Vad skulle Simón Bolívar ha sagt om Venezuela?

Brukar ni också fundera på vad Simón Bolívar skulle sagt om han damp ner i sitt gamla hemland Venezuela – där han idag dyrkas så förbehållslöst av den BOLIVARianska revolutionen. Nja, nu satte han aldrig sin fot i något fritt Venezuela, även om han var född vid den kust som Cristopher Columbus i brev till drottning Isabela av Spanien beskrev som paradiset på jorden. Bolivar var nämligen diktator i Storcolombia när Venezuela slutligen bröt sig loss år 1830. Då bestämde han sig för att dra till Europa, men dog på vägen, 47 år gammal/ung. Desillusionerad och trött uttalade han sina sista ord: att göra revolution är som att plöja i havet.

Det var revolution enligt franskt mönster han kämpat för alltsedan dagen (1805) då han på Monte sacro i Rom svor att viga sitt liv åt Amerikas befrielse. Det gjorde han under många år och hann vara president i lite olika länder, bland annat det som bär hans namn. I en fiktiv film som jag såg på cinemateket i La Paz skälls han ut för sina machofasoner av amazonen och härförerskan Juana de Azurduy. Skamsen och vagt medveten om sin unkna kvinnosyn utbrister Bolivar att landet nog snarare borde heta Azurduy, inte Bolivia.

Socialist var han förstås inte, den var knappt påtänkt vid denna tid. Snarare blev han alltmer konservativ. Han förbjöd till exempel läsning av liberalen Bentham och flirtade alltmer öppet med den först så hunsade katolska kyrkan. Han funderade till och med (efter senare svenskt manér) på att bjuda in någon lämplig europeisk ädling att bli kung över hans Gran Colombia (efter att han själv dött såklart). Det var just dessa reaktionära åtbörder som fick de liberala herrarna i Caracas att baxna och knäcka Bolivars dröm om en enad sydamerikansk motkraft mot USA.

Columbus hade rätt om paradiset. Ett bördigt och frodigt land med mängder av sötvatten. Därunder guld och olja, kanske allra mest i hela världen. Förutsättningarna för ett blomstrande samhälle borde finnas – eller så är rikedomarna som så ofta en förbannelse. Idag river venezolanerna i sophögarna efter något ätbart. Korruptionsnivån är enligt Transparency International i nivå med Kongo och Libyen. Mordtalen är dubbelt så höga som hos grannarna Colombia och Brasilien, som ju inte heller är särskilt våldsbefriade länder. Kokainrutterna går sedan länge via Venezuela och bryter sönder samhället.

Ja, vad skulle han sagt till sina 200 år yngre anhängare? Skulle han nämnt den dag år 1813 då han (för ett enat Sydamerikas räkning) stormade in med sina trupper i Venezuela för att befria landet?

Inkallajta

Ruiner från Inkallajta

Den centrala helgedomen i Inkallajta

Alla vet att Bingham upptäckte Machu Picchu 1911. Men hur många vet att svensken Erland Nordenskiöld upptäckte Inkallajta 1913? Han var iallafall den som först grävde ut stället och beskrev det vetenskapligt. Machu Picchu var ett skrytbygge, tänkt som sommarresidens eller tillflyktsort. Inkallajta däremot var en faktisk huvudstad för den östra delen av imperiet, Collasuyu (ungefär nuvarande Bolivia). Härifrån regerade inkorna Tupac Yupanqui och Hayna Capac på sina visitationsresor – som hela imperiet runt kunde ta upp till sju år. Båda platserna är mycket smakfullt valda, men våra dagars peruaner är väl lite bättre på marknadsföring. Till Machu Picchu kostar inträdet 600kr och köerna ringlar. Inkallajta tar en tia, och det är folktomt. På bilden resterna av den stora ceremonihallen där konseljerna som avgjorde folkens öden hölls. 80m lång och 12m hög när det begav sig.

Tio år med Bolivia

Bild från by i Bolivia

Bakom den klassiska muren av lertegel och gräs syns de moderna Evo-husen

För tio år sedan var Bolivia ett föredöme i den demokratiska världen. Folkrörelser – ja, här har Sverige och Bolivia en del likheter – samverkade och deltog aktivt i utformandet av den nya konstitutionen – den som så högtidligt fastslog grundbultarna i det nya ”socialistiska” samhället. Ja, alla sådana där politiska epitet kan vi väl lämna därhän, för vad säger egentligen sådana etiketter om vad som verkligen händer och sker i ett samhälle? Socialismen här liknar mer Kinas kommunismkapitalism – ett land med enormt inflytande trots allt tal om avkolonisering och nationell suveränitet – än Venezuelas (trots att Chávez var Evos mentor och förebild under sin levnad – men kanske var det Bolivias smala lycka att han gick hädan – för Maduro har varken lärjungar eller sympatisörer på denna jord).

Nä, låt oss gå bortom de självpåklistrade beteckningarna och se hur samhället utvecklats och förändrats. För som en klok man sa för länge sedan: av frukten känner man trädet.

När Bolivias president i internationella sammanhang talar om urfolk och Moder jord lyfter han på hemmaplan alla vägar som breddats eller dragits där förr skog och berg hindrade människors rörelsefrihet. Nu är kanske inte allt detta så ”nationellt” som politikerna här vill framställa det utan delar av regionala integrationsprojekt, som t ex IIRSA (brassarna suktar så efter Stillahavskusten). Och projekten med en autostrada mitt genom känsliga delar av Amazonas och den norra passagen Cochabamba-La Paz har aldrig slutförts.

Vägar gynnar ekonomin såklart. Förr hängde de läckraste frukter ruttnande kvar på träden i brist på transportleder för export. Bara de mexikanska och colombianska knarkmaffiorna bemödade sig om att ge sig ut i spenaten och betala för åtråvärda grönsaker. Ja, vägar knyter samman människor – det är ett resande folk det här – men driver också på urbaniseringen. Lokala maktförhållanden ändras. Om du i en liren by med nydragen väg ser ett pampigt palats vid torget vet du att där bor ägaren till bussen som kontrollerar transporten av människor och ting.

Sedan har det sänkts ner en massa Evo-hus över landsbygden. Jag vet inte vilka dessa fina små röda tegelvillor var tänkta för (jag har tidigare skrivit om politiken med gratis bostäder år människor med funktionsnedsättning men har inte följt upp detta – är ju på semester banne mig). Vissa säger att de politiskt lojala får bo så här fint. Man måste i alla fall själv äga marken, så det är väl tveksamt om de mest behövande gynnas. Oavsett vilket så liknar detta för mig jultomtepolitik med förmåner till vissa utvalda. Att bygga hus är ju faktiskt något folk här kan. Det skulle säkert behövas studiecirklar och utbildning i hur man själv bygger med bättre kvalitet, men inte nödvändigtvis färdiga hus.

Ja, ni hör hur svensk jag är. Vi är vana att varor produceras på en marknad och att staten bara lägger upp spelreglerna. Men staterna i Latinamerika sysslar ofta med egen produktion av basvaror som sedan delas ut. Jag tycker det är bättre att gå in med subventioner där det behövs för att gynna miljö och samhälle. Till exempel skulle solpaneler kunna subventioneras. Jag funderade själv på att bidra med en sådan med ryggade tillbaka när jag såg att de minsta kostade över 10.000 kr. Istället är det nu elledningar kors och tvärs och överallt i landet, förutom stor användning av gastunnor som släpas hit och dit. Landet så nära solen med sina 300 soldagar om året borde kunna bättre!

Den materiella standarden har alltså höjts (bilar överallt), men här faller inte bara äran på regeringen utan såklart på det hårt arbetande folket. Åtminstone de som saknar jobb sliter. De som har jobb kan ta det lite lugnare… Men hur är det med den demokratiska utvecklingen bakom alla standardhöjningar? Hur fungerar den lagstiftande, styrande och dömande makten? Och framförallt: hur upplevs utvecklingen av det verklighetens folk jag själv umgås med?

För visst kan man smälla upp sjukstugor och skolor, men vad hjälper det om man kan muta sig till betyg och examina eller om de som halar upp en fet sedelbunt får schysstare vård? (Att den som har pengar får bättre vård än andra är en av de värsta idéer mänskligheten har kommit på – vård ska ges efter vårdgivarens förmåga i enlighet med vårdbehovet). Ja, jag känner de som inte orkar jobba inom utbildningsväsende eller sjukvården för att de inte står ut med att se korruptionen.

Men ännu allvarligare är väl korruption inom rättsväsendet – själva ryggraden i ett samhälle. Att inte något gjorts åt rättsväsendet på dessa tio år är för mig en gåta. Jo, domare tillsätts nu av regeringen, fast det får vi ju sätta på minuskontot eftersom det går rakt emot principen om rättsväsendets oberoende. I övrigt fortsätter poliser, åklagare, advokater och domare att kräva in tusentals kronor för varje underskrift och varje litet steg i de byråkratiska irrgångarna – alltså för att göra sitt jobb. Ja, egentligen borde jag inte benämna dem vid dessa fina titlar, snarare liknar de penningautomater som bara gör ett ryck när mynten trillar in.

Visserligen har en antikorruptionsmyndighet bildats, men vad jag hört av dem som vänt sig dit krävs även där så mycket stämplar och pappersspring att folk ger upp. Byråkratin är ett eget slukande monster, som motarbetar och utpressar medborgarna. Visst skulle det gå att effektivisera genom att digitalisera. I alla mänskliga möten finns risk för korruption och därför bör de så långt som möjligt undvikas inom byråkratin. Alla har mobiltelefon och en digitalisering skulle spara massa kostnader för stora kontor och framförallt minska all denna tid i köer och väntrum som så sinkar det bolivianska produktiviteten.

Så till den lagstiftande och styrande makten. Jag nämnde det folkliga deltagandet i konstitutionsbygget, den 17:e sedan självständigheten 1825. Där begränsas mandatperioderna för en president till två. Nu har Evo Morales snart suttit i fyra och ville så gärna sitta en femte att han utlyste en folkomröstning om att blunda för paragraf 168 i konstitutionen. Folket sa nej, men sedan dess har han funderat ut fyra olika sätt för hur han ändå kan bli evig (dålig ordvits) landsfader. Kanske en folkomröstning till eller göra en Putin genom att pausa strax innan mandatperioden går ut (och låta vapendragaren – ja, han är gammal gerillasoldat – García Linera hoppa in några månader).

Den förste att bryta mot konstitutionen var alltså den som valts till att bevaka och fullfölja den. Men som så många andra makthungriga män kunde han när allt kom omkring inte tänka sig att hans makt skulle ha någon bortre gräns.

Jag har tidigare skrivit om symbolvärdet i att en barfotagrabb från höglandet går och blir president och jag blir illa berörd när jag på gatorna i Santa Cruz – den ekonomiska huvudstaden – hör folk fnysa åt ”den lille indianen” eller ser klottret i La Paz om ”el indio de mierda” som ska få betala dyrt osv. Rasismen har minskat (idag hörde jag några kvinnor prata och skratta högt på quechua mitt på torget i Cochabamba – otänkbart för 20 år sedan), men finns ju ändå kvar.

Fast nästan lika illa som rasism är väl denna personfixering. Kampen på husfasaderna står inte om någon ideologi utan om för eller mot en enda person, EVO. Men ett samhälle står inte och faller med en människa av kött och blod som kan dö när som helst (som Chávez). Denna caudillismo (tron på den starke ledaren, förlåt starke mannen) är något man jämte rasism och machismo måste ta tag i på allvar. Visserligen måste någon representera, leda möten och dra i trådar, men långsiktig förändring åstadkoms gemensamt i ett samhälle. De förtroendevalda byts med fördel ut med jämna – rätt så korta – mellanrum.

Presidentens parti MAS har tyvärr utvecklats i alltmer totalitär riktning. På senaste kongressen valdes just Evo Morales till nästa vals presidentkandidat, alltså rakt emot konstitutionen. Han utropades också som ”comandante”, vilket även om det bara är ord pekar på vartåt partiet önskar gå. Vissa debattörer spekulerar i om statsledningen faktiskt vore kapabel till en så kallad ”autogolpe” och sätta demokratin ur spel, men så pessimistisk vill jag inte vara.

Men ett minne kommer upp: när MAS fått makten för tio år sedan träffade jag en hängiven partimedarbetare som sa att nu var det viktigaste för partiet – och i därmed reformerna i landet – att fostra nästa generations ledare så att inte några gubbar bet sig fast vid sina poster. Kanske ingen slump att det var en kvinna som kämpade för detta – och jag kan bara inbilla mig hur besviken och desillusionerad hon måtte vara idag.

Det är som bekant farligt att sitta för länge. Det gäller mexikanska PRI, sydafrikanska ANC och till viss del våra egna socialdemokraterna när det begav sig. Frestelsen är stor att vilja kontrollera och styra saker och ting långt utanför ett politiskt partis mandat. Det gäller det civila samhället och offentliga befattningar inom t ex utbildning och vård. Sådana samhällen alstrar rädda och fjäskande medborgare.

Att tvingas skaffa partibok för att göra karriär är ingen bra grund för en effektiv förvaltning och ett samhälle bestående av självständiga och frispråkiga medborgare. Vill man vara dramatisk kan man säga att ett sådant system gör våld på demokratin. Nä, politiker ska inte binda upp människor i lojalitets- och beroendeband utan skapa förutsättningar för dem att klara sig själva. Politik ska med ett fint ord bemyndiga människor.

Den gryende rädslan för att säga vad man tycker eller skriva det man hör är olycksbådande. Journalisten Carlos Valverde som avslöjade att presidenten hade ett barn på bygden (åtminstone skrivit på ett faderskapsintyg) kände sig tvingad att gå i landsflykt efter att poliser omringat hans hus (han trodde alltså inte att de var där för att skydda honom…). Sådant är varningsklockor, men jag upplever ändå från min horisont att debattens vågor tillåts gå ganska höga. I de många och tjooocka papperstidningarna finns djupa analyser och långt rättframmare åsikter än de jag smyger in här. Och diskussionen handlar på ett annat sätt än i Sverige om väsentligheterna: vad är det för samhälle vi vill ha och hur ska det organiseras?

En sak som inte bara borde debatteras mer, utan bearbetas i grunden är korruptionen – och dess orsaker. Ett land där yrkesmänniskor skinnar och lurar sina medmänniskor lider brist på det grundläggande kittet i alla fungerande samhälle: tillit. När man i bästa fall bara litar på de närmaste familjemedlemmarna formas ett stängt och odynamiskt samhälle. Man behandlar inte sin nästa såsom man själv skulle vilja bli behandlad, utan ser denne som någon att sko sig på eller i värsta fall klättra på. Det är också by the way ett föga kristet handlande i ett land där kyrkorna fylls söndag efter söndag.

Men om jag jämför med till exempel Paraguay – som enligt sådan där knäpp religionsstatistik brukar hamna etta som det kristnaste landet i världen – så upplevde jag under mina få dagar (ska betonas) där att samhället genomsyras av ännu större misstänksamhet och önskan att blåsa varandra (ni minns kanske varuhusbranden 2004 då hundratals barn brändes ihjäl eftersom affärsinnehavaren låste dörrarna – här skulle ingen plocka med sig någon liten leksak utan att betala). Jag tror att en 35-årig brutal diktatur i ett land bryter ner sammanhållningen och att det kräver sitt långsiktiga arbete att reparera. Givetvis krossas folkrörelserna under så lång diktatur – och det är dessas fortsatta starka ställning som ändå ger hopp för Bolivia.

För även om ganska många här säger att inget går att förändra, att korruptionen är så djupt rotad osv, så vet jag att det går. Jag länkade bara för några dagar sedan till en dokumentär om Antanas Mockus, borgmästare i Bogotá på 90-talet. Med humor och symboliskt handlande lyckades han som den goda pedagog han är visa på det sjuka och egoistiska i att bara tänka på sig själv och skita i andra (som ju också leder till att man själv förlorar i slutändan).

Mockus tillhörde inget politiskt parti, men ändå fick han människor att betala frivilliga extraskatter för det allmännas bästa. Genom sitt eget exempel ville han höja moralen i samhället. Om det fanns någon ideologi bakom så var det den att alla människor kan förändras. För visst är det så. Varför slänger folk skräp genom bilrutan och betalar mutor i ett land men inte när man kommer till ett annat? Det handlar om respekt och vilket förtroende man har för människorna i det omgivande samhället.

Vad kan vi lära av denna långa drapa? Ja, vi behöver inte bara övertygade politiker (som Mockus) utan framförallt övertygade medborgare, som när det behövs går samman för att värna humanitet och människokärlek. Det behövs under och bakom de politiska partierna en samhällsbyggarrörelse som garant för att samhället inte ska drunkna i käbbel om räntor och inflation. För om det nu är politiska partiers uppgift här i världen att dividera om ekonomiska teorier och kalkyler, så är det humanistiska sammanslutningar (t ex kyrkor, men också andra) som bär och vårdar de värderingar samhället ska grundas på.

Risken med republiker där högsta hönset är politiskt vald är att yttersta makten befläckas av politiska intriger. Här har vår monarki den fördelen att statschefen är helt opolitisk och bara sitter där som en symbol – en symbol för att samhället byggs på gemenskap i frihet. Javisst, en urmodig företeelse och en väldigt motsägelsefull symbol för detta, men ändå något rätt så neutralt att enas kring. Ja, så kan det gå när man vistas för länge i en republik: en saknar sitt gamla

Från en by i Bolivia

utsikt med berg och blommande potatis

Morgon i byn

Livet på landet är väl underbart! Grannar och släktingar bara kliver på och får då alltid ett mål mat och ett glas läsk. Ibland har jag själv försökt med ett ”har just ätit” när jag sett mor i huset halvvägs framme med potatistallriken. Det är ingen ursäkt har jag märkt.

Själva det lantliga arbetet är väl inte min specialitet. Försökte till exempel snygga till gräsmattan framför huset. När en moster eller faster eller vad det nu var tittade in senare på dagen undrade hon om vi haft vildsvin på besök.

Potatis är annars den stora passionen och stoltheten i byn där jag var. Förmågan att plocka potatis innehar ungefär samma status som att kunna slå med lie i min barndoms Småland. Men faktum är att jag faktiskt någon gång plockat pärer hemma i Rimforsa. Därför gjorde jag byborna aningen besvikna när de bad mig dra en fåra. De hade laddat inför ett rejält garv åt den besökande gringon. Sedan hade jag förstås inte deras uthållighet utan gav upp efter nån kvart.

Det här med kommuner är ganska nytt här. Påbud uppifrån, men vad i hela friden gör en kommun? Ja, det allra första man gör som nybliven kommun är väl att smälla upp ett högt skrytbygge till kommunhus som blänker och gnistrar i solen. Och på natten belyses det av enorma strålkastare så att det även då skiner över hela dalen. Över den höga porten hänger förstås en bild av den allestädes närvarande presidenten. Den gamla kyrkan därbakom är skymd och förmodligen till och med lägre – symboliskt för det politiska läget i Bolivia idag.

Nu är det väl bra med ett rejält och snyggt kontorshus där många får jobb, tänker du. Fast ingen jobbar därinne. Kommunkontoret ligger inne i stan, en dagsresa bort. Det är säkerligen smart rent strategiskt i förhållande till olika myndigheter, fast man förlorar ju lite av poängen med ”närhet till medborgare” och allt det där.

Tjänstemännen ser t ex inte allt skräp. Det gick väl bra förr att slänga kalebasser och ämbar av trä och skinn i naturen, men nu är det plastpåsar och läskflaskor överallt. Man skulle ju kunna tycka att företag som Cocacola (med sina många smaker) kunde stötta något slags pantsystem. Jag tror en tioöring per flaska hade hållit naturen ren i Bolivia. Fast det ger väl inga vinster att hålla på med sånt tjafs…

Då får väl faktiskt kommunen göra något, tycker lilla jag. För en meter marmor i det där kommunalhuset kunde en liten sopbil ha köpts in (för en annan meter en brandbil, sedan kanske en ambulans osv).

Själv började jag plocka upp skräpet på vägstumpen utanför ”vårt” hus. En liten kille kom fram och undrade storögt vad i hela världen jag höll på med. Det hela var så knäppt att han började hjälpa den konstiga utlänningen med ett arbete som alltså inte hade något med potatis att göra. Som tack fick han ett kexpaket – de där som heter salta, som vi skulle kalla söta (de som här heter söta ska vi inte prata om).

När vi fyllt vår säck frågade jag killen var man slänger skräpet här i byn. I hörnet av skolgården, var hans svar. Senare gick jag dit och mycket riktigt fanns där en grop med några soppåsar i. Nu har jag gjort en god gärning och kommer att hyllas som hjälte i byn, tänkte jag.

Men istället kommer en bastant dam fram och skäller ut mig efter noter. Har jag ingen skam i kroppen. Kasta skräp på barnens skola. Fast vad ska vi göra med alla sopor då? undrar jag. Kommunen gör visst inget (…sa jag inte, för att inte hamna i ett politiskt gräl). Låt det ligga där det ligger, sa damen. Snart kommer regnen och då åker allt ner i floden och är ur världen.

Jag gav mig inte in på ett resonemang om att detta faktiskt var den ”första” anhalten i kedjan, högst upp i bergen, och att i den där världen finns tusentals byar och städer på vattnets väg mot Atlanten. När vi skilts åt vände hon sig om och frågade: och vems måg är du förresten? (det finns inga turister där). Svaret på den frågan räddade mig nog från att dras inför byalaget och den numera även juridiskt accepterade sedvanerätten.

(Och förresten, sluta gnälla så förskräckligt på svenska kommuner. De är rätt ok ändå.)

Tata Renato

ruiner på dimmigt bergHär kommer en historia från jordreformens dagar. Vi har ju vårt laga skifte, men nu pratar jag om att spränga storgodsen och dela ut små jordplättar åt godsets alla daglönare. Ämnet var hett i Latinamerika i mitten av 1900-talet, men få länder lyckades när allt kom omkring att omsätta högtidstalen på lantmätarens ritbord. Ofta satt just de stora jordägarna i de beslutande organen medan de som skulle gynnas knappt hade rösträtt (läskunnighet var ett vanligt krav).

1952 genomdrevs i alla fall en jordreform i Bolivia, kanske den mest avgörande händelsen under förra seklet för vanligt folk på landet. Här i socknen Cocapata fanns som på andra håll ett storgods med många arbetare utan egen jord. 1800-talsförfattarinnan Adela Zamudio skriver om ridturer till Cocapata och jag antar att det var i det här godset hon som högreståndsdam umgicks.

Vid tiden för jordreformen var mangårdsbyggnaden byggd i importerat trä och hade stora glasfönster på de två våningarna. Detta var stor skillnad mot de små lertegelhus med grästak som torparna bodde i. Själva ägaren var sällan på plats utan överlät ansvaret att leda arbetet på den stora egendomen till en ställföreträdande arrendator från byn. Jag vet inte hur det var på andra håll men här tycker ingen synd om den forne ägaren som blev fråntagen sina ägor (och vars ättlingar lär vara framgångsrika företagare i Santa Cruz), men det talas fortfarande med respekt och vördnad om arrendatorn Tata Renato.

Han verkar alltså ha haft småbrukarnas förtroende, men säkerligen kände han också en viss sorg när hans arbetsgivare tvingades bort och byborna började plundra (enligt dem med all rätt) det vackra boningshuset på sina ägodelar. Han tog därför med sig så mycket han kunde på kärror och packåsnor upp mot bergen bakom byn. Högst upp på en vindpinad bergstopp byggde han upp en egen gård och gömde några av godsets dyrgripar på behörigt avstånd från de hämndlystna byborna.

Det allra dyrbaraste som finns i varje bolivianskt hem är det kläder och utsmyckade dräkter som används vid karnevalen och den årliga festen till det lokala helgonets ära. Några av dessa fick Tata Renato med sig men särskilt glad var han över att ha räddat undan helgonbilderna och godsets eget skyddshelgon. Dessa placerades i en liten stenkyrka högst upp på bergstoppen.

Här uppe bland betande lamor och alpackor byggde Tata Renato sitt eget rike. Barnen växte upp i relativ välmåga. På grund av sin ställning hade Tata Renato trots allt tilldelats en ganska rejäl sluttning av berget som i folkmun alltjämt bär hans namn. Men visst var läget otillgängligt med dimma och hagel – och en och annan snöstorm drog över berget. Att hålla elden vid liv var livsnödvändigt.

Tata Renato hade både hjärta och hushåll för flera fosterbarn. Men en dag gick det så illa att ett av fosterbarnen lekte lite för vårdslöst med elden. De låga grästaken på de tättstående byggnaderna tog snabbt fyr och under dem de vackra dräkterna. Räddning med vattenkrus och öskar var långt borta och snart var gården nedbränd i aska och sot. Tata Renatos fru blev så illa till mods att hon aldrig mer talade och enbart med svårighet rörde kroppen. Minnena var alldeles för plågsamma.

Tata Renato tillbringade resten av sitt liv med att åka land och rike kring för att finna bot för sin fru. Men ingen medicinman eller helbrägdagörare visste någon råd. Utblottade dog det en gång så mäktiga arrendatorsparet.

Godset mangårdsbyggnad nere i byn förföll alltmer och nu hålls bortsprungna djur innanför de höga murarna. Ägarna får hämta ut dem mot lösen – ungefär som det var för människorna för 64 år sedan.

Den som berättade den här historien är dotter till Tata Renato och var barn när detta hände. Hon har inte varit uppe vid bergsgården sedan dess och ville absolut inte gå dit när jag frågade.

När Isidora och jag för två år sedan flämtande nådde fram dit svepte en tjock dimma in platsen i ett ödesmättat dis. Det blev snart mörkt och jag fick bara några suddiga bilder av de ruiner som finns kvar. På vägen ner gick vi vilse i mörkret. Isidora kan berget, men vattenådrorna hade gröpt ur nya smala raviner sedan hon var där senast och dessa förledde oss.

Idag gjorde vi ett nytt försök. Den tunga vandringen upp slutade med att dimman återigen täckte berget. Ett tungt olycksbådande regn började falla. Det blev inte heller denna gång något letande efter de lämningar som eventuellt finns kvar. Men det blev i alla fall en bild.

Isla de la luna

ruiner på torr ö

Flickklostret på Månön

”Till Månön går inga båtar längre, där finns inget att se” fick vi veta. Det triggar en sån som mig och vi städslade en egen kapten (bild 1). På Månön ligger detta komplex (bild 2) där särskilt utvalda flickor hölls inspärrade från åtta års ålder för att lära sig fina manér och en gång i livet kanske få äran att krypa upp i den store Inkans bädd – eller ännu finare: bli offrad till Solen själv (alltså den där inkan).

Ja, visserligen den bästa utbildning en tjej kunde få i inkaimperiet, men skulle någon lyckas rymma från tempelprästinnan mamacunas hårda styre och förlora sin dyrbara oskuld till någon trånande öbo var det levande begravning som gällde – om hon inte lyckades övertyga översteprästinnan om att det var solguden själv som varit framme.

Under 40 år på 1900-talet var ön också en plats att isolera människor på – men då dömda brottslingar. Tyvärr är det fängelset förstört berättar en av de få nuvarande öbor vi stöter på. De allra flesta har lämnat den vackra men ensliga ön för – ursäkta alla boliviavänner – en av världens fulaste storstäder: El Alto. Vid de isolerade ñustornas (egentligen ”aklla”=de utvalda) gamla klosterskola fanns ingen guide att rådfråga (tänk vad många spännande berättelser det skulle gå att göra kring dessa flickor – och vilken bäring de har på vår tids ideal och hedersförtryck).

Men kanske lika bra det. På den större Solön turas öns bönder och fiskare om att guida. Eftersom grupperna ibland kommer ganska nära varandra kunde jag höra hur historierna om var Solen föddes och hur de första människorna steg ner till jorden (på en solstråle förstås) varierade lite från guide till guide.

Tanken med barfotaguiderna är fin, men jag retar mig på allt tjat om ”los incas”. Ja, till och med hus och gårdar – snart säkert även barnen – döps efter inkahärskare som Huaskar och Atahuallpa. Vet de inte att det var just här som motståndet mot inkornas slavimperium var som framgångsrikast?

De enda som lyckades bevara något av sin egen kultur och sitt språk var just aymara kring och i Titicacasjön. Vissa anser t o m att de berömda flytande vassöarna var ett sätt (för gruppen urus) att fly undan de nya härskarna. Att motståndet från just aymara på något sätt ändå accepterades har dels att göra med inkahärskarnas myter om alltings ursprung i just Titicacasjön och dels de mäktiga tempel och byggnader som redan fanns här (Tiwanaku osv).

Utan att vara expert på området tror jag – hittade inga dateringar vid ruinerna – att ”inkatemplen” redan fanns där när härarna från Cusco stävade in med sina vasskorvetter i mitten av 1400-talet. Tiden som det här området låg under inkornas välde var alltså mindre än 100 år och även om inkasamhället var ett särdeles effektivt arbetskraftsmaskineri finner jag det troligare att erövrarna anslöt till befintlig infrastruktur.

Men visst är det intressant att en så kort tidsperiod – som en parentes i historien – får ett så enormt genomslag i det allmänna medvetandet. Det symboliska i att ha anknytning till ett mäktigt imperium (för vad är några förvirrade spanjacker mot Solen själv?) spelar väl in, liksom att guider tenderar att säga det som turister vill höra…

The Mission

Ska vi bygga samhällen på makt eller på kärlek? Det är grundfrågan i en av mina favoritfilmer, The Mission från 1986.

Ja, jag har väl mossig filmsmak och är förstås känslomässigt biased – reste i området där den utspelas och inspelades senast i vintras. Älskar vyerna, skogarnas säregna symfoni och flodernas brutala dån.

Och visst romantiseras alltid på film. Jag tror inte någon jesuitpräst stannade kvar och stred tillsammans med guaraníerna frivilligt. Kampen mot portugisiska slavjägare och spanska latifundister fick de sköta själva sedan jesuitorden drivits ut från den Nya världen i mitten av 1700-talet.

Men konsten, hantverket, träsnidandet, silversmidet, instrumentbyggandet och förstås den musik som dessa frambragte – ja, den kompetens man erövrat i reduktionernas skolor vårdades ömt, liksom de heliga föremål som gömdes undan för överheten.

Inte förrän restaureringen av de gamla kyrkorna kom igång på 1980-talet avslöjades gömställena som traderats genom tio generationer. Idag blomstrar den ”indianska barockmusiken” och särskilt i Bolivia finns flera underbara kulturmiljöer att besöka.

I Argentina märkte jag hur guaranÍkulturen åtnjuter stor respekt. I den egentliga arvtagaren till jesuitmissionernas regionala organisation, republiken Paraguay, är de etniska relationerna mer komplicerade, trots att språket guaranÍ med stolthet talas av alla (!).

Ja, det är inte utan att jag tror att The Mission hjälpt till att öka medvetenheten och självinsikten kring Paranaflodens stränder. Här bjuder jag på ett par bilder från några av missionerna.