Gunnar Ekelöf

Vid den gamla kvarnen i Mölna

Vid den gamla kvarnen i Mölna

I september 2018 besökte jag Mölna på Lidingö, en gammal kvarnmiljö vid inloppet mot Stockholm. Här vistades ofta poeten Gunnar Ekelöf (1907-1968) hos sina vänner Knut Jaensson och Tora Dahl. De var något av extraföräldrar och jag ska förklara varför. Pappa Gerhard hade kommit till Stockholm från Smålands djupa skogar, satt tung över Bibeln och smakade aldrig starkt. Ägnande sitt liv åt – ja, vad trodde ni: arbete. Men inte vilket arbete som helst, utan börshaj. Efter några år var han en av de rikaste – miljonär bevars – och kunde äkta en av stadens allra finaste flickor. Denna högreståndsdam – von nånting – drack dyra viner och reste jorden runt i jakt på utsökta antikviteter.

Lille Gunnar – enda barnet – höll hon kort (måste ju bli en respekterad borgare) medan fadern – som var över 40 – slösade med sin kärlek. Men ett snedsteg hade han ändå begått i sin ungdom, något som skulle kosta honom livet. På en bordell ådrog han sig syfilis och sjönk inför den lille sonens ögon allt djupare ner i galenskapen – och sedermera döden. Nu fick modern släpa med den lille grabben på alla sina utlandsresor – med museer, vernissager och fina salonger. Gunnar lärde sig manér och den goda smakens lagar. Livet igenom bar han skräddarsydda kostymer och i ungdomen gled han runt som en annan dandy i sin öppna sportbil (hade jag haft sinne för bilar hade jag nu kommit ihåg vilken sort det var) – och köpte en fräsig motorbåt av en lirare som kallades Ragge (visade sig vara stöldgods).

Han umgicks med konstnärer och bankirer, tog håglöst upp söta flickor på en tur, så osocial verkar han inte ha varit – fast under studieåret i Uppsala (persiska, sanskrit och sånt – latin och grekiska kunde han redan utan och innan) avstod han från Valborg. Satt ensam på Flustret över en kopp te – och över den spanske medeltidssufin Ibn Arabi. Och under en ensam julafton i Italien stötte han ihop med ett gäng glada julfirande svenskar men tackade nej till invit. Är man poet så gäller det att vara lite svår… Och svår ansågs hans poesi vara – inga versaler, ingen interpunktion, varken rim eller reson. Att den första diktsamlingen Sent på jorden överhuvudtaget gavs ut kanske vi förresten ska tacka Krüger för. När han sköt sig rämnade nämligen fadersarvet och Gunnar fick – såsom poeter pläga – hanka sig fram på stipendier och honorar, krälande och hukande inför förlagens redaktörer för att erhålla något nådefullt förskott. Med borgerlig uppväxt gällde det att bevara viss stil – i klädedräkt och matvanor.

Ett bröllop klarade han också av, men hustrun förlorade han till Karin Boye som varit i Berlin för att få svar på hur hon skulle hantera sin homosexualitet. Svaret blev jakande och hon kom hem som en ”djärv kvinnojägare”. Ekelöf förlorade nästa tjej till Eyvind Johnson, som visserligen var gift – och just därför ville denna Irma gifta sig för att komma i bättre förhandlingsläge. Maj försvann sedan in och dog i den tuberkulos som grasserade i landet på den här tiden. Med Gun blev det ett ganska långt resonemangsäktenskap byggt på vänskap. Det slutade med att familjekretsen beslöt att den yngre systern Ingrid skulle ”träda i hennes ställe”. Hon födde 1952 dottern Suzanne, som blev Ekelöfs enda barn.

Ekelöfs umgicks med sin tids författare, var ett tag involverad i socialistiska Clarté och bodde någon tid i samma hus som Ivar Lo på Bastugatan 21. Men inte ens det gemytliga Söder och husets bedårande utsikt över Riddarfjärden fick honom att riktigt trivas i Stockholm. Han reste istället runt i Europa och talade – och översatte från – engelska, franska och italienska. Givetvis behärskade han dåtidens skolas förstaspråk tyska, men i Berlin 1933 skrämdes han av stämningen. Han kunde känna vartåt det barkade och jag tänker att det just är sådant – bland annat alltså – som samhället behöver poeternas känselspröt till – så även i våra illavarslande dagar.

Bara någon dag före krigsutbrottet 1939 räddade han sig med sista tåget upp mot du fria Nord. Han reste med 17-årige halvbrodern som på 17-åringars vis tyckte nazzarna var häftiga där de otåligt stampade på järnvägsstationerna – och ibland segervisst gormade ”vi ses i Sverige!”. Men Ekelöf förfasades och publicerade sitt antinazistiska manifest Samotrake i Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning, en av få medier som trotsade censuren och tog tydlig ställning mot Hitler. Ekelöf hade gjort vapenfri tjänst och kunde ibland kalla sig naiv, men det är ju intressant att inte bara kvinnor som Wägner och Bang vägrade se dödande som en metod för samvaro mellan folken.

Något år flydde han till lappländska Dorotea där han njöt av att kriget knappt märktes. Men när flera andra författare följde efter – dragna till den uppåtgående stjärnan? – förlorade han kanske sin unika ställning i byn eller så blev det lite för intellektuellt. För mot vad man kanske tänker sig roades Ekelöf av dotterns serietidningar och gav sig den på att bryta ner idéerna om högt och lågt, fint och fult inom konst och kultur. Det där blev ju gängse på 70-talet, men Ekelöf banade vägen redan på 50-talet med diktsamlingar som Strountes och Blandade kort. I sitt magnum opus En Mölna-elegi, som han slet med i 23 år, vävde han samman barnramsor, ordvitsar och graffiti från romerska bordeller (på originalspråk såklart) med referenser till andra poeter och anteckningar från bortgångna släktingar.

Kring den gamla kvarnen i Mölna på Lidingö strövade han gärna under vistelserna hos Knut Jaensson och Tora Dahl, som varit föräldragestalter för den unge Ekelöf. Med tiden gled de isär, bland annat spelade Ekelöf alkoholvanor in. Han drack i princip varje kväll, men verkar inte ha spårat ur eller förlorat sin skärpa. Och poetiskt gick ju karriären bra. 1958 valdes han in i Akademien och uppfyllde plikttroget sin uppgift, trots att han kände sig obekväm i de formella sammanhangen (hade väl i ungdomen svurit att stå fri från allt vad klubbar och kotterier heter).

Ekelöfs kanske mest kända dikt om att ”Jag är en främling i detta land men detta land är ingen främling i mig!” handlar inte bara om högstämda känslor utan om hans strul med byråkratin och de stelbenta reglerna i det nya ”folkhemska” Sverige. I det alltmer likriktade efterkrigssverige kände han mer samhörighet med utstötta minoriteter och raderna ”Jag har av ett blod som aldrig kan spädas, i mina ådror ett dricksglas fullt!” syftar på en judisk förfader som gett honom en andel blod motsvarande just ett dricksglas.

Dikten slutar med att han drömmer sig tillbaka till ”de fattiga stundernas vilda Sverige”. För i de ”välfödda stundernas trånga ombonade Sverige där allting är stängt för drag … är det mig kallt.” Han trivdes verkligen i dragiga torp och ville leva i och genom naturen, var t ex sedan barndomen fascinerad av orkidéer. I omgångar bodde han ute i sörmlandskogarma, men kunde inte motstå frestelsen att ibland åka in till Stadshotellet i Trosa. Under vinterhalvåret kunde han sitta där ensam och beställa in de allra mest poetiska rätterna ur Kajsa Wargs kokbok.

/Emil Erdtman

Månadens dikt: augusti 2018

Med vandringsstav mot en höjd i öknen
höga tuvor och kaktusar
händer som hjälper varandra

En grav står plundrad på toppen
gapar hjälplös mot vår tunga andning
men ger lä när vindarna sveper

Slumrar till i det sneda gruset
drar ett strå över det sträva tyget
fuktiga slingor

Bort mot en blågrå horisont
böljar gråa kullar
som din nakna hud

Månadens dikt: juni 2018

hav utan fåglar 
dag utan sol

vulkan utan berg
ö utan strand

skog utan träd
äng utan djur

lava utan färg
sten utan form

hamn utan kaj
by utan torg

bord utan duk
säng utan kudde

stig utan namn
stup utan staket

utsikt utan torn
himmel utan gräns

vind utan mål
öde utan slut



Månadens dikt: maj 2018

Himmel över ökenvägen
karavan genom taggiga ruiner

Enkelriktad stig mot bergspasset
svunna byar med ihopfallna brunnar

Vid en skyddande mur faller vi ner
under kanten ljudet av en källa

Vattnet en gåva
även åt dem som aldrig passerar

Det svämmar över och gör marken mjuk
dränker den som kommer nära


Månadens dikt: april 2018

En hård skare täcker den luftiga snön
barnen susar fram över den utan att tänka på det förtryckta livet därunder

Men uppviglaren ruvar på en plan
de uppstudsiga stjälkarna
de omstörtande maskarna
de kulturradikala blommorna ligger redo

Fräcks huggs istappen av
somnar in på den torra marken

De sista snöknölarna upplöses i intet
röda flammor spritter i de bruna fjolårslövem

I den gamla
gården lyfts innanfönstren försiktigt bort
de yttre bänds upp mot den friska vinden
damm och skräp yr
ihopknutna trasor dras isär

Skalet spricker
gnistorna alstrar liv

Månadens dikt: Mars 2018

Staden tjuter och mullrar
drar efter andan i den ljumma kvällen

Ambulanserna ilar ut och in från sjukhuset bakom kullen
kaffe i små platsmuggar

Diskoteket börjar dunka nere på 45:e avenyn
skarp rom i höga glas

Bakom det höga järnstaketet har växterna ro att resa sig höga
ljusen får fladdra i frid

Det knastrar från en svartrostig spis i hörnet
stora rotfrukter simmar i den blanka soppan

En volontär placerar varsamt tummade sånghäften på vita platsstolar
sopar iväg en och annan kackerlacka

Det är avgränsat och reglerat
men för den som nyligen sluppit ut från landets hårdaste fängelse en fristad
en mellanstation
en sluss ut mot livet
en sista chans att hugga

En illa tilltygad flock släntrar högtidligt ner från övervåningens sovkojer  
sköra vingar växer ut på grova ryggar

Den väderbitne boskapstjuven som varje natt färdades miltals över llanon
räknenissen som styrde utpressningsindustrin
uroxen som drog de tyngsta jobben
den vige spelevinken som gled över murar och tömde fickorna på den han slog armarna om
motorcykelekvilibristen som fångats av krankmaffian och begått allt vidrigare mord från sin hoj

Nu tysta i väntan
beredda

Uppbrott
det är ikväll
vändningens kan ske

När trafiken mojnat hörs bäcken i ravinen
kvällens första svala bris drar in mellan tegelpelarna
en doft sveper in
tröst—förmaning
hopp—krav

Den förste reser sig
kastar sig ut över bråddjupet

Månadens dikt: Februari 2018

CORTÁZAR

En liten avkrok i gräshavet
en enkel lärarbostad med loppor till sällskap

Stora skräniga klasser ska lära sig samhällets ordning och grund
uthärdligt med några timmar fransk litteratur på ett nybildat universitet

Tills massorna bär fram sin populist mot Casa rosada
en ny samhällets ordning och grund ska läras ut 

Pampas höga gräs skymmer sikten
flykt in i megastadens dimmiga kaféer
flykt ut över haven

Mot världens centrum för den som törstar frihet
där konsten gör vilda språng och halsbrytande litterära experiment tälja fram runt kaféborden
krokiga slängar som blir hängande i taket

Vännerna – de tillfälliga – slår tankens tärning
suspekt vodka och sladdriga pommes frites
i jazzens rytmiska stötar och vågskvalp

Stadens broar och gator blir en del av blodcirkulationen
dess vulkan av associationer och söndersmulade lockrop

Vänder ut och in på minsta tilldragelse
ser det kusliga i vardagens trivialiteter
kan även litteraturen lösas upp i sina beståndsdelar och strös som aska över tiden?

Ständigt nya dragiga kyffen hos vakande tanter
böcker och papper i en koffert med borttappad nyckel
tills exilens klocka slår