Kategoriarkiv: Sverige

Funktionsrätt Sverige 80 år 2022

Efter ett seminarium med Margareta Persson – som skrivit de mycket läsvärda böckerna Gamla synsätt spökar än (2018) och Styvsystrar (2022) – kom jag ihåg att jag innan året runnit ut hade tänkt skriva något om Funktionsrätt Sverige 80 år. Detta firades i våras och jag kallades – gammal som jag är – in som historieberättare. Mot slutet undrade ordförandeN nervöst: ”men nåt bra har vi väl gjort iallafall?” Jag hade förlorat mig i (kvasi?)akademiska vindlingar om problem och komplex. För var det verkligen 80 år? Varför inte 60 eller 30? Folk sneglade nervöst bortåt de hägrande tårtorna och med ett bestämt skål! föstes jag åt sidan. Nä, jag skarvar lite. Men här kan jag breda ut mig lite mer, i snustorr förnuftighet men med glimten i blindögat.

För man kan fundera på vårt behov att söka ett ursprung till saker omkring oss, att fästa det lilla vi vet vid stabila punkter i en gröt av korsande och tvärsande berättelser. Och vad är säkrare än att nåla fast detta flyktiga vetande på en siffra, ett årtal? Men den där datumstämpeln på det gulnade arkivarket är oftast toppen på ett isberg. Det mesta som hänt och som folk babblat om och vilka sammanslutningar de ingått i har vi ingen aning om. Det vi vet är sådant som avlagrats fysiskt eller i berättelser. Ett föreningsprotokoll som haft turen att arkiveras är en glimt.

Alla som läst protokoll vet hur bristfällig den glimten kan vara. Det vi ser som början är väl egentligen slutet på en lång process av stötande och blötande, diskuterande och bråkande, motiverande och argumenterande. Det som följer efter det magiska årtalet är inte heller konstant. Organisationer utvecklas och förändras, ibland till oigenkännlighet. Är det då rätt att tala om en kontinuitet och obruten länk? Måste det t ex vara samma organisationsslag och arbetssätt över tid för att räkna sig till ett visst ursprung? Och måste majoriteten av grundarorganisationerna vara kvar för att det ska kunna talas om kontinuitet? Men till saken.

Det var 1942 (enligt 50-årsskriften) som de fyra föreningarna De blindas förening, De vanföras väl, Svenska föreningen för dövas väl och De lungsjukas riksförbund bildade Samarbetskommittén för partiellt arbetsföra. Vad var nu detta och vaddå partiell? Ja, kriget brann runt knuten och när gubbarna låg nergrävde vid gränsposteringarna fick deras hustrur och andra tillgängliga rycka in på fabriker och andra viktiga arbetsplatser. Kanske befarade nu även de icke-uttagna att skickas till fronten som billig kanonmat och ville kräva säkerställd frisedel? Eller var samarbetskommittén ett sjangtilt erbjudande om arbetskraft – när nu samhället kallade? Här är vi, hyfsat arbetsföra, om än lite partiellt, liksom. Ungefär som det på den här tiden talades om landsbygdens IQ-stinna men oupptäckta begåvningsreserv. En rubrik i Svensk Vanföretidskrift kan tyda på det: ”Samhällets nödläge gynnar oss”, skrev man. Äntligen jobb!

Jag har även sett att termen partiellt arbetslös var i svang vid den här tiden. Kanske var kommitténamnet en språklig markering mot ett negativt laddat uttryck? Eller var kommittén just slutet på en process, kanske till och med avstannad på grund av kriget, och nu återupptagen, när det började ljusna (för de som inte var nazister förstås). Ja, statistikern Richard Sterners 1943 utkomna bok Arbete mot fredskris kan tyda på det. Den lär handla om hur de partiellt arbetsföra ska integreras i arbetskraften för att inte 30-talets ekonomiska fiasko med åtföljande massarbetslöshet skulle återupprepas. Nu kom många hem från skyttegravarna lemlästade och håglösa – det som krig gör med folk, även när de inte stridit. Men likväl behövde de försörja sig. Men det går heller inte sätta likhetstecken med personer med funktionsnedsättning och partiellt arbetsföra. Dit räknades allt från missbrukare till socialt belastade genom brottslighet.

Och de döva tyckte minsann inte de var partiellt arbetsföra. De var eftertraktade i de bullriga fabrikerna. Basen på Domnarvets järnverk skrev 1915 att de döva ”äro flitigare och gladare än andra i sitt arbete. Därtill vill jag framhålla att alla dövstumma här är nyktra och ordentliga.” De käftade inte emot sina förmän som fackföreningsanslutna och andra krångelpellar – tänkte han kanske. Det var innan arbetslivet krävde oralt snicksnack vid kaffemaskinen och högljudd kommunikation på afterwork – där förstås teckenspråk bara är en fördel.

Ska förtydligas att De dövas väl som ingick i samarbetskommittén är den organisation som senare utvecklades till Hörselskadades riksförbund om jag nu fattat rätt. Den andra dövrörelsen hade börjat organisera sig redan på 1860-talet och hade vid det här laget egna yrkesutbildningar och till och präster. En tanke jag har – utifrån det här med fysiska lämningar – är att det kanske finns så tidiga skrifter och pamfletter för att många döva jobbade på tryckerier. Bara en tanke.

Ett bra exempel på process är sedan De blindas förening som brukar spikas till 1889. Men föreningsbildandet skedde på ett arbetshem som bildats 20 år tidigare. Fråga mig inte vad ett arbetshem är – utan berätta istället. Detta i sin tur bildades säkert för att många kände varandra sedan skoltiden. Och att det fanns en döv- och blindskola i Stockholm berodde på trender nere på kontinenten. Och så vidare. Rörelser har ingen början. Allt som sker gör ju det på grund av sådant som skett tidigare. I skolan började vi ju med stenåldern för att sen traggla oss framåt – lager på lager – tills man körde fast nån gång i mellankrigstidens lervälling.

Går det då jämföra borstbindarnas och korgmakarnas (de fanns två yrken att välja på) klubb med dagens funktionshinderorganisationer? Mja, det kanske snarare var en fackföreningsklubb de grundade. För bara 16 till 65-åringar fick vara med, skriver Margareta Persson. Man skulle ha jobb och dessutom en fläckfri vandel. Det vet alla vad det är numera. När Synskadades riksförbund numera säger att organisationens bildades utifrån alla människor lika värde är det säkert rätt PR-mässigt men lite historielöst. Syftet verkar snarare ha varit att orgaisera en sjukkassa för den händelse någon inte kunde försörja sig längre. Därav de hårda inträdeskraven. Vid 1800-talets slut fanns sisådär 4000 sjukkassor där man stöttade varandra så gott det gick. Idag får vi förlita oss på en, hela folkets Försäkringskassa. Och det är just staten funktionsrättsrörelsen utkräver på stöd.

De lungsjuka riksförbund var också en process. Erik Ransemar skriver i Handikapprörelsen växer fram (1981) hur en av tidens alla sanatoriefarare satte morgonkaffet i vrångstrupen när han slog upp bladet och läste om föreslagen tvångsinternering. Han började ringa runt till vännerna från sanatoriernas höga verandor och efter några års mobilisering bildades riksförbundet 1939. Och även om ”eftervården” stod högst på kravlistan verkar initiativet handla mycket om att påverka den smittskräck många med tuberkulos utsattes för. Att förbundets Erik Fritiof blev samarbetskommitténs förste ordförande och att de upplät kontorsrum och halvtidssekreterare kan tyda på att De lungsjuka var drivande, även om det dröjde till 1959 innan det behövdes kontor. Och bara några år efter det skulle kommittén skaka i grundvalarna, ja rentav upplösas enligt vissa skildrare.

Ett skäl till bildandet av samarbetskommittén för partiellt arbetsföra kan ha varit att en nytillsatt utredning behövde en organiserad samtalspart. Det rör sig om den så kallade Kjellmankommittén – uppkallad efter sin ordförande, en professor i romanska språk. Det var på den tiden humanister var samhällets stöttepelare. Men i kommittén satt även den nya tidens sociala ingenjörer. En av dem var Hjalmar Cederström som Lars Lindberg skrivit om. Han skrev en ”Generalplan för Stockholms sjukhusfrågor” och låg bakom Södersjukhuset, som lär vara lika stort under som över jord.

I Kjellmankommittén drev han upprättandet av ett ”socialpolitiskt laboratorium” där de partiellt arbetsföra skulle utredas med vetenskaplig precision och nya politiska idéer grundligt testas innan de sjösattes ute i verkligheten. Men när han inte fick igenom sina teknokratiska förslag lämnade han kommittén. Lars Lindberg ser i en krönika i Funktionshinderpolitik ändå spår av Cederströms idéer i det långt senare inrättade Samhall. Från Holland kom väl idén om skyddade verkstäder, fast de väl där mest var tänkta för krigsveteraner?

Annars var de reformer Kjellmankommittén föreslog inriktade på allmänna och kollektiva lösningar som yrkesutbildning, omskolning, arbetsträning och -prövning. Arbetsvården och förmedlandet av arbeten skulle skötas av ”arbetsförmedlingar”. Ja, få utredningar har blivit så bestående. Från samarbetskommittén satt bland annat Charles Hedkvist från De blindas förening med. Ransemar skriver om hur den driftige Hedkvist när han själv blev arbetslös började konkurrera med stenograferna genom att utverka en inspelningsapparat från Telegrafverket och sedan dra runt på möten och konferenser för att snabbt och ordagrant hamra ut vad som sagts med sin skrivmaskin.

Men även andra utredningar pågick. Det var en febril aktivitet när folkhemmet skulle byggas upp. För detta ändamål borde folkstocken rensas från mindervärdiga element. Befolkningsutredningen tillsattes 1941 och steriliseringslagarna från 1934 höll som bäst på att implementeras ute i landet. Institutionerna var proppfulla – dock inte de som bodde där. Barn med funktionsnedsättningar skickades i princip från livmoder till anstalt medan föräldrarna tillönskades bättre lycka nästa gång. Medicinalstyrelsen hade börjat knåpa på register över väl valda folkslag – om nu Hitler toge över.

Ibland brukar man säga att allt vore bättre om kvinnorna styrde men vad Margareta Persson visar i Styvsystrar är hur kvinnorörelsen var drivande för tvångssteriliseringar och till och med giftspruta för icke önskvärda vuxna, som Elise Ottesen-Jensen tyckte. Men alla var inte lika hårda. Den redan nämnde Richard Sterner vägrade lämna bort sin Tosse, född 1943. I praktiken var det fru Margareta som fick ta ansvaret där hemma, medan Sterner var på jobbet och under senare år på FUB-möten om kvällarna. Sterner var bankirson som gripits av den milda form av socialism som styrde Sverige – eller så kände han bara vartåt vindarna blåste. Men liksom kollegan Gunnar Myrdal intresserade han sig inte bara för lilla Sveriges problem utan tacklade i sin doktorsavhandling det amerikanska ”rasproblemet”, även om titeln ”The Negro’s Share” idag inte gör den lika läst som det spänstigare ”An American Dilemma”. När Myrdal fick Nobelpriset i ekonomi 1974 skänkte han en stor del av summan till Sterner, kanske som ett sent erkännande av dennes bidrag i deras gemensamma forskningsprojekt.

Vad var det sen som hände kring 1950? Plötsligt vänder människosynen. Margareta Persson pekar på FN-deklarationen om mänskliga rättigheter. Och kanske hade nazismens ondska ändå skärrat människor så pass att de anade vart oförblommerade utrensningar kunde barka. Den socialpolitiska kommittén deklarerar nu att ”handikappade så långt möjligt ska införlivas i samhällslivet” och kommunerna – efter 1952 års reform bara 2500 till antalet – skulle ansvara för utbildning, bostäder, rekreation, vård och service i hemmen. Det som annars brukar anges som det breda uppvaknandet kom efter Liz Asklunds reportage om barnen på Eugeniahemmet 1959. Traditionen med riksdagsledamöter som ordförande hade De vanföras väl då nytta av när Ingemund Bengtsson direkt efter tv-programmen interpellerade i riksdagen för nedläggning av liknande barnhem.

Kanske drev detta också på för att barn med rörelsenedsättning vid nya grundskolans införande fick skolplikt. Margareta Persson påpekar hur märkligt det är att döva och blinda barn fick skolplikt på 1800-talet, ”bildbara sinnesslöa” 1944 medan rörelsehindrade fick vänta till 1962 trots att huvudåtgärden där mest handlar om byggnaden. 1962 lär även enligt Mats Denkert i Blunda och skänk (1975) samarbetskommittén ha upplösts eftersom systemet med vetorätt – där De Blindas förening och De vanföras väl ständigt blockerade varandras förslag – lamslog arbetet. De vanföras väl var sen drivande för att bilda något nytt och bjöd in till en ny organisation med en röst och en styrelseplats för varje medlemsorganisation. Trots denna demokratiska ordning blev namnet centralkommitté efter det nya kaxiga ordet handikapporganisation. De lungsjukas riksförbund, alltid lika pepp på samarbete, var först att haka på men snart sällade sig även FUB, Epilepsiföreningen, NHR, RBU och RTP. Det fanns två tendenser i organisationsutvecklingen. Dels de sistnämnda som gick från diagnosförening till mer generella men även andra som bröt sig ur de generella till mer diagnospräglade. Till ordförande i HCK valdes — dadaa – Richard Sterner.

1966 infördes krav på tillgänglighet till allmänna lokaler i Byggnadsstadgan och 1967 kom omsorgslag med bl a daglig sysselsättning. Ett Handikappinstitut bildades och precis som det från 1971 skulle finnas handikappråd i varje kommun bildades ett statligt handikappråd. Jag behöver knappt säga vem som blev ordförande – Richard Sterner.

1965 bröt fullkomlig ”handikappfeber” ut enligt Ransemar. Alla gick runt med en röd fjäder på rock- och kappslag. Lennart Hyland hade nationen i sitt grepp och fick ihop elva miljoner till byggandet av tillgängliga bostäder. Men varken Hyland eller skänkande kreti och pleti möttes med så mycket tacksamhet. För vad händer om folks känslor blåser åt ett annat håll nästa gång? Nä, en rejäl stat ska man ha som garant för sina rättigheter. Den styrs inte av några känslor. Ja, idag vet vi att även politiker har ett känsloliv, men visst går det trögare att ändra det som en gång är bestämt.

Men som Margareta Persson påpekar är väl det märkligaste att man inte tänkte på tillgänglighet när man ändå byggde en miljon nya bostäder med allmänna medel. Med det i åtanke blir kritiken mot tv-galor för att samla in pengar till specialbostäder begriplig. Segregerade och av välgörenhet beroende bostäder är just ett skolexempel på handikapp som var den nya kraftfulla paraplytermen för allt man hade att tackla i liv och samhälle, alltså inte det medicinska. Vissa menade dock att de inte hade några samhälleliga hinder utan bara medicinska. Fast då väger man inte in att även medicinen är en del av samhället. Finns inget system för forskning, tillverkning, distribution och betalning sitter man där omedicinerad och med alla de hinder det innebär.

Men det stormade på fler fronter 1965. De Blindas förening avvaktade att gå med i HCK men när De vanföras väl byter namn till De Handikappade Riksförbund ville man ha ett ord med i laget. Det tolkades som ett anspråk på att företräda fler än de egna medlemmarna. Långt senare kom ordet handikapp att förknippas med just rörelsehinder, något Ransemar förklarar med DHR:s överlägsna PR-maskineri. Med en tidningsupplaga på 350.000 nådde man varje skrymsle i nationen (potentiellt i alla fall). Denkert, som jobbat på DHR:s tidning men lämnat i protest mot styrelsen, menar att det också fanns pragmatiska argument för att låta DHR axla ansvaret för hela ”rörelsen”. Det var bara den organisationen som hade rikstäckning och muskler nog.

Men spänningar fanns även inom organisationen. Vad Vilhelm Ekensteen vände sig emot var inte bara folkhemmet i stort med sin bakgård, utan en alltför opolitisk handikapprörelse. Kanske fanns några medvetna uppe på rikskanslierna men de vanliga medlemmarna ville mest fika och spela bingo, inte förändra världen. Hans förebild var de nya R-förbunden, särskilt KRUM som jobbade för kriminalvårdens humanisering – så långt från dagens politik man kan komma. Ett annat R-förbund, det enda som överlevt vad jag vet, var RSMH, vars pockettidning R spelade en stor roll i samhällsutvecklingen – säkert större än DHR:s Svensk handikapptidskrift. Det handlar inte bara om upplaga utan också innehåll.

Ekensteen ville som andra 68-or ut på gatorna för att med rätt politik (läs: socialism) utrota handikappen. Därav anti-handikapp som jag skrev om för ett år sedan. Ett snarlikt ordval finns i några Konstfack-elevers utställning Förbud mot handikapp 1970. Den bestod av fem rum: vardagsrum, trafik, närbutik, arbete och ett förändringsrum utan handikapp. Wikipedia – djupare än så är inte min efterforskning – skriver att den rönte ”en lång och het debatt” som måste varit 1971 när den skulle ut med Riksutställningar. För dess ledning var budskapet att handikapp kan utrotas lite väl magstarkt. Göteborgs universitets nytillträdde professor i handikappvetenskap, Sven-Olof Brattgård, gav dem stöd men handikapprörelsen ville se utställningen. Kanske klämde skon mest politiskt för när studenterna ändrat ordet arbetsköpare till arbetsgivare och suddat bort en nidbild av generaldirektören för AMS kunde utställningen rulla. Den ska ha setts av 75 000.

Men detta var också bokstavskombinationernas och fraktionsstridernas tid. 1971 lämnar DHR centralkommittén för att stå på egna ben – nae… rulla iväg i en egen fil, gräddfil skulle Denkert kanske säga. Det var också de stolta manifestens tid. 1972 lånar HCK (gratis) riksdagshuset under två dagar och får ihop programmet Ett samhälle för alla med slagord om normalisering (att få leva som andra) och integrering (särskilt i skolan, inga specialskolor). Ett konkret 70-talskrav – initierat från dövrörelsen – var text-TV, en reform som verkar bestå in i evigheten – med kanske den mest långlivade grafiska designen i landet. Ja, där börjar vi känna igen oss.

Emil Erdtman

Östersund

Från ungdomens besök i Östersund är nästan det enda jag minns en kondomaffär. Inte för att den pryde ynglingen storhandlade där men jag minns att någon mumlade om militärstad – vad nu det hade med kondomer att göra, tänkte jag väl då. Idag är alla regementen borta och fienden tänks nog komma från ett annat håll. Men hurtigheten lever kvar. Inte en enda slöfock på elsparkcykel susar förbi mig, däremot ett antal stånkande rullskidåkare.

När jag läser historien kommer den militära närvaron i ett annat ljus. Medan de flesta städer växt fram dynamiskt ”underifrån” är en stad vid östra sundet mellan fastlandet och Frösön ett beslut taget av envåldshärskaren Gustav III, inte här utan på Uppsala slott. Sedan freden i Brömsebro (ännu längre bort från dessa trakter) hade Jämtland (och ett tag Tröndelag) varit svenskt men flera återerövringsförsök gjordes och jämtarna fortsatte skamlöst med sina urgamla handelsresor till Levanger vid Trondheimsfjorden. Att nationalkänslan var tvehågsen var kanske inte så konstigt i ett område som varit norskt eller snarare danskt längre än det varit svenskt. Samtidigt löd området sedan medeltiden under Uppsala i andligt hänseende, så helt främmande för det svenska var man inte heller. 1100-talskyrkan i Hackås kunde lika gärna ligga på upplandsslätten, skriven någon.

Stormaktstidens integrationspolitik var påhittig. Drottning Kristina försökte bygga en befäst stad på Andersön i Storsjön men främst satsade man på att prästerna skulle vinna folkets hjärtan. Men även präster är människor. Olof Rahm i Ragunda angav sin svärfar som norsksinnad för att komma över dennes pastorat (med tillhörande dotter), men när deras son brändes på bål bara 19 år gammal för att ha läst Anders Kempes böcker, vacklade tilltron till de svenska myndigheterna. Rahm vände sig västerut och dömdes med något dussintal bönder att halshuggas för landsförräderi. För att sätta skräck i folk steglades prästen. När läkaren och häxprocessmotståndaren Urban Hjärne passerade Storsjön sju år senare lär prästkappan fortfarande fladdrat runt den avätna kroppen – änkan hade förgäves ansökt om att få begrava den. Anders Kempe var förresten en löjtnant som fick en religiös uppenbarelse om att sluta döda och istället bli läkare. Som självlärd sådan verkade han i bl a Trondheim, där han skrev om att världens folk en gång skulle leva tillsammans utan överheter. Att just överheten förbjöd sådana böcker kan man ju förstå.

Staden ritades med linjal och kompass av lantmätare Törngren men som tur var lutade det betänkligt ner mot Storsjön, vilken gav staden karaktär med glitter i grändändarna. Gatorna var förhållandevis breda och mellan husen ritades kryddgårdar in – inte av estetiska eller klimatpolitiska skäl utan för att hindra den tidens värsta stadsplåga: brand. Men arkitekten Adolf Emil Melander – mest känd för att komma tvåa i arkitekttävlingen om Washingtons kongressbibliotek – som växte upp i Östersund tyckte stadsplanen såg ut att ha ritats av ”en obildad torpare” och mellan husen minns han mest ”smala och bottenlösa dygator”. Men att anblicken av staden, som hembygdsföreningen skriver, var ”mera bondsk än stadsmässig” gäller nog alla dåtidens städer om de bedöms med senare tiders begrepp. Elbelysning, vattenledningar och belagda gator med separerade fält för gående och körande infördes först kring sekelskiftet.

Inte heller verkar 1881 års stadsplan med breddning av gatorna till esplanader enligt det parisiska modet med ”luft och ljus” ha implementerats, om man ska tro Melander. Särskilt sörjde han att alla tidigare träd på platsen höggs ner. Dungar eller enstaka träd tyckte han borde ingå i en stadsplan. Den vittbereste arkitekten la skulden för stadens utseende på en viss Samuel Perman, en provisor (apoteksbiträde) från Vänersborg som vunnit burskap i staden och i många skildringar framstår som en nästan mytologisk kraftkarl och mångsysslare. Från honom härstammar många här, fnissar en östersundsbo när jag undrar över namnet på paradgatan ner från Stortorget till båthamnen. Det var före kondomernas tid. Melander beskriver honom som ”despotisk” och som den borgmästarson han var satt han snart som kronofogdens man i staden. Han välkomnade säkert när Jämtland blev län 1810 med landshövding och pampigt residens från 1848 (första stenhuset) men allmogen lär ha knorrat. Detta (tysta) motstånd mot centralmakten kan kanske skönjas i senare tiders republik.

För kontroll över forböndernas (ofta mer handelsmän än bönder) handelsresor åt fel håll – produkterna behövdes i det fattiga Sverige – beordrades att lokala marknader i bygderna skulle förläggas till den nya staden. Marknadsplatsen fick inskurna hörn i omgivande kvarter och utlöpande gator i mitten av sidorna – en nyrenässansstil som även finns i Uppsala. Vid det lantligare Nytorget – nu Gustav III:s torg – handlades med hästar och kreatur. De första decennierna bodde bara ett fåtal statsämbetsmän, bankirer, handlare och hantverkare (skråväsendet gällde) i staden trots 20 års skattefrihet. Kanske investerade rika bönder i ett hus i stan utan att bo där. Några trähus från 1800-talet finns ännu kvar, ofta reveterade men ibland med nygotiska tinnar och torn i behåll. Men även i arkitekturen satte sig jämtarna på tvären. Träpanelen på husen var på 1800-talet liggande och inte stående som i övriga landet.

Trots protektionismen kan man fundera på om det förutom gränsbevakning också fanns tankar på staden som brofäste för kontakten med Norge. Under nästan hundra år var länderna i union och det var när järnvägen till såväl svenska som norska kusten, senare även korsad av inlandsbanan, stod klar som befolkningstillväxten exploderade. Att dåtidens järnvägsstationer byggdes vid vattnet (Stockholm, Kalmar, Jönköping osv) syftade till att sammankoppla transporter till sjöss och lands. Följden blev i längden stagnerad sjötrafik – Storsjön hade haft ett 80-tal ångbåtsbryggor till 16 socknar – och att städerna skars av från vattnet. (Men varför skulle folk smita från sina plikter och slå dank vid någon sjöstrand?)

Till utfyllnad vid sjöstranden bidrog även den bråte som skyfflades ner efter den större stadsbrand som trots alla försiktighetsåtgärder bröt ut 1884. På dessa schaktmassor ligger idag Badhusparken. Det gamla badhuset – med rabatt för tjänstefolk och arbetare, och blå flagg när det var öppet för män och vit för kvinnor – revs på 30-talet när avloppet (som fram till mitten av 1900-talet gick rakt ut i Sveriges sjöar) gjorde upplevelsen mindre angenäm. Cyrillus Johanssons nya badhus från 1938 följde senaste mode: funktionalism. Badandet befrämjade säkert hälsan men med annan sjukvård var det inte mycket bevänt. I början av 1800-talet hade den tidigt faderlöse Pehr Rissler tillkämpad sig uppsalastudier och blivit länets förste provinsialläkare. På sina resor i väglöst land lärde han upp prästfruarna i grundläggande hälsovård. När de ledande politikerna var njugga med att höja hans lön lär en viss Stor-Karin i Åsan ha rutit: ”jag rentav skäms för er karlar”.

Stadens kvinnor startade matserveringar och ledde stadens teater- och nöjesliv. Men kvinnor var också drivande i utbildningsfrågan. Sara Fahlström startade egen skola 1850. I språnget fick jag med en bild på en läroverksbyggnad från 1849. Det var även sjukhus under spanska sjukan 1918. Men de styrande karlarna hade svårt att få fram medel och utbildade lärare. Alla fick hjälpas åt. Prosten i Brunflo – som ansvarade för kyrka och utbildning i utposten Östersund – erbjöd en del av prostlönen till en skolmästare men undrade samtidigt om inte alltför mycket skolgående riskerar att göra folk till ”halvherrar och lättingar”. Han skickade ändå sin stadspredikant att undervisa dem som hade råd att betala i det kombinerade rådhuset och prästgård. När en bara två år gammal skolbyggnad gick upp i rök 1881 ritade Melander utan ersättning en ny skola till sin hemstad. Vid invigningen av Norra folkskolan utbrast någon att huset liknade en missionskyrka i Tanganyika. Byggnaden – i modifierad form – är den enda som finns kvar av Melanders byggen i fransk renässans sedan hans Grand Hôtel från 1888 rivits 1974.

Kanske mer än sjukvård och utbildning sågs fängelser som nödvändigheter. Ja, när ett fängelse brunnit inkvarterades fångar på det lilla sjukhuset från 1827, anstalt som anstalt liksom. Samtidigt är det svårt att jämföra kriminalpolitiken med dagens. Melander minns från sin barndom hur någon som stulit ett får dömdes till spöstraff och hur fängelsets ”rum voro proppfulla med läsare” – konventikelplakatet upphörde 1858. Men 1861 stod ett toppmodernt fängelse klart i änden av Hantverkargatan (vilket det också var) som senare bytte namn till Prästgatan (i ”yran” över att ha blivit med präst 1912?). Fängelset var stadens högsta hus och erbjöd enskilda celler med varmluftsledningar och ventilation enligt nya humana idéer från blivande kung Oscar I. Istället för hämnd och offentlig skam skulle brottslingar fostras till ett bättre liv. Fängelset revs 1970.

Inflyttningen av unga och nytänkande bidrog kanske till folkrörelsernas starka ställning. En tiondel av befolkningen tillhörde frikyrkor och nykterhetsrörelsen vädrade (insöp…) morgonluft (även skolorna delade ut broschyrer mot ”kaffemissbruk”). 1884 byggde godtemplarna med frivilliga krafter (men utan bygglov) ett ordenshus i trä över två tomter. Arkitekten kom från de egna leden och pengarna kom från insamlingar och basarer. Enligt en uppgift ska 3000 personer ha bevistat invigningen. I detta folkrörelsernas allaktivitetshus agiterade Hjalmar Branting och Kata Dahlström när de var på besök, men även brottnings- och boxningsmatcher lär ha förekommit. Tidigt blev ordenssalen teater och hyste under nästan hundra år kringresande teatersällskap och stadens årliga revyer. 1944 köpte kommunen huset och på 1980-talet skulle det rivas. Tack vare aktionsgrupp och demonstrationer blev huset kvar och är idag hotell. Hur det går med nykterheten vet jag inte.

Vid samma torg, Gustav III:s, reste en annan folkrörelse sitt monument. Missionsförsamlingen var som kättare inte välkomna i offentliga lokaler men gav igen med pampig kyrkbyggnad. I den höll samerna landsmöte (”lappriksdagar”) 1918 med drygt 200 delegater, varav en tredjedel var kvinnor. Den statliga samepolitiken gick ut på att samerna om de ville förbli samer inte fick bli bofasta (jordbrukare) och skulle bo i kåta, inte hus. Nomadskolor med undervisning i just kåtor hade precis införts och mötet protesterade mot förhållandena, lärarnas dåliga utbildning och den sammanlagt kortare skolgången trots ett helt nytt språk att lära in. Mötet ledde till att en centralorganisation och en tidning grundades, men på Sametingets hemsida står att det politiska gehöret uteblev och nomadskolan blev kvar till 1960-talet. Birger Ekerlid nämner i ett blogginlägg även protester mot att krigsårens kafferansoner var extra små för samerna. Att samlingarna hölls i missionskyrkan hade säkert praktiska skäl men det speglar också de nära kontakterna mellan frikyrkorörelser och samer, tänk bara på laestadianismen längre norrut. Från mina resor i Latinamerika vet jag att etniskt marginaliserade grupper tenderar att söka sig till normbrytande gelikar även i trosfrågor. Missionskyrkan revs 1968.

När landsmötet skulle fotograferas dög dock inte missionskyrkan som fond utan gänget släntrade bort till det svulstigt nationalromantiska rådhuset från 1912 – på sin tid hyllat som det bästa inom modärn svensk arkitektur – idag snarare motsatsen till just det moderna. Rådhuset var liksom biblioteket, nuvarande stadsmuseum, ritat av F. B. Wallberg som enligt tidens sed också ritade många av möblerna. Skulptören Olof Ahlberg fick till en St Göran och draken i Domsalen. De mjukare vävda linnetapeterna stod bl a Jämtslöjds väverska Brita Ericson för. Många stadsbor kritiserade skrytbygget som förlades till stadens högsta punkt för maximal effekt. Fast nog hade det blivit ännu värre – om med det menas arkitektonisk maktuppvisning – om Lars Israel Wahlman fått igenom sitt förslag att förlägga maktens boning högst upp på det sluttande Stortorget. Där fick istället Sparbanken ligga. Wahlman var en av dåtidens arkitektkändisar, han med Engelbrektskyrkan i Stockholm, och han fick komma tillbaka när det var dags att byta ut den gamla kyrkan, som byggts med hjälp av arbetsplikt under 1830-talet. Den nya från 1940 kryllar av symboler från det Wahlman såg som särpräglat för ”landskap och folkkynne”. Norges och Sveriges Olav respektive Olof (Skötkonung) samsas med Jämtlands kristnare Östmund Gudfastson, av den redan nämnde skulptören med kungligt förnamn Olof. Han gick vid denna tid med i en nazistisk organisation. Långt innan vurmande för hjältar och offer blev suspekt satt Wilhelm Pettersson-Berger på Frösön (där kyrkan byggdes ovanpå offrade djurben) och nynnade på sin opera om den fredlöse (efter att ha dödat sin rival om sköna Gunhild) Arnljot som till slut dör i Stiklestad vid sidan av sin helgonkung Olav.

Den mest representerade arkitekten från sekelskiftet är förmodligen Knut Gyllencreutz som efter lysande karriär i Stockholm först sökte lyckan i det nerbrunna Sundsvall och sedan flyttade till det expanderande Östersund. Ett exempel på hans monumentala stenpalats var Centralpalatset från 1904. Sådana hus var på modet och innehöll affärer i gatuplan och kontor och bostäder högre upp. Huset brann 2010 och revs därefter. Med på våra lilla rundvandring var som tur var en arkitekturprofessor. Han påminde mig – när jag kisade upp mot takåsarna – om att även ha blick för det till synes oansenliga. Titta här, sa han när vi gick förbi en Sibylla-kiosk som jag inte ens känt lukten av. Men när jag läser ungdomsminnen på nätet är det mycket riktigt inte Centralpalatsens imposanta socklar eller sekelskiftets tureller och lanterniner som figurerar. Istället läser jag om Korvmacken, Elvans grill och råkurr i kön till KFUM-kiosken. Dagens äldre minns sitt 60- och 70-tal.

Men visst var protesterna skarpa när det senfunktionalistiska Polishuset stod klart 1970 (av Gunnar Landberg och Mari Uusma). Tanken var att plåtfasaden med åren skulle rosta vackert men den fick bytas mot keramiska plattor i liknande färg. Jag gillar nog färgen men undrar varför en så kolossal (12 500 m2) markör för statens våldsmonopol skulle läggas här på stråket ner från Stortorget mot hamnen och Badhusparken – ja, detta paradstråk heter förstås Samuel Permans gata efter den gamle urfadern. Var det så mycket bus just här? Och hur mycket polis fanns det egentligen i Östersund på 70-talet? Men visst, det kanske passar här bredvid länsresidenset. Och nog kan en tung och dömande byggnad passa för en polismakt. Desto konstigare då att det numera är BUP (barn- och ungdomspsykiatri) och habilitering som tar emot här. Men kanske bryr sig ingen om hur en byggnad ser ut och känns bara vården är bra. För att förstå läser jag samhällsbyggnadskontorets underlag till kommunen beslut 2009 att ändra husets användning. Här står att gestaltningens ”rena former” och ”strikta uppbyggnad” bör bevaras medan frågor om buller och annan miljöpåverkan diskuteras mer ingående. Tyvärr verkar det vara ganska långt från kollektivtrafik för de besökande. Om det ingår i tillgänglighet är oklart. Under denna rubrik står att tillgängligheten är ”tillgodosedd” men att den ska ”bevakas” vid ombyggnation. Ett ytterst reaktivt förhållningssätt men kanske det vanliga i Sverige idag.

Ja, innan jag börjar ”jobba”, dvs kommer in på mitt forskningsämne, är det bäst jag avrundar. I sin närmaste omgivning är Östersund staden Stad men i ett nationellt perspektiv snarare staden Land. Som medelpunkt är det lätt att axla rollen av hjärtlandets försvarare. Här huserade Glesbygdsverket under 90-talet. Sametinget har valt Östersund för sin framtida parlamentsbyggnad. Utan att vara insatt antar jag att de snabba förbindelserna till Stockholm spelar in men också till Norge. På en ännu vidare internationell spelplan har Östersund visar framfötterna genom att upprepade gånger söka vinter-OS men kanske haft för högststående moral för att lägga upp erforderliga mutor, vad vet jag. Av det som en gång var kronans vaktpost har det blivit en symbol för det antiurbana, folkliga och ursprungliga – samtidigt som gränser fortsätter att överskridas – och överskidas.

Jag har använt Gudrun Penténs och Kjell Hansens böcker men det finns ju mängder av bloggar och tidningsartiklar samt många årsböcker utlagda av hembygdsföreningen Gamla Östersund. Färgbilden är från vår promenad genom centrum. De svartvita bilderna är på idag rivna och i ett dall ombyggt hus.

1. Gamla kyrkan 2. Nya kyrkan 3. Rådhuset 4. Läroverk 5. Ordenshuset 6. Polishuset 7. Nya stansdalen Storsjö strand 8. Badhusparken 9. Vi går Samuel Permans gata fram 10. Nytt hus efter Centralpalatset
1. Norra folkskolan 1883 2. Missionskyrkan 1880t 3. Grand hotel 1888 4. Fängelset 1861 5. Centralpalatset 1904

Jönköping

När jag var i Jönköping häromsistens fick jag med mig en sån där bok över stadens historia. Och hualigen, som dom säger i Småland, det kanske inte var bättre förr trots allt. För här har det lidits. Det började med danskens härjningar. För staden – eller snarare ett befäst kloster med rätt till två marknader per år – var på medeltiden sista gränsposten mot Danmark, visserligen med en tjock urskog som buffert. Men titt som tätt var dansken igenom och innanför muren trots att staden byggts efter den tidens ledande stadsplaneringsprincip – otillgänglighet. För om vi idag åtminstone vill ge sken av viss tillgänglighet föredrog man förr höga murar, prickskyttar i tornen och gärna en barriär av snår och träsk runtomkring. Tänk bara på Stockholm, mitt i en strid ström med en massa nerstuckna stockar eller hur det nu var. Jönköpings läge var alltså idealiskt på de lösa sandrevlarna mellan tre sjöar, varav Vättern lär luta på något märkligt vis så att vattnet här i söder sakta stiger – ja, här har det varit domedagsvibbar från allra första början.

Men vi ska heller inte skylla allt elände på utlänningar för lika ofta var det den egna kungens hejdukar som brände – för att staden inte skulle utgöra ett alltför lockande bete där den låg och blänkte fullt synlig från högländerna i söder. Allt som oftast (så blir det när man läser – kanske var det vart tvåhundrade år) fick jönköpingsborna kasta sig i sina ekor och ro ut mot den ständigt så trygga tillflyktsorten – Visingsö. Men efter stadens totala förstörelse år 1612 fick Gustav II Adolf nog och beslöt om förflyttning till säkrare plats, ”östom på sanden”. Folket protesterade – inte ska väl stad byggas på lösan sand, hade de läst någonstans – men mot kungsord vägde klagomålen lätt. Över den då ännu farbara hamnkanalen bar det med pick och pack och snart stod den östliga staden klar. Ja, det tog ju sin tid. Den på sin tid så pampiga hovrätten – med stora fönster av glas och allt – tog 26 år att färdigställa. Stadens kyrka, dronning Kristina till ära, rasade en gång för att byggmästaren på välkänt manér bytt mot billigare material. Han skinnades på allt han ägde och fördrevs ur staden. Typ en gång per generation var ”den röde hanen” på visit, trots patrullerande brandvakter och fullt med vatten åt alla håll. Efter 1785 års brand skaffar de mest försigkomna det allra senaste på modet – brandförsäkring. Fast när två tredjedelar av staden går upp i rök i februari 1790 fanns ändå inga pengar i brandstoden. Och man undrar hur det gick för alla ännu mindre bemedlade. I loggböckerna verkar det mest stå hur många hus som förstördes, inte hur många människoliv. Hur många blev utbrända – som vi skulle säga idag.

Men kanske var det inte så konstigt att ta in några extra munnar i hushållet. Återkommande farsoter ställde sängbolster till förfogande. Vid 1710 års pest dog var tredje stadsbo. Då passade myndigheterna på att placera ut ryska och danska krigsfångar som översvämmat landet efter Karl XII första mer lyckosamma krig. Utlänningarna inkvarterades hos vanligt folk när hålorna under hovrätten fyllts. På nätterna drev dessa osaliga själar runt och spred skräck. En annan farsot var koleran som 1834 tog kål på var sjunde jönköpingsbo. Ja, man nästan skäms hur vi knorrade under vår corona. Viktor Rydberg var sex år och förlorade mor och syster. Fadern blev så förtvivlad att han söp ihjäl sig. Inte undra på att det finns något ödesmättat i Tomten och andra dikter. En annan ödesmättad händelse var förlusten av Finland som undertecknades på Jönköpings Societetshus 1809. Huset ersattes på 1900-talet i vanlig ordning av ett något kantigare Domusvaruhus.

Men hovrätten står kvar, fast igen vet vad man ska göra av den gamla 1600-talskåken. Var den ljuspunkten i brist på biskop och förnäma prelater som i både Växjö och Kalmar skred fram genom gränderna? Ja, enligt museets skyltar skänkte domstolens höga herrar ”glans åt staden”. Här gjorde Rålamb, Louis de Geer och Hjalmar Hammarskiöld några hundår i provinsen på sin väg mot toppen, de två sisa statsministrar. Fast jag har funderat över hur vanligt folk egentligen uppfattade denna domstol vid stadens torg med domvärjo över alla götar. Vid ett tillfälle på 1700-talet dömdes och straffades åtta domare och jurister för mutor och korruption. 1850 dömdes predikanten F O Nilsson för att ha grundat landets första demokratiska förening, nämligen en baptistförsamling där alla hade lika rösträtt – till och med kvinnor, till landsförvisning. Vad tänkte den spirande frikyrkorörelsen? Att assessorerna äntligen följde lagen eller att de nog själva skulle få sin dom en gång? 1853 kringgick de konventikelplakatet genom att bilda traktatsällskap – ännu medan andra landsändar knappt visste vad en traktat var. 1856 kom ett ännu smartare drag då vice häradshövding Hartwid Odencranz, jurist och såväl adels- som riksdagsman, valdes till ordförande. Två år senare föll lagen som förbjöd religiösa samlingar utan statlig/prästerlig sanktion och som fördrivit så många ur landet. 1860 stod missionshuset klart. Det slutade som bilverkstad och försvann i 1960-talets rivningar. Epitetet Sveriges Jerusalem är antagligen från denna tid och har inte – som en journalist antyder i radioprogrammet Statsinspektionen – så mycket med den långt senare pingströrelsen att göra. Bygden hade bevars sitt eget samfund, Alliansmissionen. Med ett sådant blir det hela kanske djupare förankrat än när internationella samfund kommer in och slår upp sina lador.

Efter 1860 vänder lyckan för staden (om man nu får personifiera en stad på det sättet). Och det var nog inte bara för att man vände sig till högre makter. Som materiella förklaringar hittar man 1865 års vattenledning som drogs fram från friska källor i bergen. De sjukdomar sunksjöns, jag menar Munksjöns, vatten orsakat ebbade ut. Det gick heller inte längre så enkelt att hämta vatten i Vättern eftersom SJ byggt en hög banvall längs sjön. Men kanske var folk lika glada att slippa se denna nyckfulla och ibland så olycksbringande sjö. 1831 hade staden lagts helt under vatten när von Platen mixtrade uppe vid sin kanal – så trodde man i alla fall i Jönköping (ja, det var ju inte Baltzar själv som grävde och mixtrade som alla vet, men han fick skulden). Med passtvångets uppgörande 1860 – nu kunde man resa fritt i landet – och järnvägen följde några glada år även om stambanan hamnade långt borta i Nässjö. Men alltmedan tågresan Stockholm-Malmö tog två dagar krävdes nattstopp i Jönköping. Då fylldes Stora hotellet, som står där än idag, med resande som långt från hemortens vakande ögon kunde prova en och annan synd. De kultiverade kunde ännu beskåda resterna av den gamla medeltidsborgen, men på 1870-talet schaktades allt bort. Denna märkliga tid med vurm för hembygd och nation, men ändå revs fornlämningar i en rasande fart. Medeltidens kyrkor blev till vägfyllnad som man bokstavligen trampade på. Idag har man med en ny liten park och ett träkonstverk av Linnea Rygaard försökt föra tankarna tillbaka till konturerna av Jönköpings slott.

Annars var förstås Jönköping hantverkarnas och arbetarnas stad, även om arbetarrörelsen hade svårt att få fäste till en början. Jag stammar själv från gammal kakelugnsmakarätt från trakten. Men på tändsticksfabrikerna anställdes mest barn under 15, de som hade de minsta och flinkaste fingrarna för att peta i fosfor och svavel. Ett besök på tändsticksmuseet rekommenderas den hårdhudade. Det jobbet var ingen barnlek. Det ligger förresten strax intill Stordalens nya blåblänkande hotell. För idag har Jönköping gått från Sveriges Jerusalem till dess Dubai om man ska tro Sveriges radios arkitekturkommentator Mark Isitt. På ett café träffar han gubbar som lovprisar allt nybyggande och vill ha ännu högre skyskrapor. Så nog finns det självförtroende à la Dubai. Staden siktar på 200.000 invånare och då gäller det att sticka ut och sticka upp.

1. Medeltidsstaden. 2. Modell av slottet vid nuvarande rådhus, före detta läroverk (då betydde utbildning nåt…). 3. Hovrätten. 4. Stora hotellet. 5. Länsmuseet (borde uppmärksammas mer internationellt enligt Stadsinspektionen). 6. Bauers brygga vid Munksjön. 7. Konstverket Nurmengaard på Magnus Ladulås plats. 8. Domstolsverket.

Stockholmsutställningen 1930

Eftersom det i allt jag skriver kan bli tjatigt med funkis tänkte jag ta upp något helt annat. Funkis! För näst efter ansjovisbrist och inställda tåg är väl funkisen det som väcker mest hat här på sociala medier, nu senast dramatiken kring den något dramatiskt designade entrén på Dramaten. Ja, någon ville till och med tillkalla bockbrännare ändå från Gävle för att tillspilloge det som gör att folk kan njuta av det som en teater en till för. Men det fattar man ju: det är viktigare att saker är snygga än att de funkar. Den där smäckra mixerstaven man fick i julklapp ska bara beskådas och sent på lördagskvällen strykas utmed sina sensuella linjer, inte kletas ner med stänk från någon bunkes klumpar och klimpar.

Samtidigt ser folk runtom i världen på Sverige som funkisens förlovade land. Devisen ”form follows function” myntades i och för sig på 1800-talet av den amerikanska arkitekten Sullivan men redan Ellen Key menade att det vackra är det som används för sitt syfte. Men funkisens genombrott i Sverige brukar anges till sommaren 1930, då man mitt under brinnande depression storsatsade på en utställning med nya prylar och bostadsutformningar. Idag är det väl få som minns denna utställning (någon som gick där som knodd) men i det kollektiva medvetandet har den sin givna plats som vattendelare mellan det nya och det gamla, bondesamhället och det urbana. Det omoderna byttes ut mot det moderna – och ingen vill ju vara omodern (ett effektivt retoriskt knep precis som funktionell, tillgänglig osv – ingen kan med hedern i behåll vara motståndare). Och inte är det väl så konstigt att den satte sig. Stockholmsutställningen besöktes av fyra miljoner på en befolkning av sex miljoner. SJ fick sätta in extratåg och NK körde en dubbeldäckare (bara det) i skytteltrafik mellan varuhuset och utställningsentrén på Norra Djurgården. Sista söndagen kom över hundra tusen besökare.

Trots att hela kalaset ekonomiskt gick med förlust och allt var rivet framåt hösten (utom ett hus som revs ”nyligen” för att ge plats åt Abba-museet) blev det en kulturell framgång – ja, förutom ättlingarna till de där två miljonerna som vägrade beträda området då… Men som arkitekturhistorikern Eva Rudberg skriver i sin bok om Stockholmsutställningen: det var en vision som uttryckte framtidsdrömmar. Det som skapats för utställningen fanns som regel inte att köpa men ett frö var sått långt ner i det svenska folkdjupet. Folk hade skådat in i sin egen framtid. För första gången fick de uppleva sportstugor, sopnedkast och radhus, och inte minst smaka sin första ”hot dog” eller glasspinne – eller kanske cigarett – utställningen lanserade förstås sitt eget märke. Den där knodden begapade allt detta och skulle som vuxen leva ut denna livsstil i fulla drag – med en varmkorv i ena handen och en pinnglass i den andra.

Initiativet till utställningen kom från Svenska slöjdföreningens legendariske ordförande Gregor Paulson, som ville följa upp succén med 1917 års Hemutställning. Många tyckte det var lite paradoxalt att ett slöjdförbund nu ville anamma massproduktion istället för det unika uttrycket, men frågan om hur konst och design skulle kunna komma även den lilla människan till gagn – såväl estetiskt som funktionellt – engagerade Paulsson. Och hur skulle kreti och pleti ha råd om inte varorna massproduceras? En allians, om än ohelig, mellan konstnärer och fabrikörer, var nödd och tvungen i detta nya demokratiska tidevarv då inte bara en liten elit skulle ha det drägligt utan varenda kotte.

Med sig på utställningsidén fick han arkitekterna Uno Åhren, som varit på Parisutställningen 1925 och hänförts av Le Corbusiers byggnader (som fick stå utanför utställningsområdet) och Sven Markelius, som blivit lika hänförd på Deutsche Werkbunds (motsvarande vår slöjdförening) utställning Die Wohnung i Stuttgart 1927. Nämnas ska väl även utställningarna i Barcelona och Åbo 1929 (Finland med sin Aalto låg steget före…).

Le Corbusier var tilltänkt som huvudarkitekt för Stockholmsutställningen men det fick bli dåtida Sveriges mest ryktbara man från kåren – Gunnar Asplund – han med Stockholms stadsbibliotek. Ideologin bakom utställningen uttrycks kanske bäst i den ett år senare utgivna skriften acceptera! (versaler fyller ju ingen funktion, så strunt i dem). I ljusa och soldränkta bostäder utan krusiduller och annat traditionellt prål och bjäfs skulle ett nytt, demokratiskt, otvunget och flärdfritt vardagsliv levas. Svenska folket var värda bättre än att huka i sina låga och murriga stugor. Med lättstädade ytor (stålrörsmöbler, köksskåp på hjul etc) skulle sjukdomar (som tbc) försvinna och med högt i tak skulle själen svinga sig opp till nya höjder – ja, den nya människan äntligen växa fram.

Vi förknippar ibland funktionalism med socialism men de som var mest entusiastiska var högertidningar som Svenska Dagbladet medan socialdemokrater som Hinke Bergegren tyckte alltihop var för kapitalistiskt med alla lysande reklamskyltar och geschäft (kioskdesignen firade triumfer). Den gamla generationens arkitekter med Ferdinand Boberg i spetsen tyckte med rätta allt såg väldigt amerikanskt ut och möbeldesignern Carl Malmsten muttrade från sitt stånd att hans klenoder i ebenholts och elfenben verkade ha gått ur modet. Nu var det förutom glas, stål och betong även nymodigheter som linoleum, plywood, masonit och inte minst eternit som gällde. Den skulle hålla i en evighet, fast människorna som bodde innanför dessa asbestindränkta skivor kanske inte gjorde det… Mycket var nytt och konstigt. Gamle Karlfeldt tyckte det var obehagligt med alla glasväggar och Ivar Lo gick runt och spanade skeptiskt efter den där nya människan. Han såg bara de gamla vanliga i sina rockar och hattar.

Stockholmsutställningen innehöll mycket som idag glömts bort. Konstutställningen med det senaste inom bl a ”art concret” sågades samfällt av folk och kritiker. Tavlor med streck och geometriska figurer var inte Sverige moget för. Inte en enda tavla såldes, inte ens den Mondrian som fanns med. Skolutställningen innehöll nymodigheter som flyttbara bänkar så att eleverna skulle kunna ägna sig åt något så utopiskt som grupparbete. På begravningsutställningen propagerade den då så aktiva Eldbegängelseföreningen för kremering och många såg för första gången gravstenar med andra symboler än kors. Men märkligast för oss idag kan tyckas att Rasbiologiska institutet hade en monter där Lundborg visade sina rastyper. Jag har inte hittat några bilder eller kommentarer om den. Det verkar som det var helt tyst om detta trots att den låg precis innanför entrén. Var tankarna så mainstream att ingen ens brydde sig eller fanns ett tyst avståndstagande (förmodligen det första)?

Det är bostadsutställningen som satt sig i medvetandet och som långt senare plockades upp av även socialdemokratiska politiker, inte bara marknadsliberaler – men då i modifierad form. De otroligt små kokvrår arkitekterna designat dömdes ut av varje husmor. Men de manliga arkitekterna åt väl mestadels på restaurang och trodde framtidens mat hette take-away… Tittar man på ritningar från utställningsbostäderna ser man även att dessa radikala arkitekter ritat in pigkammare i de större bostäderna. För hur ska ett hushåll med många barn kunna dras runt utan betjänter? Badrum inomhus var nytt, men i den utställda konsumbutiken med bostad ingick det inte. Centralvärme kanske inte fanns på denna sommarutställning men är väl det som allra mest förändrat vårt sätt att leva inomhus (skriver kakelugnsmakarens barnbarn).

Rudberg betonar dock att intrycket av utställningen som helhet inte bara handlade om bostadsdelen. Det sprakade av färg i flaggor och prunkande blomrabatter. På kvällarna smattrade fyrverkerierna och tjuten ekade från nöjesfältet. Men kanske var Ivar Flockers starka lampor det som var mest anslående. När strömmen gick vid ett tillfälle och folk fick treva med tändstickor och utställarna med 1800-talets gamla fotogenlyktor var utställningens magi bruten.

Men redan samma år som utställningen hade faktiskt funkisen anammats i vissa kretsar förutom arkitektkåren. Fordfabriken i Frihamnen är ett exempel, liksom KF:s glödlampsfabrik Luma i Hammarby (numera sjöstad). Dess högsta våning var av glas så att hela staden skulle förstå byggnadens funktion. Samma idé låg bakom det i mitt tycke bästa av 1930 års funkisbyggen i Stockholm, nämligen Filadelfia. Kanske muttrade någon över hur anrika Rörstrands slott stympades och skymdes men med sin välvda huskropp och pelarförsedda ingång visade den nya byggnaden vad den var till för, precis så som funktionalisterna tänkte att den skulle göra. Den utstrålade samlingssal med drag av tempel för den moderna människan. Att sedan kyrkan rymde fler än någon annan frikyrka i världen på den tiden och hade en akustik som överträffade självaste Konserthuset underströk bara hur väl pingstvännerna greppat kärnan i funkisen. Sedan kan det tyckas paradoxalt att en rörelse som var så stockkonservativ på andra områden i livet – kvinnorna skulle täcka sig inne i sitt funkistempel och fick absolut inte be-täcka sig förrän långt in på bröllopsnatten – ändå var designens avantgarde.

Jag tror en del av förklaringen ligger i att pingströrelsen var internationell. Det var det man ville utstråla. När kritikerna av funkisen pressades på argument var det bästa svar de kunde komma på att funktionalismen var osvensk och därför obra. Man kan sedan hävda att funkisen fick en svensk variant – en mjukare och försonligare, brukar det stå i böckerna. Men det är rätt otroligt ändå hur snabbt funkisen spred sig över världen som en symbol för det en ny modern (modernism är ett annat och på flera sätt bättre namn) tid med utbyte och samlevnad över nationsgränserna. Det förklarar också varför Hitler och Stalin såg en sådan fara i funkisen.

Samtidigt är viss skepsis alltid på sin plats. Socialdemokraten och stockholmspolitikern Carl Lindhagen fruktade att funktionalismen skulle förstöra Stockholms unika karaktär. Så även om socialdemokraterna fick makten i Stockholm 1931 och riket 1932 kan man inte påstå att funkis och socialdemokrati överlappar. Den som planerade Slussen, tunnelbanan, Bromma flygplats och köpte upp stora delar av grannkommunerna för nya förorter var inte sosse utan folkpartist. Yngve Larsson var borgarråd 1924 – 46 och städslade ett tag Gösta Bohman som sin sekreterare. Det var inte till Sovjet dessa herrar företog sina studieresor utan till USA. Efter en sådan anställdes superfunktionalisten Oswald Almquist som stadsträdgårdsmästare. Han kom då närmast från kraftverksdesignen och kom senare att driva standardiseringen av våra kök. Så kanske är funktionalismen inte alls så socialistisk som vi ibland tror utan närmare marknadskapitalism, men också med starka humanistiska drag – människan i centrum liksom.

Slutligen tänker jag att Stockholmsutställningen gav hopp om en ljus och festlig framtid i en mörk stund. Idag står vi inför en ny samhällsomvälvning med stora utmaningar. Var är då vår tids visioner och drömmar? Vore det kanske kul med något liknande 2030? Digitalt förstås.

Vilhelm Ekensteen 1941–2021

Vilhelm Ekensteen föddes 1941 och lämnade oss i september 2021, 79 år gammal. Han var aktiv inom DHR, Synskadades riksförbund och på senare år Förbundet (FÖR) delaktighet och jämlikhet. Mellan 1994 och 2020 var han ordförande för Intressegruppen för Assistansberättigade (IfA). I ungdomen inspirerades han av amerikansk medborgarrättsrörelse och den globala jämlikhetsrörelsen i kampen mot Vietnamkriget. I debattboken På folkhemmets bakgård från 1968 kallar han sig ”deciderat vänsterfrälst”. Han satt i Lunds kommunfullmäktige för Socialdemokraterna och i över 20 år i socialnämnden.

På folkhemmets bakgård

På folkhemmets bakgård är ingen partipolitisk bok, men driver ett jämlikhetskrav som grundas i en socialistisk samhällssyn. Analysen bygger på bearbetning och formulering av personliga erfarenheter i politiska termer. Denna erfarenhet bottnade för Vilhelms del i en tidig reumatism som medförde rörelsenedsättning och med åren allt större synnedsättning. I boken beskriver han i pregnanta ordvändningar hur ”dagarna rinner bort i gråaste tristess” på anstalternas stängda rum eller i ”anpassade” lägenheter utan möjlighet att studera, arbeta eller skaffa familj. Kollektivtrafiken gick inte att bruka och teater- eller restaurangbesök var inte att tänka på. Särskilt betonade han bristen på intellektuell (eller andlig som det hette) stimulans. Han var också en pionjär i att beskriva hur sexualiteten undertryckts eller helt förnekas för människor med funktionsnedsättning. ”Vi var separerade från resten av samhället och uppfattades inte som fullvärdiga människor”, sa han i den intervju jag gjorde med Vilhelm i hans hem i Lund hösten 2016.

Bortom anstaltstillvaron önskade Vilhelm att fritt få välja både vänner och vanor – gå ut utan halsduk eller röka sin cigarr och dricka sin konjak i lugn och ro. Om det är skämtsamt skrivet eller egna preferenser som skiner igenom är svårt att avgöra för mig. Men att han ibland använder rollförflyttning och humor som verktyg är klart. Som alternativet till socialpornografin där utsattheten exponeras i media utan åtföljande samhällsförändring gör han en inlevelse i hur andra ser på ”de handikappade” som numera dyker upp överallt med udden riktad mot ”vår attityd till handikappade”. Ja, de är ”finare än gamla damer och bräckligare än kinesiskt porslin”. Man vågar inte röra vid dem men heller inte låta bli. ”Ta mig fan, jag är rädd för handikappade.” (s. 41)

I min intervju betonade han de medborgerliga rättigheterna medan boken från 1960-talet mer uttrycker en önskan om ett humanistiskt samhälle där alla medborgare kan leva värdigt men också så ”normalt” som möjligt. Det innebär att uppleva problem och motgångar som alla andra, men också möjligheten att göra rätt för sig, vara medtrafikant, granne och till och med konkurrent i ”konkurrenssamhället”. Med transportmöjligheter (som ”handikapptaxi”) skulle till och med ”långliggarna” kunna yrkesarbeta och få ingå i en arbetsgemenskap för att därefter kanske kunna dra i väg på bio en kvart innan filmen startar.

Det relativa och revolutionära handikappbegreppet

På folkhemmets bakgård skrevs i en tid med en allmänt vedertagen strävan mot jämlikhet, men Vilhelms analys gällde att de materiella framstegen inte kom alla till del utan bara de som var ”produktiva”. Han menade att ett rikt samhälle med konstant standardhöjning även måste föra upp utsatta grupper ur nöden. ”Den uppoffringen borde det svenska folket klara”, skriver han på s. 42. I bokens efterord (av Erik Ransemar) beräknas industrilönerna 1968 vara dubbelt så höga som de inom skyddade verkstäder, där också arbete utfördes – men utan förhandlare i avtalsrörelsen. Jämförelsen stämmer till eftertanke 50 år senare då klyftorna vidgats än mer.

I På folkhemmets bakgård beskrivs handikapp som en belastning – socialt, ekonomiskt eller fysiskt. Det är samhällets utformning och ytterst den politiska viljan till inkludering som avgör denna belastning. Paralleller dras till hur främlingsrädsla mot ”utlänningar” fungerar. Även handikapp är en stämpel som håller människor inlåsta och passiva. För visst är det märkligt att man nästan måste bli USA:s president (Franklin D Roosevelt) för att inte räknas som handikappad…

Ändå sägs i boken att vissa handikapp går att förinta medan de fysiska blir kvar. Med ”de handikappade” avses därmed personer med fysisk funktionsnedsättning. Det problematiseras inte eftersom ”begreppet är så pass inarbetat, och dessutom så fritt från varje spår av negativa värdeladdningar att det bör behållas” (s. 31). Senare skulle Vilhelm använda funktionshinder för den kroppsliga aspekten – ett begrepp som ännu senare åter närmade sig det nu avlagda handikappbegreppet.

Vilhelms analys av en dialektisk motsättning eller ett samspel mellan kroppens förmågor och det omgivande samhället var epokgörande och la grunden till det så kallade relativa handikappbegreppet. Det i sin tur bar fröet till ett inkluderande förhållningssätt där personer med funktionsnedsättningar kan inlemmas i samhällsgemenskapen. Vilken betydelse denna samhällsanalys har ända in i våra dagar vittnar Jonas Franksson om i sitt minnesord över Vilhelm. Han kallar det relativa handikappbegreppet revolutionärt för sin tid men ”tyvärr lika revolutionärt idag”. Insikten att begränsningar och hinder beror på samhället var livsavgörande för Jonas men också Vilhelms påpekande om allmänhetens och politikers acceptans av rådande tillstånd.

Principfast rebell inom rörelsen

På 60-talet blev handikappföreningarna den huvudsakliga ”livsmiljön” för många. Vilhelms förordar däremot en organisering av typen dåtidens KRUM (Riksförbundets för kriminalvårdens humanisering). De handikappade själva ska driva sina frågor, inte någon riksdagspolitiker eller läkare (som man ofta valde till ordförande för att få en ingång i politiken eller vården). Specialorganisationerna för olika diagnoser skulle samordnas i ett ideologiskt tydligt organ som också skulle stötta de små lokalföreningarna i att driva på kommunerna. Denna intressepolitik (som det senare kallades) skulle skiljas från den kamratliga funktionen, som borde handla om att engagera och uppmuntra varandra (telefon föreslås) till diskussioner och kulturella aktiviteter. 

Vilhelms kritik av funktionsrättsrörelsen fick honom att 1969 starta Antihandikapp tillsammans med bland andra Per Wickenberg och Mai Almén. Som bas låg synen på handikapp som en del av samhällssystemet. Ett samhälle för alla skulle därför motarbeta handikapp. En annan måltavla var tidens insamlingsgalor som enligt Vilhelm utgick från givarnas villkor och syn på mottagarna som hjälplösa. Genom att verka utanför politiken utlämnade dessa människors välfärd till frivilliga och därmed godtyckliga insatser. I min intervju uttrycker han oro för insamlingsgalornas återkomst.

Att ta emot statsbidrag tyckte han däremot inte var ett problem för funktionsrättsorganisationer som håller rågången mot staten tydlig, sa han. Men på en punkt var han benhård, nämligen att bara människor med funktionsnedsättning ska företräda organisationerna. En sådan debatt ledde till att han 2001 lämnade posten som vice ordförande för DHR – och enligt Jonas Frankssons dess ”inofficielle chefsideolog” – och bildade organisationen För tillsammans med stora delar av den avgående styrelsen.

Personlig assistans vid 52

60-talets Röda fjädern-insamlingar följde på Lis Asklunds avslöjande reportage inifrån vårdhem och specialskolor, och finansierade bygget att ”Fokus-hus”. Vilhelm var misstänksam och undrade varför inte tidens populära kollektivboenden skulle passa bättre. Men vissa behöver personal och när det gäller deras ”auktoritära drag” lyser kampviljan igenom. Frågorna om självbestämmande i vardagen aktualiserades på 80-talet då Adolf Ratzka startade assistanskooperativet STIL i Stockholm. När handikapputredningen sjösattes 1988 med direktiv om att bland annat undersöka möjligheterna till personlig assistans var Vilhelm liksom de flesta i den etablerade funktionsrättsrörelsen först skeptiska. Till Håkan Sjunnesson på tidningen Reflex berättade han 2014 att det ansågs utopiskt att röra sig fritt med personlig assistans. I stället ville man utveckla boendeservicen.

Men i en intervju med Assistanskoll 2017 berättade Vilhelm att han 1988 insåg att boendeservicen liknade de gamla institutionerna. Han anslöt sig till Adolf Ratzkas idéer och startade ett ”eget” projekt för personlig assistans i Lund. Det lever vidare än idag som kooperativet Lila. 1991 gav han tillsammans med Gerd Andén och P-O Bengtsson ut boken Assistansersättning: assistentprojektets idémässiga grundval. Den blev ett viktigt dokument vid skrivandet av lagen om stöd och service för vissa funktionshindrade (LSS). 1993 hade funktionsrättsrörelsen svängt och den politiska enigheten var nästan total. Vid riksdagens omröstning röstade bara Ny demokrati nej. Vilhelm var 52 år när han fick personlig assistans. Han beskriver det i tidningen Reflex som att bli myndig och för första gången kunna planera och råda över sin tid.

25-årig försvarskamp

Vilhelm ville helst av allt utveckla assistansreformen men i stället blev det en 25-årig försvarskamp mot försämringar. Redan 1995 års Assistansutredning föreslog besparingar genom att undanta barn men en tusenhövdad demonstration utanför Socialdepartementet stoppade planerna. IfA grundades 1994 och har genom åren arrangerat många debattforum och rådsmöten. Anna Barsk Holmbom har länge varit verksamhetsansvariga på IfA och skriver i ett minnesord att Vilhelm alltid argumenterade sakligt i alla assistansberättigades namn utan att lyfta sin egen situation. Detta bekräftas från allra säkraste håll när Vilhelms dotter skriver på Facebook att: ”Min pappa var humoristisk, fantastisk på att formulera sig, men lika fantastisk på att lyssna.”

Enligt Jonas Franksson delar IfA och STIL målbild men skiljer sig ibland åt vad gäller politisk strategi. När STIL sökte konfrontation ville IfA sitta med i utredningar och samråd för att påverka inifrån. En fråga IfA drev var att även de som fyllt 65 skulle få behålla sin personliga assistans. Att förlora stödet bara för att man fyller 65 kallade Vilhelm en ”dödsdom”. I framtiden ville han även få bort 65-årsgränsen för att beviljas personlig assistans.

Enligt Vilhelm krävs bra assistentlöner för att det ska gå att rekrytera. Han såg med oro på att riskkapitalbolag köpte upp assistansföretag eftersom fokus på höga vinster kan minska den så viktiga mångfalden av olika lösningar att välja bland. Det gamla kommunala monopolet får inte ersättas av nya monopol eller oligopol, sa han till Assistanskoll.

Lagens syften kvävs av byråkratin

Enligt Vilhelm är staten ytterst ansvarig för att genom myndigheter och domstolar förvalta de rättigheter politiken ger medborgarna. Han trodde på enighet över partigränserna när det gäller att förtydliga redan instiftade lagar. Men redan i På folkhemmets bakgård beskriver han hur staten pekar tillbaka på sin egen generositet i propositionstexterna alltmedan byråkrater och jurister undan för undan snävar åt lagtillämpningen och därmed mal sönder visionerna. En från början generös lag tillämpas ofta alltmer restriktivt genom tryck från informella och svårlokaliserade maktcentra.

Försäkringskassan behovsbedömningar på minutnivå utifrån en klassifikation av aktiviteter beskrev Vilhelm i en av Assistanskolls intervjuer som en skrivbordsprodukt med ett dogmatiskt och teoretiskt synsätt. Ett sådant kan leda till godtycke och inte den utlovade rättssäkerheten eftersom människors behov aldrig kan exakt förutses. Assistenten behöver därför finnas till hands för behov som kan uppstå. Och behov handlar inte bara om mat, hygien och kläder utan också om att kunna arbeta och/eller vara förälder. Efter sambon Gerd Petersons död 2001 var Vilhelm ensamstående far till deras gemensamma dotter. Han skriver i en berättelse på livsbild.se om hur avgörande assistansen var. Assistenterna åkte med dottern i karusellerna på Drayton Manor Park i England, dit de också rattade familjens Volkswagen. Men det var Vilhelm som styrde genom sin goda lokalkännedom och säkerligen pirrade det i magen även nere på marken när dottern tjöt av glädje högt däruppe.

Brandtal som hedersdoktor

Under senare år upplevde Vilhelm att stämningen blev alltmer hotfull i och med att besparingsargument blev rumsrena på bekostnad av reformens grundvärderingar om inkludering i samhället. Det talades heller inte längre om hur kostnadseffektiv assistansen är i jämförelse med institutioner, hemtjänst och särskilda boenden. Vilhelms säger också till Assistanskoll att acceptansen för assistansen visserligen vuxit men att han fortfarande möter människor som blir irriterade och provocerade av att människor med funktionsnedsättning finns i samhällsrummet. Till Reflex anförde han att detta motstånd beror på en oförmåga att leva sig in i andras situation men också en ovilja att se andra människor som jämlikar. Att fusk och kriminalitet inom VAB inte ifrågasätts på samma sätt som samma brottslighet inom assistansen hänförde han till en sådan människosyn.

In i det sista drev Vilhelm assistansfrågorna. Han inledde socialutskottets utfrågning om personlig assistans år 2018 och skrev enligt HejaOlika år 2020 till socialminister Lena Hallengren om hur hotad assistansreformen var. När Vilhelm utsågs till hedersdoktor vid Lunds universitet 2015 höll han enligt Niklas Altermarks Twitter ett brandtal mot den rådande politikens kollektiva bestraffning av alla assistansanvändare i namn av fuskbekämpning.

Dagen efter Vilhelms bortgång offentliggjorde regeringen direktiv om att utreda assistansens förstatligande. Visst hade han velat vara med då, men som Jonas Franksson skriver lever hans sätt att se på världen vidare. I den andan bör vi fråga oss om det vi upplever sker på grund av den egna kroppen eller förhållanden i omgivningen. En sådan analys leder till en samhällskritik långt bortom vårdfrågorna och till krav på en bred samhällsförändring för inkludering och jämlikhet. Trots sin kritik av funktionsrättsrörelsen skulle nog Vilhelm säga att den organiserade kampen behövs för att framtidens samhälle ska bli inkluderande, utan instängda bakgårdar.

Emil Erdtman

Vad har hänt sen Ivar-Lo kritiserade äldrevården?

Igår hörde vi om hur äldre låses in och soffor dragits för deras dörrar. Ja, hela det här året har vi påminnts om vår syn på äldre. Hur är den egentligen? Är alla människor verkligen lika mycket värda? Samtidigt är våra ord ofta missvisande och leder till missförstånd. I veckan har vi insett att det inte är just invandrare SD är emot. De vill t o m ”attrahera” invandrare. Bakom ord med en viss betydelse döljer sig andra kategorier. För Oscar Sjöstedt handlar uppdelningen inte om migration utan om något annat. På snarlikt sätt har inte ordet äldre med ålder att göra, utan de årsrika som behöver stöd och hjälp på grund av sjukdom och funktionsnedsättningar. Och de där ”äldre äldre” har väl inte så mycket med dubbel ålder att göra, som ett visst ”kluster” (för att använda ett annat favorituttryck) av behov.

Själv hade jag för ett tag sedan den enorma glädjen att träffa en vän som närmar sig de 90. Men inte tänkte jag på det. Vi har så mycket gemensamt så ni anar inte, tänker väldigt lika, har kul ihop. Ja, och bli nu inte nojiga! Hen hade haft covid19 och så till milda grad att hen låg utslagen i nästan två månader. Men kom tillbaka! Att det inte blev en enkel till palliativen är jag förstås glad för. Kanske bidrog en barnaskara som med vårt så vanliga krigarspråk ”stred”, men jag är också tacksam för en vad det verkar i det här fallet god och segerviss (kriget igen) vård.

När jag för ett tag sedan skrev att denna väns och andra äldres klokskap borde värderas högre, t ex i riksdagen, fick jag på tafsen. Och kanske var riksdagen ett dåligt exempel på hopplös representation. Där har vi ju en chans att verkligen välja in de klokaste. Svårare påverka t ex företag. Igår protesterade 39 rasifierade på Sveriges radio mot företagets bristande mångfald. Att medieföretag mest tänker på etnicitet när det gäller mångfald skrev jag en debattartikel om för många år sedan… Inte heller i gårdagens debatt på Sveriges radio var det särskilt många mångfaldsaspekter som kom upp. För visst borde det t ex finnas många äldre som är väl lämpade för denna verksamhet – även utanför RingP1.

Känns tanken ovan? Ja, vi har lärt oss att äldre ska tas ur arbetskraften och liksom fasar ut ur samhällsgemenskapen. Förr i tiden sattes de äldre på ”undantag”, de skulle tagas undan. Sen vet jag inte om jag tror på alla hårresande historier om hur äldre behandlades i fornstora dar. När Ivar Lo-Johansson reste runt i landet på 40-talet för att studera åldringsfrågan hittade han djupt inne i sockenkyrkornas skrymslen och vrår långa klubbor som sades ha åkt fram om någon, alltid bland de fattigaste, levt kvar lite för länge. Som sagt har jag svårt att tro på sådant, eller så vill jag inte tro detta om vår medkännande art. Kanske var det bara gamla vanliga kyrkstötar han skymtade därinne i skumrasket. Ni vet sådana där smäckra knölpåkar som höll folk vakna under sekler av långrandiga lutherska predikningar.

Nämen hörni, allvarligt talat, Ivar Lo:s bok Åldersdom-Sverige (1949) är faktiskt tänkvärd. Jag fick låna ett ex av en vän med fäbless för tiden kring midseklet när folkhemmet spirade. Runtom i bygderna, fast ofta misstänkt nära kyrkogården, byggde kommunerna herrgårdsliknade hus för att husera socknens gamla. De som strävat långa liv under svält och umbäranden (och två världskrig inpå knuten) skulle den sista tiden få ha det riktigt gott och ombonat under någon trofast föreståndarinnas stränga men välvilliga egid. Centralvärme och vattenledning drogs in till den bländande vita vattenklosetten – en närmast himmelsk kontrast till de dragiga stugor och pörten de äldre kom ifrån. Från koja och ruckel till slott och nöje.

Så vad var problemet? För det var problem Ivar Lo fann. Inte var det servicen. Den var som på hotell, skriver han. Med bäddning, servering och underhållning. Men problemet var att på hotell tar man in frivilligt. Nu for istället fattigvårdsnämnderna runt i gårdarna och drog ibland ut de gamla mot deras vilja. Hotellservice kan man som bekant ha på fängelser också. Det är samma service, men man är inte där av egen fri vilja. Ivar Lo var som bekant arbetarnas försvarare, men när man läser honom nu framstår han som vad vi kallar liberal i sin syn på människans rätt till självbestämmande och frihet. Han rasar mot förmynderiet och likriktningen. Vid intagning rakades skäggen och andra personliga egenheter skulle bort. Institutionens skjorta och pyjamas lades fram.

Argumenten var förstås hygien, men om nu någon vill leva bland smuts och bråte i sitt eget hem, vem har rätt att ändra på det? Ivar Lo undrar varför det ses som sjukt – och grund för ”tvångsvård” – när fattiga har det rörigt men inte när överklassen drabbas av panikartad bacillskräck. Även tosingar och original har rätt att leva sina liv i sin ”naturliga miljö”, menade han. De interner han erhåller kommunaltjänstemännens tillstånd att prata med klagar över sysslolöshet och även otillgängliga hus som är svåra att röra sig i och ta sig ur (vilket kanske var meningen). Inte konstigt att de blev arga och griniga efter några år, ”svältfödda på liv” som de var. ”De gamla måste hjälpas att kunna bo kvar där de är, istället för att anstaltinterneras”, skriver han och slår ett slag för ”livssammanhanget”.

De pengar som satsas på institutionsboenden borde istället gå till hjälp i hemmet. Men tiden präglades av vad Ivar Lo kallar ”anstaltsmaskineri”. ”Sverige ska ha anstalter för allting”, utbrister han och finner så här några år efter kriget något ”tyskt” över det hela. Sverige är alltså inte bättre. ”Bara i ett land med så mycket psykologisk stelhet och byråkratisk mekanisering hos myndigheterna som i Sverige kan den spänning mellan verkställare och medborgare åstadkommas som ger upphov till tvångsintagningar av de gamla.” Alla som inte föll in i normen – den skötsamme arbetaren – skulle sorteras in i något förbestämt fack och gärna ha sitt eget avskilda lilla samhälle. Ord som barnhem, ungdomshem, elevhem och vårdhem vittnar om tidens mentalitet. Det fanns enorma anstalter för personer med psykiska (eller lite vad som helst) problem, andra för de lite mindre smarta och så vidare. Min mamma jobbade till och med på en epilepsianstalt, där de skulle leva sina liv som hade epilepsi.

Hur radikala var då Ivar Lo:s tankar? ”De gamla borde få bestämma över sina egna liv, ja även över sin död.” Låter som något från vår tid – eller rättare sagt framtiden. Ivar Lo bidrog säkerligen till utvecklingen av hemtjänst osv. Men runt 50 som han var vid den här tiden funderar han kring sin egen gamla mor som behövde hjälp därhemma. Men inte ville hon ha främlingar springandes där i statarbostaden… Men på flera punkter var Ivar Lo långt före även vår tid. Arbetet ser han som något positivt och glädjefyllt för människan. Att tvinga någon att sluta arbeta bara för att man passerar en viss ålder ger han inte mycket för. Istället borde de äldre uppmuntras att fortsätta jobba, genom till exempel skattelättnader. Arbetet ger en personlig ansvarskänsla som inte ska tas över av samhället. Detta är att missförstå demokratin, skriver han.

Men han har också förslag på hur de nu så flådiga ålderdomshemmen ska kunna utvecklas utan att bara rivas: ”…gör dem till gemenskapsplatser i bygderna, istället för till isolerade borgar. Gamla och unga skulle kunna verka samman i en mängd uppslag. Skolorna och ålderdomshemmen kunde samverka. Många åldringar där borde alltjämt ha, och borde därför beredas, möjlighet att arbete i eget fack eller yrke. Verkstäder och klubbar kunde hjälpa till att förjaga den dödande sysslolösheten på anstalterna. Gruppterapi där sex-åtta personer i taget fick lägga fram sina bekymmer och där det prövades i vad mån den och den själv var skulden till bekymren eller andra var det, kunda anordnas på ålderdomshemmen. Pensionärsråd som förde åldersgruppens talan visavi ledningen borde vara ett av de rimligaste kraven.”

Så glad jag blir av denna läsning. Ivar Lo undrar sedan varför inga äldre sitter med i den utredning av äldrevården som dras igång. Varför inte en ”Åldringarnas ombudsman i riket”? Utredningen ledde till att landstingen tog över, men knappt hade Ivar Lo själv hunnit kallna i jorden förrän äldrevården åkte tillbaka till kommunernas planhalva igen – i denna eviga svenska dragkamp mellan samhällets tre nivåer. Och finns det även andra dragkamper? Mellan tvång och frihet? Mellan byråkrati och fantasi? Mellan nyttomoral och människorätt? Samtidigt måste man fråga sig om sådana som jag och Ivar Lo bara är drömmande idealister. Kanske behövs byråkratins sortering i personkretsar och minutmätningar av behov och förmågor. Eller tänk om: inte… [bild på Ivar Lo-Johanssons bok Stridsskrifter där Ålderdoms-Sverige ingår]

BOK AV CLAES G OLSSON: Doften av balsampopplarna – en uppväxt i skuggan av tuberkulos

Bokomslag Balsampopplarna

Egentligen borde vi väl alla tänka igenom varför vi blivit som vi blivit, vilka faktorer som en gång formade vår personlighet och i vilket sammanhang vi växte upp. Gå till botten med oss själva – för att upptäcka att det under varje botten ligger en annan. Att sondera minnet efter barndomens känslor och upplevelser är nämligen ett bedrägligt arbete. På de platser i minnet där det med största sannolikhet brunnit starka känsloeldar är det för alltid utbränt och tomt. Det allra svåraste är slutet, då allt vi minns är förvanskat genom livsloppets vindlingar och omtolkningar.

Att minnena ljuger står klart för var och en som försökt jämföra barndomsminnen med sina syskon. Den intressanta frågan är som Claes G Olsson (född 1942) skriver i Doften av balsampopplarna – en uppväxt i skuggan av tuberkulos (2018 Recito förlag) HUR minnet ljuger och varför just så. I boken på drygt 300 sidor tar oss Claes med på en upptäcktsfärd till barndomens Ytterån nordväst om Östersund i Jämtland. Anteckningar, foton och dokument som han långt senare i livet fått tag på blir till skelett för de minnesbilder och drömmar som framträder från tidiga år, skolgång och pubertet.

Avgörande för livsutvecklingen var separationen från föräldrarna strax före treårsåldern. När tuberkulosen – eller lungsoten – tragglade sig genom landet sammanfördes föräldrarna med många andra ur sin generation på landets sanatorier. Dessa har kallats ”dödens väntrum” (av Sven Stolpe), men var också drivbänkar för kultur och bildning. En hel sanatorielitteratur finns och har för Claes varit till hjälp i förståelsen av föräldrarna. Själva berättade de varken om sjukdomen eller  om vad som skulle hända med Claes och hans bror.

Till hjälp finns också moderns journaler (”sannolikt föreligger hårt leverne…” osv), medan faderns inte går att finna. Det gäller även hans grav. Modern rensade bort alla spår av honom och under sin religiösa period kände sig Claes mer övertygad om Guds existens än om sin egen fars. Dennes stilmedvetenhet och finess blir ändå – tillsammans med en kvarlämnad skinnportmonnä – ett smalt band livet igenom. Boken återvänder ett par gånger till en lunch, då pappa Herbert kom ovanligt nära sin son genom att böja sig ner och knyta hans slips inför restaurangbesöket.

Medan fadern försvann ur sonens liv och dog 1950, återvände modern Ann-Marie från sanatoriet. Därför hette inte Claes idol Elvis Presley eller Tommy Steele utan Bo Carstensen –  Sollidens sanatorieläkare, han som botade mor (men alltså inte far). Men den förtroendefulla relationen till modern var för alltid skadad och några berättelser att hänga upp minnet på lämnade hon inte efter sig. Frågan om varför hon teg återkommer – en tystnad som Claes förbannar, men också förklarar. Föräldrarna var båda ”oäkta” och växte upp som fosterbarn. De hade brutit med allt som hörde till barndomen och sökte sig mot den sekulära och moderna borgerliga livsstilen i staden.

Även Claes blev ett fosterbarn, men trots att fostermor Selma var över 60 och en strängt konservativ pingstvän, som med hjälp av björkriset försökte hålla de båda bröderna borta från världens synd, finns en tacksamhet över att ha sluppit barnhem och adoption. Med list (och kanske en lögn) och envishet förhindrade Selma och modern att barnen kom i myndigheternas grepp. Men det är Selma som pryder bokens omslag. Claes skriver:
”Hon som i alla avseenden var olik min mor, mer än dubbelt så gammal och aldrig hade haft egna barn, en ensamstående äldre kvinna som levde i de djupt troendes fundamentalistiska föreställningsvärld” blev ”den enda person vi hade att ty oss till, därför blev hon vår trygghet, en ersättning både för mor och far och alla försvunna släktingar och bekanta.”

En ersättning för släkten blir för vissa den religiösa gemenskapen, men så enkelt var det inte för Claes. Han levde i spänningsfältet mellan moderns religionskritiska livshållning och fostermoderns moralistiska tro. Skur-Selma var en av de många ensamstående kvinnor ur arbetarklassen som valde pingströrelsen. Den förenade en nostalgisk tillbakablick mot ett samhälle utan nöjen och flärd med ett rebelliskt uppror mot en auktoritär myndighetskyrka. Claes skrämdes av det högljudda tungotalet under bönemötena och gruvade sig för Evighetens tutande hornmusik, men tyckte om att vistas i den folktomma kyrksalen, som låg under vaktmästarbostaden där han bodde. Jag uppskattar – och känner igen – ambivalensen inför den folkliga frikyrkligheten på den svenska landsbygden. Intressant är till exempel beskrivningen av predikanter som ”ser” honom som barn och tar honom ut på fisketurer – kanske ett uttryck för ett på sin tid ”nytt” manlighetsideal utan våldsamhet och hårda ord.

Parat med den underliggande oron och rädslan att åter bli lämnad fanns upplevelsen av att vara speciell, ja till och märkvärdig, något som kanske inte var så gångbart i 40-talets Jämtland. Till märkvärdigheten hörde skörheten och sjukdomen, den fläck på lungan som han med viss stolthet bar och som gjorde sig påmind i form av en ständig känsla av att vara sjuk och döende. Men även det faktum att ha bott de första åren av sitt liv inne i centrala Östersund var en avvikelse i Ytterån. Stadens modernitet och dragningskraft satte sin prägel på identiteten, trots att skrämmande och ångestfyllda upplevelser, som en brand och skolans virrvarr av korridorer och klassrum, också förknippades med staden.

I början av 1800-talet hade Östersund bara några hundra invånare, men som länets enda stad och centrum för politik och kultur lyste dess ljus desto klarare. 1886 bildades en fornminnesförening och året därpå en rösträttsförening. Den bekanta triaden arbetarrörelse, nykterhetsrörelse och frikyrka stod i ett så mycket bredare sällskap. Men någon hembygdskunskap och lokalhistoria förmedlades inte i Alsenskolan i Ytterån. Folkmusik, dräkter och dialekt var inte heller något som präglade denna by, som vuxit fram kring timmerflottning och några småindustrier.

Vid sekelskiftet lockade kurortens järnhaltiga vatten högreståndskunder från hela landet. Det är i den igenväxta kurortsparken som boktitelns balsampopplar doftar. Överhuvudtaget spelar dofterna stor roll för minnets återupplivande. Maträtter nämns, men verkar spela mindre roll för Claes, även om minnet av livets första honungsmelon vid Storsjöns strand är mycket vackert.

I brist på berättelser från släkt och ortsbor blir etnologin en metod för att dyrka upp barndomen. Denna vetenskaps begreppsvärldar som spänningen mellan stad och land, platsens betydelse eller det relativa i begreppet smuts får sin konkreta gestaltning i den borgerligt möblerade stadslägenheten på Prästgatan 50A och den förfallna gammelgården med sitt utedass på andra sidan landsvägen och kökets utdragssoffa där Selma och de två pojkarna delade bädd under vinterhalvåret.

Etnologin leder Claes tillbaka till barndomens by där han sökt upp gamla bekanta och även hållit föredrag på senare år. Ibland hade det varit intressant med ännu djupare etnologiska analyser av till exempel järnvägens, timmerflottarnas eller fiskets betydelse. Fascinerande är också minnet av den sommar då Claes upptogs i ett arbetslag som tillfälligt lagade en järnvägsbro i Ytterån.

Från medelmåttiga skolbetyg, bland annat på grund av skolans oförståelse för dyslexin, över yrkesverksamhet som damfrisör nådde Claes 2010 doktorsgrad med avhandlingen Omsorg ochkontroll – en handikapphistorisk studie över tiden 1750-1930.Barndomens möten med samlaren Mus-Olle och översättaren Arthur Magnusson har säkert puffat på mot etnologistudierna, men mot dess inriktning på handikapphistoria har även andra personligheter givit inspiration. Som Tord, som på grund av sin funktionsnedsättning aldrig fick gå i skola, men skjutsade Claes på sin trehjuling mellan de glesa husen i Ytterån.

Claes G Olssons intresse för handikapphistoria ledde 1987 fram till bildandet av Handikapphistoriska föreningen. Sin egen bakgrund har han till exempel använt genom att låta etnologiprofessor Billy Ehn skriva en internationellt publicerad artikel utifrån moderns journaler och anteckningar.

En doktorsavhandling är en stark bedrift, men Doften av balsampopplarnaär kanske en ännu större personlig kraftansträngning –  om än på ett annat sätt. Och som med alla goda böcker uppstår igenkänning. Undertonen av sorg och övergivenhet slår an en sträng, eftersom jag själv skildes från min mor just i samma ålder som Claes och även kan känna igen hur ett yngre syskon, som inte drabbas i samma känsliga ålder, växer upp till en trygg och helgjuten person. Till och med doften av popplarna får jag i näsan, i mitt fall de som växte i herrgårdsallén mot folkhögskolan där jag växte upp. Kanske skulle man ändå ta modet till sig och börja nysta i dessa avlägsna men ständigt närvarande nervtrådar. Tack ska du ha för den idén Claes!

Emil Erdtman

Gunnar Ekelöf

Vid den gamla kvarnen i Mölna

Vid den gamla kvarnen i Mölna

I september 2018 besökte jag Mölna på Lidingö, en gammal kvarnmiljö vid inloppet mot Stockholm. Här vistades ofta poeten Gunnar Ekelöf (1907-1968) hos sina vänner Knut Jaensson och Tora Dahl. De var något av extraföräldrar och jag ska förklara varför. Pappa Gerhard hade kommit till Stockholm från Smålands djupa skogar, satt tung över Bibeln och smakade aldrig starkt. Ägnande sitt liv åt – ja, vad trodde ni: arbete. Men inte vilket arbete som helst, utan börshaj. Efter några år var han en av de rikaste – miljonär bevars – och kunde äkta en av stadens allra finaste flickor. Denna högreståndsdam – von nånting – drack dyra viner och reste jorden runt i jakt på utsökta antikviteter.

Lille Gunnar – enda barnet – höll hon kort (måste ju bli en respekterad borgare) medan fadern – som var över 40 – slösade med sin kärlek. Men ett snedsteg hade han ändå begått i sin ungdom, något som skulle kosta honom livet. På en bordell ådrog han sig syfilis och sjönk inför den lille sonens ögon allt djupare ner i galenskapen – och sedermera döden. Nu fick modern släpa med den lille grabben på alla sina utlandsresor – med museer, vernissager och fina salonger. Gunnar lärde sig manér och den goda smakens lagar. Livet igenom bar han skräddarsydda kostymer och i ungdomen gled han runt som en annan dandy i sin öppna sportbil (hade jag haft sinne för bilar hade jag nu kommit ihåg vilken sort det var) – och köpte en fräsig motorbåt av en lirare som kallades Ragge (visade sig vara stöldgods).

Han umgicks med konstnärer och bankirer, tog håglöst upp söta flickor på en tur, så osocial verkar han inte ha varit – fast under studieåret i Uppsala (persiska, sanskrit och sånt – latin och grekiska kunde han redan utan och innan) avstod han från Valborg. Satt ensam på Flustret över en kopp te – och över den spanske medeltidssufin Ibn Arabi. Och under en ensam julafton i Italien stötte han ihop med ett gäng glada julfirande svenskar men tackade nej till invit. Är man poet så gäller det att vara lite svår… Och svår ansågs hans poesi vara – inga versaler, ingen interpunktion, varken rim eller reson. Att den första diktsamlingen Sent på jorden överhuvudtaget gavs ut kanske vi förresten ska tacka Krüger för. När han sköt sig rämnade nämligen fadersarvet och Gunnar fick – såsom poeter pläga – hanka sig fram på stipendier och honorar, krälande och hukande inför förlagens redaktörer för att erhålla något nådefullt förskott. Med borgerlig uppväxt gällde det att bevara viss stil – i klädedräkt och matvanor.

Ett bröllop klarade han också av, men hustrun förlorade han till Karin Boye som varit i Berlin för att få svar på hur hon skulle hantera sin homosexualitet. Svaret blev jakande och hon kom hem som en ”djärv kvinnojägare”. Ekelöf förlorade nästa tjej till Eyvind Johnson, som visserligen var gift – och just därför ville denna Irma gifta sig för att komma i bättre förhandlingsläge. Maj försvann sedan in och dog i den tuberkulos som grasserade i landet på den här tiden. Med Gun blev det ett ganska långt resonemangsäktenskap byggt på vänskap. Det slutade med att familjekretsen beslöt att den yngre systern Ingrid skulle ”träda i hennes ställe”. Hon födde 1952 dottern Suzanne, som blev Ekelöfs enda barn.

Ekelöfs umgicks med sin tids författare, var ett tag involverad i socialistiska Clarté och bodde någon tid i samma hus som Ivar Lo på Bastugatan 21. Men inte ens det gemytliga Söder och husets bedårande utsikt över Riddarfjärden fick honom att riktigt trivas i Stockholm. Han reste istället runt i Europa och talade – och översatte från – engelska, franska och italienska. Givetvis behärskade han dåtidens skolas förstaspråk tyska, men i Berlin 1933 skrämdes han av stämningen. Han kunde känna vartåt det barkade och jag tänker att det just är sådant – bland annat alltså – som samhället behöver poeternas känselspröt till – så även i våra illavarslande dagar.

Bara någon dag före krigsutbrottet 1939 räddade han sig med sista tåget upp mot du fria Nord. Han reste med 17-årige halvbrodern som på 17-åringars vis tyckte nazzarna var häftiga där de otåligt stampade på järnvägsstationerna – och ibland segervisst gormade ”vi ses i Sverige!”. Men Ekelöf förfasades och publicerade sitt antinazistiska manifest Samotrake i Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning, en av få medier som trotsade censuren och tog tydlig ställning mot Hitler. Ekelöf hade gjort vapenfri tjänst och kunde ibland kalla sig naiv, men det är ju intressant att inte bara kvinnor som Wägner och Bang vägrade se dödande som en metod för samvaro mellan folken.

Något år flydde han till lappländska Dorotea där han njöt av att kriget knappt märktes. Men när flera andra författare följde efter – dragna till den uppåtgående stjärnan? – förlorade han kanske sin unika ställning i byn eller så blev det lite för intellektuellt. För mot vad man kanske tänker sig roades Ekelöf av dotterns serietidningar och gav sig den på att bryta ner idéerna om högt och lågt, fint och fult inom konst och kultur. Det där blev ju gängse på 70-talet, men Ekelöf banade vägen redan på 50-talet med diktsamlingar som Strountes och Blandade kort. I sitt magnum opus En Mölna-elegi, som han slet med i 23 år, vävde han samman barnramsor, ordvitsar och graffiti från romerska bordeller (på originalspråk såklart) med referenser till andra poeter och anteckningar från bortgångna släktingar.

Kring den gamla kvarnen i Mölna på Lidingö strövade han gärna under vistelserna hos Knut Jaensson och Tora Dahl, som varit föräldragestalter för den unge Ekelöf. Med tiden gled de isär, bland annat spelade Ekelöf alkoholvanor in. Han drack i princip varje kväll, men verkar inte ha spårat ur eller förlorat sin skärpa. Och poetiskt gick ju karriären bra. 1958 valdes han in i Akademien och uppfyllde plikttroget sin uppgift, trots att han kände sig obekväm i de formella sammanhangen (hade väl i ungdomen svurit att stå fri från allt vad klubbar och kotterier heter).

Ekelöfs kanske mest kända dikt om att ”Jag är en främling i detta land men detta land är ingen främling i mig!” handlar inte bara om högstämda känslor utan om hans strul med byråkratin och de stelbenta reglerna i det nya ”folkhemska” Sverige. I det alltmer likriktade efterkrigssverige kände han mer samhörighet med utstötta minoriteter och raderna ”Jag har av ett blod som aldrig kan spädas, i mina ådror ett dricksglas fullt!” syftar på en judisk förfader som gett honom en andel blod motsvarande just ett dricksglas.

Dikten slutar med att han drömmer sig tillbaka till ”de fattiga stundernas vilda Sverige”. För i de ”välfödda stundernas trånga ombonade Sverige där allting är stängt för drag … är det mig kallt.” Han trivdes verkligen i dragiga torp och ville leva i och genom naturen, var t ex sedan barndomen fascinerad av orkidéer. I omgångar bodde han ute i sörmlandskogarma, men kunde inte motstå frestelsen att ibland åka in till Stadshotellet i Trosa. Under vinterhalvåret kunde han sitta där ensam och beställa in de allra mest poetiska rätterna ur Kajsa Wargs kokbok.

/Emil Erdtman

Korpilombolo

Skänninge

Precis som i min barndoms Rimforsa är det första man ser när man närmar sig Skänninge en enorm silo. Det här är bondbygd uppå feta jordar – och det är anledningen till att människor flockats här sedan urminnes tider. För bakom silon – och fångvårdsanstalten – gömmer sig en historisk pärla.

Vid vadstället över Skenaån korsade den gamla kungsvägen huvudstråket upp mot Bergslagen. Så många har trampat vägen att en djup hålväg bildats strax norr om vadstället. Här har människor mötts och bytt varor under lång tid. Höjdpunkter i Skänninges årscykel är alltjämt ”marken” vid Olofsmäss i slutet av sommaren.

På senare tid har ju arkeologer hitta kristna gravar i Västergötland från 900-talet. Kanske får vi någon gång även flytta kristendomens insteg i Östergötland bakåt i tiden. I Skänninge fanns iallafall inte bara en utan två kyrkor redan på 1000-talet: S:t Martins kyrka och Allhelgonakyrkan. Den senare blev som 20 meter lång stenkyrka högborg för hela Västanstång (Östergötland väster om Stångån).

Skänninges storhetstid infaller på 1200-talet.  Ja, kanske kan vi sätta höjdpunkten till 1248 då Birger Jarl förestod Skänninge möte och gavs fria händer att bygga det nya landet av ingen mindre än kardinalbiskop Vilhelm av Sabina, upprest från Rom. Mötet beslöt även att präster hädanefter skulle leva i celibat. Hade man nått den höga åldern av 50 kunde man i och för sig få dispens från det nya påfundet att präster inte skulle få ha fru och barn.

Birger Jarl var vid tiden också en mogen man och man kan fundera över om han under sina pendlarresor mellan sitt nygrundade Stockholm och barndomens Skänninge (ja, Bjälbo då, en bit utanför) funderade över var nästa milleniums huvudstad egentligen borde ligga. Helt klart hade det – med vår fäbless för att asfaltera bördiga marker – varit enklare att bygga en svällande storstad på Östgötaslätten än bland knöliga kobbar och skär uppe i Mälardalen.

På 1200-talet grundades två dominikankloster i Skänninge. Svartbröderna drogs till städerna där de tiggde ihop sin mat (tänk vad de hade jagats av våra moderater…), och Skänninge dög alltså som stad enligt dessa kontinentala kyrkomän. Munkklostret S:t Olof var Sveriges första tegelbyggnad och här verkade Pethrus de Dacia (Dacia utgjorde hela Norden), Sveriges första författare, som skrev trånande – men ack så fromma – kärleksbrev till sin Kristina långt bort i Stommeln.

Skänniges nunnekloster invigdes 1281 av Ingrid Elofsdotter, brorsdotter till Birjer Jarl, som rest till Rom för att utverka påvens tillstånd. Hon dog efter några månader på abedisseposten i sin hemstad, men alltså med livsmålet uppnått. Detta var hundra år före Birgitta och med största sannolikhet den stora förebilden för vårt första helgon (en av Birgittas döttrar sattes t ex i S:ta Ingrid). Ingrid hann förresten en bra bit på den knaggliga vägen mot helgonförklaring. Relikerna av henne skrinlades till och med, men sedan kom Birgitta ifatt på upploppet och knep den svenska glorian. Ingrid av Skänninge föll i glömska.

Utanför staden låg det som jag själv tycker är väldigt intressant, nämligen landets första hospital. De spetälska fick egen mark och en del allmosor för att klara sig. Korstågen spred lepran, har jag läst nånstans.

Centrum i staden var väl torget. Nja, det här med torg var en nymodighet i vårt land. Det vanliga var att samlas längs en bygata (i Skännige Digra gatan), lite bredare och livligare än vanliga vägar, men inte på fyrkantiga stenlagda plattor.

Men i medeltidens Skänninge var kanske hälften av befolkningen tyskar, och de byggde sina handelshus runt torg med rådhus, kyrka och krog. Deras – garparnas – kyrka var precis som i Stockholm den allra största och ståtligaste i staden.

Denna tegelkyrka från 1306 kallas inte längre Garpekyrkan utan Vårfrukyrkan och är sedan lång tid hela stadens kyrka. Och det vackra stenlagda medelstidstorget har återgått i svearnas (förlåt, öst-göternas) händer, som vanvördigt använder det som uppställningsplats för sin bilpark.

Visserligen har tyskarnas gamla skampåle åter rests på torget i Skänninge, och till och med fått godkänt i en folkomröstning. På medeltiden användes sådana beläten för att binda fast äktenskapsbrytare och andra grova brottslingar, allt under härskarnas fana – eller ”stadens stenar”.

Det var Olaus Magnus som ritade av denne ”Ture lång” i sin Historia över de nordiska folken. Själv född i Skännige satt han på 1550-talet vid Piazza Farnese i Rom och sörjde sitt ödelagda katolska hemland. I barndomsstaden hade under hans vuxna år både S:ta Ingrids kloster och S:t Martins kyrka brunnit ner, Gustav Vasa hade beordrat att tegelmurarna på S:t Olov skulle plockas ner och 1552 revs Allhelgonakyrkan för att ge sten åt hans slottsbygge i Vadstena. 1543 drog den nye självutnämnde kungen dessutom in stadsprivilegierna för papistfästet Skänninge, som ju inte hade något existensberättigande i det rike han snickrade åt sig själv – och möjligen åt sina söner.

Skänninge har väl aldrig repat sig sedan dess. Den lilla staden lever sitt småstadsliv genom seklerna. Stadens genier flyttar till Stockholm: bildhuggaren Niclas Schenander som snidat epitafierna i Vårfrukyrkan, men dog i misär – och Adolf Fredrik Lindblad, ”oäkta” barn som blev kompositör och salongslejon med nära band till självaste Jenny Lind. Men det sägs iallafall om rådman Axbom att han minsann aldrig lämnade sitt Skänninge. Idag finns ett skolmuseum i hans hus – strax intill två andra museer i det Gamla Skänninge. Ett avbrott i seklernas lugn är Elefantupploppet 1806 då folk gick bärsärk för att få se en elefant.

Som barn tog min morfar med mig ner till träbron mot Järntorget för att mata ankorna. Han visade den då tyvärr rätt ointresserade lillgrabben de olika museerna. Mormor gick sina inköpsrundor, där lojalitet var viktigare än priset. Bror Gösta hade slakteri, så där köptes allt kött osv. Mamma hade sitt första jobb på Helgongatan.

När stadens apotek, som funnits i hundratals år, bommade igen hade hon flyttat. Och 1971 uppgick slutligen Skänninge i Mjölby kommun – och på en av mina bilder syns Mjölbys fana vaja bakom Ture lång… 1973 slutade tågen att stanna. Men på senare år har de tydligen börjat stanna igen. Kanske finns det hopp.

Här låg Sankta Ingrids kloster
Välkommen till Skänninge!
Skenån
Hålvägen vid Skenaån
Järntorget vid Skenaån
Kartbild över 1200-talets Skänninge
Modell över Sankta Ingrids kloster
Modell av S:t Olofs kloster (?)
Modell av det gamla rådhuset (?)
Vårfrukyrkan
Dopfunt och Kristus i Vårfrukyrkan
Vårfrukyrkan
Rådhuset och Vårfrukyrkan
Apoteksinteriör på Sjölingården
Centralskolan
Stadshotellet med bra lunchbuffé
Interiör från stadshotellet
Interiör från rådhuset
Rådhusets gavel med Rikstelefon
Missionskyrkan
Helgonagatan
Skridsko på Axbomsgårdens museum
Konstnärsbostad som Mjölby kommun ville måla om
Ture lång
Jag på Järntorgsgatan
Familjen går Helgongatan fram

Årstafrun

Årstafrun

Märta Helena Reenstierna von Schnell (1753-1841) växte upp i småländska Tofteryd där hon lärde sig allt om hur en stor gård ska skötas. Hon skickades som 19-åring upp till konungens stad för att lära sig franska och fina manér. Det var samma år som Gustaf III avvecklade demokratin och satte sig själv i dess ställe.

På en fettisdagsbal på Råcksta uppvaktades lilla Märta av den dubbelt så gamle ryttmästaren von Schnell. Han hade stridit för Katarina den stora och doktorerat på ”Guds rätt över människorna”, men just köpt en gård med moderna byggnader på en medeltida grund. Från stranden syntes Söders häjder och en liten skymt av Stockholm.

Snart ståndar bröllop och Märta Helena blir fru på Årsta. Hon föder i rask takt åtta små varav sju dör i späd ålder. Bara Hans Abraham överlever tills han i 30-årsåldern går genom isen strax utanför gården. Tog han i själva verket sitt liv? Hans håg hade stått till musik och träslöjd och inte den militära bana som föräldrarna stakat ut. Fadern dog strax före sonen i svåra plågor. Varken blodiglar eller senapsdegar botade. Enda tröst var på slutet att genom fönstret följa livet i trädgårdens skatbo.

Men under familjens glansdagar firades Märta Helena varje sommar på Helenadagen med en hejdundrande fest. Ja, otaliga kanoner dundrade över Årstaviken (som verkligen var en vik utan kanal till Hammarby sjö) när födelsedagssaluterna avfyrades. Betjänterna (till vardags vanliga drängar) hade ilat runt bland gårdarna i söderort för att bjuda till årets höjdpunkt nere på sjöängen.

Där flödade spriten från det egna bränneriet och när herrskapet dragit sig tillbaka njöt tjänstefolket av de kvarlämnade slattarna tills solen gick upp. Men även under årets gråare dagar verkar det smygas i gårdens skåp och gömslen. Pigan Katarina var årsbarn med frun och hittades bara 50 år gammal försupen och livlös på hönshusgolvet (med reglad dörr).

Det är sådana detaljer som fascinerar med de dagböcker Märta Helena skrev under nästan 50 år. Hon började 1793 när hon anträdde sitt livs resa – den till Uppsala. Hon fyllde 40 och det lutherska enväldet 200. Efter dagar av skumpande på gropiga vägar kunde hon träda in i den mäktiga dômen där kungar och bemärkta låg församlade.

Ja, döden var en del av livet på Årstafruns tid. Med jämna mellanrum beordras de sju barnskeletten fram ur släktkryptan i Brännkyrka. Och otaliga är de gånger kusken nödgas spänna för schäsen för en tur in till stan där något fint folk står lik. Och en så inflytelserik dam som Reenstierna von Schnell krävde inte sällan enskild visning.

Men när det vankades avrättning med stegling i galgen på Skanstull fick hela tjänstestaben fridag för att avnjuta det makabra spektaklet. För trots att Märta Helena älskade att åka till Drottningsholm och sola sig i glansen av samhällets grädda ömmade hon på sitt eget sätt för de sina. Och hon var inte främmande för att själv hugga i tobaks- och kålland. Hon lappade och lagade med sin prilla i munnen,

Tjänstefolket var hennes dagliga förströelse, men också bekymmer. De fattiga barnen i torpet där man inte ens hade råd att föra mors lik till kyrkan. Eller flickan i torpet uppe på bergknallen som dog av ett blixtnedslag. Ingen pardon fanns dock med den fala Johanna, ”svarta fan”, som eggade både make och son – och därför åkte på porten efter avslutat beting.

Det fanns trots allt en tydlig rågång mot de lägre stående. Det som ende sonen fick mest stryk för var alltför gemytligt umgänge med tjänstefolket. De fattiga fick förstås sina julkorgar med korvar och ljus, men när kusken störtade in i de inre gemaken var orlovssedeln snabbt framme.

Mamsellerna var däremot sällskapsdamer från finare familj. Efter ett fylleslag på äldre dar hamnade den trofasta mamsell Lovisa bredvid frun i sängen och snarkade så förskräckligt att hon inte fick en blund. Mamsell Lovisa, prästdottern från Sala, som i ungdomen drömde om ett syndigt samboskap med trädgårdsmästaren Grönberg stod möjligen modell för Almqvists Sara Widebäck i Det går an.

En annan mamsell blev blind efter en misslyckad ögonoperation och därför satt på Drottnknghuset. När hon om somrarna fick komma ut för att sprita ärter och till söndagen klämma in sig i den vonschnellska bänken längst fram i Brännkyrka skymtar fruns varma tankar – åtminstone för det egna ståndet.

Märta Helena åkte ofta in till stadens teatrar och Gustaf III:s opera. I sin ungdom umgicks hon med Bellman och skulle hela livet nynna på hans sånger, särskilt de om trösten djupt därnere i buteljen. När han satt inlåst på slottet (för obetalda skulder) under sina sista dagar skickade Årstafrun godsaker och välgångsord.

På ålderns höst trädde en ung gamäng in med sin luta och återupplivade epistlarna från ungdomen. Han fick sig förstås en rejäl hacka i testamentet. Kanske även ungdomenskavaljeren Kinberg som under kaffeförbudets dagar smugglade in den bruna salighetsdrycken till Årsta, men sedan drog till den svenska kolonin Sankt Barthelemy och därifrån sända desperata tiggarbrev.

Men när den förmögna damen försöker sälja resterna av julskinkan fast det gått dynt (mask) i den undrar en nutida betraktare. Men såklart är det svårt att bedöma vad som var normalt för 200 år sedan. Märta Helena levde till exempel omgiven av militärer men förskräcktes när bygdens unga pojkar släpades till fronten och deras föräldrar blev galna av vanmakt och oro.

Hon är framsynt och skriver insändare i 1820-talets tidningar om att kärrorna gott kan åka åt ena hållet på Hornsgatan och åt andra på Brännkyrkagatan, men också om ungmörnss löjliga hattmoden. När hon på gamla dar får rådet att husläkaren att någon gång ta sig ett bad inser hon att det gått många år sen sist och att det faktiskt var riktigt skönt.

Författaren Lars Widding bodde många år i förorten Årsta utan att känna till herrgårdens flitiga dagboksförfattarinna. Vid ett litteraturmöte i Dalarna talade Rune Lindström och de andra dalaförfattarna oupphörligt om Årstafrun. Widding blev med tiden ännu mer förhäxad och läste i dagböckerna varje dag. Delar av dem hade då givits ut i tjocka band efter att ha på 1930-talet ha hittats på en vind.

Tänk vad mycket historienärhet vi gått miste om ifall den som hittade de dammiga luntorna helt sonika hivat dem i soporna… Enligt dagböckerna lät sig Märta Helena flera gånger, men något porträtt hittade aldrig Lars Widding. Nu har det dykt upp ett. Och så här ser den gamla gården ut 2017.

Årsta

Vykort från Stjärnsund

I Stjärnsund stod den svenska industrins vagga. På en resa till landets ekonomiska motor och teknologiska spjutspets, Falu koppargruva, upptäckte här det unga geniet Christoffer Polhem det ideala vattenfallet för en fabrik.

Polhem, som oadlad Polhammar, flackade som föräldralöst barn från norra Gotland från hem till hem. För att en präst skulle lära honom latin, vetenskapens språk, lovade han att laga det gamla urverket i Uppsala domkyrka.

När han lyckades med detta bravurnummer blev kung Karl XI så imponerad att han lovade grabben livslång lön och frihet att uppfinna sådant som skulle kunna komma riket till gagn. Men intressant nog ägnade sig Polhem aldrig åt vapentillverkning utan pulade på med sina pumpar, klockor och låsanordningar – sådana som vi fortfarande använder.

I över 30 år basade han för den toppmoderna manufakturfabriken i Stjärnsund. Av dem som kom och gjorde praktik märks Emanuel Swedenborg, Sveriges enda internationella religionsstiftare.

Swedenborg var känd för att klärvoajant kunna förutse bränder, men om han förutsåg Stjärnsundssmedjans brand 1736 vet jag inte, men då hade i alla fall Polhem pensionerat sig och flyttat till Stockholm.

I Stjärnsund ståtar nu den smäckra brandstationen som en påminnelse om den förödande branden. Av den gamla hantverkstraditionen är det bara urmakeriet som förts vidare genom generationerna. Ett äkta Stjärnsundsur från urmakarn bakom museet kan gå på 35.000 kr.

Klipska ingenjörer har givit plats för avspända konstnärer. I en ateljé vid herrgården varvas indiska mandalas och suggestiv vedic art. Annars är väl Stjärnsund numera mest känt för ett av vår tids mest bestialiska mord, det på lilla Engla. Illdådet berörde svenska folket så djupt att begravningen sändes live på public service-tv.

Men börja med industrihistorien!

Mer turistinfo på http://www.stjernsunds-bruk.se

Stjärnsunds herrgård, byggd av Polhem barnabarn
Pedagogiska modeller på museet
Modell av 1700-talsfabriken
Brandstationen

 

 

 

Hälsningar Emil

Uttjatat kanske, men jag drar ett varv till (är väl ändå ingen som läser denna soldag). För det Yasri Khan lyckades med under sina 15 minutes of fame är att få oss att tänka över de så omedvetna hälsningsbeteendena.

Och i intervjun hänvisar han faktiskt inte till religion (det är andras tolkning) utan till sitt ”såsom jag är uppväxt” – alltså tradition och fostran. Själv drillades jag i fast handslag och ögonkontakt – i den mån det var möjligt i mitt fall. Det är alltså så som jag är uppväxt – och det är väl det vi lärt som barn som känns mest naturligt för oss människor.

Så långt är det inget konstigt med Khans utsaga. Sedan möter vi som vuxna nya världar och kulturer. Själv flyttade jag till Latinamerika och fick där lära mig att hälsa på olika sätt på män och kvinnor. Jag antar att liknande seder gäller i hela den katolska världen. Det är förmodligen gravt sexistiskt, men så är folk uppväxta där.

Under inlärningstiden skedde förstås mycket knasigheter. Men min skumögdhet har även senare bidragit till viss munterhet. Ibland har jag till exempel fått simulera ett snubbelsteg när jag böjt mig fram för att kindpussa en dam, men sett taggig skäggstubb torna upp sig.

Väluppfostrade flickor kör fram kinden på lämpligt avstånd, men hur många pussar som förväntas varierar geografiskt. Igår var en fransyska jag hälsade på inte nöjd förrän efter tredje pussen. Så nog vore ett upphöjande av Lex Löfven till universell regel en välbehövlig befrielse från de ständiga könsbestämningsgrubblerierna.

Men det finns även andra oskrivna regler, som till exempel när och hur ofta man hälsar. I vissa områden ska det hälsas när man möts efter en natts sömn – alltså en gång om dagen med frekventa personer. Sverige intar väl en extremposition då vi bara hälsar i hand en gång på varje person per livstid. Vid senare möten blir det kram, men det kräver att det gått en viss tid, för att det inte ska uppfattas som suspekt.

Men hälsandet sker som sagt omedvetet och jag kan faktiskt erkänna att jag när jag analyserar mig själv förmodligen oftare kramar kvinnor och oftare handskakar män. En gång kände jag mig efter ett sådant åtskiljande lätt obekväm. Men gjort är gjort, att rusa tillbaka för att flyga karln i fråga i armarna hade gjort situationen ännu mer pinsam.

Dessa osäkerheter gäller i första hand i professionella sammanhang när man representerar något mer än sig själv. Privat kan vi bete oss som vi vill, men på en konferens eller kontor tar man hänsyn till den policy som den aktuella uppdragsgivaren har. Problemet är att detta sällan är nedskrivet utan något var och en får snappa upp på egen hand och tolka. Det är till exempel först nu som Miljöpartiet formulerat sina interna regler klart och tydligt.

I Latinamerika brukar jag i professionella sammanhang inte könsmarkera utan handhälsa både kvinnor och män. På kontoret där jag jobbade i Bolivia hängde en plansch med världens mest jämställda länder. Som representant för den odiskutabla ettan hade jag förväntningar på mig att föra mig. Men intressant är att jag kunde inleda ett möte med den professionella hälsningen för att avsluta det – om det utfallit till ömsesidig belåtenhet – med den mer privata.

Och handen på hjärtat är för mig – till skillnad från för Yasri Khan – en väldigt intim hälsning. Jag minns att jag använde den gentemot den person som är det närmaste jag kommit en svärmor. Det var den mest respektfulla hälsning jag kom på. Det togs väl emot. Jag har nog viss förmåga att impa på svärmödrar. Knepigare har det varit med deras döttrar…

Ja, tack Yasri – eller snarare TV4 – för ett intressant tema!

Kåfalla – en personlig historia

Kåfallaherrgård

Kåfalla herrgård

Eftersom min mor dog när jag var liten har jag haft stor glädje av hennes bevarade brev (som på märkliga vägar kommit i min hand, men det är en annan historia…). Några av breven är avsända från ”Kåfalla vilohem, Spannarboda”. Det var 1960 och 1961 som hon sommarjobbade på Kåfalla herrgård tillsammans med en väninna. Så här beskrivs en vanlig arbetsdag på Kåfalla år 1960:

”Vi stortrivs! Men det är ganska jobbigt, åtminstone har det varit det idag, för det är ju fredag! Kl 7 på morgonen ringer väckarklockan och då är det dags att stiga upp. Ända till halv 7 på kvällen håller vi på och dukar, diskar, städar, manglar, ja, jag vet inte allt.”

Hon skriver att personalstyrkan var på tio personer medan de pensionatsgäster de servade var 25 till antalet. Och kanske behövdes den bemanningen:

Min mamma med sin arbetskamrat

Min mor och hennes arbetskamrat Ulla klädda för arbete

”Det har varit så rörigt idag. Det är det jeden Montag. Särskilt idag. Gästerna skall flytta från rum till rum. Och så kom det 2 individer, som var tvungna att ha ett rum, som var upptaget. Syster A blev alldeles ifrån sig. U och jag blev tvungna att släpa in en säng i det rummet, och bädda och städa, fast det egentligen hade gått över arbetstiden. Så man får inte tappa huve´t precis!

Men trots allt knog och slit trivs vi genombra! I allmänhet är gästerna trevliga, men ingen regel utan undantag. En stamgäst är genompedantisk. En gång råkade (lyckades) vi lägga hennes matta en aning snett över golvet. Vips var hon ute och sa´ till oss att mattan skulle ligga rakt. Då vet man inte om man ska skratta eller gråta.”

Det framgår av andra brev att det visserligen var ledigt två timmar på eftermiddagen. Men de helt lediga dagarna var efterlängtade:

”På onsdag är det min fridag. O, vad skönt! Sova, bada, sola, virka, sova, bada, sola, virka, lata mig!”

Eller:

Tavla med två svanar

Stramaljtavlan vår mor sydde sommaren 1960.

”Förra månaden hade U och jag vår första fridag. Det var ljuvligt! Då fick vi åka bil med syster A till Lindesberg för att hämta våra cyklar, som vi hade polletterat. Det är 12 km dit. Vi passade på att handla lite då. Bl a köpte jag en stramaljtavla att sy på. Det är så kul att sy på den! Sen köpte jag mig en klänning (jättegullig tycker jag) för 19 kr på Rea. (Förut hade den kostat över 50.) Sen köpte vi saft och pepparkakor som vi käkar på kvällarna nu. Det är mums!”

fönster med utsikt över vatten

I det här fönstret satt min mamma sommaren 1960 och sjöng alla sånger hon kunde komma på.

Det framstår idylliskt. De unga flickorna satt i sitt fönster på herrgårdens översta våning och sjöng ”alla sånger vi kom på”. På Kristinadagen får min mor tårta, en gul näckros och ”en påse karameller av kokerskan”. Hon utbrister att hon: ”aldrig blivit så uppvaktad förr på min namnsdag”.

Efter arbetsdagens slut tog de ett dopp i ån och cyklade sedan ut på grusvägarna, en gång för att handla virknål och tråd i lanthandeln i Grönbo. Hon tänkte ”virka spets med hjärtan på”. Andra dagar var det bönemöte i något av de små kapellen i skogarna runt herrgården.

”Det blir en lagom cykeltur efter jobbet. Man måste ju cykla av fläsket.”

Så det var inte bara det andliga livet som drog nytta av cykelturerna i bergslagsbygden.

kåen

Den lilla sjön Kåen som mest är en vidgning av Sverkestaån

Under 1980-talet var jag själv på Kåfalla ett antal somrar, fast jag visste då inte att min mor varit där 25 år tidigare. Jag var med och mönjade den smala träbron över Sverkestaån och målade det gamla byk- och mangelhuset gult.

Ur mitt fotoalbum:

Dessförinnan genomgick jag under två somrar konfirmationsundervisning, som kallades kristendomsskola. Det blev romantiska kanotturer runt den lilla sjön och många glada dopp i det inte alltid så rena vattnet.

För mig var detta även en introduktion i ett av Sveriges frikyrkosamfund, nämligen Fribaptistsamfundet, i vars trygga famn min mor växte upp. Fribaptisterna upphörde som eget samfund 1994, men några av dess skapelser lever vidare, som det Furuboda jag tidigare skrivit om. Och så Kåfalla, som jag här vill utforska.

I somras besökte familjen Kåfalla och jag tillbringade en ensam natt i den stora herrgården. Med de nuvarande föreståndarnas tillstånd öppnades skåp och lådor med gamla böcker, tidningar och bilder.

Vy över Sverkestaån från Kåfalla herrgård

Vy över Sverkestaån från Kåfalla herrgård

Storgodset som försvann

Detalj från smedjan

Gjutform från hammarsmedjan

De första spåren dyker upp på 1500-talet. I svedjefallet vid Kåen byggdes det lilla torpet Kåfallstorp. Samma sekel hade Gustav Vasa givit fullmakt åt Markus ”Hammarsmed” (Klingenstein) att införa ”tysksmidet” i riket. De gamla hyttorna skulle ersättas av toppmoderna hammarsmedjor, där långa stångjärn kunde framställas.

Vid Kåfalla drog bruksverksamheten igång år 1593. Snart byggdes kvarn, kolmilor och sågverk. Det gamla timmerhus som kallas Röda stugan står fortfarande kvar uppe vid vägen.

hammarsmedja

Ruinen av den gamla hammarsmedjan

Bruket har ägts av fransmannen Anders Dress och när Drottning Kristina strödde förläningar till sina gunstlingen tillföll Kåfalla Dankwardt Lilliesröm (är det då det börjar kallas herrgård?). Efter att Karl XI dragit tillbaka adelsgodsen hette ägarna von Schantz och Swedenstierna, en släkt vars män stred i både Ryssland och Pommern.

Henrik Gahn

Henrik Gahn

År 1779 gifte sig en av Swedestiernorna med läkaren Henrik Gahn. Dennes far var med Linné på resorna till Öland och Gotland. Unge Henrik fick av Linné vitsord för ”synnerlig flit”. Han hade goda förutsättningar att själv bli en känd biolog, men tackade under sin tid som läkare i London nej till erbjudandet att följa med kapten Cook ut på haven. Han ville hellre tjäna sina medmänniskor som läkare hemma i Sverige.

Upptäcktsresorna gick istället inåt och Gahn blev först med vaccinationer i Sverige. Som läkare var han ”vaken för varje nytt experiment, upptäckt och förbättring”. I Stockholm jobbade Henrik Gahn på Koppympnngshuset och var med och startade Svenska läkaresällskapet. I stockholmshemmet på den då aristokratiska Västra Trädgårdsgatan umgicks han med högdjur som Sergel, Hierta och Kellgren. Han var också den som examinerade Scheele vid dennes apotekarexamen. Svenskt biografiskt lexikon skriver:

”Med själ och hjärta ägnade han sig åt sina patienter, och i svårare fall försakade han för dem både egna resurser och bekvämlighet. Han präglades dessutom av en levande ansvarskänsla och av ett inträngande, vaket intellekt, dock mindre inriktat på forskning och författarskap än på praktiska tillämpningar inom främst läkarvården och därnäst järnhanteringen.”

År 1803 flyttade nämligen Gahn till hustruns Kåfalla och blev bergsman och invald i Jernkontoret. Herrgårdslivet verkar ha varit  för obduktionsprotokollet beskriver en ”abnorm fettsamling i underliv och bröstkorg”.

Sonen tog över och som mest kom Kåfalla att omfatta 10 000 tunnland och täckte alltså en stor del av nordvästra Västmanland. Här bedrevs förutom flera järnbruk även skogs- och jordbruk. På 1800-talet satt ägaren Henrik Pontus Wolter Gahn i riksdagens borgarstånd för Kopparbergs län (!).

Först 1869 drogs en väg till Lindesberg och 1901 kom Krylbobanan med Spannarboda station 6 km bort. Ändå skulle det gå snabbt utför för Kåfalla på grund av nedgången i järnbruksbranschen. 1910 tvingades familjen Gahn sälja egendomen efter att gårdens siste Henrik Gahn hastigt avlidit.

Kanske hade denne militärkapten förbyggt sig och dragit på sig skulder. På herrgården står nämligen årtalet 1907 och på ett foto i en av salarna skildras en gårdsfest från 1905. På fotot syns den ursprungliga huvudbyggnaden från 1600-talet utan de stora sidoflyglar som alltså invigdes 1907. Barbro Wennberg skriver i en minnesskrift att utbygget gick loss på 80 000 kr.

Mönster av Märtha Gahn

Mönster av Märtha Gahn

Textilkonstnären Märtha Gahn

Vid förlusten av sin far och sitt barndomshem var dottern Märtha Gahn 19 år. Hon hade fostrats av en guvernant hemma på herrgården, där för övrigt sex pigor krävdes för att  hålla hushållet på fötter. Men nu var pigorna borta och den unga Märtha både fader- och hemlös. Hon nödgades ge sig ut i samhället för att tjäna sitt levebröd. Men kanske tackade hon före sin död 1973 ödet för denna puff ut i verkligheten.

Märtha Gahn blev nämligen en av 1900-talets stora svenska textilkonstnärer. Med sig i bagaget från barndomen hade hon en gedigen textiltradition. Så här beskrivs Kåfalla i en folder inför att Lindesbergs museum – som lär ha ett särskilt Kåfallarum – år 2005 arrangerade en Kåfallautställning:

”Ett vackert borgerligt hem av den tiden, ombonat och stilfullt utsmyckat. Textilierna i hemmet var till stor del vävda och broderade av familjens kvinnor och tjänstefolk. Brodera, väva och sy var en självklar sysselsättning på Kåfalla.”

kormatta

En av Märtha Gahns kormattor. Denna i Stora Skedvi kyrka, skänkt av ”socknens kvinnliga ungdom” 1922.

Märtha Gahn började på Högre konstindustriella skolan i Stockholm och startade efter utbildningen Ateljé Handtryck. Hon blev sedermera konstnärlig ledare för Svensk hemslöjd. Wikipedia säger att hon ”på grundval av äldre allmogetraditioner tog fram mönster och utvecklade tekniker för att bygga upp en modern, lönsam textilproduktion”.

Märtha Gahn ställde ut i Paris, London och Amsterdam och är representerad på Nationalmuseum och Röhska museet i Göteborg. Hennes främsta insats skedde inom kyrklig textilkonst. Många av landets mässhakar och kormattor har Märtha Gahn designat.

sandin

Alfred Sandin

En framsynt donation

Åren efter 1910 ägdes Kåfalla av en köpman i Lindesberg, som enligt Barbro Wennberg köpt i spekulationssyfte. Dessa drömmar krossades väl slutgiltigt vid börskraschen 1929.

Den hösten liftade fribaptisterna Karl H Klingberg och Alfred Sandin upp mot Dalarna för att måla om ett bönehus. Det berättas för mig att bilen de åkte med svängde in för ett ärende på den ståtliga herrgården Kåfalla. Till sin förvåning såg Sandin en Till salu-skylt på gården. Han hade kommit hem från USA och ville tillbringa ålderdomen i Sverige. Förmodligen hade han gjort sig en hacka i i Amerika för han slår till och köper Kåfalla.

Sandin donerar direkt hela egendomen till Fribaptistsamfundet för i syfta att skapa ett hem ”för omvårdnad av äldre trossyskon”. Det kan ju låta mossigt idag, men var 1929 en framsynt tanke. Några värdiga åldringsboenden hade ännu inte byggts och som det står i tidningen Upplysningens: ”för många äldre var tanken på vad som väntade dem på ålderdomshem och fattigstugor både skrämmande och dyster”. Fribaptistsamfundet ville skapa något gladare, värdigare och meningsfullare för sina äldre medlemmar.

August Peterson

August Peterson

I en minnesskrift från 1970 skriver August Peterson om den kalla novemberdag 1929 då predikanterna Karl H Klingberg och Eric Wadenborg, sångförfattaren Joel Fridén och Nygårds Kerstin Jonsson satt runt den öppna spisen i herrgården. Runt en puttrande kaffeburk så fyra stomatolglas. Närmare än så kommer inte de gamla fribaptisterna en skål för att inviga arbetet på Kåfalla.

Frikyrkorörelsen brukar utmålas som inskränkt och sträng. Den bilden stämmer också, men skymmer ofta det faktum att frikyrkorna var vår första demokratiskola. Innan majoriteten hade rösträtt gav dessa små föreningar vanliga människor ordets makt. Men det var också en oppositions- och frihetsrörelse. Motståndet man mötte var kompakt och tvingade många att fly landet. Reaktionen kunde som i fribaptisternas fall vara att bygga upp strukturer för att värna medlemmarnas välfärd, men på så sätt bidrog de även till uppbyggandet av det moderna Sveriges.

Andra samfund satsade i denna anda på egna folkhögskolor, men inom Fribaptistsamfundet fanns inget utbildningscentrum. Församlingarna hade inga fasta pastorer utan resepredikanter reste från plats till plats, ofta en äldre med en yngre lärling. Synen på utbildning verkar utanför själva teologin har varit positiv. Min mamma funderar i sina brev på om hon ska utbilda sig till lärare eller sjuksköterska. Rejäla val, men att skaffa ett yrke och bidra i samhället var självklart.

Gestalterna kring kaffebrasan på Kåfalla kom från platser som Midskog, Anten, Bispberg och Boda. Jag nämner det inte bara för de vackra namnens skull utan också för att peka på den bas som frikyrkorna denna tid hade på landsbygden. I Stockholm fanns visserligen en församlingslokal på Torsgatan 42. (För några år sedan hörde jag mig för i porten men ingen av de boende kände till husets historia).

Röda stugan med Parkvillan

Röda stugan med Parkvillan

Iordningställandets glädje

Syftet med Kåfalla blev enligt ett dokument tvåfaldigt: att skapa dels ”en tillflyktsort för samfundets äldre medlemmar, som inte längre kunde klara sig på egen hand och som ville tillbringa sin sista tid i gemenskap med trossyskon i en kristen miljö” och dels ett ”vilohem och pensionat där människor av alla åldrar och kategorier skulle kunna få vila och avkoppling i en rogivande miljö”.

Men först måste den nedgångna herrgården rustas. Många skickliga hantverkare verkar också ha funnits i samfundet. Dessa tillkallades vintern 1929-30 för att rusta upp herrgården och bland annat dela av salarna i mindre enkelrum. I minnesskriften står:

”Snickare, murare, rörmokare, elektriker, målare och grovjobbare fick ett intensivt arbete och det mesta gjordes frivilligt. Arbetsdagen blev 15-18 timmar men arbetsglädjen var stor. Vänner runtom i landet skänkte medel, möbler och husgeråd.”

Som bekant finns den största glädjen i uppbyggandets skede. August Pettersson skriver:

”Den anda av glädje, humor och gemenskap som föddes och höll oss samman under iordningställandets möda har vilat kvar över Kåfalla”

I högtidligare artiklar i Upplysningens vän liknas arbetet vid byggandet av Salomos tempel. Och högtidlig blir invigningen som sker redan midsommarafton 1930. 400 gäster dyker upp och i en skål på bordet inflöt hela 250 kronor för framtida bruk.

Kåfallaprojektet var så anmärkningsvärd i det lilla samfundets liv att husorganet Upplysningens vän tummade på sin skepsis mot bilder och publicerade ett svartvitt foto av herrgården. Följande står vid bilden:

tidningssida 1930

En sensationell bildpublicering i Upplysningens Vän

”Ehuru vi ha såsom regel att ej införa bilder i vår tidning, vare sig av personer eller platser, så nödgas vi denna gång göra ett undantag med Red. Tillåtelse, ty vi intressera oss för att alla våra vänner måtte få en liten föreställning om vårt blivande vilohem, som är beläget på en särskilt naturskön plats, vilket synes av ovanstående bild” (Upplysningens vän januari 1930).

(Som en kuriositet brukar nämnas att fribaptisterna höll på det gammaltestamentliga bildförbudet. Visserligen vägrade grundaren att låta sig fotograferas, men min mormors lärare i ”vardagsskolan” (till skillnad från söndagsskolan) var fotograf till yrket.)

Gammalt kvarnhjul?

Gammalt kvarnhjul?

Lindesberg centralt i samfundet

Sida ur Nils Peter Truedssons biografi över Helge Åkeson

Sida ur Nils Peter Truedssons biografi över Helge Åkeson

Vilohemmet låg nära ett tidigare centrum för Fribaptistsamfundet, nämligen den lilla bergslagsstaden Lindesberg. Kåfalla skulle också komma att fungera som en ”utpost” till församlingen i Lindesberg. Därför kan en utvikning vara på sin plats. Helge Åkeson, som på oklara grunder uteslutits ur Baptistsamfundet år 1872 och något ofrivilligt blivit samfundsledare, hade 1880 besökt Lindesberg och grundat en församling.

Den första tiden samlades medlemmarna inne på järnhandlare Olle Erikssons tomt. Han var även ansvarig utgivare för samfundstidningen Upplysningens vän och ansvarade för bokförlaget, där den stora succén var Åkesons egen ord-för-ord-översättning av Bibeln. Den bibelintresserade (minst sagt) Åkeson behärskade både grekiska och hebreiska och slutförde bibelöversättningen strax före hans död år 1904. 1906 stod fribaptistkapellet i Lindesberg klart. Det användes fram till 1985 då det överläts till att användas av stadens alla församlingar.

Karl H Klingberg

Karl H Klingberg

När Kåfalla donerades till samfundet var Karl H Klingberg föreståndare i Lindesbergsförsamlingen. Han blev ordförande i föreningen Solhem som bildades för att driva Kåfalla. Avgifter betalades efter förmåga och en av föreningens uppgifter blev att hitta finansieringskällor. Ett sätt var att få igång pensionatsverksamheten för mer tillfälliga sommargäster. Upplysningens vän kommenterar: ”för de gamla har gästerna inneburit liv och rörelse och det har blivit en välgörande generationsblandning”.

Och ännu mer generationsblandning skulle det bli. År 1939 startade Rune Sollin och August Peterson ungdomsläger på Kåfalla. Visst höjdes röster om att ungdomarna kanske skulle störa de äldre med sitt tjo och tjim, men generationerna verkar ha samsats väl. Den gamla ladan gjordes om till logement. Där sov barnen på höbolster och fick försöka bända upp den tunga lagårdsdörren om de skulle ut och kissa på natten.

1958 rustades herrgårdens gamla mangel- och bykhus upp till en ungdomsgård med lite mer bekvämligheter. Men reglerna var som i den övriga frikyrkorörelsen strikta. Fotboll var till exempel inget som tilläts, däremot handboll. Själv minns jag att vi på 80-talet spelade volleyboll bakom Parkvillan. Det kristna låg kanske i att en som jag – som bara såg någon meter framför mig och med noll avståndsbedömning – fick vara med.

Uppslag ur jubileumsskrift från 1970 med två kvinnor på Kåfalla. Nygårds Kersin med sin "pondus" och den asketiska missionären Bull.

Uppslag ur jubileumsskrift från 1970. Föreståndarinnan i folkdräkt och den asketiska missionären.

Kvinnor tar plats

I en byrå hittar jag den gamla liggaren med inskrivna boende på vilohemmet. I prydliga kolumner står inflyttnings- och sedan dödsdatum. Dopdatum finns med i god baptistisk anda. En av de första inskrivna är Alfred Sandin som gifte sig något år senare och intog – med donators rätt – en våning i den vita Parkvillan på andra sidan ån.

En annan är Amy Bull som skrivs in 1934 och i en kolumn längre bort dör 1957. Under denna långa tid hann hon bedriva undervisning i bland annat engelska för samfundets blivande missionärer. Denna lärarinna kom enligt föreståndarinnans notering från ett ”bättre hem” och hade rest som missionär till Sydafrika redan 1892 och även hjälpt Åkeson med bibelöversättningen. Kåfalla blev ett viktigt alternativ för dessa hemvändande missionärer som efter decennier i fält hade liten chans att klara sig ekonomisk på ålderns höst. Många var ensamstående utan barn, de flesta kvinnor.

Kåfalla har över huvud taget präglats av fler starka och driftiga kvinnor. De första 26 åren regerade Nygårds Kerstin som föreståndarinna – en dalkulla som på bilderna (togs de bara på högtidsdagar?) ståtar i sin Bodadräkt. Fribaptisternas historiograf Eric Hansson kallar henne för ”utpräglad personlighet”.

Farbror Erik 1960

Farbror Erik 1960

Nygårds Kerstin tecknar i jubileumsskriften från 1970 några av de boendes porträtt. Det ger en fin inblick i Kåfallalivet och föreståndarinnans egna värderingar. Bland annat tecknar hon Erik Halvarssons minne. Han kom i 40-årsåldern ångestriden och skör till Kåfalla där han sedan stannade livet ut. Hans stora intressen var fåglar, stjärnor, blommor. Han fotograferade och samlade på naturens konstverk. Det intressanta är att Erik i en tid av stora mentalsjukhus fick en plats och en uppgift på denna undanskymda herrgård i Bergslagen. Av Nygårds-Kerstins vittnesbörd att döma tillfrisknande han i gemenskapen på Kåfalla.

Även Nygårds Kerstins efterträdare gotländskan Alice Kanetoft har pekat på att de gamla hade uppgifter att fylla. En döende dam ska på sitt yttersta mest av allt ha bekymrat sig över hur Kåfalla nu skulle klara sig utan henne. Sommaren 2015 får jag tag på henne via telefon, över 90 år gammal. Och hon minns mycket väl min mamma som sommarjobbade för 55 år sedan. Hon berättar för mig om de långa inköpsresorna in till Lindesberg under snöiga vintrar. Den årstiden fick man gå upp tidigt för att hämta in ved till pannan som bara höll värmen en bit in på natten. När centrala värmeledningar drogs in på 60-talet togs det emot med stor tacksamhet av de äldre.

Vällingklockan

Vällingklockan

Livet på Kåfalla

Varmt var även det andliga livet på Kåfalla den här tiden. Föreståndarna i Lindesbergsförsamlingen fungerade som kaplaner och höll morgonböner, jul- och nyårssamling i det lilla kapell som byggts i backen ovanför den gamla smedjan. Ofta medverkade ”samfundets bästa sångkör”, ledd av skofabrikör Sjökvist. 1986 stod ett nytt kapell klart, men jag ”konfirmerades” i det gamla. Senare kom även ladan att göras om till sommarkyrka, under 90-talet med vissa kopplingar till trosrörelsen.

Men här skriver jag om en tidigare epok. En av kaplanerna var då Albert Vaim som 1944 kommit som flykting från estniska Dagö. En annan var Rudolf Linderius som efter grundligt bibelstudium på 50-talet konverterat till fribaptismen på grund av synen på eviga straff. Fribaptisterna hyste nämligen tron att Gud en gång ska bli allt i alla. Om sitt möte med Kåfalla skriver motalasonen Linderius:

”Jag minns det intryck som en matsal gjorde på en som aldrig besökt en herrgård. David Jettes målningar och tavlor, Nygårds Kerstins pondus och det goda matbordet imponerade.”

Detalj ur målning i matsalen

Detalj ur målning i matsalen

Ja, målningarna i matsalen verkar ha haft inverkan på många besökare. David Jette var kusin till Karl H Klingberg och fick 1937 mot avskrivning av sina skulder stänga in sig i matsalen för att måla sina naturromantiska och stämningsfulla fresker.

Enligt Medicinalstyrelsens bestämmelse fick man bara ha åtta mer vårdkrävande äldre på privata boenden. Reglerna skulle under folkhemsåren bli allt krångligare, men samtidigt blev förutsättningarna bättre för att bo kvar i hemkommunerna. På 1970-talet förändrades därför verksamheten på Kåfalla mot mer av konferensanläggning och fortbildningscentrum. Varje år i november hölls till exempel en ekumenisk ”systravecka” för kvinnor i flera olika samfund.

Även 2015 handlar verksamheten om stöd till kvinnor. Föreståndarna heter sedan 2011 Maria och Dennis Hjalmarsson. De var ungdomsledare på de där konfirmationslägren och kan nu blicka tillbaka på 85 år av andlig och social verksamhet på Kåfalla, även om herrgården nu drivs av en fristående stiftelse med Evangeliska frikyrkan som huvudman.

Hallen med långbänk och kakelugn

Hallen med långbänk och kakelugn

Återblick

I sommarnatten vandrar jag genom herrgårdens 1600-salar och tänker på min mors, min egen och Kåfallas historia. I en stor vitmålad byrå ligger prydliga travar av virkade och broderade dukar och kläder. På Lindesbergs museum inkapslas den gamla textila traditionen på Kåfalla och här i byrån trängs en uppdämd skaparkraft. Här satt de under långa dragiga vinterkvällar med sina virknålar – precis som en gång min mor gjorde uppe i sitt ensliga vindsrum.

Jag hittar också ett tackkort från 2013, skrivet av en person med efternamnet Gahn. Där står att det är en ”tröst att några miljöer kunnat bevaras och leva kvar. Vi är tacksamma att Kåfalla fortsatt i goda händer och att man där kan höra nya röster sjunga”. Men – och så kommer det nostalgiska tillägget – visst är det ”svårmodigt att tänka på att bruksnäringen är borta ur landet”.

 

Öppet fönster mot herrgårdsparken

Öppet fönster mot herrgårdsparken

Text&bild: Emil Erdtman

Tack till Ulla Ericsson för titt i ditt fotoalbum och till Dennis Hjalmarsson för titt i byrålådorna!

Tehuset vid Etnografiska

Tehus inbäddat i höstskog

Tehuset vid Etnografiska museet i Stockholm.

I en lummig dunge bakom Stockholms Etnografiska museum ligger ett japanskt tehus. Historien bakom är fascinerande och beskriven i Gaby Stenbergs bok Ida Trotzig – min mormor, Japanpionjären (Ellerströms 2009). Här en kort resumé:

Det första tehuset vid Etnografiska museet invigdes år 1935 på initiativ av denna Ida Trotzig, som hade bott i Japan sedan ungdomen. På 1880-talet hade hon gift sig med sin egen morbror, som själv flyttat till Japan strax efter 1854, då landet efter mer än 200 års självvald isolering gläntade lite på dörren mot omvärlden.

Detta giftermål gjorde förstås stor skandal hemma i det (då som nu…?) konservativa Kalmar och paret tvingades avsäga sig sitt svenska medborgarskap. Men trots nära släktskap och åldersskillnad verkar de haft det bra tillsammans i sitt Kobe, även om motgångar inte saknades. Som när tjänsteflickan i förvirringen efter en tyfon glömde att koka dricksvattnet och de två små döttrarna dog i svåra plågor.

Idas tröst blev att fördjupa sig i japansk tuschmålning, blomsterarrangemang och slutligen den traditionstyngda teceremonin. Därför fanns redan 1911 en bok på svenska om japansk teceremoni. De sista åren av sitt liv ägnade Ida åt att enligt konstens alla regler uppföra tehuset vid Etnografiska museet i Stockholm. Varje plankstump är omgärdad av bestämmelser och ritualer, så det krävs tid, pengar och kontakter innan ett tehus kan invigas.

Dotterdottern (Ida fick ett tredje barn) Gaby Stenberg skriver i den kärleksfulla boken om mormodern att det var tur att hon sedan länge var död år 1969. Då slängdes nämligen en glödande fimp vid tehuset, och det sa ”vvoff” i de tunna pappersväggarna. För Gaby blev det i sin tur ett livsprojekt att återuppbygga tehuset, vilket skedde 1990. 

Furuboda

Påsk betyder konst i östra Skåne. Därför ställde jag i påskas ut några av mina målningar på Furuboda. Vad är då Furuboda? ”Är inte det frikyrkligt?” undrade en vän med skepsis i blicken. Svaret tarvar sin utläggning:

I slutet av 1800-talet stod i varje vägkrök ett missionshus. Där samlades människor till sång och bön, inte sällan för att fly en trång jämmerdal. Men det som ofta glöms bort i historieskrivningen är frikyrkorörelsens samhällsbyggande roll. De fria församlingarna var de första demokratiska föreningarna i Sverige. Inte sällan stod de sida vid sida med arbetar- och nykterhetsrörelse för att skapa ett mer rättvist och jämlikt samhälle.

Furuboda missionshus (2015)

Furuboda missionshus (2015)

I ett nybyggarområde söder om byn Yngsjö vid träskmarkerna utanför Åhus restes just ett sådant missionshus på 1870-talet. Det planerades till och med för en egen kyrkogård – i det fall den statliga kyrkan skulle förvägra avfällingarna från den lutherska läran en plats i vigd jord.

Vid den här tiden uteslöts den språkbegåvade predikanten och bibelöversättaren Helge Åkeson ur Baptistsamfundet. Kring honom växte istället det lilla Fribaptistsamfundet upp, som mest med cirka tre tusen medlemmar och spridning i främst Skåne, Dalarna, Västergötland och på Gotland.

Nybyggarområdet i Yngsjö hette Furuboda och vägen dit var fram till mitten av 1900-talet bara ett par hjulspår i leran. Missionshuset var centralpunkt i området. Och precis som socknarna hade sina fattigstugor samlades medellösa människor kring Furuboda missionshus. Men odlades en annan människosyn här?

Flera av de inhysta bakom kapellet hade olika funktionsnedsättningar och var övergivna av sina familjer. ”Blinda Anna” har kallats Helge Åkesons kassör på grund av sitt ordningssinne och handlag med pengar.

För kvinnor var missionärsrollen en av de få karriärvägarna och även om Anna inte kom så långt ska hon enligt den fribaptistiska mytologin ha lagt grunden till missionen genom att offra en första slant.

Ernst Skoog (1920-2010) växte upp i denna anda bland församlingens enkla fiskare, lantarbetare och tjänstefolk. Men han var också en del av en framväxande modernitet. Under 1900-talet uppstod ett glapp mellan barndom och vuxenliv: ungdomen.

De äldre i församlingen såg med skepsis på särskilda aktiviteter för ungdomar, men Ernst drog igång sommarläger och andra ungdomsaktiviteter, även i samarbete med dåvarande Åhus kommun. Men det lilla kapellet var snart för trångt för de tillresande ungdomsskarorna och en dröm föddes om att bygga en egen lägergård på andra sidan vägen.

På dessa sandiga ängar ner mot Hanöbukten hade Ernsts farbror haft sina kor på bete, men nu ville Lantbruksnämnden i Kristianstad sälja av den obrukbara marken. Så ungdomsledaren gav sig iväg till ett av sina lyckade möten med makten. Memoarboken Det var så det började handlar om många sådana möten med ”fina herrar”, inte sällan barska i tonen.

Säkert kände den enkle målaren från Furuboda av mindervärdeskänslor, men lyckades omvandla nervositeten till charm och rättframhet. Hans ädla motiv gick säkert inte att ta miste på. Så från detta första möte kom Ernst ut med nio tunnland för 2.500 kronor (idag betingar nog dessa ljuvliga strandängar lite mer…).

Men att bygga en ungdomsgård kostade mer än så och därför vände sig den nybildade föreningen till Arvsfonden. En Göta Rosén lät hälsa från Socialstyrelsen att om bara hon och Ossian Larnstedt är överens så togs pengar ur fonden (processen har blivit lite mer invecklad sen dess…). För första gången i sitt liv reser Ernst upp till kungliga huvudstaden och kommer hem med en arvsfondscheck på 50.000 kr. 

Så håller det på. Den födde lobbyisten förstår blixtsnabbt att utnyttja situationen när han ramlar in på Arbetsmarknadsstyrelsens fikarast. Önos sponsrar med saft och sylt och Facit skickar efter att Ernst knackat på fel fabriksdörr i Åtvidaberg en skrivmaskin som han använder för räkenskaper och dokumentation.

Ernst drar senare i karriären in miljonbelopp på sina tv-gudstjänster och charmar självaste drottningen. Men viktigare tror jag det är att det i hans förhållningssätt fanns en öppenhet för det oväntade. Kanske var det vanligare i tidens religiositet att inte styra och detaljplanera alltför mycket utan ställa sig öppen inför det högre makter hade i beredskap.

Det stora exemplet på detta kommer här: En av Ernsts vänner hade gjort ritningarna till gården, som visade sig sakna både trappor och trösklar. Av en tillfällighet upptäcktes detta av personer som använde rullstol och 1964 startades ett första sommarläger för handikappade – som var den nya termen då.

För den trosvisse Ernst var detta en fingervisning från ovan och snart var han ute på vanföreanstalter och kronikerhem för att värva kursdeltagare. Många bodde även isolerade i sina föräldrahem och Ernst drar sig inte för att tala om fängelseliknande förhållanden och grips av bristen på personlig service.

Men det största behov han ser är utbildning, eftersom många med medfödda funktionsnedsättningar aldrig gått i någon skola. Från 1967 startar därför ett samarbete med Önnestads folkhögskola – Sveriges äldsta från 1868.

Sedermera blir Furuboda egen folkhögskola med stark funktionshinderprofil. (När Ernst besöker Skolöverstyrelsen för att utverka sitt folkhögskoletillstånd är det Gösta Vestlund som tar emot – still going strong 2015, 102 år ung.)

Den fromme Ernst har som livsprincip att betjäna sina medmänniskor med medmänsklighet och värme enligt Jesu lära. Resultatet är inte en undangömd privatreligiositet men inte heller en sötsliskig medömkan utan ett praktiskt stöd utifrån individens behov – på ett intressant sätt likt senare tiders personliga assistans.

Medhjälparna på kurser och läger hade ingen vårdutbildning (förutom min mamma som jobbade som sjuksköterska den första kursen) men var ändå radikalt professionella genom att fråga de verkliga experterna om vad de behöver och önskar.

Ernst berättar till exempel om den unge predikanten som efter varje måltid ödmjukt får lägga in prillan under den snusande mannens läpp. Visst gläder det ett föreståndarhjärta när en yngling efter en termin på Furuboda slutat svära och dra fula historier, men i Ernst Skoogs tolkning av kristendomen dominerar respekten för individens egen vilja och behov.

Flera som kom med taggarna ut till den frikyrkliga skolan förvånas över att inte tvingas in i en religiös fålla. Det står var och en fritt att åka in till Kristianstad på kvällarna och slå runt, meddelar Ernst. Fast ställd inför de alternativen skulle man kanske hellre stanna i suset av tallarna på Furuboda…

IMG_6070

Sanddyner vid Furuboda

Eller så har detta med min personliga historia att göra. Flera barnasomrar åkte vi till läger i Furuboda. Det var så långt vi kom, för någon utlandssemester var det aldrig tal om. Däremot bjöd det brusande havet, de mjuka sanddynerna och torra hedarna ett nog så exotiskt och spännande landskap – fullpepprat med små runda harlortar som jag minns det.

Jag har också förstått av brev som min sedan länge avlidna mor skrivit att hon var med från allra första början. Åtminstone skriver hon om en ungdomsledarkurs på Furuboda hösten 1961. Och vem vet om hon inte var med vid den historiska invigningen av ungdomsgården andra advent 1960…

Det gamla Fribaptistsamfundet är nu upplöst och fusionerat, men kvar står Furuboda – med arbetsrehabiliterande verksamhet i Kristianstad, närmare 400 personliga assistenter i assistansbolaget och nytänkande forskning om allt från dataspel för unga med funktionsnedsättning till religionsdialog om funktionshinder.

Och innan Ernst gick bort fick han sig en sista seger. Av de gamla hjulspåren hade blivit en fin landsväg och 2009 beslöt Skånetrafiken att dra en busslinje med ändhållplats strax utanför skolan. Nu kan alla och envar ta Furuboda-bussen från Kristianstad station för att begrunda detta arv som social innovationskonst, folkrörelsedemokrati och praktisk medmänsklighet gett oss.

Jag avslutar med en liten sonett:

På Skånes östra stränder flyger sanden
men barnen petar kottar ner i gruset
och medan far ror ut mot blåa randen
slår fröna rot och snart hörs furususe

För mig är kusten del av barndomslanden
som vita kalvar sprang vi ut i bruset
vi skrev en flaskpost, undrar vem som fann den
kan tänkas Dig vi förde bakom ljuse

Som kotten växte upp till raka tallar
och sanden bands i brinkens höga vallar
så ställdes leken under arbetskravet 

Nu är jag här och visar konst med lyster
jag hör att mor var ställets skolsjuksyster
är det mitt skäl att nalkas skånska havet

Svenskt engagemang för armenierna 1915

Flyktingbarn tittar in i kameran 1915

Bild från 1915 i Göran Gunners bok

Idag är det hundra år sedan folkmordet på över en miljon armenier accelererade på ett fruktansvärt sätt i det osmanska väldet. Detta var innan staten Turkiet bildades och ingen nu levande bär skulden. De ”ungturkiska” ledare som redan 1919 (i sin frånvaro) dömdes för ”brott mot mänskligheten” är varken unga eller levande längre. Men denna minnesdag är ändå oerhört viktig för hela mänskligheten.

Kristian Gerner och Klas-Göran Karlsson kallar (i Folkmordens historia) händelserna i det osmanska riket för ”arketypen” för 1900-talets folkmord. Till skillnad från tidigare utrotningskrig var detta planerat av en stat och riktade sig mot en kategori av landets egna medborgare.

Men redan åren 1894 till 1896 genomfördes på sultanens order massakrer på tusentals armenier. På den svenska beskickningen gömde Charles Fredholm några förföljda och en författare med det svårgooglade namnet Maria Arnholm (som förra jämställdhetsministern) reste i området. Hon använde i en bok från 1907 ordet ”folkmord”.

Ungturkarna störtade 1908 sultanen och upphävde det gamla milletsystemet som gav skyddsstatus åt kristna och judiska minoriteter. Turkisk nationalism blev statsideologi och under Första världskriget sågs armenier och andra kristna minoriteter (greker, assyrier, syriander, kaldéer osv) som kollaboratörer till Ryssland eller England.

Sverige höll sig neutralt men var vid den här tiden ett av Europas fattigaste länder. Skaror emigrerade till Amerika och särskilt under 1917 rådde hungersnöd.

Ändå var engagemanget för armenierna stort. I Göran Gunners bok Folkmordet på armenier sett med svenska ögon citeras en lång rad vittnen och rapportörer.

Informationsöverföringen tog visserligen längre tid än idag men det fanns en mångfald av medier för den intresserade. I maj 1915 skrev till exempel Missionsförbundets dagstidning Svenska Morgonbladet om ”Fruktansvärda massakrer i Armenien”. ”En nation massakrerad” löd en rubrik i Göteborgs Handels- och Sjöfarts Tidning.

Ambassadör Cossva Anckarsvärd skickade hem rapporter som nådde utrikesminister Knut Wallenberg (han med Alice och stiftelsen) inom en vecka. Målet för den osmanska politiken beskrevs som ”den armeniska nationens utrotande”.

Som militärattaché i Konstantinopel (dagens Istanbul) var Einar af Wirsén nödgad att hålla lägre profil, men i hans memoarer heter kapitlet om armenierna ”Mordet på en nation”. En av hans tyska kolleger hade viskat att ”armeniermassakrerna äro världshistoriens största bestialitet.” Detta är intressant eftersom ungturkarnas band till dåtidens Tyskland var starka. Många av ledarna hade utbildats av tysk militär och i Berlin fick de en fristad efter 1918. Det ska påpekas att dagens Tyskland är det land i världen som bäst arbetar med att öppna upp och bearbeta sin egen historia.

Vi kan också stärkas av att det alltid har funnits människor som protesterar. En tysk missionär lyckades få audiens hos krigsminister Enver Pascha, dock utan resultat. Och enligt Ben Kiernans bok Blod och jord vägrade guvernörerna i Ankara och Aleppo att lyda order från Konstantinopel.

I Sverige verkar frikyrkorna haft medkänsla med ett förtryckt kristet folk. Men även författare som Natanael Beskow och Karl Gustav Ossiannilsson tog ställning. Katoliken och socialisten Marika Stiernstedt höll ett två timmar långt föredrag om armenierna på ett möte där även Stockholms borgmästare Carl Lindhagen vädjade till riksdag och regering att agera.

1800 personer betalade inträde på 25 öre till mötet som även bjöd på sång av Stockholms arbetarsångkör. Men att uttala sig var då som nu inte okontroversiellt. Före mötet ringde regeringen upp Stiernstedt och bad henne hålla sig neutral. Polisen stod utmed väggarna i hörsalen.

År 2010 röstade Riksdagen för att det som skedde 1915 var ”folkmord”. Det ljuder som ett viktigt – men långsamt – eko av Hjalmar Brantings tal i mars 1917. Han var då en av de första europeiska politiker som talade om ”ett organiserat och systematiskt folkmord”.

Det fanns förstås de som inte höll med eller som valde att se ur andra perspektiv. 1916 reser upptäcktsresande Sven Hedin med tåg från Aleppo till Bagdad. Vid stationerna ritar han skickligt av armeniska flyktingar och skänker storsint bröd och slantar. Men Hedin var god vän med de ungturkiska ledarna och trodde inte på några grymheter eftersom det ”stred mot osmanernas natur”. Hans siffra för dödade armenier slutade trots detta på 350 000.

Hedin adlades men desto ädlare var sådana som Alma Johansson. Hon verkade 1915 som barnmorska och sjuksköterska bland föräldralösa armeniska barn. De sista 20 åren av sitt liv ägnade hon åt armeniska flyktingar i bland annat Grekland.

För historieskrivningen har denna svenska missionär blivit ett viktigt ögonvittne. I staden Mush där hon bodde hade guvernören redan 1914 öppet kungjort att utrotningskrig planerades. Johanssons brev till Sverige var kodade med bibelord för att ta sig genom censuren. Till exempel ska ”Jer 5:30” utläsas: ”Fasansfulla och skrämmande ting sker i landet.”

Idag finns ett monument över Alma Johansson i Jerevan och varje år vallfärdar svenska armenier till hennes grav på Skogskyrkogården.

Och visst är det viktigt att minnas. När Hitler 1939 proklamerade sin folkmordspolitik yttrade han i ett tal: ”vem minns idag armenierna?”

Idag är det många som gör det. Fast vi får inte förtränga att i de öknar där armenierna svalt ihjäl pågår nu liknande grymheter. Där behövs nu som då en internationell närvaro som kan vittna och rapportera. Och här hemma en allmänhet som bryr sig och kan identifiera sig med människor i nöd.

Kolmården 2013

”Som djur på zoo” säger man ibland. Och visst ser de rätt deppiga ut, djuren där på Kolmården. Fast vad vet man egentligen… Är det inte lite av ett sådant inrutat och säkert liv som vi människor strävar efter med vårt samhälle? Maten serverad, reproduktionen kontrollerad, inga överhängande faror. Den enda överhängande faran för djuren på safari är den nya linbanan, fast den känns stabil den med.

Delfinerna utstrålar iallafall styrka och viss leklusta. Minns besök för sådär 30 år sedan och tror nog att de drillades minst lika bra på den tiden. Men ljud- och ljusteknik har gått framåt. Showen fick det att rinna utmed kinderna – ja, delfinerna skvätte och stänkte alltså.:-)

Ja, djurparksdjuren må leva torftigt, men sorgligast är ändå det faktum att framtiden för många av dessa arter bara står att finna inom dessa zoologiska trädgårdars hank och stör. Under vår levnad kommer förmodligen flera mäktiga och märkligare inslag i den biologiska mångfalden vara utrotade. Elefanten, tigern, noshörningen, orangutangen är väl sådana? Ja, jag är ingen kännare på området. Och undrar någon vad det är för djur på mina bilder, så fråga inte mig!

Christinehamns hospital

Vy över Varnumsviken

Vy över Varnumsviken

Förra veckan tillbringade jag två dagar på Mariebergsområdet i utkanten av Kristinehamn. Konstmuseet ligger i det som en gång var panncentral för det gamla mentalsjukhuset. Från ångbåtsbryggan strax nedanför lossades kol som gav värme åt det stora sjukhuskomplexet.

Som mest bodde här 1100 patienter och mer än 300 anställda. 1931 ändrades det belastade ordet hospital till det då neutrala sinnessjukhus.

Fortsätt läsa →