En värld av öar

På mitt jobb (där jag inte är anställd) har vi under pandemin haft fina morgonmöten där folk berättat om valfria delar av sina liv. Efter att en av oss berättade om resor i Västindien har jag funderat på denna del av världen och exempelvis varför det kryllar av skatteparadis där. Och varför tillhör många av världens skatteparadis Storbritannien, detta till synes så hederliga och seriösa land? Det börjar så fort man lämnat fast mark med kanalöarna Jersey och Guernsey – och är det inte också något skumt med Isle of Man? – och ju längre bort man kommer desto värre blir det. Men är det inte märkligt att Caymanöarna och Brittiska Jungfruöarna ligger strax utanför en av jordens få kvarvarande kommunistdiktaturer? Och ännu konstigare att det är Kuba vi besöker och inte de rikare öarna. Men där kanske vi skulle känna oss som medelmåttor medan kontrasten på Kuba är desto mer kittlande… Och få besöker grannön Puerto Rico med regionens högsta BNP enligt en tabell jag ”slår upp”. I nästan 400 år var kubaner och puertoricaner grannar och spanska medborgare tills USA 1898 ville ha några semesteröar i solen att kunna besöka utan krångel. När det amerikanska krigsfartyget Maine exploderade i Havannas hamn – med hundratals döda ynglingar som följd – fick USA anledning att förklara Spanien krig (fast sentida undersökningar visar att fartyget sprängdes inifrån). Kuba utropade självständighet medan folket på Puerto Rico blev amerikaner. I flera folkomröstningar har de sedan önskat sig att även bli delstat, senast 2017 med 97 procent. Vem vet vad kubanerna sagt om de haft fria val? Men den njugga behandlingen av Puerto Rico avskräcker kanske. Att ön inte är delstat förklarar hur Trump kunde vända ryggen till efter orkanen Marias förödelse.

Ja, uppvisar inte Västindiens myller av kobbar och skär en provkarta på mänsklighetens alla upptänkliga statsskick och nationalkonstruktioner – från enveten kommunism till råaste kapitalism – och allt däremellan, självständigt och underlydande? För folk på Amerikanska Jungruöarna, som köptes av Danmark 1917, har exempelvis inget amerikanskt medborgarskap som puertoricanerna. Andra öar som i början av 1900-talet löd under USA:s beskydd står idag på egna ben. Dominikanska republiken styrdes militärt från USA 1916–1924 och hade på den tiden ungefär lika dålig ekonomi som det land man frigjorde sig från 1844, nämligen Haiti. Idag är öhalvorna knappt jämförbara ekonomiskt sett. På västra Hispaniola bildades 1804 Haiti när franska slavar tröttnade på slitet och kastade ut sina herrar. Men att slänga ut fransoser är en sak, att bygga ett fungerande land något helt annat. En annan delad ö, och faktiskt mer jämnt fördelad, är Saint Martin där Frankrike innehar norra delen och Nederländarna södra. Man anar en riktigt blodig piratbatalj någon gång, men uppenbarligen finns en gemensam historia kring denne Martin, som på nederländska blivit Sint Maarten.

Tvärtemot vad många vet har både Frankrike och Nederländerna behållit sina öar. Antingen har de brutalt slagit ner frihetskämparna eller så är folk nöjda med att styras från Europa. Ja, fransmännen talar vackert om sina länder l’outre-mer men på papperet har öar som Guadeloupe och Martinique samma status som vilken fransk region som helst, precis som Algeriet aldrig var en koloni utan en del av Frankrike, enligt den nationella historieskrivningen. Detta gäller alltjämt en liten tårtbit av Sydamerika varifrån rymdraketerna skickas i väg så att de inte ska dimpa ner alltför nära Paris. Ja, fyra procent av Frankrikes befolkning bor utanför Europa och räknat på antalet senats- och parlamentsplatser har de ännu större inflytande. I EU-valen kan dessa röstberättade mäta sig med ett genomsnittlig nordiskt land – inte Sverige alltså. En lustig koppling finns förresten mellan Sverige och de franska öarna, fast på andra sidan centralamerikanska näset. Clippertonön i Stilla havet fick i början av 1900-talet sin status utredd av den svenske geografen – och tillika frankofilen – Erik Dahlgren – icke att förväxla med 1600-talsgeografen Erik Dahlbergh. En annan koppling gäller Saint Barthélemy som Frankrike fick köpa tillbaka från ett bankrutt Sverige år 1878. Men idag är statusen inte lika självklar. När ön bröt med överhögheten på Guadelope 2007 hamnade man utanför EU – medan Saint Martin blev kvar fast de gjorde samma sak. Sådana frågor driver säkert Overseas Countries and Territories Association som är de utomeuropiska regionernas lobbyorganisation I Bryssel.

Även Nederländerna består som namnet antyder av flera länder. Förutom det välkända europeiska ingår Aruba, Curaçao och nämnda Sint Maarten. Dessutom finns tre specialkommuner som heter Bonaire, Sint Eustatius och Saba. Den sistnämnda sticker ut lite extra, jag menar sticker upp. För Nederländerna ligger som bekant till stora delar under havsytan och kan inte skryta med några särskilt höga fjäll. Det innebär att Nederländernas högsta punkt ligger just på Saba som är en gammal slocknad vulkan. Huvudorten heter The bottom, vilket ju inte låter så trevligt men faktiskt har öns bästa klimat där i vulkankraterns botten. Så om fördämningarna någon gång brister får väl holländarna tränga ihop sig där i The bottom. Fast faktum är ju att landets belägenhet tvingat fram stor skicklighet vad gäller vallbyggen så pass att förra årets störtskurar spolade bort folk och hus i Tyskland och Belgien men inte i Nederländerna.

Västindiens idag självständiga öar har mestadels frigjorts från Storbritannien: Jamaica och Trinidad & Tobago 1962, Guyana och Barbados 1966, Bahamas 1973, Grenada 1974, Dominica 1978. Saint Lucia och St Vincent & the Grenadine 1979, Belize och Antigua & Barbuda 1981 samt slutligen St Kitts and Nevis 1983. Där någonstans upphörde självständighetskampen. Cayman- och Jungfruöarna blev kvar under drottningens kjolar, liksom Montserrat och Turks- & Caicosöarna. Det gäller även Anguilla som faktiskt utropade sig självständigt 1969. Då i svallvågorna efter 68 sågs självständighet som det enda rätta, men hur är det idag? Går det jämföra hur det gått för dem som brutit sig loss och de som stannat kvar? Hur rättvis är en sådan jämförelse? Kanske är självständighet fortfarande det rätta men inte det smarta. Det verkade väl inte så svårt att dra runt ett land på 60-talet men idag är det mer komplicerat att stå emot cyberattacker, förhandla vaccindoser och inte minst hävda sig i klimatpolitiken så att inte ens ö hamnar under den stigande havsytan. När franska Mayotte i Indiska oceanen år 2009 röstade om självständighet ville 95 procent förbli fransoser. Det är från de fria och självständiga grannöarna i Comorerna som flyktingbåtarna går idag.

Detta beror kanske inte bara på Frankrike utan på att Mayotte liksom grannen Réunion därmed är en del av EU. Och kanske är det inte så konstigt som det låter att man kan åka jorden runt och samtidigt vara krav i EU. När föregångaren bildades en gång på 1950-talet låg ju större delen av gemenskapen i Afrika i och med franska och belgiska innehav. Det gällde även stora delen av Stilla havet och exempelvis Västra Papua, stort som Sverige och ruvande på en massa guld, som var holländskt till 1961. Däremot har brittiska ”overseas territories” aldrig varit med i EU och befolkningen har heller inte haft brittiskt medborgarskap om de inte får för sig att flytta Storbritannien. Att oskyldiga jungfrur på olika Jungfruöar inte reser sig mot detta översitteri kan man ju förstå men hur är det med vilda caymaner? Ja, skattefrihet kan väl få den mest envetna antikolonialist att mjukna. Och hoppet finns kanske att en stormakt i ryggen är en garant mot ekonomisk kollaps. En snabb titt på de ekonomiska tabellerna visar nämligen att ekonomin för många önationer rasade 2020 när inga kryssningsfartyg la till. Intar man överhöghetens perspektiv för en sekund kan man dock fatta hur det är att dras med öar som någon tokig pirat en gång i tiden kört ner en flagga i. De ger inget klirr i statskassan men river upp hundraåriga sår som begångna synder och övergrepp skapat. Fast om kolonialismen är en skam, varför är inte skatteparadisen det? För även om jag som ekonomisk analfabet inte förstår vad man tjänar på att INTE ta upp skatt måste fördelarna överväga skammen samt den kritik senare års journalistbragder riktat mot dessa öriken.

Nu kokar ni förstås av ilska över att jag rakt igenom använt FEL ord. Det heter ju Karibien. Jag vet faktiskt inte om det är någon geografisk skillnad på Karibien och Västindien. Kanske skiljer några öar hit eller dit men jag har läst att karib är samma ord som kannibal. Inte så fräscht alltså. Västindien däremot tycker jag är så gulligt med tanke på hur Columbus trodde sig vara i Indien men ändå inte riktigt vågade tänka hela (jord)varvet runt. För då hade det ju hetat Ostindien och om det var upptaget Bortre Ostindien. Istället tog han det säkra före det osäkra och förblev i det eurocentriska perspektivet. Det fick bli Västindien. Jag tycker det visar hur vi hör samman världen över och på hur vi förutom all denna girighet, äre- och äventyrslystnad också styrs av drömmar, aningar och nyfikenhet på det som finns bortom bergen – och haven.

Vem vinner valet i Bolivia /januari 2020

Allmänna val till president och parlament är utlysta till den 3 maj av den alldeles färska valmyndigheten. Innan dess kan förstås mycket hända. Den 22 januari löper den nuvarande mandatperioden ut och det är även helgdag för att fira den konstitution som antogs under Evo Morales styre år 2009 (och den dag han 2002 kastades ut ur kongressen). Vice ordförande för Bolivias kokabönder (ordförande är ju Evo själv) Andrónico Rodriguez uppmanar till omfattande protester mot interimsregeringen denna dag. Denne 29-åring ses av många som Evos efterträdare. Han kommer från kokadistriktet Chapare där Evo har sin maktbas och är son till en ledare inom den rörelsen, men har pluggat statsvetenskap och uttrycker sig vältaligt, kryddat med slagord som att ”vi är alla Evo”.

Den 19 januari ska kandidaterna för det förra regeringspartiet MAS utses från exilen i Argentina, men partiet är splittrat och vissa ser hellre att gräsrötterna som är kvar i Bolivia utser dem. Alla presidentkandidater som nämns är män. Av dem är den jag själv skulle föredra (om jag fick) David Choquehuanca, tidigare utrikesminister och en av få som uttryckt självkritik inför de misslyckanden MAS gjort under sitt maktinnehav – som att inte ha fått bukt med den betungande och förödande byråkratin (med olika papper hit och dyra stämplar dit) med tillhörande korruption. Dessutom är Choquehuanca mer förankrad i urfolksfrågorna än vad Morales nånsin varit. Den mest svidande kritiken mot Evo kom ju från urfolkshåll, som jag skrivit om i tidigare inlägg.

Men om jag ska gissa på någon som Bolivias nästa president blir det Luis Arce Catacora. Han bidar nu sin tid i Mexiko men var Evos hyllade och lågmälde finansminister under alla år.

Men vadå? Kommer MAS vinna igen? Partiet har såklart fått sig en rejäl törn av presidentens vilja att överträda konstitutionens två femårsperioder, men är trots allt det parti som har störst stöd – och den mest genomarbetade politiska agendan. Jag skulle gissa att MAS får kring 30 procent. Det är inte egen majoritet som man haft i 14 år, utan det blir till samarbeta med andra. Men vilka då?

Evo Morales rival från det underkända valet 20 oktober Carlos Mesa är historiker och satt kanske på pojkrummet och drömde om att en gång själv få hänga som oljemålning i presidentpalatset. Men nu gör han redan det och därför tror jag inte han är så het. Han var interimspresident 2003-2005 efter att president Sánchez de Lozada jagats ut ur landet (ungefär som Evo men då kallades det inte statskupp utan revolution) och förlorade sedan makten till just Evo Morales.

Mesa pekas ut som en av ”kuppmakarna” men snarare verkade han förvirrad dagarna kring Evos (och märkligt nog hela regeringens) flykt den 10 november med lite olika krav och önskemål hit och dit. Inför den nuvarande interimsregeringen har han slugt nog hållit en låg profil.

Revolution vill förresten alla göra om man ser till partinamnen. Mesas parti heter Revolutionära vänsterfronten och hans tidigare Revolutionära nationella rörelsen, vilket i och för stämde på 1940-talet. Själv skulle jag placera honom ungefär som svensk socialdemokrati. För det är inte som vissa säger att hela oppositionen (mot MAS alltså) står för en sak, utan snarare finns tre huvudfåror i boliviansk politik: vänster (Evo), mitten (Mesa) och höger…?

Ja, den som symboliserar högern har blivit Luis Fernando Camacho även om han inte är politiker i egentlig mening utan ledare för en medborgarrörelsele i landets största stad och ekonomiska centrum Santa Cruz. Som drivande bakom protesterna mot Evo Morales före och efter valet i oktober har han utmålats som en skräckfigur och inte bara höger utan även fascist osv, men mer jordnära fakta är att han är universitetslärare i juridik från en familj med intressen i gasbranschen och därmed med ett horn i sidan till den socialistregering som nationaliserade naturgasutvinningen.
Camacho fick faktiskt bara knappt 7 procent i den senaste opinionsmätningen jag såg, men visst har han makt. Hans far lär ha påverkat överbefälhavaren att föreslå presidentens avgång. Han figurerar också i Panama papers som hjälpreda åt skattefifflare.

En viktig aspekt för att förstå Bolivia är de enorma kulturskillnaderna mellan Santa Cruz och La Paz. Camacho medgav till exempel att han inte visste vad den andinska mångfärgade flaggan wiphala står för och att den är jämställd med den röd-gul-gröna enligt författningen. En annan aspekt som är framträdande är den religiösa retoriken. Camacho är vän med interimspresident Añez, som till skillnad från honom varit senator ett tiotal åt, men de förenas både av ett uttalat kristet språkbruk. Själv tycker jag det finns värre saker än böner och bibelord, och respekterar Añez vad det verkar personliga tro, men tycker hon gick för långt när hon släpade med regeringen på bönemöte och då inte respekterade kyrka-stat separationen (som infördes i Latinamerika långt före Sverige gjorde det år 2000).

Men man kan också – med hänvisning till det jag sagt om de inhemska kulturskillnaderna – inse att Moralesregimens ”statsreligion” med religiösa symboler och ritualer med inspiration från den andinska kulturen av många bolivianer i östra delen av landet upplevdes som märkliga (och inte heller enade landet). Camacho uttrycker öppet ett sådant avståndstagande. En religionssociolog har även sett ett rasistiskt motiv i Añez och Camachos ”viftande” med Bibeln, med argumentet att den inte är så vanlig bland urfolken, men jag har i och för sig sett den användes till och med som beskyddande fetisch bland urbefolkningsgrupper.

Camacho har kallats Bolivias Bolsonaro men det har även den koreanske läkaren och pastorn Chi Hyung Chung, som faktiskt fick 9 procent i det underkända valet i höstas. Hans hemsnickrade ekonomiska idéer och värdekonservativa syn på bl a homosexualitet (kan botas – men inte på hans klinik vad jag vet) lockar tydligen, men har också väckt motstånd.

En kanske viktigare spelare är den unge Marco Pumari från den gamla gruvstaden Potosí – en gång världens rikaste stad. Han står för en mer nationalistisk linje och har kritiserat Evo Morales för att sälja ut landets resurser – inte till USA denna gång utan till Kina och Ryssland. Denna rörelse fick Evo att den 3 november bryta ett avtal om llitiumutvinning med ett tyskt företag. Vissa konspirationsteoretiker tror att hela tumultet i Bolivia handlar om detta litium – att Trump vill åt denna världens största fyndighet av metallen som ingår i framtidens batterier osv osv i den där trallen.

Inför valrörelsen försökte Pumari först liera sig med Mesa och bad sedan enligt en läckt inspelning om 250.000 dollar och kontroll över två gränsstationer (!) av Camacho mot samarbete. Han förlorade i förtroende på det, men det är inte alltid samma saker som stjälper förtroendet som här. Felix Patzi har t ex tagits rattfull flera gånger men kandiderade i höstens val. Egentligen vill jag nämna honom för att man inte ska tro att urfolksrörelsen bara har ett namn (Evo). Patzi är känd aymara-aktivist och även guvernör över La Paz-regionen.

Men har jag nu nämnt litium, gas och gruvor så måste även elefanten i rummet tas upp – kokain. Bolivia har i världen varit ett inspirerande exempel med ett identitetslyft för urbefolkningen, ekonomisk tillväxt åtminstone fram till 2013 och en märkbar minskning av fattigdomen. Samtidigt har odlingen av kokablad tiodubblats under Evo Morales regeringstid. Att kokabönderna inte längre jagades av USA:s antidrogpolis (det som han själv utsattes för under hela sin ungdom – och som formade hans hat mot USA) har givit konkurrensfördelar bl a pga att tungt beväpnad paramilitär inte längre krävs (som i grannländerna). Kokablad tuggas traditionellt i Bolivia eller dricks i te. Att utvinna kokain ur dessa rätt oskyldiga blad (klenare än kaffe ju) kräver enorma mängder blad plus en komplicerad process med bensin och fotogen och allt vad det är. Det fixar inte vem som helst, men det är heller inte så att alla kokablad stannar i Bolivia. Då kanske det inte hade byggts en ny internationell flygplats mitt i kokadistriktet för 40 miljoner dollar… Hur djupt kokainindustrin påverkat Bolivia kan exemplifieras med ett gripande förra året av två unga kurirer i Brasilien. Den ene var nära släkt med interimspresidenten Añez och den andre med en politiker från MAS.

Allt hänger samman. Det gängvåld som grasserar på svenska gator beror på droghandeln och kokainet finns enligt Sveriges radio nu i hålor som Vetlanda och Ljusdal. Priset har sjunkit så att även vanligt folk har råd med en lina. Och finns en efterfrågan måste någon leverera… Jag säger inte att just de svenska drogerna kommer från Bolivia, för sånt har jag ingen koll på, bara att hela världen hänger samman – även med ett avlägset litet land högt upp i Anderna (och jag vet att Anderna bara är en liten del).

Utvecklingen i Bolivia /december 2019

Nu undrar ni förstås vad som hänt i Bolivia sedan jag skrev senast, strax efter att Evo Morales den 10 november avgick med ministrar, talman och allt och lämnade landet i ett mexikanskt plan i sitt (ärliga) försök att skapa lugn i landet. Men istället bröt helvetet löst, men faktiskt bara några dagar.

I Mexiko togs Evo emot med öppna armar och en faderlig klapp på kinden av ”storebror” López Obrador, men gjorde sig snart omöjlig genom att från exilen uppmana till kamp mot interimsregeringen hemma i Bolivia. Men troligen var planen redan från början att ta sig tillbaka till Bolivia via Argentina, men så länge högerns Macri var president där gick det inte. Däremot åkte han så fort den nye peronistiske och mer vänligt sinnade Fernández tillträtt. På några timmar fick han, vicepresidenten och tre höga politiker flyktingstatus – alltså inte politisk asyl denna gång, vilket tydligen innebär att han kan verka politiskt från Argentina.

Därifrån utför han nu allehanda invigningar i egenskap av president via telefon och samlade i helgen partivänner för att ge instruktioner inför den kommande valkampanjen våren, förlåt hösten, 2020 (södra halvklotet). Men det intressanta är att det inte kom så många. Många av MAS politiker har nämligen fullt upp med politiken där hemma – utan Evo Morales. Med majoritet i både senat och kongress tar dessa MAS-politiker sitt ansvar mandatperioden ut (till 22 januari) för att stabilisera landet och hitta demokratiska vägar framåt. Kongressens ordförande Eva Copa säger att de som är i Argentina har förstört för partiet och dess politik. Hon hänvisar också med stolthet till att vara kvinna och antyder att hon som engagerad politiker och mamma inte kan flänga runt kontinenten på allehanda politiska möten.

Den internationella mediebevakningen missar lätt denna spricka och att många MAS-politiker samarbetar med interimsregeringen för lugn i landet, något som också uppnåtts relativt sett. Samarbetet har även handlat om en ny vallag och tillsättande av den nya valmyndigheten – och även en ny MR-ombudsman. Den 2 januari ska beslut fattas om valet som sedan måste ske inom 120 dagar, alltså någon gång fram till maj.

Det är olyckligt att interimsregeringen kommer sitta in på den nya mandatperioden. Den sa sig först bara vilja organisera valet, men vill uppenbarligen även sätta politiska avtryck. De internationella relationerna har förändrats totalt genom att de tidigare allierade Kuba och Venezuela nu är ute i kylan och Israel och USA insläppta. Med Mexiko har det också blivit en rejäl fnurra sedan ambassadören i Bolivia klagat på alla bolivianska poliser runt ambassadbyggnaden. Interimsregeringen menar att ambassadören ansökt om polisskydd på grund av de bolivianska politiker som sökt asyl inne på ambassaden och som känt sig hotade av inhemska milisgrupper, som vill hämnas att MAS förlorat makten. Även spanska diplomater ska ha försökt ta sig in på ambassaden, kanske för att ta med sig politikerna, som interimsregeringen vill ställa inför rätta för korruption.

Den ser också gärna Evo Morales bakom lås och bom, men det är en åklagade tillsatt under Evo Morales regim som utfärdat denna arresteringsorder för uppvigling och terrorism, efter uppmaningarna från Mexiko att belägra städerna och stoppa införsel av mat, bensin osv. Jag tycker det är väl illvilligt. De flesta i Bolivia vet att denna retorik anspelar på den urberättelse som MAS bygger hela sin politik på, nämligen Tupac Kataris belägring av La Paz år 1781. Det är dennes ord om att ”vi återvänder i miljoner” som ständigt upprepas på sociala medier av Evo Morales beundrare.

Men åklagaren menar att telefonsamtal hem till Bolivia bidrog till att beväpnade demonstranter var nära att spränga en oljedepå utanför La Paz och spärrade en bro på huvudvägen utanför Cochabamba. Militär och polis sändes då dit med interimsregeringens dekret om immunitet vid nödvärn. Åtta demonstranter (eller andra) dödades vid oljedepån och nio vid bron, något som på internet nu kallas rasistiskt folkmord.

Ja, det finns djupt rotad rasism i Bolivia och detta är fruktansvärt tragiskt men måste först utredas innan vi vet sanningen. Stater har våldsmonopol, något som även Morales-regimen använde sig av eller missbrukade beroende på perspektiv, t ex i Chaparina 2011 då en urfolksdemonstration mot en motorväg möttes med våld (som vad jag vet aldrig utretts). Det är sjukt att jämföra dödstal när familjer förlorat nära och kära, men boliviansk ordningsmakt är nog inte värre än t ex Chile där ungefär lika många dog under samma tid, men vad det verkar utstuderad grymhet. Eller Brasilien där polisen dagligen skjuter ihjäl en handfull människor – eller Iran, som Evo Morales hade så nära band till, med över tusen demonstranter dödade just dessa dagar i november.

Men vad som också är viktigt att påpeka är att när medier talar om ”Evo Morales anhängare” är inte alla det av fri vilja. Jag vet de som upplevt sig tvingade ut på gatorna genom den kontrollapparat som finns kopplad till MAS. De ser sig tragiskt nog som kanonmat medan ledarna sitter i säkerhet. Dessutom finns medlemmar från MAS som menar att de våldsamma aktionerna i november inte stämmer med partiets metoder utan orkestrerats av utifrån kommande vandaler. Ja, det kan ni fundera på. Men i nästa inlägg tänkte jag ta upp hur det kommer gå i valet 2020.

Om krisen i Bolivia /november 2019

Det har varit turbulenta dagar. Vänner och ”familj” har fått hus nedbrända och jagats på flykten. Åldringar låser in sig med gråtande barn medan plundrare drar från hus till hus. Grannarna går samman och bygger barrikader av grus och ståltråd. Alla utomstående möts med misstänksamhet. En av dem som fått sitt hem nedbränt är dåvarande ordföranden i människorättsorganisationen där jag jobbade för nästan 20 år sedan. Därefter var han under många år landets Diskrimineringsombudsman (Defensor del pueblo – Folkets försvarare – ok, orättvis jämförelse med vår försiktiga svenska DO). Många sådana jurister – även de som står till vänster politiskt – har kritiserat president Evo Morales för att bryta mot sin egen konstitution från 2009 genom att sitta kvar efter två grundlagsstadgade mandatperioder. Missnöjet började jäsa när Evo var inne på sin tredje (!) period och sa sig vilja sitta en fjärde. En folkomröstning utlystes om att ta ställning till en sådan ändring av konstitutionen, något folket tackade nej till, visserligen med liten marginal, men trots en massiv ja-kampanj (jag var där).

Evo Morales har absolut banat väg för sociala reformer och har som förebild öppnat nya horisonter för urfolksfrågor i världen, men hans egen maktapparat har med åren vid makten blivit alltmer auktoritär. Tyvärr får man säga, men det är ju inte så konstigt. Vi vet – efter några årtusendens ackumulerad erfarenhet – att det är så makt och människor fungerar ihop. Så skulle vi kanske alla bli efter ett par år vid ”köttgrytorna”. Det är just därför spärrar införs mot att en och samma person ska sitta för länge. Att låta makten och uppdragen rotera är faktiskt också en av de fina traditionerna från det aymarasamhälle Evo Morales säger sig stå upp för.

Kanske är det så att man retar sig extra mycket på den internationella medierapporteringen när man känner till ett land. Som alltid visas de våldsamma inslagen på tv, utan att riktigt förmedla den frustration dessa ungdomar känner – de som aldrig sett någon annan president än Evo Morales. Istället beskrivs han som det enda giltiga alternativet, fast det finns andra vänsterkandidater – och faktiskt även andra kandidater från urfolken att rösta på. Men Evo Morales har blivit en symbol för något han själv inte (längre) är. Maktmissbruk, lagöverträdelser och nu även valfusk glöms bort när världen behöva en symbol – det enkla barfotabarnet, småbonden som reste sig och tog sig ända vägen till presidentpalatset, en garant mot rasdiskriminering och utsugning av de fattiga. Mexiko tar emot honom som flykting, medan det enda han pratar om när han landat är att hans eget liv nu räddats. Corbyn och andra vänsterledare går på talet om statskupp, medan Bolsonaro och Trump jublar över att folk demonstrerar mot en vänsterledare.

Varför ser alla bara världen i vänster och höger, likt gammal kallakrigslogik? Är inte det avgörande i detta (och många andra) fall bevarandet av rättsstatens principer och demokratins spelregler? Är dessa underordnade de politiska ideologierna så att det inte spelar någon roll om val riggas och konstitutioner ignoreras? Varför stöder inte de som hyllar Hongkongs demonstrationer för yttrandefrihet, Iraks mot korruption och Libanons mot etniskt uppdelad politik även Bolivias? Alla dessa komponenter finns även där.

Jag har själv träffat och pratat med Evo Morales. Det var 2001 innan han blev president. Han berättade att han hade många vänner i Sverige. Och kanske finns de som inte ser att han – liksom vi alla – förändras med åren. Det gäller även väljare. De som stödde Evo Morales samhällsomvandling 2005 är inte samma personer och grupper som stödet hans maktapparat idag.

Mycket har förändrats sedan jag jobbade med mänskliga rättigheter i Bolivia. Då var en gammal militärdiktator president. Att motparten för de folkrörelser där jag arbetare var staten var självklart. När jag berättade att svenska organisationer tar emot pengar av staten för att bedriva sin verksamhet trodde de mig knappt. Därför gladdes jag som så många andra när Eva Morales valdes till president. Vilken omvälvning och vilket avgörande steg framåt för demokratin!

Det blev inte som någon skrev i en ”tråd” om Bolivia att ”han kört landet i botten” – ekonomiskt. Vänskapen med Venezuela består av broderliga tillrop på Twitter men förenklat sett har Bolivia höjt företagsskatterna medan Venezuela exproprierat och förstatligat hela näringslivet – med svält och fattigdom som följd. Ekonomin har under Evo Morales tid blomstrat med bolivianska mått mätt. Det är inte där konfliktlinjen ligger.

Inte heller är det så enkelt att allt handlar om rasism. När jag läste quechua (landets andra språk) och urfolksfrågor i Bolivia på 90-talet kom aldrig Eva Morales namn upp. Han var kokaodlare och bondeledare. Revolutionen 1952 gick nämligen för den andinska höglandsbefolkningen ut på att inte längre ses som urfolk utan som bönder. Urfolk var de folkspillror som kämpade för sin överlevnad i ett alltmer krympande regnskogsområde i Amazonas. Att kalla sig urfolkspresident är gångbart internationellt men hemma har det handlat om att bli ”mainstream”. När Eva Morales som president ville dra en motorväg genom en känslig nationalpark i Amazonas kom motståndet just från urfolken.

Ja, infrastruktur, idrottsanläggningar och andra byggnationer har varit signum för Morales ”socialism”. Medan barna- och även äldredödlighet fortfarande är hög. Vården liksom rättsväsendet är alltjämnt korrupt. Analfabetsmen har minskat men andra livskvalitetfrågor släpar efter för att inte tala om ekologiskt jordbruk, sophantering och miljöförstöring. Bränderna i Amazonas är ett bra exempel där regimen inte ville eller vågade gå emot svedjeböndernas intressen. En genderanalys borde göras av den politik som förts under dessa 14 år.

Men det allvarligaste är alltså det demokrariska kapital som regimen undergrävt. Makten har med åren blivit alltmer auktoritär och spridit sina tentakler allt djupare in i människors liv. Det är svårt att få ett statligt jobb – som t ex vanlig lärare – utan att visa öppen sympati för regimen. Jag känner lärare som knyter näven i fickan, medan de knattrar på sin tjänstedator – med Evos inpräglade porträtt. En regiontjänstemann i funktionshindersfrågor måste på tjänstetid driva valkampanj för ett parti hen inte tror på. För att inte tala om de svårigheter kritiska journalister mött under de här åren – och denna dag möter på gator och torg.

Yttrandefrihet gäller även vanliga människor som bara vill leva sina liv utan att dras in i politiken. För någon dag sedan läste jag ett nödrop från kokadistrikten (Chapare) där de som nu inte försvarar den landsflyktige presidenten mobbas och till och med drivs bort från sina jordplättar. I de bondesammanslutningar (sindicatos) som dirigeras genom regeringspartiet har småpåvar drivit in allehanda avgifter och taxor utan pardon av ensamstående mödrar och utfattiga gamlingar.

Att det blir såhär är inte ovanligt efter ett långt maktinnehav. Vi hade själva en gång ett parti som satt så länge vid makten att delar av samhället genomsyrades av dess nät. Det blev i vissa sektorer en fördel att ha partibok eller uttrycka medhåll. Och även om vi i vanliga fall inte ser det finns politiska partier fortfarande insnärjda i delar av det svenska samhället, som i vårt största religiösa samfund och i domstolarna. Det är först när det dyker upp ett parti med obskyra idéer som vi får syn på hur knäppt det är med politiskt utsedda nämndemän eller politiska partier i Svenska kyrkan.

Social kontroll att tvingas rösta på ett visst parti finns mer eller mindre överallt. Utan sådant tryck följer politiska åsikter sällan etniska eller klassmässiga linjer. Ja, medlemmar i samma familj – två makar, två syskon osv – kan ha olika politiska åsikter – självklart även i Bolivia. Det går inte att tala om arbetare, bönder eller urfolk (eller ”de ödmjuka” – som Evo Morales säger) som politiska enheter. Tvärtemot vad många kanske tror är politisk kunskap och medvetenhet om demokrati utbredd i Bolivia. Hur många av oss går ständigt runt med konstitutionen i fickan? Bolivia har starka folkrörelser och organisationer med stark vilja att inte låta sig köras över av t ex valfusk.

Efter två mandatperioder hade regeringspartiet därför kunnat välja någon yngre fräschare presidentkandidat, varför inte en kvinna och varför inte en annan urfolksrepresentant – gärna från något av de andra 35 etniska grupperna i landet. ”Den mångkulturella staten” består ju av 36 nationer. Men istället för att försöka vinna folks förtroende för att kunna fortsätta sina politiska reformer bygger partiet upp en personkult kring Evo, utnämner honom till ”comandante” som vore det en gerillarörelse och inget demokratiskt parti – och lanserar honom en fjärde gång. Rättsväsendet ger honom också rätt till detta, med argumentet att alla människor har rätt att kandidera.

Men som ni märker vill jag inte göra det till en fråga om en enda persons viljekraft. Där bakom finns en maktapparat som driver detta. När vi säger att ”makt korrumperar” handlar det inte bara om sedelbuntar under bordet eller om att en person berusas av makthunger. Det är en stegvis utveckling mot att glömma vilka man arbetar för och tjänar, för att mer och mer värna den egna ställningen – och till slut inte se vilket hån av de egna medborgarna det innebär att manipulera ett val.

Efter första valomgången 20 oktober 2019 utropar sig Evo Morales till segrare utan behov av en andra omgång. Ifrågasättande av valresultatet benämner han från dag ett som ”statskupp”. Demonstrationer kräver då ”respekt för varje röst” och regimen släpper in 92 valexperter från OAS att granska valet. Den 10 november kommer rapporten som konstaterar grava manipulationer, något jag i denna text utgår från stämmer. Valmyndigheten avgår och Evo Morales utlyser nyval och avgår senare samma dag, trots att mandatperioden löper fram till januari.

Avgången sker enligt egen utsago för att rädda landet från en stegrande våldsspiral men också pådrivet av att militärmakten uttalar sitt misstroende. Detta agerande var taktlöst med tanke på landets långa historia av militär inblandning i makten, men det är inte så att militären tvingar bort honom eller att den militärmakt som faktiskt tjänat honom i 14 år sedan marscherar in i det tomma presidentpalatset (det gör en annan figur – eller möjligen filur – som jag inte går in på här).

Det var bara presidentens avgång som krävdes – det var han som förlorat sitt demokratisks förtroende, och någon borde dessutom ta ansvar för valfusket. Vicepresidenten ska träda in i sådana lägen men han verkar ha missförstått sitt uppdrag och avgår även han. Sedan lämnar även talmannen som är tredje i successionsordningen och snart i princip hela regeringen, som om Evo var nåt slags gängledare man måste följa i vått och torrt.

Återstod för parlamentet att utse en interimsregering för att organisera nyval. Kongressledamöterna kan ju inte avgå på samma sätt som en regering och har även ett ansvar att nu ”rädda” situationen, som dag för dag (och natt för natt) plågades allt hårdare av kravaller, bränder och plundring. Men regeringspartiets ledamöter dök inte upp. Vice talman Jeanine Añez meddelar att hon vill göra sin plikt som politiker och leda landet fram till nyval. Det är den demokratiska ordningen hon värnar medan debatten kom att handla om hennes eventuella rasism. Återigen väger ideologi tyngre än demokratins funktionssätt.

Politikers roll är att skapa ramar och förutsättningar för människor att leva i frihet och självständighet. Detta står inte och faller med en enda person. Om MAS hade varit ett vanligt parti hade de utsett en ny presidentkandidat och påbörjat valrörelsen, men istället har partiledningen orkestrerat en ”kupp” och försatt sig själva i exil för att vinna sympati internationellt och enligt sin egen dramaturgi kunna återvända som ”befriare”. Vad det bolivianska folket behöver är inte politiker som överger dem utan rena och hederliga val med partier som på sina OLIKA sätt vill landets bästa.

Vad skulle Simón Bolívar ha sagt om Venezuela?

Brukar ni också fundera på vad Simón Bolívar skulle sagt om han damp ner i sitt gamla hemland Venezuela – där han idag dyrkas så förbehållslöst av den BOLIVARianska revolutionen. Nja, nu satte han aldrig sin fot i något fritt Venezuela, även om han var född vid den kust som Cristopher Columbus i brev till drottning Isabela av Spanien beskrev som paradiset på jorden. Bolivar var nämligen diktator i Storcolombia när Venezuela slutligen bröt sig loss år 1830. Då bestämde han sig för att dra till Europa, men dog på vägen, 47 år gammal/ung. Desillusionerad och trött uttalade han sina sista ord: att göra revolution är som att plöja i havet.

Det var revolution enligt franskt mönster han kämpat för alltsedan dagen (1805) då han på Monte sacro i Rom svor att viga sitt liv åt Amerikas befrielse. Det gjorde han under många år och hann vara president i lite olika länder, bland annat det som bär hans namn. I en fiktiv film som jag såg på cinemateket i La Paz skälls han ut för sina machofasoner av amazonen och härförerskan Juana de Azurduy. Skamsen och vagt medveten om sin unkna kvinnosyn utbrister Bolivar att landet nog snarare borde heta Azurduy, inte Bolivia.

Socialist var han förstås inte, den var knappt påtänkt vid denna tid. Snarare blev han alltmer konservativ. Han förbjöd till exempel läsning av liberalen Bentham och flirtade alltmer öppet med den först så hunsade katolska kyrkan. Han funderade till och med (efter senare svenskt manér) på att bjuda in någon lämplig europeisk ädling att bli kung över hans Gran Colombia (efter att han själv dött såklart). Det var just dessa reaktionära åtbörder som fick de liberala herrarna i Caracas att baxna och knäcka Bolivars dröm om en enad sydamerikansk motkraft mot USA.

Columbus hade rätt om paradiset. Ett bördigt och frodigt land med mängder av sötvatten. Därunder guld och olja, kanske allra mest i hela världen. Förutsättningarna för ett blomstrande samhälle borde finnas – eller så är rikedomarna som så ofta en förbannelse. Idag river venezolanerna i sophögarna efter något ätbart. Korruptionsnivån är enligt Transparency International i nivå med Kongo och Libyen. Mordtalen är dubbelt så höga som hos grannarna Colombia och Brasilien, som ju inte heller är särskilt våldsbefriade länder. Kokainrutterna går sedan länge via Venezuela och bryter sönder samhället.

Ja, vad skulle han sagt till sina 200 år yngre anhängare? Skulle han nämnt den dag år 1813 då han (för ett enat Sydamerikas räkning) stormade in med sina trupper i Venezuela för att befria landet?

Inkallajta

Den centrala helgedomen i Inkallajta

Alla vet att Bingham upptäckte Machu Picchu 1911. Men hur många vet att svensken Erland Nordenskiöld upptäckte Inkallajta 1913? Han var iallafall den som först grävde ut stället och beskrev det vetenskapligt. Machu Picchu var ett skrytbygge, tänkt som sommarresidens eller tillflyktsort. Inkallajta däremot var en faktisk huvudstad för den östra delen av imperiet, Collasuyu (ungefär nuvarande Bolivia). Härifrån regerade inkorna Tupac Yupanqui och Hayna Capac på sina visitations…resor – som hela imperiet runt kunde ta upp till sju år. Båda platserna är mycket smakfullt valda, men våra dagars peruaner är väl lite bättre på marknadsföring. Till Machu Picchu kostar inträdet 600kr och köerna ringlar. Inkallajta tar en tia, och det är folktomt. På bilden resterna av den stora ceremonihallen där konseljerna som avgjorde folkens öden hölls. 80m lång och 12m hög när det begav sig.

Tio år med Bolivia

Bakom den klassiska muren av lertegel och gräs syns de moderna Evo-husen

För tio år sedan var Bolivia ett föredöme i den demokratiska världen. Folkrörelser – ja, här har Sverige och Bolivia en del likheter – samverkade och deltog aktivt i utformandet av den nya konstitutionen – den som så högtidligt fastslog grundbultarna i det nya ”socialistiska” samhället. Ja, alla sådana där politiska epitet kan vi väl lämna därhän, för vad säger egentligen sådana etiketter om vad som verkligen händer och sker i ett samhälle? Socialismen här liknar mer Kinas kommunismkapitalism – ett land med enormt inflytande trots allt tal om avkolonisering och nationell suveränitet – än Venezuelas (trots att Chávez var Evos mentor och förebild under sin levnad – men kanske var det Bolivias smala lycka att han gick hädan – för Maduro har varken lärjungar eller sympatisörer på denna jord).

Nä, låt oss gå bortom de självpåklistrade beteckningarna och se hur samhället utvecklats och förändrats. För som en klok man sa för länge sedan: av frukten känner man trädet.

När Bolivias president i internationella sammanhang talar om urfolk och Moder jord lyfter han på hemmaplan alla vägar som breddats eller dragits där förr skog och berg hindrade människors rörelsefrihet. Nu är kanske inte allt detta så ”nationellt” som politikerna här vill framställa det utan delar av regionala integrationsprojekt, som t ex IIRSA (brassarna suktar så efter Stillahavskusten). Och projekten med en autostrada mitt genom känsliga delar av Amazonas och den norra passagen Cochabamba-La Paz har aldrig slutförts.

Vägar gynnar ekonomin såklart. Förr hängde de läckraste frukter ruttnande kvar på träden i brist på transportleder för export. Bara de mexikanska och colombianska knarkmaffiorna bemödade sig om att ge sig ut i spenaten och betala för åtråvärda grönsaker. Ja, vägar knyter samman människor – det är ett resande folk det här – men driver också på urbaniseringen. Lokala maktförhållanden ändras. Om du i en liren by med nydragen väg ser ett pampigt palats vid torget vet du att där bor ägaren till bussen som kontrollerar transporten av människor och ting.

Sedan har det sänkts ner en massa Evo-hus över landsbygden. Jag vet inte vilka dessa fina små röda tegelvillor var tänkta för (jag har tidigare skrivit om politiken med gratis bostäder år människor med funktionsnedsättning men har inte följt upp detta – är ju på semester banne mig). Vissa säger att de politiskt lojala får bo så här fint. Man måste i alla fall själv äga marken, så det är väl tveksamt om de mest behövande gynnas. Oavsett vilket så liknar detta för mig jultomtepolitik med förmåner till vissa utvalda. Att bygga hus är ju faktiskt något folk här kan. Det skulle säkert behövas studiecirklar och utbildning i hur man själv bygger med bättre kvalitet, men inte nödvändigtvis färdiga hus.

Ja, ni hör hur svensk jag är. Vi är vana att varor produceras på en marknad och att staten bara lägger upp spelreglerna. Men staterna i Latinamerika sysslar ofta med egen produktion av basvaror som sedan delas ut. Jag tycker det är bättre att gå in med subventioner där det behövs för att gynna miljö och samhälle. Till exempel skulle solpaneler kunna subventioneras. Jag funderade själv på att bidra med en sådan med ryggade tillbaka när jag såg att de minsta kostade över 10.000 kr. Istället är det nu elledningar kors och tvärs och överallt i landet, förutom stor användning av gastunnor som släpas hit och dit. Landet så nära solen med sina 300 soldagar om året borde kunna bättre!

Den materiella standarden har alltså höjts (bilar överallt), men här faller inte bara äran på regeringen utan såklart på det hårt arbetande folket. Åtminstone de som saknar jobb sliter. De som har jobb kan ta det lite lugnare… Men hur är det med den demokratiska utvecklingen bakom alla standardhöjningar? Hur fungerar den lagstiftande, styrande och dömande makten? Och framförallt: hur upplevs utvecklingen av det verklighetens folk jag själv umgås med?

För visst kan man smälla upp sjukstugor och skolor, men vad hjälper det om man kan muta sig till betyg och examina eller om de som halar upp en fet sedelbunt får schysstare vård? (Att den som har pengar får bättre vård än andra är en av de värsta idéer mänskligheten har kommit på – vård ska ges efter vårdgivarens förmåga i enlighet med vårdbehovet). Ja, jag känner de som inte orkar jobba inom utbildningsväsende eller sjukvården för att de inte står ut med att se korruptionen.

Men ännu allvarligare är väl korruption inom rättsväsendet – själva ryggraden i ett samhälle. Att inte något gjorts åt rättsväsendet på dessa tio år är för mig en gåta. Jo, domare tillsätts nu av regeringen, fast det får vi ju sätta på minuskontot eftersom det går rakt emot principen om rättsväsendets oberoende. I övrigt fortsätter poliser, åklagare, advokater och domare att kräva in tusentals kronor för varje underskrift och varje litet steg i de byråkratiska irrgångarna – alltså för att göra sitt jobb. Ja, egentligen borde jag inte benämna dem vid dessa fina titlar, snarare liknar de penningautomater som bara gör ett ryck när mynten trillar in.

Visserligen har en antikorruptionsmyndighet bildats, men vad jag hört av dem som vänt sig dit krävs även där så mycket stämplar och pappersspring att folk ger upp. Byråkratin är ett eget slukande monster, som motarbetar och utpressar medborgarna. Visst skulle det gå att effektivisera genom att digitalisera. I alla mänskliga möten finns risk för korruption och därför bör de så långt som möjligt undvikas inom byråkratin. Alla har mobiltelefon och en digitalisering skulle spara massa kostnader för stora kontor och framförallt minska all denna tid i köer och väntrum som så sinkar det bolivianska produktiviteten.

Så till den lagstiftande och styrande makten. Jag nämnde det folkliga deltagandet i konstitutionsbygget, den 17:e sedan självständigheten 1825. Där begränsas mandatperioderna för en president till två. Nu har Evo Morales snart suttit i fyra och ville så gärna sitta en femte att han utlyste en folkomröstning om att blunda för paragraf 168 i konstitutionen. Folket sa nej, men sedan dess har han funderat ut fyra olika sätt för hur han ändå kan bli evig (dålig ordvits) landsfader. Kanske en folkomröstning till eller göra en Putin genom att pausa strax innan mandatperioden går ut (och låta vapendragaren – ja, han är gammal gerillasoldat – García Linera hoppa in några månader).

Den förste att bryta mot konstitutionen var alltså den som valts till att bevaka och fullfölja den. Men som så många andra makthungriga män kunde han när allt kom omkring inte tänka sig att hans makt skulle ha någon bortre gräns.

Jag har tidigare skrivit om symbolvärdet i att en barfotagrabb från höglandet går och blir president och jag blir illa berörd när jag på gatorna i Santa Cruz – den ekonomiska huvudstaden – hör folk fnysa åt ”den lille indianen” eller ser klottret i La Paz om ”el indio de mierda” som ska få betala dyrt osv. Rasismen har minskat (idag hörde jag några kvinnor prata och skratta högt på quechua mitt på torget i Cochabamba – otänkbart för 20 år sedan), men finns ju ändå kvar.

Fast nästan lika illa som rasism är väl denna personfixering. Kampen på husfasaderna står inte om någon ideologi utan om för eller mot en enda person, EVO. Men ett samhälle står inte och faller med en människa av kött och blod som kan dö när som helst (som Chávez). Denna caudillismo (tron på den starke ledaren, förlåt starke mannen) är något man jämte rasism och machismo måste ta tag i på allvar. Visserligen måste någon representera, leda möten och dra i trådar, men långsiktig förändring åstadkoms gemensamt i ett samhälle. De förtroendevalda byts med fördel ut med jämna – rätt så korta – mellanrum.

Presidentens parti MAS har tyvärr utvecklats i alltmer totalitär riktning. På senaste kongressen valdes just Evo Morales till nästa vals presidentkandidat, alltså rakt emot konstitutionen. Han utropades också som ”comandante”, vilket även om det bara är ord pekar på vartåt partiet önskar gå. Vissa debattörer spekulerar i om statsledningen faktiskt vore kapabel till en så kallad ”autogolpe” och sätta demokratin ur spel, men så pessimistisk vill jag inte vara.

Men ett minne kommer upp: när MAS fått makten för tio år sedan träffade jag en hängiven partimedarbetare som sa att nu var det viktigaste för partiet – och i därmed reformerna i landet – att fostra nästa generations ledare så att inte några gubbar bet sig fast vid sina poster. Kanske ingen slump att det var en kvinna som kämpade för detta – och jag kan bara inbilla mig hur besviken och desillusionerad hon måtte vara idag.

Det är som bekant farligt att sitta för länge. Det gäller mexikanska PRI, sydafrikanska ANC och till viss del våra egna socialdemokraterna när det begav sig. Frestelsen är stor att vilja kontrollera och styra saker och ting långt utanför ett politiskt partis mandat. Det gäller det civila samhället och offentliga befattningar inom t ex utbildning och vård. Sådana samhällen alstrar rädda och fjäskande medborgare.

Att tvingas skaffa partibok för att göra karriär är ingen bra grund för en effektiv förvaltning och ett samhälle bestående av självständiga och frispråkiga medborgare. Vill man vara dramatisk kan man säga att ett sådant system gör våld på demokratin. Nä, politiker ska inte binda upp människor i lojalitets- och beroendeband utan skapa förutsättningar för dem att klara sig själva. Politik ska med ett fint ord bemyndiga människor.

Den gryende rädslan för att säga vad man tycker eller skriva det man hör är olycksbådande. Journalisten Carlos Valverde som avslöjade att presidenten hade ett barn på bygden (åtminstone skrivit på ett faderskapsintyg) kände sig tvingad att gå i landsflykt efter att poliser omringat hans hus (han trodde alltså inte att de var där för att skydda honom…). Sådant är varningsklockor, men jag upplever ändå från min horisont att debattens vågor tillåts gå ganska höga. I de många och tjooocka papperstidningarna finns djupa analyser och långt rättframmare åsikter än de jag smyger in här. Och diskussionen handlar på ett annat sätt än i Sverige om väsentligheterna: vad är det för samhälle vi vill ha och hur ska det organiseras?

En sak som inte bara borde debatteras mer, utan bearbetas i grunden är korruptionen – och dess orsaker. Ett land där yrkesmänniskor skinnar och lurar sina medmänniskor lider brist på det grundläggande kittet i alla fungerande samhälle: tillit. När man i bästa fall bara litar på de närmaste familjemedlemmarna formas ett stängt och odynamiskt samhälle. Man behandlar inte sin nästa såsom man själv skulle vilja bli behandlad, utan ser denne som någon att sko sig på eller i värsta fall klättra på. Det är också by the way ett föga kristet handlande i ett land där kyrkorna fylls söndag efter söndag.

Men om jag jämför med till exempel Paraguay – som enligt sådan där knäpp religionsstatistik brukar hamna etta som det kristnaste landet i världen – så upplevde jag under mina få dagar (ska betonas) där att samhället genomsyras av ännu större misstänksamhet och önskan att blåsa varandra (ni minns kanske varuhusbranden 2004 då hundratals barn brändes ihjäl eftersom affärsinnehavaren låste dörrarna – här skulle ingen plocka med sig någon liten leksak utan att betala). Jag tror att en 35-årig brutal diktatur i ett land bryter ner sammanhållningen och att det kräver sitt långsiktiga arbete att reparera. Givetvis krossas folkrörelserna under så lång diktatur – och det är dessas fortsatta starka ställning som ändå ger hopp för Bolivia.

För även om ganska många här säger att inget går att förändra, att korruptionen är så djupt rotad osv, så vet jag att det går. Jag länkade bara för några dagar sedan till en dokumentär om Antanas Mockus, borgmästare i Bogotá på 90-talet. Med humor och symboliskt handlande lyckades han som den goda pedagog han är visa på det sjuka och egoistiska i att bara tänka på sig själv och skita i andra (som ju också leder till att man själv förlorar i slutändan).

Mockus tillhörde inget politiskt parti, men ändå fick han människor att betala frivilliga extraskatter för det allmännas bästa. Genom sitt eget exempel ville han höja moralen i samhället. Om det fanns någon ideologi bakom så var det den att alla människor kan förändras. För visst är det så. Varför slänger folk skräp genom bilrutan och betalar mutor i ett land men inte när man kommer till ett annat? Det handlar om respekt och vilket förtroende man har för människorna i det omgivande samhället.

Vad kan vi lära av denna långa drapa? Ja, vi behöver inte bara övertygade politiker (som Mockus) utan framförallt övertygade medborgare, som när det behövs går samman för att värna humanitet och människokärlek. Det behövs under och bakom de politiska partierna en samhällsbyggarrörelse som garant för att samhället inte ska drunkna i käbbel om räntor och inflation. För om det nu är politiska partiers uppgift här i världen att dividera om ekonomiska teorier och kalkyler, så är det humanistiska sammanslutningar (t ex kyrkor, men också andra) som bär och vårdar de värderingar samhället ska grundas på.

Risken med republiker där högsta hönset är politiskt vald är att yttersta makten befläckas av politiska intriger. Här har vår monarki den fördelen att statschefen är helt opolitisk och bara sitter där som en symbol – en symbol för att samhället byggs på gemenskap i frihet. Javisst, en urmodig företeelse och en väldigt motsägelsefull symbol för detta, men ändå något rätt så neutralt att enas kring. Ja, så kan det gå när man vistas för länge i en republik: en saknar sitt gamla

Från en by i Bolivia

Morgon i byn

Livet på landet är väl underbart! Grannar och släktingar bara kliver på och får då alltid ett mål mat och ett glas läsk. Ibland har jag själv försökt med ett ”har just ätit” när jag sett mor i huset halvvägs framme med potatistallriken. Det är ingen ursäkt har jag märkt.

Själva det lantliga arbetet är väl inte min specialitet. Försökte till exempel snygga till gräsmattan framför huset. När en moster eller faster eller vad det nu var tittade in senare på dagen undrade hon om vi haft vildsvin på besök.

Potatis är annars den stora passionen och stoltheten i byn där jag var. Förmågan att plocka potatis innehar ungefär samma status som att kunna slå med lie i min barndoms Småland. Men faktum är att jag faktiskt någon gång plockat pärer hemma i Rimforsa. Därför gjorde jag byborna aningen besvikna när de bad mig dra en fåra. De hade laddat inför ett rejält garv åt den besökande gringon. Sedan hade jag förstås inte deras uthållighet utan gav upp efter nån kvart.

Det här med kommuner är ganska nytt här. Påbud uppifrån, men vad i hela friden gör en kommun? Ja, det allra första man gör som nybliven kommun är väl att smälla upp ett högt skrytbygge till kommunhus som blänker och gnistrar i solen. Och på natten belyses det av enorma strålkastare så att det även då skiner över hela dalen. Över den höga porten hänger förstås en bild av den allestädes närvarande presidenten. Den gamla kyrkan därbakom är skymd och förmodligen till och med lägre – symboliskt för det politiska läget i Bolivia idag.

Nu är det väl bra med ett rejält och snyggt kontorshus där många får jobb, tänker du. Fast ingen jobbar därinne. Kommunkontoret ligger inne i stan, en dagsresa bort. Det är säkerligen smart rent strategiskt i förhållande till olika myndigheter, fast man förlorar ju lite av poängen med ”närhet till medborgare” och allt det där.

Tjänstemännen ser t ex inte allt skräp. Det gick väl bra förr att slänga kalebasser och ämbar av trä och skinn i naturen, men nu är det plastpåsar och läskflaskor överallt. Man skulle ju kunna tycka att företag som Cocacola (med sina många smaker) kunde stötta något slags pantsystem. Jag tror en tioöring per flaska hade hållit naturen ren i Bolivia. Fast det ger väl inga vinster att hålla på med sånt tjafs…

Då får väl faktiskt kommunen göra något, tycker lilla jag. För en meter marmor i det där kommunalhuset kunde en liten sopbil ha köpts in (för en annan meter en brandbil, sedan kanske en ambulans osv).

Själv började jag plocka upp skräpet på vägstumpen utanför ”vårt” hus. En liten kille kom fram och undrade storögt vad i hela världen jag höll på med. Det hela var så knäppt att han började hjälpa den konstiga utlänningen med ett arbete som alltså inte hade något med potatis att göra. Som tack fick han ett kexpaket – de där som heter salta, som vi skulle kalla söta (de som här heter söta ska vi inte prata om).

När vi fyllt vår säck frågade jag killen var man slänger skräpet här i byn. I hörnet av skolgården, var hans svar. Senare gick jag dit och mycket riktigt fanns där en grop med några soppåsar i. Nu har jag gjort en god gärning och kommer att hyllas som hjälte i byn, tänkte jag.

Men istället kommer en bastant dam fram och skäller ut mig efter noter. Har jag ingen skam i kroppen. Kasta skräp på barnens skola. Fast vad ska vi göra med alla sopor då? undrar jag. Kommunen gör visst inget (…sa jag inte, för att inte hamna i ett politiskt gräl). Låt det ligga där det ligger, sa damen. Snart kommer regnen och då åker allt ner i floden och är ur världen.

Jag gav mig inte in på ett resonemang om att detta faktiskt var den ”första” anhalten i kedjan, högst upp i bergen, och att i den där världen finns tusentals byar och städer på vattnets väg mot Atlanten. När vi skilts åt vände hon sig om och frågade: och vems måg är du förresten? (det finns inga turister där). Svaret på den frågan räddade mig nog från att dras inför byalaget och den numera även juridiskt accepterade sedvanerätten.

(Och förresten, sluta gnälla så förskräckligt på svenska kommuner. De är rätt ok ändå.)

Tata Renato

Här kommer en historia från jordreformens dagar. Vi har ju vårt laga skifte, men nu pratar jag om att spränga storgodsen och dela ut små jordplättar åt godsets alla daglönare. Ämnet var hett i Latinamerika i mitten av 1900-talet, men få länder lyckades när allt kom omkring att omsätta högtidstalen på lantmätarens ritbord. Ofta satt just de stora jordägarna i de beslutande organen medan de som skulle gynnas knappt hade rösträtt (läskunnighet var ett vanligt krav).

1952 genomdrevs i alla fall en jordreform i Bolivia, kanske den mest avgörande händelsen under förra seklet för vanligt folk på landet. Här i socknen Cocapata fanns som på andra håll ett storgods med många arbetare utan egen jord. 1800-talsförfattarinnan Adela Zamudio skriver om ridturer till Cocapata och jag antar att det var i det här godset hon som högreståndsdam umgicks.

Vid tiden för jordreformen var mangårdsbyggnaden byggd i importerat trä och hade stora glasfönster på de två våningarna. Detta var stor skillnad mot de små lertegelhus med grästak som torparna bodde i. Själva ägaren var sällan på plats utan överlät ansvaret att leda arbetet på den stora egendomen till en ställföreträdande arrendator från byn. Jag vet inte hur det var på andra håll men här tycker ingen synd om den forne ägaren som blev fråntagen sina ägor (och vars ättlingar lär vara framgångsrika företagare i Santa Cruz), men det talas fortfarande med respekt och vördnad om arrendatorn Tata Renato.

Han verkar alltså ha haft småbrukarnas förtroende, men säkerligen kände han också en viss sorg när hans arbetsgivare tvingades bort och byborna började plundra (enligt dem med all rätt) det vackra boningshuset på sina ägodelar. Han tog därför med sig så mycket han kunde på kärror och packåsnor upp mot bergen bakom byn. Högst upp på en vindpinad bergstopp byggde han upp en egen gård och gömde några av godsets dyrgripar på behörigt avstånd från de hämndlystna byborna.

Det allra dyrbaraste som finns i varje bolivianskt hem är det kläder och utsmyckade dräkter som används vid karnevalen och den årliga festen till det lokala helgonets ära. Några av dessa fick Tata Renato med sig men särskilt glad var han över att ha räddat undan helgonbilderna och godsets eget skyddshelgon. Dessa placerades i en liten stenkyrka högst upp på bergstoppen.

Här uppe bland betande lamor och alpackor byggde Tata Renato sitt eget rike. Barnen växte upp i relativ välmåga. På grund av sin ställning hade Tata Renato trots allt tilldelats en ganska rejäl sluttning av berget som i folkmun alltjämt bär hans namn. Men visst var läget otillgängligt med dimma och hagel – och en och annan snöstorm drog över berget. Att hålla elden vid liv var livsnödvändigt.

Tata Renato hade både hjärta och hushåll för flera fosterbarn. Men en dag gick det så illa att ett av fosterbarnen lekte lite för vårdslöst med elden. De låga grästaken på de tättstående byggnaderna tog snabbt fyr och under dem de vackra dräkterna. Räddning med vattenkrus och öskar var långt borta och snart var gården nedbränd i aska och sot. Tata Renatos fru blev så illa till mods att hon aldrig mer talade och enbart med svårighet rörde kroppen. Minnena var alldeles för plågsamma.

Tata Renato tillbringade resten av sitt liv med att åka land och rike kring för att finna bot för sin fru. Men ingen medicinman eller helbrägdagörare visste någon råd. Utblottade dog det en gång så mäktiga arrendatorsparet.

Godset mangårdsbyggnad nere i byn förföll alltmer och nu hålls bortsprungna djur innanför de höga murarna. Ägarna får hämta ut dem mot lösen – ungefär som det var för människorna för 64 år sedan.

Den som berättade den här historien är dotter till Tata Renato och var barn när detta hände. Hon har inte varit uppe vid bergsgården sedan dess och ville absolut inte gå dit när jag frågade.

När Isidora och jag för två år sedan flämtande nådde fram dit svepte en tjock dimma in platsen i ett ödesmättat dis. Det blev snart mörkt och jag fick bara några suddiga bilder av de ruiner som finns kvar. På vägen ner gick vi vilse i mörkret. Isidora kan berget, men vattenådrorna hade gröpt ur nya smala raviner sedan hon var där senast och dessa förledde oss.

Idag gjorde vi ett nytt försök. Den tunga vandringen upp slutade med att dimman återigen täckte berget. Ett tungt olycksbådande regn började falla. Det blev inte heller denna gång något letande efter de lämningar som eventuellt finns kvar. Men det blev i alla fall en bild.

Isla de la luna

Flickklostret på Månön

”Till Månön går inga båtar längre, där finns inget att se” fick vi veta. Det triggar en sån som mig och vi städslade en egen kapten (bild 1). På Månön ligger detta komplex (bild 2) där särskilt utvalda flickor hölls inspärrade från åtta års ålder för att lära sig fina manér och en gång i livet kanske få äran att krypa upp i den store Inkans bädd – eller ännu finare: bli offrad till Solen själv (alltså den där inkan).

Ja, visserligen den bästa utbildning en tjej kunde få i inkaimperiet, men skulle någon lyckas rymma från tempelprästinnan mamacunas hårda styre och förlora sin dyrbara oskuld till någon trånande öbo var det levande begravning som gällde – om hon inte lyckades övertyga översteprästinnan om att det var solguden själv som varit framme.

Under 40 år på 1900-talet var ön också en plats att isolera människor på – men då dömda brottslingar. Tyvärr är det fängelset förstört berättar en av de få nuvarande öbor vi stöter på. De allra flesta har lämnat den vackra men ensliga ön för – ursäkta alla boliviavänner – en av världens fulaste storstäder: El Alto. Vid de isolerade ñustornas (egentligen ”aklla”=de utvalda) gamla klosterskola fanns ingen guide att rådfråga (tänk vad många spännande berättelser det skulle gå att göra kring dessa flickor – och vilken bäring de har på vår tids ideal och hedersförtryck).

Men kanske lika bra det. På den större Solön turas öns bönder och fiskare om att guida. Eftersom grupperna ibland kommer ganska nära varandra kunde jag höra hur historierna om var Solen föddes och hur de första människorna steg ner till jorden (på en solstråle förstås) varierade lite från guide till guide.

Tanken med barfotaguiderna är fin, men jag retar mig på allt tjat om ”los incas”. Ja, till och med hus och gårdar – snart säkert även barnen – döps efter inkahärskare som Huaskar och Atahuallpa. Vet de inte att det var just här som motståndet mot inkornas slavimperium var som framgångsrikast?

De enda som lyckades bevara något av sin egen kultur och sitt språk var just aymara kring och i Titicacasjön. Vissa anser t o m att de berömda flytande vassöarna var ett sätt (för gruppen urus) att fly undan de nya härskarna. Att motståndet från just aymara på något sätt ändå accepterades har dels att göra med inkahärskarnas myter om alltings ursprung i just Titicacasjön och dels de mäktiga tempel och byggnader som redan fanns här (Tiwanaku osv).

Utan att vara expert på området tror jag – hittade inga dateringar vid ruinerna – att ”inkatemplen” redan fanns där när härarna från Cusco stävade in med sina vasskorvetter i mitten av 1400-talet. Tiden som det här området låg under inkornas välde var alltså mindre än 100 år och även om inkasamhället var ett särdeles effektivt arbetskraftsmaskineri finner jag det troligare att erövrarna anslöt till befintlig infrastruktur.

Men visst är det intressant att en så kort tidsperiod – som en parentes i historien – får ett så enormt genomslag i det allmänna medvetandet. Det symboliska i att ha anknytning till ett mäktigt imperium (för vad är några förvirrade spanjacker mot Solen själv?) spelar väl in, liksom att guider tenderar att säga det som turister vill höra…

The Mission

Ska vi bygga samhällen på makt eller på kärlek? Det är grundfrågan i en av mina favoritfilmer, The Mission från 1986.

Ja, jag har väl mossig filmsmak och är förstås känslomässigt biased – reste i området där den utspelas och inspelades senast i vintras. Älskar vyerna, skogarnas säregna symfoni och flodernas brutala dån.

Och visst romantiseras alltid på film. Jag tror inte någon jesuitpräst stannade kvar och stred tillsammans med guaraníerna frivilligt. Kampen mot portugisiska slavjägare och spanska latifundister fick de sköta själva sedan jesuitorden drivits ut från den Nya världen i mitten av 1700-talet.

Men konsten, hantverket, träsnidandet, silversmidet, instrumentbyggandet och förstås den musik som dessa frambragte – ja, den kompetens man erövrat i reduktionernas skolor vårdades ömt, liksom de heliga föremål som gömdes undan för överheten.

Inte förrän restaureringen av de gamla kyrkorna kom igång på 1980-talet avslöjades gömställena som traderats genom tio generationer. Idag blomstrar den ”indianska barockmusiken” och särskilt i Bolivia finns flera underbara kulturmiljöer att besöka.

I Argentina märkte jag hur guaranÍkulturen åtnjuter stor respekt. I den egentliga arvtagaren till jesuitmissionernas regionala organisation, republiken Paraguay, är de etniska relationerna mer komplicerade, trots att språket guaranÍ med stolthet talas av alla (!).

Ja, det är inte utan att jag tror att The Mission hjälpt till att öka medvetenheten och självinsikten kring Paranaflodens stränder. Här bjuder jag på ett par bilder från några av missionerna.

San Miguel

Innergård i San Miguel

Träd

Restauration av pelare

Träskulptur

Före restauration av Concepción

Takmålning

Harpa

Träskulptur

Träskulptur

Mässa i San Ignacio

 

Rurrenabaque, Bolivian Amazonas

Capibara

Rurrenabaque airport

Rurrenabaque

Strange vehicles

Cattle on the road

Road to Santa Rosa

Port Santa Rosa

On the river

Birds

Turtes

Pink dolphines

Anaconda

Allegator

En liten historia om att låta sig ledas eller följa strömmen

Av någon anledning som jag inte riktigt minns var jag inskriven som assistansbehövande på São Paulos flygplats. Men skönt! Jag kommer ju dödstrött mitt i natten och det är en av världens största flygplatser, så det blir bra att släppa taget en stund och låta sig ledas rätt av dem som kan denna flygplats som gruset i sin egen ficka. Samtidigt kan detta ge en intressant inblick i hur flygplatsassistans kan fungera, något jag säkert kan ha nytta av i min tjänsteutövning.

Och jag blir faktiskt inte nedtryckt i en rullstol och framrullad i ilfart med blinkande sirener – typ den standardmetod jag hört så många roliga historier om (Achtung, achtung, hier kommt ein Blind). Däremot dras jag åt sidan utanför planet och ombeds ”vänta här”.

Jag ser hur alla andra rullar iväg i bussarna mot terminalen och tänker att min egen standardmetod att följa strömmen hittills under alla resor varit väldigt effektiv. Det här kan ta längre tid, tänker jag när någon (vill tro att det är flygplatspersonalen och inte flygbolaget men ingen presentation sker – och killen tror säkert att jag inte begriper portugisiska) drar in mig i en minibuss, som snart fylls till bredden med planets flygvärdinnor.

Nu tänker du: ska han börja klaga på att han sitter inklämd bland ett gäng brasilianska flygvärdinnor nu också. Men jag kände på mig att något var på tok – och även om dessa mulheres säkert var mycket bedårande ville de nog själva helst av allt hem till kudden – kanske hade någon tre timmars hemresa genom 20-miljonersstaden, vad vet jag…

Mina farhågor besannas när chauffören stannar och stänger av motorn. De bedårande drar iväg med mig och sina små rullväskor (urmodellen för denna världsrevolution) mot en port. Jag saknar min egen rullväska – som nu förmodligen cirklar runt i sin ensamhet på ett bagageband några kilometer bort.

Och om det nu är att jag saknar rullväska eller något annat vet jag inte, men när vi alla går genom en spärr tycker en vakt att det är en misstänkt sjavig katt bland de bedårande hermelinerna. Kanske är det här något slags snabbsluss för den brasilianska personalen… Vakten är inte nöjd, men en av de bedårande – kanske den mest bedårande när jag nu tänker efter – förbarmar sig över den sjavige assistansbrukaren och efter lite gormande i olika walkietalkies (heter det väl inte längre…), trixande och knixande med en extra framkörd bil ledsagas jag fram mot bagagebanden.

Föredömligt nog hade de redan på planet annonserat ut vilket band väskorna kommer på och varje band har en stor gul skylt med svarta siffror – alltså något helt annat än den dåliga tillgängligheten i Arlandas bagagehall. Jag släpper ledsagaren och går fram till rätt band och rycker åt mig min väska som jag snillrikt markerat på ett sätt så att jag ser den på hyfsat långt håll. Min ledsagarinna – som fram tills nu trott att jag inte ser någonting – ser lite häpen ut och undrar om jag kanske klarar mig själv nu. Gärna det, säger jag och följer sedan strömmen.

Oberá januari 2016

Nordiska huset i Oberá

Stig på! säger snart 90-årige Hjalmar Björklund när vi efter lite frågande lyckas lokalisera hans hus. Hans far- och morföräldrar utvandrade från Sverige 1890, men själv har han aldrig varit där. ”Hur skulle jag ha haft råd med det?” mumlar han på sin vackert sjungande svenska. ”Men när jag jobbade på vägbyggen fick jag se Buenos Aires!” Det har varit ett hårt liv med jordbruksarbete i den brännande solen och sedan med att plocka isär batterier i skrotbranschen.

Men Hjalmar visar stolt sitt enkla hem där en bonad med ”Välkommen” hänger i hallen och svenska flaggan står överst på byrån. Och här är mitt luftkonditioneringsaggregat, skrattar han och öppnar sovrumsfönstret på vid gavel.

Vi har hamnat i Argentinas gamla svenskbygder. Hotellföreståndarinnan kunde vara vilken östermalmsbrud som helst och affärerna har namn som ”Repuestos Lindström” (Lindströms reservdelar).

Det var kring förra sekelskiftet som många flydde det svenska armodet. Om det var Söramerka eller Nordamerka spelade kanske inte så stor roll, bara det var Amerika. Brasilien betalade dessutom resa och en markplätt åt hugade invandrare – alltså typ motsatsen mot vad man gjorde mot landets egna urinvånare.

Museet i Oberá

Uppskattningsvis bosatte sig 3500 svenskar i Brasilien, men en liten grupp drog över gränsen till det på den tiden förlovade landet Argentina. 1928 grundade dessa svenskar staden Oberá, som numera har 65000 invånare. Pionjärerna startade svensk skola och svensk kyrka, men hur i hela världen skulle de försörja sig? Och vad var det förresten för grön sörja alla människor gick runt och sörplade på? Vänta lite, där har vi något med aldrig sinande efterfrågan…

Nu finns tredje och fjärde generationens mateodlare av svensk härkomst. En vi besökte höll fast vid den gamla torkmetoden med fyra öppna eldar som ska matas med eukalyptusved. Svenska kyrkan ett kvarter från torget i Oberá är uppkallad efter Olaus Petri och höll sig med svensk präst till 1973.

Den nuvarande (av brasiliansk härkomst med rättroende lutheran) visade glatt upp sin kyrka och lovordade Anders Ruuth som jag själv hade förmånen att lära känna på 90-talet. ”Anders är den person som betytt allra mest för Oberás utveckling” sa han. Men kanske var han partisk eftersom han också sa sådant som att ”Anders har lärt mig allt jag kan”.

Anders Ruuth (1926-2011) skickades som nybakad präst till andra sidan jorden utan en enda lektion spanska. Folk kan ju svenska, resonerade kyrkokansliet i Uppsala. Jag blev väldigt rörd av mötet med den gamle prästen och minnena han framkallade.

Carlos Lineo-institutet

Det han förmodligen menade med Ruuths insats var att han la grunden för att omvandla den gamla svenska småskolan intill kyrkan till stans mest prestigefyllda utbildningsinstitut. Idag har Carlos Linneus-institutet högskoleutbildningar inom idrott, språk, litteratur, biokemi mm. Sedan finns mycket småkul här i Oberá också, som menyn med de svenska specialiteterna ”viking stekt”, ”köttbullar med bron sås” mm.

Ja, i Argentina är det finaste man kan vara: invandrare. Kulten av Invandraren hålls bland annat igång vid den årliga invandrarfesten här i Oberá. En utomhusscen byggts för ändamålet och en Skansenliknande park har ”paviljonger” för varje invandrarnation.

Spanjorerna har smällt upp en vitkalkad kyrka och schweizarna tre stora alphus som fejades frenetiskt när vi gick förbi. Svenskättlingarna – som grundade Oberá – har i sann svensk anda bjudit in norrmän, dan…skar och finländare till ett Nordiskt hus – med vidhängande runsten som pikant kuriosa.

Men för att ingen ska tro att jag gått och blivit patriot kan jag berätta om någon annan minoritet – till exempel den syriska. Tillsammans med libaneserna utgör de 3,5 miljoner argentinare. Fast under det nuvarande kriget har Argentina bara tagit emot några hundra syrier. Är det svårt att korsa Medelhavet så är det nog ännu värre att korsa Atlanten…

Men de få som kommer får jobb i landsmännens företag och i någon region även en jordplätt. Jag tror många syriskättade har det hyfsat bra i det nya landet. På ett flyg satt jag en gång bredvid en parant syrisk-argentinska som undslapp sig några lätt överlägsna kommentarer mot den tanige svennebananen som trodde han visste något om Argentina.

En av de syriskättade steg förresten ända upp till presidentposten 1989, men då hade han avsvurit sig sin muslimska tro – fattas bara annat i ett påveproducerande land… En lite lustig konsekvens av de syrisk-argentinska förbindelserna är att Syrien är det land som importerar mest yerba mate – efter de mängder som skeppas över floden till storkonsumenten Uruguay.

Ja, vid ingången till den där Nationernas park i Oberá finns en lång hyllningsdikt till Invandraren. I korthet går den ut på:
1. Glöm inte varifrån du kommer.
2. Glöm inte de ångestfyllda månaderna på havet där så många barn, gamla och sjuka gav sina liv för drömmen om ett bättre liv.
3. Men glöm för allt i världen inte det land som tog emot dig med öppna armar och gav dig nya möjligheter och ett nytt liv!

Reportage från Bolivia

Tidningen Funktionshinderpolitik

Mitt reportage från Bolivia i Funktionshinderpolitik nr 3/2015.

 

Cochabamba

DIGITAL CAMERA

Old rail way

Läget för Moder Jord i Evos Bolivia

Bolivia har en myndighet för värnandet av Moder Jord. Fast de 16 tjänstemännen där har det inte så lätt. På tio år har bilparken tredubblats – och även användningen av smutsig venezolansk diesel. På landsbygden dundrar numera motorcyklar (Husqvarna osv…) fram där det bara för några år sedan var cykel som gällde.

En bonde i byn Choro norr om Cochabamba berättade att de helt nyligen övergått från häst till traktor, från fårskit till konstgödsel och att ”djuren inte trivs här längre” pga att odlingarna besprutas så hårt. Att hitta ekologisk mat har jag inte lyckats med än men det finns säkert specialbutiker. Sopsorteringen ska vi inte tala om…

Men om energin kanske: När jag besökte Bolivia för 20 år sedan var egna solpaneler populära på landsbygden. Nu står elstolpar på varje backkrön (och stör mitt fotograferande dessutom…). Landet med 300 soldagar borde vara perfekt för solenergi men istället planeras kärnkraft med Irans hjälp. Irans bistånd till Bolivia är förresten 50 gånger större än Sveriges enligt en uppgift. En annan supporter är Kina som skickat upp en särskild satellit som ger tv och 4G-internet i varje boliviansk bergskreva (fantastiskt bra och lustigt att det är just Kina som gynnar detta).

Evo Morales må ha ställt om klockan uppe på parlamentsfasaden så att den nu går baklänges (sant!), men projektet – det som 60 procent av folket röstar på – verkar vara att föra in Bolivia bland oss andra i den moderna världen. Motorvägen genom en stor nationalpark i Amazonas – en av de få nyheter som nådde Sverige – blir begriplig i detta ljus.

Visst är det fascinerande med den fattiga barnarbetaren och sedermera kokabonden (tidvis kriminellt) med bara några års skolgång som även trotsar den ingrodda rasismen på ett nytt sätt. Men opposition är också viktigt i en demokrati – och demokrati är det de allra flesta vill förverkliga här. Det gröna partiet fick dock bara några ynka procent i förra valet. Fast i kommunalvalet i mars spås högern knipa huvudstaden och det brukar ju på sikt varsla illa för de sittande. Fast då läggs väl myndigheten för Moder Jord ner…

Svensk-colombianerna Georg och Marta Dahl

Böcker av Marta Dahl

Georg Dahl (1905 – 1979) var värmlänningen som flyttade till Colombia för att njuta av det vilda livet och utveckla sitt jakt- och fiskeintresse. Dessa ledde honom till en professorsstol i ichtyologi (fisklära) i Bogotá och chefsposten för fiskeridepartementet i Cartagena vid Karibiska havet.

Mustiga jakt- och fiskehistorier är också grundstråket i hans böcker, men där finns också stor humanism och äventyrslusta i Sven Hedins och Sten Bergmans (en annan värmlänning) anda.

I Äventyrens män (1946) drar han välformulerade skrönor om de gamla conquistadorerna. För den som vill lära känna Latinamerikas historia på ett livfullt sätt är boken en ögonöppnade – om än med pojkboksskimmer.

Kvar i mitt sinne står till exempel Núñez de Balboas strapats över Panamanäset. När han den 25 september 1513 – mer än 20 år efter Columbus landstigning på Bahamas – blickar ut över Stilla havet står det klart att Nya världen inte bara är en indisk ö utan en kontinent omgiven av två vidsträckta hav.

Men som strapats är förstås Jiménez de Quesadas årslånga kamp genom Magdalenaträsken mot det hägrande El Dorado svårslagen. Av 900 spanjorer försmäktade över 700 i hettan innan man nådde Bacatá i kärnan av Muiscas land.

Senare år 1538 dök Belalcázar upp från söder och tysken Federmann från nordost. Vem skulle inte vilja höra deras snopna samtal där i det gröna höglandet… Grönt ja – men inte mycket guld som glimmade.

Georg Dahl hade föregångare i familjen de Greiff som utvandrade till Colombia på 1820-talet och Gustaf Bolinder som på 1920-talet var den stora svenska berättaren från detta Sydamerikas västra hörn – med fantasieggande titlar som Det tropiska snöfjällets indianer (1916).

Även Bolinder blev förresten professor i Bogotá. En annan snarlik berättargestalt var Rolf Blomberg som nog blev vida mer känd än Dahl.

Under 1930-talet var Colombia inne i en relativt lugn period, åtminstone i jämförelse med Europa. Dahl försökte locka svenskar till landet som då hade en befolkning på enbart sju miljoner och stora obebodda vidder.

Fästmön Marta var kanske den enda han trots allt lockade över och de byggde ett enkelt hus på pålar mitt inne i embaráfolkets skogar. Inte minst genom att fälla en och annan svartbjörn vann Georg Dahl lokalbefolkningens förtroende.

Men säkert också genom ett intresserad och människovänligt förhållningssätt. Läromästaren i denna människosyn var för Bolinder, Blomberg, Dahl och många andra förmodligen den dåförtiden världsberömde etnografen Erland Nordenskiöld – död i Göteborg 1932.

Fru Marta skrev barnböcker med Colombia som miljö. Säkert var de egna barnen de första som fick höra berättelserna på svenska. Jag har tre av dem i mitt bibliotek och ska ta fram dem för läsning någon kväll när längtan till Karibien sätter in.

I övrigt vet jag inte så mycket om familjen Dahls vidare öden. Förmodligen slutade de sina dagar i Värmlands skogar. Georg Dahl är begravd på kyrkogården i Kristinehamn.

Skicka gärna mer information till emil@erdtman.se så fyller jag på.

 

 

 

 

 

 

 

Reserapport Bolivia 2014

Publicerar här med tillstånd Sofia Thoresdotters reserapport till Lars Norrmans minnesfond. Sofia och jag genomförde erfarenhetsutbyte med synskadade i Bolivia under januari 2014.

”Under vår resa i Bolivia hade vi möten med synskadade personer vid två tillfällen. Det ena i Sucre och det andra i Cochabamba. Vi träffade synskadade personer även vid andra tillfällen, men då var det mer av privat natur.

Sucre

Sofia visar iPhone och Brailino Foto:Emil Erdtman

När vi hoppade ur bilen en kvart försenade, stod de utanför och väntade på oss. Först tänkte vi att det var av artighet, men det visade sig bero på att stället där vi skulle ha vårt möte var stängt.

Vi fick alltså börja med att leta efter något annat café. Juan Antonio, vår värd, och Emil, min reskamrat, ledsagare och tolk, fick ledsaga oss andra på de smala och trånga trottoarerna.

Villa imperial de Potosí

På nationalmuseet i Sucre finns en detaljerad 1700-talsmålning över staden Potosí i Bolivia – då en av kontinentens största och rikaste städer. På Caspar Miguel de Berríos verk kan man studera samhällsklyftorna genom klädsel och arkitektur, till exempel hur vatten leddes in till palatsen runt kyrkan via stora dammar bakom Cerro rico, det berg som staden uppstått kring – och som syns här på flera av mina bilder från 2014.

Oruro, Bolivia

Mercado de Oruro

Mercado de Oruro

Mercado de Oruro

Oruro

Oruro

Oruro

Palacio Patiño

Palacio Patiño

Palacio Patiño

Palacio Patiño

Palacio Patiño

Palacio Patiño

Palacio Patiño

Plaza de Oruro

Plaza de Oruro

Plaza de Oruro

Plaza de Oruro

Plaza de Oruro

Plaza de Oruro

Pizza de charque

Salteña

Estación de Oruro

Virgen de Oruro

Trenes en Machacamarca

Trenes en Machacamarca

Trenes en Machacamarca

Trenes en Machacamarca

Trenes en Machacamarca

Trenes en Machacamarca

Trenes en Machacamarca

Trenes en Machacamarca

Trenes en Machacamarca

Trenes en Machacamarca

Trenes en Machacamarca

Trenes en Machacamarca

Trenes en Machacamarca

Trenes en Machacamarca

Trenes en Machacamarca

Machacamarca

Quinoa

Quinoa

Quinoa

Machacamarca

Machacamarca

Gente de Oruro

Gente de Oruro

Machacamarca

Machacamarca

Camino a Oruro

Camino a Oruro

Prosadikt om Toro toro i Bolivia

Vi besöker Dr Gonzalez sent på kvällen, min vän och jag. Varje salsvägg är översållad med stenar som formar urtidsepokernas djurliv.

De få som hälsar på Dr Gonzalez gör det för att beundra hans stenkonst men också för att söka råd i livets angelägenheter.

Han förmedlar dem gärna inlindade i visdom. Men om sitt eget liv talar han i gåtor. Efter byskolan gick han en dagsmarsch nerför bergen till järnvägsstationen i Mizque, ut i världen och karriären.

Men sedan hustrun dog är han tillbaka i barndomshemmet, som han förvandlat till en hyllning och karta över livets historia.

Dr Gonzalez går aldrig ut på dagarna av rädsla för fiender. Matpaket kommer ändå på bestämda tider.

Han ger mig en kruka gjuten med gnistrande stenar. Tre fossiler har den. Min vän får en snarlik. Du får tio fossiler, hör jag honom viska.

Det blänker till i en fossilsten. En stjärna har speglat sig i den. De sägs lysa särskilt klara i denna trakt, inte långt från mänsklighetens skarpaste astronomiska observatorium.

Men ser astronomerna månens hunger och stjärnbildernas löpeld? Ser de likheten med alla de spår som urtidsödlorna lämnat i lerjorden kring Dr Gonzalez’ by?

Vi följer med på en nattlig färd över en vindpinad högslätt, ner genom en skreva. Ett papegojpar far upp och pendlar sina sinuskurvor ut över en bråddjup canyon.

Dr Gonzalez klättrar nedåt, förbi lager på lager av geologins historia: rödvit, blåröd, ärggrön och senapsgul sten, så mjuk att grottor och broar ständigt bildas och faller.

En fors kränger och ringlar listigt djupt därnere. Där finns sköna stenar, ännu utstrålande vulkaneld. Läckra fossil.

I timmar klättrar vi sedan uppför ravinen med bördor på ryggen. Går in mot byn medan gryningens vita lans klyver natten.

Förbi Spanjorens hus, vars ruiner hotar att rasa över oss. De flydde vid revolutionen 1952. Förbi den ihopkrupna gråa lilla kyrkan vid torget. Kanske har ingen gått in där sedan revolutionens dagar…

Utanför på torget står nu en färgglad dinosaurie i plast. Den frustar och kluckar mot den bleknande, mätta månen. Doktor Gonzalez hälsar tillbaka och välsignar dagen.

Dinosauriespår i Toro toro

Nyår i Sucre, Bolivia

Sucre är Bolivias konstitutionella huvudstad. Här byggdes de första klostren på 1500-talet och universitetet grundades 1624. I Sucre ligger fortfarande nationalmuseet och nationalarkivet med landets bästa bokhandel inom historia och samhällsvetenskap.

Salen där Bolivias självständighet förklarades 1825 finns bland bilderna. Där stod frihetshjälten Simon Bolívar som ville skapa en nation inspirerad av den franska revolutionen. Därför är det inte konstigt att Bolívarparken har minikopia av Eifeltornet och andra franska symboler.

Idag samsas dessa med dinosaurier i alla dess former. Numera reser många bolivianer till Sucre för den barnvänliga forntidsparken Parque Cretácico. På 1900-talet flyttade många till Sucre mer eller mindre mot sin vilja. Här fanns landets stora mentalsjukhus och exempelvis specialskolan för blinda.

Bredvid Parque Bolívar ligger Högsta domstolen, där diktatorn Garcia Meza dömdes 1993 för den blodiga kupp 1980, som går under namnet kokainkuppen eftersom den finansierades av knarkpengar – och orkestrerades av gamla tyska nazister som Klaus Barbie. I andra latinamerikanska länder skulle det dröja till 2000-talet innan man började ställa 70- och 80-talsdiktatorerna inför rätta.

Sucre bjuder på kolonial och nationell historia. Ett intressant museum visar textil- och musikkonst från den omgivande landsbygden, bland annat Tarabuco. Klimatet är milt med svensk sommar året om. Trafiken är lugn på de smala backiga gatorna. Nyårssupén intogs givetvis på fransk restaurang. Men på den långa vinlistan fanns bara bolivianska viner.

Potosí med poesi

 

Sumaj Orqo (det rika berget) i Potosí

Kalla stjärnor på månlös himmel

Inga av de grottor och varma källsprång som brukar finnas i trakten

bara en slät och hård bergkon

…

Walka gör en eld för natten
skrämmer långbenta björnar

På morgonens speglas det vita ljuset i marken vid eldstaden

…

Walka bryter loss och gömmer silversjok under den sträva ponchon

Bara vännen Wanka får veta hemligheten

Men Wanka skvallrar för den nya härskarna och Walka straffas hårt

…

Fem år senare står en spansk katedral nedanför berget

Härskarna ber Guds moder och även bergets Ägare om tillstånd att föra dess innehåll till kejsar Karl i Wien

…

Traktens befolkning och senare afrikaner drevs in i berget med hacka och vaxljus

Barnen kröp genom giftgasen i de smalaste gångarna och kvinnorna satt utanför öppningen och sorterade stenar i den obarmhärtiga solen

…

Nio miljoner dog unga

Liken värmde balkonghusen runt katedralen

Till dessa ledde akvedukter med smältvatten och vulkaniskt varmvatten

Arbetarna huttrade i läger vid gruvan

…

Påven sa att alla människor har själ

Kejsarens lagar förbjöd slaveri och tortyr

Men ekonomin lagar står över moralen

…

500 år senare:

tomma monument

drömslöjor genom gränderna

Avgrundshackorna smular sönder det sista av silverberget

Rikedomens arv är misär

Mariano jobbar med konfliktlösning

Mariano arbetar som medlare mellan väpnade gäng i Colombias näststörsta stad Medellín.
– Som medlare måste man vara helt neutral, men det viktigaste är att tro på de människor man möter och ge dem en andra chans, säger Mariano.

Ursúa av William Ospina

Columbus kom till Västindien 1492, Hernán Cortés intog Tenochtitlan 1521 och Francisco Pizarro Cuzco 1533. Ungefär så mycket lär man sig i skolan. Men givetvis fanns många fler gäckande gestalter vid erövringen av Amerika.

Jag tycker själv att Nuñez de Balboas ”upptäckt” av Stilla havet i september 1513 är nog så storslagen. Det var då européerna på allvar insåg att det inte var Indien, utan en helt ny kontinent man hade att göra med.

En annan av dessa ”erövrare” (conquistador) var Pedro de Ursúa, skönlitterärt skildrad av den colombianska författaren William Ospina. Det är tre volymer, varav jag läst den första ”Ursúa” (Alfaguara 2005) på knappt 500 sidor. Inköpt på ett antikvariat i Medellín 2012.

Erövringen var grym och hänsynslös. Redan efter några decennier var stora folkgrupper utrotade. Kanske försvann 95 procent av ursprungsbefolkningarna i Amerika på hundra år. Är det världshistoriens största folkmord?

Många som seglade över var unga män som sökte äventyr och rikedomar. Eggade av Spaniens fördrivning av morer (muslimer) och judar år 1492 såg de sig som rättmätiga herrar över hela den västra hemisfären. (Påven Alexander VI hade i Tordesillastraktatet från 1494 delat upp jordklotet mellan spanjorer och portugiser.)

För att få ut vinster på plantager och gruvor krävdes arbetskraft. När den inhemska var uttömd började man redan 1518 skeppa över afrikanska slavar. Ingen hållbar ekonomi precis.

Omoraliska handlingar enligt oss, men delvis även för några av den tidens lagar. 1512 gavs ursprungsbefolkningen vissa rättigheter i Burgoslagarna och 1542 förbjöds erövringskrig och slaveriet på erövrad mark (encomiendas) reglerades. Men Europa var långt borta. Lagens arm nådde inte riktigt över Atlanten.

Den främste företrädaren för rätten är i romanen förutom en viss Armendáriz biskop De la Gasca som var kejsar Karls utsände (1546) för att styra över kolonierna från Lima. Kontrasten mellan rättsprinciper och erövrarnas livsnjutarfilosofi är en viktig förtjänst med boken.

Ursúa tillhörde dem som jagades av rättvisan för sina krigsbrott, men skyddades av desto fler. Hans vänner var som han själv motståndare till att kejsaren i Europa la sig i deras fria jakt på guld. Och de tyckte nog att de gjorde väl så mycket för Spaniens sak. Ursúa grundade staden Pamplona samt Tudela som raserades av ursprungsbefolkningen.

Ospina lyckas infoga många historiska namn och platser, men får inte riktigt liv i dem. Han beskriver vackert flora och fauna i detta Nya Granada (dagens Colombia), men människorna förblir diffusa och svårfångade.

Historien berättas av en yngre vän till Ursúa. han kan mycket väl kan ha hyst stor beundran för huvudpersonen men borde kanske som ”mestis” ha haft större inlevelse med landets ursprungsinvånare.

Dessa blir nu en fientlig anonym massa, förutom några konturer till gestalter, till exempel Ursúas undflyende älskarinna Z´Bali. Bundsförvanten Oramín är fint beskriven. Dessa namn får lov att fingeras eftersom historieskrivningen inte förevigat annat än spanjorernas namn.

Ursúas törst på guld har ett sorgligt skimmer över sig. Landet där guldet skärs med täljkniv – El Dorado – flyttas längre och längre bort i fantasin, in i otillgängligheten – en gäckande hägring lik de eviga ljusblixtarna i Catatumbo vid Maracaibosjön.

Tidens makabra törst på dödande och krigssegrar löses litterärt genom att Ursúa helst inte vill tala om sina värsta illdåd. Så kan det ha varit. I en parentes beskriver författaren hur hundarna dresseras till att slita människor i stycken.

Ja, hur ska man skönlitterärt skildra en conquistador? En person som är så väsensfrämmande från vår tid. Vårt avstånd till 1500-talets spanska erövrarkrigare har nog blivit för stort för att vi riktigt ska känna med och för dem.

Fredens år 2013

WordPressappen kan vara livsfarlig! Häromdagen slant fingret och inlägget om Francisco Galán var raderat. Jag försöker nu återskapa det utifrån mina anteckningar från seminariet i riksdagshuset:

Colombia befinner sig i ett avgörande skede. Under de senaste 50 åren har freden inte varit så nära som nu, säger den före detta gerillatalesmannen Francisco Galán när han besöker Sveriges riksdag. Han tror att 2013 blir året då fredsavtalet mellan den största gerillaorganisationen FARC och regeringen undertecknas.

Galán var själv aktiv i den colombianska ELN-gerillan under 35 år, men nästan halva denna tid satt han fängslad. Det var under fångenskapen han ändrade livshållning och tog avstånd från väpnad kamp. Idag verkar han för fred och försoning, bland annat genom organisationen Casa de Paz i landets näststörsta stad Medellín.

Galán beskriver den senare delen av fängelsetiden som givande. Han hade där större möjlighet att lära känna landet än uppe i bergen. Han diskuterade med tusentals människor av olika åsikt och fick permission för att resa till Genève. Han besökte Fidel Castro på Kuba och Hugo Chávez i Venezuela.

Men kanske ännu viktigare var hans möten med det egna landets presidenter. Till den förre presidenten Álvaro Uribe sa han år 2007: ”Jag vill varken tillhöra gerillan eller regeringsarmén. De sista åren av mitt liv vill jag viga åt fredsarbete”. Han har också erbjudit den nuvarande presidenten Santos sina tjänster som rådgivare.

Fredsförhandlingarna som pågår mellan FARC och regeringen går inte backa tillbaka. Gerillans taktik tillhör det kalla krigets dagar. Med den nya teknologin kan alla rörelser ute i djungeln registreras. Gerillakrigföringen därför har ingen framtid. Vapnen leder heller inte till de sociala mål som gerillan en gång höll så högt.

Men genom kidnappningar och narkotikahandel har gerillans legitimitet gått förlorad. Galáns anser att gerillan måste överge vapnen under förhandlingarna, annars används de som tidigare som utpressningsmedel. Vapen är ett maktmedel som inte går ihop med respekt för andra. Och utan vapen kan gerillans sociala idéer demokratiseras.

Om viljan finns så går det att avsluta kriget, säger Galán. Tidigare har den viljan inte funnits, utan konflikten har kontrollerats och ”administrerats”. Nu har regeringen en uttänkt strategi för att nå fred, men också en plan för en militär lösning om förhandlingarna strandar.

När väl inbördeskriget är slut är ni välkomna med era investeringar, säger Galán. Colombia är ett rikt land som hållits tillbaka av kriget. Landet har tvingats till centralstyre, men kan blomstra på många håll i och med freden.

Men den kultur med snabba pengar och straffrihet som har utvecklats måste förändras. Istället för att roffa åt sig av offentliga medel bör målet för politiken varas allas delaktighet. Idag ges stora gruvkontrakt till den som betalar, inte enligt investeringsplaner och rättsprinciper.

Galán ser fredens kultur i de små stegen. Han talar om mikrolån till kvinnor och ungdomens behov av kunskaper i data och engelska. En riksdagsledamot från vänsterpartiet undrar hur det är med jordreformer och paramilitärerna. Det får bli en senare fråga, svarar Galán. Freden är en startpunkt för kommande förändringar.

När blir det fred i Colombia?

Idag den 9 april är det 65 år sedan den karismatiske presidentkandidaten Jorge Eliécer Gaitán mördades i Colombias huvudstad Bogotá. Ett mord, som brukar anges som startpunkten för upplopp i huvudstaden (el bogotazo) och de följande årens inbördeskrig (la violencia) mellan liberaler och konservativa.

Troligtvis begicks mordet, som skedde i slutet av valkampanjen, av en psykiskt sjuk man. Men det har spekulerats i att andra låg bakom – allt från CIA till Fidel Castro, som faktiskt var i stan då.

Colombia har till skillnad från andra länder i regionen nästan alltid haft demokratiska val, förutom vid Rojas Pinillas diktatur mellan 1953 och 1957. Men demokratin som följde hade sina begränsningar. En överenskommelse mellan liberaler och konservativa gjorde att makten alternerade mellan dessa båda partier.

Grupperna till vänster stod alltså utanför det politiska systemet och det är en viktig orsak till bildandet av gerillarörelser som FARC (Colombias revolutionära armé) och ELN (Nationella befrielsearmén).

En annan orsak är traditionen av våld som funnits sedan kolonialtiden. Colombia hade under lång tid som självständig stat heller ingen stark nationell armé. Det var ett politiskt ställningstagande, men lämnade utrymme för olika privata miliser och andra väpnade grupper.

Idag är det annorlunda. Genom stöd från USA har Colombia regionens starkaste militärmakt. Fast fred skapas inte med militära medel. Därför hålls nu fredsförhandlingar mellan regeringen och FARC. Den första rundan avslutas nästa vecka.

Francisco Galán tror att just idag kommer miljontals människor gå ut och demonstrera för fred i Colombia. Galán var under 35 år aktiv i ELN-gerillan, bland annat som talesperson. Numera arbetar han för fred i Colombia.

Idag besökte han Sveriges riksdag och jag råkade vara där. Följ bloggen så ska jag senare i veckan berätta vad han sa.

Jakten på El Dorado

År 1537 drogs snaran åt kring konung Tisquesusa av Bacatá – nuvarande Bogotá. Hans rike blomstade visserligen men flödade inte av allt det guld som européerna tänkte sig – El Dorado. Var guldet månne föda åt de metallbeklädda riddjur som européerna kom farande på? Vad annars kan förklara deras raseri? Var det tankar i Tisquesusas huvud? Inget vet…

Från norr kom den lärde advokaten Jiménez de Quesada med sina mannar. Av dessa dog 600 under den årslånga vandringen genom de heta träsken kring Magdalenafloden. Men vad väger ett människoliv mot guldet? Mycket lätt, mycket lätt. Bara ett hundratal besteg Anderna och utkämpade tillsammans med Tisquesusas fiender i Tunja striden om Bacatá. 1538 kunde den första katolska mässan firas och landet uppkallades efter den sista stad som morerna försvarat i Spanien: Nya Granada.

Men fler guldhungriga erövrare var i antågande. Från söder kom den ärelystne Belalcázar, som arbetat åt bröderna Pizarro i Peru men drömde om ett eget välde. Det mjuka efternamnet Moyano hade han bytt mot det arabiskklingande Belalcázar. Redan hade Quito och Popayán lagts under hans egid.

Från öst kom de tyska bankirernas man: Federmann från Ulm, ståthållare i Klein-Venedig (Venezuela på spanska). Även bland hans skaror dog de flesta på vägen. Uttröttade nådde Belalcázar och Federmann Bacatá, bara för att inse att kampen var över och staden redan intagen.

Visst stred de tre herrarna mot varandra ett tag, men enades snart om att tillfråga kejsar Karl om vem av dem som skulle härska över det nya landet. Tillsammans begav de sig hem till Europa och la fram sin sak inför Karl, i vars kejsardöme solen aldrig gick ner. Som tysk-romersk kejsare hade han förutom Nederländerna ärvt Spanien med dess besittningar från Filippinerna i öst till Mexiko i väst.

Inför kejsaren drog Federmann det kortaste strået. Han dog i fängelse något år senare. Jiménez de Quesada blev bara hedersguvernör och dog i spetälska, visserligen 70 år gammal. Belalcázar fick staden Popayán, men var knappast nöjd och lät mörda erövraren av grannprovinsen i norr: Antioquias grundare Robledo. Han dömdes då till döden men dog innan verkställandet.

/Fritt fabulerat om det koloniala Colombias historia.

Poesifestivalen i Medellín

Två gånger har jag deltagit i den internationella poesifestivalen i Medellín, Colombia. Här är några publicerade artiklar om festivalen:

Fria tidningen den 2 juli 2012: Urfolkens poesi som en sanningens röntgenstråle

Fria tidningen den 10 juli 2009: Poesi som grogrund för fred

Latinamerika i centrum:

Svenska: Länk till artikeln på Latinamerika i centrum

Español: Enlace al artículo publicado en Latice.org

Religion i Latinamerika

Religion i Latinamerika (2012, Dialogos förlag) är en ny antologi där svenska religionsforskare beskriver religionerna söder om Rio Grande. Redaktörer är David Westerlund, med stor kunskap om afrikansk religion, och Magnus Lundberg, med forskning om kolonialtidens katolicism.

Latinamerika präglas historiskt sett just av den katolska kyrkan, men denna katolicism har sina särdrag – befrielseteologin är ett sentida exempel. Under kolonialtiden var kyrkan direktunderställd Spaniens och Portugals kungar och kontakter med Rom var förbjudna.

När självständighetsrörelsen drog fram efter Napoleons erövring av Spanien uppstod därför ett vakuum. Afrikanskättade slavar kunde återknyta till orisha-andar från Yoruba- och Bakongo-regionerna och forma t ex candomblé.

Umbanda, som idag har cirka 40 miljoner anhängare, är en mer brasiliansk religionsskapelse, men som David Westerlund och Laura Álvarez López skriver: ”kulten av afrikanska gudomar och andar är idag ofta mer framträdande i Latinamerika än i Afrika”. Det är intressant och man undrar när skolan ska börja undervisa om dessa ”världsreligioner”? (Det kanske den redan gör… Vad vet jag.)

Ursprungsfolkens religioner beskrivs både i ett förkolumbiskt och ett nutida kapitel. Den typ av ritualer på amerindisk grund som t ex Bolivias president Evo Morales ägnar sig åt tas inte med, kanske därför att det räknas som ”civil religion”.

Bland urfolken har pingskyrkorna – eller pentekostalismen – rönt stora framgångar, precis som bland andra marginaliserade grupper på kontinenten. Pentekostalismen får därför ett eget kapitel medan protestantism i övrigt beskrivs för sig.

De traditionsinriktade mennoniterna är intressanta, även om det korta formatet lämnar läsaren med en del obesvarade frågor här. Varför flyttar de från land till land t ex? I Paraguay har mennoniterna delvis egen särlagstiftning, har jag hört. Det nämns också att læstadianismen är stor i ett par byar i Guatemala. Sådant triggar den nordiska fantasin – hur gick det till?

I det ”latinska” Amerika talas förutom hundratals inhemska språk även germanska språk. Och i karibiska områden finns betydande minoriteter av muslimer och hinduer. På 1800-talet kom många indier från olika samhällsklasser, men intressant nog har kasterna så gott som raderats ut i de nya länderna.

Samlevnaden mellan olika religionsutövare verkar fungera hyfsat. Det lilla nederländsktalande Surinam har t ex 30 procent hinduer och 20 procent muslimer. Som en av mina Facebook-vänner skrev: ”ett mardrömsland för Sverigedemokraterna”.

Boken rekommenderas varmt till andra latinamerikaintresserade!