enligt Jesu lära. Resultatet är inte en undangömd privatreligiositet men inte heller en sötsliskig medömkan utan ett praktiskt stöd utifrån individens behov – på ett intressant sätt likt senare tiders personliga assistans.

Medhjälparna på kurser och läger hade ingen vårdutbildning (förutom min mamma som jobbade som sjuksköterska den första kursen) men var ändå radikalt professionella genom att fråga de verkliga experterna om vad de behöver och önskar.

Ernst berättar till exempel om den unge predikanten som efter varje måltid ödmjukt får lägga in prillan under den snusande mannens läpp. Visst gläder det ett föreståndarhjärta när en yngling efter en termin på Furuboda slutat svära och dra fula historier, men i Ernst Skoogs tolkning av kristendomen dominerar respekten för individens egen vilja och behov.

Flera som kom med taggarna ut till den frikyrkliga skolan förvånas över att inte tvingas in i en religiös fålla. Det står var och en fritt att åka in till Kristianstad på kvällarna och slå runt, meddelar Ernst. Fast ställd inför de alternativen skulle man kanske hellre stanna i suset av tallarna på Furuboda…

IMG_6070

Sanddyner vid Furuboda

Eller så har detta med min personliga historia att göra. Flera barnasomrar åkte vi till läger i Furuboda. Det var så långt vi kom, för någon utlandssemester var det aldrig tal om. Däremot bjöd det brusande havet, de mjuka sanddynerna och torra hedarna ett nog så exotiskt och spännande landskap – fullpepprat med små runda harlortar som jag minns det.

Jag har också förstått av brev som min sedan länge avlidna mor skrivit att hon var med från allra första början. Åtminstone skriver hon om en ungdomsledarkurs på Furuboda hösten 1961. Och vem vet om hon inte var med vid den historiska invigningen av ungdomsgården andra advent 1960…

Det gamla Fribaptistsamfundet är nu upplöst och fusionerat, men kvar står Furuboda – med arbetsrehabiliterande verksamhet i Kristianstad, närmare 400 personliga assistenter i assistansbolaget och nytänkande forskning om allt från dataspel för unga med funktionsnedsättning till religionsdialog om funktionshinder.

Och innan Ernst gick bort fick han sig en sista seger. Av de gamla hjulspåren hade blivit en fin landsväg och 2009 beslöt Skånetrafiken att dra en busslinje med ändhållplats strax utanför skolan. Nu kan alla och envar ta Furuboda-bussen från Kristianstad station för att begrunda detta arv som social innovationskonst, folkrörelsedemokrati och praktisk medmänsklighet gett oss.

Påskutställning på Furuboda 3 – 6 april 2015

Northern Lights 2014

Emil Erdtman: Northern Lights 2014 (Foto: Yanan Li)

Öppet:

långfredag–påskdag 10.30–18
annandag påsk 10.30–16

Mat:

påskbuffé till 18
(annandag påsk till 16)

Hitta till Furuboda folkhögskola:

Furubodavägen 247, Yngsjö,
– inte långt från Österlen
(väg 118, buss 551)

Fler tavlor:

emilerdtman.com

Annons om påskutställningen på Furuboda: 

Påskutställningen 2015

Utställning 9 – 16 augusti

Idag börjar utställningen Wonders of the North på Galleri Ängel i Gamla stan (Västerlånggatan 65).

Vernissagen äger rum lördag och söndag kl 11 – 16. Sedan pågår utställningen till fredag lunch.

Jag ställer ut nya akrylmålningar, Eva Bucksch konstfotografier och Sonja Sundqvist silversmide. Varmt välkomna att beskåda och kanske inhandla något av våra alster!

Öppettider är:
Lö-sö 10-18
Må-to 10-19
Fre 10-12

20130809-095554.jpg

Tavlor i varierande storlek