Nä, medierna speglar inte verkligheten

Vissa säger sig numera ha skådat sanningen och skåpar ut etablerade medier som politisk propaganda. ”Jag skiter i fakta, bryr mig bara om verkligheten”, skrev en av dessa ungherrar (min fördom) på Twitter.

Men vad är verklighet? Är inte allt vi upplever i vår tid ofrånkomligen influerat – ja impregnerat – av det som medierna förmedlar? Utan medier hade väl många inte ens märkt några systemkollapser eller kriser av allehanda slag… Vi lever i och genom medier vare sig vi vill eller inte. Det är verkligheten.

Men medierna förmedlar inte allt som händer och sker. Kanske har medievärlden genom uttryck som att ”spegla verkligheten” själva en skuld till föreställningen att allt borde finnas i media och att det ”mörkas” när det inte är så. Nä, den berömda spegeln är ingen himlaspegel som registrerar varje mänskligt andetag utan snarare en sprucken och bucklig liten fickspegel där en flik av tillvaron tittar fram.

Visst finns ambitionen i nyhetsmedier att fånga det för tillfället mest angelägna och uppseendeväckande. Men formatets begränsning (t ex nyhetssändningens få minuter som ska fyllas oavsett världsläge) och teknikfaktorer gör att bara en skärva av allt som pågår kommer ut denna väg.

Nyhetsvärderingens principer (närhet, ovanlighet osv) och journalisternas egna livssituationer påverkar urvalet. Det redaktionen spånar om och fastnar för påverkas av mänskliga referensramar och koder i gruppen. Kommer journalisterna från samma bakgrund, har samma ålder osv är det lätt att missa sjok av mänsklig erfarenhet. Med en större bredd i journalistkåren täcks fler ämnen och uppslag in.

Det som hänt på senare år är att journalistrollen förändrats i grunden. Idag har i stort sett alla tillgång till tekniska möjligheter att kabla ut sin egen vinkel av verklighet. Denna så kallade medborgarjournalistik innebär en fantastisk revolution. Vi får en så mycket bredare spegling av erfarenheter och versioner av livet.

Problemet är att speglingen bara är en första del i en rapportering. Det görs alltid sållning och tolkning av materialet. Att sammanställa och analysera och sedan göra genomtänkta uppföljningar är något som kräver viss kompetens.

Nu tänker jag inte komma fram att sådan kompetens är förbehållen journalistskrået. Journalist är inget legitimationsyrke som läkare och lärare där en högre makt och myndighet utger (och drar in) sin sanktion. Murveln är ingen hög häst utan ett litet djur som gräver sig djupt ner i dyngan och som bedöms efter sin förmåga.

Men kompetenser som källkritik och pressetik ska för den skull inte föraktas. Dubbelkoll och konkurrerande källor är eviga principer medan pressetiken varierar över tid och plats. I Sverige har t ex överenskommelsen varit att inte publicera namn förrän någon är dömd och inte publicera ovidkommande fakta som inte har med saken att göra. Detta är grundbultar som bankas in på journalistutbildningarna och sedan lägger grunden för mediernas trovärdighet.

På populistsajterna saknas ofta källkritik och etik. När t ex något vidrigt dåd begåtts är somliga på momangen tvärsäkra på gärningsmannens bakgrund och till och med religiösa liv. I takt med att fakta sedan kryper fram stiger osäkerheten och förvirringen, fast det egentligen borde vara tvärtom.

Att inta en skeptisk attityd till alla medier och göra sina egna bedömningar är ett sundhetstecken. Och på sätt och vis är föraktet för yrkeskunnande typisk för vår tid. Vi tror oss veta bättre än både läkaren och läraren hur saker och ting ska skötas.

Vi har slutat skrapa på foten inför doktorn och nu även redaktörn. Men när vi nu alla deltar i det stora inskannandet av verkligheten och även analys och reflektion av den vore det på sin plats med lite respekt för de gamla journalistiska grundprinciperna.

Sociala medier i arvsfondsprojekt

Sociala medier är idag en självklar del av civilsamhällets verksamhet, och därmed också för projekt som finansieras av Arvsfonden. Forskarna Ragnar Lundström och Simon Lindgren från Umeå universitet har i en ny rapport presenterat en undersökning av hur ca 100 arvsfondsprojekt använder sig av sociala medier.

Nästan nio av tio projekt är aktiva på Facebook, vilket är mer än de fyra av fem som har egen hemsida (inklusive de som bara har en undersida till huvudorganisationen). Twitter och Instagram används bara av var tredje projekt och för Youtube och Snapchat är siffrorna ännu lägre. Bloggar har inte studerats separat, men det finns projekt som lyfter fram dess funktion av ”offentlig loggbok”.

Sociala medier innebär nya möjligheter för organisering, lärande och identitetsskapande. De används för att nå ut till och kommunicera med målgruppen, men också för att få till en delaktighet inom projektet (t ex genom att flera skriver på en blogg).

Sociala medier innebär möjligheter att agera och göra sin röst hörd för grupper som tidigare inte hade tillgång till medier. Andra fördelar är att projekt kan ha kontakt med många olika människor och grupper. Om det finns ett långsiktigt och beständigt engagemang kan kunskap få fäste i stora nätverk.

Nackdelarna är att sociala medier tar tid och resurser. Andra hinder är bristen på tillgänglighet. Det finns många som inte har råd ekonomiskt och de som inte förstås sig på den digitala världen. Det beror på nätets otillgänglighet (i t ex språk och struktur), men också på avsaknad av träning och utbildning.

Näthat och risker för utsatta grupper i känsliga ämnen tas upp, men har generellt inte varit ett stort problem. Någon tar också upp det märkliga i att ömsesidigt stöd mellan människor nu sker via kommersiella amerikanska bolag.

Andra dilemman är att arbete och privatliv flyter samman, framförallt på Facebook. Man kan bli kontaktad dygnet runt. Någon har därför startat ett personligt konto kopplat till projektet för att hålla direktkontakt. Den upplösta gränsen verkar också vara en resurs i kontaktskapandet på nätet. Särskilt när man ser sociala medier som ett komplement till ”direkta kontakter” – inte som en ersättning för dem.

Man måste också tänka på att den egna personens, huvudorganisationens och projektet/kampanjens varumärken byggs parallellt inom sociala medier och att de kan både hjälpa och stjälpa varandra.

Projektens val av medier och plattformar framstår för forskarna som ganska ogenomtänkt. Det saknas i många fall strategier för hur sociala medier bäst kan tjäna projektets syfte. En ”uppstramning” skulle stärka många projekt, menar de.

De är också kritiska till att använda genomslag i sociala medier eller att antal gillare och visningar som mått på projekts framgångar. Sådana genomslag betyder mycket som återkoppling och ökar självkänsla och stolthet hos projektdeltagarna, men behöver inte säga något om hur många och på vilka sätt människor nås och hur projektmålen (som sällan är ett visst antal klick) uppfylls.

Sociala medier fungerar för att sprida kännedom om projekt och hålla kontakter levande under projektets gång. Men Facebookflödet är svåråtkomligt i efterhand och en statisk hemsida känns snabbt inaktiv. Här har kanske bloggar större potential att utvecklas och leva vidare.

Det allra effektivaste är enligt forskarna att använda huvudorganisationens etablerade kanaler. Ett par år räcker nämligen inte för att bygga upp en stabil och förtroendeingivande kanal.

Prisutdelning och avsked

Så kom då den stora avslutningsdagen. Vi såg de vinnande tv-programmen och sedan hölls den högtidliga prisutdelningen i en stor tv-studio (för att visas på japansk tv). Tv:s barnkör sjöng vackert och disciplinerat och juryn läste upp sina motiveringar. Programidén från Malawi som jag nämnt fick pengar till sin film. I barn- och ungdomskategorierna vann ett japansk barnprogram, ett amerikansk matematikspel (ja, spel går också bra – medier i vid mening) och ett argentinskt filosofiprogram. Argentinarna hade rest 33 timmar för att motta priset.

I kategorin ”en bättre värld” vann den amerikanska historiska dokumentären om freedom riders kamp mot rasismen i USA 1961. Stort grattis till Mia Ahlgren som jobbar med denna kategori och läste upp den fina motiveringen utan darr på rösten. Extra roligt med tanke på att bidraget också vann Grand Prix – alltså det bästa av alla kategorier. Amerikanskan Nierman var märkbart förvånad.

Det är mycket inträdesbiljetter och namnbrickor hit och dit och när ceremonin skulle börja upptäckte jag helt plötsligt just Niermans bricka bland mina papper. Brickan bara låg där, som materialiserad ur intet. Bredvid mig satt en fysiker från CERN som skrattade och sa: ja, sånt kan hända. Jag var mest orolig att hon inte skulle komma in på ceremonin, men när hon mottog pris efter pris på scenen blev jag lugn.

Efteråt avfirades med stor buffé. Få upptäckte sushiserveringen i hörnet. Japan Prize´ generalsekreterare var nöjd. De var ju osäkra på om det överhuvudtaget skulle gå att genomföra detta efter jordbävning, tsunami och kärnkraftshaveri. Och jag kom i ett samtal på att jag nog inte hade åkt om jag inte köpt min biljett dagarna innan katastrofen.

Vi drog sedan vidare till Park Hyatt, men restaurangen på 52:a våningen tog 200kr i inträde så vi nöjde oss med den på våning 41 och dess nog så vidunderliga utsikt. Kontrasten var total när vi avslutade på en av de mikroskopiska barerna som finns här. Roligt att se tvåmeterslånge Jan vika sig tredubbel för att komma in. Vi satt på golvet utan skor. En äldre dam serverade sake, risvin, som egentligen ska drickas ur små trälådor (begreppet träsmak har för mig fått en helt ny innebört). Hemgång blev det inte förrän vid 2-tiden på natten. Men mycket folk är ute, affärerna öppna och allt känns helt säkert, förutom en del skamliga förslag man (som man just, antar jag) måste parera.

Nu tar min kollega Mia och jag tåget mot okända mål. Först Shirahama, dit inga utlänningar åker, har vi fått veta. Vi är överens om att man nog bör vara två för att klara detta. Ska bli mycket spännande!

20121206-214939.jpg

Gripande dokumentärer och seriösa dataspel

Ytterligare en dag 9.30 – 20 drygt. Dagens tema var social förändring och även katastrofer, eftersom detta är levande i japanernas sinnen. På festen igår rullade bilder från tsunamiområdet, inte så stämningshöjande kanske. Men dagens tv-program var intressanta. Från Nepal, Danmark, Australien osv. En Al Jazeera-produktion handlade om kvinnor med inkontinens i Etiopien – väldigt okänt tema faktiskt.

Australiens bidrag tog upp raspolitiken i början av 1900-talet. Japan krävde att länderna i Versailles-freden 1919 skulle skriva under på att alla raser var jämlika. Det vägrade USA, Storbrittarien och framförallt Australien. Detta bidrog enligt filmen till Japans fientliga inställning till Väst och till att de rustadesig för krig. Kanske smart av USA att skicka detta bidrag till en japansk tävling.

Det bästa var nog ändå en amerikansk dokumentär om freedom riders – en aktivistgrupp under medborgarrättskampen i USA. 1961 slogs svarta och vita aktivister blodiga av Ku Klux klan i Alabama. Även president Kennedys sändebud slogs ner när han kom för att medla.

Om detta låter tungt kan jag berätta att dagen avslutades med en debatt om dataspel. Japan är ju långt framme där. Mycket verkar handla om geometri i alla varianter, men efter 11 mars frågade sig spelbranschen vad man kunde göra för samhället. Är inte dataspel det allra bästa sättet att verkligen förstå hur en tsunami eller jordbävning verkar. Ja, här gällde det förståsseriösa spel. En hade gjort ett spel om en epidemi och när svininfluensan härjade som värst (eller blev det så farligt) ökade antalet nedladdningar av spelet dramatiskt.

Ja, nu sitter jag på en liten restaurang. Fick beställa på måfå eftersom menyn var på japanska och ingen kunde engelska. Blev en riktigt god kycklingsoppa. Full av intryck rör jag mig snart hemåt. Ska kolla lite på tågtider också. Även om jag har fria tågresor verkar det bli fullt ganska fort, så om man ska ha en sittplats gäller det att vara ute i god tid. Biljetterna är helt på japanska. Tur att åtminstone siffrorna är de gamla hederligt arabiska.

20121206-214600.jpg

Barndemokrati, dataspel och sushi.

Ännu en fullspäckad dag i tv-huset. Förmiddagen ägnades åt barns medborgarskap och till och med ett svenskt bidrag visades (Ordstorm). Annars argentinskt och ett japanskt om en skolklass som lärde sig demokrati genom att bilda partier och genomföra val. Deras valfrågor handlade om att köpa in sopkvastar, plantera träd på skolgården och att folk skulle hälsa artigare. Jag undrade varför de inte tog upp lite större problem och fick svaret att Japan är ett harmoniskt land där ingen diskriminering mellan olika grupper finns. Rösträttsåldern är här 20 år, men väldigt få under 40 röstar. Till och med experterna har svårt att se skillnaden mellan partierna. Alla är för Japan och dess ekonomi.

De är i alla fall duktiga på dataspel och några visades på eftermiddagen, som kretsade kring hur olika medieplattformar påverkar innehållet. Ett tyskt program om vetemjöl var oerhört vackert filmat och ett taiwanesiskt om oljediesel så bedrövligt att jag nästan reste mig för att gå. Men man ska vara artig här. Jag gjorde också några korta intervjuer till min uppsats.

På kvällen mingel och fest. Det blev massor av sushi över. Jag hade redan tagit en laddning till lunchen i tv-husets matsal. Man lägger pengarna i en automat och trycker på en rätt. Med biljetten hämtar man sedan maten över en disk. Det fanns tre sushi-tallrikar som såg likadana ut, men en kostade 100 kr, en 70 kr och en 40 kr. Tydligen var fiskkvaliteten det som skilde. Gissa vilken jag tog!

20121206-214459.jpg

En dag i biosalongen

En mastig dag har gått till ända. På förmiddagen presenterades de nominerade bidragen i klassen förslag till tv-program. Då tävlar bara idéer och det är alltså inte beroende av ekonomiska resurser. Det uppstod en del spända intressekonflikter i rummet. Juryn frågade nämligen ut presentatörerna om deras mål mm. Jag tyckte nog Malawis bidrag var intressantast. Får se vem som vinner…

Hela eftermiddagen tittade vi på barnprogram från Nederländerna, Japan, Australien, Tyskland och säkert något mer jag har glömt. Kvällen var vikt för paneldiskussion, men det blev mest långa föredrag. Holländaren och en japan var oense om hur barn kan engageras genom medier och så diskuterades förstås användargenererat innehåll. En japansk forskare tyckte att den gamla envägskommunikationen hade sitt berättigande.

Utan att knappt ha hunnit äta beställde jag en sashimi på hemvägen, fast jag visste nog inte riktigt vad jag beställde för när jag skulle betala räckte inte pengarna. Som tur var hade jag bondat lite med en kille vid bardisken, så han erbjöd sig att betala för mig. Tack och bock! Eller arigatou och bugning! Bra slut på dagen!

20121206-214134.jpg

In i japanska TV-huset

Den här dagen började i moll och slutade i dur. På förmiddagen regnade det tröstlöst och jag letade apotek utan större framgång. Konstigt med tanke på att Japan har högst medellivslängd i världen, 87 år. Men de kanske är krya och dör knall och fall när tiden är kommen.

När jag sent om sider hittade några drug storeshade de mest smink och ingen farmaceut kunde någon engelska (och jag kunde inte beskriva min tandvärk på japanska). Till slut köpte jag ett gurgelvatten som jag snart ska prova. Hoppas jag inte dör gurgelvattendöden (att svälja det).

På eftermiddagen började mediekonferensen som jag ska vara på i sex dagar nu. Strikt säkerhet för att komma in i japanska TV-huset. Sedan visades filmer från hela världen med bildande innehåll. Ett tecknat barnprogram om en blind killes födelsedag står på SVT:s köpelista, fick jag veta av den enda svenska deltagaren, förutom jag.

Sist visades en grundlig dokumentär om hur produkter tillverkas för att inte hålla mer än några år. Apple hade till exempel planerat för att batteriet i ipod bara skulle hålla ett år. Efter en rättsprocess tvingades de ändra det. En man visade h ur man kan programmera om skrivare så att den går i evighet. En glödlampa som brunnit i över hundra år en av huvudpersonerna i filmen, med hundraårskalas och allt.

Det kändes sedan skönt att vandra hem genom de små gränderna. Ljummen och stillsam lördagkväll, så stillsamt det kan bli i Tokyo med allt folk och alla blinkande lampor och reklamutrop.Jag hoppade in på en av hundratals små restauranger tog en pasta med skaldjur, en av få rätter som översatts till något av världsspråken.

Ja, det var lite imperialistiskt sagt, men det kan de ha japanerna, som själva försökt bli världsherrar en gång i tiden. Fast dagens jappar är förstås oskyldiga. De känns inte som några samurajer precis. TV-folket verkar mycket rara och trevliga. Och på konferensen finns dessutom folk från hela världen.

20121206-214042.jpg