Vad hände med öst och väst? Blev det höst och bäst?

Idag firar Finland att man bröt sig ur den då spirande Sovjetregimen 1917. Vad hade hänt om det inte skett eller om de röda senare vunnit i Finland? Vad hade hänt med oss? Idag är det också val i Venezuela. Men ingen bryr sig särskilt mycket. Ingen valvaka i SVT denna gång. Men vad tror ni – är det kapitalismens dödsryckningar innan det klasslösa paradiset bryter igenom? Eller är det bolivarianska projektet en återvändsgränd med svält och katastrof innan vändningen (i gränden) sker? Kommer det ta 70 långa år som det gjorde för Sovjetunionen att implodera?

Jag funderar ibland på vad Sovjet var för ett land, så nära vårt eget under min barndom. Då rådde fortfarande kalla kriget och öst skulle hela tiden balanseras mot väst. Sa läraren något fördelaktigt om marknadsekonomin skyndade hen sig snabbt att också påpeka att det minsann var bra att folket sattes i arbete och hade statlig mat på bordet. Skrev skolboken om fördelarna med demokrati och yttrandefrihet så nog kom i nästa stycke en mening om vitsen med generell välfärd åt alla. Att fritt vädra det som far runt i huvet och rösta på vilka man vill är ju bra, men likväl en gnutta stabilitet och förutsägbarhet, fast jobb och kanske någon liten grannkommitté som vakar över allas väl och ve (eller är det Kina?). Vi människor vill både kunna bli hejdlöst rika och samtidigt ha skydd mot fattigdom och alltför stora ekonomiska klyftor, så inte så konstigt egentligen. Och Sverige låg mittemellan. Skulle vi invaderas och angiveriet drog igång gällde det att inte ha yppat alltför mycket kritiskt om Moskva.

Men nu när både Myrdal och Wollter är borta kan vi väl tala klarspråk om Sovjetunionen? Vår kanske kunnigaste forskare på området, Kristian Gerner, har kallat det vår tids värsta terrorstat och den ännu tyngre sovjetforskaren, dansken Bent Jensen menar att det inte går att förstå landet genom att tänka på det som en vanlig stat. Det var mer som en gangstermaffia där herrarna i toppen avlägsnade dem som opponerade sig. De överlevande rättade då snällt in sig i ledet. Metoderna var från början rent sadistiska. Redan i december 1917 sattes den fruktade Tjekan i funktion och de bångstyriga kokades i olja eller överöstes med vatten ute i vinterkylan tills de blev stoder av is. Munkar och nunnor spikades upp på ikonostaserna.

Utanför Jekaterinburg mejades tsar Nikolaj – en rätt bortkommen typ som abdikerat redan tidigt 1917 – ner tillsammans med sina fem oskyldiga barn, något som till och med Sovjetledarna hemlighöll så länge det gick. Ryssland bestod ju trots allt mest av rätt konservativa skogsbönder som älskade sin lillefar. De arbetare bolsjevikledarna sa sig vara ställföreträdare åt fanns i några enstaka fabriker i storstäderna – och vad tyckte dom egentligen? Som så ofta bestod ledningen av sådana som hade råd och mod att bryta mot regler och konventioner. Lenin själv var jurist men kunde som adelsman ta lätt på det där med att själv följa lagen. Men det var väl bra, tänker du. Lenin ville ju bara väl. Det var ju den grymme Stalin som körde hans goda idéer i sank? Stalin åkte ut redan vid sin död även om försök görs att damma av honom i dagens Ryssland. Men Lenin ligger fortfarande vad jag vet till allmän beskådan vid Röda torget i hjärtat av Ryssland, som nåt slags obestridligt helgon. Men var han den mysfarbror vi hörde om i skolan?

Grev Molotov, han med pakten och cocktailen, som kände dem båda menad däremot att Lenin var den hårdare. Stalin lät avrätta misshagliga personer och folkets fiender, medan de order Lenin utdelade bland sina partikamrater under de första åren var mer svepande och föll över hela samhällsgrupper som borgarbrackor och storbönder: ”skjut alla till siste man”, ”bränn ner staden”, ”krossa allt motstånd”, ”ställ till med massterror”. Han verkar tänka mer i antal – och dess effekt – än begångna förbrytelser: ”Skjut några tusen fähundar” eller ”skjut alla officerare och ett par hundra prostituerade”. Någon föregående rättsskipning eller rannsakan är det inte fråga om, utan det är ekot av en medeltida despot vi hör.

Att Kjell-Albin Abrahamsson, som levde en stor del av sitt liv i Polen, är rätt grovhuggen i sin Leninbok får man ha överseende med, men hur skriver då de som ändå delvis följt i Lenins fotspår? Stefan Lindgren från tidningen Gnistan medger i sin Leninbiografi från 1999 att: ”visst var Lenin grym”, men påpekar samtidigt att alla var det på den här tiden. Lenin talade helt öppet om sin ”terror” men hans röda terror var enligt Lindgren bara ett svar på den vita terror som höll världen i sitt kapitalistiska strypgrepp. När det gäller avrättningen av tsaren är inte det värre än vad som skett vid andra maktövertagande världen över och kanske till och med befogat med tanke på människans rätt att – för att tala med Bibelns ord – störta härskare från sina troner. Och varför pratar världen bara om en enda slaktad familj i Jekaterinburg, undrar Lindgren. När de vita, påhejade av en hel värld, senare samma år gick in i staden mördades ju ca 25.000 människor. Nä, allt är kanske inte svart och vitt, jag menar rött och vitt.

Vem var då Lenin? Hette han överhuvudtaget Lenin? Nja, det var ett av 160 täcknamn för Vladimir Iljitj Uljanov. Som son till en skolinspektör var han hyfsat bildad och hade tidningsläsning som högsta nöje, men säkert med den våta drömmen om att få elda massorna. Större delen av sitt liv bodde han i städer som London, Paris och framför allt i Schweiz, sinnebilden för småborgerlighet med sina bankirer, urmakare och pralinrullare – fint skildrat av nobelpristagaren Solsjenitsyn i boken Lenin i Zürich. Vid minst sex perioder vistades han i Stockholm. Kanske var det därifrån världsrevolutionen skulle utgå. Bland annat bodde han hos familjen Mehr, där kanske lille Hjalmar fick lite inspiration till hur allt det gamla ska rivas och fyrkantigare hus resa sig ur rasmassorna. Stockholm var också Lenins sista stopp på 1917 års återfärd mot Ryssland dit Tyskland och Sverige släppte igenom hans ”plomberade” vagn – Tyskland för att han skulle försvaga Ryssland och Sverige för att… ja, kanske för att rälsen är fri – en hållning som 25 år senare fick katastrofala följder för våra grannländer.

Vad Lenin inte upplevt var den demokratiska utveckling som trots allt skett efter 1905 och särskilt tidigt 1917. Eller så var det den han ville vända? Abrahamsson beskriver Sovjetmakten mer som en återgång till det gamla totalitära systemet med censur och åsiktskontroll. För trots att det inte minst inom dåtidens socialism fanns en stark fredsrörelse var det strid Lenin ville ha. Själv hade han inte gjort någon värnplikt men visste med sig att makten inte kunde tas utan vapen. Men vadan denna aggressivitet och detta agg? Själv tänker jag att det nog hade mycket med avrättningen av storebror att göra. Det måste ha påverkat den lille Vladimir. Modern tog sig genom hela det vidsträckta landet till den gamla svenskfästningen Nöteborg vid Ladogas strand för att vädja om nåd för sonen. Men sådan fanns inte att få för någon som smitt mordplaner mot tsaren och var med i den terrororganisation som 1881 mördat (den rätt reformvänlige) tsar Alexander II.

Enligt Lindgren var den ryska revolutionen inte mindre grym än den franska, där ännu fler huvuden rullade och skräckväldet inte stod det ryska efter. Men vad är då en revolution kan man undra – som icke helt insatt i frågan. Krävs alltid vapen i hand? Och varför då om det är något som är bra för alla? Är det vi ser i Vitryssland en revolution – att folk går ut söndag efter söndag för att långsamt suga makten ur tyrannen? Var det så det gick till 1917? Mja, för en ögonblicksbild får vi vända oss till gamle Sven Jerring som traskade Nevskij Prospekt fram på självaste revolutionskvällen.

Men som äventyrslysten 21-åring tyckte han det hela mest liknade en ”söndagsskola” och att det var något komiskt med dessa upp till tänderna beväpnade ”drumlar” som gick runt och sköt – ja, på vad då? Någon hund eller katt, undrar Jerring, som inte såg så mycket folk ute. ”Jag har aldrig haft en så trevlig kväll”, avslutar han dagens brev hem till föräldrarna, men medger 50 år senare (när det berättas här: https://sverigesradio.se/avsnitt/95746) att det där var en vit (inte röd) lögn. Han blev faktiskt haffad och det kunde gått illa utan hans diplomatpass. Så osäkert är det med ögonvittnesskildringar. Men på Sovjetunionens första 1:a-majtåg 1918 ser han inte heller några folkskaror utan mest utkommenderad militär. Däremot är människors ansikten lugna… Ännu fanns hopp om att det nya skulle föra med sig något gott. Sedan brakade både inbördeskrig krig och pandemi ut – i Rysslands fall både spanskan och tyfus.

Däremot är det osäkert vad Lenin själv dog av trots en strid ström av dåtidens främsta läkare, även från Sverige. Abrahamsson tror bestämt att hans hjärna löstes upp av den syfilis han skulle ha ådragit sig just i ”franskans” hemland. Särskilt centrat för etik och moral skulle vara anfrätt. För Lindgren var det den tunga arbetsbördan och ansvaret som vilade på hans axlar som ändade 54-åringens liv. Andra har spekulerat i en giftampull från Stalin som gick där och vankade i kulisserna.Giftmord hade nämligen redan tidigt utvecklats till Sovjetregimens mest utstuderade sätt att likvidera sina motståndare. Den ryske författaren Vaksberg skildrar i Giftfabriken hur denna raffinerade verksamhet växte fram och inte avslutades med Sovjetunionens fall. Kanske är det så att det vi får reda på i själva verket är de fall där något gått lite snett. Politkovskaja dog inte av giftet utan fick skjutas i sin trappuppgång. Hur det går för den lika överlevande Navalnyj återstår att se.

Vi lär oss att allt ändrades 1989 eller snarare 1991, men liksom bolsjevikerna spann vidare på tsarväldets totalitära sidor spinner dagens Ryssland vidare på några av de mörkare sidorna från Sovjettiden. Lenins namne Putin spenderade sina formbara år inom säkerhetstjänsten KGB och det var väl inte förrän makten hägrade kring millennieskiftet som han på allvar tog avstånd från dess metoder? På tal om det skriver Lindgren något träffande om alla som 1917 sa sig alltid minsann ha varit marxister innerst inne – och de som 1989 lika emfatiskt menade att de alltid varit liberaler. Bor det kanske en liten medlöpare i oss alla, en som sätter födkroken främst och vem som styr landet därnäst? Hellre då stå upp för det man tror på och gå mot strömmen. Kanske är det just sådan tro vi behöver denna söndag. En vision om att världen som genom ett trollslag kan omvandlas till något helt annat.(Allra sist vill jag förtydliga att jag inte vill ha några kommentarer på enstavigt twittervis med slängar åt dagens svenska vänster. Att t ex Jonas Sjöstedt som så många svenskar vill fira jul med och som går upp timmar före resten av familjen för att baka frukostbröd skulle ha några likheter med Sovjets maffiabossar är bara befängt.)

Lorca

Vad vet vi om Lorca? Typ att han mördades av Francos hejdukar 1937? För att han var homosexuell? Ingen vet. Locket lades på utan rättegång och hans skrifter förbjöds. Livsfarliga för det ”sanna” Spanien. Och många många mördades – till höger och vänster. Tusentals präster, munkar och nunnar blev t ex anarkisternas (lätta) offer. Kyrkor – och till och med teatrar brändes. Men det är högersidans våld vi känner till. Och där låg väl alla med någon böjelse åt vänsterkanten illa ute – bög eller inte, författare eller inte. Men den sista tiden beskyddades faktiskt Lorca av en vän som var falangist. Stod vänskapen över politiken? Eller var det trots allt förräderi?

Federico Lorca – han hette ju också Garcia i efternamn men det är så vanligt och trist i jämförelse med Lorca så det går bort – var aldrig med i något politiskt parti eller särskilt politiskt intresserad. Många av hans författarkolleger tog mycket tydigare ställning, inte sällan för kommunismen. Sovjet hade sina utsända i Spanien vid den här tiden – och hoppades att deras så lyckade revolution – med massvält och folkmord – skulle sprida sig över världen. Men om Lorca inte var politiker så var han revolutionär. Poesi är revolutionärt, sade han. Den skakar om, kanske även makten. Kanske var Lorca vad som senare betecknades som kristen socialist, för den störste revolutionären ansåg han vara Kristus. Fast när det gällde traditioner var han snarare konservativ och upprördes om några nymodigheter tog sig in i byarnas årsfester och ceremonier. Han sökte sig till de brödraskap som ordnade de religiösa festerna därhemma och var en flitig upptecknare av gamla legender och folkvisor – sånt som var på modet även här i Sverige vid denna tid.

Särskilt fascinerades han av den romska kulturen med sin flamenco och sina ballader. Kanske skulle vi idag beteckna detta som zigenarromantik, precis som Ivar Lo-Johansson fått klä skott för sina hyllningar till vad han såg som fria nomader. Precis som Ivar Lo var Lorca uppvuxen på bondvischan, även om Andalusien kan kännas långt från Haninge. För det var också en uppväxt vid foten av Alhambra – där han kunde se spåren av den muslimska blomstringstiden. Jag bifogar en dikt han läser om Cordoba, staden som gäckar med sina torn i fjärran, men som på sin tid var den största och vackraste av alla, det nav kring vilken världscivilisationen kretsade, med en religionsdialog mellan kristna, muslimer och judar vi avundas än idag. Efter 1492 – då Granada föll – ansåg Lorca att det mest gått utför med Andalusien. Sånt tänkte man inte ostraffat i Spanien och det bidrog väl till att kyrkan utsåg honom till sin ärkefiende.

Det var en spänningarnas tid i Spanien. Landets gränser hade inte ruckats på många hundra år, men det år Lorca föddes (1898) förlorades de sista kolonierna (förutom typ Kanarieöarna) till den uppåtstigande maktnationen USA. Det forna världsherraväldet hade krympt ihop till sin beskrärda del av iberiska halvön och kolonister kom hem med enorma rikedomar från gruvor och plantager. De byggde de palats vi kan se i t ex dagens Barcelona. Några hade också gripits av nya tankar ute i den stora världen och drömde om att skapa ett nytt Spanien – ett friare och mer jämlikt samhälle. Andra höll fast vid det gamla, vid Ferdinand och Isabella heliga union direkt underställd Gud själv utan nån påve emellan – ja, Franco utsåg senare i denna tradition vilka biskopar påven skulle viga. Till skillnad från nationalisterna var Lorca internationalist, samtidigt som han tryggt gungade i sin andalusiska vagga. När han anländer Kuba lär han överlyckligt ha utbrustit: ett Andalusien till! Ja, likheterna gällde tydligen inte bara dialekten. Han intresserade sig också för den svarta kulturen på ön.

Men hur var det då med hans homosexualitet? Ja, hans stora skräck var att detta skulle komma fram till föräldrarna som han hela livet stod mycket nära. Något komma-ut var det alltså inte tal om, även om det verkar ha funnits sådana som levde ganska öppet – det är ju ändå det glada 20-talet vi talar om. Men hos Lorca finns exempel på hur han i sina texter på ett alltför vanligt sätt internaliserar omvärldens förakt. Ändå ansågs hans läggning för många uppenbar – men svårt att veta vad det var för signaler man gick på då när man ser och hör honom läsa t ex denna dikt. Men tänk inte på det nu, utan bara njut! Ja, ni som inte visste så mycket om Lorca fick kanske några nya frön i hjärnan och ni som vet mer än jag får gärna komplettera och tillrättalägga. https://m.youtube.com/watch?feature=youtu.be&v=EAgwrCSoQio

Världens mest avlägsna plats

Kanske är det värmen, men ibland får jag en närmast pervers längtan till riktigt avlägsna platser. Och då menar jag inte Gotska Sandön eller Svalbard, inte ens Påskön och Pitcarn, utan typ Tristan da Cunha – 200 mil söder om närmaste bebodda ö, Saint Helena, och utan reguljära förbindelser med omvärlden.

Det var de djärva portugiserna som först gav sig i kast med Sydatlanten och skådade öar som St Helena, Ascension och Tristan de Cunha – därav de latinska namnen, det sista på sjöfararen själv. Öarna är egentligen skyhöga vulkantoppar på den mittatlantiska ryggen – den skarv mellan kontinentalplattorna som så tydligt syns vid Tingvalla på Island.

Falklandsöarna – där fransmännen först klev i land – är i och för sig ingen kota i den där ryggen, men får vara med i den här historien, som börjar med att den sydatlantiska mångfalden förbyttes i brittisk monokultur när det behövdes en riktigt bred säkerhetszon runt trofén Napoleon, som år 1815 satts att dö på St Helena. På Tristan da Cunha posterades då en skotte vid namn William Glass – om nu fransoserna skulle få för sig att ta bakvägen förbi Antarktis för att frita sin kejsare – och dessutom komma så nära att Glass hann ro ut och sänka skeppet.

Tristan da Cunha är egentligen en lavasvart vulkan som sticker upp 2000 meter över havsytan. På klipphyllor och skrevor bor de albatrosser och petreller som trivs med underkylt regn och konstant snålblåst. På nordsidan (som tur är med tanke på solen) har lavamassorna bildat en platt landtunga där Glass reste sin hydda. Även om klimatet hade vissa likheter med hans skotska hemöar måste han fått en rejäl släng av lappsjuka härute – och vi får väl förlåta att han lockade över fru och döttrar som sällskap och hjälp. Under 1800-talets lopp strandade sedan en vinddriven ryss, någon italienare och en skeppsbruten holländare.

Från denna lilla koloni härstammar dagens knappa 300 tristanbor. Här lever de på fisk och feta humrar och odlar potatis några kilometer från bosättningen. Dit går öns enda väg – och enda busslinje. Tristan da Cunha kan stoltsera med många rekord i ”remoteness”. Här ligger till exempel världens mest avlägsna golfbana. Men egen båt rekommenderas! Den årliga postbåten RMS Saint Helena har pensionerats och är till salu. Vid sjukhusbehov chartras sydafrikanska fiskebåtar för den veckolånga överfarten in till Kapstaden. Att postväsendet kollapsat världen över (eller är det bara i Sverige?) drabbar öns största inkomstkälla: frimärken – eller så är filatelisterna ett troget och köpstarkt släkte…

Flera märken från 70-talet har grälla motiv av den svenska skärgårdsmålaren Roland Svensson. Han följde nämligen med tristanborna tillbaka när de 1963 återvände till ön, efter att ha evakuerats på grund av ett vulkanutbrott strax intill bosättningen år 1961. Ingen dog men hus sattes i brand av de flygande eldkloten. Den avlägsna drottningen i norr förbarmade sig i sin nåd och gav asyl åt imperiets förlorade söner och döttrar. Alldeles för soligt och varmt, tyckte väl tristanborna, dessutom bullrigt och smoggigt som det var i 60-talets England. Hål i tänderna fick de också för första gången. Det räckte väl med de åkommor som förfäderna tagit med sig – och som gått i arv i brist på nytt friskt blod. Men lite nya friska vätskor hoppas jag de fick med sig hem.

Foto: wikipedia

Öarna i sydatlanten låg förr strategiskt utmed allfarlederna, men sedan Suez- och Panamakanalerna byggdes hamnade de i ett bortglömt bakvatten. Stiltjen bröts 1982 när den argentinska militärjuntan råkat hitta en karta och upptäckt en utrikisk ögrupp strax utanför den egna kustlinjen. Kanske tog de till och med reda på att ögruppen ägdes av en medelålders dam vid namn Elizabeth och i praktiken styrdes av en annan lady kallad Margaret. Berusade av sin machismo tänkte de väl att det skulle bli en enkel match att snuva dessa kärringar på några vindpinade öar. För sent insåg koryféerna i Buenos Aires att den ena ladyn var smidd av järn och den andra mån om de sista resterna av sitt världsomspännande imperium. Södra Atlanten är brittiskt innanhav! Och skall så förbliva!

Vi vet alla hur det gick. Britterna sänkte Argentinas stolthet kryssaren Belgrano och nedkämpade i närstrid (den sista i historien?) de fattiga och otränade tonårsgrabbarna som juntan skickat iväg – till råga på allt utan mat så att flera faktiskt svalt ihjäl. Den soldat som dristade sig att stjäla en höna från någon övergiven farm straffades av sina egna – inga kommunistfasoner här inte! – genom att naken bindas fast mot den iskalla och blöta marken. Det vittnas till och med om att fåraherdarna på ön stack åt de stackars småpojkarna från fiendeland en och annan fårskank. De överlevande argentinarna paddlade hem med svansen mellan benen och ska man se något positivt med kriget (det ska man förstås inte) är det väl att den del av befolkningen som tyckt att det var lite häftigt med militärdiktatur nu insåg att den inte var mycket att skryta med, ens i militärt hänseende. Ett år senare återinfördes demokratin och pampas folk höll sig i fortsättningen på landbacken.

De 2000 rödbrusiga farmarna i Stanley belönades med visumfrihet för att de valt Union Jack framför en blodig sydamerikansk junta. Tristanborna har ingen visumfrihet, men tydligen flyttar ungdomarna till Falklandsöarna när de vill komma ut i stora världen. Annars lyder Tristan under St Helenas jurisdiktion. Där har gravvaktarnas ättlingar nyligen dragit upp en landningsbana och öppnat flygplats. Vissa öbor verkar dock våndas över att den stilla lunken nu kommer vändas i massturism. Mer flyg åt världen alltså – och smidigare kontakter mellan människor!

Simon från Saint Barthelemy

Min morfars morfars far blev moderlös vid åtta års ålder när mamma dömdes till döden för att ha kvävt ihjäl det barn hos fått med grannbonden. Han placerades hos denne bonde – och fader, men ska ha drivits till hårt slit utan särskilt mycket i magen. Inom ett par år dog även mormor och morfar – av sorg över livets villkor kan man ana. Själv dog han vid 24 års ålder efter en båtolycka (men hade alltså hunnit klämma ur sig en liten avkomma – och för det är jag honom evigt tacksam). Ja, det var hårda korta liv de levde bara för några generationer sedan.

Min anfader bodde på en långsmal liten svensk ö – och när författaren Jon Kahn går tillbaka till sin morfars morfars far hamnar han på en annan liten svensk ö av ungefär samma storlek. Fast i Västindien. Gustav III ville nämligen slå sig in bland de stora kolonialdrakarna. Ja, till och med ärkefienden satt ju på tre öar i Västindien. År 1784 lyckades han få Frankrike att släppa till Saint Barthelemy mot franska privilegier hemma i Sverige.

Detta var början på något stort, tänkte kungen. Men ön visade sig vara liten, karg och utan färskvatten. Det enda som skulle kunna ge några inkomster var slavhandeln – och det höll Sverige på med fram till 1847, långt efter det att England och Frankrike förbjudit slaveriet. Under ett par månader 1814 hade Sverige även Guadeloupe, men mäktigare än så blev inte kolonialmakten Sverige. Det här med att kolonier var ovant och något större engagemang fanns väl heller inte på hemmaplan. Bland vanligt folk var det få som överhuvudtaget kände till ön.

Förutom vita som var fria och svarta som var slavar fanns en kategori ”fria kulörta” som bestod av frigivna slavar och de barn som tillkom genom samexistensen på ön. Svenskarna var kanske inte så många egentligen, men på regelbundna förordnanden utsändes guvernör, präst, notarie och läkare. Dessutom kom folk av lite enklare slag, som sökte lyckan eller bara längtade bort från kölden och fattigdomen därhemma. Årstafrun sörjer till exempel i sina dagböcker en Kinberg som dragit till Saint Barthelemy efter tiden som hennes favoritbetjänt, då han smugglade ut den förbjudna drycken kaffe till frun – och som de inmundigade tillsammans djupt inne i Årstas skogar.

Jon Kahns har skrivit Simons längtan (2017) om Simon som föddes på Saint Barthelemy av en mor från Halland och en far från Norrköping. Familjen hade en liten smedja och en bar dit de svenska ämbetsmännen ofta kom för ett glas rom. Kanske inte guvernören själv, men väl Samuel Fahlberg som skickades ut som läkare, men även drog upp stadsplanen för staden (byn…) Gustavia och i Linnés anda samlade och upptecknade allt liv som kom i hans väg.

Under de oroliga åren kring 1809 tyckte Fahlberg att den avsatte kung Gustav IV Adolf gott kunde få komma till ön och på så vis fortsätta vara lite kunglig på en egen Kurrekurreduttö. Men en sådan fräckhet föll inte de nya härskarna hemma i Sverige i smaken och Fahlberg dömdes fredlös för sitt högförräderi. Han levde 25 år efter det på en holländsk grannö, som då även den fick sina blommor och bin klassificerade. Strax före sin död gavs han amnesti.

Fahlberg lärde även upp prästen Forsström att pressa blommor och nåla fjärilar. Att ordna skapelsen blev viktigare än att orda om den och när Simon var konfirmationsmogen skickades han till metodistpastorn för att läras upp i kristendomens grunder. Långt senare ska Simon söka tröst för sin ångest hos metodisterna i Stockholm. Det var Samuel Owen som inte bara tog verkstadsindustrin till Sverige utan även metodismen. De samlades i en paviljong bakom Jakobs kyrka enligt Jon Kahns efterforskningar.

Simon drömde hela sin ungdom om att lämna den lilla ön och se det hägrande fosterlandet i norr. Kring 1814 äntrar han båten Delphin och kommer efter två månader till Göteborg och sedan Stockholm. Men nu står hans längtan istället till ön där han lämnade alla sina systrar, varav en tvillingsyster med oroligt sinne. Att tolka de enstaka breven som krånglade sig över haven gav väl mer frågor än svar. Och är det saknade barndomslandet en solvarm karibisk ö med klara vatten och lugna människor blir det nog inte lättare. Särskilt stor var kontrasten mot 1820-talets Stockholm präglat av trångboddhet, sjukdomar och träck på gatorna – som fryser och blir blixthalt på vintern.

Simon tar sig ändå fram med hjälp av sina goda kontakter och sin fingerfärdighet i smedjan. Han får sex barn och bygger upp en egen verksamhet bland utskänkningsställena och jungfruburarna i Gamla stan. Det är intressant att tänka hur bakgrunden på ön med dess lilla svenska koloni underlättar kontakterna i olika samhällsklasser. Simon kan ju både engelska och franska, och särskild med franskan går det att komma med på franska klubbar och tala med högreståndspersoner – fast deras franska mest är en fisförnäm fasad, inte det levande språk som Simon talar. Det använder han tillsammans med en svart man som lagman Ollongren – som flera andra gjorde – tagit med sig hem från ön.

Förmodligen var denna barndomskontakt Simons närmaste vän och den som bäst förstod hans längtan till ön och vilsenhet i Stockholm. Alltså den frigivne slaven. Med Ollongren var förhållandet mer komplicerat – ett av bokens mer komplexa porträtt. Han har tjänstgjort på Saint Barthelemy och har ett nära men också olycksaligt band till Simon. Nä, mer än så avslöjar jag inte om handlingen i boken. Det är vad jag förstår en berättelse med fakta i basen och fantasi som pikant krydda, släktforskning när den är som mest lustfylld och som mest angenäm för andra än de närmast sörjande att ta till sig.

Hur gick det då för den tafatta kolonialmakten Sverige?
Efter knappt hundra år genomfördes en folkomröstning på ön och bara en enda röst lades för fortsatt svenskt styre. Frankrike fick tillbaka ön för 300.000 kr och har inte släppt den till denna dag.

Tankar om bortglömda avvikare – denna Pride-dag

Ett kort stopp i Älvdalen. En snabb titt i den fina kyrkan och en i baptistkapellet. Från kyrkan fick jag med mig en broschyr som i vanlig ordning beskriver orgelpipors längd, krucifixens ålder, antependiers kulörer och brudbänkars snillrika snickerier. Kort sagt en redig inventarieförteckning utan särskilt mycket av kött och blod. Den lilla minnesskriften jag fick i baptistkapellet var av annat slag. Då handlar det om människors kamp för att fritt få utöva sin religion.

På 1850-talet var det fortfarande förbjudet att samlas till sång och bön utan prästmans överinseende i Sverige. Församlingsmedlemmar dömdes därför till vatten och bröd på länsfängelset i Falun. Erik Ersson som dömdes i flera omgångar tyckte det var ”bra svalt” i de tunna fångkläderna på vintrarna. Det dagliga brödstycket var inte stort, men vatten fick han så mycket han ville. Värre än finkan var den efterföljande kyrkoplikten då han tvingades stå på knä mitt i kyrkan under hela gudstjänsten och därefter förhöras i den rätta läran.

Andra dömdes till kännbara bötesstraff. Hade man inga riksdaler hemma i chiffonjén utmättes en ko, ett väggur eller några kopparkittlar. I en av de hårresande berättelserna står en mor just och kokar mat till barnen när fjärdingsman störtar in och vänder upp och ner på kitteln för att få med sin bot. Det hände också att barn rycktes ur föräldrarnas armar för att föras till tvångsdop i kyrkan. Jag vet inte om prästerna tyckte att de utförde en Gudi behaglig gärning i att rädda oskyldiga små från helvetets lågor, men säkert ledde detta förfarande till allvarliga trauman hos både vuxna – och barn.

Fast ännu mer illa berörd blir jag av mobbningen som till exempel förekom från lärarna i skolan. Då de odöpta barnen inte ansågs ha några riktiga namn kallade vissa (man hoppas det bara var en) lärare barnen för typ ”Olle Persson jänta nr 3”. Att baptisterna skaffade barn kunde dock ingen hindra, men däremot står det om en präst som ska ha gormat att ”sådana villoandar ska inte få föröka sig” när ett ungt par sökte om lysning. Innan borgerlig vigsel blev möjlig levde därför vissa frikyrkliga som ogifta. Att kärleken kom från Gud tvivlade de nog inte på och för den behövdes inga magiska guldringar eller någon överhets godkännande.

Den allmänna anklagelsen (framfört t ex i en sockennämnd) var att baptisterna ”avviker från den bestående ordningen”. De hotade endräkten – och enfalden vill vi säga idag – i samhället. Alla skulle stöpas i samma form och den som trotsade samhällets enhet stöttes bort. Vi förfasar oss över shejkerna i gulfen och krigsmullorna i Afghanistan, men det är bara drygt hundra år sedan som maktapparaten fungerade på liknande sätt i Sverige – även om ingen dödades för sin tro. Som tur var fanns ett land i väster som tog emot de förföljda flyktingarna och inte trodde samhället skulle kollapsa på grund av en relativt stor invandring.

Jag tänker på detta idag när Pride-tåget går genom stan. Religionsfriheten infördes slutgiltigt i Sverige 1951 och vi tar det som självklart att folk får tro och tänka vad de villl. Homosexualitet var å sin sida brottsligt till 1944 och sedan sjukdomsförklarat till 1979. Visst finns diskriminering och mobbning kvar, men jag tror ändå Pride för många numera uppfattas som ett firande av ett liv i frihet och tolerans. Kanske borde fler grupper uppmärksamma den frihet de vunnit. En Pryd-parad för dem som firar religionsfriheten kanske. Men sedan tycker jag vi slår ihop alla marscher och parader – givetvis med en återuppstånden tillgänglighetsmarsch – till en enda, en Frid-parad i ett – ja, I have a dream – lyckorike där alla får plats, även de som "avviker från den bestående ordningen".

Årstafrun

Årstafrun

Märta Helena Reenstierna von Schnell (1753-1841) växte upp i småländska Tofteryd där hon lärde sig allt om hur en stor gård ska skötas. Hon skickades som 19-åring upp till konungens stad för att lära sig franska och fina manér. Det var samma år som Gustaf III avvecklade demokratin och satte sig själv i dess ställe.

På en fettisdagsbal på Råcksta uppvaktades lilla Märta av den dubbelt så gamle ryttmästaren von Schnell. Han hade stridit för Katarina den stora och doktorerat på ”Guds rätt över människorna”, men just köpt en gård med moderna byggnader på en medeltida grund. Från stranden syntes Söders häjder och en liten skymt av Stockholm.

Snart ståndar bröllop och Märta Helena blir fru på Årsta. Hon föder i rask takt åtta små varav sju dör i späd ålder. Bara Hans Abraham överlever tills han i 30-årsåldern går genom isen strax utanför gården. Tog han i själva verket sitt liv? Hans håg hade stått till musik och träslöjd och inte den militära bana som föräldrarna stakat ut. Fadern dog strax före sonen i svåra plågor. Varken blodiglar eller senapsdegar botade. Enda tröst var på slutet att genom fönstret följa livet i trädgårdens skatbo.

Men under familjens glansdagar firades Märta Helena varje sommar på Helenadagen med en hejdundrande fest. Ja, otaliga kanoner dundrade över Årstaviken (som verkligen var en vik utan kanal till Hammarby sjö) när födelsedagssaluterna avfyrades. Betjänterna (till vardags vanliga drängar) hade ilat runt bland gårdarna i söderort för att bjuda till årets höjdpunkt nere på sjöängen.

Där flödade spriten från det egna bränneriet och när herrskapet dragit sig tillbaka njöt tjänstefolket av de kvarlämnade slattarna tills solen gick upp. Men även under årets gråare dagar verkar det smygas i gårdens skåp och gömslen. Pigan Katarina var årsbarn med frun och hittades bara 50 år gammal försupen och livlös på hönshusgolvet (med reglad dörr).

Det är sådana detaljer som fascinerar med de dagböcker Märta Helena skrev under nästan 50 år. Hon började 1793 när hon anträdde sitt livs resa – den till Uppsala. Hon fyllde 40 och det lutherska enväldet 200. Efter dagar av skumpande på gropiga vägar kunde hon träda in i den mäktiga dômen där kungar och bemärkta låg församlade.

Ja, döden var en del av livet på Årstafruns tid. Med jämna mellanrum beordras de sju barnskeletten fram ur släktkryptan i Brännkyrka. Och otaliga är de gånger kusken nödgas spänna för schäsen för en tur in till stan där något fint folk står lik. Och en så inflytelserik dam som Reenstierna von Schnell krävde inte sällan enskild visning.

Men när det vankades avrättning med stegling i galgen på Skanstull fick hela tjänstestaben fridag för att avnjuta det makabra spektaklet. För trots att Märta Helena älskade att åka till Drottningsholm och sola sig i glansen av samhällets grädda ömmade hon på sitt eget sätt för de sina. Och hon var inte främmande för att själv hugga i tobaks- och kålland. Hon lappade och lagade med sin prilla i munnen,

Tjänstefolket var hennes dagliga förströelse, men också bekymmer. De fattiga barnen i torpet där man inte ens hade råd att föra mors lik till kyrkan. Eller flickan i torpet uppe på bergknallen som dog av ett blixtnedslag. Ingen pardon fanns dock med den fala Johanna, ”svarta fan”, som eggade både make och son – och därför åkte på porten efter avslutat beting.

Det fanns trots allt en tydlig rågång mode lägre stående. Det som ende sonen fick mest stryk för var alltför gemytligt umgänge med tjänstefolket. De fattiga fick förstås sina julkorgar med korvar och ljus, men när kusken störtade in i de inre gemaken var orlovssedeln snabbt framme.

Mamsellerna var däremot sällskapsdamer från finare familj. Efter ett fylleslag på äldre dar hamnade den trofasta mamsell Lovisa bredvid frun i sängen och snarkade så förskräckligt att hon inte fick en blund. Mamsell Lovisa, prästdottern från Sala, som i ungdomen drömde om ett syndigt samboskap med trädgårdsmästaren Grönberg stod möjligen modell för Almqvists Sara Widebäck i Det går an.

En annan mamsell blev blind efter en misslyckad ögonoperation och därför satt på Drottnknghuset. När hon om somrarna fick komma ut för att sprita ärter och till söndagen klämma in sig i den vonschnellska bänken längst fram i Brännkyrka skymtar fruns varma tankar – åtminstone för det egna ståndet.

Märta Helena åkte ofta in till stadens teatrar och Gustaf III:s opera. I sin ungdom umgicks hon med Bellman och skulle hela livet nynna på hans sånger, särskilt de om trösten djupt därnere i buteljen. När han satt inlåst på slottet (för obetalda skulder) under sina sista dagar skickade Årstafrun godsaker och välgångsord.

På ålderns höst trädde en ung gamäng in med sin luta och återupplivade epistlarna från ungdomen. Han fick sig förstås en rejäl hacka i testamentet. Kanske även ungdomenskavaljeren Kinberg som under kaffeförbudets dagar smugglade in den bruna salighetsdrycken till Årsta, men sedan drog till den svenska kolonin Sankt Barthelemy och därifrån sända desperata tiggarbrev.

Men när den förmögna damen försöker sälja resterna av julskinkan fast det gått dynt (mask) i den undrar en nutida betraktare. Men såklart är det svårt att bedöma vad som var normalt för 200 år sedan. Märta Helena levde till exempel omgiven av militärer men förskräcktes när bygdens unga pojkar släpades till fronten och deras föräldrar blev galna av vanmakt och oro.

Hon är framsynt och skriver insändare i 1820-talets tidningar om att kärrorna gott kan åka åt ena hållet på Hornsgatan och åt andra på Brännkyrkagatan, men också om ungmörnss löjliga hattmoden. När hon på gamla dar får rådet att husläkaren att någon gång ta sig ett bad inser hon att det gått många år sen sist och att det faktiskt var riktigt skönt.

Författaren Lars Widding bodde många år i förorten Årsta utan att känna till herrgårdens flitiga dagboksförfattarinna. Vid ett litteraturmöte i Dalarna talade Rune Lindström och de andra dalaförfattarna oupphörligt om Årstafrun. Widding blev med tiden ännu mer förhäxad och läste i dagböckerna varje dag. Delar av dem hade då givits ut i tjocka band efter att ha på 1930-talet ha hittats på en vind.

Tänk vad mycket historienärhet vi gått miste om ifall den som hittade de dammiga luntorna helt sonika hivat dem i soporna… Enligt dagböckerna lät sig Märta Helena flera gånger, men något porträtt hittade aldrig Lars Widding. Nu har det dykt upp ett. Och så här ser den gamla gården ut 2017.

Årsta

Karl Grunewald

Karl Grunewald har lämnat oss, 95 år gammal. En aktningsvärd ålder – ändå känns det sorgligt och märkligt. Han var ju verksam långt upp i åren och bidrog med sin enorma erfarenhet och sin brinnande humanistiska ande.

Jag hade glädjen att umgås med Karl några dagar i Danmark år 2007. Och gissa vem av oss som hade mest energi kvar när konferensdagarna var slut? Minns att han satt och läste om Strindbergs liv när det blev en stund över. Och efter konferensen åkte han direkt till Polen för att medverka i ett annat möte om rättigheter för människor med funktionsnedsättningar.

Jag försökte få till en intervju om hans personliga historia. Vad var det för värderingar han fostrats med och varifrån kom de? Vad drev honom att bryta med tidens anda redan på 1950-talet? Han var ung läkare i en tid när kollegerna sysslade med tvångssterilisering och skickade iväg nyfödda till livslång institutionsvård.

Allt detta måste skurit rejält mot Karls uppfattning om vad som är ett gott och värdigt människoliv. Något måste fått honom att gå mot strömmen, riskera sin ställning och med benhård envishet kämpa för alla människors rätt att vara delaktiga i samhället.

Men han var inte så intresserad av att tala om sig själv. Istället hänvisade han till en kommande bok. Den kom 2009 och heter Från idiot till medborgare. Där finns hela hans livsverk, men inget självförhärligande. Boken är en skildring av det svenska 1900-talets människosyn och att en förändring av den inte kommer utan hårt arbete.

Den sista tiden fick tyvärr Karl se hur hans livsverk ifrågasattes och naggades i kanten. Kraven för att få personlig assistans skärptes och röster höjdes till och med för återgång till institutionsliknande boenden.

Tyvärr är uppmärksamheten nu vid hans bortgång minimal i medierna. För visst är Karl Grunewald värd ett bättre eftermäle. För mig är han en av landets största människorättskämpar. Hans gärning borde lyftas på ett helt annat sätt, för oss själva och för att inspirera andra samhällen, där institutioner och omänsklighet fortfarande råder.