Är det religionen som styr människan eller tvärtom?

Tycker det är konstigt att så mycket kring Akilov kretsar kring frågor om hur religiös han var. Det framstår som att religion ensamt kan få människor till vilken galenskap som helst. Kanske var det all asbest han sanerade som steg honom åt huvudet… Nävars, det var förmodligen ett aktivt val han gjorde – att slå in på ondskans väg – med religion som redskap.

För mig har iofs inte mördande och lemlästade av oskyldiga barn något med religion att göra, men ok, det kan kanske finnas sådana uttryck för religion beroende på definition. Och möjligen kan det då falla in under religionen islam att kriga i kalifatets namn. Men denna våldsamma ådra inom islam är iallafall inte den stora mittfåran. Som muslim finns en uppsjö andra, mer människovänliga och livstillvända, traditioner att välja bland.

Därför tycker jag det är fel att tala om ”våldsbejakande” som ett nästan passivt accepterande av ett faktum – bejaka, tack och bock. Snarare handlar terrorism om ett våldsjagande, att på förhand ha bestämt sig för att begå brutala dåd och SEDAN vända och vrida på varje sten – förlåt vers – för att legitimera dessa. Terroristiska jihadister har gett upp sin medmänsklighet och tro på livet, de vill själva dö och i sitt självmord skada så många som möjligt. Är det religion eller inte? Akilov verkar iaf inte särdeles djupsinnig och from. Och om han tror att terrordåd FÖRHINDRAR staters engagemang mot terrorism kan han inte ha så väldigt utvecklat intellekt heller.

Visst kan de flesta dras in i sekter och listiga rekryterare kan använda ett religiöst språkbruk som dyrk för att få människor att offra sitt liv för deras nycker, men min poäng är att religionen inte är någon oemotståndlig aktör utanför människan, ingen ostoppbar kraft som ensam kan få oss att begå bestialiska handlingar mot oskyldiga människor ute på gator och torg.

Det är heller inte så att de gamla texterna besitter någon inneboende hypnotisk kraft att få oss till att göra vad som helst. Någon självskriven tolkning följer inte med nödvändighet ur texterna. De blir levande först när de läses OCH tolkas i ett möte med människors erfarenhet, livssituation och föreställningsvärld. Våra egna ambitioner vägleder omedvetet tolkningen.

Texttolkningen är en förflyttning till referensramar långt från deras ursprung. Bilder och symboler lyfts ur ett sammanhang till ett annat och får ny betydelse när paralleller dras mellan händelser i texten och nutiden. Även den mest benhårda fundamentalist som säger sig läsa rakt upp och ner som det står och slaviskt lyda varje stavelse i texten gör ett urval och sin tolkning. För också den som påstår sig följa ordalydelse till punkt och pricka tar emot texten och budskapet i en viss situation och gör en överföring av betydelser från en annan kultur i en avlägsen forntid till sin egen situation. Och även den bokstavstrogne väljer sina ställen och gör ett urval bland inte sällan motsägelsefulla budskap. Avilov drack alkohol, men vägrade fläsk. Han – precis som alla vi andra – väljer och vrakar i religionens stora fyndlåda.

Men är det inte Muhammeds utfall mot meningsmotståndare och tvivlare som triggar jihadismen? Jo, men tolknkngen är inte självklar. Även den allra klaraste order till mannarna i Medina på 620-talet att meja ner allehanda fiender uttalades i en specifik situation. Att överföra den till 2000-talets Stockholm bygger på en pervers ansträngning att kränga in sin egen våldsdyrkan i religiös dräkt för att motivera redan uttänkta illgärningar. Att omvandla forntidens ord om jihad och svärd till dynamit, drönare eller Spendrupslastbilar är egentligen en ganska skruvad exegetisk krumbukt. För övrigt är väl den vanligaste överföringen av jihad att det ska tolkas som en inre kamp och strävan att bli en bättre människa.

Men jag kan inte islam tillräckligt – även om jag plöjde koranen i min vetgiriga ungdom – så det känns ärligare att exemplifiera texttolkning med kristendomen. För även den som vill begå hemskheter kan hitta ett och annat till och med i det så kärleksstinna Nya testamentet. Himmelriket ska ryckas ner med våld och Jesus kommer minsann inte med fred utan med svärd och splittring mellan familjemedlemmar. Men att Jesus t ex snedtände på ett fikonträd så det vissnade betyder inte att vi ska gå runt och förbanna fikonbuskar. Inte ens den för många kristna tydligaste av alla gudomliga ordrar, missionsbefallningen, har varit entydigt tolkad genom historien. ”Vår egen” Martin Luther menade att den bara gällde där och då och fortsatte lugnt med sin bibelöversättning medan hans katolska kolleger for jorden runt i jakt på ofrälsta själar. Olika tolkningar görs.

Fundamentalisters bekymmer handlar mer om rätt handlingar än själva tron. Mat, kläder och åtbörder spelar större roll än tankegodset. Det betyder att det är ganska enkelt att checka av mot urkunderna. För sällan har de sedvänjor som sägs vara grundade i texterna sitt ursprung där. Det står inget i de hinduiska vedatexterna om änkebränning och inget i Koranen om några huvuddukar eller om att be fem gånger om dagen. Inte heller ges någon uppmaning till kvinnlig – eller ens manlig – omskärelse. Allt är sedvänjor som pressas in i texterna. Däremot skriver Paulus om att kvinnor bör täcka sitt (långa) hår. Fast det rådet till en specifik församling i Korint för 2000 år sedan behöver ju ingen följa idag. Och om vi nu ska kopiera någons beskrivna handlingar kan vi lika gärna följa Paulus själv, som förmodligen helt självsvåldigt bestämde vad han satte på kroppen.
Mänga tror också att religion handlar om att försöka upprepa det som de allra första i den egna religionen gjorde. Tanken finns i kristendomen, men har framför allt dammats av bland de saudiska wahhabiterna som med hjälp av oljepengar (som de fått av resten av världen) nu sprider sina läror om återgång till 600-talets ursprungliga islam. Nu väljs och vrakas ganska rejält för varken gigantiska shoppingcentra eller radarsystem fanns på den tiden. Alltså ett bra exempel på selektiv tolkning.

Men i och för sig är det inte så lätt att veta exakt hur folk levde sina liv på 600-talet. Särskilt som Saudiarabien systematiskt förstört många arkeologiska lämningar framför allt i Mecka. Viss vägledning kan bud och lagar ge. För det som förbjuds är ju ofta det som praktiserades – annars behövs inga förbud. Att Muhammed förbjuder sitt folk att komma druckna till bönen tyder snarare på ett hejdlöst supande än på att absolutismen slagit djupa rötter den ”första tiden”. För övrigt finns väl heller inga korantexter bevarade från 600-talet så att vi kan veta säkert ens vad Muhammed sa. Sedan har jag aldrig förstått varför just nybörjare ska vara förebilder. Snarare byggs väl visdom och erfarenhet på genom generationerna. Förmodligen är de kristna och muslimer som lever idag klokare än de allra första – om de byggt vidare på tidigare generationers lärdom.

Jag tror mycket väl religion – och helt oavsett ”sanningsanspråken” (om han med fikonträdet var en del av eller variant av Gud – eller om denne Gud en bit in på 600-talet tyckte det blev för mycket frihet och kärlek och lade hårdare bandage på sin mänsklighet) – kan ge tröst, sammanhållning och stimulans. Framför allt fyller kyrkor, tempel och moskéer en social funktion. Själv uppskattar jag den mänskliga igenkänning över årtusendena som finns i de gamla myterna och berättelserna. Men något facit över rätt och fel, tillåtet och förbjudet är de inte. De duger inte till att detaljreglera lagar och bestämmelser i dagens samhällen. Det går inte att tillämpa lagar från gamla Judéen, Arabien eller ens ett västgötskt 1200-tal. Rättsväsende och politik får vi tillsammans lösa med demokratiska samtal och sunt förnuft.

Det finns en etisk utveckling hos mänskligheten. Dödsstraff är avskaffat i många länder och vi tänker idag längre än till den egna familjen och klanen. Just på grund av denna evolution kan vi inte ställa samma krav på forna tiders profeter. Att t ex föreslå äktenskap för homosexuella hade varit helt obegripligt på Jesus eller Mohammeds tid. Men att Jesus umgicks med samhällets utstötta (icke-judar, prostituerade, spetälska, skattmasar – ja tänka sig) var omstörtande och satte igång en rörelse där människokärleken är principen. Den kan vägleda oss och även tona ner de mer obskyra textavsnitten i kanon.

Vad är då Koranens övergripande budskap? Vad är tendensen? Kanske ett gott och rättrådigt liv med barmhärtighet för den som gör fel. Muhammed försökte införa ordning och reda i ett klansamhälle där män hade oinskränkt makt. Från att ha fått ha hur många fruar som helst satte han taket till fyra och för första gången fick kvinnor ärva. Visserligen bara hälften, men konsten är att fortsätta på den inslagna linjen och fullfölja de påbörjade processerna. Och inte som Sverige på 1600-talet förvalta den lutherska individ- och jämlikhetsrevolutionen genom att införa en grym strafflagstiftning baserad på Gamla testamentet. Då var det vi som hetsade med heliga krig mot stackars polacker och otrogna tyskar. Det ger hopp om att positionerna inte är för alltid låsta.

Sökandet efter livets mening och grubblande över varats beskaffenhet silas genom människors situation, längtan och kamp i alla möjliga livssituationer. Men en sund och genomtänkt religion krigar inte. Den vill mänskligheten väl, den förenar och delar inte upp i vi och dem. Den lyfter värdefulla principer och sätter oss på spåret. Vi får själva jobba vidare. För det är vi människor som utövar religionen, det är vi som väljer hur vi använder och förstår den – hur vi läser, tolkar och handlar. Alla har ett ansvar att använda sitt förnuft och den Inneboende kompass (man behöver inte heta Kompass i efternamn för att ha en) som pekar ut riktningen.

Isla de la luna

ruiner på torr ö

Flickklostret på Månön

”Till Månön går inga båtar längre, där finns inget att se” fick vi veta. Det triggar en sån som mig och vi städslade en egen kapten (bild 1). På Månön ligger detta komplex (bild 2) där särskilt utvalda flickor hölls inspärrade från åtta års ålder för att lära sig fina manér och en gång i livet kanske få äran att krypa upp i den store Inkans bädd – eller ännu finare: bli offrad till Solen själv (alltså den där inkan).

Ja, visserligen den bästa utbildning en tjej kunde få i inkaimperiet, men skulle någon lyckas rymma från tempelprästinnan mamacunas hårda styre och förlora sin dyrbara oskuld till någon trånande öbo var det levande begravning som gällde – om hon inte lyckades övertyga översteprästinnan om att det var solguden själv som varit framme.

Under 40 år på 1900-talet var ön också en plats att isolera människor på – men då dömda brottslingar. Tyvärr är det fängelset förstört berättar en av de få nuvarande öbor vi stöter på. De allra flesta har lämnat den vackra men ensliga ön för – ursäkta alla boliviavänner – en av världens fulaste storstäder: El Alto. Vid de isolerade ñustornas (egentligen ”aklla”=de utvalda) gamla klosterskola fanns ingen guide att rådfråga (tänk vad många spännande berättelser det skulle gå att göra kring dessa flickor – och vilken bäring de har på vår tids ideal och hedersförtryck).

Men kanske lika bra det. På den större Solön turas öns bönder och fiskare om att guida. Eftersom grupperna ibland kommer ganska nära varandra kunde jag höra hur historierna om var Solen föddes och hur de första människorna steg ner till jorden (på en solstråle förstås) varierade lite från guide till guide.

Tanken med barfotaguiderna är fin, men jag retar mig på allt tjat om ”los incas”. Ja, till och med hus och gårdar – snart säkert även barnen – döps efter inkahärskare som Huaskar och Atahuallpa. Vet de inte att det var just här som motståndet mot inkornas slavimperium var som framgångsrikast?

De enda som lyckades bevara något av sin egen kultur och sitt språk var just aymara kring och i Titicacasjön. Vissa anser t o m att de berömda flytande vassöarna var ett sätt (för gruppen urus) att fly undan de nya härskarna. Att motståndet från just aymara på något sätt ändå accepterades har dels att göra med inkahärskarnas myter om alltings ursprung i just Titicacasjön och dels de mäktiga tempel och byggnader som redan fanns här (Tiwanaku osv).

Utan att vara expert på området tror jag – hittade inga dateringar vid ruinerna – att ”inkatemplen” redan fanns där när härarna från Cusco stävade in med sina vasskorvetter i mitten av 1400-talet. Tiden som det här området låg under inkornas välde var alltså mindre än 100 år och även om inkasamhället var ett särdeles effektivt arbetskraftsmaskineri finner jag det troligare att erövrarna anslöt till befintlig infrastruktur.

Men visst är det intressant att en så kort tidsperiod – som en parentes i historien – får ett så enormt genomslag i det allmänna medvetandet. Det symboliska i att ha anknytning till ett mäktigt imperium (för vad är några förvirrade spanjacker mot Solen själv?) spelar väl in, liksom att guider tenderar att säga det som turister vill höra…

The Mission

Ska vi bygga samhällen på makt eller på kärlek? Det är grundfrågan i en av mina favoritfilmer, The Mission från 1986.

Ja, jag har väl mossig filmsmak och är förstås känslomässigt biased – reste i området där den utspelas och inspelades senast i vintras. Älskar vyerna, skogarnas säregna symfoni och flodernas brutala dån.

Och visst romantiseras alltid på film. Jag tror inte någon jesuitpräst stannade kvar och stred tillsammans med guaraníerna frivilligt. Kampen mot portugisiska slavjägare och spanska latifundister fick de sköta själva sedan jesuitorden drivits ut från den Nya världen i mitten av 1700-talet.

Men konsten, hantverket, träsnidandet, silversmidet, instrumentbyggandet och förstås den musik som dessa frambragte – ja, den kompetens man erövrat i reduktionernas skolor vårdades ömt, liksom de heliga föremål som gömdes undan för överheten.

Inte förrän restaureringen av de gamla kyrkorna kom igång på 1980-talet avslöjades gömställena som traderats genom tio generationer. Idag blomstrar den ”indianska barockmusiken” och särskilt i Bolivia finns flera underbara kulturmiljöer att besöka.

I Argentina märkte jag hur guaranÍkulturen åtnjuter stor respekt. I den egentliga arvtagaren till jesuitmissionernas regionala organisation, republiken Paraguay, är de etniska relationerna mer komplicerade, trots att språket guaranÍ med stolthet talas av alla (!).

Ja, det är inte utan att jag tror att The Mission hjälpt till att öka medvetenheten och självinsikten kring Paranaflodens stränder. Här bjuder jag på ett par bilder från några av missionerna.

 

Torgny Segerstedt och religionen

Nu när Göteborgspressen hänger på en skör tråd tänker jag på den (år 1985) nedlagda göteborgstidningen Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning. Dess chefredaktör Torgny Segerstedt (1876 – 1945) är känd för sin kamp mot nazismen. Ur hans penna flödade både patos och grundligt genomarbetade argument. Men varifrån kom denna glöd och övertygelse?

Ja, Segerstedt var ingen vanlig murvel som från springsjas och notisjägare jobbat sig upp i tidningsbranschen. När han övertog tidningen år 1917 ”kom han närmast från” (som man säger) professorsstolen i religionshistoria vid Stockholms högskola. Vägen dit hade inte varit enkel och kampen mot maktfullkomlighet och inkrökthet satt nog präglad i honom när han bytte bana från forskning till publicistik.

Doktorsavhandlingen handlade om ”polyteismens uppkomst” och var landets första teologiska avhandling som inte tydligt tog avstamp i kristendomen. Därför underkändes den för ”bristande renlärighet” av det lutherska etablissemanget i Uppsala – även om hans handledare Nathan Söderblom heroiskt stred för den akademiska friheten.

Segerstedt erbjöds senare en tjänst i Lund, men motståndet från konservativa lärare och studenter var starkt. Stockholm låg avsides från de teologiska ”härdarna” Lund och Uppsala och blev en fristad för den lovande religionsforskaren.

Men världen behövde honom utanför de instängda seminarierummen. Hans djupa kunskap om människans väsen och genom alla strider slipade frimodighet skulle komma väl till pass under 1900-talets allra värsta tid. När ”en svensk tiger” blev han en basunstöt för demokrati och medmänsklighet. För detta fick han utstå dödshot och spottloskor på Göteborgs gator, förtalskampanjer i pressen och upprop från fina advokatföreningar.

I hans välkända akademiska värld marscherade tusentals studenter återkommande mellan 1934 och 1939 i sin protest mot ”judeimporten”. (Cirka 2 000 (!) judar hade fått asyl i Sverige undan nazismens terror.)

Som professor och chefredaktör var Torgny Segerstedt en respekterad herre (förlåt, dr) med ett burget hem, dignande av dyra antikviteter. Hans stod på god fot med landets allra förnämsta, något som började vackla när han nu så tjurskalligt hävdade att Hitler var en ”förolämpning” mot hela mänskligheten. Vännen Marcus Wallenberg försökte broderligt få honom att ligga lågt och självaste kung Gustaf V bjöd in till audiens för att vädja till honom att inte reta upp Führern. Segerstedt svarade kungen att man måste lyda sitt samvete.

Den svenska regeringen fick helt enkelt ta i med hårdhandskarna och beslöt gång på gång om konfiskeration av Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning. (I Tyskland var tidningen förstås helt förbjuden.) Glädjande nog verkar många av de poliser som beordrades ut på gatorna för att beslagta tidningar ha dragit benen efter sig.

Det fanns förstås de som stod på Segerstedts sida. Och nya allianser uppstod till exempel mellan den borgerlige redaktören och socialdemokratiska kretsar. Fackföreningsrörelsen applåderade honom och själv var han imponerad av den socialdemokratiska ungdomens allvar och nit. Han gick till Zäta Höglunds och Ivan Oljelunds försvar när dessa fängslades för ”antimilitarism” under Första världskriget.

Att socialister som Ture Nerman bekämpade nazism har väl sin ideologiska förklaring, men hur ska vi förstå varför denne avdankade religionsprofessor brann så kraftfullt mot tidens diktaturer? Varför var han beredd att riskera ställning och nätverk högt upp i societeten?

Kanske är det just hos religionsvetaren vi ska leta efter svaret… Apropå hållningen gentomet flyktingar skriver han till exempel:

”Ödet sänder ibland sina ombud för att ta ett moraliskt blodprov på en kultur och ett folk. Historien anordnar själv den världsdom som liknelsen förlägger till tidernas slut.” och: ”Händelsernas logik går fram efter de linjer som legenden låter domaren uppdraga när han skiftar vind och sol, allteftersom människorna tagit sig an eller vänt ryggen åt de nödställda.”

Det är ur gamla myter och legender han finner motiv och stoff för sina artiklar. Även om han förmodligen inte trodde att Yttersta domen skulle inträffa rent bokstavligen erbjöd berättelsen en spegel för mänskligt handlande. I religionerna fann han människans alla sidor och egenheter, styrkor och svagheter, ”höghet och förnedring”.

Religionen blottlägger det som vi i det vardagliga spelet inte låtsas finns och lockar fram ”det mest förtegna hos människorna”. Religion kan inspirera till såväl ondska som godhet, men kyrkan kritiserade Segerstedt i (läromästaren) Kierkegaards anda för inte ta sitt uppdrag på djupaste allvar och för att överlåta ”till andra att försvara de mänskliga rättigheterna”.

Ja, just de mänskliga rättigheterna – måste vi påminna oss – hade inte formulerats av något FN på Segerstedts tid. Någon Genèvekonvention för asylrätt eller ratificerad konvention om civila och politiska rättigheter fanns inte att luta sig mot. Det är istället religionen som bjuder på liknelser och urberättelser som kastar ljus över aktuella händelser och sporrar till rättfärdighet.

Genom religionsstudierna hade han också kommit fram till att människor är oerhört lika världen över. Han hävdade på sin tid att en ”vidskeplig rädsla för främmande raser och folk har bubblat upp ur själens djup”. Denna rädsla – eller ”oro” som det heter idag – för andra människor utifrån föreställda raser och folk framstod för den gamle religionsvetaren alltså som ren vidskepelse.

I Jan Troells i mitt tycke ganska tradiga (och bitvis rätt solkiga – jo vi fattar, han var bara människa) film Dom över död man (2012) antyds att Segerstedt med åren blev ateist. Jag vet inte, men kanske blev demokratin hans religion och hoten mot den och dess obevekliga slutliga seger en del av den segerstedtska frälsningshistorien. Han skriver:

”Genom seklerna och årtusendena fortgår maktens och ansvarets förskjutning från de få till de många. Slutmålet kan icke vara mer än ett: maktens och ansvarets fördelning på alla samhällsindivider.”

Torgny Segerstedt drömde om ett enad Norden (han publicerade alltid danska och norska artiklar i original) och vek inte från sin självutnämnda vaktpost så länge kriget varande. Punktligt infann han sig varje morgon på redaktionen för att slå sina slag för fred och demokrati. Tyvärr fick han aldrig uppleva krigsslutet, utan dog i påsktid 1945. De sista orden på dödsbädden var frågan: ”Är Norge fritt ännu?”

(citat från Ingrid Segerstedt-Wibergs bok om sin far)

Hälsningar Emil

Uttjatat kanske, men jag drar ett varv till (är väl ändå ingen som läser denna soldag). För det Yasri Khan lyckades med under sina 15 minutes of fame är att få oss att tänka över de så omedvetna hälsningsbeteendena.

Och i intervjun hänvisar han faktiskt inte till religion (det är andras tolkning) utan till sitt ”såsom jag är uppväxt” – alltså tradition och fostran. Själv drillades jag i fast handslag och ögonkontakt – i den mån det var möjligt i mitt fall. Det är alltså så som jag är uppväxt – och det är väl det vi lärt som barn som känns mest naturligt för oss människor.

Så långt är det inget konstigt med Khans utsaga. Sedan möter vi som vuxna nya världar och kulturer. Själv flyttade jag till Latinamerika och fick där lära mig att hälsa på olika sätt på män och kvinnor. Jag antar att liknande seder gäller i hela den katolska världen. Det är förmodligen gravt sexistiskt, men så är folk uppväxta där.

Under inlärningstiden skedde förstås mycket knasigheter. Men min skumögdhet har även senare bidragit till viss munterhet. Ibland har jag till exempel fått simulera ett snubbelsteg när jag böjt mig fram för att kindpussa en dam, men sett taggig skäggstubb torna upp sig.

Väluppfostrade flickor kör fram kinden på lämpligt avstånd, men hur många pussar som förväntas varierar geografiskt. Igår var en fransyska jag hälsade på inte nöjd förrän efter tredje pussen. Så nog vore ett upphöjande av Lex Löfven till universell regel en välbehövlig befrielse från de ständiga könsbestämningsgrubblerierna.

Men det finns även andra oskrivna regler, som till exempel när och hur ofta man hälsar. I vissa områden ska det hälsas när man möts efter en natts sömn – alltså en gång om dagen med frekventa personer. Sverige intar väl en extremposition då vi bara hälsar i hand en gång på varje person per livstid. Vid senare möten blir det kram, men det kräver att det gått en viss tid, för att det inte ska uppfattas som suspekt.

Men hälsandet sker som sagt omedvetet och jag kan faktiskt erkänna att jag när jag analyserar mig själv förmodligen oftare kramar kvinnor och oftare handskakar män. En gång kände jag mig efter ett sådant åtskiljande lätt obekväm. Men gjort är gjort, att rusa tillbaka för att flyga karln i fråga i armarna hade gjort situationen ännu mer pinsam.

Dessa osäkerheter gäller i första hand i professionella sammanhang när man representerar något mer än sig själv. Privat kan vi bete oss som vi vill, men på en konferens eller kontor tar man hänsyn till den policy som den aktuella uppdragsgivaren har. Problemet är att detta sällan är nedskrivet utan något var och en får snappa upp på egen hand och tolka. Det är till exempel först nu som Miljöpartiet formulerat sina interna regler klart och tydligt.

I Latinamerika brukar jag i professionella sammanhang inte könsmarkera utan handhälsa både kvinnor och män. På kontoret där jag jobbade i Bolivia hängde en plansch med världens mest jämställda länder. Som representant för den odiskutabla ettan hade jag förväntningar på mig att föra mig. Men intressant är att jag kunde inleda ett möte med den professionella hälsningen för att avsluta det – om det utfallit till ömsesidig belåtenhet – med den mer privata.

Och handen på hjärtat är för mig – till skillnad från för Yasri Khan – en väldigt intim hälsning. Jag minns att jag använde den gentemot den person som är det närmaste jag kommit en svärmor. Det var den mest respektfulla hälsning jag kom på. Det togs väl emot. Jag har nog viss förmåga att impa på svärmödrar. Knepigare har det varit med deras döttrar…

Ja, tack Yasri – eller snarare TV4 – för ett intressant tema!

Bagdads kalifer var en gång förebilder

På 800-talet kallades Bagdad för Fredens stad och i det stora biblioteket i Vishetens hus samlade de muslimska härskarna – kaliferna – gräddan av världens intellektuella, oavsett religion. Kristna var framstående inom medicin och farmakologi, men framförallt i det finaste av alla yrken, översättarens. Därför har vi idag den grekiska lärdomen bevarad. De arabiska motsvarigheterna till Platon och Aristoteles hette al-Kindi och al-Farabi.

Under Bagdads kalifer skapades de första sjukhusen och apoteken. En tillsynsmyndighet fanns, gråstarr opererades och terapi förekom. Flera stora encyklopedier sammanställdes, med medicinska principer som gäller än idag – till exempel att det inte gynnar hälsan att ständigt byta läkare. I Bagdad föddes kemin och astronomi skildes från astrologi. Ett observatorium byggdes i Palmyra. Att jorden var rund var känt bland stadens lysande kartografer.

Men kanske är matematiken det som indirekt betytt mest för eftervärlden. Algebra och algoritm är ju arabiska ord. Och från Indien importerades nollan, som modern ekonomi inte skulle klara sig utan. Ja, Bagdads gamla kalifer var alltså av ett helt annat slag än den mordlystna sektledare som i våra dagar gör anspråk på titeln.

Missionärernas ställning borde uppvärderas

Finns något mer hånat släkte än missionärerna? Till och med deras sexliv görs till åtlöje… Men var inte dessa enkla människor som modigt gav sig ut i världen våra första globalister?

De knöt innerliga band mellan folk och länder i en tid när stormakterna ägnade sig åt kolonisering, exploatering och folkmord. När råvaror skulle utvinnas mot billigast möjliga insats var missionärerna ofta det enda försvar utsatta folkgrupper hade.

Tvärtemot vad många tror stod de inte på en sten och hojtade om domedagen dagarna i ända utan var i regel professionella personer som byggde upp sjukhus, skolor och sociala inrättningar. Tack vare dem har vi fått nära relationer med avlägsna och okända hörn och där inte bara med höjdare, utan i de breda folklagren.

Så jag skäms inte för missionärerna. Då skäms jag mer för de affärsmän och politiker som utnyttjar det goda anseende missionärerna varit med om att bygga upp för att med tvivelaktigt lock och pock kränga svenska vapen till fattigare länder.

Kåfalla – en personlig historia

Kåfallaherrgård

Kåfalla herrgård

Eftersom min mor dog när jag var liten har jag haft stor glädje av hennes bevarade brev (som på märkliga vägar kommit i min hand, men det är en annan historia…). Några av breven är avsända från ”Kåfalla vilohem, Spannarboda”. Det var 1960 och 1961 som hon sommarjobbade på Kåfalla herrgård tillsammans med en väninna. Så här beskrivs en vanlig arbetsdag på Kåfalla år 1960:

”Vi stortrivs! Men det är ganska jobbigt, åtminstone har det varit det idag, för det är ju fredag! Kl 7 på morgonen ringer väckarklockan och då är det dags att stiga upp. Ända till halv 7 på kvällen håller vi på och dukar, diskar, städar, manglar, ja, jag vet inte allt.”

Hon skriver att personalstyrkan var på tio personer medan de pensionatsgäster de servade var 25 till antalet. Och kanske behövdes den bemanningen:

Min mamma med sin arbetskamrat

Min mor och hennes arbetskamrat Ulla klädda för arbete

”Det har varit så rörigt idag. Det är det jeden Montag. Särskilt idag. Gästerna skall flytta från rum till rum. Och så kom det 2 individer, som var tvungna att ha ett rum, som var upptaget. Syster A blev alldeles ifrån sig. U och jag blev tvungna att släpa in en säng i det rummet, och bädda och städa, fast det egentligen hade gått över arbetstiden. Så man får inte tappa huve´t precis!

Men trots allt knog och slit trivs vi genombra! I allmänhet är gästerna trevliga, men ingen regel utan undantag. En stamgäst är genompedantisk. En gång råkade (lyckades) vi lägga hennes matta en aning snett över golvet. Vips var hon ute och sa´ till oss att mattan skulle ligga rakt. Då vet man inte om man ska skratta eller gråta.”

Det framgår av andra brev att det visserligen var ledigt två timmar på eftermiddagen. Men de helt lediga dagarna var efterlängtade:

”På onsdag är det min fridag. O, vad skönt! Sova, bada, sola, virka, sova, bada, sola, virka, lata mig!”

Eller:

Tavla med två svanar

Stramaljtavlan vår mor sydde sommaren 1960.

”Förra månaden hade U och jag vår första fridag. Det var ljuvligt! Då fick vi åka bil med syster A till Lindesberg för att hämta våra cyklar, som vi hade polletterat. Det är 12 km dit. Vi passade på att handla lite då. Bl a köpte jag en stramaljtavla att sy på. Det är så kul att sy på den! Sen köpte jag mig en klänning (jättegullig tycker jag) för 19 kr på Rea. (Förut hade den kostat över 50.) Sen köpte vi saft och pepparkakor som vi käkar på kvällarna nu. Det är mums!”

fönster med utsikt över vatten

I det här fönstret satt min mamma sommaren 1960 och sjöng alla sånger hon kunde komma på.

Det framstår idylliskt. De unga flickorna satt i sitt fönster på herrgårdens översta våning och sjöng ”alla sånger vi kom på”. På Kristinadagen får min mor tårta, en gul näckros och ”en påse karameller av kokerskan”. Hon utbrister att hon: ”aldrig blivit så uppvaktad förr på min namnsdag”.

Efter arbetsdagens slut tog de ett dopp i ån och cyklade sedan ut på grusvägarna, en gång för att handla virknål och tråd i lanthandeln i Grönbo. Hon tänkte ”virka spets med hjärtan på”. Andra dagar var det bönemöte i något av de små kapellen i skogarna runt herrgården.

”Det blir en lagom cykeltur efter jobbet. Man måste ju cykla av fläsket.”

Så det var inte bara det andliga livet som drog nytta av cykelturerna i bergslagsbygden.

kåen

Den lilla sjön Kåen som mest är en vidgning av Sverkestaån

Under 1980-talet var jag själv på Kåfalla ett antal somrar, fast jag visste då inte att min mor varit där 25 år tidigare. Jag var med och mönjade den smala träbron över Sverkestaån och målade det gamla byk- och mangelhuset gult.

Ur mitt fotoalbum:

Dessförinnan genomgick jag under två somrar konfirmationsundervisning, som kallades kristendomsskola. Det blev romantiska kanotturer runt den lilla sjön och många glada dopp i det inte alltid så rena vattnet.

För mig var detta även en introduktion i ett av Sveriges frikyrkosamfund, nämligen Fribaptistsamfundet, i vars trygga famn min mor växte upp. Fribaptisterna upphörde som eget samfund 1994, men några av dess skapelser lever vidare, som det Furuboda jag tidigare skrivit om. Och så Kåfalla, som jag här vill utforska.

I somras besökte familjen Kåfalla och jag tillbringade en ensam natt i den stora herrgården. Med de nuvarande föreståndarnas tillstånd öppnades skåp och lådor med gamla böcker, tidningar och bilder.

Vy över Sverkestaån från Kåfalla herrgård

Vy över Sverkestaån från Kåfalla herrgård

Storgodset som försvann

Detalj från smedjan

Gjutform från hammarsmedjan

De första spåren dyker upp på 1500-talet. I svedjefallet vid Kåen byggdes det lilla torpet Kåfallstorp. Samma sekel hade Gustav Vasa givit fullmakt åt Markus ”Hammarsmed” (Klingenstein) att införa ”tysksmidet” i riket. De gamla hyttorna skulle ersättas av toppmoderna hammarsmedjor, där långa stångjärn kunde framställas.

Vid Kåfalla drog bruksverksamheten igång år 1593. Snart byggdes kvarn, kolmilor och sågverk. Det gamla timmerhus som kallas Röda stugan står fortfarande kvar uppe vid vägen.

hammarsmedja

Ruinen av den gamla hammarsmedjan

Bruket har ägts av fransmannen Anders Dress och när Drottning Kristina strödde förläningar till sina gunstlingen tillföll Kåfalla Dankwardt Lilliesröm (är det då det börjar kallas herrgård?). Efter att Karl XI dragit tillbaka adelsgodsen hette ägarna von Schantz och Swedenstierna, en släkt vars män stred i både Ryssland och Pommern.

Henrik Gahn

Henrik Gahn

År 1779 gifte sig en av Swedestiernorna med läkaren Henrik Gahn. Dennes far var med Linné på resorna till Öland och Gotland. Unge Henrik fick av Linné vitsord för ”synnerlig flit”. Han hade goda förutsättningar att själv bli en känd biolog, men tackade under sin tid som läkare i London nej till erbjudandet att följa med kapten Cook ut på haven. Han ville hellre tjäna sina medmänniskor som läkare hemma i Sverige.

Upptäcktsresorna gick istället inåt och Gahn blev först med vaccinationer i Sverige. Som läkare var han ”vaken för varje nytt experiment, upptäckt och förbättring”. I Stockholm jobbade Henrik Gahn på Koppympnngshuset och var med och startade Svenska läkaresällskapet. I stockholmshemmet på den då aristokratiska Västra Trädgårdsgatan umgicks han med högdjur som Sergel, Hierta och Kellgren. Han var också den som examinerade Scheele vid dennes apotekarexamen. Svenskt biografiskt lexikon skriver:

”Med själ och hjärta ägnade han sig åt sina patienter, och i svårare fall försakade han för dem både egna resurser och bekvämlighet. Han präglades dessutom av en levande ansvarskänsla och av ett inträngande, vaket intellekt, dock mindre inriktat på forskning och författarskap än på praktiska tillämpningar inom främst läkarvården och därnäst järnhanteringen.”

År 1803 flyttade nämligen Gahn till hustruns Kåfalla och blev bergsman och invald i Jernkontoret. Herrgårdslivet verkar ha varit  för obduktionsprotokollet beskriver en ”abnorm fettsamling i underliv och bröstkorg”.

Sonen tog över och som mest kom Kåfalla att omfatta 10 000 tunnland och täckte alltså en stor del av nordvästra Västmanland. Här bedrevs förutom flera järnbruk även skogs- och jordbruk. På 1800-talet satt ägaren Henrik Pontus Wolter Gahn i riksdagens borgarstånd för Kopparbergs län (!).

Först 1869 drogs en väg till Lindesberg och 1901 kom Krylbobanan med Spannarboda station 6 km bort. Ändå skulle det gå snabbt utför för Kåfalla på grund av nedgången i järnbruksbranschen. 1910 tvingades familjen Gahn sälja egendomen efter att gårdens siste Henrik Gahn hastigt avlidit.

Kanske hade denne militärkapten förbyggt sig och dragit på sig skulder. På herrgården står nämligen årtalet 1907 och på ett foto i en av salarna skildras en gårdsfest från 1905. På fotot syns den ursprungliga huvudbyggnaden från 1600-talet utan de stora sidoflyglar som alltså invigdes 1907. Barbro Wennberg skriver i en minnesskrift att utbygget gick loss på 80 000 kr.

Mönster av Märtha Gahn

Mönster av Märtha Gahn

Textilkonstnären Märtha Gahn

Vid förlusten av sin far och sitt barndomshem var dottern Märtha Gahn 19 år. Hon hade fostrats av en guvernant hemma på herrgården, där för övrigt sex pigor krävdes för att  hålla hushållet på fötter. Men nu var pigorna borta och den unga Märtha både fader- och hemlös. Hon nödgades ge sig ut i samhället för att tjäna sitt levebröd. Men kanske tackade hon före sin död 1973 ödet för denna puff ut i verkligheten.

Märtha Gahn blev nämligen en av 1900-talets stora svenska textilkonstnärer. Med sig i bagaget från barndomen hade hon en gedigen textiltradition. Så här beskrivs Kåfalla i en folder inför att Lindesbergs museum – som lär ha ett särskilt Kåfallarum – år 2005 arrangerade en Kåfallautställning:

”Ett vackert borgerligt hem av den tiden, ombonat och stilfullt utsmyckat. Textilierna i hemmet var till stor del vävda och broderade av familjens kvinnor och tjänstefolk. Brodera, väva och sy var en självklar sysselsättning på Kåfalla.”

kormatta

En av Märtha Gahns kormattor. Denna i Stora Skedvi kyrka, skänkt av ”socknens kvinnliga ungdom” 1922.

Märtha Gahn började på Högre konstindustriella skolan i Stockholm och startade efter utbildningen Ateljé Handtryck. Hon blev sedermera konstnärlig ledare för Svensk hemslöjd. Wikipedia säger att hon ”på grundval av äldre allmogetraditioner tog fram mönster och utvecklade tekniker för att bygga upp en modern, lönsam textilproduktion”.

Märtha Gahn ställde ut i Paris, London och Amsterdam och är representerad på Nationalmuseum och Röhska museet i Göteborg. Hennes främsta insats skedde inom kyrklig textilkonst. Många av landets mässhakar och kormattor har Märtha Gahn designat.

sandin

Alfred Sandin

En framsynt donation

Åren efter 1910 ägdes Kåfalla av en köpman i Lindesberg, som enligt Barbro Wennberg köpt i spekulationssyfte. Dessa drömmar krossades väl slutgiltigt vid börskraschen 1929.

Den hösten liftade fribaptisterna Karl H Klingberg och Alfred Sandin upp mot Dalarna för att måla om ett bönehus. Det berättas för mig att bilen de åkte med svängde in för ett ärende på den ståtliga herrgården Kåfalla. Till sin förvåning såg Sandin en Till salu-skylt på gården. Han hade kommit hem från USA och ville tillbringa ålderdomen i Sverige. Förmodligen hade han gjort sig en hacka i i Amerika för han slår till och köper Kåfalla.

Sandin donerar direkt hela egendomen till Fribaptistsamfundet för i syfta att skapa ett hem ”för omvårdnad av äldre trossyskon”. Det kan ju låta mossigt idag, men var 1929 en framsynt tanke. Några värdiga åldringsboenden hade ännu inte byggts och som det står i tidningen Upplysningens: ”för många äldre var tanken på vad som väntade dem på ålderdomshem och fattigstugor både skrämmande och dyster”. Fribaptistsamfundet ville skapa något gladare, värdigare och meningsfullare för sina äldre medlemmar.

 August Peterson

August Peterson

I en minnesskrift från 1970 skriver August Peterson om den kalla novemberdag 1929 då predikanterna Karl H Klingberg och Eric Wadenborg, sångförfattaren Joel Fridén och Nygårds Kerstin Jonsson satt runt den öppna spisen i herrgården. Runt en puttrande kaffeburk så fyra stomatolglas. Närmare än så kommer inte de gamla fribaptisterna en skål för att inviga arbetet på Kåfalla.

Frikyrkorörelsen brukar utmålas som inskränkt och sträng. Den bilden stämmer också, men skymmer ofta det faktum att frikyrkorna var vår första demokratiskola. Innan majoriteten hade rösträtt gav dessa små föreningar vanliga människor ordets makt. Men det var också en oppositions- och frihetsrörelse. Motståndet man mötte var kompakt och tvingade många att fly landet. Reaktionen kunde som i fribaptisternas fall vara att bygga upp strukturer för att värna medlemmarnas välfärd, men på så sätt bidrog de även till uppbyggandet av det moderna Sveriges.

Andra samfund satsade i denna anda på egna folkhögskolor, men inom Fribaptistsamfundet fanns inget utbildningscentrum. Församlingarna hade inga fasta pastorer utan resepredikanter reste från plats till plats, ofta en äldre med en yngre lärling. Synen på utbildning verkar utanför själva teologin har varit positiv. Min mamma funderar i sina brev på om hon ska utbilda sig till lärare eller sjuksköterska. Rejäla val, men att skaffa ett yrke och bidra i samhället var självklart.

Gestalterna kring kaffebrasan på Kåfalla kom från platser som Midskog, Anten, Bispberg och Boda. Jag nämner det inte bara för de vackra namnens skull utan också för att peka på den bas som frikyrkorna denna tid hade på landsbygden. I Stockholm fanns visserligen en församlingslokal på Torsgatan 42. (För några år sedan hörde jag mig för i porten men ingen av de boende kände till husets historia).

Röda stugan med Parkvillan

Röda stugan med Parkvillan

Iordningställandets glädje

Syftet med Kåfalla blev enligt ett dokument tvåfaldigt: att skapa dels ”en tillflyktsort för samfundets äldre medlemmar, som inte längre kunde klara sig på egen hand och som ville tillbringa sin sista tid i gemenskap med trossyskon i en kristen miljö” och dels ett ”vilohem och pensionat där människor av alla åldrar och kategorier skulle kunna få vila och avkoppling i en rogivande miljö”.

Men först måste den nedgångna herrgården rustas. Många skickliga hantverkare verkar också ha funnits i samfundet. Dessa tillkallades vintern 1929-30 för att rusta upp herrgården och bland annat dela av salarna i mindre enkelrum. I minnesskriften står:

”Snickare, murare, rörmokare, elektriker, målare och grovjobbare fick ett intensivt arbete och det mesta gjordes frivilligt. Arbetsdagen blev 15-18 timmar men arbetsglädjen var stor. Vänner runtom i landet skänkte medel, möbler och husgeråd.”

Som bekant finns den största glädjen i uppbyggandets skede. August Pettersson skriver:

”Den anda av glädje, humor och gemenskap som föddes och höll oss samman under iordningställandets möda har vilat kvar över Kåfalla”

I högtidligare artiklar i Upplysningens vän liknas arbetet vid byggandet av Salomos tempel. Och högtidlig blir invigningen som sker redan midsommarafton 1930. 400 gäster dyker upp och i en skål på bordet inflöt hela 250 kronor för framtida bruk.

Kåfallaprojektet var så anmärkningsvärd i det lilla samfundets liv att husorganet Upplysningens vän tummade på sin skepsis mot bilder och publicerade ett svartvitt foto av herrgården. Följande står vid bilden:

tidningssida 1930

En sensationell bildpublicering i Upplysningens Vän

”Ehuru vi ha såsom regel att ej införa bilder i vår tidning, vare sig av personer eller platser, så nödgas vi denna gång göra ett undantag med Red. Tillåtelse, ty vi intressera oss för att alla våra vänner måtte få en liten föreställning om vårt blivande vilohem, som är beläget på en särskilt naturskön plats, vilket synes av ovanstående bild” (Upplysningens vän januari 1930).

(Som en kuriositet brukar nämnas att fribaptisterna höll på det gammaltestamentliga bildförbudet. Visserligen vägrade grundaren att låta sig fotograferas, men min mormors lärare i ”vardagsskolan” (till skillnad från söndagsskolan) var fotograf till yrket.)

Gammalt kvarnhjul?

Gammalt kvarnhjul?

Lindesberg centralt i samfundet

Sida ur Nils Peter Truedssons biografi över Helge Åkeson

Sida ur Nils Peter Truedssons biografi över Helge Åkeson

Vilohemmet låg nära ett tidigare centrum för Fribaptistsamfundet, nämligen den lilla bergslagsstaden Lindesberg. Kåfalla skulle också komma att fungera som en ”utpost” till församlingen i Lindesberg. Därför kan en utvikning vara på sin plats. Helge Åkeson, som på oklara grunder uteslutits ur Baptistsamfundet år 1872 och något ofrivilligt blivit samfundsledare, hade 1880 besökt Lindesberg och grundat en församling.

Den första tiden samlades medlemmarna inne på järnhandlare Olle Erikssons tomt. Han var även ansvarig utgivare för samfundstidningen Upplysningens vän och ansvarade för bokförlaget, där den stora succén var Åkesons egen ord-för-ord-översättning av Bibeln. Den bibelintresserade (minst sagt) Åkeson behärskade både grekiska och hebreiska och slutförde bibelöversättningen strax före hans död år 1904. 1906 stod fribaptistkapellet i Lindesberg klart. Det användes fram till 1985 då det överläts till att användas av stadens alla församlingar.

Karl H Klingberg

Karl H Klingberg

När Kåfalla donerades till samfundet var Karl H Klingberg föreståndare i Lindesbergsförsamlingen. Han blev ordförande i föreningen Solhem som bildades för att driva Kåfalla. Avgifter betalades efter förmåga och en av föreningens uppgifter blev att hitta finansieringskällor. Ett sätt var att få igång pensionatsverksamheten för mer tillfälliga sommargäster. Upplysningens vän kommenterar: ”för de gamla har gästerna inneburit liv och rörelse och det har blivit en välgörande generationsblandning”.

Och ännu mer generationsblandning skulle det bli. År 1939 startade Rune Sollin och August Peterson ungdomsläger på Kåfalla. Visst höjdes röster om att ungdomarna kanske skulle störa de äldre med sitt tjo och tjim, men generationerna verkar ha samsats väl. Den gamla ladan gjordes om till logement. Där sov barnen på höbolster och fick försöka bända upp den tunga lagårdsdörren om de skulle ut och kissa på natten.

1958 rustades herrgårdens gamla mangel- och bykhus upp till en ungdomsgård med lite mer bekvämligheter. Men reglerna var som i den övriga frikyrkorörelsen strikta. Fotboll var till exempel inget som tilläts, däremot handboll. Själv minns jag att vi på 80-talet spelade volleyboll bakom Parkvillan. Det kristna låg kanske i att en som jag – som bara såg någon meter framför mig och med noll avståndsbedömning – fick vara med.

Uppslag ur jubileumsskrift från 1970 med två kvinnor på Kåfalla. Nygårds Kersin med sin "pondus" och den asketiska missionären Bull.

Uppslag ur jubileumsskrift från 1970. Föreståndarinnan i folkdräkt och den asketiska missionären.

Kvinnor tar plats

I en byrå hittar jag den gamla liggaren med inskrivna boende på vilohemmet. I prydliga kolumner står inflyttnings- och sedan dödsdatum. Dopdatum finns med i god baptistisk anda. En av de första inskrivna är Alfred Sandin som gifte sig något år senare och intog – med donators rätt – en våning i den vita Parkvillan på andra sidan ån.

En annan är Amy Bull som skrivs in 1934 och i en kolumn längre bort dör 1957. Under denna långa tid hann hon bedriva undervisning i bland annat engelska för samfundets blivande missionärer. Denna lärarinna kom enligt föreståndarinnans notering från ett ”bättre hem” och hade rest som missionär till Sydafrika redan 1892 och även hjälpt Åkeson med bibelöversättningen. Kåfalla blev ett viktigt alternativ för dessa hemvändande missionärer som efter decennier i fält hade liten chans att klara sig ekonomisk på ålderns höst. Många var ensamstående utan barn, de flesta kvinnor.

Kåfalla har över huvud taget präglats av fler starka och driftiga kvinnor. De första 26 åren regerade Nygårds Kerstin som föreståndarinna – en dalkulla som på bilderna (togs de bara på högtidsdagar?) ståtar i sin Bodadräkt. Fribaptisternas historiograf Eric Hansson kallar henne för ”utpräglad personlighet”.

Farbror Erik 1960

Farbror Erik 1960

Nygårds Kerstin tecknar i jubileumsskriften från 1970 några av de boendes porträtt. Det ger en fin inblick i Kåfallalivet och föreståndarinnans egna värderingar. Bland annat tecknar hon Erik Halvarssons minne. Han kom i 40-årsåldern ångestriden och skör till Kåfalla där han sedan stannade livet ut. Hans stora intressen var fåglar, stjärnor, blommor. Han fotograferade och samlade på naturens konstverk. Det intressanta är att Erik i en tid av stora mentalsjukhus fick en plats och en uppgift på denna undanskymda herrgård i Bergslagen. Av Nygårds-Kerstins vittnesbörd att döma tillfrisknande han i gemenskapen på Kåfalla.

Även Nygårds Kerstins efterträdare gotländskan Alice Kanetoft har pekat på att de gamla hade uppgifter att fylla. En döende dam ska på sitt yttersta mest av allt ha bekymrat sig över hur Kåfalla nu skulle klara sig utan henne. Sommaren 2015 får jag tag på henne via telefon, över 90 år gammal. Och hon minns mycket väl min mamma som sommarjobbade för 55 år sedan. Hon berättar för mig om de långa inköpsresorna in till Lindesberg under snöiga vintrar. Den årstiden fick man gå upp tidigt för att hämta in ved till pannan som bara höll värmen en bit in på natten. När centrala värmeledningar drogs in på 60-talet togs det emot med stor tacksamhet av de äldre.

Vällingklockan

Vällingklockan

Livet på Kåfalla

Varmt var även det andliga livet på Kåfalla den här tiden. Föreståndarna i Lindesbergsförsamlingen fungerade som kaplaner och höll morgonböner, jul- och nyårssamling i det lilla kapell som byggts i backen ovanför den gamla smedjan. Ofta medverkade ”samfundets bästa sångkör”, ledd av skofabrikör Sjökvist. 1986 stod ett nytt kapell klart, men jag ”konfirmerades” i det gamla. Senare kom även ladan att göras om till sommarkyrka, under 90-talet med vissa kopplingar till trosrörelsen.

Men här skriver jag om en tidigare epok. En av kaplanerna var då Albert Vaim som 1944 kommit som flykting från estniska Dagö. En annan var Rudolf Linderius som efter grundligt bibelstudium på 50-talet konverterat till fribaptismen på grund av synen på eviga straff. Fribaptisterna hyste nämligen tron att Gud en gång ska bli allt i alla. Om sitt möte med Kåfalla skriver motalasonen Linderius:

”Jag minns det intryck som en matsal gjorde på en som aldrig besökt en herrgård. David Jettes målningar och tavlor, Nygårds Kerstins pondus och det goda matbordet imponerade.”

Detalj ur målning i matsalen

Detalj ur målning i matsalen

Ja, målningarna i matsalen verkar ha haft inverkan på många besökare. David Jette var kusin till Karl H Klingberg och fick 1937 mot avskrivning av sina skulder stänga in sig i matsalen för att måla sina naturromantiska och stämningsfulla fresker.

Enligt Medicinalstyrelsens bestämmelse fick man bara ha åtta mer vårdkrävande äldre på privata boenden. Reglerna skulle under folkhemsåren bli allt krångligare, men samtidigt blev förutsättningarna bättre för att bo kvar i hemkommunerna. På 1970-talet förändrades därför verksamheten på Kåfalla mot mer av konferensanläggning och fortbildningscentrum. Varje år i november hölls till exempel en ekumenisk ”systravecka” för kvinnor i flera olika samfund.

Även 2015 handlar verksamheten om stöd till kvinnor. Föreståndarna heter sedan 2011 Maria och Dennis Hjalmarsson. De var ungdomsledare på de där konfirmationslägren och kan nu blicka tillbaka på 85 år av andlig och social verksamhet på Kåfalla, även om herrgården nu drivs av en fristående stiftelse med Evangeliska frikyrkan som huvudman.

Hallen med långbänk och kakelugn

Hallen med långbänk och kakelugn

Återblick

I sommarnatten vandrar jag genom herrgårdens 1600-salar och tänker på min mors, min egen och Kåfallas historia. I en stor vitmålad byrå ligger prydliga travar av virkade och broderade dukar och kläder. På Lindesbergs museum inkapslas den gamla textila traditionen på Kåfalla och här i byrån trängs en uppdämd skaparkraft. Här satt de under långa dragiga vinterkvällar med sina virknålar – precis som en gång min mor gjorde uppe i sitt ensliga vindsrum.

Jag hittar också ett tackkort från 2013, skrivet av en person med efternamnet Gahn. Där står att det är en ”tröst att några miljöer kunnat bevaras och leva kvar. Vi är tacksamma att Kåfalla fortsatt i goda händer och att man där kan höra nya röster sjunga”. Men – och så kommer det nostalgiska tillägget – visst är det ”svårmodigt att tänka på att bruksnäringen är borta ur landet”.

 

Öppet fönster mot herrgårdsparken

Öppet fönster mot herrgårdsparken

Text&bild: Emil Erdtman

Tack till Ulla Ericsson för titt i ditt fotoalbum och till Dennis Hjalmarsson för titt i byrålådorna!

Hur formas våra värderingar?

Formas våra värderingar i barndomen? Är det då vi lär oss empati och medkänsla? Isåfall får väl kommunismen inga höga betyg – den lära som dagens östeuropeiska och ryska politiker en gång fostrades i. Själv gick jag i söndagsskola som barn. Det märks väl här på mina idealistiskt blåögda och godtrogna inlägg. För även om det mesta av metafysiken rämnat så grundlades en människosyn där.

Där i kapellets dragiga uthus växte jag till världsmedborgare och fick ett livslångt vaccin mot nationalism och föreställningen att gränslinjer påhittade i något forntida krig skulle skilja oss människor åt. Förutom det gamla Palestina blev Mali, Zambia och Centralafrikanska republiken verkliga platser. Jag minns att vi hade ett fadderbarn i Pakistan som vi varje vecka skänkte en slant, men framförallt fick vi följa ett annat barns uppväxt i en annan del av världen.

Nu vågar väl inte ens museer visa nickedockan och sången ”röd och gul och vit och svart, gör det samma har han sagt” känns inte så rumsren, men bakom de koloniala undertonerna låg den uråldriga grundprincipen att mänsklig samvaro bygger på att försätta sig i andras ställe.

Så hur sker denna inlärning idag när kristendom – för att inte tala om kommunism – är på dekis? Försjunken i sådana grubblerier på tunnelbanan hör jag två småtjejer – ettriga små besserwisserskor, men de stakar sig igenom en tidningsartikel och stapplar sakta fram genom ord som kvotflyktingar, yttrandefrihet och integration. Det var rörande och jag gladdes åt att medierna för ögonblicket fokuserar på det positiva, på det som stärker och förenar oss – åtminstone den överväldigande majoriteten av oss.

Furuboda

Påsk betyder konst i östra Skåne. Därför ställde jag i påskas ut några av mina målningar på Furuboda. Vad är då Furuboda? ”Är inte det frikyrkligt?” undrade en vän med skepsis i blicken. Svaret tarvar sin utläggning:

I slutet av 1800-talet stod i varje vägkrök ett missionshus. Där samlades människor till sång och bön, inte sällan för att fly en trång jämmerdal. Men det som ofta glöms bort i historieskrivningen är frikyrkorörelsens samhällsbyggande roll. De fria församlingarna var de första demokratiska föreningarna i Sverige. Inte sällan stod de sida vid sida med arbetar- och nykterhetsrörelse för att skapa ett mer rättvist och jämlikt samhälle.

Furuboda missionshus (2015)

Furuboda missionshus (2015)

I ett nybyggarområde söder om byn Yngsjö vid träskmarkerna utanför Åhus restes just ett sådant missionshus på 1870-talet. Det planerades till och med för en egen kyrkogård – i det fall den statliga kyrkan skulle förvägra avfällingarna från den lutherska läran en plats i vigd jord.

Vid den här tiden uteslöts den språkbegåvade predikanten och bibelöversättaren Helge Åkeson ur Baptistsamfundet. Kring honom växte istället det lilla Fribaptistsamfundet upp, som mest med cirka tre tusen medlemmar och spridning i främst Skåne, Dalarna, Västergötland och på Gotland.

Nybyggarområdet i Yngsjö hette Furuboda och vägen dit var fram till mitten av 1900-talet bara ett par hjulspår i leran. Missionshuset var centralpunkt i området. Och precis som socknarna hade sina fattigstugor samlades medellösa människor kring Furuboda missionshus. Men odlades en annan människosyn här?

Flera av de inhysta bakom kapellet hade olika funktionsnedsättningar och var övergivna av sina familjer. ”Blinda Anna” har kallats Helge Åkesons kassör på grund av sitt ordningssinne och handlag med pengar.

För kvinnor var missionärsrollen en av de få karriärvägarna och även om Anna inte kom så långt ska hon enligt den fribaptistiska mytologin ha lagt grunden till missionen genom att offra en första slant.

Ernst Skoog (1920-2010) växte upp i denna anda bland församlingens enkla fiskare, lantarbetare och tjänstefolk. Men han var också en del av en framväxande modernitet. Under 1900-talet uppstod ett glapp mellan barndom och vuxenliv: ungdomen.

De äldre i församlingen såg med skepsis på särskilda aktiviteter för ungdomar, men Ernst drog igång sommarläger och andra ungdomsaktiviteter, även i samarbete med dåvarande Åhus kommun. Men det lilla kapellet var snart för trångt för de tillresande ungdomsskarorna och en dröm föddes om att bygga en egen lägergård på andra sidan vägen.

På dessa sandiga ängar ner mot Hanöbukten hade Ernsts farbror haft sina kor på bete, men nu ville Lantbruksnämnden i Kristianstad sälja av den obrukbara marken. Så ungdomsledaren gav sig iväg till ett av sina lyckade möten med makten. Memoarboken Det var så det började handlar om många sådana möten med ”fina herrar”, inte sällan barska i tonen.

Säkert kände den enkle målaren från Furuboda av mindervärdeskänslor, men lyckades omvandla nervositeten till charm och rättframhet. Hans ädla motiv gick säkert inte att ta miste på. Så från detta första möte kom Ernst ut med nio tunnland för 2.500 kronor (idag betingar nog dessa ljuvliga strandängar lite mer…).

Men att bygga en ungdomsgård kostade mer än så och därför vände sig den nybildade föreningen till Arvsfonden. En Göta Rosén lät hälsa från Socialstyrelsen att om bara hon och Ossian Larnstedt är överens så togs pengar ur fonden (processen har blivit lite mer invecklad sen dess…). För första gången i sitt liv reser Ernst upp till kungliga huvudstaden och kommer hem med en arvsfondscheck på 50.000 kr. 

Så håller det på. Den födde lobbyisten förstår blixtsnabbt att utnyttja situationen när han ramlar in på Arbetsmarknadsstyrelsens fikarast. Önos sponsrar med saft och sylt och Facit skickar efter att Ernst knackat på fel fabriksdörr i Åtvidaberg en skrivmaskin som han använder för räkenskaper och dokumentation.

Ernst drar senare i karriären in miljonbelopp på sina tv-gudstjänster och charmar självaste drottningen. Men viktigare tror jag det är att det i hans förhållningssätt fanns en öppenhet för det oväntade. Kanske var det vanligare i tidens religiositet att inte styra och detaljplanera alltför mycket utan ställa sig öppen inför det högre makter hade i beredskap.

Det stora exemplet på detta kommer här: En av Ernsts vänner hade gjort ritningarna till gården, som visade sig sakna både trappor och trösklar. Av en tillfällighet upptäcktes detta av personer som använde rullstol och 1964 startades ett första sommarläger för handikappade – som var den nya termen då.

För den trosvisse Ernst var detta en fingervisning från ovan och snart var han ute på vanföreanstalter och kronikerhem för att värva kursdeltagare. Många bodde även isolerade i sina föräldrahem och Ernst drar sig inte för att tala om fängelseliknande förhållanden och grips av bristen på personlig service.

Men det största behov han ser är utbildning, eftersom många med medfödda funktionsnedsättningar aldrig gått i någon skola. Från 1967 startar därför ett samarbete med Önnestads folkhögskola – Sveriges äldsta från 1868.

Sedermera blir Furuboda egen folkhögskola med stark funktionshinderprofil. (När Ernst besöker Skolöverstyrelsen för att utverka sitt folkhögskoletillstånd är det Gösta Vestlund som tar emot – still going strong 2015, 102 år ung.)

Den fromme Ernst har som livsprincip att betjäna sina medmänniskor med medmänsklighet och värme enligt Jesu lära. Resultatet är inte en undangömd privatreligiositet men inte heller en sötsliskig medömkan utan ett praktiskt stöd utifrån individens behov – på ett intressant sätt likt senare tiders personliga assistans.

Medhjälparna på kurser och läger hade ingen vårdutbildning (förutom min mamma som jobbade som sjuksköterska den första kursen) men var ändå radikalt professionella genom att fråga de verkliga experterna om vad de behöver och önskar.

Ernst berättar till exempel om den unge predikanten som efter varje måltid ödmjukt får lägga in prillan under den snusande mannens läpp. Visst gläder det ett föreståndarhjärta när en yngling efter en termin på Furuboda slutat svära och dra fula historier, men i Ernst Skoogs tolkning av kristendomen dominerar respekten för individens egen vilja och behov.

Flera som kom med taggarna ut till den frikyrkliga skolan förvånas över att inte tvingas in i en religiös fålla. Det står var och en fritt att åka in till Kristianstad på kvällarna och slå runt, meddelar Ernst. Fast ställd inför de alternativen skulle man kanske hellre stanna i suset av tallarna på Furuboda…

IMG_6070

Sanddyner vid Furuboda

Eller så har detta med min personliga historia att göra. Flera barnasomrar åkte vi till läger i Furuboda. Det var så långt vi kom, för någon utlandssemester var det aldrig tal om. Däremot bjöd det brusande havet, de mjuka sanddynerna och torra hedarna ett nog så exotiskt och spännande landskap – fullpepprat med små runda harlortar som jag minns det.

Jag har också förstått av brev som min sedan länge avlidna mor skrivit att hon var med från allra första början. Åtminstone skriver hon om en ungdomsledarkurs på Furuboda hösten 1961. Och vem vet om hon inte var med vid den historiska invigningen av ungdomsgården andra advent 1960…

Det gamla Fribaptistsamfundet är nu upplöst och fusionerat, men kvar står Furuboda – med arbetsrehabiliterande verksamhet i Kristianstad, närmare 400 personliga assistenter i assistansbolaget och nytänkande forskning om allt från dataspel för unga med funktionsnedsättning till religionsdialog om funktionshinder.

Och innan Ernst gick bort fick han sig en sista seger. Av de gamla hjulspåren hade blivit en fin landsväg och 2009 beslöt Skånetrafiken att dra en busslinje med ändhållplats strax utanför skolan. Nu kan alla och envar ta Furuboda-bussen från Kristianstad station för att begrunda detta arv som social innovationskonst, folkrörelsedemokrati och praktisk medmänsklighet gett oss.

Svenskt engagemang för armenierna 1915

Flyktingbarn tittar in i kameran 1915

Bild från 1915 i Göran Gunners bok

Idag är det hundra år sedan folkmordet på över en miljon armenier accelererade på ett fruktansvärt sätt i det osmanska väldet. Detta var innan staten Turkiet bildades och ingen nu levande bär skulden. De ”ungturkiska” ledare som redan 1919 (i sin frånvaro) dömdes för ”brott mot mänskligheten” är varken unga eller levande längre. Men denna minnesdag är ändå oerhört viktig för hela mänskligheten.

Kristian Gerner och Klas-Göran Karlsson kallar (i Folkmordens historia) händelserna i det osmanska riket för ”arketypen” för 1900-talets folkmord. Till skillnad från tidigare utrotningskrig var detta planerat av en stat och riktade sig mot en kategori av landets egna medborgare.

Men redan åren 1894 till 1896 genomfördes på sultanens order massakrer på tusentals armenier. På den svenska beskickningen gömde Charles Fredholm några förföljda och en författare med det svårgooglade namnet Maria Arnholm (som förra jämställdhetsministern) reste i området. Hon använde i en bok från 1907 ordet ”folkmord”.

Ungturkarna störtade 1908 sultanen och upphävde det gamla milletsystemet som gav skyddsstatus åt kristna och judiska minoriteter. Turkisk nationalism blev statsideologi och under Första världskriget sågs armenier och andra kristna minoriteter (greker, assyrier, syriander, kaldéer osv) som kollaboratörer till Ryssland eller England.

Sverige höll sig neutralt men var vid den här tiden ett av Europas fattigaste länder. Skaror emigrerade till Amerika och särskilt under 1917 rådde hungersnöd.

Ändå var engagemanget för armenierna stort. I Göran Gunners bok Folkmordet på armenier sett med svenska ögon citeras en lång rad vittnen och rapportörer.

Informationsöverföringen tog visserligen längre tid än idag men det fanns en mångfald av medier för den intresserade. I maj 1915 skrev till exempel Missionsförbundets dagstidning Svenska Morgonbladet om ”Fruktansvärda massakrer i Armenien”. ”En nation massakrerad” löd en rubrik i Göteborgs Handels- och Sjöfarts Tidning.

Ambassadör Cossva Anckarsvärd skickade hem rapporter som nådde utrikesminister Knut Wallenberg (han med Alice och stiftelsen) inom en vecka. Målet för den osmanska politiken beskrevs som ”den armeniska nationens utrotande”.

Som militärattaché i Konstantinopel (dagens Istanbul) var Einar af Wirsén nödgad att hålla lägre profil, men i hans memoarer heter kapitlet om armenierna ”Mordet på en nation”. En av hans tyska kolleger hade viskat att ”armeniermassakrerna äro världshistoriens största bestialitet.” Detta är intressant eftersom ungturkarnas band till dåtidens Tyskland var starka. Många av ledarna hade utbildats av tysk militär och i Berlin fick de en fristad efter 1918. Det ska påpekas att dagens Tyskland är det land i världen som bäst arbetar med att öppna upp och bearbeta sin egen historia.

Vi kan också stärkas av att det alltid har funnits människor som protesterar. En tysk missionär lyckades få audiens hos krigsminister Enver Pascha, dock utan resultat. Och enligt Ben Kiernans bok Blod och jord vägrade guvernörerna i Ankara och Aleppo att lyda order från Konstantinopel.

I Sverige verkar frikyrkorna haft medkänsla med ett förtryckt kristet folk. Men även författare som Natanael Beskow och Karl Gustav Ossiannilsson tog ställning. Katoliken och socialisten Marika Stiernstedt höll ett två timmar långt föredrag om armenierna på ett möte där även Stockholms borgmästare Carl Lindhagen vädjade till riksdag och regering att agera.

1800 personer betalade inträde på 25 öre till mötet som även bjöd på sång av Stockholms arbetarsångkör. Men att uttala sig var då som nu inte okontroversiellt. Före mötet ringde regeringen upp Stiernstedt och bad henne hålla sig neutral. Polisen stod utmed väggarna i hörsalen.

År 2010 röstade Riksdagen för att det som skedde 1915 var ”folkmord”. Det ljuder som ett viktigt – men långsamt – eko av Hjalmar Brantings tal i mars 1917. Han var då en av de första europeiska politiker som talade om ”ett organiserat och systematiskt folkmord”.

Det fanns förstås de som inte höll med eller som valde att se ur andra perspektiv. 1916 reser upptäcktsresande Sven Hedin med tåg från Aleppo till Bagdad. Vid stationerna ritar han skickligt av armeniska flyktingar och skänker storsint bröd och slantar. Men Hedin var god vän med de ungturkiska ledarna och trodde inte på några grymheter eftersom det ”stred mot osmanernas natur”. Hans siffra för dödade armenier slutade trots detta på 350 000.

Hedin adlades men desto ädlare var sådana som Alma Johansson. Hon verkade 1915 som barnmorska och sjuksköterska bland föräldralösa armeniska barn. De sista 20 åren av sitt liv ägnade hon åt armeniska flyktingar i bland annat Grekland.

För historieskrivningen har denna svenska missionär blivit ett viktigt ögonvittne. I staden Mush där hon bodde hade guvernören redan 1914 öppet kungjort att utrotningskrig planerades. Johanssons brev till Sverige var kodade med bibelord för att ta sig genom censuren. Till exempel ska ”Jer 5:30” utläsas: ”Fasansfulla och skrämmande ting sker i landet.”

Idag finns ett monument över Alma Johansson i Jerevan och varje år vallfärdar svenska armenier till hennes grav på Skogskyrkogården.

Och visst är det viktigt att minnas. När Hitler 1939 proklamerade sin folkmordspolitik yttrade han i ett tal: ”vem minns idag armenierna?”

Idag är det många som gör det. Fast vi får inte förtränga att i de öknar där armenierna svalt ihjäl pågår nu liknande grymheter. Där behövs nu som då en internationell närvaro som kan vittna och rapportera. Och här hemma en allmänhet som bryr sig och kan identifiera sig med människor i nöd.

Bok: Osten och maskarna av Carlo Ginzburg

Mjölnaren Menocchio från bergsbyn Friuli tänkte på sitt eget sätt. Han trodde världen var som en ost där änglar och människor framträdde likt maskarna i osten.

Gud hade nog inte skapat världen ur intet, utan var själv ett med luften, jorden, vattnet och elden. Jesus var kanske en profet och förebild, men inte Guds son. Och mycket tydde på att själen dör med kroppen.

Menocchio läste böcker – möjligen Koranen som översatts till italienska under det humanistiska 1500-talet, men han tänkte enligt historikern Carlo Ginzburg självständigt utifrån böckerna – och enligt Ginzburgs tes utifrån en nedärvd folklig världsbild som parallellt med kyrkans teologi levde vidare genom seklen.

Det som skilde Menocchio från andra fritt tänkande lantbor var att han talade vitt och brett om sina tankar. Och han såg fram emot att ”sjunga ut inför de höga herrrarna”, vilket var det öde som väntade de frispråkiga.

Inkvisitionen pressade Menocchio på om hans tankar kom från Gud eller Djävulen. Efter långt funderande kom han fram till att han nog grävt fram det mesta ur sitt eget huvud.

Mjölnarskrået stod enligt Ginzburg utanför och mittemellan bönders och godsägares mer ordnande sociala världar. Kvarnen ägdes ofta av en adelsmän och kunderna var förstås bönder.

Däremellan – och med kontakter åt båda hållen – stod mjölnaren. Förutsättningar fanns för tankar bortom samhällets sociala skrankor. Men nådde tankarna kyrkans domstolar låg man illa till, särskilt utan starka sociala skyddsnät.

Efter tuffa fängelseperioder och utdragna kniviga förhör dömde påven Clemens VIII Menocchio till bränning på bålet. Att hans elva barn vädjade om att få tillbaka sin pappa bevekade inte en 1500-talspåve – själv jurist och inte alls så ”mild” som namnet Clemens förleder en att tro.

Att kyrkomännen – upp till den helige Fadern själv – var så besatta av hur tankarna fladdrade i var mans knopp inger ju viss fasa, men att så skedde är anledningen till att vi idag kan skåda in en enskild 1500-talshjärna.

Dagens öppenhet på Twitter och Facebook blir en källa för framtiden, men ger en långt mer friserad och tillrättalagd bild än de gamla inkvisitionsprotokollen.

Efter läsningen av Ginzburgs bok gläds jag över att leva i en tid då tanken är fri, men hur mycket vågar vi egentligen ”sjunga ut”? Säkert lägger vi hämsko på många tankar som kan vara stötande eller stickande för omgivningen.

Men samhällets intolerans för individuellt tänkande var nog särskilt hård vid 1500-talets slut. Skräcken för avvikelser var stor när katoliker och protestanter formerade sina världs- och hotbilder i varsitt läger. Däremellan klämdes anabaptister, ateister och helt unika tänkare – som vår mjölnare från Friuli.

/Ginzburg, Carlo (1976) Il Formaggio e i vermi – Osten och maskarna (1983)

Min mormors far

Emil Lundqvists grav

Emil Lundqvists grav

Emil Lundqvist föddes år 1871 på gården Bössekärr i Gustav Adolfs socken norr om Habo. Han bodde även som barn på gården Lagga som familjen köpte år 1881.

Sockennamnet Gustav Adolf kommer sig av att bönderna i den mer tätbefolkade norra delen av socknen ville flytta Fiskebäcks kyrka ditupp. När så kung Gustav III gav sin tillåtelse till flytten uppkallades socknen efter kronprins Gustav Adolf (sedermera kung Gustav IV Adolf och slutligen ”överste Gustavsson”).

1780 monterades alltså Fiskebäcks kyrka ner och återuppstod som Gustav Adolf. Kungens villkor för flytten var att kyrkogården i Fiskebäck bevarades. På 1930-talet rustades kyrkogården upp i ett för tiden unikt samarbete med Ekets missionsförening. 1939 invigdes det nuvarande kapellet.

Längst bort på kyrkogården vilar min mor Iréne Erdtman (1943 – 1973).

Bössekärr

Bössekärr

Emil Lundqvist arbetade i sin ungdom på gården Ulvestorp, men flyttade 1905 med sin bror Johan till Nissafors utanför Hestra i Småland. Där drev de affär på det som nu är Köpmangatan och med tiden även en filial i Öreryd, byn som senare – under Andra världskriget – blev ett hemligt centrum för den norska motståndsrörelsen.

Brodern Oskar med familj kom också till Nissafors där han var affärsman inom sågverksindustrin. Emil gifte sig 1907 med Augusta och fick under tiden i Nissafors barnen Ruth 1909, Sara 1912 och Bertil 1914. I kyrkboken för Källeryds socken har barnen skrivits in som ”odöpta” eftersom familjen var fribaptister och praktiserade dop i vuxen ålder (jag får skriva mer om detta samfund en annan gång).

Under Första världskriget stannade många av sågverken och tiderna var svåra. Bröderna återvände till Habo 1917, där Emils familj först flyttade in i Nyholm – ett hus med samma namn som hemmet i Nissafors hade haft – men köpte året därpå Sörgården i Nedre Starbäck.

Långhult

Långhult

Barnen sattes i fribaptistsamfundets friskola som startade i Gullskog, men sedan flyttade över till gården Långhult. Fotografen Thyra Pettersson anställdes som lärare av fribaptistförsamlingen i Gustav Adolf (även kallad Starbäcksförsamlingen efter missionshuset i Starbäck).

Skola och lärarinnebostad fanns på övervåningen hos Anderssons i Långhult. För att komma till skolsalen gick man genom köket och Thyras bostad. Skolan hade som mest tolv-tretton elever och fungerade fram till 1926. I fribaptisternas friskolor användes inte Luthers katekes och ämnet historia lästes inte eftersom det ansågs onödigt. Till det positiva hör att aga inte tillämpades.

Gustav Adolfs kyrka

Gustav Adolfs kyrka

Eftersom skolvägen från Sörgården var lång bodde barnen ibland över hos farmor och farfar i Lagga. Emil själv var de sista åren av sitt liv handelsresande inom skog och virke. Han dog i sviterna av spanska sjukan 1922, bara 51 år gammal. Hans sista viloplats finns på Gustav Adolfs kyrkogård med texten ”Emil Lundqvists familjegrav”.

(Fakta: Bl a Inger Malmborgs artiklar i Habobygden)

 

Jeziderna

Berget Sinjar

Berget Sinjar

Jeziderna i norra Irak utsätts nu för ett försök till folkmord. Men det är inte första gången denna minoritet förföljs. Själva räknar jeziderna 72 massakrer genom historien, och genomlider alltså nu den 73:e. Upp mot 50 000 befinner sig på berget Sinjar där jeziderna har en gammal helgedom.

En annan fruktansvärd massaker inträffade den 14 augusti 2007 då Al-Qaeda körde in tonvis med sprängmedel i två jezidiska byar. Enligt Röda halvmånen dog 800 och dubbelt så många skadades – det största enskilda attentatet under det senaste decenniet i Irak.

Jezidernas antal har minskat det senaste seklet. Kanske finns någon miljon runt om i världen, varav några hundratusen i norra Iraks kurdiska del. För Sverige rapporteras 4 000. Jeziderna talar kurmandj-kurdiska och arabiska.

Jeziderna värnar sitt oberoende. Under folkmordet på armenierna 1915 gav de skydd åt de kristna och vägrade enligt en berättelse jag hittar på nätet att lämna ut dem till de osmanska härskarna.

Att jeziderna blev Islamiska statens första offer hänger nog samman med ett missförstånd kring den jezidiska religionen, som har gamla influenser från zoroastrism, manikeism och gnosticism.

Jeziderna vördar sju änglar (varav två kvinnliga), där påfågelsängeln Melek Taus är den ledande. Ett annat namn på Melek Taus är Shaytan och förmodligen därför har jeziderna misstagits som ”djävulsdyrkare”.

Vad som triggade det svenska operametalbandet Therion till den mäktiga låten Melek Taus (och några andra ”jezidlåtar”) vet jag inte riktigt. Videon är rik på jezidiska symboler som ljus, ormar och påfågelsögon.

Templet i Lalish

Templet i Lalish

Varje sommar hålls en sjudagarsfest vid templet i Lalish, där Melek Taus-avataren Adī ibn Musāfir al-Umawī ligger begravd (död 1162). På bilden syns ett tempelkomplex med spetsiga torn i tegel.

På en amatörfilm om jeziderna framträder fridfulla människor (till panflöjtskomp) med respekt för det heliga. Min önskan är att de skulle bemötas med samma respekt och att deras unika kulturskatter skonas!

(uppgifterna saxade ur Wikipedias hav av kunskap)

 

 

Religion i Latinamerika

religion-i-latinamerikaReligion i Latinamerika (2012, Dialogos förlag) är en ny antologi där svenska religionsforskare beskriver religionerna söder om Rio Grande. Redaktörer är David Westerlund, med stor kunskap om afrikansk religion, och Magnus Lundberg, med forskning om kolonialtidens katolicism.

Latinamerika präglas historiskt sett just av den katolska kyrkan, men denna katolicism har sina särdrag – befrielseteologin är ett sentida exempel. Under kolonialtiden var kyrkan direktunderställd Spaniens och Portugals kungar och kontakter med Rom var förbjudna.

När självständighetsrörelsen drog fram efter Napoleons erövring av Spanien uppstod därför ett vakuum. Afrikanskättade slavar kunde återknyta till orisha-andar från Yoruba- och Bakongo-regionerna och forma t ex candomblé.

Umbanda, som idag har cirka 40 miljoner anhängare, är en mer brasiliansk religionsskapelse, men som David Westerlund och Laura Álvarez López skriver: ”kulten av afrikanska gudomar och andar är idag ofta mer framträdande i Latinamerika än i Afrika”. Det är intressant och man undrar när skolan ska börja undervisa om dessa ”världsreligioner”? (Det kanske den redan gör… Vad vet jag.)

Ursprungsfolkens religioner beskrivs både i ett förkolumbiskt och ett nutida kapitel. Den typ av ritualer på amerindisk grund som t ex Bolivias president Evo Morales ägnar sig åt tas inte med, kanske därför att det räknas som ”civil religion”.

Bland urfolken har pingskyrkorna – eller pentekostalismen – rönt stora framgångar, precis som bland andra marginaliserade grupper på kontinenten. Pentekostalismen får därför ett eget kapitel medan protestantism i övrigt beskrivs för sig.

De traditionsinriktade mennoniterna är intressanta, även om det korta formatet lämnar läsaren med en del obesvarade frågor här. Varför flyttar de från land till land t ex? I Paraguay har mennoniterna delvis egen särlagstiftning, har jag hört. Det nämns också att læstadianismen är stor i ett par byar i Guatemala. Sådant triggar den nordiska fantasin – hur gick det till?

I det ”latinska” Amerika talas förutom hundratals inhemska språk även germanska språk. Och i karibiska områden finns betydande minoriteter av muslimer och hinduer. På 1800-talet kom många indier från olika samhällsklasser, men intressant nog har kasterna så gott som raderats ut i de nya länderna.

Samlevnaden mellan olika religionsutövare verkar fungera hyfsat. Det lilla nederländsktalande Surinam har t ex 30 procent hinduer och 20 procent muslimer. Som en av mina Facebook-vänner skrev: ”ett mardrömsland för Sverigedemokraterna”.

Boken rekommenderas varmt till andra latinamerikaintresserade!