Är det religionen som styr människan eller tvärtom?

Tycker det är konstigt att så mycket kring Akilov kretsar kring frågor om hur religiös han var. Det framstår som att religion ensamt kan få människor till vilken galenskap som helst. Kanske var det all asbest han sanerade som steg honom åt huvudet… Nävars, det var förmodligen ett aktivt val han gjorde – att slå in på ondskans väg – med religion som redskap.

För mig har iofs inte mördande och lemlästade av oskyldiga barn något med religion att göra, men ok, det kan kanske finnas sådana uttryck för religion beroende på definition. Och möjligen kan det då falla in under religionen islam att kriga i kalifatets namn. Men denna våldsamma ådra inom islam är iallafall inte den stora mittfåran. Som muslim finns en uppsjö andra, mer människovänliga och livstillvända, traditioner att välja bland.

Därför tycker jag det är fel att tala om ”våldsbejakande” som ett nästan passivt accepterande av ett faktum – bejaka, tack och bock. Snarare handlar terrorism om ett våldsjagande, att på förhand ha bestämt sig för att begå brutala dåd och SEDAN vända och vrida på varje sten – förlåt vers – för att legitimera dessa. Terroristiska jihadister har gett upp sin medmänsklighet och tro på livet, de vill själva dö och i sitt självmord skada så många som möjligt. Är det religion eller inte? Akilov verkar iaf inte särdeles djupsinnig och from. Och om han tror att terrordåd FÖRHINDRAR staters engagemang mot terrorism kan han inte ha så väldigt utvecklat intellekt heller.

Visst kan de flesta dras in i sekter och listiga rekryterare kan använda ett religiöst språkbruk som dyrk för att få människor att offra sitt liv för deras nycker, men min poäng är att religionen inte är någon oemotståndlig aktör utanför människan, ingen ostoppbar kraft som ensam kan få oss att begå bestialiska handlingar mot oskyldiga människor ute på gator och torg.

Det är heller inte så att de gamla texterna besitter någon inneboende hypnotisk kraft att få oss till att göra vad som helst. Någon självskriven tolkning följer inte med nödvändighet ur texterna. De blir levande först när de läses OCH tolkas i ett möte med människors erfarenhet, livssituation och föreställningsvärld. Våra egna ambitioner vägleder omedvetet tolkningen.

Texttolkningen är en förflyttning till referensramar långt från deras ursprung. Bilder och symboler lyfts ur ett sammanhang till ett annat och får ny betydelse när paralleller dras mellan händelser i texten och nutiden. Även den mest benhårda fundamentalist som säger sig läsa rakt upp och ner som det står och slaviskt lyda varje stavelse i texten gör ett urval och sin tolkning. För också den som påstår sig följa ordalydelse till punkt och pricka tar emot texten och budskapet i en viss situation och gör en överföring av betydelser från en annan kultur i en avlägsen forntid till sin egen situation. Och även den bokstavstrogne väljer sina ställen och gör ett urval bland inte sällan motsägelsefulla budskap. Avilov drack alkohol, men vägrade fläsk. Han – precis som alla vi andra – väljer och vrakar i religionens stora fyndlåda.

Men är det inte Muhammeds utfall mot meningsmotståndare och tvivlare som triggar jihadismen? Jo, men tolknkngen är inte självklar. Även den allra klaraste order till mannarna i Medina på 620-talet att meja ner allehanda fiender uttalades i en specifik situation. Att överföra den till 2000-talets Stockholm bygger på en pervers ansträngning att kränga in sin egen våldsdyrkan i religiös dräkt för att motivera redan uttänkta illgärningar. Att omvandla forntidens ord om jihad och svärd till dynamit, drönare eller Spendrupslastbilar är egentligen en ganska skruvad exegetisk krumbukt. För övrigt är väl den vanligaste överföringen av jihad att det ska tolkas som en inre kamp och strävan att bli en bättre människa.

Men jag kan inte islam tillräckligt – även om jag plöjde koranen i min vetgiriga ungdom – så det känns ärligare att exemplifiera texttolkning med kristendomen. För även den som vill begå hemskheter kan hitta ett och annat till och med i det så kärleksstinna Nya testamentet. Himmelriket ska ryckas ner med våld och Jesus kommer minsann inte med fred utan med svärd och splittring mellan familjemedlemmar. Men att Jesus t ex snedtände på ett fikonträd så det vissnade betyder inte att vi ska gå runt och förbanna fikonbuskar. Inte ens den för många kristna tydligaste av alla gudomliga ordrar, missionsbefallningen, har varit entydigt tolkad genom historien. ”Vår egen” Martin Luther menade att den bara gällde där och då och fortsatte lugnt med sin bibelöversättning medan hans katolska kolleger for jorden runt i jakt på ofrälsta själar. Olika tolkningar görs.

Fundamentalisters bekymmer handlar mer om rätt handlingar än själva tron. Mat, kläder och åtbörder spelar större roll än tankegodset. Det betyder att det är ganska enkelt att checka av mot urkunderna. För sällan har de sedvänjor som sägs vara grundade i texterna sitt ursprung där. Det står inget i de hinduiska vedatexterna om änkebränning och inget i Koranen om några huvuddukar eller om att be fem gånger om dagen. Inte heller ges någon uppmaning till kvinnlig – eller ens manlig – omskärelse. Allt är sedvänjor som pressas in i texterna. Däremot skriver Paulus om att kvinnor bör täcka sitt (långa) hår. Fast det rådet till en specifik församling i Korint för 2000 år sedan behöver ju ingen följa idag. Och om vi nu ska kopiera någons beskrivna handlingar kan vi lika gärna följa Paulus själv, som förmodligen helt självsvåldigt bestämde vad han satte på kroppen.
Mänga tror också att religion handlar om att försöka upprepa det som de allra första i den egna religionen gjorde. Tanken finns i kristendomen, men har framför allt dammats av bland de saudiska wahhabiterna som med hjälp av oljepengar (som de fått av resten av världen) nu sprider sina läror om återgång till 600-talets ursprungliga islam. Nu väljs och vrakas ganska rejält för varken gigantiska shoppingcentra eller radarsystem fanns på den tiden. Alltså ett bra exempel på selektiv tolkning.

Men i och för sig är det inte så lätt att veta exakt hur folk levde sina liv på 600-talet. Särskilt som Saudiarabien systematiskt förstört många arkeologiska lämningar framför allt i Mecka. Viss vägledning kan bud och lagar ge. För det som förbjuds är ju ofta det som praktiserades – annars behövs inga förbud. Att Muhammed förbjuder sitt folk att komma druckna till bönen tyder snarare på ett hejdlöst supande än på att absolutismen slagit djupa rötter den ”första tiden”. För övrigt finns väl heller inga korantexter bevarade från 600-talet så att vi kan veta säkert ens vad Muhammed sa. Sedan har jag aldrig förstått varför just nybörjare ska vara förebilder. Snarare byggs väl visdom och erfarenhet på genom generationerna. Förmodligen är de kristna och muslimer som lever idag klokare än de allra första – om de byggt vidare på tidigare generationers lärdom.

Jag tror mycket väl religion – och helt oavsett ”sanningsanspråken” (om han med fikonträdet var en del av eller variant av Gud – eller om denne Gud en bit in på 600-talet tyckte det blev för mycket frihet och kärlek och lade hårdare bandage på sin mänsklighet) – kan ge tröst, sammanhållning och stimulans. Framför allt fyller kyrkor, tempel och moskéer en social funktion. Själv uppskattar jag den mänskliga igenkänning över årtusendena som finns i de gamla myterna och berättelserna. Men något facit över rätt och fel, tillåtet och förbjudet är de inte. De duger inte till att detaljreglera lagar och bestämmelser i dagens samhällen. Det går inte att tillämpa lagar från gamla Judéen, Arabien eller ens ett västgötskt 1200-tal. Rättsväsende och politik får vi tillsammans lösa med demokratiska samtal och sunt förnuft.

Det finns en etisk utveckling hos mänskligheten. Dödsstraff är avskaffat i många länder och vi tänker idag längre än till den egna familjen och klanen. Just på grund av denna evolution kan vi inte ställa samma krav på forna tiders profeter. Att t ex föreslå äktenskap för homosexuella hade varit helt obegripligt på Jesus eller Mohammeds tid. Men att Jesus umgicks med samhällets utstötta (icke-judar, prostituerade, spetälska, skattmasar – ja tänka sig) var omstörtande och satte igång en rörelse där människokärleken är principen. Den kan vägleda oss och även tona ner de mer obskyra textavsnitten i kanon.

Vad är då Koranens övergripande budskap? Vad är tendensen? Kanske ett gott och rättrådigt liv med barmhärtighet för den som gör fel. Muhammed försökte införa ordning och reda i ett klansamhälle där män hade oinskränkt makt. Från att ha fått ha hur många fruar som helst satte han taket till fyra och för första gången fick kvinnor ärva. Visserligen bara hälften, men konsten är att fortsätta på den inslagna linjen och fullfölja de påbörjade processerna. Och inte som Sverige på 1600-talet förvalta den lutherska individ- och jämlikhetsrevolutionen genom att införa en grym strafflagstiftning baserad på Gamla testamentet. Då var det vi som hetsade med heliga krig mot stackars polacker och otrogna tyskar. Det ger hopp om att positionerna inte är för alltid låsta.

Sökandet efter livets mening och grubblande över varats beskaffenhet silas genom människors situation, längtan och kamp i alla möjliga livssituationer. Men en sund och genomtänkt religion krigar inte. Den vill mänskligheten väl, den förenar och delar inte upp i vi och dem. Den lyfter värdefulla principer och sätter oss på spåret. Vi får själva jobba vidare. För det är vi människor som utövar religionen, det är vi som väljer hur vi använder och förstår den – hur vi läser, tolkar och handlar. Alla har ett ansvar att använda sitt förnuft och den Inneboende kompass (man behöver inte heta Kompass i efternamn för att ha en) som pekar ut riktningen.

Isla de la luna

ruiner på torr ö

Flickklostret på Månön

”Till Månön går inga båtar längre, där finns inget att se” fick vi veta. Det triggar en sån som mig och vi städslade en egen kapten (bild 1). På Månön ligger detta komplex (bild 2) där särskilt utvalda flickor hölls inspärrade från åtta års ålder för att lära sig fina manér och en gång i livet kanske få äran att krypa upp i den store Inkans bädd – eller ännu finare: bli offrad till Solen själv (alltså den där inkan).

Ja, visserligen den bästa utbildning en tjej kunde få i inkaimperiet, men skulle någon lyckas rymma från tempelprästinnan mamacunas hårda styre och förlora sin dyrbara oskuld till någon trånande öbo var det levande begravning som gällde – om hon inte lyckades övertyga översteprästinnan om att det var solguden själv som varit framme.

Under 40 år på 1900-talet var ön också en plats att isolera människor på – men då dömda brottslingar. Tyvärr är det fängelset förstört berättar en av de få nuvarande öbor vi stöter på. De allra flesta har lämnat den vackra men ensliga ön för – ursäkta alla boliviavänner – en av världens fulaste storstäder: El Alto. Vid de isolerade ñustornas (egentligen ”aklla”=de utvalda) gamla klosterskola fanns ingen guide att rådfråga (tänk vad många spännande berättelser det skulle gå att göra kring dessa flickor – och vilken bäring de har på vår tids ideal och hedersförtryck).

Men kanske lika bra det. På den större Solön turas öns bönder och fiskare om att guida. Eftersom grupperna ibland kommer ganska nära varandra kunde jag höra hur historierna om var Solen föddes och hur de första människorna steg ner till jorden (på en solstråle förstås) varierade lite från guide till guide.

Tanken med barfotaguiderna är fin, men jag retar mig på allt tjat om ”los incas”. Ja, till och med hus och gårdar – snart säkert även barnen – döps efter inkahärskare som Huaskar och Atahuallpa. Vet de inte att det var just här som motståndet mot inkornas slavimperium var som framgångsrikast?

De enda som lyckades bevara något av sin egen kultur och sitt språk var just aymara kring och i Titicacasjön. Vissa anser t o m att de berömda flytande vassöarna var ett sätt (för gruppen urus) att fly undan de nya härskarna. Att motståndet från just aymara på något sätt ändå accepterades har dels att göra med inkahärskarnas myter om alltings ursprung i just Titicacasjön och dels de mäktiga tempel och byggnader som redan fanns här (Tiwanaku osv).

Utan att vara expert på området tror jag – hittade inga dateringar vid ruinerna – att ”inkatemplen” redan fanns där när härarna från Cusco stävade in med sina vasskorvetter i mitten av 1400-talet. Tiden som det här området låg under inkornas välde var alltså mindre än 100 år och även om inkasamhället var ett särdeles effektivt arbetskraftsmaskineri finner jag det troligare att erövrarna anslöt till befintlig infrastruktur.

Men visst är det intressant att en så kort tidsperiod – som en parentes i historien – får ett så enormt genomslag i det allmänna medvetandet. Det symboliska i att ha anknytning till ett mäktigt imperium (för vad är några förvirrade spanjacker mot Solen själv?) spelar väl in, liksom att guider tenderar att säga det som turister vill höra…

The Mission

Ska vi bygga samhällen på makt eller på kärlek? Det är grundfrågan i en av mina favoritfilmer, The Mission från 1986.

Ja, jag har väl mossig filmsmak och är förstås känslomässigt biased – reste i området där den utspelas och inspelades senast i vintras. Älskar vyerna, skogarnas säregna symfoni och flodernas brutala dån.

Och visst romantiseras alltid på film. Jag tror inte någon jesuitpräst stannade kvar och stred tillsammans med guaraníerna frivilligt. Kampen mot portugisiska slavjägare och spanska latifundister fick de sköta själva sedan jesuitorden drivits ut från den Nya världen i mitten av 1700-talet.

Men konsten, hantverket, träsnidandet, silversmidet, instrumentbyggandet och förstås den musik som dessa frambragte – ja, den kompetens man erövrat i reduktionernas skolor vårdades ömt, liksom de heliga föremål som gömdes undan för överheten.

Inte förrän restaureringen av de gamla kyrkorna kom igång på 1980-talet avslöjades gömställena som traderats genom tio generationer. Idag blomstrar den ”indianska barockmusiken” och särskilt i Bolivia finns flera underbara kulturmiljöer att besöka.

I Argentina märkte jag hur guaranÍkulturen åtnjuter stor respekt. I den egentliga arvtagaren till jesuitmissionernas regionala organisation, republiken Paraguay, är de etniska relationerna mer komplicerade, trots att språket guaranÍ med stolthet talas av alla (!).

Ja, det är inte utan att jag tror att The Mission hjälpt till att öka medvetenheten och självinsikten kring Paranaflodens stränder. Här bjuder jag på ett par bilder från några av missionerna.

 

Torgny Segerstedt och religionen

Nu när Göteborgspressen hänger på en skör tråd tänker jag på den (år 1985) nedlagda göteborgstidningen Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning. Dess chefredaktör Torgny Segerstedt (1876 – 1945) är känd för sin kamp mot nazismen. Ur hans penna flödade både patos och grundligt genomarbetade argument. Men varifrån kom denna glöd och övertygelse?

Ja, Segerstedt var ingen vanlig murvel som från springsjas och notisjägare jobbat sig upp i tidningsbranschen. När han övertog tidningen år 1917 ”kom han närmast från” (som man säger) professorsstolen i religionshistoria vid Stockholms högskola. Vägen dit hade inte varit enkel och kampen mot maktfullkomlighet och inkrökthet satt nog präglad i honom när han bytte bana från forskning till publicistik.

Doktorsavhandlingen handlade om ”polyteismens uppkomst” och var landets första teologiska avhandling som inte tydligt tog avstamp i kristendomen. Därför underkändes den för ”bristande renlärighet” av det lutherska etablissemanget i Uppsala – även om hans handledare Nathan Söderblom heroiskt stred för den akademiska friheten.

Segerstedt erbjöds senare en tjänst i Lund, men motståndet från konservativa lärare och studenter var starkt. Stockholm låg avsides från de teologiska ”härdarna” Lund och Uppsala och blev en fristad för den lovande religionsforskaren.

Men världen behövde honom utanför de instängda seminarierummen. Hans djupa kunskap om människans väsen och genom alla strider slipade frimodighet skulle komma väl till pass under 1900-talets allra värsta tid. När ”en svensk tiger” blev han en basunstöt för demokrati och medmänsklighet. För detta fick han utstå dödshot och spottloskor på Göteborgs gator, förtalskampanjer i pressen och upprop från fina advokatföreningar.

I hans välkända akademiska värld marscherade tusentals studenter återkommande mellan 1934 och 1939 i sin protest mot ”judeimporten”. (Cirka 2 000 (!) judar hade fått asyl i Sverige undan nazismens terror.)

Som professor och chefredaktör var Torgny Segerstedt en respekterad herre (förlåt, dr) med ett burget hem, dignande av dyra antikviteter. Hans stod på god fot med landets allra förnämsta, något som började vackla när han nu så tjurskalligt hävdade att Hitler var en ”förolämpning” mot hela mänskligheten. Vännen Marcus Wallenberg försökte broderligt få honom att ligga lågt och självaste kung Gustaf V bjöd in till audiens för att vädja till honom att inte reta upp Führern. Segerstedt svarade kungen att man måste lyda sitt samvete.

Den svenska regeringen fick helt enkelt ta i med hårdhandskarna och beslöt gång på gång om konfiskeration av Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning. (I Tyskland var tidningen förstås helt förbjuden.) Glädjande nog verkar många av de poliser som beordrades ut på gatorna för att beslagta tidningar ha dragit benen efter sig.

Det fanns förstås de som stod på Segerstedts sida. Och nya allianser uppstod till exempel mellan den borgerlige redaktören och socialdemokratiska kretsar. Fackföreningsrörelsen applåderade honom och själv var han imponerad av den socialdemokratiska ungdomens allvar och nit. Han gick till Zäta Höglunds och Ivan Oljelunds försvar när dessa fängslades för ”antimilitarism” under Första världskriget.

Att socialister som Ture Nerman bekämpade nazism har väl sin ideologiska förklaring, men hur ska vi förstå varför denne avdankade religionsprofessor brann så kraftfullt mot tidens diktaturer? Varför var han beredd att riskera ställning och nätverk högt upp i societeten?

Kanske är det just hos religionsvetaren vi ska leta efter svaret… Apropå hållningen gentomet flyktingar skriver han till exempel:

”Ödet sänder ibland sina ombud för att ta ett moraliskt blodprov på en kultur och ett folk. Historien anordnar själv den världsdom som liknelsen förlägger till tidernas slut.” och: ”Händelsernas logik går fram efter de linjer som legenden låter domaren uppdraga när han skiftar vind och sol, allteftersom människorna tagit sig an eller vänt ryggen åt de nödställda.”

Det är ur gamla myter och legender han finner motiv och stoff för sina artiklar. Även om han förmodligen inte trodde att Yttersta domen skulle inträffa rent bokstavligen erbjöd berättelsen en spegel för mänskligt handlande. I religionerna fann han människans alla sidor och egenheter, styrkor och svagheter, ”höghet och förnedring”.

Religionen blottlägger det som vi i det vardagliga spelet inte låtsas finns och lockar fram ”det mest förtegna hos människorna”. Religion kan inspirera till såväl ondska som godhet, men kyrkan kritiserade Segerstedt i (läromästaren) Kierkegaards anda för inte ta sitt uppdrag på djupaste allvar och för att överlåta ”till andra att försvara de mänskliga rättigheterna”.

Ja, just de mänskliga rättigheterna – måste vi påminna oss – hade inte formulerats av något FN på Segerstedts tid. Någon Genèvekonvention för asylrätt eller ratificerad konvention om civila och politiska rättigheter fanns inte att luta sig mot. Det är istället religionen som bjuder på liknelser och urberättelser som kastar ljus över aktuella händelser och sporrar till rättfärdighet.

Genom religionsstudierna hade han också kommit fram till att människor är oerhört lika världen över. Han hävdade på sin tid att en ”vidskeplig rädsla för främmande raser och folk har bubblat upp ur själens djup”. Denna rädsla – eller ”oro” som det heter idag – för andra människor utifrån föreställda raser och folk framstod för den gamle religionsvetaren alltså som ren vidskepelse.

I Jan Troells i mitt tycke ganska tradiga (och bitvis rätt solkiga – jo vi fattar, han var bara människa) film Dom över död man (2012) antyds att Segerstedt med åren blev ateist. Jag vet inte, men kanske blev demokratin hans religion och hoten mot den och dess obevekliga slutliga seger en del av den segerstedtska frälsningshistorien. Han skriver:

”Genom seklerna och årtusendena fortgår maktens och ansvarets förskjutning från de få till de många. Slutmålet kan icke vara mer än ett: maktens och ansvarets fördelning på alla samhällsindivider.”

Torgny Segerstedt drömde om ett enad Norden (han publicerade alltid danska och norska artiklar i original) och vek inte från sin självutnämnda vaktpost så länge kriget varande. Punktligt infann han sig varje morgon på redaktionen för att slå sina slag för fred och demokrati. Tyvärr fick han aldrig uppleva krigsslutet, utan dog i påsktid 1945. De sista orden på dödsbädden var frågan: ”Är Norge fritt ännu?”

(citat från Ingrid Segerstedt-Wibergs bok om sin far)

Hälsningar Emil

Uttjatat kanske, men jag drar ett varv till (är väl ändå ingen som läser denna soldag). För det Yasri Khan lyckades med under sina 15 minutes of fame är att få oss att tänka över de så omedvetna hälsningsbeteendena.

Och i intervjun hänvisar han faktiskt inte till religion (det är andras tolkning) utan till sitt ”såsom jag är uppväxt” – alltså tradition och fostran. Själv drillades jag i fast handslag och ögonkontakt – i den mån det var möjligt i mitt fall. Det är alltså så som jag är uppväxt – och det är väl det vi lärt som barn som känns mest naturligt för oss människor.

Så långt är det inget konstigt med Khans utsaga. Sedan möter vi som vuxna nya världar och kulturer. Själv flyttade jag till Latinamerika och fick där lära mig att hälsa på olika sätt på män och kvinnor. Jag antar att liknande seder gäller i hela den katolska världen. Det är förmodligen gravt sexistiskt, men så är folk uppväxta där.

Under inlärningstiden skedde förstås mycket knasigheter. Men min skumögdhet har även senare bidragit till viss munterhet. Ibland har jag till exempel fått simulera ett snubbelsteg när jag böjt mig fram för att kindpussa en dam, men sett taggig skäggstubb torna upp sig.

Väluppfostrade flickor kör fram kinden på lämpligt avstånd, men hur många pussar som förväntas varierar geografiskt. Igår var en fransyska jag hälsade på inte nöjd förrän efter tredje pussen. Så nog vore ett upphöjande av Lex Löfven till universell regel en välbehövlig befrielse från de ständiga könsbestämningsgrubblerierna.

Men det finns även andra oskrivna regler, som till exempel när och hur ofta man hälsar. I vissa områden ska det hälsas när man möts efter en natts sömn – alltså en gång om dagen med frekventa personer. Sverige intar väl en extremposition då vi bara hälsar i hand en gång på varje person per livstid. Vid senare möten blir det kram, men det kräver att det gått en viss tid, för att det inte ska uppfattas som suspekt.

Men hälsandet sker som sagt omedvetet och jag kan faktiskt erkänna att jag när jag analyserar mig själv förmodligen oftare kramar kvinnor och oftare handskakar män. En gång kände jag mig efter ett sådant åtskiljande lätt obekväm. Men gjort är gjort, att rusa tillbaka för att flyga karln i fråga i armarna hade gjort situationen ännu mer pinsam.

Dessa osäkerheter gäller i första hand i professionella sammanhang när man representerar något mer än sig själv. Privat kan vi bete oss som vi vill, men på en konferens eller kontor tar man hänsyn till den policy som den aktuella uppdragsgivaren har. Problemet är att detta sällan är nedskrivet utan något var och en får snappa upp på egen hand och tolka. Det är till exempel först nu som Miljöpartiet formulerat sina interna regler klart och tydligt.

I Latinamerika brukar jag i professionella sammanhang inte könsmarkera utan handhälsa både kvinnor och män. På kontoret där jag jobbade i Bolivia hängde en plansch med världens mest jämställda länder. Som representant för den odiskutabla ettan hade jag förväntningar på mig att föra mig. Men intressant är att jag kunde inleda ett möte med den professionella hälsningen för att avsluta det – om det utfallit till ömsesidig belåtenhet – med den mer privata.

Och handen på hjärtat är för mig – till skillnad från för Yasri Khan – en väldigt intim hälsning. Jag minns att jag använde den gentemot den person som är det närmaste jag kommit en svärmor. Det var den mest respektfulla hälsning jag kom på. Det togs väl emot. Jag har nog viss förmåga att impa på svärmödrar. Knepigare har det varit med deras döttrar…

Ja, tack Yasri – eller snarare TV4 – för ett intressant tema!

Bagdads kalifer var en gång förebilder

På 800-talet kallades Bagdad för Fredens stad och i det stora biblioteket i Vishetens hus samlade de muslimska härskarna – kaliferna – gräddan av världens intellektuella, oavsett religion. Kristna var framstående inom medicin och farmakologi, men framförallt i det finaste av alla yrken, översättarens. Därför har vi idag den grekiska lärdomen bevarad. De arabiska motsvarigheterna till Platon och Aristoteles hette al-Kindi och al-Farabi.

Under Bagdads kalifer skapades de första sjukhusen och apoteken. En tillsynsmyndighet fanns, gråstarr opererades och terapi förekom. Flera stora encyklopedier sammanställdes, med medicinska principer som gäller än idag – till exempel att det inte gynnar hälsan att ständigt byta läkare. I Bagdad föddes kemin och astronomi skildes från astrologi. Ett observatorium byggdes i Palmyra. Att jorden var rund var känt bland stadens lysande kartografer.

Men kanske är matematiken det som indirekt betytt mest för eftervärlden. Algebra och algoritm är ju arabiska ord. Och från Indien importerades nollan, som modern ekonomi inte skulle klara sig utan. Ja, Bagdads gamla kalifer var alltså av ett helt annat slag än den mordlystna sektledare som i våra dagar gör anspråk på titeln.

Missionärernas ställning borde uppvärderas

Finns något mer hånat släkte än missionärerna? Till och med deras sexliv görs till åtlöje… Men var inte dessa enkla människor som modigt gav sig ut i världen våra första globalister?

De knöt innerliga band mellan folk och länder i en tid när stormakterna ägnade sig åt kolonisering, exploatering och folkmord. När råvaror skulle utvinnas mot billigast möjliga insats var missionärerna ofta det enda försvar utsatta folkgrupper hade.

Tvärtemot vad många tror stod de inte på en sten och hojtade om domedagen dagarna i ända utan var i regel professionella personer som byggde upp sjukhus, skolor och sociala inrättningar. Tack vare dem har vi fått nära relationer med avlägsna och okända hörn och där inte bara med höjdare, utan i de breda folklagren.

Så jag skäms inte för missionärerna. Då skäms jag mer för de affärsmän och politiker som utnyttjar det goda anseende missionärerna varit med om att bygga upp för att med tvivelaktigt lock och pock kränga svenska vapen till fattigare länder.