Östersund

Från ungdomens besök i Östersund är nästan det enda jag minns en kondomaffär. Inte för att den pryde ynglingen storhandlade där men jag minns att någon mumlade om militärstad – vad nu det hade med kondomer att göra, tänkte jag väl då. Idag är alla regementen borta och fienden tänks nog komma från ett annat håll. Men hurtigheten lever kvar. Inte en enda slöfock på elsparkcykel susar förbi mig, däremot ett antal stånkande rullskidåkare.

När jag läser historien kommer den militära närvaron i ett annat ljus. Medan de flesta städer växt fram dynamiskt ”underifrån” är en stad vid östra sundet mellan fastlandet och Frösön ett beslut taget av envåldshärskaren Gustav III, inte här utan på Uppsala slott. Sedan freden i Brömsebro (ännu längre bort från dessa trakter) hade Jämtland (och ett tag Tröndelag) varit svenskt men flera återerövringsförsök gjordes och jämtarna fortsatte skamlöst med sina urgamla handelsresor till Levanger vid Trondheimsfjorden. Att nationalkänslan var tvehågsen var kanske inte så konstigt i ett område som varit norskt eller snarare danskt längre än det varit svenskt. Samtidigt löd området sedan medeltiden under Uppsala i andligt hänseende, så helt främmande för det svenska var man inte heller. 1100-talskyrkan i Hackås kunde lika gärna ligga på upplandsslätten, skriven någon.

Stormaktstidens integrationspolitik var påhittig. Drottning Kristina försökte bygga en befäst stad på Andersön i Storsjön men främst satsade man på att prästerna skulle vinna folkets hjärtan. Men även präster är människor. Olof Rahm i Ragunda angav sin svärfar som norsksinnad för att komma över dennes pastorat (med tillhörande dotter), men när deras son brändes på bål bara 19 år gammal för att ha läst Anders Kempes böcker, vacklade tilltron till de svenska myndigheterna. Rahm vände sig västerut och dömdes med något dussintal bönder att halshuggas för landsförräderi. För att sätta skräck i folk steglades prästen. När läkaren och häxprocessmotståndaren Urban Hjärne passerade Storsjön sju år senare lär prästkappan fortfarande fladdrat runt den avätna kroppen – änkan hade förgäves ansökt om att få begrava den. Anders Kempe var förresten en löjtnant som fick en religiös uppenbarelse om att sluta döda och istället bli läkare. Som självlärd sådan verkade han i bl a Trondheim, där han skrev om att världens folk en gång skulle leva tillsammans utan överheter. Att just överheten förbjöd sådana böcker kan man ju förstå.

Staden ritades med linjal och kompass av lantmätare Törngren men som tur var lutade det betänkligt ner mot Storsjön, vilken gav staden karaktär med glitter i grändändarna. Gatorna var förhållandevis breda och mellan husen ritades kryddgårdar in – inte av estetiska eller klimatpolitiska skäl utan för att hindra den tidens värsta stadsplåga: brand. Men arkitekten Adolf Emil Melander – mest känd för att komma tvåa i arkitekttävlingen om Washingtons kongressbibliotek – som växte upp i Östersund tyckte stadsplanen såg ut att ha ritats av ”en obildad torpare” och mellan husen minns han mest ”smala och bottenlösa dygator”. Men att anblicken av staden, som hembygdsföreningen skriver, var ”mera bondsk än stadsmässig” gäller nog alla dåtidens städer om de bedöms med senare tiders begrepp. Elbelysning, vattenledningar och belagda gator med separerade fält för gående och körande infördes först kring sekelskiftet.

Inte heller verkar 1881 års stadsplan med breddning av gatorna till esplanader enligt det parisiska modet med ”luft och ljus” ha implementerats, om man ska tro Melander. Särskilt sörjde han att alla tidigare träd på platsen höggs ner. Dungar eller enstaka träd tyckte han borde ingå i en stadsplan. Den vittbereste arkitekten la skulden för stadens utseende på en viss Samuel Perman, en provisor (apoteksbiträde) från Vänersborg som vunnit burskap i staden och i många skildringar framstår som en nästan mytologisk kraftkarl och mångsysslare. Från honom härstammar många här, fnissar en östersundsbo när jag undrar över namnet på paradgatan ner från Stortorget till båthamnen. Det var före kondomernas tid. Melander beskriver honom som ”despotisk” och som den borgmästarson han var satt han snart som kronofogdens man i staden. Han välkomnade säkert när Jämtland blev län 1810 med landshövding och pampigt residens från 1848 (första stenhuset) men allmogen lär ha knorrat. Detta (tysta) motstånd mot centralmakten kan kanske skönjas i senare tiders republik.

För kontroll över forböndernas (ofta mer handelsmän än bönder) handelsresor åt fel håll – produkterna behövdes i det fattiga Sverige – beordrades att lokala marknader i bygderna skulle förläggas till den nya staden. Marknadsplatsen fick inskurna hörn i omgivande kvarter och utlöpande gator i mitten av sidorna – en nyrenässansstil som även finns i Uppsala. Vid det lantligare Nytorget – nu Gustav III:s torg – handlades med hästar och kreatur. De första decennierna bodde bara ett fåtal statsämbetsmän, bankirer, handlare och hantverkare (skråväsendet gällde) i staden trots 20 års skattefrihet. Kanske investerade rika bönder i ett hus i stan utan att bo där. Några trähus från 1800-talet finns ännu kvar, ofta reveterade men ibland med nygotiska tinnar och torn i behåll. Men även i arkitekturen satte sig jämtarna på tvären. Träpanelen på husen var på 1800-talet liggande och inte stående som i övriga landet.

Trots protektionismen kan man fundera på om det förutom gränsbevakning också fanns tankar på staden som brofäste för kontakten med Norge. Under nästan hundra år var länderna i union och det var när järnvägen till såväl svenska som norska kusten, senare även korsad av inlandsbanan, stod klar som befolkningstillväxten exploderade. Att dåtidens järnvägsstationer byggdes vid vattnet (Stockholm, Kalmar, Jönköping osv) syftade till att sammankoppla transporter till sjöss och lands. Följden blev i längden stagnerad sjötrafik – Storsjön hade haft ett 80-tal ångbåtsbryggor till 16 socknar – och att städerna skars av från vattnet. (Men varför skulle folk smita från sina plikter och slå dank vid någon sjöstrand?)

Till utfyllnad vid sjöstranden bidrog även den bråte som skyfflades ner efter den större stadsbrand som trots alla försiktighetsåtgärder bröt ut 1884. På dessa schaktmassor ligger idag Badhusparken. Det gamla badhuset – med rabatt för tjänstefolk och arbetare, och blå flagg när det var öppet för män och vit för kvinnor – revs på 30-talet när avloppet (som fram till mitten av 1900-talet gick rakt ut i Sveriges sjöar) gjorde upplevelsen mindre angenäm. Cyrillus Johanssons nya badhus från 1938 följde senaste mode: funktionalism. Badandet befrämjade säkert hälsan men med annan sjukvård var det inte mycket bevänt. I början av 1800-talet hade den tidigt faderlöse Pehr Rissler tillkämpad sig uppsalastudier och blivit länets förste provinsialläkare. På sina resor i väglöst land lärde han upp prästfruarna i grundläggande hälsovård. När de ledande politikerna var njugga med att höja hans lön lär en viss Stor-Karin i Åsan ha rutit: ”jag rentav skäms för er karlar”.

Stadens kvinnor startade matserveringar och ledde stadens teater- och nöjesliv. Men kvinnor var också drivande i utbildningsfrågan. Sara Fahlström startade egen skola 1850. I språnget fick jag med en bild på en läroverksbyggnad från 1849. Det var även sjukhus under spanska sjukan 1918. Men de styrande karlarna hade svårt att få fram medel och utbildade lärare. Alla fick hjälpas åt. Prosten i Brunflo – som ansvarade för kyrka och utbildning i utposten Östersund – erbjöd en del av prostlönen till en skolmästare men undrade samtidigt om inte alltför mycket skolgående riskerar att göra folk till ”halvherrar och lättingar”. Han skickade ändå sin stadspredikant att undervisa dem som hade råd att betala i det kombinerade rådhuset och prästgård. När en bara två år gammal skolbyggnad gick upp i rök 1881 ritade Melander utan ersättning en ny skola till sin hemstad. Vid invigningen av Norra folkskolan utbrast någon att huset liknade en missionskyrka i Tanganyika. Byggnaden – i modifierad form – är den enda som finns kvar av Melanders byggen i fransk renässans sedan hans Grand Hôtel från 1888 rivits 1974.

Kanske mer än sjukvård och utbildning sågs fängelser som nödvändigheter. Ja, när ett fängelse brunnit inkvarterades fångar på det lilla sjukhuset från 1827, anstalt som anstalt liksom. Samtidigt är det svårt att jämföra kriminalpolitiken med dagens. Melander minns från sin barndom hur någon som stulit ett får dömdes till spöstraff och hur fängelsets ”rum voro proppfulla med läsare” – konventikelplakatet upphörde 1858. Men 1861 stod ett toppmodernt fängelse klart i änden av Hantverkargatan (vilket det också var) som senare bytte namn till Prästgatan (i ”yran” över att ha blivit med präst 1912?). Fängelset var stadens högsta hus och erbjöd enskilda celler med varmluftsledningar och ventilation enligt nya humana idéer från blivande kung Oscar I. Istället för hämnd och offentlig skam skulle brottslingar fostras till ett bättre liv. Fängelset revs 1970.

Inflyttningen av unga och nytänkande bidrog kanske till folkrörelsernas starka ställning. En tiondel av befolkningen tillhörde frikyrkor och nykterhetsrörelsen vädrade (insöp…) morgonluft (även skolorna delade ut broschyrer mot ”kaffemissbruk”). 1884 byggde godtemplarna med frivilliga krafter (men utan bygglov) ett ordenshus i trä över två tomter. Arkitekten kom från de egna leden och pengarna kom från insamlingar och basarer. Enligt en uppgift ska 3000 personer ha bevistat invigningen. I detta folkrörelsernas allaktivitetshus agiterade Hjalmar Branting och Kata Dahlström när de var på besök, men även brottnings- och boxningsmatcher lär ha förekommit. Tidigt blev ordenssalen teater och hyste under nästan hundra år kringresande teatersällskap och stadens årliga revyer. 1944 köpte kommunen huset och på 1980-talet skulle det rivas. Tack vare aktionsgrupp och demonstrationer blev huset kvar och är idag hotell. Hur det går med nykterheten vet jag inte.

Vid samma torg, Gustav III:s, reste en annan folkrörelse sitt monument. Missionsförsamlingen var som kättare inte välkomna i offentliga lokaler men gav igen med pampig kyrkbyggnad. I den höll samerna landsmöte (”lappriksdagar”) 1918 med drygt 200 delegater, varav en tredjedel var kvinnor. Den statliga samepolitiken gick ut på att samerna om de ville förbli samer inte fick bli bofasta (jordbrukare) och skulle bo i kåta, inte hus. Nomadskolor med undervisning i just kåtor hade precis införts och mötet protesterade mot förhållandena, lärarnas dåliga utbildning och den sammanlagt kortare skolgången trots ett helt nytt språk att lära in. Mötet ledde till att en centralorganisation och en tidning grundades, men på Sametingets hemsida står att det politiska gehöret uteblev och nomadskolan blev kvar till 1960-talet. Birger Ekerlid nämner i ett blogginlägg även protester mot att krigsårens kafferansoner var extra små för samerna. Att samlingarna hölls i missionskyrkan hade säkert praktiska skäl men det speglar också de nära kontakterna mellan frikyrkorörelser och samer, tänk bara på laestadianismen längre norrut. Från mina resor i Latinamerika vet jag att etniskt marginaliserade grupper tenderar att söka sig till normbrytande gelikar även i trosfrågor. Missionskyrkan revs 1968.

När landsmötet skulle fotograferas dög dock inte missionskyrkan som fond utan gänget släntrade bort till det svulstigt nationalromantiska rådhuset från 1912 – på sin tid hyllat som det bästa inom modärn svensk arkitektur – idag snarare motsatsen till just det moderna. Rådhuset var liksom biblioteket, nuvarande stadsmuseum, ritat av F. B. Wallberg som enligt tidens sed också ritade många av möblerna. Skulptören Olof Ahlberg fick till en St Göran och draken i Domsalen. De mjukare vävda linnetapeterna stod bl a Jämtslöjds väverska Brita Ericson för. Många stadsbor kritiserade skrytbygget som förlades till stadens högsta punkt för maximal effekt. Fast nog hade det blivit ännu värre – om med det menas arkitektonisk maktuppvisning – om Lars Israel Wahlman fått igenom sitt förslag att förlägga maktens boning högst upp på det sluttande Stortorget. Där fick istället Sparbanken ligga. Wahlman var en av dåtidens arkitektkändisar, han med Engelbrektskyrkan i Stockholm, och han fick komma tillbaka när det var dags att byta ut den gamla kyrkan, som byggts med hjälp av arbetsplikt under 1830-talet. Den nya från 1940 kryllar av symboler från det Wahlman såg som särpräglat för ”landskap och folkkynne”. Norges och Sveriges Olav respektive Olof (Skötkonung) samsas med Jämtlands kristnare Östmund Gudfastson, av den redan nämnde skulptören med kungligt förnamn Olof. Han gick vid denna tid med i en nazistisk organisation. Långt innan vurmande för hjältar och offer blev suspekt satt Wilhelm Pettersson-Berger på Frösön (där kyrkan byggdes ovanpå offrade djurben) och nynnade på sin opera om den fredlöse (efter att ha dödat sin rival om sköna Gunhild) Arnljot som till slut dör i Stiklestad vid sidan av sin helgonkung Olav.

Den mest representerade arkitekten från sekelskiftet är förmodligen Knut Gyllencreutz som efter lysande karriär i Stockholm först sökte lyckan i det nerbrunna Sundsvall och sedan flyttade till det expanderande Östersund. Ett exempel på hans monumentala stenpalats var Centralpalatset från 1904. Sådana hus var på modet och innehöll affärer i gatuplan och kontor och bostäder högre upp. Huset brann 2010 och revs därefter. Med på våra lilla rundvandring var som tur var en arkitekturprofessor. Han påminde mig – när jag kisade upp mot takåsarna – om att även ha blick för det till synes oansenliga. Titta här, sa han när vi gick förbi en Sibylla-kiosk som jag inte ens känt lukten av. Men när jag läser ungdomsminnen på nätet är det mycket riktigt inte Centralpalatsens imposanta socklar eller sekelskiftets tureller och lanterniner som figurerar. Istället läser jag om Korvmacken, Elvans grill och råkurr i kön till KFUM-kiosken. Dagens äldre minns sitt 60- och 70-tal.

Men visst var protesterna skarpa när det senfunktionalistiska Polishuset stod klart 1970 (av Gunnar Landberg och Mari Uusma). Tanken var att plåtfasaden med åren skulle rosta vackert men den fick bytas mot keramiska plattor i liknande färg. Jag gillar nog färgen men undrar varför en så kolossal (12 500 m2) markör för statens våldsmonopol skulle läggas här på stråket ner från Stortorget mot hamnen och Badhusparken – ja, detta paradstråk heter förstås Samuel Permans gata efter den gamle urfadern. Var det så mycket bus just här? Och hur mycket polis fanns det egentligen i Östersund på 70-talet? Men visst, det kanske passar här bredvid länsresidenset. Och nog kan en tung och dömande byggnad passa för en polismakt. Desto konstigare då att det numera är BUP (barn- och ungdomspsykiatri) och habilitering som tar emot här. Men kanske bryr sig ingen om hur en byggnad ser ut och känns bara vården är bra. För att förstå läser jag samhällsbyggnadskontorets underlag till kommunen beslut 2009 att ändra husets användning. Här står att gestaltningens ”rena former” och ”strikta uppbyggnad” bör bevaras medan frågor om buller och annan miljöpåverkan diskuteras mer ingående. Tyvärr verkar det vara ganska långt från kollektivtrafik för de besökande. Om det ingår i tillgänglighet är oklart. Under denna rubrik står att tillgängligheten är ”tillgodosedd” men att den ska ”bevakas” vid ombyggnation. Ett ytterst reaktivt förhållningssätt men kanske det vanliga i Sverige idag.

Ja, innan jag börjar ”jobba”, dvs kommer in på mitt forskningsämne, är det bäst jag avrundar. I sin närmaste omgivning är Östersund staden Stad men i ett nationellt perspektiv snarare staden Land. Som medelpunkt är det lätt att axla rollen av hjärtlandets försvarare. Här huserade Glesbygdsverket under 90-talet. Sametinget har valt Östersund för sin framtida parlamentsbyggnad. Utan att vara insatt antar jag att de snabba förbindelserna till Stockholm spelar in men också till Norge. På en ännu vidare internationell spelplan har Östersund visar framfötterna genom att upprepade gånger söka vinter-OS men kanske haft för högststående moral för att lägga upp erforderliga mutor, vad vet jag. Av det som en gång var kronans vaktpost har det blivit en symbol för det antiurbana, folkliga och ursprungliga – samtidigt som gränser fortsätter att överskridas – och överskidas.

Jag har använt Gudrun Penténs och Kjell Hansens böcker men det finns ju mängder av bloggar och tidningsartiklar samt många årsböcker utlagda av hembygdsföreningen Gamla Östersund. Färgbilden är från vår promenad genom centrum. De svartvita bilderna är på idag rivna och i ett dall ombyggt hus.

1. Gamla kyrkan 2. Nya kyrkan 3. Rådhuset 4. Läroverk 5. Ordenshuset 6. Polishuset 7. Nya stansdalen Storsjö strand 8. Badhusparken 9. Vi går Samuel Permans gata fram 10. Nytt hus efter Centralpalatset
1. Norra folkskolan 1883 2. Missionskyrkan 1880t 3. Grand hotel 1888 4. Fängelset 1861 5. Centralpalatset 1904

En värld av öar

På mitt jobb (där jag inte är anställd) har vi under pandemin haft fina morgonmöten där folk berättat om valfria delar av sina liv. Efter att en av oss berättade om resor i Västindien har jag funderat på denna del av världen och exempelvis varför det kryllar av skatteparadis där. Och varför tillhör många av världens skatteparadis Storbritannien, detta till synes så hederliga och seriösa land? Det börjar så fort man lämnat fast mark med kanalöarna Jersey och Guernsey – och är det inte också något skumt med Isle of Man? – och ju längre bort man kommer desto värre blir det. Men är det inte märkligt att Caymanöarna och Brittiska Jungfruöarna ligger strax utanför en av jordens få kvarvarande kommunistdiktaturer? Och ännu konstigare att det är Kuba vi besöker och inte de rikare öarna. Men där kanske vi skulle känna oss som medelmåttor medan kontrasten på Kuba är desto mer kittlande… Och få besöker grannön Puerto Rico med regionens högsta BNP enligt en tabell jag ”slår upp”. I nästan 400 år var kubaner och puertoricaner grannar och spanska medborgare tills USA 1898 ville ha några semesteröar i solen att kunna besöka utan krångel. När det amerikanska krigsfartyget Maine exploderade i Havannas hamn – med hundratals döda ynglingar som följd – fick USA anledning att förklara Spanien krig (fast sentida undersökningar visar att fartyget sprängdes inifrån). Kuba utropade självständighet medan folket på Puerto Rico blev amerikaner. I flera folkomröstningar har de sedan önskat sig att även bli delstat, senast 2017 med 97 procent. Vem vet vad kubanerna sagt om de haft fria val? Men den njugga behandlingen av Puerto Rico avskräcker kanske. Att ön inte är delstat förklarar hur Trump kunde vända ryggen till efter orkanen Marias förödelse.

Ja, uppvisar inte Västindiens myller av kobbar och skär en provkarta på mänsklighetens alla upptänkliga statsskick och nationalkonstruktioner – från enveten kommunism till råaste kapitalism – och allt däremellan, självständigt och underlydande? För folk på Amerikanska Jungruöarna, som köptes av Danmark 1917, har exempelvis inget amerikanskt medborgarskap som puertoricanerna. Andra öar som i början av 1900-talet löd under USA:s beskydd står idag på egna ben. Dominikanska republiken styrdes militärt från USA 1916–1924 och hade på den tiden ungefär lika dålig ekonomi som det land man frigjorde sig från 1844, nämligen Haiti. Idag är öhalvorna knappt jämförbara ekonomiskt sett. På västra Hispaniola bildades 1804 Haiti när franska slavar tröttnade på slitet och kastade ut sina herrar. Men att slänga ut fransoser är en sak, att bygga ett fungerande land något helt annat. En annan delad ö, och faktiskt mer jämnt fördelad, är Saint Martin där Frankrike innehar norra delen och Nederländarna södra. Man anar en riktigt blodig piratbatalj någon gång, men uppenbarligen finns en gemensam historia kring denne Martin, som på nederländska blivit Sint Maarten.

Tvärtemot vad många vet har både Frankrike och Nederländerna behållit sina öar. Antingen har de brutalt slagit ner frihetskämparna eller så är folk nöjda med att styras från Europa. Ja, fransmännen talar vackert om sina länder l’outre-mer men på papperet har öar som Guadeloupe och Martinique samma status som vilken fransk region som helst, precis som Algeriet aldrig var en koloni utan en del av Frankrike, enligt den nationella historieskrivningen. Detta gäller alltjämt en liten tårtbit av Sydamerika varifrån rymdraketerna skickas i väg så att de inte ska dimpa ner alltför nära Paris. Ja, fyra procent av Frankrikes befolkning bor utanför Europa och räknat på antalet senats- och parlamentsplatser har de ännu större inflytande. I EU-valen kan dessa röstberättade mäta sig med ett genomsnittlig nordiskt land – inte Sverige alltså. En lustig koppling finns förresten mellan Sverige och de franska öarna, fast på andra sidan centralamerikanska näset. Clippertonön i Stilla havet fick i början av 1900-talet sin status utredd av den svenske geografen – och tillika frankofilen – Erik Dahlgren – icke att förväxla med 1600-talsgeografen Erik Dahlbergh. En annan koppling gäller Saint Barthélemy som Frankrike fick köpa tillbaka från ett bankrutt Sverige år 1878. Men idag är statusen inte lika självklar. När ön bröt med överhögheten på Guadelope 2007 hamnade man utanför EU – medan Saint Martin blev kvar fast de gjorde samma sak. Sådana frågor driver säkert Overseas Countries and Territories Association som är de utomeuropiska regionernas lobbyorganisation I Bryssel.

Även Nederländerna består som namnet antyder av flera länder. Förutom det välkända europeiska ingår Aruba, Curaçao och nämnda Sint Maarten. Dessutom finns tre specialkommuner som heter Bonaire, Sint Eustatius och Saba. Den sistnämnda sticker ut lite extra, jag menar sticker upp. För Nederländerna ligger som bekant till stora delar under havsytan och kan inte skryta med några särskilt höga fjäll. Det innebär att Nederländernas högsta punkt ligger just på Saba som är en gammal slocknad vulkan. Huvudorten heter The bottom, vilket ju inte låter så trevligt men faktiskt har öns bästa klimat där i vulkankraterns botten. Så om fördämningarna någon gång brister får väl holländarna tränga ihop sig där i The bottom. Fast faktum är ju att landets belägenhet tvingat fram stor skicklighet vad gäller vallbyggen så pass att förra årets störtskurar spolade bort folk och hus i Tyskland och Belgien men inte i Nederländerna.

Västindiens idag självständiga öar har mestadels frigjorts från Storbritannien: Jamaica och Trinidad & Tobago 1962, Guyana och Barbados 1966, Bahamas 1973, Grenada 1974, Dominica 1978. Saint Lucia och St Vincent & the Grenadine 1979, Belize och Antigua & Barbuda 1981 samt slutligen St Kitts and Nevis 1983. Där någonstans upphörde självständighetskampen. Cayman- och Jungfruöarna blev kvar under drottningens kjolar, liksom Montserrat och Turks- & Caicosöarna. Det gäller även Anguilla som faktiskt utropade sig självständigt 1969. Då i svallvågorna efter 68 sågs självständighet som det enda rätta, men hur är det idag? Går det jämföra hur det gått för dem som brutit sig loss och de som stannat kvar? Hur rättvis är en sådan jämförelse? Kanske är självständighet fortfarande det rätta men inte det smarta. Det verkade väl inte så svårt att dra runt ett land på 60-talet men idag är det mer komplicerat att stå emot cyberattacker, förhandla vaccindoser och inte minst hävda sig i klimatpolitiken så att inte ens ö hamnar under den stigande havsytan. När franska Mayotte i Indiska oceanen år 2009 röstade om självständighet ville 95 procent förbli fransoser. Det är från de fria och självständiga grannöarna i Comorerna som flyktingbåtarna går idag.

Detta beror kanske inte bara på Frankrike utan på att Mayotte liksom grannen Réunion därmed är en del av EU. Och kanske är det inte så konstigt som det låter att man kan åka jorden runt och samtidigt vara krav i EU. När föregångaren bildades en gång på 1950-talet låg ju större delen av gemenskapen i Afrika i och med franska och belgiska innehav. Det gällde även stora delen av Stilla havet och exempelvis Västra Papua, stort som Sverige och ruvande på en massa guld, som var holländskt till 1961. Däremot har brittiska ”overseas territories” aldrig varit med i EU och befolkningen har heller inte haft brittiskt medborgarskap om de inte får för sig att flytta Storbritannien. Att oskyldiga jungfrur på olika Jungfruöar inte reser sig mot detta översitteri kan man ju förstå men hur är det med vilda caymaner? 🙂 Ja, skattefrihet kan väl få den mest envetna antikolonialist att mjukna. Och hoppet finns kanske att en stormakt i ryggen är en garant mot ekonomisk kollaps. En snabb titt på de ekonomiska tabellerna visar nämligen att ekonomin för många önationer rasade 2020 när inga kryssningsfartyg la till. Intar man överhöghetens perspektiv för en sekund kan man dock fatta hur det är att dras med öar som någon tokig pirat en gång i tiden kört ner en flagga i. De ger inget klirr i statskassan men river upp hundraåriga sår som begångna synder och övergrepp skapat. Fast om kolonialismen är en skam, varför är inte skatteparadisen det? För även om jag som ekonomisk analfabet inte förstår vad man tjänar på att INTE ta upp skatt måste fördelarna överväga skammen samt den kritik senare års journalistbragder riktat mot dessa öriken.

Nu kokar ni förstås av ilska över att jag rakt igenom använt FEL ord. Det heter ju Karibien. Jag vet faktiskt inte om det är någon geografisk skillnad på Karibien och Västindien. Kanske skiljer några öar hit eller dit men jag har läst att karib är samma ord som kannibal. Inte så fräscht alltså. Västindien däremot tycker jag är så gulligt med tanke på hur Columbus trodde sig vara i Indien men ändå inte riktigt vågade tänka hela (jord)varvet runt. För då hade det ju hetat Ostindien och om det var upptaget Bortre Ostindien. Istället tog han det säkra före det osäkra och förblev i det eurocentriska perspektivet. Det fick bli Västindien. Jag tycker det visar hur vi hör samman världen över och på hur vi förutom all denna girighet, äre- och äventyrslystnad också styrs av drömmar, aningar och nyfikenhet på det som finns bortom bergen – och haven.

Korpilombolo

Tio år med Bolivia

Bild från by i Bolivia

Bakom den klassiska muren av lertegel och gräs syns de moderna Evo-husen

För tio år sedan var Bolivia ett föredöme i den demokratiska världen. Folkrörelser – ja, här har Sverige och Bolivia en del likheter – samverkade och deltog aktivt i utformandet av den nya konstitutionen – den som så högtidligt fastslog grundbultarna i det nya ”socialistiska” samhället. Ja, alla sådana där politiska epitet kan vi väl lämna därhän, för vad säger egentligen sådana etiketter om vad som verkligen händer och sker i ett samhälle? Socialismen här liknar mer Kinas kommunismkapitalism – ett land med enormt inflytande trots allt tal om avkolonisering och nationell suveränitet – än Venezuelas (trots att Chávez var Evos mentor och förebild under sin levnad – men kanske var det Bolivias smala lycka att han gick hädan – för Maduro har varken lärjungar eller sympatisörer på denna jord).

Nä, låt oss gå bortom de självpåklistrade beteckningarna och se hur samhället utvecklats och förändrats. För som en klok man sa för länge sedan: av frukten känner man trädet.

När Bolivias president i internationella sammanhang talar om urfolk och Moder jord lyfter han på hemmaplan alla vägar som breddats eller dragits där förr skog och berg hindrade människors rörelsefrihet. Nu är kanske inte allt detta så ”nationellt” som politikerna här vill framställa det utan delar av regionala integrationsprojekt, som t ex IIRSA (brassarna suktar så efter Stillahavskusten). Och projekten med en autostrada mitt genom känsliga delar av Amazonas och den norra passagen Cochabamba-La Paz har aldrig slutförts.

Vägar gynnar ekonomin såklart. Förr hängde de läckraste frukter ruttnande kvar på träden i brist på transportleder för export. Bara de mexikanska och colombianska knarkmaffiorna bemödade sig om att ge sig ut i spenaten och betala för åtråvärda grönsaker. Ja, vägar knyter samman människor – det är ett resande folk det här – men driver också på urbaniseringen. Lokala maktförhållanden ändras. Om du i en liren by med nydragen väg ser ett pampigt palats vid torget vet du att där bor ägaren till bussen som kontrollerar transporten av människor och ting.

Sedan har det sänkts ner en massa Evo-hus över landsbygden. Jag vet inte vilka dessa fina små röda tegelvillor var tänkta för (jag har tidigare skrivit om politiken med gratis bostäder år människor med funktionsnedsättning men har inte följt upp detta – är ju på semester banne mig). Vissa säger att de politiskt lojala får bo så här fint. Man måste i alla fall själv äga marken, så det är väl tveksamt om de mest behövande gynnas. Oavsett vilket så liknar detta för mig jultomtepolitik med förmåner till vissa utvalda. Att bygga hus är ju faktiskt något folk här kan. Det skulle säkert behövas studiecirklar och utbildning i hur man själv bygger med bättre kvalitet, men inte nödvändigtvis färdiga hus.

Ja, ni hör hur svensk jag är. Vi är vana att varor produceras på en marknad och att staten bara lägger upp spelreglerna. Men staterna i Latinamerika sysslar ofta med egen produktion av basvaror som sedan delas ut. Jag tycker det är bättre att gå in med subventioner där det behövs för att gynna miljö och samhälle. Till exempel skulle solpaneler kunna subventioneras. Jag funderade själv på att bidra med en sådan med ryggade tillbaka när jag såg att de minsta kostade över 10.000 kr. Istället är det nu elledningar kors och tvärs och överallt i landet, förutom stor användning av gastunnor som släpas hit och dit. Landet så nära solen med sina 300 soldagar om året borde kunna bättre!

Den materiella standarden har alltså höjts (bilar överallt), men här faller inte bara äran på regeringen utan såklart på det hårt arbetande folket. Åtminstone de som saknar jobb sliter. De som har jobb kan ta det lite lugnare… Men hur är det med den demokratiska utvecklingen bakom alla standardhöjningar? Hur fungerar den lagstiftande, styrande och dömande makten? Och framförallt: hur upplevs utvecklingen av det verklighetens folk jag själv umgås med?

För visst kan man smälla upp sjukstugor och skolor, men vad hjälper det om man kan muta sig till betyg och examina eller om de som halar upp en fet sedelbunt får schysstare vård? (Att den som har pengar får bättre vård än andra är en av de värsta idéer mänskligheten har kommit på – vård ska ges efter vårdgivarens förmåga i enlighet med vårdbehovet). Ja, jag känner de som inte orkar jobba inom utbildningsväsende eller sjukvården för att de inte står ut med att se korruptionen.

Men ännu allvarligare är väl korruption inom rättsväsendet – själva ryggraden i ett samhälle. Att inte något gjorts åt rättsväsendet på dessa tio år är för mig en gåta. Jo, domare tillsätts nu av regeringen, fast det får vi ju sätta på minuskontot eftersom det går rakt emot principen om rättsväsendets oberoende. I övrigt fortsätter poliser, åklagare, advokater och domare att kräva in tusentals kronor för varje underskrift och varje litet steg i de byråkratiska irrgångarna – alltså för att göra sitt jobb. Ja, egentligen borde jag inte benämna dem vid dessa fina titlar, snarare liknar de penningautomater som bara gör ett ryck när mynten trillar in.

Visserligen har en antikorruptionsmyndighet bildats, men vad jag hört av dem som vänt sig dit krävs även där så mycket stämplar och pappersspring att folk ger upp. Byråkratin är ett eget slukande monster, som motarbetar och utpressar medborgarna. Visst skulle det gå att effektivisera genom att digitalisera. I alla mänskliga möten finns risk för korruption och därför bör de så långt som möjligt undvikas inom byråkratin. Alla har mobiltelefon och en digitalisering skulle spara massa kostnader för stora kontor och framförallt minska all denna tid i köer och väntrum som så sinkar det bolivianska produktiviteten.

Så till den lagstiftande och styrande makten. Jag nämnde det folkliga deltagandet i konstitutionsbygget, den 17:e sedan självständigheten 1825. Där begränsas mandatperioderna för en president till två. Nu har Evo Morales snart suttit i fyra och ville så gärna sitta en femte att han utlyste en folkomröstning om att blunda för paragraf 168 i konstitutionen. Folket sa nej, men sedan dess har han funderat ut fyra olika sätt för hur han ändå kan bli evig (dålig ordvits) landsfader. Kanske en folkomröstning till eller göra en Putin genom att pausa strax innan mandatperioden går ut (och låta vapendragaren – ja, han är gammal gerillasoldat – García Linera hoppa in några månader).

Den förste att bryta mot konstitutionen var alltså den som valts till att bevaka och fullfölja den. Men som så många andra makthungriga män kunde han när allt kom omkring inte tänka sig att hans makt skulle ha någon bortre gräns.

Jag har tidigare skrivit om symbolvärdet i att en barfotagrabb från höglandet går och blir president och jag blir illa berörd när jag på gatorna i Santa Cruz – den ekonomiska huvudstaden – hör folk fnysa åt ”den lille indianen” eller ser klottret i La Paz om ”el indio de mierda” som ska få betala dyrt osv. Rasismen har minskat (idag hörde jag några kvinnor prata och skratta högt på quechua mitt på torget i Cochabamba – otänkbart för 20 år sedan), men finns ju ändå kvar.

Fast nästan lika illa som rasism är väl denna personfixering. Kampen på husfasaderna står inte om någon ideologi utan om för eller mot en enda person, EVO. Men ett samhälle står inte och faller med en människa av kött och blod som kan dö när som helst (som Chávez). Denna caudillismo (tron på den starke ledaren, förlåt starke mannen) är något man jämte rasism och machismo måste ta tag i på allvar. Visserligen måste någon representera, leda möten och dra i trådar, men långsiktig förändring åstadkoms gemensamt i ett samhälle. De förtroendevalda byts med fördel ut med jämna – rätt så korta – mellanrum.

Presidentens parti MAS har tyvärr utvecklats i alltmer totalitär riktning. På senaste kongressen valdes just Evo Morales till nästa vals presidentkandidat, alltså rakt emot konstitutionen. Han utropades också som ”comandante”, vilket även om det bara är ord pekar på vartåt partiet önskar gå. Vissa debattörer spekulerar i om statsledningen faktiskt vore kapabel till en så kallad ”autogolpe” och sätta demokratin ur spel, men så pessimistisk vill jag inte vara.

Men ett minne kommer upp: när MAS fått makten för tio år sedan träffade jag en hängiven partimedarbetare som sa att nu var det viktigaste för partiet – och i därmed reformerna i landet – att fostra nästa generations ledare så att inte några gubbar bet sig fast vid sina poster. Kanske ingen slump att det var en kvinna som kämpade för detta – och jag kan bara inbilla mig hur besviken och desillusionerad hon måtte vara idag.

Det är som bekant farligt att sitta för länge. Det gäller mexikanska PRI, sydafrikanska ANC och till viss del våra egna socialdemokraterna när det begav sig. Frestelsen är stor att vilja kontrollera och styra saker och ting långt utanför ett politiskt partis mandat. Det gäller det civila samhället och offentliga befattningar inom t ex utbildning och vård. Sådana samhällen alstrar rädda och fjäskande medborgare.

Att tvingas skaffa partibok för att göra karriär är ingen bra grund för en effektiv förvaltning och ett samhälle bestående av självständiga och frispråkiga medborgare. Vill man vara dramatisk kan man säga att ett sådant system gör våld på demokratin. Nä, politiker ska inte binda upp människor i lojalitets- och beroendeband utan skapa förutsättningar för dem att klara sig själva. Politik ska med ett fint ord bemyndiga människor.

Den gryende rädslan för att säga vad man tycker eller skriva det man hör är olycksbådande. Journalisten Carlos Valverde som avslöjade att presidenten hade ett barn på bygden (åtminstone skrivit på ett faderskapsintyg) kände sig tvingad att gå i landsflykt efter att poliser omringat hans hus (han trodde alltså inte att de var där för att skydda honom…). Sådant är varningsklockor, men jag upplever ändå från min horisont att debattens vågor tillåts gå ganska höga. I de många och tjooocka papperstidningarna finns djupa analyser och långt rättframmare åsikter än de jag smyger in här. Och diskussionen handlar på ett annat sätt än i Sverige om väsentligheterna: vad är det för samhälle vi vill ha och hur ska det organiseras?

En sak som inte bara borde debatteras mer, utan bearbetas i grunden är korruptionen – och dess orsaker. Ett land där yrkesmänniskor skinnar och lurar sina medmänniskor lider brist på det grundläggande kittet i alla fungerande samhälle: tillit. När man i bästa fall bara litar på de närmaste familjemedlemmarna formas ett stängt och odynamiskt samhälle. Man behandlar inte sin nästa såsom man själv skulle vilja bli behandlad, utan ser denne som någon att sko sig på eller i värsta fall klättra på. Det är också by the way ett föga kristet handlande i ett land där kyrkorna fylls söndag efter söndag.

Men om jag jämför med till exempel Paraguay – som enligt sådan där knäpp religionsstatistik brukar hamna etta som det kristnaste landet i världen – så upplevde jag under mina få dagar (ska betonas) där att samhället genomsyras av ännu större misstänksamhet och önskan att blåsa varandra (ni minns kanske varuhusbranden 2004 då hundratals barn brändes ihjäl eftersom affärsinnehavaren låste dörrarna – här skulle ingen plocka med sig någon liten leksak utan att betala). Jag tror att en 35-årig brutal diktatur i ett land bryter ner sammanhållningen och att det kräver sitt långsiktiga arbete att reparera. Givetvis krossas folkrörelserna under så lång diktatur – och det är dessas fortsatta starka ställning som ändå ger hopp för Bolivia.

För även om ganska många här säger att inget går att förändra, att korruptionen är så djupt rotad osv, så vet jag att det går. Jag länkade bara för några dagar sedan till en dokumentär om Antanas Mockus, borgmästare i Bogotá på 90-talet. Med humor och symboliskt handlande lyckades han som den goda pedagog han är visa på det sjuka och egoistiska i att bara tänka på sig själv och skita i andra (som ju också leder till att man själv förlorar i slutändan).

Mockus tillhörde inget politiskt parti, men ändå fick han människor att betala frivilliga extraskatter för det allmännas bästa. Genom sitt eget exempel ville han höja moralen i samhället. Om det fanns någon ideologi bakom så var det den att alla människor kan förändras. För visst är det så. Varför slänger folk skräp genom bilrutan och betalar mutor i ett land men inte när man kommer till ett annat? Det handlar om respekt och vilket förtroende man har för människorna i det omgivande samhället.

Vad kan vi lära av denna långa drapa? Ja, vi behöver inte bara övertygade politiker (som Mockus) utan framförallt övertygade medborgare, som när det behövs går samman för att värna humanitet och människokärlek. Det behövs under och bakom de politiska partierna en samhällsbyggarrörelse som garant för att samhället inte ska drunkna i käbbel om räntor och inflation. För om det nu är politiska partiers uppgift här i världen att dividera om ekonomiska teorier och kalkyler, så är det humanistiska sammanslutningar (t ex kyrkor, men också andra) som bär och vårdar de värderingar samhället ska grundas på.

Risken med republiker där högsta hönset är politiskt vald är att yttersta makten befläckas av politiska intriger. Här har vår monarki den fördelen att statschefen är helt opolitisk och bara sitter där som en symbol – en symbol för att samhället byggs på gemenskap i frihet. Javisst, en urmodig företeelse och en väldigt motsägelsefull symbol för detta, men ändå något rätt så neutralt att enas kring. Ja, så kan det gå när man vistas för länge i en republik: en saknar sitt gamla

Från en by i Bolivia

utsikt med berg och blommande potatis

Morgon i byn

Livet på landet är väl underbart! Grannar och släktingar bara kliver på och får då alltid ett mål mat och ett glas läsk. Ibland har jag själv försökt med ett ”har just ätit” när jag sett mor i huset halvvägs framme med potatistallriken. Det är ingen ursäkt har jag märkt.

Själva det lantliga arbetet är väl inte min specialitet. Försökte till exempel snygga till gräsmattan framför huset. När en moster eller faster eller vad det nu var tittade in senare på dagen undrade hon om vi haft vildsvin på besök.

Potatis är annars den stora passionen och stoltheten i byn där jag var. Förmågan att plocka potatis innehar ungefär samma status som att kunna slå med lie i min barndoms Småland. Men faktum är att jag faktiskt någon gång plockat pärer hemma i Rimforsa. Därför gjorde jag byborna aningen besvikna när de bad mig dra en fåra. De hade laddat inför ett rejält garv åt den besökande gringon. Sedan hade jag förstås inte deras uthållighet utan gav upp efter nån kvart.

Det här med kommuner är ganska nytt här. Påbud uppifrån, men vad i hela friden gör en kommun? Ja, det allra första man gör som nybliven kommun är väl att smälla upp ett högt skrytbygge till kommunhus som blänker och gnistrar i solen. Och på natten belyses det av enorma strålkastare så att det även då skiner över hela dalen. Över den höga porten hänger förstås en bild av den allestädes närvarande presidenten. Den gamla kyrkan därbakom är skymd och förmodligen till och med lägre – symboliskt för det politiska läget i Bolivia idag.

Nu är det väl bra med ett rejält och snyggt kontorshus där många får jobb, tänker du. Fast ingen jobbar därinne. Kommunkontoret ligger inne i stan, en dagsresa bort. Det är säkerligen smart rent strategiskt i förhållande till olika myndigheter, fast man förlorar ju lite av poängen med ”närhet till medborgare” och allt det där.

Tjänstemännen ser t ex inte allt skräp. Det gick väl bra förr att slänga kalebasser och ämbar av trä och skinn i naturen, men nu är det plastpåsar och läskflaskor överallt. Man skulle ju kunna tycka att företag som Cocacola (med sina många smaker) kunde stötta något slags pantsystem. Jag tror en tioöring per flaska hade hållit naturen ren i Bolivia. Fast det ger väl inga vinster att hålla på med sånt tjafs…

Då får väl faktiskt kommunen göra något, tycker lilla jag. För en meter marmor i det där kommunalhuset kunde en liten sopbil ha köpts in (för en annan meter en brandbil, sedan kanske en ambulans osv).

Själv började jag plocka upp skräpet på vägstumpen utanför ”vårt” hus. En liten kille kom fram och undrade storögt vad i hela världen jag höll på med. Det hela var så knäppt att han började hjälpa den konstiga utlänningen med ett arbete som alltså inte hade något med potatis att göra. Som tack fick han ett kexpaket – de där som heter salta, som vi skulle kalla söta (de som här heter söta ska vi inte prata om).

När vi fyllt vår säck frågade jag killen var man slänger skräpet här i byn. I hörnet av skolgården, var hans svar. Senare gick jag dit och mycket riktigt fanns där en grop med några soppåsar i. Nu har jag gjort en god gärning och kommer att hyllas som hjälte i byn, tänkte jag.

Men istället kommer en bastant dam fram och skäller ut mig efter noter. Har jag ingen skam i kroppen. Kasta skräp på barnens skola. Fast vad ska vi göra med alla sopor då? undrar jag. Kommunen gör visst inget (…sa jag inte, för att inte hamna i ett politiskt gräl). Låt det ligga där det ligger, sa damen. Snart kommer regnen och då åker allt ner i floden och är ur världen.

Jag gav mig inte in på ett resonemang om att detta faktiskt var den ”första” anhalten i kedjan, högst upp i bergen, och att i den där världen finns tusentals byar och städer på vattnets väg mot Atlanten. När vi skilts åt vände hon sig om och frågade: och vems måg är du förresten? (det finns inga turister där). Svaret på den frågan räddade mig nog från att dras inför byalaget och den numera även juridiskt accepterade sedvanerätten.

(Och förresten, sluta gnälla så förskräckligt på svenska kommuner. De är rätt ok ändå.)

Tata Renato

ruiner på dimmigt bergHär kommer en historia från jordreformens dagar. Vi har ju vårt laga skifte, men nu pratar jag om att spränga storgodsen och dela ut små jordplättar åt godsets alla daglönare. Ämnet var hett i Latinamerika i mitten av 1900-talet, men få länder lyckades när allt kom omkring att omsätta högtidstalen på lantmätarens ritbord. Ofta satt just de stora jordägarna i de beslutande organen medan de som skulle gynnas knappt hade rösträtt (läskunnighet var ett vanligt krav).

1952 genomdrevs i alla fall en jordreform i Bolivia, kanske den mest avgörande händelsen under förra seklet för vanligt folk på landet. Här i socknen Cocapata fanns som på andra håll ett storgods med många arbetare utan egen jord. 1800-talsförfattarinnan Adela Zamudio skriver om ridturer till Cocapata och jag antar att det var i det här godset hon som högreståndsdam umgicks.

Vid tiden för jordreformen var mangårdsbyggnaden byggd i importerat trä och hade stora glasfönster på de två våningarna. Detta var stor skillnad mot de små lertegelhus med grästak som torparna bodde i. Själva ägaren var sällan på plats utan överlät ansvaret att leda arbetet på den stora egendomen till en ställföreträdande arrendator från byn. Jag vet inte hur det var på andra håll men här tycker ingen synd om den forne ägaren som blev fråntagen sina ägor (och vars ättlingar lär vara framgångsrika företagare i Santa Cruz), men det talas fortfarande med respekt och vördnad om arrendatorn Tata Renato.

Han verkar alltså ha haft småbrukarnas förtroende, men säkerligen kände han också en viss sorg när hans arbetsgivare tvingades bort och byborna började plundra (enligt dem med all rätt) det vackra boningshuset på sina ägodelar. Han tog därför med sig så mycket han kunde på kärror och packåsnor upp mot bergen bakom byn. Högst upp på en vindpinad bergstopp byggde han upp en egen gård och gömde några av godsets dyrgripar på behörigt avstånd från de hämndlystna byborna.

Det allra dyrbaraste som finns i varje bolivianskt hem är det kläder och utsmyckade dräkter som används vid karnevalen och den årliga festen till det lokala helgonets ära. Några av dessa fick Tata Renato med sig men särskilt glad var han över att ha räddat undan helgonbilderna och godsets eget skyddshelgon. Dessa placerades i en liten stenkyrka högst upp på bergstoppen.

Här uppe bland betande lamor och alpackor byggde Tata Renato sitt eget rike. Barnen växte upp i relativ välmåga. På grund av sin ställning hade Tata Renato trots allt tilldelats en ganska rejäl sluttning av berget som i folkmun alltjämt bär hans namn. Men visst var läget otillgängligt med dimma och hagel – och en och annan snöstorm drog över berget. Att hålla elden vid liv var livsnödvändigt.

Tata Renato hade både hjärta och hushåll för flera fosterbarn. Men en dag gick det så illa att ett av fosterbarnen lekte lite för vårdslöst med elden. De låga grästaken på de tättstående byggnaderna tog snabbt fyr och under dem de vackra dräkterna. Räddning med vattenkrus och öskar var långt borta och snart var gården nedbränd i aska och sot. Tata Renatos fru blev så illa till mods att hon aldrig mer talade och enbart med svårighet rörde kroppen. Minnena var alldeles för plågsamma.

Tata Renato tillbringade resten av sitt liv med att åka land och rike kring för att finna bot för sin fru. Men ingen medicinman eller helbrägdagörare visste någon råd. Utblottade dog det en gång så mäktiga arrendatorsparet.

Godset mangårdsbyggnad nere i byn förföll alltmer och nu hålls bortsprungna djur innanför de höga murarna. Ägarna får hämta ut dem mot lösen – ungefär som det var för människorna för 64 år sedan.

Den som berättade den här historien är dotter till Tata Renato och var barn när detta hände. Hon har inte varit uppe vid bergsgården sedan dess och ville absolut inte gå dit när jag frågade.

När Isidora och jag för två år sedan flämtande nådde fram dit svepte en tjock dimma in platsen i ett ödesmättat dis. Det blev snart mörkt och jag fick bara några suddiga bilder av de ruiner som finns kvar. På vägen ner gick vi vilse i mörkret. Isidora kan berget, men vattenådrorna hade gröpt ur nya smala raviner sedan hon var där senast och dessa förledde oss.

Idag gjorde vi ett nytt försök. Den tunga vandringen upp slutade med att dimman återigen täckte berget. Ett tungt olycksbådande regn började falla. Det blev inte heller denna gång något letande efter de lämningar som eventuellt finns kvar. Men det blev i alla fall en bild.

Isla de la luna

ruiner på torr ö

Flickklostret på Månön

”Till Månön går inga båtar längre, där finns inget att se” fick vi veta. Det triggar en sån som mig och vi städslade en egen kapten (bild 1). På Månön ligger detta komplex (bild 2) där särskilt utvalda flickor hölls inspärrade från åtta års ålder för att lära sig fina manér och en gång i livet kanske få äran att krypa upp i den store Inkans bädd – eller ännu finare: bli offrad till Solen själv (alltså den där inkan).

Ja, visserligen den bästa utbildning en tjej kunde få i inkaimperiet, men skulle någon lyckas rymma från tempelprästinnan mamacunas hårda styre och förlora sin dyrbara oskuld till någon trånande öbo var det levande begravning som gällde – om hon inte lyckades övertyga översteprästinnan om att det var solguden själv som varit framme.

Under 40 år på 1900-talet var ön också en plats att isolera människor på – men då dömda brottslingar. Tyvärr är det fängelset förstört berättar en av de få nuvarande öbor vi stöter på. De allra flesta har lämnat den vackra men ensliga ön för – ursäkta alla boliviavänner – en av världens fulaste storstäder: El Alto. Vid de isolerade ñustornas (egentligen ”aklla”=de utvalda) gamla klosterskola fanns ingen guide att rådfråga (tänk vad många spännande berättelser det skulle gå att göra kring dessa flickor – och vilken bäring de har på vår tids ideal och hedersförtryck).

Men kanske lika bra det. På den större Solön turas öns bönder och fiskare om att guida. Eftersom grupperna ibland kommer ganska nära varandra kunde jag höra hur historierna om var Solen föddes och hur de första människorna steg ner till jorden (på en solstråle förstås) varierade lite från guide till guide.

Tanken med barfotaguiderna är fin, men jag retar mig på allt tjat om ”los incas”. Ja, till och med hus och gårdar – snart säkert även barnen – döps efter inkahärskare som Huaskar och Atahuallpa. Vet de inte att det var just här som motståndet mot inkornas slavimperium var som framgångsrikast?

De enda som lyckades bevara något av sin egen kultur och sitt språk var just aymara kring och i Titicacasjön. Vissa anser t o m att de berömda flytande vassöarna var ett sätt (för gruppen urus) att fly undan de nya härskarna. Att motståndet från just aymara på något sätt ändå accepterades har dels att göra med inkahärskarnas myter om alltings ursprung i just Titicacasjön och dels de mäktiga tempel och byggnader som redan fanns här (Tiwanaku osv).

Utan att vara expert på området tror jag – hittade inga dateringar vid ruinerna – att ”inkatemplen” redan fanns där när härarna från Cusco stävade in med sina vasskorvetter i mitten av 1400-talet. Tiden som det här området låg under inkornas välde var alltså mindre än 100 år och även om inkasamhället var ett särdeles effektivt arbetskraftsmaskineri finner jag det troligare att erövrarna anslöt till befintlig infrastruktur.

Men visst är det intressant att en så kort tidsperiod – som en parentes i historien – får ett så enormt genomslag i det allmänna medvetandet. Det symboliska i att ha anknytning till ett mäktigt imperium (för vad är några förvirrade spanjacker mot Solen själv?) spelar väl in, liksom att guider tenderar att säga det som turister vill höra…

Vykort från Stjärnsund

I Stjärnsund stod den svenska industrins vagga. På en resa till landets ekonomiska motor och teknologiska spjutspets, Falu koppargruva, upptäckte här det unga geniet Christoffer Polhem det ideala vattenfallet för en fabrik.

Polhem, som oadlad Polhammar, flackade som föräldralöst barn från norra Gotland från hem till hem. För att en präst skulle lära honom latin, vetenskapens språk, lovade han att laga det gamla urverket i Uppsala domkyrka.

När han lyckades med detta bravurnummer blev kung Karl XI så imponerad att han lovade grabben livslång lön och frihet att uppfinna sådant som skulle kunna komma riket till gagn. Men intressant nog ägnade sig Polhem aldrig åt vapentillverkning utan pulade på med sina pumpar, klockor och låsanordningar – sådana som vi fortfarande använder.

I över 30 år basade han för den toppmoderna manufakturfabriken i Stjärnsund. Av dem som kom och gjorde praktik märks Emanuel Swedenborg, Sveriges enda internationella religionsstiftare.

Swedenborg var känd för att klärvoajant kunna förutse bränder, men om han förutsåg Stjärnsundssmedjans brand 1736 vet jag inte, men då hade i alla fall Polhem pensionerat sig och flyttat till Stockholm.

I Stjärnsund ståtar nu den smäckra brandstationen som en påminnelse om den förödande branden. Av den gamla hantverkstraditionen är det bara urmakeriet som förts vidare genom generationerna. Ett äkta Stjärnsundsur från urmakarn bakom museet kan gå på 35.000 kr.

Klipska ingenjörer har givit plats för avspända konstnärer. I en ateljé vid herrgården varvas indiska mandalas och suggestiv vedic art. Annars är väl Stjärnsund numera mest känt för ett av vår tids mest bestialiska mord, det på lilla Engla. Illdådet berörde svenska folket så djupt att begravningen sändes live på public service-tv.

Men börja med industrihistorien!

Mer turistinfo på http://www.stjernsunds-bruk.se

 

 

 

The Mission

Ska vi bygga samhällen på makt eller på kärlek? Det är grundfrågan i en av mina favoritfilmer, The Mission från 1986.

Ja, jag har väl mossig filmsmak och är förstås känslomässigt biased – reste i området där den utspelas och inspelades senast i vintras. Älskar vyerna, skogarnas säregna symfoni och flodernas brutala dån.

Och visst romantiseras alltid på film. Jag tror inte någon jesuitpräst stannade kvar och stred tillsammans med guaraníerna frivilligt. Kampen mot portugisiska slavjägare och spanska latifundister fick de sköta själva sedan jesuitorden drivits ut från den Nya världen i mitten av 1700-talet.

Men konsten, hantverket, träsnidandet, silversmidet, instrumentbyggandet och förstås den musik som dessa frambragte – ja, den kompetens man erövrat i reduktionernas skolor vårdades ömt, liksom de heliga föremål som gömdes undan för överheten.

Inte förrän restaureringen av de gamla kyrkorna kom igång på 1980-talet avslöjades gömställena som traderats genom tio generationer. Idag blomstrar den ”indianska barockmusiken” och särskilt i Bolivia finns flera underbara kulturmiljöer att besöka.

I Argentina märkte jag hur guaranÍkulturen åtnjuter stor respekt. I den egentliga arvtagaren till jesuitmissionernas regionala organisation, republiken Paraguay, är de etniska relationerna mer komplicerade, trots att språket guaranÍ med stolthet talas av alla (!).

Ja, det är inte utan att jag tror att The Mission hjälpt till att öka medvetenheten och självinsikten kring Paranaflodens stränder. Här bjuder jag på ett par bilder från några av missionerna.

 

En liten historia om att låta sig ledas eller följa strömmen

Av någon anledning som jag inte riktigt minns var jag inskriven som assistansbehövande på São Paulos flygplats. Men skönt! Jag kommer ju dödstrött mitt i natten och det är en av världens största flygplatser, så det blir bra att släppa taget en stund och låta sig ledas rätt av dem som kan denna flygplats som gruset i sin egen ficka. Samtidigt kan detta ge en intressant inblick i hur flygplatsassistans kan fungera, något jag säkert kan ha nytta av i min tjänsteutövning.

Och jag blir faktiskt inte nedtryckt i en rullstol och framrullad i ilfart med blinkande sirener – typ den standardmetod jag hört så många roliga historier om (Achtung, achtung, hier kommt ein Blind). Däremot dras jag åt sidan utanför planet och ombeds ”vänta här”.

Jag ser hur alla andra rullar iväg i bussarna mot terminalen och tänker att min egen standardmetod att följa strömmen hittills under alla resor varit väldigt effektiv. Det här kan ta längre tid, tänker jag när någon (vill tro att det är flygplatspersonalen och inte flygbolaget men ingen presentation sker – och killen tror säkert att jag inte begriper portugisiska) drar in mig i en minibuss, som snart fylls till bredden med planets flygvärdinnor.

Nu tänker du: ska han börja klaga på att han sitter inklämd bland ett gäng brasilianska flygvärdinnor nu också. Men jag kände på mig att något var på tok – och även om dessa mulheres säkert var mycket bedårande ville de nog själva helst av allt hem till kudden – kanske hade någon tre timmars hemresa genom 20-miljonersstaden, vad vet jag…

Mina farhågor besannas när chauffören stannar och stänger av motorn. De bedårande drar iväg med mig och sina små rullväskor (urmodellen för denna världsrevolution) mot en port. Jag saknar min egen rullväska – som nu förmodligen cirklar runt i sin ensamhet på ett bagageband några kilometer bort.

Och om det nu är att jag saknar rullväska eller något annat vet jag inte, men när vi alla går genom en spärr tycker en vakt att det är en misstänkt sjavig katt bland de bedårande hermelinerna. Kanske är det här något slags snabbsluss för den brasilianska personalen… Vakten är inte nöjd, men en av de bedårande – kanske den mest bedårande när jag nu tänker efter – förbarmar sig över den sjavige assistansbrukaren och efter lite gormande i olika walkietalkies (heter det väl inte längre…), trixande och knixande med en extra framkörd bil ledsagas jag fram mot bagagebanden.

Föredömligt nog hade de redan på planet annonserat ut vilket band väskorna kommer på och varje band har en stor gul skylt med svarta siffror – alltså något helt annat än den dåliga tillgängligheten i Arlandas bagagehall. Jag släpper ledsagaren och går fram till rätt band och rycker åt mig min väska som jag snillrikt markerat på ett sätt så att jag ser den på hyfsat långt håll. Min ledsagarinna – som fram tills nu trott att jag inte ser någonting – ser lite häpen ut och undrar om jag kanske klarar mig själv nu. Gärna det, säger jag och följer sedan strömmen.

Oberá januari 2016

359

Nordiska huset i Oberá

Stig på! säger snart 90-årige Hjalmar Björklund när vi efter lite frågande lyckas lokalisera hans hus. Hans far- och morföräldrar utvandrade från Sverige 1890, men själv har han aldrig varit där. ”Hur skulle jag ha haft råd med det?” mumlar han på sin vackert sjungande svenska. ”Men när jag jobbade på vägbyggen fick jag se Buenos Aires!” Det har varit ett hårt liv med jordbruksarbete i den brännande solen och sedan med att plocka isär batterier i skrotbranschen.

330Men Hjalmar visar stolt sitt enkla hem där en bonad med ”Välkommen” hänger i hallen och svenska flaggan står överst på byrån. Och här är mitt luftkonditioneringsaggregat, skrattar han och öppnar sovrumsfönstret på vid gavel.

Vi har hamnat i Argentinas gamla svenskbygder. Hotellföreståndarinnan kunde vara vilken östermalmsbrud som helst och affärerna har namn som ”Repuestos Lindström” (Lindströms reservdelar).

Det var kring förra sekelskiftet som många flydde det svenska armodet. Om det var Söramerka eller Nordamerka spelade kanske inte så stor roll, bara det var Amerika. Brasilien betalade dessutom resa och en markplätt åt hugade invandrare – alltså typ motsatsen mot vad man gjorde mot landets egna urinvånare.

Museet i Oberá

Museet i Oberá

Uppskattningsvis bosatte sig 3500 svenskar i Brasilien, men en liten grupp drog över gränsen till det på den tiden förlovade landet Argentina. 1928 grundade dessa svenskar staden Oberá, som numera har 65000 invånare. Pionjärerna startade svensk skola och svensk kyrka, men hur i hela världen skulle de försörja sig? Och vad var det förresten för grön sörja alla människor gick runt och sörplade på? Vänta lite, där har vi något med aldrig sinande efterfrågan…

Nu finns tredje och fjärde generationens mateodlare av svensk härkomst. En vi besökte höll fast vid den gamla torkmetoden med fyra öppna eldar som ska matas med eukalyptusved. Svenska kyrkan ett kvarter från torget i Oberá är uppkallad efter Olaus Petri och höll sig med svensk präst till 1973.

Den nuvarande (av brasiliansk härkomst med rättroende lutheran) visade glatt upp sin kyrka och lovordade Anders Ruuth som jag själv hade förmånen att lära känna på 90-talet. ”Anders är den person som betytt allra mest för Oberás utveckling” sa han. Men kanske var han partisk eftersom han också sa sådant som att ”Anders har lärt mig allt jag kan”.

Anders Ruuth (1926-2011) skickades som nybakad präst till andra sidan jorden utan en enda lektion spanska. Folk kan ju svenska, resonerade kyrkokansliet i Uppsala. Jag blev väldigt rörd av mötet med den gamle prästen och minnena han framkallade.

Carlos Lineo-institutet

Carlos Lineo-institutet

Det han förmodligen menade med Ruuths insats var att han la grunden för att omvandla den gamla svenska småskolan intill kyrkan till stans mest prestigefyllda utbildningsinstitut. Idag har Carlos Linneus-institutet högskoleutbildningar inom idrott, språk, litteratur, biokemi mm. Sedan finns mycket småkul här i Oberá också, som menyn med de svenska specialiteterna ”viking stekt”, ”köttbullar med bron sås” mm.

Ja, i Argentina är det finaste man kan vara: invandrare. Kulten av Invandraren hålls bland annat igång vid den årliga invandrarfesten här i Oberá. En utomhusscen byggts för ändamålet och en Skansenliknande park har ”paviljonger” för varje invandrarnation.

Spanjorerna har smällt upp en vitkalkad kyrka och schweizarna tre stora alphus som fejades frenetiskt när vi gick förbi. Svenskättlingarna – som grundade Oberá – har i sann svensk anda bjudit in norrmän, danskar och finländare till ett Nordiskt hus – med vidhängande runsten som pikant kuriosa.

Men för att ingen ska tro att jag gått och blivit patriot kan jag berätta om någon annan minoritet – till exempel den syriska. Tillsammans med libaneserna utgör de 3,5 miljoner argentinare. Fast under det nuvarande kriget har Argentina bara tagit emot några hundra syrier. Är det svårt att korsa Medelhavet så är det nog ännu värre att korsa Atlanten…

Men de få som kommer får jobb i landsmännens företag och i någon region även en jordplätt. Jag tror många syriskättade har det hyfsat bra i det nya landet. På ett flyg satt jag en gång bredvid en parant syrisk-argentinska som undslapp sig några lätt överlägsna kommentarer mot den tanige svennebananen som trodde han visste något om Argentina.

En av de syriskättade steg förresten ända upp till presidentposten 1989, men då hade han avsvurit sig sin muslimska tro – fattas bara annat i ett påveproducerande land… En lite lustig konsekvens av de syrisk-argentinska förbindelserna är att Syrien är det land som importerar mest yerba mate – efter de mängder som skeppas över floden till storkonsumenten Uruguay.

Ja, vid ingången till den där Nationernas park i Oberá finns en lång hyllningsdikt till Invandraren. I korthet går den ut på:
1. Glöm inte varifrån du kommer.
2. Glöm inte de ångestfyllda månaderna på havet där så många barn, gamla och sjuka gav sina liv för drömmen om ett bättre liv.
3. Men glöm för allt i världen inte det land som tog emot dig med öppna armar och gav dig nya möjligheter och ett nytt liv!

Reserapport Bolivia 2014

Publicerar här med tillstånd Sofia Thoresdotters reserapport till Lars Norrmans minnesfond. Sofia och jag genomförde erfarenhetsutbyte med synskadade i Bolivia under januari 2014.

”Under vår resa i Bolivia hade vi möten med synskadade personer vid två tillfällen. Det ena i Sucre och det andra i Cochabamba. Vi träffade synskadade personer även vid andra tillfällen, men då var det mer av privat natur.

Sucre

Sofia visar iPhone och Brailino

Sofia visar iPhone och Brailino Foto:Emil Erdtman

När vi hoppade ur bilen en kvart försenade, stod de utanför och väntade på oss. Först tänkte vi att det var av artighet, men det visade sig bero på att stället där vi skulle ha vårt möte var stängt.

Vi fick alltså börja med att leta efter något annat café. Juan Antonio, vår värd, och Emil, min reskamrat, ledsagare och tolk, fick ledsaga oss andra på de smala och trånga trottoarerna. Fortsätt läsa

Villa imperial de Potosí

På nationalmuseet i Sucre finns en detaljerad 1700-talsmålning över staden Potosí i Bolivia – då en av kontinentens största och rikaste städer. På Caspar Miguel de Berríos verk kan man studera samhällsklyftorna genom klädsel och arkitektur, till exempel hur vatten leddes in till palatsen runt kyrkan via stora dammar bakom Cerro rico, det berg som staden uppstått kring – och som syns här på flera av mina bilder från 2014.

Oruro, Bolivia

Prosadikt om Toro toro i Bolivia

Vi besöker Dr Gonzalez sent på kvällen, min vän och jag. Varje salsvägg är översållad med stenar som formar urtidsepokernas djurliv.

De få som hälsar på Dr Gonzalez gör det för att beundra hans stenkonst men också för att söka råd i livets angelägenheter.

Han förmedlar dem gärna inlindade i visdom. Men om sitt eget liv talar han i gåtor. Efter byskolan gick han en dagsmarsch nerför bergen till järnvägsstationen i Mizque, ut i världen och karriären.

Men sedan hustrun dog är han tillbaka i barndomshemmet, som han förvandlat till en hyllning och karta över livets historia.

Dr Gonzalez går aldrig ut på dagarna av rädsla för fiender. Matpaket kommer ändå på bestämda tider.

Han ger mig en kruka gjuten med gnistrande stenar. Tre fossiler har den. Min vän får en snarlik. Du får tio fossiler, hör jag honom viska.

Det blänker till i en fossilsten. En stjärna har speglat sig i den. De sägs lysa särskilt klara i denna trakt, inte långt från mänsklighetens skarpaste astronomiska observatorium.

Men ser astronomerna månens hunger och stjärnbildernas löpeld? Ser de likheten med alla de spår som urtidsödlorna lämnat i lerjorden kring Dr Gonzalez’ by?

Vi följer med på en nattlig färd över en vindpinad högslätt, ner genom en skreva. Ett papegojpar far upp och pendlar sina sinuskurvor ut över en bråddjup canyon.

Dr Gonzalez klättrar nedåt, förbi lager på lager av geologins historia: rödvit, blåröd, ärggrön och senapsgul sten, så mjuk att grottor och broar ständigt bildas och faller.

En fors kränger och ringlar listigt djupt därnere. Där finns sköna stenar, ännu utstrålande vulkaneld. Läckra fossil.

I timmar klättrar vi sedan uppför ravinen med bördor på ryggen. Går in mot byn medan gryningens vita lans klyver natten.

Förbi Spanjorens hus, vars ruiner hotar att rasa över oss. De flydde vid revolutionen 1952. Förbi den ihopkrupna gråa lilla kyrkan vid torget. Kanske har ingen gått in där sedan revolutionens dagar…

Utanför på torget står nu en färgglad dinosaurie i plast. Den frustar och kluckar mot den bleknande, mätta månen. Doktor Gonzalez hälsar tillbaka och välsignar dagen.

Nyår i Sucre, Bolivia

Sucre är Bolivias konstitutionella huvudstad. Här byggdes de första klostren på 1500-talet och universitetet grundades 1624. I Sucre ligger fortfarande nationalmuseet och nationalarkivet med landets bästa bokhandel inom historia och samhällsvetenskap.

Salen där Bolivias självständighet förklarades 1825 finns bland bilderna. Där stod frihetshjälten Simon Bolívar som ville skapa en nation inspirerad av den franska revolutionen. Därför är det inte konstigt att Bolívarparken har minikopia av Eifeltornet och andra franska symboler.

Idag samsas dessa med dinosaurier i alla dess former. Numera reser många bolivianer till Sucre för den barnvänliga forntidsparken Parque Cretácico. På 1900-talet flyttade många till Sucre mer eller mindre mot sin vilja. Här fanns landets stora mentalsjukhus och exempelvis specialskolan för blinda.

Bredvid Parque Bolívar ligger Högsta domstolen, där diktatorn Garcia Meza dömdes 1993 för den blodiga kupp 1980, som går under namnet kokainkuppen eftersom den finansierades av knarkpengar – och orkestrerades av gamla tyska nazister som Klaus Barbie. I andra latinamerikanska länder skulle det dröja till 2000-talet innan man började ställa 70- och 80-talsdiktatorerna inför rätta.

Sucre bjuder på kolonial och nationell historia. Ett intressant museum visar textil- och musikkonst från den omgivande landsbygden, bland annat Tarabuco. Klimatet är milt med svensk sommar året om. Trafiken är lugn på de smala backiga gatorna. Nyårssupén intogs givetvis på fransk restaurang. Men på den långa vinlistan fanns bara bolivianska viner.