Månadens dikt: Mars 2018

Staden tjuter och mullrar
drar efter andan i den ljumma kvällen

Ambulanserna ilar ut och in från sjukhuset bakom kullen
kaffe i små platsmuggar

Diskoteket börjar dunka nere på 45:e avenyn
skarp rom i höga glas

Bakom det höga järnstaketet har växterna ro att resa sig höga
ljusen får fladdra i frid

Det knastrar från en svartrostig spis i hörnet
stora rotfrukter simmar i den blanka soppan

En volontär placerar varsamt tummade sånghäften på vita platsstolar
sopar iväg en och annan kackerlacka

Det är avgränsat och reglerat
men för den som nyligen sluppit ut från landets hårdaste fängelse en fristad
en mellanstation
en sluss ut mot livet
en sista chans att hugga

En illa tilltygad flock släntrar högtidligt ner från övervåningens sovkojer  
sköra vingar växer ut på grova ryggar

Den väderbitne boskapstjuven som varje natt färdades miltals över llanon
räknenissen som styrde utpressningsindustrin
uroxen som drog de tyngsta jobben
den vige spelevinken som gled över murar och tömde fickorna på den han slog armarna om
motorcykelekvilibristen som fångats av krankmaffian och begått allt vidrigare mord från sin hoj

Nu tysta i väntan
beredda

Uppbrott
det är ikväll
vändningens kan ske

När trafiken mojnat hörs bäcken i ravinen
kvällens första svala bris drar in mellan tegelpelarna
en doft sveper in
tröst—förmaning
hopp—krav

Den förste reser sig
kastar sig ut över bråddjupet

Månadens dikt: Februari 2018

CORTÁZAR

En liten avkrok i gräshavet
en enkel lärarbostad med loppor till sällskap

Stora skräniga klasser ska lära sig samhällets ordning och grund
uthärdligt med några timmar fransk litteratur på ett nybildat universitet

Tills massorna bär fram sin populist mot Casa rosada
en ny samhällets ordning och grund ska läras ut 

Pampas höga gräs skymmer sikten
flykt in i megastadens dimmiga kaféer
flykt ut över haven

Mot världens centrum för den som törstar frihet
där konsten gör vilda språng och halsbrytande litterära experiment tälja fram runt kaféborden
krokiga slängar som blir hängande i taket

Vännerna – de tillfälliga – slår tankens tärning
suspekt vodka och sladdriga pommes frites
i jazzens rytmiska stötar och vågskvalp

Stadens broar och gator blir en del av blodcirkulationen
dess vulkan av associationer och söndersmulade lockrop

Vänder ut och in på minsta tilldragelse
ser det kusliga i vardagens trivialiteter
kan även litteraturen lösas upp i sina beståndsdelar och strös som aska över tiden?

Ständigt nya dragiga kyffen hos vakande tanter
böcker och papper i en koffert med borttappad nyckel
tills exilens klocka slår

Är det religionen som styr människan eller tvärtom?

Tycker det är konstigt att så mycket kring Akilov kretsar kring frågor om hur religiös han var. Det framstår som att religion ensamt kan få människor till vilken galenskap som helst. Kanske var det all asbest han sanerade som steg honom åt huvudet… Nävars, det var förmodligen ett aktivt val han gjorde – att slå in på ondskans väg – med religion som redskap.

För mig har iofs inte mördande och lemlästade av oskyldiga barn något med religion att göra, men ok, det kan kanske finnas sådana uttryck för religion beroende på definition. Och möjligen kan det då falla in under religionen islam att kriga i kalifatets namn. Men denna våldsamma ådra inom islam är iallafall inte den stora mittfåran. Som muslim finns en uppsjö andra, mer människovänliga och livstillvända, traditioner att välja bland.

Därför tycker jag det är fel att tala om ”våldsbejakande” som ett nästan passivt accepterande av ett faktum – bejaka, tack och bock. Snarare handlar terrorism om ett våldsjagande, att på förhand ha bestämt sig för att begå brutala dåd och SEDAN vända och vrida på varje sten – förlåt vers – för att legitimera dessa. Terroristiska jihadister har gett upp sin medmänsklighet och tro på livet, de vill själva dö och i sitt självmord skada så många som möjligt. Är det religion eller inte? Akilov verkar iaf inte särdeles djupsinnig och from. Och om han tror att terrordåd FÖRHINDRAR staters engagemang mot terrorism kan han inte ha så väldigt utvecklat intellekt heller.

Visst kan de flesta dras in i sekter och listiga rekryterare kan använda ett religiöst språkbruk som dyrk för att få människor att offra sitt liv för deras nycker, men min poäng är att religionen inte är någon oemotståndlig aktör utanför människan, ingen ostoppbar kraft som ensam kan få oss att begå bestialiska handlingar mot oskyldiga människor ute på gator och torg.

Det är heller inte så att de gamla texterna besitter någon inneboende hypnotisk kraft att få oss till att göra vad som helst. Någon självskriven tolkning följer inte med nödvändighet ur texterna. De blir levande först när de läses OCH tolkas i ett möte med människors erfarenhet, livssituation och föreställningsvärld. Våra egna ambitioner vägleder omedvetet tolkningen.

Texttolkningen är en förflyttning till referensramar långt från deras ursprung. Bilder och symboler lyfts ur ett sammanhang till ett annat och får ny betydelse när paralleller dras mellan händelser i texten och nutiden. Även den mest benhårda fundamentalist som säger sig läsa rakt upp och ner som det står och slaviskt lyda varje stavelse i texten gör ett urval och sin tolkning. För också den som påstår sig följa ordalydelse till punkt och pricka tar emot texten och budskapet i en viss situation och gör en överföring av betydelser från en annan kultur i en avlägsen forntid till sin egen situation. Och även den bokstavstrogne väljer sina ställen och gör ett urval bland inte sällan motsägelsefulla budskap. Avilov drack alkohol, men vägrade fläsk. Han – precis som alla vi andra – väljer och vrakar i religionens stora fyndlåda.

Men är det inte Muhammeds utfall mot meningsmotståndare och tvivlare som triggar jihadismen? Jo, men tolknkngen är inte självklar. Även den allra klaraste order till mannarna i Medina på 620-talet att meja ner allehanda fiender uttalades i en specifik situation. Att överföra den till 2000-talets Stockholm bygger på en pervers ansträngning att kränga in sin egen våldsdyrkan i religiös dräkt för att motivera redan uttänkta illgärningar. Att omvandla forntidens ord om jihad och svärd till dynamit, drönare eller Spendrupslastbilar är egentligen en ganska skruvad exegetisk krumbukt. För övrigt är väl den vanligaste överföringen av jihad att det ska tolkas som en inre kamp och strävan att bli en bättre människa.

Men jag kan inte islam tillräckligt – även om jag plöjde koranen i min vetgiriga ungdom – så det känns ärligare att exemplifiera texttolkning med kristendomen. För även den som vill begå hemskheter kan hitta ett och annat till och med i det så kärleksstinna Nya testamentet. Himmelriket ska ryckas ner med våld och Jesus kommer minsann inte med fred utan med svärd och splittring mellan familjemedlemmar. Men att Jesus t ex snedtände på ett fikonträd så det vissnade betyder inte att vi ska gå runt och förbanna fikonbuskar. Inte ens den för många kristna tydligaste av alla gudomliga ordrar, missionsbefallningen, har varit entydigt tolkad genom historien. ”Vår egen” Martin Luther menade att den bara gällde där och då och fortsatte lugnt med sin bibelöversättning medan hans katolska kolleger for jorden runt i jakt på ofrälsta själar. Olika tolkningar görs.

Fundamentalisters bekymmer handlar mer om rätt handlingar än själva tron. Mat, kläder och åtbörder spelar större roll än tankegodset. Det betyder att det är ganska enkelt att checka av mot urkunderna. För sällan har de sedvänjor som sägs vara grundade i texterna sitt ursprung där. Det står inget i de hinduiska vedatexterna om änkebränning och inget i Koranen om några huvuddukar eller om att be fem gånger om dagen. Inte heller ges någon uppmaning till kvinnlig – eller ens manlig – omskärelse. Allt är sedvänjor som pressas in i texterna. Däremot skriver Paulus om att kvinnor bör täcka sitt (långa) hår. Fast det rådet till en specifik församling i Korint för 2000 år sedan behöver ju ingen följa idag. Och om vi nu ska kopiera någons beskrivna handlingar kan vi lika gärna följa Paulus själv, som förmodligen helt självsvåldigt bestämde vad han satte på kroppen.
Mänga tror också att religion handlar om att försöka upprepa det som de allra första i den egna religionen gjorde. Tanken finns i kristendomen, men har framför allt dammats av bland de saudiska wahhabiterna som med hjälp av oljepengar (som de fått av resten av världen) nu sprider sina läror om återgång till 600-talets ursprungliga islam. Nu väljs och vrakas ganska rejält för varken gigantiska shoppingcentra eller radarsystem fanns på den tiden. Alltså ett bra exempel på selektiv tolkning.

Men i och för sig är det inte så lätt att veta exakt hur folk levde sina liv på 600-talet. Särskilt som Saudiarabien systematiskt förstört många arkeologiska lämningar framför allt i Mecka. Viss vägledning kan bud och lagar ge. För det som förbjuds är ju ofta det som praktiserades – annars behövs inga förbud. Att Muhammed förbjuder sitt folk att komma druckna till bönen tyder snarare på ett hejdlöst supande än på att absolutismen slagit djupa rötter den ”första tiden”. För övrigt finns väl heller inga korantexter bevarade från 600-talet så att vi kan veta säkert ens vad Muhammed sa. Sedan har jag aldrig förstått varför just nybörjare ska vara förebilder. Snarare byggs väl visdom och erfarenhet på genom generationerna. Förmodligen är de kristna och muslimer som lever idag klokare än de allra första – om de byggt vidare på tidigare generationers lärdom.

Jag tror mycket väl religion – och helt oavsett ”sanningsanspråken” (om han med fikonträdet var en del av eller variant av Gud – eller om denne Gud en bit in på 600-talet tyckte det blev för mycket frihet och kärlek och lade hårdare bandage på sin mänsklighet) – kan ge tröst, sammanhållning och stimulans. Framför allt fyller kyrkor, tempel och moskéer en social funktion. Själv uppskattar jag den mänskliga igenkänning över årtusendena som finns i de gamla myterna och berättelserna. Men något facit över rätt och fel, tillåtet och förbjudet är de inte. De duger inte till att detaljreglera lagar och bestämmelser i dagens samhällen. Det går inte att tillämpa lagar från gamla Judéen, Arabien eller ens ett västgötskt 1200-tal. Rättsväsende och politik får vi tillsammans lösa med demokratiska samtal och sunt förnuft.

Det finns en etisk utveckling hos mänskligheten. Dödsstraff är avskaffat i många länder och vi tänker idag längre än till den egna familjen och klanen. Just på grund av denna evolution kan vi inte ställa samma krav på forna tiders profeter. Att t ex föreslå äktenskap för homosexuella hade varit helt obegripligt på Jesus eller Mohammeds tid. Men att Jesus umgicks med samhällets utstötta (icke-judar, prostituerade, spetälska, skattmasar – ja tänka sig) var omstörtande och satte igång en rörelse där människokärleken är principen. Den kan vägleda oss och även tona ner de mer obskyra textavsnitten i kanon.

Vad är då Koranens övergripande budskap? Vad är tendensen? Kanske ett gott och rättrådigt liv med barmhärtighet för den som gör fel. Muhammed försökte införa ordning och reda i ett klansamhälle där män hade oinskränkt makt. Från att ha fått ha hur många fruar som helst satte han taket till fyra och för första gången fick kvinnor ärva. Visserligen bara hälften, men konsten är att fortsätta på den inslagna linjen och fullfölja de påbörjade processerna. Och inte som Sverige på 1600-talet förvalta den lutherska individ- och jämlikhetsrevolutionen genom att införa en grym strafflagstiftning baserad på Gamla testamentet. Då var det vi som hetsade med heliga krig mot stackars polacker och otrogna tyskar. Det ger hopp om att positionerna inte är för alltid låsta.

Sökandet efter livets mening och grubblande över varats beskaffenhet silas genom människors situation, längtan och kamp i alla möjliga livssituationer. Men en sund och genomtänkt religion krigar inte. Den vill mänskligheten väl, den förenar och delar inte upp i vi och dem. Den lyfter värdefulla principer och sätter oss på spåret. Vi får själva jobba vidare. För det är vi människor som utövar religionen, det är vi som väljer hur vi använder och förstår den – hur vi läser, tolkar och handlar. Alla har ett ansvar att använda sitt förnuft och den Inneboende kompass (man behöver inte heta Kompass i efternamn för att ha en) som pekar ut riktningen.

Bolombolo

I den colombianska avkroken Bolombolo tillbringade den svenskättade poeten León de Greiff några av sina mest produktiva år. När jag visade min tavla ”Bolombolo” på de Greiffs egen festival i Korpilombolo muttrade kännarna om gatlyktors utformning och den absurt öde gatan. Sådär ensam är minsann ingen flicka i Bolombolo!

Men det här är mitt Bolombolo, precis som León de Greiffs Korpilombolo är en produkt av längtan och drömmar.

Mitt Bolombolo ligger mellan gröna kaffeberg i en inskjutande bukt av Caucafloden, inte så smärtsamt pittoreskt som den gamla provinshuvudstaden Santafé de Antioquia en bit nedströms, men med en rejäl bro, en vägkorsning och en lugn böj av floden – att simma i utan att dras med i strömmen mot kajmanernas rike.

Hit begav sig alltså León de Greiff år 1926 efter att ha kastat den strikta bankkostymen och brutit upp från det inrutade tjänstemannalivet uppe i det kylslagna Bogotá. Nu skulle skaldas och levas bohemliv! Bland vanliga människor, riktiga människor – med blod i ådrorna, svett på ryggarna och sälta i mungiporna.

Men den kompakta hettan och den myllrande marknadsgatan ner mot den sandfärgade floden gjorde dagarna till en enda lång väntan på natten – den mjuka omslutande, räddande vännen: Natten. Då lade sig stojet kring fiskbryggorna och de skramlande hästkärrorna låstes in i sina bodar av glesa vidjor.

Då, bland de dova färgerna och klingande ljuden av skrovliga glas i den ruffiga baren, lösgjordes pennan, levde tanken och störtade poesin fram i rytmiska pulser. Mitt i det svarta brann en låga, framträdde färger: gröna, lila, röda…

Var det inte detta som förfäderna omtalat? Hur natthimlen plötsligt sprakade av färg. Den djupa midvinterhimlen med sin spegel av knastrande snö. Och som små flagor i det evigt vita ensliga byar och gårdar, hukande lador och pörten.

En av dessa platser – i eller utanför Lappland, vem visste? – ljöd som det slamrande Bolombolo, fast med korpens ödsliga kraxande istället för guarapodrinkarens sluddrande läte.

León de Greiff föreställde sig Korpilombolo som Bolombolos motpol i allt, inte bara geografiskt och klimatologiskt, utan även mentalt. Det avlägset andra, det bortträngda nordiska arvet, som så vilsamt svalkade sinnet med sitt gnistrande kallbad.

Nätterna i Bolombolo fyllde skrivhäftena, men León återvände till Bogotá för att få umgås med andra poeter och bli en värdig familjefar åt fyra barn.

Sverige fanns där som en hägring, en gammal berättelse om von Greiffar som konspirerat mot kungen, men till slut tröttnat på det alltmer krympande kungariket (till råga på allt utsålt till en ofrälse fransos) och – med en avskedsdikt av självaste Tegnér – intagit en bit av den alldeles nyfödda republiken Colombia, på den tiden två och en halv gånger Sveriges storlek.

Carl Sigismund och hans Lovisa Petronella återvände aldrig till fäderneslandet trots vädjande brev från en åldrande biskop, som bad till alla makter han kände om att en gång i livet få se sina barnbarn.

Sverige förblev en fördold fantasi genom generationerna, lagrad längst ner på själens botten. Tills León de Greiff i 65-årsåldern bosätter sig några år i Stockholm, vankar på dess gator utan att lära sig det klara men ack så tilltrasslade språket.

Om han någonsin kom till sitt Korpilombolo vet jag inte. Det blev kanske aldrig av till slut. För väl i Sverige verkar förtrollningen vara bruten. Som den hägring det var upplöstes fantasin om det mystiska köldriket.

Hade han åkt till Korpilombolo då på 60-talet hade han sett en helt vanlig svensk tätort – med post, bank och polis, med vårdcentral, arbetsförmedling och försäkringskassa. Längs Överkalixvägen simhall, skoaffär och järnhandel – ja allt en människa behöver.

För León de Greiff – som drömde om det ödsliga och tysta – hade 2018 varit att föredra: en avfolkad by med ett par åldrade sparkstötare längs Strandgatan. En enda liten butik där flyktingarna handlar små tilltugg till tröst i ensamhetens långa väntan.

Är det samma tilltugg som Sigismund och Petronella knaprade på under den långa överfarten till den nya världen? Och under ljumma kvällar medan gulddrömmarna förbleknade därborta i provinsen Antioquia? Medan den längtande familjen i norr sjönk ner mot jordens mörka hjärta.

Emil Erdtman januari 2018

Artikel i Sändaren nr 49/2017 Normkritik – en frihet eller en boja?

Vi styrs av oskrivna regler och uppfattningar om vad som är bra och dåligt, fint och fult, rätt och fel. Dessa allmänt accepterade gränser för åsikter, värderingar och beteenden kallas normer, efter latinets ord för vinkelhake.

Att bli medveten om normerna och förhålla sig kritisk till dem borde väl inte vara kontroversiellt? Ändå har den så kallade normkritiken i media framställts som en officiell lära som alla måste följa. Är det ett missförstånd eller finns fog för kritik av normkritiken?

Det var bakgrunden till frukostseminariet Normkritik – frihet eller boja? Som hölls i Andreaskyrkan på Södermalm i Stockholm, i samarbete med Universitetskyrkan Stockholm och studieförbundet Bilda.

Samtalsledaren Göran Gustafsson inledde med en illustration från sina barns förskola där de normkritiska pedagogerna läste sagor om normbrytande familjer, men skruvade på sig när han föreslog ett besök i stadsdelens koptiska kyrka.
—Vi måste jobba även med de normer vi upplever som hotfulla, sa han.

Pedagogerna Lotta Björkman och Elisabet Langmann verkade däremot trivas i 1800-talsfrikyrkan på Södermalm – enligt Göran Gustafsson ett uttryck för sin tids normkritiska rörelse. Lotta Björkman har utbildat i normkritik alltsedan Skolverket i en rapport 2009 rekommenderade det normkritiska perspektivet. I Allmänna råd från 2012 ingick att både personal och elever skulle ”diskutera egna normer och attityder”.

Normkritik verkar vara ett svenskt fenomen, även om inspiration kommer från pedagogen Kevin Kumashiros distinktion mellan att tala om den andre och processen (othering) som skapar och förstärker det som är annorlunda. Framförallt är normkritiken en reaktion mot toleranspedagogiken som utgår från en ”normal” överordnad grupp som tolererar de avvikande utan att nödvändigtvis inkludera dem. Normkritiken undersöker istället orsakerna till varför vissa ses som avvikare och vill sedan förändra dessa maktordningar.

Lotta Björkman betonade att vi behöver normer om allt från barnens turtagning till demokrati och goda relationer. Normkritiken tar däremot sikte på förtryckande normer som begränsar val och livsmöjligheter. De utestängande och diskriminerande normerna fördelar makt och resurser på ett ojämlikt sätt genom att belöna dem som följer normerna och bestraffa dem som bryter. Den som inte passar in osynliggörs och utesluts ur gemenskapen.

Normer är omedvetna för dem som inte avviker och därmed har privilegiet – och makten – att kunna passera obemärkt. De som passar in har svårt att förstå normbrytarna, men det kan också vara plågsamt att tvingas följa normerna. Lotta Björkman tog ett exempel med en vaktmästare på landet som egentligen ville vara musikalartist.

Normkritik ska handla om att stanna upp och titta på sig själv för att bli  medveten om de osynliga normerna och sedan förhålla sig kritisk till hur man påverkas av dem, att med nyfiken blick betrakta det man upptäcker.

Men nu har alltså även normkritiken börjat uppfattas som en pålaga och pekpinne. Göran Gustafsson berättade att han känt sig ängslig inför seminariet och vägde sina ord på guldvåg. Även Lotta Björkman kom efter en tid som utbildare att må allt sämre av de spänningar som uppstod kring normkritiken. En förklaring ser hon i att normkritiken inte stannade vid ett tänkesätt utan förpackats i färdiga metoder. Inte minst skolorna har efterfrågat handfasta metodmaterial, som i värsta fall förstärker föreställningen att det finns ett rätt och fel.

Elisabet Langmann är forskare i pedagogik och har analyserat normkritiken vetenskapligt. Hon anser att det finns djupt rotade normer och traditioner som är värda att bevara, men pekade framförallt på risken att normkritiken stelnar till en ideologi med egna renlärighetskrav och en uppdelning i de som förstår och de andra, de oupplysta. På så vis skapas nya främlingar som normkritiken har svårt att hantera. De som inte hänger med och fattar det här med normer hamnar utanför. En annan fara ligger i att inre eller yttre språkpoliser bevakar hur saker sägs istället för vad som sägs.
—Vi måste få leka med orden, ta risker, ändra oss och provtänka, sa Elisabet Langmann.

De båda pedagogerna var ense om att självreflektion, inte lydnad eller upprepning av vad andra säger, är vägen till verkligt lärande och därmed nya sätt att handla.
–Inte ens dokument om mänskliga rättigheter kan rädda oss om vi inte tänker och vågar göra bedömningar själva, sa Elisabet Langmann.

En sådan mognad ger möjligheten att omformulera och experimentera med normerna – något som av organisationen Settings har kallats normkreativitet.
– Att bli medveten om normerna så att vi kan bryta mot dem för att utveckla våra individuella förmågor och valmöjligheter är en stor befrielse, sa Lotta Björkman.

Demokrati är samhällets ram – vinkelhaken – inom vilken vi är fria att välja olika sätt att leva – vare sig det är som frikyrkomedlem eller transperson, eller båda! Elisabet Langmann talade om vikten av att skapa frirum där normer vidgas istället för att snävas in. Ju fler som ryms desto bättre. Om normkritiken kan föra oss dit är den en möjliggörare.

Korpilombolo