Månadens dikt: februari 2019

Dypp tipp dyppdypp

Mot en sten djupt nere i grottan
på klippväggen skuggestalter

En av dropparna väter min panna
får mig på fötter igen

Kravlar och kränger
upp genom bergets tunnlar
försöker minnas och göra kloka vägval

Det är nutid
och framtidPå utsidan terasser och vaggande majsfält
gestalter i periferin

Frågar mig vilka jag först ska söka upp

Gunnar Ekelöf

Vid den gamla kvarnen i Mölna

Vid den gamla kvarnen i Mölna

I september 2018 besökte jag Mölna på Lidingö, en gammal kvarnmiljö vid inloppet mot Stockholm. Här vistades ofta poeten Gunnar Ekelöf (1907-1968) hos sina vänner Knut Jaensson och Tora Dahl. De var något av extraföräldrar och jag ska förklara varför. Pappa Gerhard hade kommit till Stockholm från Smålands djupa skogar, satt tung över Bibeln och smakade aldrig starkt. Ägnande sitt liv åt – ja, vad trodde ni: arbete. Men inte vilket arbete som helst, utan börshaj. Efter några år var han en av de rikaste – miljonär bevars – och kunde äkta en av stadens allra finaste flickor. Denna högreståndsdam – von nånting – drack dyra viner och reste jorden runt i jakt på utsökta antikviteter.

Lille Gunnar – enda barnet – höll hon kort (måste ju bli en respekterad borgare) medan fadern – som var över 40 – slösade med sin kärlek. Men ett snedsteg hade han ändå begått i sin ungdom, något som skulle kosta honom livet. På en bordell ådrog han sig syfilis och sjönk inför den lille sonens ögon allt djupare ner i galenskapen – och sedermera döden. Nu fick modern släpa med den lille grabben på alla sina utlandsresor – med museer, vernissager och fina salonger. Gunnar lärde sig manér och den goda smakens lagar. Livet igenom bar han skräddarsydda kostymer och i ungdomen gled han runt som en annan dandy i sin öppna sportbil (hade jag haft sinne för bilar hade jag nu kommit ihåg vilken sort det var) – och köpte en fräsig motorbåt av en lirare som kallades Ragge (visade sig vara stöldgods).

Han umgicks med konstnärer och bankirer, tog håglöst upp söta flickor på en tur, så osocial verkar han inte ha varit – fast under studieåret i Uppsala (persiska, sanskrit och sånt – latin och grekiska kunde han redan utan och innan) avstod han från Valborg. Satt ensam på Flustret över en kopp te – och över den spanske medeltidssufin Ibn Arabi. Och under en ensam julafton i Italien stötte han ihop med ett gäng glada julfirande svenskar men tackade nej till invit. Är man poet så gäller det att vara lite svår… Och svår ansågs hans poesi vara – inga versaler, ingen interpunktion, varken rim eller reson. Att den första diktsamlingen Sent på jorden överhuvudtaget gavs ut kanske vi förresten ska tacka Krüger för. När han sköt sig rämnade nämligen fadersarvet och Gunnar fick – såsom poeter pläga – hanka sig fram på stipendier och honorar, krälande och hukande inför förlagens redaktörer för att erhålla något nådefullt förskott. Med borgerlig uppväxt gällde det att bevara viss stil – i klädedräkt och matvanor.

Ett bröllop klarade han också av, men hustrun förlorade han till Karin Boye som varit i Berlin för att få svar på hur hon skulle hantera sin homosexualitet. Svaret blev jakande och hon kom hem som en ”djärv kvinnojägare”. Ekelöf förlorade nästa tjej till Eyvind Johnson, som visserligen var gift – och just därför ville denna Irma gifta sig för att komma i bättre förhandlingsläge. Maj försvann sedan in och dog i den tuberkulos som grasserade i landet på den här tiden. Med Gun blev det ett ganska långt resonemangsäktenskap byggt på vänskap. Det slutade med att familjekretsen beslöt att den yngre systern Ingrid skulle ”träda i hennes ställe”. Hon födde 1952 dottern Suzanne, som blev Ekelöfs enda barn.

Ekelöfs umgicks med sin tids författare, var ett tag involverad i socialistiska Clarté och bodde någon tid i samma hus som Ivar Lo på Bastugatan 21. Men inte ens det gemytliga Söder och husets bedårande utsikt över Riddarfjärden fick honom att riktigt trivas i Stockholm. Han reste istället runt i Europa och talade – och översatte från – engelska, franska och italienska. Givetvis behärskade han dåtidens skolas förstaspråk tyska, men i Berlin 1933 skrämdes han av stämningen. Han kunde känna vartåt det barkade och jag tänker att det just är sådant – bland annat alltså – som samhället behöver poeternas känselspröt till – så även i våra illavarslande dagar.

Bara någon dag före krigsutbrottet 1939 räddade han sig med sista tåget upp mot du fria Nord. Han reste med 17-årige halvbrodern som på 17-åringars vis tyckte nazzarna var häftiga där de otåligt stampade på järnvägsstationerna – och ibland segervisst gormade ”vi ses i Sverige!”. Men Ekelöf förfasades och publicerade sitt antinazistiska manifest Samotrake i Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning, en av få medier som trotsade censuren och tog tydlig ställning mot Hitler. Ekelöf hade gjort vapenfri tjänst och kunde ibland kalla sig naiv, men det är ju intressant att inte bara kvinnor som Wägner och Bang vägrade se dödande som en metod för samvaro mellan folken.

Något år flydde han till lappländska Dorotea där han njöt av att kriget knappt märktes. Men när flera andra författare följde efter – dragna till den uppåtgående stjärnan? – förlorade han kanske sin unika ställning i byn eller så blev det lite för intellektuellt. För mot vad man kanske tänker sig roades Ekelöf av dotterns serietidningar och gav sig den på att bryta ner idéerna om högt och lågt, fint och fult inom konst och kultur. Det där blev ju gängse på 70-talet, men Ekelöf banade vägen redan på 50-talet med diktsamlingar som Strountes och Blandade kort. I sitt magnum opus En Mölna-elegi, som han slet med i 23 år, vävde han samman barnramsor, ordvitsar och graffiti från romerska bordeller (på originalspråk såklart) med referenser till andra poeter och anteckningar från bortgångna släktingar.

Kring den gamla kvarnen i Mölna på Lidingö strövade han gärna under vistelserna hos Knut Jaensson och Tora Dahl, som varit föräldragestalter för den unge Ekelöf. Med tiden gled de isär, bland annat spelade Ekelöf alkoholvanor in. Han drack i princip varje kväll, men verkar inte ha spårat ur eller förlorat sin skärpa. Och poetiskt gick ju karriären bra. 1958 valdes han in i Akademien och uppfyllde plikttroget sin uppgift, trots att han kände sig obekväm i de formella sammanhangen (hade väl i ungdomen svurit att stå fri från allt vad klubbar och kotterier heter).

Ekelöfs kanske mest kända dikt om att ”Jag är en främling i detta land men detta land är ingen främling i mig!” handlar inte bara om högstämda känslor utan om hans strul med byråkratin och de stelbenta reglerna i det nya ”folkhemska” Sverige. I det alltmer likriktade efterkrigssverige kände han mer samhörighet med utstötta minoriteter och raderna ”Jag har av ett blod som aldrig kan spädas, i mina ådror ett dricksglas fullt!” syftar på en judisk förfader som gett honom en andel blod motsvarande just ett dricksglas.

Dikten slutar med att han drömmer sig tillbaka till ”de fattiga stundernas vilda Sverige”. För i de ”välfödda stundernas trånga ombonade Sverige där allting är stängt för drag … är det mig kallt.” Han trivdes verkligen i dragiga torp och ville leva i och genom naturen, var t ex sedan barndomen fascinerad av orkidéer. I omgångar bodde han ute i sörmlandskogarma, men kunde inte motstå frestelsen att ibland åka in till Stadshotellet i Trosa. Under vinterhalvåret kunde han sitta där ensam och beställa in de allra mest poetiska rätterna ur Kajsa Wargs kokbok.

/Emil Erdtman

Månadens dikt: augusti 2018

Med vandringsstav mot en höjd i öknen
höga tuvor och kaktusar
händer som hjälper varandra

En grav står plundrad på toppen
gapar hjälplös mot vår tunga andning
men ger lä när vindarna sveper

Slumrar till i det sneda gruset
drar ett strå över det sträva tyget
fuktiga slingor

Bort mot en blågrå horisont
böljar gråa kullar
som din nakna hud

Månadens dikt: juni 2018

hav utan fåglar 
dag utan sol

vulkan utan berg
ö utan strand

skog utan träd
äng utan djur

lava utan färg
sten utan form

hamn utan kaj
by utan torg

bord utan duk
säng utan kudde

stig utan namn
stup utan staket

utsikt utan torn
himmel utan gräns

vind utan mål
öde utan slut



Månadens dikt: maj 2018

Himmel över ökenvägen
karavan genom taggiga ruiner

Enkelriktad stig mot bergspasset
svunna byar med ihopfallna brunnar

Vid en skyddande mur faller vi ner
under kanten ljudet av en källa

Vattnet en gåva
även åt dem som aldrig passerar

Det svämmar över och gör marken mjuk
dränker den som kommer nära


Månadens dikt: april 2018

En hård skare täcker den luftiga snön
barnen susar fram över den utan att tänka på det förtryckta livet därunder

Men uppviglaren ruvar på en plan
de uppstudsiga stjälkarna
de omstörtande maskarna
de kulturradikala blommorna ligger redo

Fräcks huggs istappen av
somnar in på den torra marken

De sista snöknölarna upplöses i intet
röda flammor spritter i de bruna fjolårslövem

I den gamla
gården lyfts innanfönstren försiktigt bort
de yttre bänds upp mot den friska vinden
damm och skräp yr
ihopknutna trasor dras isär

Skalet spricker
gnistorna alstrar liv

Månadens dikt: Mars 2018

Staden tjuter och mullrar
drar efter andan i den ljumma kvällen

Ambulanserna ilar ut och in från sjukhuset bakom kullen
kaffe i små platsmuggar

Diskoteket börjar dunka nere på 45:e avenyn
skarp rom i höga glas

Bakom det höga järnstaketet har växterna ro att resa sig höga
ljusen får fladdra i frid

Det knastrar från en svartrostig spis i hörnet
stora rotfrukter simmar i den blanka soppan

En volontär placerar varsamt tummade sånghäften på vita platsstolar
sopar iväg en och annan kackerlacka

Det är avgränsat och reglerat
men för den som nyligen sluppit ut från landets hårdaste fängelse en fristad
en mellanstation
en sluss ut mot livet
en sista chans att hugga

En illa tilltygad flock släntrar högtidligt ner från övervåningens sovkojer  
sköra vingar växer ut på grova ryggar

Den väderbitne boskapstjuven som varje natt färdades miltals över llanon
räknenissen som styrde utpressningsindustrin
uroxen som drog de tyngsta jobben
den vige spelevinken som gled över murar och tömde fickorna på den han slog armarna om
motorcykelekvilibristen som fångats av krankmaffian och begått allt vidrigare mord från sin hoj

Nu tysta i väntan
beredda

Uppbrott
det är ikväll
vändningens kan ske

När trafiken mojnat hörs bäcken i ravinen
kvällens första svala bris drar in mellan tegelpelarna
en doft sveper in
tröst—förmaning
hopp—krav

Den förste reser sig
kastar sig ut över bråddjupet

Månadens dikt: Februari 2018

CORTÁZAR

En liten avkrok i gräshavet
en enkel lärarbostad med loppor till sällskap

Stora skräniga klasser ska lära sig samhällets ordning och grund
uthärdligt med några timmar fransk litteratur på ett nybildat universitet

Tills massorna bär fram sin populist mot Casa rosada
en ny samhällets ordning och grund ska läras ut 

Pampas höga gräs skymmer sikten
flykt in i megastadens dimmiga kaféer
flykt ut över haven

Mot världens centrum för den som törstar frihet
där konsten gör vilda språng och halsbrytande litterära experiment tälja fram runt kaféborden
krokiga slängar som blir hängande i taket

Vännerna – de tillfälliga – slår tankens tärning
suspekt vodka och sladdriga pommes frites
i jazzens rytmiska stötar och vågskvalp

Stadens broar och gator blir en del av blodcirkulationen
dess vulkan av associationer och söndersmulade lockrop

Vänder ut och in på minsta tilldragelse
ser det kusliga i vardagens trivialiteter
kan även litteraturen lösas upp i sina beståndsdelar och strös som aska över tiden?

Ständigt nya dragiga kyffen hos vakande tanter
böcker och papper i en koffert med borttappad nyckel
tills exilens klocka slår

Bolombolo

I den colombianska avkroken Bolombolo tillbringade den svenskättade poeten León de Greiff några av sina mest produktiva år. När jag visade min tavla ”Bolombolo” på de Greiffs egen festival i Korpilombolo muttrade kännarna om gatlyktors utformning och den absurt öde gatan. Sådär ensam är minsann ingen flicka i Bolombolo!

Men det här är mitt Bolombolo, precis som León de Greiffs Korpilombolo är en produkt av längtan och drömmar.

Mitt Bolombolo ligger mellan gröna kaffeberg i en inskjutande bukt av Caucafloden, inte så smärtsamt pittoreskt som den gamla provinshuvudstaden Santafé de Antioquia en bit nedströms, men med en rejäl bro, en vägkorsning och en lugn böj av floden – att simma i utan att dras med i strömmen mot kajmanernas rike.

Hit begav sig alltså León de Greiff år 1926 efter att ha kastat den strikta bankkostymen och brutit upp från det inrutade tjänstemannalivet uppe i det kylslagna Bogotá. Nu skulle skaldas och levas bohemliv! Bland vanliga människor, riktiga människor – med blod i ådrorna, svett på ryggarna och sälta i mungiporna.

Men den kompakta hettan och den myllrande marknadsgatan ner mot den sandfärgade floden gjorde dagarna till en enda lång väntan på natten – den mjuka omslutande, räddande vännen: Natten. Då lade sig stojet kring fiskbryggorna och de skramlande hästkärrorna låstes in i sina bodar av glesa vidjor.

Då, bland de dova färgerna och klingande ljuden av skrovliga glas i den ruffiga baren, lösgjordes pennan, levde tanken och störtade poesin fram i rytmiska pulser. Mitt i det svarta brann en låga, framträdde färger: gröna, lila, röda…

Var det inte detta som förfäderna omtalat? Hur natthimlen plötsligt sprakade av färg. Den djupa midvinterhimlen med sin spegel av knastrande snö. Och som små flagor i det evigt vita ensliga byar och gårdar, hukande lador och pörten.

En av dessa platser – i eller utanför Lappland, vem visste? – ljöd som det slamrande Bolombolo, fast med korpens ödsliga kraxande istället för guarapodrinkarens sluddrande läte.

León de Greiff föreställde sig Korpilombolo som Bolombolos motpol i allt, inte bara geografiskt och klimatologiskt, utan även mentalt. Det avlägset andra, det bortträngda nordiska arvet, som så vilsamt svalkade sinnet med sitt gnistrande kallbad.

Nätterna i Bolombolo fyllde skrivhäftena, men León återvände till Bogotá för att få umgås med andra poeter och bli en värdig familjefar åt fyra barn.

Sverige fanns där som en hägring, en gammal berättelse om von Greiffar som konspirerat mot kungen, men till slut tröttnat på det alltmer krympande kungariket (till råga på allt utsålt till en ofrälse fransos) och – med en avskedsdikt av självaste Tegnér – intagit en bit av den alldeles nyfödda republiken Colombia, på den tiden två och en halv gånger Sveriges storlek.

Carl Sigismund och hans Lovisa Petronella återvände aldrig till fäderneslandet trots vädjande brev från en åldrande biskop, som bad till alla makter han kände om att en gång i livet få se sina barnbarn.

Sverige förblev en fördold fantasi genom generationerna, lagrad längst ner på själens botten. Tills León de Greiff i 65-årsåldern bosätter sig några år i Stockholm, vankar på dess gator utan att lära sig det klara men ack så tilltrasslade språket.

Om han någonsin kom till sitt Korpilombolo vet jag inte. Det blev kanske aldrig av till slut. För väl i Sverige verkar förtrollningen vara bruten. Som den hägring det var upplöstes fantasin om det mystiska köldriket.

Hade han åkt till Korpilombolo då på 60-talet hade han sett en helt vanlig svensk tätort – med post, bank och polis, med vårdcentral, arbetsförmedling och försäkringskassa. Längs Överkalixvägen simhall, skoaffär och järnhandel – ja allt en människa behöver.

För León de Greiff – som drömde om det ödsliga och tysta – hade 2018 varit att föredra: en avfolkad by med ett par åldrade sparkstötare längs Strandgatan. En enda liten butik där flyktingarna handlar små tilltugg till tröst i ensamhetens långa väntan.

Är det samma tilltugg som Sigismund och Petronella knaprade på under den långa överfarten till den nya världen? Och under ljumma kvällar medan gulddrömmarna förbleknade därborta i provinsen Antioquia? Medan den längtande familjen i norr sjönk ner mot jordens mörka hjärta.

Emil Erdtman januari 2018

Månadens dikt: oktober 2017

I snabb ritt närmar vi oss borgen
bron som kastas över avgrunden

Vi lösgör bagaget
trevar uppför dunkla trappor

Längst in kartan med lösningen på gåtan
får ljus genom trånga gluggar

Fina streck över skrynklig yta
i rött pilen vi sökte

Kraften som i tysthet drar oss mot centrum
den punkt där polerna byter plats

Medan vi stod där minskade avståndet
trådarna drogs närmare varandra

Färden hade tagit sin början
snart inneslutna i kärnan

Månadens dikt juni 2017

Vi stiger genom himlarna
smeker den jord som var vår
lämnar för gott den blå planeten

De gröna skogarna är borta
vattendragen tömda
guld och mineraler har grävts upp

Naturen har vänds i kultur

Färden är enslig och mörk 
sorg och saknad fyller oss
men på den röda jorden väntar slott av luft

I dessa har odlingar beretts
frön skickats i förväg med projektiler
vattenfabriker pumpar dag som natt

Vid vår ankomst ska grödorna vara mogna
ge liv och mättnad ytterligare någon tid
nya uppfinningar göra en framtid möjlig

Kulturen vändas i natur

Inför nedstigningen delas röda karameller ut
genom stoftlagren suger vi på vår dröm
tills luftslotten tornar upp sig 

Månadens dikt maj 2017

Inne i den djupa skogen blänker en källa
den ligger på en höjd och får sitt vatten från jordens inre

Vi dricker och
begrundar naturens under
hur den här källan bestämt platsen för vår samling

Vi går ner mot den gamla gården
släkten redan församlad runt bordet

Under förfädernas stränga blickar
men med milda pajer på faten

Den nu äldst levande reser sig och tackar
det är långt mellan gångerna nu
långa bilfärder som måste anträdas

För ett kort möte i flykten
glada hälsningar och fraser

Vad skulle väl då passa bättre en poesins koncentrat
tankar som dröjer kvar som en saltpastill

Jag slår i glaset
vill be att få läsa en dikt

Löper linan ut
tystnad skrap host

Vi går alla ut i vårens grönska
barnen leder leken

Månadens dikt april 2017

Vagnen kränger frusna slätten
rasar ner genom jordens skorpa

Mörkret fyller själen
river ränder i dess grova hinna

Härnere värmer svavelångor
bubblar giftbassänger

Förrädiskt vackert
men såren svider

– – –

Vagnen kränger
lämnar djupa spår
tar sig till slut igenom

När vi ser ljuset har det frusna smält
på träden sväller vårsolsknoppar
och sakta läker såren

Månadens dikt: mars 2017

Medan kondoleanserna ilar mellan husen i byn
stiger du själv sakta upp genom skyn

Väl framme slås räkenskapsböckerna upp
vart uttalat ord ska synas genom Skaparens lupp

Du huttrar och fryser i det kalla rannsakningsbadet
Domaren bläddrar och suckar, men så är han vid sista bladet

Han reser sig och slår ihop bokens tunga pärmar
går fram till vågen och kavlar upp sina mantelärmar

Orden viktas och läggs på tvenne fat
ett för kärlek, ett för sladdrigt prat

Nu svajar faten, ja det står och väger
Han mumlar, men vad är det han säger

Sa han vänster och ner mot de fördömdas lågor
eller höger och upp i himlens etervågor

Månadens dikt: februari 2017

En elektrisk puls
ett magnetiskt fält

Det rycks i tåtar och krattas i maneger

Det smäller och klickar
det svävar och dansar

Det drar och det bänder
det surrar och spänner

Det väser och fräser
trasslar och strular

Det knakar i fogar och gås upp i linningar

Människor glider
till och från varandra
genom
bortom

Månadens dikt: januari 2017

Det ljusnar över paradgatan
natten har spolat den ren

Jag halkar på de buckliga gatstenarna
som med tiden slipats blanka och svarta

Nu ser jag deras symmetriska mönster
nu när människomassorna från skymningen bara är ett minne

De rörde sig som tröga ormar ner genom gränderna som korkats igen av trafiken
på mittrefugen spanar de efter lediga bänkar eller ett frestande gatustånd
skratt och diskussion, tutande brusande minibussar

Nu hörs istället det dova suset från den underjordiska floden
den som färgats orange av alla industrigifter
och som en gång svämmade över när en glaciär rämnade
bilar och människor sveptes med ned i dalen

Numera hålls vattenströmmen i schack av raka murar
men någon stadsplanerare har ännu inte anställts

Från ravinen i botten reser sig sneda trappsteg av den leran mjuka svajande
på de lösa klippkanterna staplas klossar och torn
uppkastade i ett virrvarr bakom svarta trådar

Smala balkonger med snidade järnräcken
bredvid kubiska kolosser i grälla färger
varje hus söker sin egen nyans
ropar ut sin personlighet

Längre ner sprängs landskapet sönder i raviner och hålor
den formbara marken töjs och bända
nya skepnader tar form genom tiden
mönster med en helt annan symmetri

Månadens dikt: november 2016

Du ligger bredvid mig
medan ljusen brinner ut

Vi har lagat mat och sjungit några sånger
försökt blidka gammal kärlek

Jag ligger bredvid dig

är äntligen ensam

Tankarna halkar
rör sig på nya vägar

En fluga surrar i taket
det murknar innanför väggarna

Jag önskar pendeln sloge tillbaka
rakt igenom mig själv

Månadens dikt: maj 2016

Sprucken flodbädd
koraller, taggiga knotor
spretande grenar och törnen
vita av solens obarmhärtighet

Yngel i gröntjocka pölar
flämtande reptiler
en blekröd vadare stegar i dyn
ägretthägern väntar orörlig på en karp

Krokodilhonan höjer ryggen
samlar sina små
ett förebud om människans genomresa
hennes korta besök i det bultande livets värld

Månadens dikt: mars 2016

En strimma ljus på din kind
två täcken som rycks bort

I köket den kalla vita filen
en burk sågspån med svarta korn

Kroppens rutinmässiga upphettning
munnens mintrena bad

Plagg på hallens blanka stång
fickornas innehåll organiseras

Du är som andra dagar
men dina steg är långsammare

Förskitigt fram på isiga cykelbanor
in och ut i olika färdmedel

Inför grå mångvåningshuset
knattrar med lås och larm

En ringa skara vid kaffebordet
en torr kaka från förr

Surret, uppvaknandet
i den svarta lådan

Det plingar av nattens mail
Du öppnar dem varsamt

Månadens dikt: februari 2016

Vägen är rak och röd
omkring den bräker och frustar det gröna

En tjock och tovig matta över kullarna
en mur som inte släpper igenom obehöriga

Med ett knivhugg öppnas en fåra i det gröna
kletiga flugor och yrvakna bin anfaller öronen

Det gröngröna väller fram
ner i min kropp
kastar mig ner mot en svalkande ström
fyller mina ådror med sitt smetiga bläck

Månadens dikt: januari 2016

HOTELL I EGEN STAD

Nu sover barnen i sina rum
eller busar i sina sängar

Jag leker vuxen och går ner i baren
drar ut en stol och vinglar upp

Hotellobbyn ligger i dunkel
portiern käpprak vid sin upplysta disk

Sakta drar mänskligheten genom lobbyn
några backpackers dråsar in

En handelsresande reder ut sambanden med frun långt bort i luren
rösten böljar mellan spänd smärta och milda suckar

Ett kuttrande par provar viner längre bort i baren
deras ljusa röster gungar i takt med dova stötar från en klubb i grannhuset

Jag hasar ner från min piedestal
förbi den orörlige portiern

Upp genom knarrande korridorer
tänker att jag är mycket långt bort

Månadens dikt: november 2015

Jag bygger ett torn
klättrar samtidigt upp

Spikar planka för planka
det svajar och vinglar

Jorden allt längre ner
ni allt längre bort

Jag bygger min koja
sluter mig inne

Högt däruppe
så nära nuet

Av ord som kommer till mig
väver jag nät
nätverk av ord

Öppnar luckan
kastar ut
fångar in alla betydelser

Stockholm oktober 2015

Månadens dikt: augusti 2015

Vi står i allvar
mitt för varandra
viker lakan med sommarvind
drar in närhetens doft

stänger luckorna
simmar bort

den slipade stenen

snavar
sjunker

söker fingrarnas simhud

slingor
stavar

linnets sömnad

stramar
strömmar

stämda till samma tycke

svindel
svett

svävar
svaghet

stiger på slipprig stig

slinter

samlar skratten i solgudens skål
strör ut dem i rymden

leken har lossnat
så lekande lätt
vår läkande lek
livets labyrint

/Stockholm augusti 2015

Månadens dikt: juni 2015

Näktergalsklopp
syrenens parfym

Den unge jag ligger stilla
med ansiktet mot en havsblå rymd

Efter timmar i åkallan
blir himlens kupol ett levande väsen

Innesluter min litenhet
svarar mig
jollrar

smeker själens tunna slöja

Nu hör jag näktergalens barnbarnsbarn
den klopprar samma låt
syrenen utsöndrar samma doft genom kvällen

Men inget joller
inga svar når längre fram

Himmelskupan har blivit en inåtvänd spegel
i den ser jag bara mig själv

Månadens dikt: april 2015

Sonett från Furuboda

På Skånes östra stränder flyger sanden
men barnen petar kottar ner i gruset
och medan far ror ut mot blåa randen
slår fröna rot och snart hörs furususet
 

För mig är kusten del av barndomslanden
som vita kalvar sprang vi ut i bruset
vi skrev en flaskpost, undrar vem som fann den
kan tänkas Dig vi förde bakom ljuset
 

Som kotten växte upp till raka tallar
och sanden bands i brinkens höga vallar
så ställdes leken under arbetskravet
 

Nu är jag här och visar konst med lyster
jag hör att mor var ställets skolsjuksyster
är det mitt skäl att nalkas skånska havet

Månadens dikt: mars 2015

Samvarons genomskinliga trådar
samarbetets grova rep
allt faller sönder runt familjens slitna bord

Var och en puttrar och fräser på sitt eget sätt
självspelande klumpar i kamp om köttben och livsluft

När faten länsats försvinner var och en in i sin vrå
samlar upp trådar och rep
kopplar upp mot respektive yttervärld

Månadens dikt: februari 2015

Den grå staden flyter ut i oändlighet
dess damm och smuts sticker i halsen

Vi rör oss in mot de lutande husen i centrum
ser ner genom gallren
mot stadens artärer

Friska strömmar

Ett osynligt moln stiger upp
omfamnar dem som hasar, skriker och gråter

Ger dem färg
och nya toner

(Emil Erdtman, Bogotá/Stockholm i februari 2015)

Månadens dikt: januari 2015

Grova kors vaktar vägen ner
tunga droppar utför skrovliga ytor

Här under jord är världen i svartvitt

Hymner kryper fram genom gångarna
en osynlig kör
mot en katedral i djupet

Arbetarna knäfaller i sina kedjor
beska kyssar till avgrundens herre

(Emil Erdtman, Zipaquirá i januari 2015)

Drama på rim

Nu sträcker gässen över stängda stränder
Och träden reser armar utan händer
Skogsdjuren gräver gravar under mullen
Folk plockar äpplen, höstar, fyller skullen

På avstånd piper svalan sista sången
Jag huttrar, höjer kragen, ökar gången
Med knogen bankar jag på fönsterkarmen
Släpps in i stugan, rycker dig i armen

När striden lagt sig kysser vi varandra
Du bjuder mig på middag, vägrar klandra
Vid spisen ligger ved i höga lårar
Vi får fyr, värmen torkar mina tårar

Ode till Huddinge

På uddarna ut mot havet

mer sälar än människor

Mörka höjder

reser sig sakta genom seklen

Vårdkasar

lyser igenom i municipalsamhällets sköld

Från skogklädda utmarker

till över 100 000 invånare

14:e plats

bland medeltidsstäder

en uppstickare

Ett flytande öde

som suger i sig huvudstadens migranter

roterande kring den gula herrgården

där pigan Ester sveper fram genom salarna

Tunga troféer hängs i världsträdets spensliga grenarna

Boye skyms av hårdhet i rösten

EWK:s teckning av 1900-talet med en handfull streck

Dahl banar sig väg in till mitt bo

Hängmattan i september

Jag ligger i hängmattan i september
spindlarna lindansar i lövverket över mig
gula ormbunkar böljar därunder
 
På ena sidan
den mörka tallskogen
kremlor och riskor sticker upp som livfulla orangea accenter
vaggande åkerfräkentofsar och spröda lila ängsklockor
 
På den andra
en glänta med en liten hässja
ett blekrött torp
inbäddat i vajande libbsticka och krikon
 
Guppande såpnejlikor
i en tvättho på förstubron
 

Sensommardikt

Vidd – äng – knopp

Varje individ kämpar för sig
ser sin egen växt
vill skjuta upp
brista ut

Men skuggas av höga grannar
hålls tillbaka av slingrande rötter
försök till utbrytning
möts av vajande motstånd

Slåtter
vännerna blir hackmat

En ensam individ glöms bort
står kvar i frihet
i ingens åsyn

Sensommarblomma – vidd

Den undre världen

Huset vilar i tystnad
vintern har fryst ner orden
munnar och händer har stelnat

Ett stearinljus fladdrar stilla i köksfönstret
det ska snart blåsas ut

Dess dunkla svepande över golvet
visar på en smal lucka

Jag öppnar och klättrar ner

En knarrig och brant stege
gropiga hålor
höga valv

Ett blått ilande ljus
mjukgrön tjock matta
stänk och fläckar i gult och rött

Glada rop mellan rummen
stafflier och pytsar
människoanden fräser och kokar

Ett tunt stoft i luften
sprängningar kommer och går
detonationer mellan salarna

Vägghål slås upp
taket hotar att rämna
grottmålarna hukar
fortsätter skapa

Jag vill upp och väcka livsanden till liv

Prosadikt om Toro toro i Bolivia

Vi besöker Dr Gonzalez sent på kvällen, min vän och jag. Varje salsvägg är översållad med stenar som formar urtidsepokernas djurliv.

De få som hälsar på Dr Gonzalez gör det för att beundra hans stenkonst men också för att söka råd i livets angelägenheter.

Han förmedlar dem gärna inlindade i visdom. Men om sitt eget liv talar han i gåtor. Efter byskolan gick han en dagsmarsch nerför bergen till järnvägsstationen i Mizque, ut i världen och karriären.

Men sedan hustrun dog är han tillbaka i barndomshemmet, som han förvandlat till en hyllning och karta över livets historia.

Dr Gonzalez går aldrig ut på dagarna av rädsla för fiender. Matpaket kommer ändå på bestämda tider.

Han ger mig en kruka gjuten med gnistrande stenar. Tre fossiler har den. Min vän får en snarlik. Du får tio fossiler, hör jag honom viska.

Det blänker till i en fossilsten. En stjärna har speglat sig i den. De sägs lysa särskilt klara i denna trakt, inte långt från mänsklighetens skarpaste astronomiska observatorium.

Men ser astronomerna månens hunger och stjärnbildernas löpeld? Ser de likheten med alla de spår som urtidsödlorna lämnat i lerjorden kring Dr Gonzalez’ by?

Vi följer med på en nattlig färd över en vindpinad högslätt, ner genom en skreva. Ett papegojpar far upp och pendlar sina sinuskurvor ut över en bråddjup canyon.

Dr Gonzalez klättrar nedåt, förbi lager på lager av geologins historia: rödvit, blåröd, ärggrön och senapsgul sten, så mjuk att grottor och broar ständigt bildas och faller.

En fors kränger och ringlar listigt djupt därnere. Där finns sköna stenar, ännu utstrålande vulkaneld. Läckra fossil.

I timmar klättrar vi sedan uppför ravinen med bördor på ryggen. Går in mot byn medan gryningens vita lans klyver natten.

Förbi Spanjorens hus, vars ruiner hotar att rasa över oss. De flydde vid revolutionen 1952. Förbi den ihopkrupna gråa lilla kyrkan vid torget. Kanske har ingen gått in där sedan revolutionens dagar…

Utanför på torget står nu en färgglad dinosaurie i plast. Den frustar och kluckar mot den bleknande, mätta månen. Doktor Gonzalez hälsar tillbaka och välsignar dagen.

Potosí med poesi

 

Sumaj Orqo

Sumaj Orqo (det rika berget) i Potosí

Kalla stjärnor på månlös himmel

Inga av de grottor och varma källsprång som brukar finnas i trakten

bara en slät och hård bergkon

Walka gör en eld för natten
skrämmer långbenta björnar

På morgonens speglas det vita ljuset i marken vid eldstaden

Walka bryter loss och gömmer silversjok under den sträva ponchon

Bara vännen Wanka får veta hemligheten

Men Wanka skvallrar för den nya härskarna och Walka straffas hårt

Fem år senare står en spansk katedral nedanför berget

Härskarna ber Guds moder och även bergets Ägare om tillstånd att föra dess innehåll till kejsar Karl i Wien

Traktens befolkning och senare afrikaner drevs in i berget med hacka och vaxljus

Barnen kröp genom giftgasen i de smalaste gångarna och kvinnorna satt utanför öppningen och sorterade stenar i den obarmhärtiga solen

Nio miljoner dog unga

Liken värmde balkonghusen runt katedralen

Till dessa ledde akvedukter med smältvatten och vulkaniskt varmvatten

Arbetarna huttrade i läger vid gruvan

Påven sa att alla människor har själ

Kejsarens lagar förbjöd slaveri och tortyr

Men ekonomin lagar står över moralen

500 år senare:

tomma monument

drömslöjor genom gränderna

Avgrundshackorna smular sönder det sista av silverberget

Rikedomens arv är misär

Två dikter

ETT ÖGONBLICK

Du kommer bakifrån och häller regnvattnet över min rygg
Vinden suger tag i huden
En rädsla ilar utmed mina ben
– snurrar och fladdrar iväg
Din torra hand har aldrig smekt såhär

(oktober 2013)

NOVEMBERSTRAND

Svarta moln
novemberregn
sanden kall och grå

Multnande vrak
blålila musselskal
rispar mina otämjda fotsulor

Ett tilltrasslat fiskenät
darrar ödsligt

En grå tung våg
väven häver sig

Grus och törntaggar dras med
kvar dröjer spridda skärvor
glimrande
vittrande

(november 2013)

Allegori över kärleken

Innan regnet faller
gräver jag raka kanaler
med lod och linjal

En fyrkantig damm där vattnet ska dunsta

Ordnat och klart
när dropparna kommer
fint som en vind
falller, faller

Rinner från broar och tak
rännorna fylls
svämmar
kanterna sköljer
stormfloden dränker
raderar

Får snårskogen att växa
skjuta skott åt alla håll
lianer trasslar sig över himlen
rinner fram i gröna sjok

Min raka kanal
ut i bubblande sump
vilda bäckar
sugande varma

Pendlande pentagoner

– en poetisk livsfilosofi:

Vi vaggar i rymd och storm, vänder olika sidor mot varandra:
familj, skola, arbete, vänner, kärlek.

Omtanken är den fläkt som får pentagonerna att vrida sig, hitta lämplig sida mot annans sida.

Men kärlekssida mot arbetssida blir fel. Familjesida mot vänskapssida blir fel. Två äktenskapssidor mot varandra är stor händelse, men pendelrörelsen sliter dem snart itu.

Vi står ut och vi kränger. Gynnsamma vindar för oss mot – och ifrån varandra.

Poesifestivalen i Medellín

Två gånger har jag deltagit i den internationella poesifestivalen i Medellín, Colombia. Här är några publicerade artiklar om festivalen:

Fria tidningen den 2 juli 2012: Urfolkens poesi som en sanningens röntgenstråle

Fria tidningen den 10 juli 2009: Poesi som grogrund för fred
Latinamerika i centrum:

Havet

Här kommer sista dikten från Barcelona – för den här gången. Skriven vid Medelhavets strand.

Vattendroppar gråa
staplade på varandra
gungande i samförstånd

I lekar och ömma smekningar
i fältslag där ert vita blod flyter på ytan
bär ni stort och smått

modet och skräcken
längtan bort
och längtan hem Er väv sammanlänkar folken
vägar dras ut dag som natt

En spegel av världen
ett dansgolv för möten
förödande och livgivande

I djupen tränger ni tätare
håller samman i mörker
äter sakta det som ges

Sjunkande odjur, hårda snäckor
brännvinsflaskor, åldrande skrot

människor –
en liten sak
ni slukar henne hel

20121222-230047.jpg

Stenbrottet

Ytterligare en dikt från Barcelona 2010. Skriven i Gaudís Casa Milà, i folkmun kallat ”stenbrottet”.

Upp mot taket
roströd och mjuk pistage

Du flyger och vrider dig
lossnar och faller
faller
på plats

En hand stryker över cementen
våg vägg
vig väg
vag vigg
vaggar i vinden

Ett finger drar genom leran
en dörrpost tar form

Utskjutande kanter i luften
en tand som hugger blint

När grädden har stelnat till smör glider en spatel mot himlen
formar fåglar
vilddjur
könsorgan kvävda med munkavel
sirliga pokaler

Allt har spruckit i kantiga flarn
hud som fjällar bland lyftkranarnas silhuetter

Går ner genom kroppen
gropiga benknotor
mandelbruna

I marginalen
otyglade kräftdjur
drivved från förr

Böljande rum
möblerade av rätlinjiga sinnen

Kvinna fotograferar kvinnornas rum:
mattpiska, strykbräda, symaskin

Du skulle öppna våra sinnen
du tankfullhet
du tankfrihet
du lekfrihet i arbetet
lössläppthet i stenen

Våra sinnen skulle falla in i vågrörelsen
men våra sinnen snöptes
av våra sinnen

Ett nät av järn
faller ner över dörren
ametist och turkos
kastas upp i taket

20121221-061101.jpg

20121221-061107.jpg

20121221-061115.jpg

Natten

Dikt skriven på ett torg i Barcelona år 2010:

Vi lever bara en gång
men den gången lever vi två gånger

På natten vänds naturen uppochner
ögats färger byter till gråton
örat hör ljud som annars inte finns

Ur marken stiger fukter
och växterna återlämnar sin energi
öppnar sig mot stjärnorna
vita, fladdrande punkter
som här på torget

Hundar ilar med ny tillförsikt
barnen leker mitt i gatan
ritar cirklar och gungar i träden

Vi vänder våra plånböcker uppochner
och låter livet rinna genom drömmarna

Två killar stämmer sina gitarrer på trappan till katedralen
bussarna kommer och går
vi hoppar på och vi hoppar av
vi försvinner i natten

20121221-055706.jpg