Världens mest avlägsna plats

Kanske är det värmen, men ibland får jag en närmast pervers längtan till riktigt avlägsna platser. Och då menar jag inte Gotska Sandön eller Svalbard, inte ens Påskön och Pitcarn, utan typ Tristan da Cunha – 200 mil söder om närmaste bebodda ö, Saint Helena, och utan reguljära förbindelser med omvärlden.

Det var de djärva portugiserna som först gav sig i kast med Sydatlanten och skådade öar som St Helena, Ascension och Tristan de Cunha – därav de latinska namnen, det sista på sjöfararen själv. Öarna är egentligen skyhöga vulkantoppar på den mittatlantiska ryggen – den skarv mellan kontinentalplattorna som så tydligt syns vid Tingvalla på Island.

Falklandsöarna – där fransmännen först klev i land – är i och för sig ingen kota i den där ryggen, men får vara med i den här historien, som börjar med att den sydatlantiska mångfalden förbyttes i brittisk monokultur när det behövdes en riktigt bred säkerhetszon runt trofén Napoleon, som år 1815 satts att dö på St Helena. På Tristan da Cunha posterades då en skotte vid namn William Glass – om nu fransoserna skulle få för sig att ta bakvägen förbi Antarktis för att frita sin kejsare – och dessutom komma så nära att Glass hann ro ut och sänka skeppet.

Tristan da Cunha är egentligen en lavasvart vulkan som sticker upp 2000 meter över havsytan. På klipphyllor och skrevor bor de albatrosser och petreller som trivs med underkylt regn och konstant snålblåst. På nordsidan (som tur är med tanke på solen) har lavamassorna bildat en platt landtunga där Glass reste sin hydda. Även om klimatet hade vissa likheter med hans skotska hemöar måste han fått en rejäl släng av lappsjuka härute – och vi får väl förlåta att han lockade över fru och döttrar som sällskap och hjälp. Under 1800-talets lopp strandade sedan en vinddriven ryss, någon italienare och en skeppsbruten holländare.

Från denna lilla koloni härstammar dagens knappa 300 tristanbor. Här lever de på fisk och feta humrar och odlar potatis några kilometer från bosättningen. Dit går öns enda väg – och enda busslinje. Tristan da Cunha kan stoltsera med många rekord i ”remoteness”. Här ligger till exempel världens mest avlägsna golfbana. Men egen båt rekommenderas! Den årliga postbåten RMS Saint Helena har pensionerats och är till salu. Vid sjukhusbehov chartras sydafrikanska fiskebåtar för den veckolånga överfarten in till Kapstaden. Att postväsendet kollapsat världen över (eller är det bara i Sverige?) drabbar öns största inkomstkälla: frimärken – eller så är filatelisterna ett troget och köpstarkt släkte…

Flera märken från 70-talet har grälla motiv av den svenska skärgårdsmålaren Roland Svensson. Han följde nämligen med tristanborna tillbaka när de 1963 återvände till ön, efter att ha evakuerats på grund av ett vulkanutbrott strax intill bosättningen år 1961. Ingen dog men hus sattes i brand av de flygande eldkloten. Den avlägsna drottningen i norr förbarmade sig i sin nåd och gav asyl åt imperiets förlorade söner och döttrar. Alldeles för soligt och varmt, tyckte väl tristanborna, dessutom bullrigt och smoggigt som det var i 60-talets England. Hål i tänderna fick de också för första gången. Det räckte väl med de åkommor som förfäderna tagit med sig – och som gått i arv i brist på nytt friskt blod. Men lite nya friska vätskor hoppas jag de fick med sig hem.

Foto: wikipedia

Öarna i sydatlanten låg förr strategiskt utmed allfarlederna, men sedan Suez- och Panamakanalerna byggdes hamnade de i ett bortglömt bakvatten. Stiltjen bröts 1982 när den argentinska militärjuntan råkat hitta en karta och upptäckt en utrikisk ögrupp strax utanför den egna kustlinjen. Kanske tog de till och med reda på att ögruppen ägdes av en medelålders dam vid namn Elizabeth och i praktiken styrdes av en annan lady kallad Margaret. Berusade av sin machismo tänkte de väl att det skulle bli en enkel match att snuva dessa kärringar på några vindpinade öar. För sent insåg koryféerna i Buenos Aires att den ena ladyn var smidd av järn och den andra mån om de sista resterna av sitt världsomspännande imperium. Södra Atlanten är brittiskt innanhav! Och skall så förbliva!

Vi vet alla hur det gick. Britterna sänkte Argentinas stolthet kryssaren Belgrano och nedkämpade i närstrid (den sista i historien?) de fattiga och otränade tonårsgrabbarna som juntan skickat iväg – till råga på allt utan mat så att flera faktiskt svalt ihjäl. Den soldat som dristade sig att stjäla en höna från någon övergiven farm straffades av sina egna – inga kommunistfasoner här inte! – genom att naken bindas fast mot den iskalla och blöta marken. Det vittnas till och med om att fåraherdarna på ön stack åt de stackars småpojkarna från fiendeland en och annan fårskank. De överlevande argentinarna paddlade hem med svansen mellan benen och ska man se något positivt med kriget (det ska man förstås inte) är det väl att den del av befolkningen som tyckt att det var lite häftigt med militärdiktatur nu insåg att den inte var mycket att skryta med, ens i militärt hänseende. Ett år senare återinfördes demokratin och pampas folk höll sig i fortsättningen på landbacken.

De 2000 rödbrusiga farmarna i Stanley belönades med visumfrihet för att de valt Union Jack framför en blodig sydamerikansk junta. Tristanborna har ingen visumfrihet, men tydligen flyttar ungdomarna till Falklandsöarna när de vill komma ut i stora världen. Annars lyder Tristan under St Helenas jurisdiktion. Där har gravvaktarnas ättlingar nyligen dragit upp en landningsbana och öppnat flygplats. Vissa öbor verkar dock våndas över att den stilla lunken nu kommer vändas i massturism. Mer flyg åt världen alltså – och smidigare kontakter mellan människor!

Simon från Saint Barthelemy

Min morfars morfars far blev moderlös vid åtta års ålder när mamma dömdes till döden för att ha kvävt ihjäl det barn hos fått med grannbonden. Han placerades hos denne bonde – och fader, men ska ha drivits till hårt slit utan särskilt mycket i magen. Inom ett par år dog även mormor och morfar – av sorg över livets villkor kan man ana. Själv dog han vid 24 års ålder efter en båtolycka (men hade alltså hunnit klämma ur sig en liten avkomma – och för det är jag honom evigt tacksam). Ja, det var hårda korta liv de levde bara för några generationer sedan.

Min anfader bodde på en långsmal liten svensk ö – och när författaren Jon Kahn går tillbaka till sin morfars morfars far hamnar han på en annan liten svensk ö av ungefär samma storlek. Fast i Västindien. Gustav III ville nämligen slå sig in bland de stora kolonialdrakarna. Ja, till och med ärkefienden satt ju på tre öar i Västindien. År 1784 lyckades han få Frankrike att släppa till Saint Barthelemy mot franska privilegier hemma i Sverige.

Detta var början på något stort, tänkte kungen. Men ön visade sig vara liten, karg och utan färskvatten. Det enda som skulle kunna ge några inkomster var slavhandeln – och det höll Sverige på med fram till 1847, långt efter det att England och Frankrike förbjudit slaveriet. Under ett par månader 1814 hade Sverige även Guadeloupe, men mäktigare än så blev inte kolonialmakten Sverige. Det här med att kolonier var ovant och något större engagemang fanns väl heller inte på hemmaplan. Bland vanligt folk var det få som överhuvudtaget kände till ön.

Förutom vita som var fria och svarta som var slavar fanns en kategori ”fria kulörta” som bestod av frigivna slavar och de barn som tillkom genom samexistensen på ön. Svenskarna var kanske inte så många egentligen, men på regelbundna förordnanden utsändes guvernör, präst, notarie och läkare. Dessutom kom folk av lite enklare slag, som sökte lyckan eller bara längtade bort från kölden och fattigdomen därhemma. Årstafrun sörjer till exempel i sina dagböcker en Kinberg som dragit till Saint Barthelemy efter tiden som hennes favoritbetjänt, då han smugglade ut den förbjudna drycken kaffe till frun – och som de inmundigade tillsammans djupt inne i Årstas skogar.

Jon Kahns har skrivit Simons längtan (2017) om Simon som föddes på Saint Barthelemy av en mor från Halland och en far från Norrköping. Familjen hade en liten smedja och en bar dit de svenska ämbetsmännen ofta kom för ett glas rom. Kanske inte guvernören själv, men väl Samuel Fahlberg som skickades ut som läkare, men även drog upp stadsplanen för staden (byn…) Gustavia och i Linnés anda samlade och upptecknade allt liv som kom i hans väg.

Under de oroliga åren kring 1809 tyckte Fahlberg att den avsatte kung Gustav IV Adolf gott kunde få komma till ön och på så vis fortsätta vara lite kunglig på en egen Kurrekurreduttö. Men en sådan fräckhet föll inte de nya härskarna hemma i Sverige i smaken och Fahlberg dömdes fredlös för sitt högförräderi. Han levde 25 år efter det på en holländsk grannö, som då även den fick sina blommor och bin klassificerade. Strax före sin död gavs han amnesti.

Fahlberg lärde även upp prästen Forsström att pressa blommor och nåla fjärilar. Att ordna skapelsen blev viktigare än att orda om den och när Simon var konfirmationsmogen skickades han till metodistpastorn för att läras upp i kristendomens grunder. Långt senare ska Simon söka tröst för sin ångest hos metodisterna i Stockholm. Det var Samuel Owen som inte bara tog verkstadsindustrin till Sverige utan även metodismen. De samlades i en paviljong bakom Jakobs kyrka enligt Jon Kahns efterforskningar.

Simon drömde hela sin ungdom om att lämna den lilla ön och se det hägrande fosterlandet i norr. Kring 1814 äntrar han båten Delphin och kommer efter två månader till Göteborg och sedan Stockholm. Men nu står hans längtan istället till ön där han lämnade alla sina systrar, varav en tvillingsyster med oroligt sinne. Att tolka de enstaka breven som krånglade sig över haven gav väl mer frågor än svar. Och är det saknade barndomslandet en solvarm karibisk ö med klara vatten och lugna människor blir det nog inte lättare. Särskilt stor var kontrasten mot 1820-talets Stockholm präglat av trångboddhet, sjukdomar och träck på gatorna – som fryser och blir blixthalt på vintern.

Simon tar sig ändå fram med hjälp av sina goda kontakter och sin fingerfärdighet i smedjan. Han får sex barn och bygger upp en egen verksamhet bland utskänkningsställena och jungfruburarna i Gamla stan. Det är intressant att tänka hur bakgrunden på ön med dess lilla svenska koloni underlättar kontakterna i olika samhällsklasser. Simon kan ju både engelska och franska, och särskild med franskan går det att komma med på franska klubbar och tala med högreståndspersoner – fast deras franska mest är en fisförnäm fasad, inte det levande språk som Simon talar. Det använder han tillsammans med en svart man som lagman Ollongren – som flera andra gjorde – tagit med sig hem från ön.

Förmodligen var denna barndomskontakt Simons närmaste vän och den som bäst förstod hans längtan till ön och vilsenhet i Stockholm. Alltså den frigivne slaven. Med Ollongren var förhållandet mer komplicerat – ett av bokens mer komplexa porträtt. Han har tjänstgjort på Saint Barthelemy och har ett nära men också olycksaligt band till Simon. Nä, mer än så avslöjar jag inte om handlingen i boken. Det är vad jag förstår en berättelse med fakta i basen och fantasi som pikant krydda, släktforskning när den är som mest lustfylld och som mest angenäm för andra än de närmast sörjande att ta till sig.

Hur gick det då för den tafatta kolonialmakten Sverige?
Efter knappt hundra år genomfördes en folkomröstning på ön och bara en enda röst lades för fortsatt svenskt styre. Frankrike fick tillbaka ön för 300.000 kr och har inte släppt den till denna dag.

Tankar om bortglömda avvikare – denna Pride-dag

Ett kort stopp i Älvdalen. En snabb titt i den fina kyrkan och en i baptistkapellet. Från kyrkan fick jag med mig en broschyr som i vanlig ordning beskriver orgelpipors längd, krucifixens ålder, antependiers kulörer och brudbänkars snillrika snickerier. Kort sagt en redig inventarieförteckning utan särskilt mycket av kött och blod. Den lilla minnesskriften jag fick i baptistkapellet var av annat slag. Då handlar det om människors kamp för att fritt få utöva sin religion.

På 1850-talet var det fortfarande förbjudet att samlas till sång och bön utan prästmans överinseende i Sverige. Församlingsmedlemmar dömdes därför till vatten och bröd på länsfängelset i Falun. Erik Ersson som dömdes i flera omgångar tyckte det var ”bra svalt” i de tunna fångkläderna på vintrarna. Det dagliga brödstycket var inte stort, men vatten fick han så mycket han ville. Värre än finkan var den efterföljande kyrkoplikten då han tvingades stå på knä mitt i kyrkan under hela gudstjänsten och därefter förhöras i den rätta läran.

Andra dömdes till kännbara bötesstraff. Hade man inga riksdaler hemma i chiffonjén utmättes en ko, ett väggur eller några kopparkittlar. I en av de hårresande berättelserna står en mor just och kokar mat till barnen när fjärdingsman störtar in och vänder upp och ner på kitteln för att få med sin bot. Det hände också att barn rycktes ur föräldrarnas armar för att föras till tvångsdop i kyrkan. Jag vet inte om prästerna tyckte att de utförde en Gudi behaglig gärning i att rädda oskyldiga små från helvetets lågor, men säkert ledde detta förfarande till allvarliga trauman hos både vuxna – och barn.

Fast ännu mer illa berörd blir jag av mobbningen som till exempel förekom från lärarna i skolan. Då de odöpta barnen inte ansågs ha några riktiga namn kallade vissa (man hoppas det bara var en) lärare barnen för typ ”Olle Persson jänta nr 3”. Att baptisterna skaffade barn kunde dock ingen hindra, men däremot står det om en präst som ska ha gormat att ”sådana villoandar ska inte få föröka sig” när ett ungt par sökte om lysning. Innan borgerlig vigsel blev möjlig levde därför vissa frikyrkliga som ogifta. Att kärleken kom från Gud tvivlade de nog inte på och för den behövdes inga magiska guldringar eller någon överhets godkännande.

Den allmänna anklagelsen (framfört t ex i en sockennämnd) var att baptisterna ”avviker från den bestående ordningen”. De hotade endräkten – och enfalden vill vi säga idag – i samhället. Alla skulle stöpas i samma form och den som trotsade samhällets enhet stöttes bort. Vi förfasar oss över shejkerna i gulfen och krigsmullorna i Afghanistan, men det är bara drygt hundra år sedan som maktapparaten fungerade på liknande sätt i Sverige – även om ingen dödades för sin tro. Som tur var fanns ett land i väster som tog emot de förföljda flyktingarna och inte trodde samhället skulle kollapsa på grund av en relativt stor invandring.

Jag tänker på detta idag när Pride-tåget går genom stan. Religionsfriheten infördes slutgiltigt i Sverige 1951 och vi tar det som självklart att folk får tro och tänka vad de villl. Homosexualitet var å sin sida brottsligt till 1944 och sedan sjukdomsförklarat till 1979. Visst finns diskriminering och mobbning kvar, men jag tror ändå Pride för många numera uppfattas som ett firande av ett liv i frihet och tolerans. Kanske borde fler grupper uppmärksamma den frihet de vunnit. En Pryd-parad för dem som firar religionsfriheten kanske. Men sedan tycker jag vi slår ihop alla marscher och parader – givetvis med en återuppstånden tillgänglighetsmarsch – till en enda, en Frid-parad i ett – ja, I have a dream – lyckorike där alla får plats, även de som "avviker från den bestående ordningen".

Årstafrun

Årstafrun

Märta Helena Reenstierna von Schnell (1753-1841) växte upp i småländska Tofteryd där hon lärde sig allt om hur en stor gård ska skötas. Hon skickades som 19-åring upp till konungens stad för att lära sig franska och fina manér. Det var samma år som Gustaf III avvecklade demokratin och satte sig själv i dess ställe.

På en fettisdagsbal på Råcksta uppvaktades lilla Märta av den dubbelt så gamle ryttmästaren von Schnell. Han hade stridit för Katarina den stora och doktorerat på ”Guds rätt över människorna”, men just köpt en gård med moderna byggnader på en medeltida grund. Från stranden syntes Söders häjder och en liten skymt av Stockholm.

Snart ståndar bröllop och Märta Helena blir fru på Årsta. Hon föder i rask takt åtta små varav sju dör i späd ålder. Bara Hans Abraham överlever tills han i 30-årsåldern går genom isen strax utanför gården. Tog han i själva verket sitt liv? Hans håg hade stått till musik och träslöjd och inte den militära bana som föräldrarna stakat ut. Fadern dog strax före sonen i svåra plågor. Varken blodiglar eller senapsdegar botade. Enda tröst var på slutet att genom fönstret följa livet i trädgårdens skatbo.

Men under familjens glansdagar firades Märta Helena varje sommar på Helenadagen med en hejdundrande fest. Ja, otaliga kanoner dundrade över Årstaviken (som verkligen var en vik utan kanal till Hammarby sjö) när födelsedagssaluterna avfyrades. Betjänterna (till vardags vanliga drängar) hade ilat runt bland gårdarna i söderort för att bjuda till årets höjdpunkt nere på sjöängen.

Där flödade spriten från det egna bränneriet och när herrskapet dragit sig tillbaka njöt tjänstefolket av de kvarlämnade slattarna tills solen gick upp. Men även under årets gråare dagar verkar det smygas i gårdens skåp och gömslen. Pigan Katarina var årsbarn med frun och hittades bara 50 år gammal försupen och livlös på hönshusgolvet (med reglad dörr).

Det är sådana detaljer som fascinerar med de dagböcker Märta Helena skrev under nästan 50 år. Hon började 1793 när hon anträdde sitt livs resa – den till Uppsala. Hon fyllde 40 och det lutherska enväldet 200. Efter dagar av skumpande på gropiga vägar kunde hon träda in i den mäktiga dômen där kungar och bemärkta låg församlade.

Ja, döden var en del av livet på Årstafruns tid. Med jämna mellanrum beordras de sju barnskeletten fram ur släktkryptan i Brännkyrka. Och otaliga är de gånger kusken nödgas spänna för schäsen för en tur in till stan där något fint folk står lik. Och en så inflytelserik dam som Reenstierna von Schnell krävde inte sällan enskild visning.

Men när det vankades avrättning med stegling i galgen på Skanstull fick hela tjänstestaben fridag för att avnjuta det makabra spektaklet. För trots att Märta Helena älskade att åka till Drottningsholm och sola sig i glansen av samhällets grädda ömmade hon på sitt eget sätt för de sina. Och hon var inte främmande för att själv hugga i tobaks- och kålland. Hon lappade och lagade med sin prilla i munnen,

Tjänstefolket var hennes dagliga förströelse, men också bekymmer. De fattiga barnen i torpet där man inte ens hade råd att föra mors lik till kyrkan. Eller flickan i torpet uppe på bergknallen som dog av ett blixtnedslag. Ingen pardon fanns dock med den fala Johanna, ”svarta fan”, som eggade både make och son – och därför åkte på porten efter avslutat beting.

Det fanns trots allt en tydlig rågång mode lägre stående. Det som ende sonen fick mest stryk för var alltför gemytligt umgänge med tjänstefolket. De fattiga fick förstås sina julkorgar med korvar och ljus, men när kusken störtade in i de inre gemaken var orlovssedeln snabbt framme.

Mamsellerna var däremot sällskapsdamer från finare familj. Efter ett fylleslag på äldre dar hamnade den trofasta mamsell Lovisa bredvid frun i sängen och snarkade så förskräckligt att hon inte fick en blund. Mamsell Lovisa, prästdottern från Sala, som i ungdomen drömde om ett syndigt samboskap med trädgårdsmästaren Grönberg stod möjligen modell för Almqvists Sara Widebäck i Det går an.

En annan mamsell blev blind efter en misslyckad ögonoperation och därför satt på Drottnknghuset. När hon om somrarna fick komma ut för att sprita ärter och till söndagen klämma in sig i den vonschnellska bänken längst fram i Brännkyrka skymtar fruns varma tankar – åtminstone för det egna ståndet.

Märta Helena åkte ofta in till stadens teatrar och Gustaf III:s opera. I sin ungdom umgicks hon med Bellman och skulle hela livet nynna på hans sånger, särskilt de om trösten djupt därnere i buteljen. När han satt inlåst på slottet (för obetalda skulder) under sina sista dagar skickade Årstafrun godsaker och välgångsord.

På ålderns höst trädde en ung gamäng in med sin luta och återupplivade epistlarna från ungdomen. Han fick sig förstås en rejäl hacka i testamentet. Kanske även ungdomenskavaljeren Kinberg som under kaffeförbudets dagar smugglade in den bruna salighetsdrycken till Årsta, men sedan drog till den svenska kolonin Sankt Barthelemy och därifrån sända desperata tiggarbrev.

Men när den förmögna damen försöker sälja resterna av julskinkan fast det gått dynt (mask) i den undrar en nutida betraktare. Men såklart är det svårt att bedöma vad som var normalt för 200 år sedan. Märta Helena levde till exempel omgiven av militärer men förskräcktes när bygdens unga pojkar släpades till fronten och deras föräldrar blev galna av vanmakt och oro.

Hon är framsynt och skriver insändare i 1820-talets tidningar om att kärrorna gott kan åka åt ena hållet på Hornsgatan och åt andra på Brännkyrkagatan, men också om ungmörnss löjliga hattmoden. När hon på gamla dar får rådet att husläkaren att någon gång ta sig ett bad inser hon att det gått många år sen sist och att det faktiskt var riktigt skönt.

Författaren Lars Widding bodde många år i förorten Årsta utan att känna till herrgårdens flitiga dagboksförfattarinna. Vid ett litteraturmöte i Dalarna talade Rune Lindström och de andra dalaförfattarna oupphörligt om Årstafrun. Widding blev med tiden ännu mer förhäxad och läste i dagböckerna varje dag. Delar av dem hade då givits ut i tjocka band efter att ha på 1930-talet ha hittats på en vind.

Tänk vad mycket historienärhet vi gått miste om ifall den som hittade de dammiga luntorna helt sonika hivat dem i soporna… Enligt dagböckerna lät sig Märta Helena flera gånger, men något porträtt hittade aldrig Lars Widding. Nu har det dykt upp ett. Och så här ser den gamla gården ut 2017.

Årsta

Karl Grunewald

Karl Grunewald har lämnat oss, 95 år gammal. En aktningsvärd ålder – ändå känns det sorgligt och märkligt. Han var ju verksam långt upp i åren och bidrog med sin enorma erfarenhet och sin brinnande humanistiska ande.

Jag hade glädjen att umgås med Karl några dagar i Danmark år 2007. Och gissa vem av oss som hade mest energi kvar när konferensdagarna var slut? Minns att han satt och läste om Strindbergs liv när det blev en stund över. Och efter konferensen åkte han direkt till Polen för att medverka i ett annat möte om rättigheter för människor med funktionsnedsättningar.

Jag försökte få till en intervju om hans personliga historia. Vad var det för värderingar han fostrats med och varifrån kom de? Vad drev honom att bryta med tidens anda redan på 1950-talet? Han var ung läkare i en tid när kollegerna sysslade med tvångssterilisering och skickade iväg nyfödda till livslång institutionsvård.

Allt detta måste skurit rejält mot Karls uppfattning om vad som är ett gott och värdigt människoliv. Något måste fått honom att gå mot strömmen, riskera sin ställning och med benhård envishet kämpa för alla människors rätt att vara delaktiga i samhället.

Men han var inte så intresserad av att tala om sig själv. Istället hänvisade han till en kommande bok. Den kom 2009 och heter Från idiot till medborgare. Där finns hela hans livsverk, men inget självförhärligande. Boken är en skildring av det svenska 1900-talets människosyn och att en förändring av den inte kommer utan hårt arbete.

Den sista tiden fick tyvärr Karl se hur hans livsverk ifrågasattes och naggades i kanten. Kraven för att få personlig assistans skärptes och röster höjdes till och med för återgång till institutionsliknande boenden.

Tyvärr är uppmärksamheten nu vid hans bortgång minimal i medierna. För visst är Karl Grunewald värd ett bättre eftermäle. För mig är han en av landets största människorättskämpar. Hans gärning borde lyftas på ett helt annat sätt, för oss själva och för att inspirera andra samhällen, där institutioner och omänsklighet fortfarande råder.