Lennart Erdtman 1945–2021

Så här några dagar efter pappas död sitter jag med ett par brev han skrev och några kvarlämnade anteckningsfragment. Jag vill teckna en bild av honom utifrån dessa texter och vad jag tror att han själv skulle vilja bli ihågkommen för. Jag har valt att inte kolla upp alla fakta och detaljer eftersom det viktiga för mig inte är att årtal stämmer utan att känslan gör det. Det är alltså min känsla och min bild:

Lennart föddes den 6 mars 1945, alltså just som Andra världskriget höll på att ta slut och en ny era ta sin början. Men av det märktes ännu inte mycket på det enkla torpet Ulvsholm djupt inne i smålandsskogarna med Tingsryd som närmaste ort. Här var mor Nanny Erdtman född 1916 och hit flyttade Sven Johansson från grannsocknen Urshult när de gifte sig 1941. Efter att ha fått Inga-Maj och Börje väntade hon nu sitt tredje barn. Och hon väntade så pass att den långväga barnmorskan blev irriterad. Hon hade ju egna barn att ta hand om därhemma. Dessutom hade vattnet i brunnen frusit så storasyskonenens snögubbe fick läggas i storgrytan för att få vatten till att tvätta den nyfödde.

Lennart fick senare även småbröderna Egon och Sven-Göran och var alltså inbäddad mitt i syskonskaran. Hur inbäddad har var med tanke på sin medfödda synskada vet jag inte riktigt men på senare år berättade han gärna hur han med sina syskon fiskade i torvdammarna vid Duvetorp – och själv fick största abborren – och hur 30 enar bryskt fälldes för att bli till pilbågar. Alla familjemedlemmarna bidrog med arbete och på Lennarts lott föll hönsen och därför kallades han familjens ”hönekålle” (han hette också Karl).

1947 hade Sven tröttnat på att cykla de fem milen till jobbet på Sankt Sigfrids mentalsjukhus och köpte den lilla gården Sännaholm i Skir Viet söder om Växjö. Lennart gick sina två första skolår i Skirs skola men skickades sedan av skolmyndigheterna – som få föräldrar sa emot på den här tiden – till Tomteboda Blindinstitut i Stockholm. Han fick där gå om tvåan eftersom han av förklarliga skäl låg efter de andra i punktskrift. I liknande situation var en annan grabb på skolan som blev Lennart bästis. Som för så många var uppryckandet från familjen och placering vid en av tidens specialskolor ett trauma för denne Key, som därför tydde sig till den mer stabila och trygga smålänningen. Lennart fick ersätta både mamma och pappa, har han berättat. De båda grabbarna delade också sin frikyrkobakgrund och bjöd in de andra barnen till ”möten” men tystnade tvärt när vårdarinnorna kom förbi.

Att Tomteboda för Lennart inte blev en så uppslitande upplevelse tyder hans senare anekdoter om. Han pratade med förtjusning om huvudstadens spårvagnar och breda gator. När han en gång kom med tåget till centralstationen skulle en släktning som var stadsbud möta upp och ledsaga rätt. När han inte var på perrongen högg Lennart tag i ett annat stadsbud – som det verkar ha kryllat av – och frågade efter Erdtman, som kollegan förstås kände – det fanns ju bara en med det efternamnet. Hemresor fick bara ske vid loven men en påsk följde Lennart med Key till Töreboda i stället för att åka till familjen i Växjö. En gång lockades i alla fall Lennart hem till Växjö och det var när det skulle förrättas dop i Saron. Församlingen tillhörde dåvarande Örebromissionen, nuvarande Evangeliska frikyrkan, och efter att Sven haft en frälsningsupplevelse medan han arbetade på Ryhovs sinnessjukhus i Jönköping var detta familjens andliga hem. Ja, det var alltså Lennart som döptes och det förväntades inom denna baptistiska gren av kristendomen när man uppnått mogen ålder och kunde besluta att följa Jesus.

Fyran gick Lennart i en så kallad synklass på Vasaskolan vid Odenplan, medan han bodde kvar på Tomtebodaskolans internat där ”tanterna” höll ordning på barnen. Inför femman skickades han tillbaka till Skirskolan och fick på grund av sitt repeterade år turen att ingå i ett pilotförsök med nioårig grundskola. De flesta gick fram till den nioåriga grundskolans införande 1962 bara sju år i skolan. Därefter tog arbetslivet vid, men för någon med Lennarts dåliga syn återstod bara fortsatta studier. Kanske var det så man tänkte – inte dugde tocken heralu till noet redi’t a’bete, sa de kanske i Småland på den här tiden. Lennart gick alltså vidare till gymnasium på Katedralskolan i Växjö och valborgsmässoafton 1965 tog han studentexamen. Det var något man verkligen ”tog”. Skräcken för bakdörren där inga föräldrar utan bara skam och nesa väntade var påtaglig. Men Lennart kom ut den rätta vägen och beskrev sin studentdag som den lyckligaste dagen i sitt liv. Han hann också vara med vid 50-årsjubileet i Växjö 2015.

Hösten 1965 gick det lilla flyttlasset till ett studentrum högst upp på Tomegapsgatan 13 i Lund där han läste historia och sedan religion. Lund är idag en storstad med över 100.000 invånare och till och med spårvagn men på 60-talet var det alltjämt vad konstnären Gösta Adrian-Nilsson kallade en ”akademisk bondby” kring den gamla domkyrkan. Ändå måste mycket i universitetsstaden varit okänd mark för Lennart. Kanske gick han på frikyrkliga studentföreningens möten, men om det var Fria kristliga studentföreningen vet jag inte. Kanske fanns det som senare både en konservativ och en liberal falang, en där man diskuterade tidens filmer men såklart höll tyst om biobesöken vid besök i hemförsamling. Kanske följde han på håll den teologiska debatten där uppsaliensarna kapitulerat inför Ingmar Hedenius filosofiska dråpslag och i ren självbevarelsedrift slopat den systematiska teologin till förmån för inomvärldslig livsåskådningsforskning. Allt medan Lund ännu var ett namn i den världsvida kyrkligheten med teologiska bjässar som Aulén, Nygren och Wingren. Men förmodligen höll han sig nog väldigt lugn och satt på sitt rum och kämpade med litteraturen. Om det vittnar alla understrykningar om böcker om USA:s historia eller Världens religioner. Han pratade om att han kanske sig ganska bortkommen. Inte så konstigt kanske eftersom han var den första ur sin ätt som anträdde både gymnasium och universitet. Hans självbild var också av att vara en lite udda och ”lustig” typ. Inför första mötet med sin blivande svärfar, en västgötsk kakelugnsmakare i tredje generationen, darrade han spänt. Men visst blev han väl mottagen som måg. Vem var då bruden?

Lennart hade vid en gudstjänst i Saron blivit god vän med Rune Lidhed från Habo. Eftersom syskonen Erdtman brukade ta med sina vänner ut till föräldrahemmet efter gudstjänsterna var det inte så konstigt att Rune följde med dit även mitt i julstöket och då även drog med sin syster Iréne som var på besök i Växjö. Lennart skrev sedan ett första brev – fullt med bibelreferenser – och Iréne svarade direkt, som man kunde göra med den tidens postgång. I ett brev till en väninna från realskolan beskriver hon Lennart som ”rödhårig och jättetrevlig”. Vid Alla hjärtans dag 1966 fyllde hon kuvertet med små röda hjärtan, vilket Lennart tolkade som att det var dags att fria. Det gjorde han i nästa brev och helgen därpå åkte Iréne ner till Lund där hon sov över hos Lennarts svägerska, något annat gick inte för sig. Lennart irrade hemåt i natten och gick vilse på grund av att gat- och billyktor bländade honom i regnet – eller var det något annat som förvillade?

Irénes familj tillhörde dåvarande Fribaptistsamfundet som bland annat byggt ungdomsgårdarna Munkaskog utanför Habo och Furuboda vid skånekusten. På Furuboda startades 1967 kurser för personer som på grund av funktionsnedsättning inte fått gå i skola och Iréne anlitades som sjuksköterska. Nu var hon farligt nära Lund och på sin födelsedag i oktober åkte hon dit och köpte förlovningsringar med Lennart. De gifte sig i augusti 1968 på Munkaskogs ungdomsgård vid Vätterns strand. Iréne fick jobb på Barnkirurgen i Lund och därför kunde de nygifta flytta in i en av landstingets tjänstelägenheter på Möllevångsvägen 10. Som student skötte Lennart markservicen och stod varje kväll i fönstret och väntade med färdig middag på den plikttrogna sjuksköterskan som ibland dröjde kvar bland sina sjuka och skadade barn. Sommaren 1968 ägnades alltså snarare åt smekmånad än revolt och rop från barrikaderna. Men som många påpekat är denna bild av det legendariska årtalet ganska överdriven, även om det var just i Lund eller Uppsala det trots allt kunde märkas några krusningar på ytan. Men som Henrik Berggren noterar i sin bok 68 räknades de radikala vänstergruppernas medlemsantal i hundratal medan den svenska frikyrkligheten vid denna tid närmade sig en halv miljon. En Sifo-undersökning bland ungdomar samma år visade att bara en bråkdel testat droger och att hela 99 procent tyckte att de hade en bra relation till sina föräldrar. Lennart var kanske rätt normal trots allt.

Men det är klart, att vara synskadad student var ändå ganska udda. Men synskadan hade kanske inte bara varit till nackdel. Att gå direkt till universitetet utan att behöva kräla i leran på något regemente var en fördel. Andra fördelar hade genom åren varit att få julklapp av farbror Sven i Barnens brevlåda efter en ögonoperation och vinna en teckningstävling med motiveringen ”nästan blind”. Detta var nog även skälet till utnämnandet som ”bragdstudent” på Katedralskolan. Men fördomar och förmynderi skulle inför yrkeslivet sätta upp ett oväntat hinder för Lennart som tidigt fått arbetets värde djupt inpräntat. 1969 kom han in på Lärarhögskolan i Malmö men efter att han börjat ville skolledningen avbryta hans studier med hänvisning till synen.

Från folkskollärare Joelsson hemma i Skir kom uppmuntran att kämpa och två blinda akademiker, Kjell Ulmeryd och Bengt Lindqvist, sedermera socialminister, hjälpte honom att överklaga. Länsskolnämnden, Skolöverstyrelsen och regeringen sa nej, men slutligen avgjorde Kungl. Maj:t som ”medger med hänsyn till föreliggande särskilda omständigheter att Erdtman får, utan hinder av synnedsättningen, fullfölja utbildningen på ämneslärarlinjen vid lärarhögskolan”. Lennart beskrev denna ”strid” som förnedrande. Myndigheternas människosyn gick emot allt vad han som kristen trodde och tänkte om människors värde. Den seger han till slut vann – genom kungens nåd – gladde honom, men ännu mer att detta öppnade arbetsmarknaden för andra synskadade studenter efter honom. En annan seger som han var nära att vinna var den i 1969 års bibelolympiad som sändes på tv. Släkt och vänner satt bänkade och fotograferade av tv-rutan – detta program var ju fullt tillåtet – men i finalen var han så nervös att han inte ens kunde räkna upp tre händelser där talet 40 används i Gamla testamentet.

Som färdig lärare sökte Lennart många tjänster och fick till slut napp på den helt nybyggda Transtenskolan i Hallsberg dit högstadieelever bussades och ”tågades” från hela kommunen – samt till gymnasieskolan Alléskolan strax intill. I Vikatorp strax utanför Hallsberg hittade det unga paret ett hus intill en grisgård men med skog på tre sidor och närkeslätten på den fjärde. En god grogrund för en växande familj… Det årets julmiddag hos Börje och Annelis Erdtman inne i Örebro fick ett bryskt avbrott när Emil ville ut och våren 1972 bjöd Emma på sätesbjudning. Folk förfärades över dessa gammalmodiga namn, men där var Lennart och Iréne före sin tid, även om annat i deras liv nu långt senare minner om en svunnen tid. Till exempel att det självklart alltid var Lennarts karriär som bestämde vart de flyttade. Men inte följde han helt normerna för hur en karlakarl skulle bete sig. Eftersom han aldrig körde bil cyklade han en dag in till Örebro för att köpa en sittvagn till Emma. På hemvägen hängde han vagnen efter cykeln, vilket några av hans elever fick syn på när han susade förbi Transtensskolan. Emma satt dock i säkerhet – så säkert det kunde vara i närheten av Emil – hemma i Vikatorp. Kanske bidrog rykten om en vårdslös barnafar till att han blev uppsagd våren 1972. Nej, förmodligen berodde det mest på 70-talets nya arbetsmarknadsregler om sist in först ut.

Avskedet förde in honom på ett sjätte studieår, nu i samhällskunskap och nationalekonomi på den filial som Uppsala universitet hade i Örebro. Där i staden låg förstås Örebromissionens högkvarter, som Lennart kanske besökte. Storebror var ju redan i unga år ett välkänt namn inom samfundet. Varje samfund och större organisation skulle ha en egen folkhögskola. Här höjdes utbildningsnivån för de egna medlemmarna, vilket bidrog till hela samhällets utveckling. Men folkhögskolorna utbildade inte bara för poäng och meriter, utan för att dana hela människor. Därför lades stor vikt vid konst, musik och andra kreativa uttryck. Örebromissionens folkhögskola låg naturskönt utanför Rimforska i södra Östergötland. I påskveckan 1973 fick Lennart följa med skolans styrelseordförande Per-Erik Boström till denna Liljeholmens folkhögskola för att ”avsynas” (hans eget ord) av rektor Paul Olin och hans efterträdare Carl-Axel Holm. Att han efter detta möte erbjöds en lärartjänst på Liljeholmen talade han livet igenom om som ett under.

Det var mycket som hände i Sverige och världen det här året. Kungen dör och en ny kröns, ett helt nytt statsskick klubbas igenom, för att inte tala om IB-affären, Norrmalmstorgsdramat och slutligen den världsomspännande oljekrisen som skakade den dåvarande världsordningen. Är inte tillväxten evig? Finns gränser för hur mycket olja vi kan elda upp? Lennart var samhällsintresserad men allt detta kom att överskuggas av sjukdom och död. Iréne hade sökt läkare redan i februari utan att något upptäcktes men vid påsken då Lennart besökte Liljeholmen konstaterades cancer i äggstockarna. Sommaren som följde reste paret runt med sin bil (och barnen?) bland släkt och vänner – i tron att cancern opererats bort. Åtminstone trodde Lennart det. Långt senare funderade han över om Iréne – med både sin medicinska kunskap och andliga intuition – hela tiden visste hur det var fatt.

För när flyttlasset skulle gå till Liljeholmen i slutet av juli tvingades hon åter in på sjukhus medan Lennart fick ordna med flytten. På den här tiden skulle patienten skonas från hemska besked och därför ringde läkaren Lennart och förklarade att hoppet var ute. De kom överens om att läkaren skulle berätta detta för Iréne vid nästa rond, men när Lennart kommer in till henne på kvällen frågar hon direkt om han pratat med läkaren. Det brister för Lennart men vad hon då viskade stannade kvar hos honom livet ut: ”Jag vet hur det är, men jag har fullbordat mitt liv”. Men självklart var inte allt detta så enkelt för någon. Det bads i kyrkor och kapell runtom i landet och de som besökte Iréne på sjukhuset kom med bävan och sorg. Fast när de gick därifrån förundrades de över att det var hon som tröstade, inte tvärtom.

Iréne hade en nära-döden-upplevelse där Jesus gav henne en sista frist att leva och på sin femåriga bröllopsdag den 10 augusti kom hon till Liljeholmen. Taxin från Örebro kostade 365 kronor, mindes Lennart eftersom han tvingades lägga ut detta belopp innan ersättning från Försäkringskassan kom. Under nästan två veckor på Liljeholmen fick Iréne träffa många människor som sedan mindes henne. Vaktmästaren Börje Persson snickrade ihop en vilstol. Och folk ”förundrades och förskräcktes över sorgen och kärleken i den lilla familjen”, skriver Lennart många år senare.

Den 23 augusti gick ambulansen tillbaka till Örebro. Hon tog farväl av sina två barn – ett och två år gamla – och uppmanade Lennart att ta hand om dem och söka sig en ny mamma åt dem. Lennart var mycket tacksam för att hon gett honom denna öppning och inte bundit honom i dödsögonblicket. De sista veckorna kom Iréne att stå nära avdelningssköterskan Hilda men det var Lennart som höll hennes hand i dödsögonblicket. Där vid gränsen tog Jesus över handen, brukade han berätta. Med all den övertygelse som trots allt vuxit fram dessa omskakande veckor sa han: ”Tack Gud för ett fullbordat livsverk, tack för en människa du har fått använda”.

Begravningen ägde rum på Fiskebäcks kyrkogård i Habo. Kistan lämnades ovanpå graven när familjerna begav sig till en minnesstund som förutom sorg präglades av den tacksamhet Iréne känt inför livet. Lennart klädde sig i vitt för att peka på hoppet och den himmelska glädjen. Han gick emot tidens kutym och hade barnen med sig på begravningen. Kanske trodde han att även de skulle förstå något av ceremonin men framför allt ville han ha dem nära – dem som han nu skulle leva vidare för. De är de barnen som numera sköter Irénes grav efter att storasyster Inger gjort det med stor omsorg under många decennier.

Lennart skulle senare i livet komma att arbeta mycket med frågor om sjukdom och sorg. Han läste böcker om sorgearbetets faser och människans behov av ritualer men menade själv att traditioner också kan bedöva medvetandet. Varje sorg måste upplevas individuellt som den kommer till en. Det starka mötet med döden tillsammans med Iréne hade lärt honom att den egna sorgen kan vara svår att förstå för andra. Visst hade han först känt sig övergiven och upplevt ett raseri mot Gud men genom att han och Iréne bearbetade detta tillsammans inträdde slutligen den där tacksamheten över ett fullbordat liv. Guds närvaro och omsorg uppenbaras mitt i livets allra svåraste stunder. Det handlade om ”att skiljas från varandra och ändå höra ihop”, skriver han.

Två dagar efter begravningen var Lennart tillbaka på Liljeholmen. Husmor Rut hade ställt fram en jättebukett med peace-rosor (peace/frid=Iréne) och bibelversen:

”Frid lämnar jag kvar åt er, min frid ger jag er. Jag ger er inte det som världen ger. Känn ingen oro och tappa inte modet.” (Joh. 14:27)

Lennart kastade sig in i sin nya tjänst och påpekade att han bara missade ett enda lärarrådsmöte. Samtidigt skulle de små barnen skötas. Den första tiden levde han i nuet men fram i oktober kom tankarna och frågorna, men också beslutet att klara livsuppgiften som både lärare och ensamstående far. Och visst fanns hjälp att få. På trappan stod en dag en 17-årig flicka som erbjöd sig att ta hand om Emil och Emma, vilket hon gjorde så gott hon förmådde hösten 1973. Det kunde bli vidbränd falukorv och enkla makaroner till lunch men barnen fick en samtalspartner och förebild. För May själv – som just hoppat av gymnasiet och sökte sin väg framåt – blev Lennart en förebild genom det hopp om fortsatt liv efter döden som han utstrålade. Livet igenom skulle hon minnas samtalen de förde över en kopp te när barnen somnat.

Det var dock en annan kvinna som snart fångade Lennarts uppmärksamhet. Birgitta Ström från Skänninge hade precis återkallats av husmor till sin tidigare tjänst i skolköket och bodde nu i lägenheten under. Hon hade sett den vitklädde och av sorg avmagrade tvåbarnspappan vandra av och an i skolans poppelallé och hunnit tänka att det där inte var hennes stil. Men när de möttes i den gemensamma tvättstugan bad Lennart om hjälp att mangla en duk och de sågs på de elevhemsträffar som Lennart ledde som ansvarig för denna del av elevhemmet. På den här tiden var det nämligen inte bara lektioner som ingick i en folkhögskollärartjänst utan även samkväm på kvällarna och kanske tröst av vilsna elever fram på nätterna. Den 9 november tar Lennart mod till sig och bjuder upp Birgitta på kaffe och fyra dagar senare friar han. Till jul erbjuds de lärarbostaden vid infarten till skolan och får tillsammans välja färg och tapeter. Brunt och murrigt blev det efter tidens trend. Vid nyår sker förlovningen och även det för Lennart så viktiga mötet med Irénes familj, där Birgitta tas emot som en gåva och ett bönesvar. Lennart behöll livet ut sin nära vänskap med Irénes bror Rune och deras båda birgittor blev nära väninnor.

Nog snörptes det på en och annan mun åt att Lennart inte höll på det sedvanliga sorgeåret utan gifte sig med Birgitta redan i maj 1974, men för honom var Birgitta en nåd som vederfors honom. Han beundrade livet igenom – ja, allra särskilt de sista åren – Birgittas praktiska handlag men också varma omsorg och inte minst trofasthet. 1975 fick de Evelin och 1981 Edvin. De fyra e:na växte upp på en av jordens vackraste platser där de kunde härja fritt utan tomtgränser och alltför stränga skolvaktmästare.

Lennarts arbetsinsats på Liljeholmens folkhögskola sträckte sig över 37 år. Och inte trodde väl någon att han skulle klara att gå i pension, men det gjorde han faktiskt 2010. Till en början undervisade han Allmän kurs i historia, samhällskunskap och kristendom. Till tjänsten hörde även administrativa uppgifter och redan första sommaren fick han ansvar för det sommarpensionat som drivits sedan skolans grundande 1952. Han sa ifrån när han tyckte något var fel och drev redan sitt första år igenom att all personal skulle bjudas med på de årliga personalutflykterna, inte bara lärarna.

Genom åren fungerade Lennart som studie- och yrkesvägledare och studierektor. När han under varma sommardagar schemalade kommande läsår bar han ibland en t-shirt med texten ”schemist”. Lennart sökte inga ledarpositioner, men vikarierade som rektor när han ombads. Helst ville han möta och inspirera människor via långa och korta kurser. Han var med och utarbetade kortkursen Att möta döden och helårskursen Social temakurs som 1987 utvecklades till Diakonal kurs. Lennart arbetade sällan ensam och nästan alltid som stöd åt andra. Kjell Samuelsson, Lars Linebäck, Birgitta Wallhagen, Sven Gustavsson, Åsa Molin är några av dem han arbetade nära genom åren.

Han samarbetade lokalt med Synskadades riksförbund men engagerade sig bredare än så när det gäller funktionsnedsättningar. Jag har själv mött människor som med stor uppskattning deltagit i hans kurser för personer som förlorat hörseln i vuxen ålder (vuxendöva). Ett sådant renommé utan att själv kunna vare sig teckenspråk eller tecken som stöd säger något om den pedagogiska förmågan. Genomförandet av kurser för personer med funktionsnedsättning innebär en återkontakt med Skolöverstyrelsen (som försökt stoppa hans yrkesliv) och sedan Folkbildningsrådet, vilket förde honom till många av landets folkhögskolor. Kring 1980 besökte han även Islands enda folkhögskola i Skálholt, numera nedlagd. Sina elever brukade han ta till fängelset i Kumla, där han i sina anteckningar skrivit upp en bibelvers från en av väggarna nere i bunkern:

”Jag vet väl vilka tankar jag har för eder, säger HERREN, nämligen fridens tankar och icke ofärdens, till att giva eder en framtid och ett hopp” (Jer. 29:11)

Inte så konstigt kanske att Lennart i början av 90-talet tillfrågades om att bli föreståndare för skolans bibelkurs. För att bättre axla uppgiften studerade han ett år på Örebro teologiska högskola. En bibellinje på en folkhögskola med kristen huvudman ska förstås förmedla Bibelns innehåll – vad Gamla testamentets olika profeter förkunnade, vad som skiljer de fyra evangelisterna och vad Paulus predikade på sina missionsresor – men också slå en bro mellan tusenåriga texter och dagens samhälle. Diskussionsfrågorna till Paulus brev handlade om vad Paulus ”egentligen” menade i sina olika sammanhang och hur han utvecklas från brev till brev, men också vad texterna säger oss idag. Till mirakelberättelserna om Jesus har han antecknat frågor till eleverna om de själva upplevt något under och de i så fall förhåller sig till det.

Bibelkurserna hade även gemenskapsdagar och gjorde pilgrimsvandringar. Samarbete skedde med Bibelskolan Livskraft i Aneby och byggde upp en verksamhet i Hyllie park i Malmö.

Någon språkmänniska såg han sig inte som men kom ihåg en hel del tyska och franska från skolan. Ändå var han intresserad av samtal med nyanlända och etablerade invandrare. I folkhögskolans 50-årsskrift är det om det internationella arbetet som Lennart skriver. Och erfarenhet som reseledare till andra sidan jorden fick han när Emil gifte sig i Colombia år 2000 och sedan besöktes i Bolivia med utflykt till Peru.

Det kanske låter som att Lennart mest var talare och tänkare men han värderade lika högt – kanske högre – det praktiska arbete som så ofta glöms och göms. Han engagerade sig i skolans skötsel när det gäller lokalvård och vaktmästeri och han hjälpte gärna till i skolköket när så behövdes, helst vid diskbaljorna. Kanske kan man spåra något av det småländska kynnet i denna uppskattning av det jordnära kroppsarbetet. Även när det gäller ekonomiskt sinnelag och ordning och reda lyser stereotypen för smålänningen igenom. Att ligga på sofflocket var inte Lennarts melodi. Blev han sjuk så passade han på under semestern. Somrarna ägnades åt att arrangera kurser och läger. Det började med pensionärskurser på 70-talet och fortsatte med familjeläger på Munkaskog och Furuboda 80-talet. 1978 var han med och startade läger för familjer med synskadade barn på stiftsgården Vårdnäs.

Engagemanget för att inkludera människor med funktionsnedsättning fanns även inom kyrkor och samfund, inte sällan som ett ekumeniskt samarbete. I mitten av 1980-talet hölls flera konferenser på temat En församling för alla där Lennarts föredrag hette ”Om den bibliska människosynen och människors lika värde”. Vid denna tid startade De handikappades missionsförening (Sveriges kristna handikappförbund) sommarläger på sin lägergård (numera äldreboende?) Mellbyro utanför Gränna – andra sidan Vättern jämfört med Munkaskog. Lägret var ett samarbete med Svenska Baptistsamfundet och Örebromissionen samt från 1993 Liljeholmens folkhögskola. Lennart ledde dessa läger med stort patos fram till 2008. Vid en avslutningsfest 2009 avtackades han och det var hans ständiga glädje som betonades. Lägren hette Att mötas som människor men man använde också termen Solskensläger, som väl introducerades på Furuboda folkhögskola under 1960-talet. Lennarts idé att skapa en mötesplats för människor med olika funktionsnedsättningar och andra – med just för tillfället ingen funktionsnedsättning. Det skulle inte finnas några anställda ”vårdare” utan alla deltog på samma villkor och var till exempel med i lektionspassen. Många hade omfattande funktionsnedsättningar men även de som t ex inte hade tal var med i samtalen på sitt eget sätt. Man kunde ha med sig två medhjälpare, men dessa skulle vara personer ”med kraft och vilja att ge stöd” utan ersättning. De betalade ingen avgift, men alla skulle delta som ”kursdeltagare på lika villkor”. Lennart gjorde om lägren till kortkurs, delvis för att berättigas till korttidsstudiestöd från CSN men också för att betona att det handlade om att ”ta emot och ge av kunskap erfarenhet och idéer*. Av hans kvarlämnade papper förstår man att syftet var ”möte mellan människor med olika förutsättningar” och att ”utveckla människors förmåga att möta livet”. ”Visst lär vi oss en hel del i kursprogrammet men framför allt lär vi oss i mötet”, skriver han. Det var aldrig fråga om i någon uppdelning i vi och dom.

Under bibelstudierna tog Lennart förstås upp Job och Predikaren som särskilt belyser människans villkor, men tittar man närmare i hans anteckningar förstår man att under det även diskuterades frågor som: ”Vad utmärker ett diskriminerande samhälle?” Andra diskussionsfrågor rör bostad, arbete, fritid, kommunikation, utbildning, politisk makt, föreningsliv och det goda samhället. I kurserna ingick också hantverk som keramik eller skapande av en stor väggbonad med ett träd i mitten. Framför allt präglades kurserna av sång och musik, ofta under ledning av deltagarna själva. Själv deltog jag en gång 1996 när ”gänget” slog sig ihop med ett annat läger på Östgötagården strax intill. Här deltog många invandrade kurder och det bjöds på både dans och helstekt lamm. Jag var just hemkommen från Guatemala och berättade om landet medan lägerdeltagare uppträdde i traditionella guatemalanska kläder. Sådana halvt spontana idéer var typiska för Lennart. Och helt riskfria var inte alla aktiviteter. På Kinda kanal kunde dessa somrar ses en flotte med en brokig skara människor och deras hjälpmedel. Men vad deltagarna tyckte visas av att många av dem återkom år efter år och gärna ringde Lennart under mörka vinterkvällar.

När det inte bar iväg på flotte gjordes besök på ställen som Gamla Linköping, träkyrkorna i Ulrika, Tidersrum och DjursdalaUlrika, Helgesfall i Ydre eller Det lilla landet (i Södra Vi. För att rekognosera tillgängligheten i förväg ”tvingade” Lennart ut sin chaufför Birgitta på upptäcktsfärder. Ibland övertrumfade dock utflyktsmålets skönhet framkomligheten och rullstolar och rollatorer skulle baxas genom sand och lera, men sådana kraftansträngningar gillade han. Med åren blev han en god kännare av sin nya hembygd, som ju trots allt var en del av Småland på medeltiden. Intresset växte efter flytten 1988 till en av Rimforsas historiska byggnader, nämligen Gästgivaregården från mitten av 1800-talet. På andra sidan av den gamla riksvägen – som inte syns idag – ligger själva gästgiveriet från 1600-talet.

Det går att se en parallell till folkhögskolorna utveckling från isolerade enklaver till allt närmare samarbete med det omgivande samhället men Lennarts intresse drev främst av att lära känna intressanta människor och att få vistas i naturen. Björkfors, Drabo hälsobrunn och Idhults orkidéängarör var favoriter. Under tio år hade familjen även en sommarstuga i Hägerstad. Här strövade Lennart i skogarna i jakt på kantareller. Kunskapen om var de växer som bäst ville han aldrig riktigt avslöja, inte heller de exakta recepten på svampsåserna han med stor precision tillagade. Noggrannheten om omsorgen gällde även i det lilla – hur en potatis ska delas eller ett ägg kokas, för att inte tala om stekas. De sista åren var hans äpplen och plommon lika mycket värda som ädelstenarna i muren till det nya Jerusalem.

Ett märkligt möte som Lennart tyckte om att minnas var när han hör sin egen tingsrydsdialekt talas utanför huset i Rimforsa. Han går förstås fram och den gamle mannen från Korplyckehult visar sig som mycket ung ha lagt om taket på torpet i Ulvsholm. Han mindes väl Lennarts då femåriga mor. Detta barndomshem fick flera besök de sista åren och dess olika ägare – numera danska – fick finna sig i detta. En bas för strövtågen i hembygden utgjorde far Svens barndomshem Hyllgrind som en av Lennarts bröder äger och respektfullt vårdar.

Tron på Gud är kanske det mest intima men jag vill ändå teckna min bild av Lennarts livshållning på detta område. Jag har redan nämnt bönen men också hur tron uttrycks i praktisk handling. Att gå i kyrkan på söndagarna var för Lennart en naturlag han ogärna bröt. Varma sommarsöndagar vid sommarstugan cyklade han de två milen till kapellet i Opphem och ibland fick han med sig Emma på pakethållaren. Betel var som del av Örebromissionen det självklara församlingsvalet vid flytten till Rimforsa, trots att kapellet låg en bit utanför samhället. I församlingen innehade han genom åren uppdrag som diakon, äldste, söndagsskollärare, juniorledare samt ordförande och sekreterare. Han la ner mycket arbete och teologiskt huvudbry på en ny församlingsordning där dop- och kyrkosyn uppdaterades till 2000-talet.

Intresset för människans utsatthet och sårbarhet tog sig bland annat uttryck i de utläggningar över Jobs bok som han höll under flera års skärtorsdagsgudstjänster, organiserade av Britt Eriksson. Som Job hade Lennart rasat mot Gud inför Irénes död men sedan insett att Herren både ger och tar. Han menade aldrig att Gud drabbar oss med det onda, utan snarare vänder det meningslösa och hopplösa till något meningsfullt och hoppfullt. Livet är fullt av brister och även meningslösheter, men det är mitt i detta som Guds välsignelse kommer till oss. En annan likhet med Job – eller snarare Jobs vänner – var ett nyfiket intresse på hur människor hanterar sina svårigheter och prövningar. Fast det stora felet vännerna gör enligt Lennart är att inte korrigera sin gudsbild utan istället försöka korrigera verkligheten så att den stämmer med dogmerna. Därmed sätter de Guds ära på spel, skriven han i en anteckning. Hans elever – som ofta var kring de 20 och hade olika typer av misslyckanden och kriser bakom sig – har vittnat om hans vidsynta och öppna attityd. Ett särskilt intresse hade han för upplevelsen av åldrandet. Han ledde en böne- och samtalsgrupp för församlingens äldre och besökte dem regelbundet. Barnen ska förstås inte glömmas bort. Fanns det barn i närheten så nog var snart Lennart mitt inne i leken. De sista åren var det mest yngsta barnbarnet Otto som fick vara med om busen. Till honom var det gångavstånd från det parhus vid Åsunden som Lennart och Birgitta köpte 2007. Här spelades kubb och kortspelet Pass på! när barn och barnbarn kom hem.

Lennart trivdes på scen och kunde fånga en publik av alla åldrar med sina dramer och monologer. Folkhögskollärarna av hans generation visste att organisera lyckade upptåg, kanske delvis för att kompensera för alkoholens och drogers flyktiga rus som inte fick förekomma på skolorna. Men hos Lennart fanns också viljan att förmedla bibliska berättelser och trosbudskap på ett underhållande och gripande sätt. Hans söndagsskoleelever kunde till och med bli lite skräckslagna när han med stor inlevelse illustrerade Daniel i lejongropen eller de tre männen i den brinnande ugnen. Hos Lennart förenades allvar och komik på samma gång. Själv förklarar han i en anteckning att ”det är nog som clown jag har lättast att vara öppen – att blotta mig genom att driva med mig själv”. I hans egenhändigt författade jul- och påskdramer bearbetade han även egna tankar och upplevelser. 1988 års Himlaspel om Uppenbarelsebokens nya Jerusalem skrev han till exempel mellan två allvarliga hudcanceroperationer.

Omgiftet med Birgitta fick Lennart att fundera mycket över samlevnad och äktenskap. Under 1980-talet var han med och arrangerade flera läger och ett 50-tal helgkurser tillsammans med Frikyrkliga studieförbundet (nuvarande Bilda), Svenska Baptistsamfundet och Örebromissionen (bland andra Lars-Göran Carlsson och Calle Malmgren). Bland annat var frågan om under vilka omständigheter skilsmässa kan tänkas vara acceptabelt aktuell i kyrkorna vid denna tid. ”Äktenskap kan bli omöjliga men frågor måste ställas och försoning sökas”, står det i ett kursmaterial. Skilsmässa vanligare inte bara följa sh äktenskap kan bli omöjliga men frågor måste ställas och försoning sökas”.

Men Lennarts egen bearbetning efter Irénes död handlade mer om den nåd han upplevt genom Birgitta. 2008 drömde han att han togs emot av Iréne på en stor fest. Han stod i en trappa upp mot en altan med mycket folk när Iréne svepte förbi såsom festens värdinna och välkomnade honom upp på altanen. I samband med detta hittade han Agneta Pleijels bok om Rut som han köpt på bokrean i Kisa. Läsningen ledde fram till en monolog som han framförde vid 100-årsminnet av Rut Lidhed, som visserligen gått bort redan vid 72 men mindes vid en samling 2009. Det var alltså fullt naturligt att Lennart spelade en huvudroll i Irénes släkt nästan 40 år efter hennes död.

I denna monolog drar han paralleller mellan hur Rut följde med Noomi till hennes land och hur han själv kom till Liljeholmen, kanske till och med för att han skulle träffa Birgitta. Precis som Rut livet igenom behöll sin första man Mahelon i ljust minne bevarade Lennart minnet av Iréne. Och precis som Rut fick en ny man i Boas fick han Birgitta. Så här citerade han Pleijel:

”Dina händer är goda Boas. Du har vackra ögon. Jag håller av dig. Trösta mig för Mahelon kan du inte. Det behövs inte heller. Mahelon är i mig och kommer alltid vara i mig. Ibland minns jag inte hans ansikte längre och hans röst blir otydlig.”

Det är sant, många år har gått sedan han dog. Mahelon är min tvilling, han är min bror. Det var när jag förstod att jag älskade dig, Boas som jag visste att jag aldrig skulle mista Mahelon.”

När Rut vänder sig till sin avlidne make Mahelon säger hon:

”Jag har träffat en märkvärdig människa, Mahelon. Han har inte för avsikt att skilja oss åt. Han heter Boas. Han är äldre än vi. Han har goda ögon.”

Kärleken är större än vi. Större än du och jag. Ruach, heter hon – Guds nåd och välsignelse genom sin Ande. Vi kan tillsluta oss för kärleken. Vi kan öppna oss för den.”

För Lennart var Birgitta ingen ersättning för Iréne och inte heller en fortsättning på vad som varit. Han betonade att varje kärleksrelation är unik och att det han och Birgitta byggde upp var något nytt och unikt. Samtidigt ville han hålla ”en öppen väg tillbaka till Iréne” för att hennes barn också skulle få växa upp med ”sin historia”. Det var viktigt för honom att motverka en alltför idealiserad bild av Iréne, något som inte gjordes lättare av att alla som träffat henne minns en ovanligt varm, omtänksam men också sprudlande människa. Lennart betonade däremot att hon inte var ett överjordiskt helgon utan också kunde vara trött och irriterad ibland. Trots högt ställda ideal för sitt äktenskap upplevde även de motgångar och problem. Att idealisera deras gemensamma liv skulle vara att reducera det till ingenting, skrev han. De drömbilder vi så ofta gör oss av de döda är inga trygga tillflyktsorter, även om de kan verka lockande i jobbiga stunder. Inte heller äktenskapet med Birgitta ville han idealisera. Han såg egna tillkortakommanden i bristen på andlig tydlighet och önskade i efterhand att hemmet hade varit öppnare. Kanske framstod hemmet i Skir som en förebild.

Lennart brukade inga rusdrycker, men ”festerna i mitt liv har varit fantastiskt roliga”, skriver han. Kanske tänkte han förutom sina båda bröllop på sin och Birgittas 50-årsfester i den då nybyggda matsalen på Liljeholmen och på den 70-årsfest i Brokyrkan som han redan då talade om som sin sista fest. Han visste då att hans eget slut närmade sig. Han ville gärna tala om sin annalkande demenssjukdom men som så ofta ville omgivningen inte höra. De sista åren i arbetslivet förhandlade han till sig mer praktiska arbetsuppgifter och önskade få lönen sänkt eftersom han inte längre kände sig lika alert. Som en man av gamla stammen sökte han ogärna läkare och medicin och när han gjorde det upplevde han sig först avfärdad med attityden vi-blir-alla-lite-glömska-med-åren. Senare fick han vårdkontakter som han uppskattade. Birgitta, som under många år arbetat inom hemtjänsten, fick nytta av sina kunskaper men inte minst sitt tålamod och omhändertagande väsen.

Det sista året var ”flickorna” på avdelningen Solglimten hans dagliga stöd, ungefär som Hilda blev Irénes stöd på slutet. För vi människor äger inte varandra även om vi råkar slå följe en tid, och till och med är gifta med varandra. Kanske är det den vi minst anar som får följa den sista biten. Oanat var det jag själv som fick följa pappa den allra sista biten. Birgitta och jag var i rummet och hon vakade vid hans huvudgärd. Hon höll hans hand och kände hur den slöt sig om hennes ibland. ”Kom och sätt dig här och ta hans hand så får du känna”, sa hon. Så blev det och jag tackar mamma för uppmaningen och utmaningen att till slut komma nära. Hela dagen hade besökarna sagt till pappa att vänta på Emil. När jag så fattade hans hand tynade andningen stilla bort.

För Lennart var livet en gåva vi har att ta emot i alla dess skepnader. Vissa sidor är lätta, andra svåra att acceptera och hantera. Men det lindras genom att vi samtalar med varandra. Ser vi dessutom allt det som vi uppfattar som motgångar och svårigheter i ljuset av evighetens glädje förbleknar de. Många har vittnat om sådana samtal med Lennart. Men ibland är personligheterna så lika att den nödvändiga spänningen uteblir eller gör att man bara ser en konstig spegelbild. Jag sörjer de samtal som aldrig kom till och aldrig blev av mellan oss. ”De där nycklarna som ska öppna sätts så sällan i låset”, skriver han själv. Men någon ska också öppna dörren inifrån och släppa in. Under åren tog han faktiskt initiativ till samtal men kanske var jag själv inte beredd eller mogen. Han skriver på ett ställe att han hade velat prata mer med sina barn men väntat på att vi skulle fråga. Men när jag tog mod till mig och frågade om jag fick läsa något av det han satt och skrev de sista åren fick jag nej. Vi satt aldrig där tillsammans och gick igenom texterna med samtalsutvikningar om en och annan livsfråga.

Jag tänker att den här distansen medför en risk att jag idealiserar och kanske fjärmar mig. Det uppstår en avgrund mellan den stränge Job som bestod provet och växer i sin tro genom alla prövningar och mig själv som ständigt faller igenom. Men samtidigt kommer man ingen vart med idealisering. Precis som han inte ville idealisera Iréne ville han inte bli idealiserad själv. Vi är alla komplexa och hos pappa fanns såväl nyfikenhet och lekfullhet som principfasthet och svårighet att närma sig vissa delar av livet. Det var han delvis medveten om och önskade att samtalet skulle lösa knutarna. Samtal som inte går ut på att bli överens utan öppna för vidare samtal. Vissa samtal irrar dessutom bort sig eller bara ebbar ut i en stilla tystnad. Jag minns våra sista planlösa vandringar i skogen – sådana urskogar som han själv kom ifrån – där orden blev färre och meningarna mer osammanhängande. Till slut var det bara kvar en fridsam lunk. Jag kunde njuta av dessa tysta samtal och är så säker jag kan vara på att han också kunde det. Vägen var inte längre utstakad och spikrak. Vi kunde strosa och glädjas åt det lilla – ett fladdrande löv, en krokig rot över stigen, en hoppfull strimma ljus genom molnen.

Emil

Begravningen den 15 juni 2021 går att se på https://lennart.erdtman.se/

Det går bra att kommentera i rutan längre ner. Först några bilder.

Tata Renato

ruiner på dimmigt bergHär kommer en historia från jordreformens dagar. Vi har ju vårt laga skifte, men nu pratar jag om att spränga storgodsen och dela ut små jordplättar åt godsets alla daglönare. Ämnet var hett i Latinamerika i mitten av 1900-talet, men få länder lyckades när allt kom omkring att omsätta högtidstalen på lantmätarens ritbord. Ofta satt just de stora jordägarna i de beslutande organen medan de som skulle gynnas knappt hade rösträtt (läskunnighet var ett vanligt krav).

1952 genomdrevs i alla fall en jordreform i Bolivia, kanske den mest avgörande händelsen under förra seklet för vanligt folk på landet. Här i socknen Cocapata fanns som på andra håll ett storgods med många arbetare utan egen jord. 1800-talsförfattarinnan Adela Zamudio skriver om ridturer till Cocapata och jag antar att det var i det här godset hon som högreståndsdam umgicks.

Vid tiden för jordreformen var mangårdsbyggnaden byggd i importerat trä och hade stora glasfönster på de två våningarna. Detta var stor skillnad mot de små lertegelhus med grästak som torparna bodde i. Själva ägaren var sällan på plats utan överlät ansvaret att leda arbetet på den stora egendomen till en ställföreträdande arrendator från byn. Jag vet inte hur det var på andra håll men här tycker ingen synd om den forne ägaren som blev fråntagen sina ägor (och vars ättlingar lär vara framgångsrika företagare i Santa Cruz), men det talas fortfarande med respekt och vördnad om arrendatorn Tata Renato.

Han verkar alltså ha haft småbrukarnas förtroende, men säkerligen kände han också en viss sorg när hans arbetsgivare tvingades bort och byborna började plundra (enligt dem med all rätt) det vackra boningshuset på sina ägodelar. Han tog därför med sig så mycket han kunde på kärror och packåsnor upp mot bergen bakom byn. Högst upp på en vindpinad bergstopp byggde han upp en egen gård och gömde några av godsets dyrgripar på behörigt avstånd från de hämndlystna byborna.

Det allra dyrbaraste som finns i varje bolivianskt hem är det kläder och utsmyckade dräkter som används vid karnevalen och den årliga festen till det lokala helgonets ära. Några av dessa fick Tata Renato med sig men särskilt glad var han över att ha räddat undan helgonbilderna och godsets eget skyddshelgon. Dessa placerades i en liten stenkyrka högst upp på bergstoppen.

Här uppe bland betande lamor och alpackor byggde Tata Renato sitt eget rike. Barnen växte upp i relativ välmåga. På grund av sin ställning hade Tata Renato trots allt tilldelats en ganska rejäl sluttning av berget som i folkmun alltjämt bär hans namn. Men visst var läget otillgängligt med dimma och hagel – och en och annan snöstorm drog över berget. Att hålla elden vid liv var livsnödvändigt.

Tata Renato hade både hjärta och hushåll för flera fosterbarn. Men en dag gick det så illa att ett av fosterbarnen lekte lite för vårdslöst med elden. De låga grästaken på de tättstående byggnaderna tog snabbt fyr och under dem de vackra dräkterna. Räddning med vattenkrus och öskar var långt borta och snart var gården nedbränd i aska och sot. Tata Renatos fru blev så illa till mods att hon aldrig mer talade och enbart med svårighet rörde kroppen. Minnena var alldeles för plågsamma.

Tata Renato tillbringade resten av sitt liv med att åka land och rike kring för att finna bot för sin fru. Men ingen medicinman eller helbrägdagörare visste någon råd. Utblottade dog det en gång så mäktiga arrendatorsparet.

Godset mangårdsbyggnad nere i byn förföll alltmer och nu hålls bortsprungna djur innanför de höga murarna. Ägarna får hämta ut dem mot lösen – ungefär som det var för människorna för 64 år sedan.

Den som berättade den här historien är dotter till Tata Renato och var barn när detta hände. Hon har inte varit uppe vid bergsgården sedan dess och ville absolut inte gå dit när jag frågade.

När Isidora och jag för två år sedan flämtande nådde fram dit svepte en tjock dimma in platsen i ett ödesmättat dis. Det blev snart mörkt och jag fick bara några suddiga bilder av de ruiner som finns kvar. På vägen ner gick vi vilse i mörkret. Isidora kan berget, men vattenådrorna hade gröpt ur nya smala raviner sedan hon var där senast och dessa förledde oss.

Idag gjorde vi ett nytt försök. Den tunga vandringen upp slutade med att dimman återigen täckte berget. Ett tungt olycksbådande regn började falla. Det blev inte heller denna gång något letande efter de lämningar som eventuellt finns kvar. Men det blev i alla fall en bild.

Kåfalla – en personlig historia

Kåfallaherrgård

Kåfalla herrgård

Eftersom min mor dog när jag var liten har jag haft stor glädje av hennes bevarade brev (som på märkliga vägar kommit i min hand, men det är en annan historia…). Några av breven är avsända från ”Kåfalla vilohem, Spannarboda”. Det var 1960 och 1961 som hon sommarjobbade på Kåfalla herrgård tillsammans med en väninna. Så här beskrivs en vanlig arbetsdag på Kåfalla år 1960:

”Vi stortrivs! Men det är ganska jobbigt, åtminstone har det varit det idag, för det är ju fredag! Kl 7 på morgonen ringer väckarklockan och då är det dags att stiga upp. Ända till halv 7 på kvällen håller vi på och dukar, diskar, städar, manglar, ja, jag vet inte allt.”

Hon skriver att personalstyrkan var på tio personer medan de pensionatsgäster de servade var 25 till antalet. Och kanske behövdes den bemanningen:

Min mamma med sin arbetskamrat

Min mor och hennes arbetskamrat Ulla klädda för arbete

”Det har varit så rörigt idag. Det är det jeden Montag. Särskilt idag. Gästerna skall flytta från rum till rum. Och så kom det 2 individer, som var tvungna att ha ett rum, som var upptaget. Syster A blev alldeles ifrån sig. U och jag blev tvungna att släpa in en säng i det rummet, och bädda och städa, fast det egentligen hade gått över arbetstiden. Så man får inte tappa huve´t precis!

Men trots allt knog och slit trivs vi genombra! I allmänhet är gästerna trevliga, men ingen regel utan undantag. En stamgäst är genompedantisk. En gång råkade (lyckades) vi lägga hennes matta en aning snett över golvet. Vips var hon ute och sa´ till oss att mattan skulle ligga rakt. Då vet man inte om man ska skratta eller gråta.”

Det framgår av andra brev att det visserligen var ledigt två timmar på eftermiddagen. Men de helt lediga dagarna var efterlängtade:

”På onsdag är det min fridag. O, vad skönt! Sova, bada, sola, virka, sova, bada, sola, virka, lata mig!”

Eller:

Tavla med två svanar

Stramaljtavlan vår mor sydde sommaren 1960.

”Förra månaden hade U och jag vår första fridag. Det var ljuvligt! Då fick vi åka bil med syster A till Lindesberg för att hämta våra cyklar, som vi hade polletterat. Det är 12 km dit. Vi passade på att handla lite då. Bl a köpte jag en stramaljtavla att sy på. Det är så kul att sy på den! Sen köpte jag mig en klänning (jättegullig tycker jag) för 19 kr på Rea. (Förut hade den kostat över 50.) Sen köpte vi saft och pepparkakor som vi käkar på kvällarna nu. Det är mums!”

fönster med utsikt över vatten

I det här fönstret satt min mamma sommaren 1960 och sjöng alla sånger hon kunde komma på.

Det framstår idylliskt. De unga flickorna satt i sitt fönster på herrgårdens översta våning och sjöng ”alla sånger vi kom på”. På Kristinadagen får min mor tårta, en gul näckros och ”en påse karameller av kokerskan”. Hon utbrister att hon: ”aldrig blivit så uppvaktad förr på min namnsdag”.

Efter arbetsdagens slut tog de ett dopp i ån och cyklade sedan ut på grusvägarna, en gång för att handla virknål och tråd i lanthandeln i Grönbo. Hon tänkte ”virka spets med hjärtan på”. Andra dagar var det bönemöte i något av de små kapellen i skogarna runt herrgården.

”Det blir en lagom cykeltur efter jobbet. Man måste ju cykla av fläsket.”

Så det var inte bara det andliga livet som drog nytta av cykelturerna i bergslagsbygden.

kåen

Den lilla sjön Kåen som mest är en vidgning av Sverkestaån

Under 1980-talet var jag själv på Kåfalla ett antal somrar, fast jag visste då inte att min mor varit där 25 år tidigare. Jag var med och mönjade den smala träbron över Sverkestaån och målade det gamla byk- och mangelhuset gult.

Ur mitt fotoalbum:

Dessförinnan genomgick jag under två somrar konfirmationsundervisning, som kallades kristendomsskola. Det blev romantiska kanotturer runt den lilla sjön och många glada dopp i det inte alltid så rena vattnet.

För mig var detta även en introduktion i ett av Sveriges frikyrkosamfund, nämligen Fribaptistsamfundet, i vars trygga famn min mor växte upp. Fribaptisterna upphörde som eget samfund 1994, men några av dess skapelser lever vidare, som det Furuboda jag tidigare skrivit om. Och så Kåfalla, som jag här vill utforska.

I somras besökte familjen Kåfalla och jag tillbringade en ensam natt i den stora herrgården. Med de nuvarande föreståndarnas tillstånd öppnades skåp och lådor med gamla böcker, tidningar och bilder.

Vy över Sverkestaån från Kåfalla herrgård

Vy över Sverkestaån från Kåfalla herrgård

Storgodset som försvann

Detalj från smedjan

Gjutform från hammarsmedjan

De första spåren dyker upp på 1500-talet. I svedjefallet vid Kåen byggdes det lilla torpet Kåfallstorp. Samma sekel hade Gustav Vasa givit fullmakt åt Markus ”Hammarsmed” (Klingenstein) att införa ”tysksmidet” i riket. De gamla hyttorna skulle ersättas av toppmoderna hammarsmedjor, där långa stångjärn kunde framställas.

Vid Kåfalla drog bruksverksamheten igång år 1593. Snart byggdes kvarn, kolmilor och sågverk. Det gamla timmerhus som kallas Röda stugan står fortfarande kvar uppe vid vägen.

hammarsmedja

Ruinen av den gamla hammarsmedjan

Bruket har ägts av fransmannen Anders Dress och när Drottning Kristina strödde förläningar till sina gunstlingen tillföll Kåfalla Dankwardt Lilliesröm (är det då det börjar kallas herrgård?). Efter att Karl XI dragit tillbaka adelsgodsen hette ägarna von Schantz och Swedenstierna, en släkt vars män stred i både Ryssland och Pommern.

Henrik Gahn

Henrik Gahn

År 1779 gifte sig en av Swedestiernorna med läkaren Henrik Gahn. Dennes far var med Linné på resorna till Öland och Gotland. Unge Henrik fick av Linné vitsord för ”synnerlig flit”. Han hade goda förutsättningar att själv bli en känd biolog, men tackade under sin tid som läkare i London nej till erbjudandet att följa med kapten Cook ut på haven. Han ville hellre tjäna sina medmänniskor som läkare hemma i Sverige.

Upptäcktsresorna gick istället inåt och Gahn blev först med vaccinationer i Sverige. Som läkare var han ”vaken för varje nytt experiment, upptäckt och förbättring”. I Stockholm jobbade Henrik Gahn på Koppympnngshuset och var med och startade Svenska läkaresällskapet. I stockholmshemmet på den då aristokratiska Västra Trädgårdsgatan umgicks han med högdjur som Sergel, Hierta och Kellgren. Han var också den som examinerade Scheele vid dennes apotekarexamen. Svenskt biografiskt lexikon skriver:

”Med själ och hjärta ägnade han sig åt sina patienter, och i svårare fall försakade han för dem både egna resurser och bekvämlighet. Han präglades dessutom av en levande ansvarskänsla och av ett inträngande, vaket intellekt, dock mindre inriktat på forskning och författarskap än på praktiska tillämpningar inom främst läkarvården och därnäst järnhanteringen.”

År 1803 flyttade nämligen Gahn till hustruns Kåfalla och blev bergsman och invald i Jernkontoret. Herrgårdslivet verkar ha varit  för obduktionsprotokollet beskriver en ”abnorm fettsamling i underliv och bröstkorg”.

Sonen tog över och som mest kom Kåfalla att omfatta 10 000 tunnland och täckte alltså en stor del av nordvästra Västmanland. Här bedrevs förutom flera järnbruk även skogs- och jordbruk. På 1800-talet satt ägaren Henrik Pontus Wolter Gahn i riksdagens borgarstånd för Kopparbergs län (!).

Först 1869 drogs en väg till Lindesberg och 1901 kom Krylbobanan med Spannarboda station 6 km bort. Ändå skulle det gå snabbt utför för Kåfalla på grund av nedgången i järnbruksbranschen. 1910 tvingades familjen Gahn sälja egendomen efter att gårdens siste Henrik Gahn hastigt avlidit.

Kanske hade denne militärkapten förbyggt sig och dragit på sig skulder. På herrgården står nämligen årtalet 1907 och på ett foto i en av salarna skildras en gårdsfest från 1905. På fotot syns den ursprungliga huvudbyggnaden från 1600-talet utan de stora sidoflyglar som alltså invigdes 1907. Barbro Wennberg skriver i en minnesskrift att utbygget gick loss på 80 000 kr.

Mönster av Märtha Gahn

Mönster av Märtha Gahn

Textilkonstnären Märtha Gahn

Vid förlusten av sin far och sitt barndomshem var dottern Märtha Gahn 19 år. Hon hade fostrats av en guvernant hemma på herrgården, där för övrigt sex pigor krävdes för att  hålla hushållet på fötter. Men nu var pigorna borta och den unga Märtha både fader- och hemlös. Hon nödgades ge sig ut i samhället för att tjäna sitt levebröd. Men kanske tackade hon före sin död 1973 ödet för denna puff ut i verkligheten.

Märtha Gahn blev nämligen en av 1900-talets stora svenska textilkonstnärer. Med sig i bagaget från barndomen hade hon en gedigen textiltradition. Så här beskrivs Kåfalla i en folder inför att Lindesbergs museum – som lär ha ett särskilt Kåfallarum – år 2005 arrangerade en Kåfallautställning:

”Ett vackert borgerligt hem av den tiden, ombonat och stilfullt utsmyckat. Textilierna i hemmet var till stor del vävda och broderade av familjens kvinnor och tjänstefolk. Brodera, väva och sy var en självklar sysselsättning på Kåfalla.”

kormatta

En av Märtha Gahns kormattor. Denna i Stora Skedvi kyrka, skänkt av ”socknens kvinnliga ungdom” 1922.

Märtha Gahn började på Högre konstindustriella skolan i Stockholm och startade efter utbildningen Ateljé Handtryck. Hon blev sedermera konstnärlig ledare för Svensk hemslöjd. Wikipedia säger att hon ”på grundval av äldre allmogetraditioner tog fram mönster och utvecklade tekniker för att bygga upp en modern, lönsam textilproduktion”.

Märtha Gahn ställde ut i Paris, London och Amsterdam och är representerad på Nationalmuseum och Röhska museet i Göteborg. Hennes främsta insats skedde inom kyrklig textilkonst. Många av landets mässhakar och kormattor har Märtha Gahn designat.

sandin

Alfred Sandin

En framsynt donation

Åren efter 1910 ägdes Kåfalla av en köpman i Lindesberg, som enligt Barbro Wennberg köpt i spekulationssyfte. Dessa drömmar krossades väl slutgiltigt vid börskraschen 1929.

Den hösten liftade fribaptisterna Karl H Klingberg och Alfred Sandin upp mot Dalarna för att måla om ett bönehus. Det berättas för mig att bilen de åkte med svängde in för ett ärende på den ståtliga herrgården Kåfalla. Till sin förvåning såg Sandin en Till salu-skylt på gården. Han hade kommit hem från USA och ville tillbringa ålderdomen i Sverige. Förmodligen hade han gjort sig en hacka i i Amerika för han slår till och köper Kåfalla.

Sandin donerar direkt hela egendomen till Fribaptistsamfundet för i syfta att skapa ett hem ”för omvårdnad av äldre trossyskon”. Det kan ju låta mossigt idag, men var 1929 en framsynt tanke. Några värdiga åldringsboenden hade ännu inte byggts och som det står i tidningen Upplysningens: ”för många äldre var tanken på vad som väntade dem på ålderdomshem och fattigstugor både skrämmande och dyster”. Fribaptistsamfundet ville skapa något gladare, värdigare och meningsfullare för sina äldre medlemmar.

 August Peterson

August Peterson

I en minnesskrift från 1970 skriver August Peterson om den kalla novemberdag 1929 då predikanterna Karl H Klingberg och Eric Wadenborg, sångförfattaren Joel Fridén och Nygårds Kerstin Jonsson satt runt den öppna spisen i herrgården. Runt en puttrande kaffeburk så fyra stomatolglas. Närmare än så kommer inte de gamla fribaptisterna en skål för att inviga arbetet på Kåfalla.

Frikyrkorörelsen brukar utmålas som inskränkt och sträng. Den bilden stämmer också, men skymmer ofta det faktum att frikyrkorna var vår första demokratiskola. Innan majoriteten hade rösträtt gav dessa små föreningar vanliga människor ordets makt. Men det var också en oppositions- och frihetsrörelse. Motståndet man mötte var kompakt och tvingade många att fly landet. Reaktionen kunde som i fribaptisternas fall vara att bygga upp strukturer för att värna medlemmarnas välfärd, men på så sätt bidrog de även till uppbyggandet av det moderna Sveriges.

Andra samfund satsade i denna anda på egna folkhögskolor, men inom Fribaptistsamfundet fanns inget utbildningscentrum. Församlingarna hade inga fasta pastorer utan resepredikanter reste från plats till plats, ofta en äldre med en yngre lärling. Synen på utbildning verkar utanför själva teologin har varit positiv. Min mamma funderar i sina brev på om hon ska utbilda sig till lärare eller sjuksköterska. Rejäla val, men att skaffa ett yrke och bidra i samhället var självklart.

Gestalterna kring kaffebrasan på Kåfalla kom från platser som Midskog, Anten, Bispberg och Boda. Jag nämner det inte bara för de vackra namnens skull utan också för att peka på den bas som frikyrkorna denna tid hade på landsbygden. I Stockholm fanns visserligen en församlingslokal på Torsgatan 42. (För några år sedan hörde jag mig för i porten men ingen av de boende kände till husets historia).

Röda stugan med Parkvillan

Röda stugan med Parkvillan

Iordningställandets glädje

Syftet med Kåfalla blev enligt ett dokument tvåfaldigt: att skapa dels ”en tillflyktsort för samfundets äldre medlemmar, som inte längre kunde klara sig på egen hand och som ville tillbringa sin sista tid i gemenskap med trossyskon i en kristen miljö” och dels ett ”vilohem och pensionat där människor av alla åldrar och kategorier skulle kunna få vila och avkoppling i en rogivande miljö”.

Men först måste den nedgångna herrgården rustas. Många skickliga hantverkare verkar också ha funnits i samfundet. Dessa tillkallades vintern 1929-30 för att rusta upp herrgården och bland annat dela av salarna i mindre enkelrum. I minnesskriften står:

”Snickare, murare, rörmokare, elektriker, målare och grovjobbare fick ett intensivt arbete och det mesta gjordes frivilligt. Arbetsdagen blev 15-18 timmar men arbetsglädjen var stor. Vänner runtom i landet skänkte medel, möbler och husgeråd.”

Som bekant finns den största glädjen i uppbyggandets skede. August Pettersson skriver:

”Den anda av glädje, humor och gemenskap som föddes och höll oss samman under iordningställandets möda har vilat kvar över Kåfalla”

I högtidligare artiklar i Upplysningens vän liknas arbetet vid byggandet av Salomos tempel. Och högtidlig blir invigningen som sker redan midsommarafton 1930. 400 gäster dyker upp och i en skål på bordet inflöt hela 250 kronor för framtida bruk.

Kåfallaprojektet var så anmärkningsvärd i det lilla samfundets liv att husorganet Upplysningens vän tummade på sin skepsis mot bilder och publicerade ett svartvitt foto av herrgården. Följande står vid bilden:

tidningssida 1930

En sensationell bildpublicering i Upplysningens Vän

”Ehuru vi ha såsom regel att ej införa bilder i vår tidning, vare sig av personer eller platser, så nödgas vi denna gång göra ett undantag med Red. Tillåtelse, ty vi intressera oss för att alla våra vänner måtte få en liten föreställning om vårt blivande vilohem, som är beläget på en särskilt naturskön plats, vilket synes av ovanstående bild” (Upplysningens vän januari 1930).

(Som en kuriositet brukar nämnas att fribaptisterna höll på det gammaltestamentliga bildförbudet. Visserligen vägrade grundaren att låta sig fotograferas, men min mormors lärare i ”vardagsskolan” (till skillnad från söndagsskolan) var fotograf till yrket.)

Gammalt kvarnhjul?

Gammalt kvarnhjul?

Lindesberg centralt i samfundet

Sida ur Nils Peter Truedssons biografi över Helge Åkeson

Sida ur Nils Peter Truedssons biografi över Helge Åkeson

Vilohemmet låg nära ett tidigare centrum för Fribaptistsamfundet, nämligen den lilla bergslagsstaden Lindesberg. Kåfalla skulle också komma att fungera som en ”utpost” till församlingen i Lindesberg. Därför kan en utvikning vara på sin plats. Helge Åkeson, som på oklara grunder uteslutits ur Baptistsamfundet år 1872 och något ofrivilligt blivit samfundsledare, hade 1880 besökt Lindesberg och grundat en församling.

Den första tiden samlades medlemmarna inne på järnhandlare Olle Erikssons tomt. Han var även ansvarig utgivare för samfundstidningen Upplysningens vän och ansvarade för bokförlaget, där den stora succén var Åkesons egen ord-för-ord-översättning av Bibeln. Den bibelintresserade (minst sagt) Åkeson behärskade både grekiska och hebreiska och slutförde bibelöversättningen strax före hans död år 1904. 1906 stod fribaptistkapellet i Lindesberg klart. Det användes fram till 1985 då det överläts till att användas av stadens alla församlingar.

Karl H Klingberg

Karl H Klingberg

När Kåfalla donerades till samfundet var Karl H Klingberg föreståndare i Lindesbergsförsamlingen. Han blev ordförande i föreningen Solhem som bildades för att driva Kåfalla. Avgifter betalades efter förmåga och en av föreningens uppgifter blev att hitta finansieringskällor. Ett sätt var att få igång pensionatsverksamheten för mer tillfälliga sommargäster. Upplysningens vän kommenterar: ”för de gamla har gästerna inneburit liv och rörelse och det har blivit en välgörande generationsblandning”.

Och ännu mer generationsblandning skulle det bli. År 1939 startade Rune Sollin och August Peterson ungdomsläger på Kåfalla. Visst höjdes röster om att ungdomarna kanske skulle störa de äldre med sitt tjo och tjim, men generationerna verkar ha samsats väl. Den gamla ladan gjordes om till logement. Där sov barnen på höbolster och fick försöka bända upp den tunga lagårdsdörren om de skulle ut och kissa på natten.

1958 rustades herrgårdens gamla mangel- och bykhus upp till en ungdomsgård med lite mer bekvämligheter. Men reglerna var som i den övriga frikyrkorörelsen strikta. Fotboll var till exempel inget som tilläts, däremot handboll. Själv minns jag att vi på 80-talet spelade volleyboll bakom Parkvillan. Det kristna låg kanske i att en som jag – som bara såg någon meter framför mig och med noll avståndsbedömning – fick vara med.

Uppslag ur jubileumsskrift från 1970 med två kvinnor på Kåfalla. Nygårds Kersin med sin "pondus" och den asketiska missionären Bull.

Uppslag ur jubileumsskrift från 1970. Föreståndarinnan i folkdräkt och den asketiska missionären.

Kvinnor tar plats

I en byrå hittar jag den gamla liggaren med inskrivna boende på vilohemmet. I prydliga kolumner står inflyttnings- och sedan dödsdatum. Dopdatum finns med i god baptistisk anda. En av de första inskrivna är Alfred Sandin som gifte sig något år senare och intog – med donators rätt – en våning i den vita Parkvillan på andra sidan ån.

En annan är Amy Bull som skrivs in 1934 och i en kolumn längre bort dör 1957. Under denna långa tid hann hon bedriva undervisning i bland annat engelska för samfundets blivande missionärer. Denna lärarinna kom enligt föreståndarinnans notering från ett ”bättre hem” och hade rest som missionär till Sydafrika redan 1892 och även hjälpt Åkeson med bibelöversättningen. Kåfalla blev ett viktigt alternativ för dessa hemvändande missionärer som efter decennier i fält hade liten chans att klara sig ekonomisk på ålderns höst. Många var ensamstående utan barn, de flesta kvinnor.

Kåfalla har över huvud taget präglats av fler starka och driftiga kvinnor. De första 26 åren regerade Nygårds Kerstin som föreståndarinna – en dalkulla som på bilderna (togs de bara på högtidsdagar?) ståtar i sin Bodadräkt. Fribaptisternas historiograf Eric Hansson kallar henne för ”utpräglad personlighet”.

Farbror Erik 1960

Farbror Erik 1960

Nygårds Kerstin tecknar i jubileumsskriften från 1970 några av de boendes porträtt. Det ger en fin inblick i Kåfallalivet och föreståndarinnans egna värderingar. Bland annat tecknar hon Erik Halvarssons minne. Han kom i 40-årsåldern ångestriden och skör till Kåfalla där han sedan stannade livet ut. Hans stora intressen var fåglar, stjärnor, blommor. Han fotograferade och samlade på naturens konstverk. Det intressanta är att Erik i en tid av stora mentalsjukhus fick en plats och en uppgift på denna undanskymda herrgård i Bergslagen. Av Nygårds-Kerstins vittnesbörd att döma tillfrisknande han i gemenskapen på Kåfalla.

Även Nygårds Kerstins efterträdare gotländskan Alice Kanetoft har pekat på att de gamla hade uppgifter att fylla. En döende dam ska på sitt yttersta mest av allt ha bekymrat sig över hur Kåfalla nu skulle klara sig utan henne. Sommaren 2015 får jag tag på henne via telefon, över 90 år gammal. Och hon minns mycket väl min mamma som sommarjobbade för 55 år sedan. Hon berättar för mig om de långa inköpsresorna in till Lindesberg under snöiga vintrar. Den årstiden fick man gå upp tidigt för att hämta in ved till pannan som bara höll värmen en bit in på natten. När centrala värmeledningar drogs in på 60-talet togs det emot med stor tacksamhet av de äldre.

Vällingklockan

Vällingklockan

Livet på Kåfalla

Varmt var även det andliga livet på Kåfalla den här tiden. Föreståndarna i Lindesbergsförsamlingen fungerade som kaplaner och höll morgonböner, jul- och nyårssamling i det lilla kapell som byggts i backen ovanför den gamla smedjan. Ofta medverkade ”samfundets bästa sångkör”, ledd av skofabrikör Sjökvist. 1986 stod ett nytt kapell klart, men jag ”konfirmerades” i det gamla. Senare kom även ladan att göras om till sommarkyrka, under 90-talet med vissa kopplingar till trosrörelsen.

Men här skriver jag om en tidigare epok. En av kaplanerna var då Albert Vaim som 1944 kommit som flykting från estniska Dagö. En annan var Rudolf Linderius som efter grundligt bibelstudium på 50-talet konverterat till fribaptismen på grund av synen på eviga straff. Fribaptisterna hyste nämligen tron att Gud en gång ska bli allt i alla. Om sitt möte med Kåfalla skriver motalasonen Linderius:

”Jag minns det intryck som en matsal gjorde på en som aldrig besökt en herrgård. David Jettes målningar och tavlor, Nygårds Kerstins pondus och det goda matbordet imponerade.”

Detalj ur målning i matsalen

Detalj ur målning i matsalen

Ja, målningarna i matsalen verkar ha haft inverkan på många besökare. David Jette var kusin till Karl H Klingberg och fick 1937 mot avskrivning av sina skulder stänga in sig i matsalen för att måla sina naturromantiska och stämningsfulla fresker.

Enligt Medicinalstyrelsens bestämmelse fick man bara ha åtta mer vårdkrävande äldre på privata boenden. Reglerna skulle under folkhemsåren bli allt krångligare, men samtidigt blev förutsättningarna bättre för att bo kvar i hemkommunerna. På 1970-talet förändrades därför verksamheten på Kåfalla mot mer av konferensanläggning och fortbildningscentrum. Varje år i november hölls till exempel en ekumenisk ”systravecka” för kvinnor i flera olika samfund.

Även 2015 handlar verksamheten om stöd till kvinnor. Föreståndarna heter sedan 2011 Maria och Dennis Hjalmarsson. De var ungdomsledare på de där konfirmationslägren och kan nu blicka tillbaka på 85 år av andlig och social verksamhet på Kåfalla, även om herrgården nu drivs av en fristående stiftelse med Evangeliska frikyrkan som huvudman.

Hallen med långbänk och kakelugn

Hallen med långbänk och kakelugn

Återblick

I sommarnatten vandrar jag genom herrgårdens 1600-salar och tänker på min mors, min egen och Kåfallas historia. I en stor vitmålad byrå ligger prydliga travar av virkade och broderade dukar och kläder. På Lindesbergs museum inkapslas den gamla textila traditionen på Kåfalla och här i byrån trängs en uppdämd skaparkraft. Här satt de under långa dragiga vinterkvällar med sina virknålar – precis som en gång min mor gjorde uppe i sitt ensliga vindsrum.

Jag hittar också ett tackkort från 2013, skrivet av en person med efternamnet Gahn. Där står att det är en ”tröst att några miljöer kunnat bevaras och leva kvar. Vi är tacksamma att Kåfalla fortsatt i goda händer och att man där kan höra nya röster sjunga”. Men – och så kommer det nostalgiska tillägget – visst är det ”svårmodigt att tänka på att bruksnäringen är borta ur landet”.

 

Öppet fönster mot herrgårdsparken

Öppet fönster mot herrgårdsparken

Text&bild: Emil Erdtman

Tack till Ulla Ericsson för titt i ditt fotoalbum och till Dennis Hjalmarsson för titt i byrålådorna!

Min mormors far

Emil Lundqvists grav

Emil Lundqvists grav

Emil Lundqvist föddes år 1871 på gården Bössekärr i Gustav Adolfs socken norr om Habo. Han bodde även som barn på gården Lagga som familjen köpte år 1881.

Sockennamnet Gustav Adolf kommer sig av att bönderna i den mer tätbefolkade norra delen av socknen ville flytta Fiskebäcks kyrka ditupp. När så kung Gustav III gav sin tillåtelse till flytten uppkallades socknen efter kronprins Gustav Adolf (sedermera kung Gustav IV Adolf och slutligen ”överste Gustavsson”).

1780 monterades alltså Fiskebäcks kyrka ner och återuppstod som Gustav Adolf. Kungens villkor för flytten var att kyrkogården i Fiskebäck bevarades. På 1930-talet rustades kyrkogården upp i ett för tiden unikt samarbete med Ekets missionsförening. 1939 invigdes det nuvarande kapellet.

Längst bort på kyrkogården vilar min mor Iréne Erdtman (1943 – 1973).

Bössekärr

Bössekärr

Emil Lundqvist arbetade i sin ungdom på gården Ulvestorp, men flyttade 1905 med sin bror Johan till Nissafors utanför Hestra i Småland. Där drev de affär på det som nu är Köpmangatan och med tiden även en filial i Öreryd, byn som senare – under Andra världskriget – blev ett hemligt centrum för den norska motståndsrörelsen.

Brodern Oskar med familj kom också till Nissafors där han var affärsman inom sågverksindustrin. Emil gifte sig 1907 med Augusta och fick under tiden i Nissafors barnen Ruth 1909, Sara 1912 och Bertil 1914. I kyrkboken för Källeryds socken har barnen skrivits in som ”odöpta” eftersom familjen var fribaptister och praktiserade dop i vuxen ålder (jag får skriva mer om detta samfund en annan gång).

Under Första världskriget stannade många av sågverken och tiderna var svåra. Bröderna återvände till Habo 1917, där Emils familj först flyttade in i Nyholm – ett hus med samma namn som hemmet i Nissafors hade haft – men köpte året därpå Sörgården i Nedre Starbäck.

Långhult

Långhult

Barnen sattes i fribaptistsamfundets friskola som startade i Gullskog, men sedan flyttade över till gården Långhult. Fotografen Thyra Pettersson anställdes som lärare av fribaptistförsamlingen i Gustav Adolf (även kallad Starbäcksförsamlingen efter missionshuset i Starbäck).

Skola och lärarinnebostad fanns på övervåningen hos Anderssons i Långhult. För att komma till skolsalen gick man genom köket och Thyras bostad. Skolan hade som mest tolv-tretton elever och fungerade fram till 1926. I fribaptisternas friskolor användes inte Luthers katekes och ämnet historia lästes inte eftersom det ansågs onödigt. Till det positiva hör att aga inte tillämpades.

Gustav Adolfs kyrka

Gustav Adolfs kyrka

Eftersom skolvägen från Sörgården var lång bodde barnen ibland över hos farmor och farfar i Lagga. Emil själv var de sista åren av sitt liv handelsresande inom skog och virke. Han dog i sviterna av spanska sjukan 1922, bara 51 år gammal. Hans sista viloplats finns på Gustav Adolfs kyrkogård med texten ”Emil Lundqvists familjegrav”.

(Fakta: Bl a Inger Malmborgs artiklar i Habobygden)