Vem vinner valet i Bolivia /januari 2020

Allmänna val till president och parlament är utlysta till den 3 maj av den alldeles färska valmyndigheten. Innan dess kan förstås mycket hända. Den 22 januari löper den nuvarande mandatperioden ut och det är även helgdag för att fira den konstitution som antogs under Evo Morales styre år 2009 (och den dag han 2002 kastades ut ur kongressen). Vice ordförande för Bolivias kokabönder (ordförande är ju Evo själv) Andrónico Rodriguez uppmanar till omfattande protester mot interimsregeringen denna dag. Denne 29-åring ses av många som Evos efterträdare. Han kommer från kokadistriktet Chapare där Evo har sin maktbas och är son till en ledare inom den rörelsen, men har pluggat statsvetenskap och uttrycker sig vältaligt, kryddat med slagord som att ”vi är alla Evo”.

Den 19 januari ska kandidaterna för det förra regeringspartiet MAS utses från exilen i Argentina, men partiet är splittrat och vissa ser hellre att gräsrötterna som är kvar i Bolivia utser dem. Alla presidentkandidater som nämns är män. Av dem är den jag själv skulle föredra (om jag fick) David Choquehuanca, tidigare utrikesminister och en av få som uttryckt självkritik inför de misslyckanden MAS gjort under sitt maktinnehav – som att inte ha fått bukt med den betungande och förödande byråkratin (med olika papper hit och dyra stämplar dit) med tillhörande korruption. Dessutom är Choquehuanca mer förankrad i urfolksfrågorna än vad Morales nånsin varit. Den mest svidande kritiken mot Evo kom ju från urfolkshåll, som jag skrivit om i tidigare inlägg.

Men om jag ska gissa på någon som Bolivias nästa president blir det Luis Arce Catacora. Han bidar nu sin tid i Mexiko men var Evos hyllade och lågmälde finansminister under alla år.

Men vadå? Kommer MAS vinna igen? Partiet har såklart fått sig en rejäl törn av presidentens vilja att överträda konstitutionens två femårsperioder, men är trots allt det parti som har störst stöd – och den mest genomarbetade politiska agendan. Jag skulle gissa att MAS får kring 30 procent. Det är inte egen majoritet som man haft i 14 år, utan det blir till samarbeta med andra. Men vilka då?

Evo Morales rival från det underkända valet 20 oktober Carlos Mesa är historiker och satt kanske på pojkrummet och drömde om att en gång själv få hänga som oljemålning i presidentpalatset. Men nu gör han redan det och därför tror jag inte han är så het. Han var interimspresident 2003-2005 efter att president Sánchez de Lozada jagats ut ur landet (ungefär som Evo men då kallades det inte statskupp utan revolution) och förlorade sedan makten till just Evo Morales.

Mesa pekas ut som en av ”kuppmakarna” men snarare verkade han förvirrad dagarna kring Evos (och märkligt nog hela regeringens) flykt den 10 november med lite olika krav och önskemål hit och dit. Inför den nuvarande interimsregeringen har han slugt nog hållit en låg profil.

Revolution vill förresten alla göra om man ser till partinamnen. Mesas parti heter Revolutionära vänsterfronten och hans tidigare Revolutionära nationella rörelsen, vilket i och för stämde på 1940-talet. Själv skulle jag placera honom ungefär som svensk socialdemokrati. För det är inte som vissa säger att hela oppositionen (mot MAS alltså) står för en sak, utan snarare finns tre huvudfåror i boliviansk politik: vänster (Evo), mitten (Mesa) och höger…?

Ja, den som symboliserar högern har blivit Luis Fernando Camacho även om han inte är politiker i egentlig mening utan ledare för en medborgarrörelsele i landets största stad och ekonomiska centrum Santa Cruz. Som drivande bakom protesterna mot Evo Morales före och efter valet i oktober har han utmålats som en skräckfigur och inte bara höger utan även fascist osv, men mer jordnära fakta är att han är universitetslärare i juridik från en familj med intressen i gasbranschen och därmed med ett horn i sidan till den socialistregering som nationaliserade naturgasutvinningen.
Camacho fick faktiskt bara knappt 7 procent i den senaste opinionsmätningen jag såg, men visst har han makt. Hans far lär ha påverkat överbefälhavaren att föreslå presidentens avgång. Han figurerar också i Panama papers som hjälpreda åt skattefifflare.

En viktig aspekt för att förstå Bolivia är de enorma kulturskillnaderna mellan Santa Cruz och La Paz. Camacho medgav till exempel att han inte visste vad den andinska mångfärgade flaggan wiphala står för och att den är jämställd med den röd-gul-gröna enligt författningen. En annan aspekt som är framträdande är den religiösa retoriken. Camacho är vän med interimspresident Añez, som till skillnad från honom varit senator ett tiotal åt, men de förenas både av ett uttalat kristet språkbruk. Själv tycker jag det finns värre saker än böner och bibelord, och respekterar Añez vad det verkar personliga tro, men tycker hon gick för långt när hon släpade med regeringen på bönemöte och då inte respekterade kyrka-stat separationen (som infördes i Latinamerika långt före Sverige gjorde det år 2000).

Men man kan också – med hänvisning till det jag sagt om de inhemska kulturskillnaderna – inse att Moralesregimens ”statsreligion” med religiösa symboler och ritualer med inspiration från den andinska kulturen av många bolivianer i östra delen av landet upplevdes som märkliga (och inte heller enade landet). Camacho uttrycker öppet ett sådant avståndstagande. En religionssociolog har även sett ett rasistiskt motiv i Añez och Camachos ”viftande” med Bibeln, med argumentet att den inte är så vanlig bland urfolken, men jag har i och för sig sett den användes till och med som beskyddande fetisch bland urbefolkningsgrupper.

Camacho har kallats Bolivias Bolsonaro men det har även den koreanske läkaren och pastorn Chi Hyung Chung, som faktiskt fick 9 procent i det underkända valet i höstas. Hans hemsnickrade ekonomiska idéer och värdekonservativa syn på bl a homosexualitet (kan botas – men inte på hans klinik vad jag vet) lockar tydligen, men har också väckt motstånd.

En kanske viktigare spelare är den unge Marco Pumari från den gamla gruvstaden Potosí – en gång världens rikaste stad. Han står för en mer nationalistisk linje och har kritiserat Evo Morales för att sälja ut landets resurser – inte till USA denna gång utan till Kina och Ryssland. Denna rörelse fick Evo att den 3 november bryta ett avtal om llitiumutvinning med ett tyskt företag. Vissa konspirationsteoretiker tror att hela tumultet i Bolivia handlar om detta litium – att Trump vill åt denna världens största fyndighet av metallen som ingår i framtidens batterier osv osv i den där trallen.

Inför valrörelsen försökte Pumari först liera sig med Mesa och bad sedan enligt en läckt inspelning om 250.000 dollar och kontroll över två gränsstationer (!) av Camacho mot samarbete. Han förlorade i förtroende på det, men det är inte alltid samma saker som stjälper förtroendet som här. Felix Patzi har t ex tagits rattfull flera gånger men kandiderade i höstens val. Egentligen vill jag nämna honom för att man inte ska tro att urfolksrörelsen bara har ett namn (Evo). Patzi är känd aymara-aktivist och även guvernör över La Paz-regionen.

Men har jag nu nämnt litium, gas och gruvor så måste även elefanten i rummet tas upp – kokain. Bolivia har i världen varit ett inspirerande exempel med ett identitetslyft för urbefolkningen, ekonomisk tillväxt åtminstone fram till 2013 och en märkbar minskning av fattigdomen. Samtidigt har odlingen av kokablad tiodubblats under Evo Morales regeringstid. Att kokabönderna inte längre jagades av USA:s antidrogpolis (det som han själv utsattes för under hela sin ungdom – och som formade hans hat mot USA) har givit konkurrensfördelar bl a pga att tungt beväpnad paramilitär inte längre krävs (som i grannländerna). Kokablad tuggas traditionellt i Bolivia eller dricks i te. Att utvinna kokain ur dessa rätt oskyldiga blad (klenare än kaffe ju) kräver enorma mängder blad plus en komplicerad process med bensin och fotogen och allt vad det är. Det fixar inte vem som helst, men det är heller inte så att alla kokablad stannar i Bolivia. Då kanske det inte hade byggts en ny internationell flygplats mitt i kokadistriktet för 40 miljoner dollar… Hur djupt kokainindustrin påverkat Bolivia kan exemplifieras med ett gripande förra året av två unga kurirer i Brasilien. Den ene var nära släkt med interimspresidenten Añez och den andre med en politiker från MAS.

Allt hänger samman. Det gängvåld som grasserar på svenska gator beror på droghandeln och kokainet finns enligt Sveriges radio nu i hålor som Vetlanda och Ljusdal. Priset har sjunkit så att även vanligt folk har råd med en lina. Och finns en efterfrågan måste någon leverera… Jag säger inte att just de svenska drogerna kommer från Bolivia, för sånt har jag ingen koll på, bara att hela världen hänger samman – även med ett avlägset litet land högt upp i Anderna (och jag vet att Anderna bara är en liten del).

Utvecklingen i Bolivia /december 2019

Nu undrar ni förstås vad som hänt i Bolivia sedan jag skrev senast, strax efter att Evo Morales den 10 november avgick med ministrar, talman och allt och lämnade landet i ett mexikanskt plan i sitt (ärliga) försök att skapa lugn i landet. Men istället bröt helvetet löst, men faktiskt bara några dagar.

I Mexiko togs Evo emot med öppna armar och en faderlig klapp på kinden av ”storebror” López Obrador, men gjorde sig snart omöjlig genom att från exilen uppmana till kamp mot interimsregeringen hemma i Bolivia. Men troligen var planen redan från början att ta sig tillbaka till Bolivia via Argentina, men så länge högerns Macri var president där gick det inte. Däremot åkte han så fort den nye peronistiske och mer vänligt sinnade Fernández tillträtt. På några timmar fick han, vicepresidenten och tre höga politiker flyktingstatus – alltså inte politisk asyl denna gång, vilket tydligen innebär att han kan verka politiskt från Argentina.

Därifrån utför han nu allehanda invigningar i egenskap av president via telefon och samlade i helgen partivänner för att ge instruktioner inför den kommande valkampanjen våren, förlåt hösten, 2020 (södra halvklotet). Men det intressanta är att det inte kom så många. Många av MAS politiker har nämligen fullt upp med politiken där hemma – utan Evo Morales. Med majoritet i både senat och kongress tar dessa MAS-politiker sitt ansvar mandatperioden ut (till 22 januari) för att stabilisera landet och hitta demokratiska vägar framåt. Kongressens ordförande Eva Copa säger att de som är i Argentina har förstört för partiet och dess politik. Hon hänvisar också med stolthet till att vara kvinna och antyder att hon som engagerad politiker och mamma inte kan flänga runt kontinenten på allehanda politiska möten.

Den internationella mediebevakningen missar lätt denna spricka och att många MAS-politiker samarbetar med interimsregeringen för lugn i landet, något som också uppnåtts relativt sett. Samarbetet har även handlat om en ny vallag och tillsättande av den nya valmyndigheten – och även en ny MR-ombudsman. Den 2 januari ska beslut fattas om valet som sedan måste ske inom 120 dagar, alltså någon gång fram till maj.

Det är olyckligt att interimsregeringen kommer sitta in på den nya mandatperioden. Den sa sig först bara vilja organisera valet, men vill uppenbarligen även sätta politiska avtryck. De internationella relationerna har förändrats totalt genom att de tidigare allierade Kuba och Venezuela nu är ute i kylan och Israel och USA insläppta. Med Mexiko har det också blivit en rejäl fnurra sedan ambassadören i Bolivia klagat på alla bolivianska poliser runt ambassadbyggnaden. Interimsregeringen menar att ambassadören ansökt om polisskydd på grund av de bolivianska politiker som sökt asyl inne på ambassaden och som känt sig hotade av inhemska milisgrupper, som vill hämnas att MAS förlorat makten. Även spanska diplomater ska ha försökt ta sig in på ambassaden, kanske för att ta med sig politikerna, som interimsregeringen vill ställa inför rätta för korruption.

Den ser också gärna Evo Morales bakom lås och bom, men det är en åklagade tillsatt under Evo Morales regim som utfärdat denna arresteringsorder för uppvigling och terrorism, efter uppmaningarna från Mexiko att belägra städerna och stoppa införsel av mat, bensin osv. Jag tycker det är väl illvilligt. De flesta i Bolivia vet att denna retorik anspelar på den urberättelse som MAS bygger hela sin politik på, nämligen Tupac Kataris belägring av La Paz år 1781. Det är dennes ord om att ”vi återvänder i miljoner” som ständigt upprepas på sociala medier av Evo Morales beundrare.

Men åklagaren menar att telefonsamtal hem till Bolivia bidrog till att beväpnade demonstranter var nära att spränga en oljedepå utanför La Paz och spärrade en bro på huvudvägen utanför Cochabamba. Militär och polis sändes då dit med interimsregeringens dekret om immunitet vid nödvärn. Åtta demonstranter (eller andra) dödades vid oljedepån och nio vid bron, något som på internet nu kallas rasistiskt folkmord.

Ja, det finns djupt rotad rasism i Bolivia och detta är fruktansvärt tragiskt men måste först utredas innan vi vet sanningen. Stater har våldsmonopol, något som även Morales-regimen använde sig av eller missbrukade beroende på perspektiv, t ex i Chaparina 2011 då en urfolksdemonstration mot en motorväg möttes med våld (som vad jag vet aldrig utretts). Det är sjukt att jämföra dödstal när familjer förlorat nära och kära, men boliviansk ordningsmakt är nog inte värre än t ex Chile där ungefär lika många dog under samma tid, men vad det verkar utstuderad grymhet. Eller Brasilien där polisen dagligen skjuter ihjäl en handfull människor – eller Iran, som Evo Morales hade så nära band till, med över tusen demonstranter dödade just dessa dagar i november.

Men vad som också är viktigt att påpeka är att när medier talar om ”Evo Morales anhängare” är inte alla det av fri vilja. Jag vet de som upplevt sig tvingade ut på gatorna genom den kontrollapparat som finns kopplad till MAS. De ser sig tragiskt nog som kanonmat medan ledarna sitter i säkerhet. Dessutom finns medlemmar från MAS som menar att de våldsamma aktionerna i november inte stämmer med partiets metoder utan orkestrerats av utifrån kommande vandaler. Ja, det kan ni fundera på. Men i nästa inlägg tänkte jag ta upp hur det kommer gå i valet 2020.

Om krisen i Bolivia /november 2019

Det har varit turbulenta dagar. Vänner och ”familj” har fått hus nedbrända och jagats på flykten. Åldringar låser in sig med gråtande barn medan plundrare drar från hus till hus. Grannarna går samman och bygger barrikader av grus och ståltråd. Alla utomstående möts med misstänksamhet. En av dem som fått sitt hem nedbränt är dåvarande ordföranden i människorättsorganisationen där jag jobbade för nästan 20 år sedan. Därefter var han under många år landets Diskrimineringsombudsman (Defensor del pueblo – Folkets försvarare – ok, orättvis jämförelse med vår försiktiga svenska DO). Många sådana jurister – även de som står till vänster politiskt – har kritiserat president Evo Morales för att bryta mot sin egen konstitution från 2009 genom att sitta kvar efter två grundlagsstadgade mandatperioder. Missnöjet började jäsa när Evo var inne på sin tredje (!) period och sa sig vilja sitta en fjärde. En folkomröstning utlystes om att ta ställning till en sådan ändring av konstitutionen, något folket tackade nej till, visserligen med liten marginal, men trots en massiv ja-kampanj (jag var där).

Evo Morales har absolut banat väg för sociala reformer och har som förebild öppnat nya horisonter för urfolksfrågor i världen, men hans egen maktapparat har med åren vid makten blivit alltmer auktoritär. Tyvärr får man säga, men det är ju inte så konstigt. Vi vet – efter några årtusendens ackumulerad erfarenhet – att det är så makt och människor fungerar ihop. Så skulle vi kanske alla bli efter ett par år vid ”köttgrytorna”. Det är just därför spärrar införs mot att en och samma person ska sitta för länge. Att låta makten och uppdragen rotera är faktiskt också en av de fina traditionerna från det aymarasamhälle Evo Morales säger sig stå upp för.

Kanske är det så att man retar sig extra mycket på den internationella medierapporteringen när man känner till ett land. Som alltid visas de våldsamma inslagen på tv, utan att riktigt förmedla den frustration dessa ungdomar känner – de som aldrig sett någon annan president än Evo Morales. Istället beskrivs han som det enda giltiga alternativet, fast det finns andra vänsterkandidater – och faktiskt även andra kandidater från urfolken att rösta på. Men Evo Morales har blivit en symbol för något han själv inte (längre) är. Maktmissbruk, lagöverträdelser och nu även valfusk glöms bort när världen behöva en symbol – det enkla barfotabarnet, småbonden som reste sig och tog sig ända vägen till presidentpalatset, en garant mot rasdiskriminering och utsugning av de fattiga. Mexiko tar emot honom som flykting, medan det enda han pratar om när han landat är att hans eget liv nu räddats. Corbyn och andra vänsterledare går på talet om statskupp, medan Bolsonaro och Trump jublar över att folk demonstrerar mot en vänsterledare.

Varför ser alla bara världen i vänster och höger, likt gammal kallakrigslogik? Är inte det avgörande i detta (och många andra) fall bevarandet av rättsstatens principer och demokratins spelregler? Är dessa underordnade de politiska ideologierna så att det inte spelar någon roll om val riggas och konstitutioner ignoreras? Varför stöder inte de som hyllar Hongkongs demonstrationer för yttrandefrihet, Iraks mot korruption och Libanons mot etniskt uppdelad politik även Bolivias? Alla dessa komponenter finns även där.

Jag har själv träffat och pratat med Evo Morales. Det var 2001 innan han blev president. Han berättade att han hade många vänner i Sverige. Och kanske finns de som inte ser att han – liksom vi alla – förändras med åren. Det gäller även väljare. De som stödde Evo Morales samhällsomvandling 2005 är inte samma personer och grupper som stödet hans maktapparat idag.

Mycket har förändrats sedan jag jobbade med mänskliga rättigheter i Bolivia. Då var en gammal militärdiktator president. Att motparten för de folkrörelser där jag arbetare var staten var självklart. När jag berättade att svenska organisationer tar emot pengar av staten för att bedriva sin verksamhet trodde de mig knappt. Därför gladdes jag som så många andra när Eva Morales valdes till president. Vilken omvälvning och vilket avgörande steg framåt för demokratin!

Det blev inte som någon skrev i en ”tråd” om Bolivia att ”han kört landet i botten” – ekonomiskt. Vänskapen med Venezuela består av broderliga tillrop på Twitter men förenklat sett har Bolivia höjt företagsskatterna medan Venezuela exproprierat och förstatligat hela näringslivet – med svält och fattigdom som följd. Ekonomin har under Evo Morales tid blomstrat med bolivianska mått mätt. Det är inte där konfliktlinjen ligger.

Inte heller är det så enkelt att allt handlar om rasism. När jag läste quechua (landets andra språk) och urfolksfrågor i Bolivia på 90-talet kom aldrig Eva Morales namn upp. Han var kokaodlare och bondeledare. Revolutionen 1952 gick nämligen för den andinska höglandsbefolkningen ut på att inte längre ses som urfolk utan som bönder. Urfolk var de folkspillror som kämpade för sin överlevnad i ett alltmer krympande regnskogsområde i Amazonas. Att kalla sig urfolkspresident är gångbart internationellt men hemma har det handlat om att bli ”mainstream”. När Eva Morales som president ville dra en motorväg genom en känslig nationalpark i Amazonas kom motståndet just från urfolken.

Ja, infrastruktur, idrottsanläggningar och andra byggnationer har varit signum för Morales ”socialism”. Medan barna- och även äldredödlighet fortfarande är hög. Vården liksom rättsväsendet är alltjämnt korrupt. Analfabetsmen har minskat men andra livskvalitetfrågor släpar efter för att inte tala om ekologiskt jordbruk, sophantering och miljöförstöring. Bränderna i Amazonas är ett bra exempel där regimen inte ville eller vågade gå emot svedjeböndernas intressen. En genderanalys borde göras av den politik som förts under dessa 14 år.

Men det allvarligaste är alltså det demokrariska kapital som regimen undergrävt. Makten har med åren blivit alltmer auktoritär och spridit sina tentakler allt djupare in i människors liv. Det är svårt att få ett statligt jobb – som t ex vanlig lärare – utan att visa öppen sympati för regimen. Jag känner lärare som knyter näven i fickan, medan de knattrar på sin tjänstedator – med Evos inpräglade porträtt. En regiontjänstemann i funktionshindersfrågor måste på tjänstetid driva valkampanj för ett parti hen inte tror på. För att inte tala om de svårigheter kritiska journalister mött under de här åren – och denna dag möter på gator och torg.

Yttrandefrihet gäller även vanliga människor som bara vill leva sina liv utan att dras in i politiken. För någon dag sedan läste jag ett nödrop från kokadistrikten (Chapare) där de som nu inte försvarar den landsflyktige presidenten mobbas och till och med drivs bort från sina jordplättar. I de bondesammanslutningar (sindicatos) som dirigeras genom regeringspartiet har småpåvar drivit in allehanda avgifter och taxor utan pardon av ensamstående mödrar och utfattiga gamlingar.

Att det blir såhär är inte ovanligt efter ett långt maktinnehav. Vi hade själva en gång ett parti som satt så länge vid makten att delar av samhället genomsyrades av dess nät. Det blev i vissa sektorer en fördel att ha partibok eller uttrycka medhåll. Och även om vi i vanliga fall inte ser det finns politiska partier fortfarande insnärjda i delar av det svenska samhället, som i vårt största religiösa samfund och i domstolarna. Det är först när det dyker upp ett parti med obskyra idéer som vi får syn på hur knäppt det är med politiskt utsedda nämndemän eller politiska partier i Svenska kyrkan.

Social kontroll att tvingas rösta på ett visst parti finns mer eller mindre överallt. Utan sådant tryck följer politiska åsikter sällan etniska eller klassmässiga linjer. Ja, medlemmar i samma familj – två makar, två syskon osv – kan ha olika politiska åsikter – självklart även i Bolivia. Det går inte att tala om arbetare, bönder eller urfolk (eller ”de ödmjuka” – som Evo Morales säger) som politiska enheter. Tvärtemot vad många kanske tror är politisk kunskap och medvetenhet om demokrati utbredd i Bolivia. Hur många av oss går ständigt runt med konstitutionen i fickan? Bolivia har starka folkrörelser och organisationer med stark vilja att inte låta sig köras över av t ex valfusk.

Efter två mandatperioder hade regeringspartiet därför kunnat välja någon yngre fräschare presidentkandidat, varför inte en kvinna och varför inte en annan urfolksrepresentant – gärna från något av de andra 35 etniska grupperna i landet. ”Den mångkulturella staten” består ju av 36 nationer. Men istället för att försöka vinna folks förtroende för att kunna fortsätta sina politiska reformer bygger partiet upp en personkult kring Evo, utnämner honom till ”comandante” som vore det en gerillarörelse och inget demokratiskt parti – och lanserar honom en fjärde gång. Rättsväsendet ger honom också rätt till detta, med argumentet att alla människor har rätt att kandidera.

Men som ni märker vill jag inte göra det till en fråga om en enda persons viljekraft. Där bakom finns en maktapparat som driver detta. När vi säger att ”makt korrumperar” handlar det inte bara om sedelbuntar under bordet eller om att en person berusas av makthunger. Det är en stegvis utveckling mot att glömma vilka man arbetar för och tjänar, för att mer och mer värna den egna ställningen – och till slut inte se vilket hån av de egna medborgarna det innebär att manipulera ett val.

Efter första valomgången 20 oktober 2019 utropar sig Evo Morales till segrare utan behov av en andra omgång. Ifrågasättande av valresultatet benämner han från dag ett som ”statskupp”. Demonstrationer kräver då ”respekt för varje röst” och regimen släpper in 92 valexperter från OAS att granska valet. Den 10 november kommer rapporten som konstaterar grava manipulationer, något jag i denna text utgår från stämmer. Valmyndigheten avgår och Evo Morales utlyser nyval och avgår senare samma dag, trots att mandatperioden löper fram till januari.

Avgången sker enligt egen utsago för att rädda landet från en stegrande våldsspiral men också pådrivet av att militärmakten uttalar sitt misstroende. Detta agerande var taktlöst med tanke på landets långa historia av militär inblandning i makten, men det är inte så att militären tvingar bort honom eller att den militärmakt som faktiskt tjänat honom i 14 år sedan marscherar in i det tomma presidentpalatset (det gör en annan figur – eller möjligen filur – som jag inte går in på här).

Det var bara presidentens avgång som krävdes – det var han som förlorat sitt demokratisks förtroende, och någon borde dessutom ta ansvar för valfusket. Vicepresidenten ska träda in i sådana lägen men han verkar ha missförstått sitt uppdrag och avgår även han. Sedan lämnar även talmannen som är tredje i successionsordningen och snart i princip hela regeringen, som om Evo var nåt slags gängledare man måste följa i vått och torrt.

Återstod för parlamentet att utse en interimsregering för att organisera nyval. Kongressledamöterna kan ju inte avgå på samma sätt som en regering och har även ett ansvar att nu ”rädda” situationen, som dag för dag (och natt för natt) plågades allt hårdare av kravaller, bränder och plundring. Men regeringspartiets ledamöter dök inte upp. Vice talman Jeanine Añez meddelar att hon vill göra sin plikt som politiker och leda landet fram till nyval. Det är den demokratiska ordningen hon värnar medan debatten kom att handla om hennes eventuella rasism. Återigen väger ideologi tyngre än demokratins funktionssätt.

Politikers roll är att skapa ramar och förutsättningar för människor att leva i frihet och självständighet. Detta står inte och faller med en enda person. Om MAS hade varit ett vanligt parti hade de utsett en ny presidentkandidat och påbörjat valrörelsen, men istället har partiledningen orkestrerat en ”kupp” och försatt sig själva i exil för att vinna sympati internationellt och enligt sin egen dramaturgi kunna återvända som ”befriare”. Vad det bolivianska folket behöver är inte politiker som överger dem utan rena och hederliga val med partier som på sina OLIKA sätt vill landets bästa.

Peter den store – eller hur rysskräcken kom till Sverige

Det talas mycket om rysshärjningar i år. Stolta uppvisningar har skett av hur ryssen motades i sund vid Stäket och när jag var i Nyköping läste jag på informationsskyltarna om hur staden brändes under den ryska offensiven mot svenska kusten år 1719. Särskilt starkt är minnet av rysshärjningarna i Stockholms skärgård där tusentals blev hemlösa när deras gårdar brändes ner.

Men ville verkligen Ryssland inta Stockholm och lägga under sig Sverige – ett totalt utfattigt land där de som överlevt pesten några år tidigare nu satt apatiska av svält och där den manliga befolkningen förts bort av en osnuten knäppgök till kung att slaktas på Ukrainas stäpper? Nä, anledningen till rysshärjningarna var att Sverige hårdnackat vägrade ge upp efter 20 år av förödande krig.

Karl XII (som väl Jimmie Åkesson och hans kumpaner hyllar? – det säger en del om bildningsnivån i det lägret – för är det någon som ska hyllas är det väl lillsyrran Ulrika Eleonora som verkade för fred och riksdagens återöppnande) hade trots vädjanden från både pappas och farmors dödsbäddar med liv och lust kastat sig ut i kriget. Men det var faktiskt inte han som började, utan (bl a) den svenske undersåten Patkul som var sur över att inte ha fria händer i sitt lilla grevskap Livland (när svenskarna senare fick vantarna på greven utsattes denne ”svikare” för den mest utstuderade tortyr).

Danmark och Polen ställde gladeligen upp mot den gamle ärkefienden i norr, men Ryssland var mer motvilligt. Unge tsar Peter (1672-1725) såg upp till Sverige och skulle 1716 försöka kopiera den svenska statsadministrationen med kollegier och folkbokföring till ryska. Han hade nog istället föredragit stöd mot ärkefienden Osmanska riket, men för det fick han väl först ställa upp på krig mot Sverige, kanske han tänkte. Han hade ju trots allt vid ett besök i Riga 1697 blivit snorkigt behandlad av de okultiverade svenskarna, inte alls fått det mottagande som anstod en kejsare.

Men snart skulle han ångra vad han gått med på. Karl XII sopade först undan danskarna och sen sin kusin August från den polska tronen där han placerade en marionett. Kvar stod Rysslands armé, ett sorgligt gäng snabbt ihopfösta skogslufsar. De flydde hals över huvud när den fruktade blågula fanan syntes i fjärran (Narva osv). Svenskarna ansågs nämligen alltsedan trettioåriga kriget som de mest barbariska. Ni som läst Peter Englunds Poltava minns hur våra svenska förfäder slet spädbarnen itu om inte deras mödrar öppnade matförråden. Det var en grymhet som inte stod dagens jihadister efter. Allt är kanske bara en fråga om fostran och träning…

Historikerna lär tvista om det är strukturer eller personligheter som styr, men åtminstone Peter den stores personlighet får nog sägas ha betytt en hel del (liksom även Karl XII:s). Två drag tänker jag på: hans förkärlek för Europa och hans fixering vid hav och båtar.
Två meter lång var han som gjord till tsar, men faktum är att han kom på typ fjärde plats i successionsordningen. Som minsting i andra giftet var han aldrig tänkt för tsarkronan och fick inte samma fina utbildning som sin äldre halvbror och även syster Sofia, som styrde Ryssland under sju år – innan Peter fick henne i kloster. Peter fick som barn hållas ute på lantstället med sina leksaksarméer (självklart bestående av levande barn). En gång när han var inne i Kremlborgen såg han sina familjemedlemmar slaktas i de blodiga maktkamper som slutligen ledde fram till att han själv vid 24 års ålder satt med hela makten.

Ryssland hade i hundratals år varit ett slutet och isolerat land, starkt präglat av den ortodoxa kyrkan. Äktenskap med utlänningar var i princip otänkbart, men hans mamma hade faktiskt något så ovanlig som en fostermor från England, och där kom ett minimalt västligt inflytande in i den annars ärkekonservativa tsarfamiljen. I Moskva fanns också en liten enklav med utländska diplomater som fick hållas avskilda och skyddade för främlingsfientliga attacker. De flesta ryssar ville inte ha med utlänningar att göra, och vägrade ofta som t ex soldater att lyda utländska befäl. Men bland Peters polare fanns både schweizare och holländare. Han lär hjälpligt ha talat nederländska.

En gång på sina strövtåg fick han syn på några gamla krökta brädor nere vid en flodstrand och undrade nyfiken som han alltid var vad det var. En gammal ”båt” förklarade kompisarna, som ju kom från en av dåtidens största båtbyggarnationer. Peter blev från den dagen som besatt och började först bygga båtar nere vid floden, avancerade sen till en sjö, där hans mor dog i sviterna av att genomlida sonens uppvisningar på böljorna. Hon hade strängeligen förbjudit honom att ge sig ut på det fruktansvärda som beresta människor kallade hav.

Någon flotta hade inte detta folk av notoriska landkrabbor med endemisk vattuskräck. Enda hamnen låg hundratals mil norrut vid Vita havet. Men när Peter kom till Holland och såg de många skeppsvarven rusade han ner i dockorna för att lära sig allt om skeppsbygge. I månader stod han där i arbetskläder och snålblåst, säkert med drömmen om en rysk flotta i sikte. Och då självklart i Svarta havet, helt omslutet av Osmanska riket. För dit hade ryssarna precis nått fram och även lyckats sända en fredsmäklare till Konstantinopel i en av de första ryskbyggda båtarna.

Men när nu den svenske kungen med sina tvångsrekryterade (bl a slets de ur kyrkbänkarna av kungens hejdukar) småkillar kämpade sig igenom Ukrainas bitande vintrar och nedbrända stäpper för att inta Moskva lämnades Östersjön utan skydd. Då kunde inte Peter låta bli att först ta Nöteborg (en borg rund som en nöt) vid Ladoga och sedan den svenska staden Nyen (en ljuskrona därifrån lär nu hänga i Finska kyrkan). En kil hade skjutits in i det svenska östersjöväldet och för att säkra erövringen beslöt Peter att bygga en stad vid floden Nevas dimmiga och sumpiga delta. Trött på det konservativa Moskva bestämde han sig även för att göra staden till Rysslands nya huvudstad (ödmjukt kallad Petersburg) – nära hans älskade Europa – och framför allt havet.

Ingen vet hur många tvångskommenderade arbetare som gick under vid bygget av St Petersburg. Även adelsfamiljerna fick mutas rejält för att överge det vackra Moskva för en träskmark full med malariamygg, kringstrykande vargar och värst av allt: en massa vatten. Och för att undersåtarna verkligen skulle vänja sig fick inga broar byggas i början. Peter var ju (precis som Karl XII) enväldig och krävde total lydnad. De bångstyriga fick smaka knutpiskan eller i avskräckande syfte galgen. Och här var Peter konsekvent. När äldste sonen trilskades och flydde undan de plikter som åvilade en blivande tsar fick han samma tortyr som alla andra – och som så många av dem dog han av skadorna – 28 år gammal.

På Peters agenda för att göra Ryssland mer västerländskt stod bland annat order för män att raka av sig skäggen och klippa av de vida ärmarna – trots allt två saker som hjälpte till att hålla värmen när den fruktade (ryss)kylan slog till. Men Peter beslöt också att både kvinnor och män själva ska få bestämma vem de ska gifta sig med (i och för sig efter ett eget olyckligt arrangerat äktenskap) och förbjöd utsättande av vanskapta barn i skogen. Han grundade de första sjukhusen och högre läroverken i Ryssland. Men hans försök att införa skolplikt (för de högre klasserna) och tillsätta ämbeten efter meriter mötte alltför starkt motstånd. Varför sitta i skolbänken om tjänsterna ändå ges utifrån efternamn liksom?

Självklart var han troende ortodox, men motståndare till vidskepelse och tolerant mot andra trosuppfattningar. Under sina resor i Europa tyckte han bäst om kväkarnas stillsamma sammankomster. Hans maktkamp med kyrkan – som hans far inlett – kan nog heller inte underskattas. Tidigare hade tsar och patriark varit jämnstarka, men Peter den store fick kyrkan på knä, något som sedan präglat den ryska kyrkan – och säkert bidrog till att den inte hade mycket att sätta emot när revolutionen bröt ut år 1917.

Under hotet från Sverige rustade Peter den store (långe) på bara några år upp armén och kunde totalt nedgöra svenskarna vid Poltava. Över 20.000 fördes bort i fångenskap och slaveri (fast några öppnade skolor som ryssar skickade sina barn till). Han byggde från ingenting upp en stor flotta som fick som sitt första uppdrag att korsa Östersjön (Västersjön?) för att sätta skräck i det som några år tidigare varit Europas mest väloljade krigsmakt. Även om ryssarna mest förstörde infrastruktur som gruvor och kvarnar lades här grunden för den rysskräck vi fortfarande lider av.

1718 var Sverige typ halverat och totalt kört i botten. När Karl XII sköts (kanske t o m av sina egna, men ändå förmodligen av en norrmän) var det inte många som sörjde i Sverige (självklart fick man hålla god – jag menar sur – min utåt men i princip alla längtade efter fred och frihet), men Peter saknade sin gamle antagonist och trätobroder. Trots allt fanns vissa likheter dem emellan – egensinniga, grandiosa samt motståndare till flärd och fåfänga. Men skillnaden: den ene konstruktiv, den andre destruktiv.

När Peter själv dog tog hans Katarina över. Hon hade som liten förrymd lantunge tillfångatagits och gifts bort med en svensk soldat. Man kan ana att hon som tsarinna tacksamt tänkte tillbaka på hur hon befriades ur svenskarnas våld och fick en långt bättre karriär.

Torbjörn Tännsjös memoarer

Har läst Torbjörn Tännsjös båda memoarböcker Vänsterdocenten och Etikprofessorn. Välskrivet om att gå sin egen väg och argumentera för sina åsikter i en oförstående omvärld. Det inger respekt, liksom hållningen att inte stänga in sig i ett akademiskt elfenbenstorn utan ständigt härja ute i den offentliga debatten och t ex av princip alltid tacka ja till inbjudningar från funktionshinderrörelsen – där det för det mesta handlat om fosterdiagnostik där ju Tännsjö menar att föräldrarna ska få välja vilka barn de vill ha – ungefär som det blivit väl? Han skriver besviket hur rörelsen inte lyssnat på hans så ihärdiga argumentation, men inte heller de judar och kristna som han försökt övertyga om att den synd som Bibelns Onan begick inte alls var onani utan vägran att bistå vid ”assisterad befruktning” – något dessa religiösa herrar (ofta) alltså borde förorda.

Böckerna innehåller även kusliga inblickar i den akademiska världen, särskilt KI där läkarexamen verkar trumfa andra meriter och där till slut Macchiariniskandalen briserade. Tännsjö satt i det granskande rådet men medger att han i början inte reagerade nämnvärt på anmälningarna där i skuggan av kulten kring det som skulle visa sig vara en veritabel charlatan. Slutsatsen blir att det finns problem med den här typen av grupper och råd (liksom andra insynsskyddade sammanslutningar, som t ex Svenska akademien) som t ex ska övervaka fusk – i värsta fall inom den egna organisationen. Exempelvis brukar den som är jävig gå ut ur rummet, men även den som står utanför dörren några minuter påverkar beslutet, kanske ännu mer än vid bordet. Han kommer fram till att utredning av fusk istället borde skötas av poliser och jurister. Även i Gillberghärvan hade han ett finger med i spelet. (Gillberg begick en kanske ännu grövre synd en Onan genom att förstöra sitt forskningsmaterial så att det inte går att granska, men drev sin sak ändå till Europadomstolen där han till slut torskade.)

Memoarer ska innehålla knäppa möten och raka omdömen om folk man mött genom åren och här kan nämnas föreläsning på filosofiska fakulteten i Nordkorea, ”debatt” med Horace Engdahl, en skål med Karadzic och handslag med Milosevic, tillsammans med Stig Strömholm av alla människor – för övrigt retoriskt oöverträffad i Sverige enligt Tännsjö (som är vänsterpartist sedan 1970 men har försvarat konservatism och i sina medicinetiska åsikter går på tvärs med partiet). En annan retoriker är Lars Gustafsson vars avhandling i filosofi (Språk och lögn) aldrig borde släppts igenom enligt Tännsjö. Men han ångrar den mobbning som svenska filosofer (inklusive han själv) utsatt den självsäkre författarfilosofen för. Så nog är han allt en mänsklig varelse den gode Tännsjö, även om – behöver det sägas? – jag inte håller med om allt. Hans omtanke kan jag förresten själv intyga för vi träffades en gång på 90-talet och började prata Bolivia, där han turnerat med Vänsterpartiets blåsorkester. Att gå bland hundratals bastubor och kornetter på den stora Urqupiñafestivalen i Quillacollo var nog en upplevelse om än något appart för en ateist (jo, det finns ett kapitel om Gud) att vistas i en så religiöst överhettad miljö. Några dagar efter vårt möte låg iallafall ett brev med en cd-skiva på hallgolvet. Tack för den och två givande böcker!

BOK AV CLAES G OLSSON: Doften av balsampopplarna – en uppväxt i skuggan av tuberkulos

Bokomslag Balsampopplarna

Egentligen borde vi väl alla tänka igenom varför vi blivit som vi blivit, vilka faktorer som en gång formade vår personlighet och i vilket sammanhang vi växte upp. Gå till botten med oss själva – för att upptäcka att det under varje botten ligger en annan. Att sondera minnet efter barndomens känslor och upplevelser är nämligen ett bedrägligt arbete. På de platser i minnet där det med största sannolikhet brunnit starka känsloeldar är det för alltid utbränt och tomt. Det allra svåraste är slutet, då allt vi minns är förvanskat genom livsloppets vindlingar och omtolkningar.

Att minnena ljuger står klart för var och en som försökt jämföra barndomsminnen med sina syskon. Den intressanta frågan är som Claes G Olsson (född 1942) skriver i Doften av balsampopplarna – en uppväxt i skuggan av tuberkulos (2018 Recito förlag) HUR minnet ljuger och varför just så. I boken på drygt 300 sidor tar oss Claes med på en upptäcktsfärd till barndomens Ytterån nordväst om Östersund i Jämtland. Anteckningar, foton och dokument som han långt senare i livet fått tag på blir till skelett för de minnesbilder och drömmar som framträder från tidiga år, skolgång och pubertet.

Avgörande för livsutvecklingen var separationen från föräldrarna strax före treårsåldern. När tuberkulosen – eller lungsoten – tragglade sig genom landet sammanfördes föräldrarna med många andra ur sin generation på landets sanatorier. Dessa har kallats ”dödens väntrum” (av Sven Stolpe), men var också drivbänkar för kultur och bildning. En hel sanatorielitteratur finns och har för Claes varit till hjälp i förståelsen av föräldrarna. Själva berättade de varken om sjukdomen eller  om vad som skulle hända med Claes och hans bror.

Till hjälp finns också moderns journaler (”sannolikt föreligger hårt leverne…” osv), medan faderns inte går att finna. Det gäller även hans grav. Modern rensade bort alla spår av honom och under sin religiösa period kände sig Claes mer övertygad om Guds existens än om sin egen fars. Dennes stilmedvetenhet och finess blir ändå – tillsammans med en kvarlämnad skinnportmonnä – ett smalt band livet igenom. Boken återvänder ett par gånger till en lunch, då pappa Herbert kom ovanligt nära sin son genom att böja sig ner och knyta hans slips inför restaurangbesöket.

Medan fadern försvann ur sonens liv och dog 1950, återvände modern Ann-Marie från sanatoriet. Därför hette inte Claes idol Elvis Presley eller Tommy Steele utan Bo Carstensen –  Sollidens sanatorieläkare, han som botade mor (men alltså inte far). Men den förtroendefulla relationen till modern var för alltid skadad och några berättelser att hänga upp minnet på lämnade hon inte efter sig. Frågan om varför hon teg återkommer – en tystnad som Claes förbannar, men också förklarar. Föräldrarna var båda ”oäkta” och växte upp som fosterbarn. De hade brutit med allt som hörde till barndomen och sökte sig mot den sekulära och moderna borgerliga livsstilen i staden.

Även Claes blev ett fosterbarn, men trots att fostermor Selma var över 60 och en strängt konservativ pingstvän, som med hjälp av björkriset försökte hålla de båda bröderna borta från världens synd, finns en tacksamhet över att ha sluppit barnhem och adoption. Med list (och kanske en lögn) och envishet förhindrade Selma och modern att barnen kom i myndigheternas grepp. Men det är Selma som pryder bokens omslag. Claes skriver:
”Hon som i alla avseenden var olik min mor, mer än dubbelt så gammal och aldrig hade haft egna barn, en ensamstående äldre kvinna som levde i de djupt troendes fundamentalistiska föreställningsvärld” blev ”den enda person vi hade att ty oss till, därför blev hon vår trygghet, en ersättning både för mor och far och alla försvunna släktingar och bekanta.”

En ersättning för släkten blir för vissa den religiösa gemenskapen, men så enkelt var det inte för Claes. Han levde i spänningsfältet mellan moderns religionskritiska livshållning och fostermoderns moralistiska tro. Skur-Selma var en av de många ensamstående kvinnor ur arbetarklassen som valde pingströrelsen. Den förenade en nostalgisk tillbakablick mot ett samhälle utan nöjen och flärd med ett rebelliskt uppror mot en auktoritär myndighetskyrka. Claes skrämdes av det högljudda tungotalet under bönemötena och gruvade sig för Evighetens tutande hornmusik, men tyckte om att vistas i den folktomma kyrksalen, som låg under vaktmästarbostaden där han bodde. Jag uppskattar – och känner igen – ambivalensen inför den folkliga frikyrkligheten på den svenska landsbygden. Intressant är till exempel beskrivningen av predikanter som ”ser” honom som barn och tar honom ut på fisketurer – kanske ett uttryck för ett på sin tid ”nytt” manlighetsideal utan våldsamhet och hårda ord.

Parat med den underliggande oron och rädslan att åter bli lämnad fanns upplevelsen av att vara speciell, ja till och märkvärdig, något som kanske inte var så gångbart i 40-talets Jämtland. Till märkvärdigheten hörde skörheten och sjukdomen, den fläck på lungan som han med viss stolthet bar och som gjorde sig påmind i form av en ständig känsla av att vara sjuk och döende. Men även det faktum att ha bott de första åren av sitt liv inne i centrala Östersund var en avvikelse i Ytterån. Stadens modernitet och dragningskraft satte sin prägel på identiteten, trots att skrämmande och ångestfyllda upplevelser, som en brand och skolans virrvarr av korridorer och klassrum, också förknippades med staden.

I början av 1800-talet hade Östersund bara några hundra invånare, men som länets enda stad och centrum för politik och kultur lyste dess ljus desto klarare. 1886 bildades en fornminnesförening och året därpå en rösträttsförening. Den bekanta triaden arbetarrörelse, nykterhetsrörelse och frikyrka stod i ett så mycket bredare sällskap. Men någon hembygdskunskap och lokalhistoria förmedlades inte i Alsenskolan i Ytterån. Folkmusik, dräkter och dialekt var inte heller något som präglade denna by, som vuxit fram kring timmerflottning och några småindustrier.

Vid sekelskiftet lockade kurortens järnhaltiga vatten högreståndskunder från hela landet. Det är i den igenväxta kurortsparken som boktitelns balsampopplar doftar. Överhuvudtaget spelar dofterna stor roll för minnets återupplivande. Maträtter nämns, men verkar spela mindre roll för Claes, även om minnet av livets första honungsmelon vid Storsjöns strand är mycket vackert.

I brist på berättelser från släkt och ortsbor blir etnologin en metod för att dyrka upp barndomen. Denna vetenskaps begreppsvärldar som spänningen mellan stad och land, platsens betydelse eller det relativa i begreppet smuts får sin konkreta gestaltning i den borgerligt möblerade stadslägenheten på Prästgatan 50A och den förfallna gammelgården med sitt utedass på andra sidan landsvägen och kökets utdragssoffa där Selma och de två pojkarna delade bädd under vinterhalvåret.

Etnologin leder Claes tillbaka till barndomens by där han sökt upp gamla bekanta och även hållit föredrag på senare år. Ibland hade det varit intressant med ännu djupare etnologiska analyser av till exempel järnvägens, timmerflottarnas eller fiskets betydelse. Fascinerande är också minnet av den sommar då Claes upptogs i ett arbetslag som tillfälligt lagade en järnvägsbro i Ytterån.

Från medelmåttiga skolbetyg, bland annat på grund av skolans oförståelse för dyslexin, över yrkesverksamhet som damfrisör nådde Claes 2010 doktorsgrad med avhandlingen Omsorg ochkontroll – en handikapphistorisk studie över tiden 1750-1930.Barndomens möten med samlaren Mus-Olle och översättaren Arthur Magnusson har säkert puffat på mot etnologistudierna, men mot dess inriktning på handikapphistoria har även andra personligheter givit inspiration. Som Tord, som på grund av sin funktionsnedsättning aldrig fick gå i skola, men skjutsade Claes på sin trehjuling mellan de glesa husen i Ytterån.

Claes G Olssons intresse för handikapphistoria ledde 1987 fram till bildandet av Handikapphistoriska föreningen. Sin egen bakgrund har han till exempel använt genom att låta etnologiprofessor Billy Ehn skriva en internationellt publicerad artikel utifrån moderns journaler och anteckningar.

En doktorsavhandling är en stark bedrift, men Doften av balsampopplarnaär kanske en ännu större personlig kraftansträngning –  om än på ett annat sätt. Och som med alla goda böcker uppstår igenkänning. Undertonen av sorg och övergivenhet slår an en sträng, eftersom jag själv skildes från min mor just i samma ålder som Claes och även kan känna igen hur ett yngre syskon, som inte drabbas i samma känsliga ålder, växer upp till en trygg och helgjuten person. Till och med doften av popplarna får jag i näsan, i mitt fall de som växte i herrgårdsallén mot folkhögskolan där jag växte upp. Kanske skulle man ändå ta modet till sig och börja nysta i dessa avlägsna men ständigt närvarande nervtrådar. Tack ska du ha för den idén Claes!

Emil Erdtman

Vad skulle Simón Bolívar ha sagt om Venezuela?

Brukar ni också fundera på vad Simón Bolívar skulle sagt om han damp ner i sitt gamla hemland Venezuela – där han idag dyrkas så förbehållslöst av den BOLIVARianska revolutionen. Nja, nu satte han aldrig sin fot i något fritt Venezuela, även om han var född vid den kust som Cristopher Columbus i brev till drottning Isabela av Spanien beskrev som paradiset på jorden. Bolivar var nämligen diktator i Storcolombia när Venezuela slutligen bröt sig loss år 1830. Då bestämde han sig för att dra till Europa, men dog på vägen, 47 år gammal/ung. Desillusionerad och trött uttalade han sina sista ord: att göra revolution är som att plöja i havet.

Det var revolution enligt franskt mönster han kämpat för alltsedan dagen (1805) då han på Monte sacro i Rom svor att viga sitt liv åt Amerikas befrielse. Det gjorde han under många år och hann vara president i lite olika länder, bland annat det som bär hans namn. I en fiktiv film som jag såg på cinemateket i La Paz skälls han ut för sina machofasoner av amazonen och härförerskan Juana de Azurduy. Skamsen och vagt medveten om sin unkna kvinnosyn utbrister Bolivar att landet nog snarare borde heta Azurduy, inte Bolivia.

Socialist var han förstås inte, den var knappt påtänkt vid denna tid. Snarare blev han alltmer konservativ. Han förbjöd till exempel läsning av liberalen Bentham och flirtade alltmer öppet med den först så hunsade katolska kyrkan. Han funderade till och med (efter senare svenskt manér) på att bjuda in någon lämplig europeisk ädling att bli kung över hans Gran Colombia (efter att han själv dött såklart). Det var just dessa reaktionära åtbörder som fick de liberala herrarna i Caracas att baxna och knäcka Bolivars dröm om en enad sydamerikansk motkraft mot USA.

Columbus hade rätt om paradiset. Ett bördigt och frodigt land med mängder av sötvatten. Därunder guld och olja, kanske allra mest i hela världen. Förutsättningarna för ett blomstrande samhälle borde finnas – eller så är rikedomarna som så ofta en förbannelse. Idag river venezolanerna i sophögarna efter något ätbart. Korruptionsnivån är enligt Transparency International i nivå med Kongo och Libyen. Mordtalen är dubbelt så höga som hos grannarna Colombia och Brasilien, som ju inte heller är särskilt våldsbefriade länder. Kokainrutterna går sedan länge via Venezuela och bryter sönder samhället.

Ja, vad skulle han sagt till sina 200 år yngre anhängare? Skulle han nämnt den dag år 1813 då han (för ett enat Sydamerikas räkning) stormade in med sina trupper i Venezuela för att befria landet?

Månadens dikt: februari 2019

Dypp tipp dyppdypp

Mot en sten djupt nere i grottan
på klippväggen skuggestalter

En av dropparna väter min panna
får mig på fötter igen

Kravlar och kränger
upp genom bergets tunnlar
försöker minnas och göra kloka vägval

Det är nutid
och framtidPå utsidan terasser och vaggande majsfält
gestalter i periferin

Frågar mig vilka jag först ska söka upp

Gunnar Ekelöf

Vid den gamla kvarnen i Mölna

Vid den gamla kvarnen i Mölna

I september 2018 besökte jag Mölna på Lidingö, en gammal kvarnmiljö vid inloppet mot Stockholm. Här vistades ofta poeten Gunnar Ekelöf (1907-1968) hos sina vänner Knut Jaensson och Tora Dahl. De var något av extraföräldrar och jag ska förklara varför. Pappa Gerhard hade kommit till Stockholm från Smålands djupa skogar, satt tung över Bibeln och smakade aldrig starkt. Ägnande sitt liv åt – ja, vad trodde ni: arbete. Men inte vilket arbete som helst, utan börshaj. Efter några år var han en av de rikaste – miljonär bevars – och kunde äkta en av stadens allra finaste flickor. Denna högreståndsdam – von nånting – drack dyra viner och reste jorden runt i jakt på utsökta antikviteter.

Lille Gunnar – enda barnet – höll hon kort (måste ju bli en respekterad borgare) medan fadern – som var över 40 – slösade med sin kärlek. Men ett snedsteg hade han ändå begått i sin ungdom, något som skulle kosta honom livet. På en bordell ådrog han sig syfilis och sjönk inför den lille sonens ögon allt djupare ner i galenskapen – och sedermera döden. Nu fick modern släpa med den lille grabben på alla sina utlandsresor – med museer, vernissager och fina salonger. Gunnar lärde sig manér och den goda smakens lagar. Livet igenom bar han skräddarsydda kostymer och i ungdomen gled han runt som en annan dandy i sin öppna sportbil (hade jag haft sinne för bilar hade jag nu kommit ihåg vilken sort det var) – och köpte en fräsig motorbåt av en lirare som kallades Ragge (visade sig vara stöldgods).

Han umgicks med konstnärer och bankirer, tog håglöst upp söta flickor på en tur, så osocial verkar han inte ha varit – fast under studieåret i Uppsala (persiska, sanskrit och sånt – latin och grekiska kunde han redan utan och innan) avstod han från Valborg. Satt ensam på Flustret över en kopp te – och över den spanske medeltidssufin Ibn Arabi. Och under en ensam julafton i Italien stötte han ihop med ett gäng glada julfirande svenskar men tackade nej till invit. Är man poet så gäller det att vara lite svår… Och svår ansågs hans poesi vara – inga versaler, ingen interpunktion, varken rim eller reson. Att den första diktsamlingen Sent på jorden överhuvudtaget gavs ut kanske vi förresten ska tacka Krüger för. När han sköt sig rämnade nämligen fadersarvet och Gunnar fick – såsom poeter pläga – hanka sig fram på stipendier och honorar, krälande och hukande inför förlagens redaktörer för att erhålla något nådefullt förskott. Med borgerlig uppväxt gällde det att bevara viss stil – i klädedräkt och matvanor.

Ett bröllop klarade han också av, men hustrun förlorade han till Karin Boye som varit i Berlin för att få svar på hur hon skulle hantera sin homosexualitet. Svaret blev jakande och hon kom hem som en ”djärv kvinnojägare”. Ekelöf förlorade nästa tjej till Eyvind Johnson, som visserligen var gift – och just därför ville denna Irma gifta sig för att komma i bättre förhandlingsläge. Maj försvann sedan in och dog i den tuberkulos som grasserade i landet på den här tiden. Med Gun blev det ett ganska långt resonemangsäktenskap byggt på vänskap. Det slutade med att familjekretsen beslöt att den yngre systern Ingrid skulle ”träda i hennes ställe”. Hon födde 1952 dottern Suzanne, som blev Ekelöfs enda barn.

Ekelöfs umgicks med sin tids författare, var ett tag involverad i socialistiska Clarté och bodde någon tid i samma hus som Ivar Lo på Bastugatan 21. Men inte ens det gemytliga Söder och husets bedårande utsikt över Riddarfjärden fick honom att riktigt trivas i Stockholm. Han reste istället runt i Europa och talade – och översatte från – engelska, franska och italienska. Givetvis behärskade han dåtidens skolas förstaspråk tyska, men i Berlin 1933 skrämdes han av stämningen. Han kunde känna vartåt det barkade och jag tänker att det just är sådant – bland annat alltså – som samhället behöver poeternas känselspröt till – så även i våra illavarslande dagar.

Bara någon dag före krigsutbrottet 1939 räddade han sig med sista tåget upp mot du fria Nord. Han reste med 17-årige halvbrodern som på 17-åringars vis tyckte nazzarna var häftiga där de otåligt stampade på järnvägsstationerna – och ibland segervisst gormade ”vi ses i Sverige!”. Men Ekelöf förfasades och publicerade sitt antinazistiska manifest Samotrake i Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning, en av få medier som trotsade censuren och tog tydlig ställning mot Hitler. Ekelöf hade gjort vapenfri tjänst och kunde ibland kalla sig naiv, men det är ju intressant att inte bara kvinnor som Wägner och Bang vägrade se dödande som en metod för samvaro mellan folken.

Något år flydde han till lappländska Dorotea där han njöt av att kriget knappt märktes. Men när flera andra författare följde efter – dragna till den uppåtgående stjärnan? – förlorade han kanske sin unika ställning i byn eller så blev det lite för intellektuellt. För mot vad man kanske tänker sig roades Ekelöf av dotterns serietidningar och gav sig den på att bryta ner idéerna om högt och lågt, fint och fult inom konst och kultur. Det där blev ju gängse på 70-talet, men Ekelöf banade vägen redan på 50-talet med diktsamlingar som Strountes och Blandade kort. I sitt magnum opus En Mölna-elegi, som han slet med i 23 år, vävde han samman barnramsor, ordvitsar och graffiti från romerska bordeller (på originalspråk såklart) med referenser till andra poeter och anteckningar från bortgångna släktingar.

Kring den gamla kvarnen i Mölna på Lidingö strövade han gärna under vistelserna hos Knut Jaensson och Tora Dahl, som varit föräldragestalter för den unge Ekelöf. Med tiden gled de isär, bland annat spelade Ekelöf alkoholvanor in. Han drack i princip varje kväll, men verkar inte ha spårat ur eller förlorat sin skärpa. Och poetiskt gick ju karriären bra. 1958 valdes han in i Akademien och uppfyllde plikttroget sin uppgift, trots att han kände sig obekväm i de formella sammanhangen (hade väl i ungdomen svurit att stå fri från allt vad klubbar och kotterier heter).

Ekelöfs kanske mest kända dikt om att ”Jag är en främling i detta land men detta land är ingen främling i mig!” handlar inte bara om högstämda känslor utan om hans strul med byråkratin och de stelbenta reglerna i det nya ”folkhemska” Sverige. I det alltmer likriktade efterkrigssverige kände han mer samhörighet med utstötta minoriteter och raderna ”Jag har av ett blod som aldrig kan spädas, i mina ådror ett dricksglas fullt!” syftar på en judisk förfader som gett honom en andel blod motsvarande just ett dricksglas.

Dikten slutar med att han drömmer sig tillbaka till ”de fattiga stundernas vilda Sverige”. För i de ”välfödda stundernas trånga ombonade Sverige där allting är stängt för drag … är det mig kallt.” Han trivdes verkligen i dragiga torp och ville leva i och genom naturen, var t ex sedan barndomen fascinerad av orkidéer. I omgångar bodde han ute i sörmlandskogarma, men kunde inte motstå frestelsen att ibland åka in till Stadshotellet i Trosa. Under vinterhalvåret kunde han sitta där ensam och beställa in de allra mest poetiska rätterna ur Kajsa Wargs kokbok.

/Emil Erdtman

Månadens dikt: augusti 2018

Med vandringsstav mot en höjd i öknen
höga tuvor och kaktusar
händer som hjälper varandra

En grav står plundrad på toppen
gapar hjälplös mot vår tunga andning
men ger lä när vindarna sveper

Slumrar till i det sneda gruset
drar ett strå över det sträva tyget
fuktiga slingor

Bort mot en blågrå horisont
böljar gråa kullar
som din nakna hud

Världens mest avlägsna plats

Kanske är det värmen, men ibland får jag en närmast pervers längtan till riktigt avlägsna platser. Och då menar jag inte Gotska Sandön eller Svalbard, inte ens Påskön och Pitcarn, utan typ Tristan da Cunha – 200 mil söder om närmaste bebodda ö, Saint Helena, och utan reguljära förbindelser med omvärlden.

Det var de djärva portugiserna som först gav sig i kast med Sydatlanten och skådade öar som St Helena, Ascension och Tristan de Cunha – därav de latinska namnen, det sista på sjöfararen själv. Öarna är egentligen skyhöga vulkantoppar på den mittatlantiska ryggen – den skarv mellan kontinentalplattorna som så tydligt syns vid Tingvalla på Island.

Falklandsöarna – där fransmännen först klev i land – är i och för sig ingen kota i den där ryggen, men får vara med i den här historien, som börjar med att den sydatlantiska mångfalden förbyttes i brittisk monokultur när det behövdes en riktigt bred säkerhetszon runt trofén Napoleon, som år 1815 satts att dö på St Helena. På Tristan da Cunha posterades då en skotte vid namn William Glass – om nu fransoserna skulle få för sig att ta bakvägen förbi Antarktis för att frita sin kejsare – och dessutom komma så nära att Glass hann ro ut och sänka skeppet.

Tristan da Cunha är egentligen en lavasvart vulkan som sticker upp 2000 meter över havsytan. På klipphyllor och skrevor bor de albatrosser och petreller som trivs med underkylt regn och konstant snålblåst. På nordsidan (som tur är med tanke på solen) har lavamassorna bildat en platt landtunga där Glass reste sin hydda. Även om klimatet hade vissa likheter med hans skotska hemöar måste han fått en rejäl släng av lappsjuka härute – och vi får väl förlåta att han lockade över fru och döttrar som sällskap och hjälp. Under 1800-talets lopp strandade sedan en vinddriven ryss, någon italienare och en skeppsbruten holländare.

Från denna lilla koloni härstammar dagens knappa 300 tristanbor. Här lever de på fisk och feta humrar och odlar potatis några kilometer från bosättningen. Dit går öns enda väg – och enda busslinje. Tristan da Cunha kan stoltsera med många rekord i ”remoteness”. Här ligger till exempel världens mest avlägsna golfbana. Men egen båt rekommenderas! Den årliga postbåten RMS Saint Helena har pensionerats och är till salu. Vid sjukhusbehov chartras sydafrikanska fiskebåtar för den veckolånga överfarten in till Kapstaden. Att postväsendet kollapsat världen över (eller är det bara i Sverige?) drabbar öns största inkomstkälla: frimärken – eller så är filatelisterna ett troget och köpstarkt släkte…

Flera märken från 70-talet har grälla motiv av den svenska skärgårdsmålaren Roland Svensson. Han följde nämligen med tristanborna tillbaka när de 1963 återvände till ön, efter att ha evakuerats på grund av ett vulkanutbrott strax intill bosättningen år 1961. Ingen dog men hus sattes i brand av de flygande eldkloten. Den avlägsna drottningen i norr förbarmade sig i sin nåd och gav asyl åt imperiets förlorade söner och döttrar. Alldeles för soligt och varmt, tyckte väl tristanborna, dessutom bullrigt och smoggigt som det var i 60-talets England. Hål i tänderna fick de också för första gången. Det räckte väl med de åkommor som förfäderna tagit med sig – och som gått i arv i brist på nytt friskt blod. Men lite nya friska vätskor hoppas jag de fick med sig hem.

Foto: wikipedia

Öarna i sydatlanten låg förr strategiskt utmed allfarlederna, men sedan Suez- och Panamakanalerna byggdes hamnade de i ett bortglömt bakvatten. Stiltjen bröts 1982 när den argentinska militärjuntan råkat hitta en karta och upptäckt en utrikisk ögrupp strax utanför den egna kustlinjen. Kanske tog de till och med reda på att ögruppen ägdes av en medelålders dam vid namn Elizabeth och i praktiken styrdes av en annan lady kallad Margaret. Berusade av sin machismo tänkte de väl att det skulle bli en enkel match att snuva dessa kärringar på några vindpinade öar. För sent insåg koryféerna i Buenos Aires att den ena ladyn var smidd av järn och den andra mån om de sista resterna av sitt världsomspännande imperium. Södra Atlanten är brittiskt innanhav! Och skall så förbliva!

Vi vet alla hur det gick. Britterna sänkte Argentinas stolthet kryssaren Belgrano och nedkämpade i närstrid (den sista i historien?) de fattiga och otränade tonårsgrabbarna som juntan skickat iväg – till råga på allt utan mat så att flera faktiskt svalt ihjäl. Den soldat som dristade sig att stjäla en höna från någon övergiven farm straffades av sina egna – inga kommunistfasoner här inte! – genom att naken bindas fast mot den iskalla och blöta marken. Det vittnas till och med om att fåraherdarna på ön stack åt de stackars småpojkarna från fiendeland en och annan fårskank. De överlevande argentinarna paddlade hem med svansen mellan benen och ska man se något positivt med kriget (det ska man förstås inte) är det väl att den del av befolkningen som tyckt att det var lite häftigt med militärdiktatur nu insåg att den inte var mycket att skryta med, ens i militärt hänseende. Ett år senare återinfördes demokratin och pampas folk höll sig i fortsättningen på landbacken.

De 2000 rödbrusiga farmarna i Stanley belönades med visumfrihet för att de valt Union Jack framför en blodig sydamerikansk junta. Tristanborna har ingen visumfrihet, men tydligen flyttar ungdomarna till Falklandsöarna när de vill komma ut i stora världen. Annars lyder Tristan under St Helenas jurisdiktion. Där har gravvaktarnas ättlingar nyligen dragit upp en landningsbana och öppnat flygplats. Vissa öbor verkar dock våndas över att den stilla lunken nu kommer vändas i massturism. Mer flyg åt världen alltså – och smidigare kontakter mellan människor!

Månadens dikt: juni 2018

hav utan fåglar 
dag utan sol

vulkan utan berg
ö utan strand

skog utan träd
äng utan djur

lava utan färg
sten utan form

hamn utan kaj
by utan torg

bord utan duk
säng utan kudde

stig utan namn
stup utan staket

utsikt utan torn
himmel utan gräns

vind utan mål
öde utan slut



Månadens dikt: maj 2018

Himmel över ökenvägen
karavan genom taggiga ruiner

Enkelriktad stig mot bergspasset
svunna byar med ihopfallna brunnar

Vid en skyddande mur faller vi ner
under kanten ljudet av en källa

Vattnet en gåva
även åt dem som aldrig passerar

Det svämmar över och gör marken mjuk
dränker den som kommer nära


Månadens dikt: april 2018

En hård skare täcker den luftiga snön
barnen susar fram över den utan att tänka på det förtryckta livet därunder

Men uppviglaren ruvar på en plan
de uppstudsiga stjälkarna
de omstörtande maskarna
de kulturradikala blommorna ligger redo

Fräcks huggs istappen av
somnar in på den torra marken

De sista snöknölarna upplöses i intet
röda flammor spritter i de bruna fjolårslövem

I den gamla
gården lyfts innanfönstren försiktigt bort
de yttre bänds upp mot den friska vinden
damm och skräp yr
ihopknutna trasor dras isär

Skalet spricker
gnistorna alstrar liv

Månadens dikt: Mars 2018

Staden tjuter och mullrar
drar efter andan i den ljumma kvällen

Ambulanserna ilar ut och in från sjukhuset bakom kullen
kaffe i små platsmuggar

Diskoteket börjar dunka nere på 45:e avenyn
skarp rom i höga glas

Bakom det höga järnstaketet har växterna ro att resa sig höga
ljusen får fladdra i frid

Det knastrar från en svartrostig spis i hörnet
stora rotfrukter simmar i den blanka soppan

En volontär placerar varsamt tummade sånghäften på vita platsstolar
sopar iväg en och annan kackerlacka

Det är avgränsat och reglerat
men för den som nyligen sluppit ut från landets hårdaste fängelse en fristad
en mellanstation
en sluss ut mot livet
en sista chans att hugga

En illa tilltygad flock släntrar högtidligt ner från övervåningens sovkojer  
sköra vingar växer ut på grova ryggar

Den väderbitne boskapstjuven som varje natt färdades miltals över llanon
räknenissen som styrde utpressningsindustrin
uroxen som drog de tyngsta jobben
den vige spelevinken som gled över murar och tömde fickorna på den han slog armarna om
motorcykelekvilibristen som fångats av krankmaffian och begått allt vidrigare mord från sin hoj

Nu tysta i väntan
beredda

Uppbrott
det är ikväll
vändningens kan ske

När trafiken mojnat hörs bäcken i ravinen
kvällens första svala bris drar in mellan tegelpelarna
en doft sveper in
tröst—förmaning
hopp—krav

Den förste reser sig
kastar sig ut över bråddjupet

Månadens dikt: Februari 2018

CORTÁZAR

En liten avkrok i gräshavet
en enkel lärarbostad med loppor till sällskap

Stora skräniga klasser ska lära sig samhällets ordning och grund
uthärdligt med några timmar fransk litteratur på ett nybildat universitet

Tills massorna bär fram sin populist mot Casa rosada
en ny samhällets ordning och grund ska läras ut 

Pampas höga gräs skymmer sikten
flykt in i megastadens dimmiga kaféer
flykt ut över haven

Mot världens centrum för den som törstar frihet
där konsten gör vilda språng och halsbrytande litterära experiment tälja fram runt kaféborden
krokiga slängar som blir hängande i taket

Vännerna – de tillfälliga – slår tankens tärning
suspekt vodka och sladdriga pommes frites
i jazzens rytmiska stötar och vågskvalp

Stadens broar och gator blir en del av blodcirkulationen
dess vulkan av associationer och söndersmulade lockrop

Vänder ut och in på minsta tilldragelse
ser det kusliga i vardagens trivialiteter
kan även litteraturen lösas upp i sina beståndsdelar och strös som aska över tiden?

Ständigt nya dragiga kyffen hos vakande tanter
böcker och papper i en koffert med borttappad nyckel
tills exilens klocka slår

Är det religionen som styr människan eller tvärtom?

Tycker det är konstigt att så mycket kring Akilov kretsar kring frågor om hur religiös han var. Det framstår som att religion ensamt kan få människor till vilken galenskap som helst. Kanske var det all asbest han sanerade som steg honom åt huvudet… Nävars, det var förmodligen ett aktivt val han gjorde – att slå in på ondskans väg – med religion som redskap.

För mig har iofs inte mördande och lemlästade av oskyldiga barn något med religion att göra, men ok, det kan kanske finnas sådana uttryck för religion beroende på definition. Och möjligen kan det då falla in under religionen islam att kriga i kalifatets namn. Men denna våldsamma ådra inom islam är iallafall inte den stora mittfåran. Som muslim finns en uppsjö andra, mer människovänliga och livstillvända, traditioner att välja bland.

Därför tycker jag det är fel att tala om ”våldsbejakande” som ett nästan passivt accepterande av ett faktum – bejaka, tack och bock. Snarare handlar terrorism om ett våldsjagande, att på förhand ha bestämt sig för att begå brutala dåd och SEDAN vända och vrida på varje sten – förlåt vers – för att legitimera dessa. Terroristiska jihadister har gett upp sin medmänsklighet och tro på livet, de vill själva dö och i sitt självmord skada så många som möjligt. Är det religion eller inte? Akilov verkar iaf inte särdeles djupsinnig och from. Och om han tror att terrordåd FÖRHINDRAR staters engagemang mot terrorism kan han inte ha så väldigt utvecklat intellekt heller.

Visst kan de flesta dras in i sekter och listiga rekryterare kan använda ett religiöst språkbruk som dyrk för att få människor att offra sitt liv för deras nycker, men min poäng är att religionen inte är någon oemotståndlig aktör utanför människan, ingen ostoppbar kraft som ensam kan få oss att begå bestialiska handlingar mot oskyldiga människor ute på gator och torg.

Det är heller inte så att de gamla texterna besitter någon inneboende hypnotisk kraft att få oss till att göra vad som helst. Någon självskriven tolkning följer inte med nödvändighet ur texterna. De blir levande först när de läses OCH tolkas i ett möte med människors erfarenhet, livssituation och föreställningsvärld. Våra egna ambitioner vägleder omedvetet tolkningen.

Texttolkningen är en förflyttning till referensramar långt från deras ursprung. Bilder och symboler lyfts ur ett sammanhang till ett annat och får ny betydelse när paralleller dras mellan händelser i texten och nutiden. Även den mest benhårda fundamentalist som säger sig läsa rakt upp och ner som det står och slaviskt lyda varje stavelse i texten gör ett urval och sin tolkning. För också den som påstår sig följa ordalydelse till punkt och pricka tar emot texten och budskapet i en viss situation och gör en överföring av betydelser från en annan kultur i en avlägsen forntid till sin egen situation. Och även den bokstavstrogne väljer sina ställen och gör ett urval bland inte sällan motsägelsefulla budskap. Avilov drack alkohol, men vägrade fläsk. Han – precis som alla vi andra – väljer och vrakar i religionens stora fyndlåda.

Men är det inte Muhammeds utfall mot meningsmotståndare och tvivlare som triggar jihadismen? Jo, men tolknkngen är inte självklar. Även den allra klaraste order till mannarna i Medina på 620-talet att meja ner allehanda fiender uttalades i en specifik situation. Att överföra den till 2000-talets Stockholm bygger på en pervers ansträngning att kränga in sin egen våldsdyrkan i religiös dräkt för att motivera redan uttänkta illgärningar. Att omvandla forntidens ord om jihad och svärd till dynamit, drönare eller Spendrupslastbilar är egentligen en ganska skruvad exegetisk krumbukt. För övrigt är väl den vanligaste överföringen av jihad att det ska tolkas som en inre kamp och strävan att bli en bättre människa.

Men jag kan inte islam tillräckligt – även om jag plöjde koranen i min vetgiriga ungdom – så det känns ärligare att exemplifiera texttolkning med kristendomen. För även den som vill begå hemskheter kan hitta ett och annat till och med i det så kärleksstinna Nya testamentet. Himmelriket ska ryckas ner med våld och Jesus kommer minsann inte med fred utan med svärd och splittring mellan familjemedlemmar. Men att Jesus t ex snedtände på ett fikonträd så det vissnade betyder inte att vi ska gå runt och förbanna fikonbuskar. Inte ens den för många kristna tydligaste av alla gudomliga ordrar, missionsbefallningen, har varit entydigt tolkad genom historien. ”Vår egen” Martin Luther menade att den bara gällde där och då och fortsatte lugnt med sin bibelöversättning medan hans katolska kolleger for jorden runt i jakt på ofrälsta själar. Olika tolkningar görs.

Fundamentalisters bekymmer handlar mer om rätt handlingar än själva tron. Mat, kläder och åtbörder spelar större roll än tankegodset. Det betyder att det är ganska enkelt att checka av mot urkunderna. För sällan har de sedvänjor som sägs vara grundade i texterna sitt ursprung där. Det står inget i de hinduiska vedatexterna om änkebränning och inget i Koranen om några huvuddukar eller om att be fem gånger om dagen. Inte heller ges någon uppmaning till kvinnlig – eller ens manlig – omskärelse. Allt är sedvänjor som pressas in i texterna. Däremot skriver Paulus om att kvinnor bör täcka sitt (långa) hår. Fast det rådet till en specifik församling i Korint för 2000 år sedan behöver ju ingen följa idag. Och om vi nu ska kopiera någons beskrivna handlingar kan vi lika gärna följa Paulus själv, som förmodligen helt självsvåldigt bestämde vad han satte på kroppen.
Mänga tror också att religion handlar om att försöka upprepa det som de allra första i den egna religionen gjorde. Tanken finns i kristendomen, men har framför allt dammats av bland de saudiska wahhabiterna som med hjälp av oljepengar (som de fått av resten av världen) nu sprider sina läror om återgång till 600-talets ursprungliga islam. Nu väljs och vrakas ganska rejält för varken gigantiska shoppingcentra eller radarsystem fanns på den tiden. Alltså ett bra exempel på selektiv tolkning.

Men i och för sig är det inte så lätt att veta exakt hur folk levde sina liv på 600-talet. Särskilt som Saudiarabien systematiskt förstört många arkeologiska lämningar framför allt i Mecka. Viss vägledning kan bud och lagar ge. För det som förbjuds är ju ofta det som praktiserades – annars behövs inga förbud. Att Muhammed förbjuder sitt folk att komma druckna till bönen tyder snarare på ett hejdlöst supande än på att absolutismen slagit djupa rötter den ”första tiden”. För övrigt finns väl heller inga korantexter bevarade från 600-talet så att vi kan veta säkert ens vad Muhammed sa. Sedan har jag aldrig förstått varför just nybörjare ska vara förebilder. Snarare byggs väl visdom och erfarenhet på genom generationerna. Förmodligen är de kristna och muslimer som lever idag klokare än de allra första – om de byggt vidare på tidigare generationers lärdom.

Jag tror mycket väl religion – och helt oavsett ”sanningsanspråken” (om han med fikonträdet var en del av eller variant av Gud – eller om denne Gud en bit in på 600-talet tyckte det blev för mycket frihet och kärlek och lade hårdare bandage på sin mänsklighet) – kan ge tröst, sammanhållning och stimulans. Framför allt fyller kyrkor, tempel och moskéer en social funktion. Själv uppskattar jag den mänskliga igenkänning över årtusendena som finns i de gamla myterna och berättelserna. Men något facit över rätt och fel, tillåtet och förbjudet är de inte. De duger inte till att detaljreglera lagar och bestämmelser i dagens samhällen. Det går inte att tillämpa lagar från gamla Judéen, Arabien eller ens ett västgötskt 1200-tal. Rättsväsende och politik får vi tillsammans lösa med demokratiska samtal och sunt förnuft.

Det finns en etisk utveckling hos mänskligheten. Dödsstraff är avskaffat i många länder och vi tänker idag längre än till den egna familjen och klanen. Just på grund av denna evolution kan vi inte ställa samma krav på forna tiders profeter. Att t ex föreslå äktenskap för homosexuella hade varit helt obegripligt på Jesus eller Mohammeds tid. Men att Jesus umgicks med samhällets utstötta (icke-judar, prostituerade, spetälska, skattmasar – ja tänka sig) var omstörtande och satte igång en rörelse där människokärleken är principen. Den kan vägleda oss och även tona ner de mer obskyra textavsnitten i kanon.

Vad är då Koranens övergripande budskap? Vad är tendensen? Kanske ett gott och rättrådigt liv med barmhärtighet för den som gör fel. Muhammed försökte införa ordning och reda i ett klansamhälle där män hade oinskränkt makt. Från att ha fått ha hur många fruar som helst satte han taket till fyra och för första gången fick kvinnor ärva. Visserligen bara hälften, men konsten är att fortsätta på den inslagna linjen och fullfölja de påbörjade processerna. Och inte som Sverige på 1600-talet förvalta den lutherska individ- och jämlikhetsrevolutionen genom att införa en grym strafflagstiftning baserad på Gamla testamentet. Då var det vi som hetsade med heliga krig mot stackars polacker och otrogna tyskar. Det ger hopp om att positionerna inte är för alltid låsta.

Sökandet efter livets mening och grubblande över varats beskaffenhet silas genom människors situation, längtan och kamp i alla möjliga livssituationer. Men en sund och genomtänkt religion krigar inte. Den vill mänskligheten väl, den förenar och delar inte upp i vi och dem. Den lyfter värdefulla principer och sätter oss på spåret. Vi får själva jobba vidare. För det är vi människor som utövar religionen, det är vi som väljer hur vi använder och förstår den – hur vi läser, tolkar och handlar. Alla har ett ansvar att använda sitt förnuft och den Inneboende kompass (man behöver inte heta Kompass i efternamn för att ha en) som pekar ut riktningen.

Bolombolo

I den colombianska avkroken Bolombolo tillbringade den svenskättade poeten León de Greiff några av sina mest produktiva år. När jag visade min tavla ”Bolombolo” på de Greiffs egen festival i Korpilombolo muttrade kännarna om gatlyktors utformning och den absurt öde gatan. Sådär ensam är minsann ingen flicka i Bolombolo!

Men det här är mitt Bolombolo, precis som León de Greiffs Korpilombolo är en produkt av längtan och drömmar.

Mitt Bolombolo ligger mellan gröna kaffeberg i en inskjutande bukt av Caucafloden, inte så smärtsamt pittoreskt som den gamla provinshuvudstaden Santafé de Antioquia en bit nedströms, men med en rejäl bro, en vägkorsning och en lugn böj av floden – att simma i utan att dras med i strömmen mot kajmanernas rike.

Hit begav sig alltså León de Greiff år 1926 efter att ha kastat den strikta bankkostymen och brutit upp från det inrutade tjänstemannalivet uppe i det kylslagna Bogotá. Nu skulle skaldas och levas bohemliv! Bland vanliga människor, riktiga människor – med blod i ådrorna, svett på ryggarna och sälta i mungiporna.

Men den kompakta hettan och den myllrande marknadsgatan ner mot den sandfärgade floden gjorde dagarna till en enda lång väntan på natten – den mjuka omslutande, räddande vännen: Natten. Då lade sig stojet kring fiskbryggorna och de skramlande hästkärrorna låstes in i sina bodar av glesa vidjor.

Då, bland de dova färgerna och klingande ljuden av skrovliga glas i den ruffiga baren, lösgjordes pennan, levde tanken och störtade poesin fram i rytmiska pulser. Mitt i det svarta brann en låga, framträdde färger: gröna, lila, röda…

Var det inte detta som förfäderna omtalat? Hur natthimlen plötsligt sprakade av färg. Den djupa midvinterhimlen med sin spegel av knastrande snö. Och som små flagor i det evigt vita ensliga byar och gårdar, hukande lador och pörten.

En av dessa platser – i eller utanför Lappland, vem visste? – ljöd som det slamrande Bolombolo, fast med korpens ödsliga kraxande istället för guarapodrinkarens sluddrande läte.

León de Greiff föreställde sig Korpilombolo som Bolombolos motpol i allt, inte bara geografiskt och klimatologiskt, utan även mentalt. Det avlägset andra, det bortträngda nordiska arvet, som så vilsamt svalkade sinnet med sitt gnistrande kallbad.

Nätterna i Bolombolo fyllde skrivhäftena, men León återvände till Bogotá för att få umgås med andra poeter och bli en värdig familjefar åt fyra barn.

Sverige fanns där som en hägring, en gammal berättelse om von Greiffar som konspirerat mot kungen, men till slut tröttnat på det alltmer krympande kungariket (till råga på allt utsålt till en ofrälse fransos) och – med en avskedsdikt av självaste Tegnér – intagit en bit av den alldeles nyfödda republiken Colombia, på den tiden två och en halv gånger Sveriges storlek.

Carl Sigismund och hans Lovisa Petronella återvände aldrig till fäderneslandet trots vädjande brev från en åldrande biskop, som bad till alla makter han kände om att en gång i livet få se sina barnbarn.

Sverige förblev en fördold fantasi genom generationerna, lagrad längst ner på själens botten. Tills León de Greiff i 65-årsåldern bosätter sig några år i Stockholm, vankar på dess gator utan att lära sig det klara men ack så tilltrasslade språket.

Om han någonsin kom till sitt Korpilombolo vet jag inte. Det blev kanske aldrig av till slut. För väl i Sverige verkar förtrollningen vara bruten. Som den hägring det var upplöstes fantasin om det mystiska köldriket.

Hade han åkt till Korpilombolo då på 60-talet hade han sett en helt vanlig svensk tätort – med post, bank och polis, med vårdcentral, arbetsförmedling och försäkringskassa. Längs Överkalixvägen simhall, skoaffär och järnhandel – ja allt en människa behöver.

För León de Greiff – som drömde om det ödsliga och tysta – hade 2018 varit att föredra: en avfolkad by med ett par åldrade sparkstötare längs Strandgatan. En enda liten butik där flyktingarna handlar små tilltugg till tröst i ensamhetens långa väntan.

Är det samma tilltugg som Sigismund och Petronella knaprade på under den långa överfarten till den nya världen? Och under ljumma kvällar medan gulddrömmarna förbleknade därborta i provinsen Antioquia? Medan den längtande familjen i norr sjönk ner mot jordens mörka hjärta.

Emil Erdtman januari 2018

Artikel i Sändaren nr 49/2017 Normkritik – en frihet eller en boja?

Vi styrs av oskrivna regler och uppfattningar om vad som är bra och dåligt, fint och fult, rätt och fel. Dessa allmänt accepterade gränser för åsikter, värderingar och beteenden kallas normer, efter latinets ord för vinkelhake.

Att bli medveten om normerna och förhålla sig kritisk till dem borde väl inte vara kontroversiellt? Ändå har den så kallade normkritiken i media framställts som en officiell lära som alla måste följa. Är det ett missförstånd eller finns fog för kritik av normkritiken?

Det var bakgrunden till frukostseminariet Normkritik – frihet eller boja? Som hölls i Andreaskyrkan på Södermalm i Stockholm, i samarbete med Universitetskyrkan Stockholm och studieförbundet Bilda.

Samtalsledaren Göran Gustafsson inledde med en illustration från sina barns förskola där de normkritiska pedagogerna läste sagor om normbrytande familjer, men skruvade på sig när han föreslog ett besök i stadsdelens koptiska kyrka.
—Vi måste jobba även med de normer vi upplever som hotfulla, sa han.

Pedagogerna Lotta Björkman och Elisabet Langmann verkade däremot trivas i 1800-talsfrikyrkan på Södermalm – enligt Göran Gustafsson ett uttryck för sin tids normkritiska rörelse. Lotta Björkman har utbildat i normkritik alltsedan Skolverket i en rapport 2009 rekommenderade det normkritiska perspektivet. I Allmänna råd från 2012 ingick att både personal och elever skulle ”diskutera egna normer och attityder”.

Normkritik verkar vara ett svenskt fenomen, även om inspiration kommer från pedagogen Kevin Kumashiros distinktion mellan att tala om den andre och processen (othering) som skapar och förstärker det som är annorlunda. Framförallt är normkritiken en reaktion mot toleranspedagogiken som utgår från en ”normal” överordnad grupp som tolererar de avvikande utan att nödvändigtvis inkludera dem. Normkritiken undersöker istället orsakerna till varför vissa ses som avvikare och vill sedan förändra dessa maktordningar.

Lotta Björkman betonade att vi behöver normer om allt från barnens turtagning till demokrati och goda relationer. Normkritiken tar däremot sikte på förtryckande normer som begränsar val och livsmöjligheter. De utestängande och diskriminerande normerna fördelar makt och resurser på ett ojämlikt sätt genom att belöna dem som följer normerna och bestraffa dem som bryter. Den som inte passar in osynliggörs och utesluts ur gemenskapen.

Normer är omedvetna för dem som inte avviker och därmed har privilegiet – och makten – att kunna passera obemärkt. De som passar in har svårt att förstå normbrytarna, men det kan också vara plågsamt att tvingas följa normerna. Lotta Björkman tog ett exempel med en vaktmästare på landet som egentligen ville vara musikalartist.

Normkritik ska handla om att stanna upp och titta på sig själv för att bli  medveten om de osynliga normerna och sedan förhålla sig kritisk till hur man påverkas av dem, att med nyfiken blick betrakta det man upptäcker.

Men nu har alltså även normkritiken börjat uppfattas som en pålaga och pekpinne. Göran Gustafsson berättade att han känt sig ängslig inför seminariet och vägde sina ord på guldvåg. Även Lotta Björkman kom efter en tid som utbildare att må allt sämre av de spänningar som uppstod kring normkritiken. En förklaring ser hon i att normkritiken inte stannade vid ett tänkesätt utan förpackats i färdiga metoder. Inte minst skolorna har efterfrågat handfasta metodmaterial, som i värsta fall förstärker föreställningen att det finns ett rätt och fel.

Elisabet Langmann är forskare i pedagogik och har analyserat normkritiken vetenskapligt. Hon anser att det finns djupt rotade normer och traditioner som är värda att bevara, men pekade framförallt på risken att normkritiken stelnar till en ideologi med egna renlärighetskrav och en uppdelning i de som förstår och de andra, de oupplysta. På så vis skapas nya främlingar som normkritiken har svårt att hantera. De som inte hänger med och fattar det här med normer hamnar utanför. En annan fara ligger i att inre eller yttre språkpoliser bevakar hur saker sägs istället för vad som sägs.
—Vi måste få leka med orden, ta risker, ändra oss och provtänka, sa Elisabet Langmann.

De båda pedagogerna var ense om att självreflektion, inte lydnad eller upprepning av vad andra säger, är vägen till verkligt lärande och därmed nya sätt att handla.
–Inte ens dokument om mänskliga rättigheter kan rädda oss om vi inte tänker och vågar göra bedömningar själva, sa Elisabet Langmann.

En sådan mognad ger möjligheten att omformulera och experimentera med normerna – något som av organisationen Settings har kallats normkreativitet.
– Att bli medveten om normerna så att vi kan bryta mot dem för att utveckla våra individuella förmågor och valmöjligheter är en stor befrielse, sa Lotta Björkman.

Demokrati är samhällets ram – vinkelhaken – inom vilken vi är fria att välja olika sätt att leva – vare sig det är som frikyrkomedlem eller transperson, eller båda! Elisabet Langmann talade om vikten av att skapa frirum där normer vidgas istället för att snävas in. Ju fler som ryms desto bättre. Om normkritiken kan föra oss dit är den en möjliggörare.

Korpilombolo

Månadens dikt: oktober 2017

I snabb ritt närmar vi oss borgen
bron som kastas över avgrunden

Vi lösgör bagaget
trevar uppför dunkla trappor

Längst in kartan med lösningen på gåtan
får ljus genom trånga gluggar

Fina streck över skrynklig yta
i rött pilen vi sökte

Kraften som i tysthet drar oss mot centrum
den punkt där polerna byter plats

Medan vi stod där minskade avståndet
trådarna drogs närmare varandra

Färden hade tagit sin början
snart inneslutna i kärnan

Skänninge

Precis som i min barndoms Rimforsa är det första man ser när man närmar sig Skänninge en enorm silo. Det här är bondbygd uppå feta jordar – och det är anledningen till att människor flockats här sedan urminnes tider. För bakom silon – och fångvårdsanstalten – gömmer sig en historisk pärla.

Vid vadstället över Skenaån korsade den gamla kungsvägen huvudstråket upp mot Bergslagen. Så många har trampat vägen att en djup hålväg bildats strax norr om vadstället. Här har människor mötts och bytt varor under lång tid. Höjdpunkter i Skänninges årscykel är alltjämt ”marken” vid Olofsmäss i slutet av sommaren.

På senare tid har ju arkeologer hitta kristna gravar i Västergötland från 900-talet. Kanske får vi någon gång även flytta kristendomens insteg i Östergötland bakåt i tiden. I Skänninge fanns iallafall inte bara en utan två kyrkor redan på 1000-talet: S:t Martins kyrka och Allhelgonakyrkan. Den senare blev som 20 meter lång stenkyrka högborg för hela Västanstång (Östergötland väster om Stångån).

Skänninges storhetstid infaller på 1200-talet.  Ja, kanske kan vi sätta höjdpunkten till 1248 då Birger Jarl förestod Skänninge möte och gavs fria händer att bygga det nya landet av ingen mindre än kardinalbiskop Vilhelm av Sabina, upprest från Rom. Mötet beslöt även att präster hädanefter skulle leva i celibat. Hade man nått den höga åldern av 50 kunde man i och för sig få dispens från det nya påfundet att präster inte skulle få ha fru och barn.

Birger Jarl var vid tiden också en mogen man och man kan fundera över om han under sina pendlarresor mellan sitt nygrundade Stockholm och barndomens Skänninge (ja, Bjälbo då, en bit utanför) funderade över var nästa milleniums huvudstad egentligen borde ligga. Helt klart hade det – med vår fäbless för att asfaltera bördiga marker – varit enklare att bygga en svällande storstad på Östgötaslätten än bland knöliga kobbar och skär uppe i Mälardalen.

På 1200-talet grundades två dominikankloster i Skänninge. Svartbröderna drogs till städerna där de tiggde ihop sin mat (tänk vad de hade jagats av våra moderater…), och Skänninge dög alltså som stad enligt dessa kontinentala kyrkomän. Munkklostret S:t Olof var Sveriges första tegelbyggnad och här verkade Pethrus de Dacia (Dacia utgjorde hela Norden), Sveriges första författare, som skrev trånande – men ack så fromma – kärleksbrev till sin Kristina långt bort i Stommeln.

Skänniges nunnekloster invigdes 1281 av Ingrid Elofsdotter, brorsdotter till Birjer Jarl, som rest till Rom för att utverka påvens tillstånd. Hon dog efter några månader på abedisseposten i sin hemstad, men alltså med livsmålet uppnått. Detta var hundra år före Birgitta och med största sannolikhet den stora förebilden för vårt första helgon (en av Birgittas döttrar sattes t ex i S:ta Ingrid). Ingrid hann förresten en bra bit på den knaggliga vägen mot helgonförklaring. Relikerna av henne skrinlades till och med, men sedan kom Birgitta ifatt på upploppet och knep den svenska glorian. Ingrid av Skänninge föll i glömska.

Utanför staden låg det som jag själv tycker är väldigt intressant, nämligen landets första hospital. De spetälska fick egen mark och en del allmosor för att klara sig. Korstågen spred lepran, har jag läst nånstans.

Centrum i staden var väl torget. Nja, det här med torg var en nymodighet i vårt land. Det vanliga var att samlas längs en bygata (i Skännige Digra gatan), lite bredare och livligare än vanliga vägar, men inte på fyrkantiga stenlagda plattor.

Men i medeltidens Skänninge var kanske hälften av befolkningen tyskar, och de byggde sina handelshus runt torg med rådhus, kyrka och krog. Deras – garparnas – kyrka var precis som i Stockholm den allra största och ståtligaste i staden.

Denna tegelkyrka från 1306 kallas inte längre Garpekyrkan utan Vårfrukyrkan och är sedan lång tid hela stadens kyrka. Och det vackra stenlagda medelstidstorget har återgått i svearnas (förlåt, öst-göternas) händer, som vanvördigt använder det som uppställningsplats för sin bilpark.

Visserligen har tyskarnas gamla skampåle åter rests på torget i Skänninge, och till och med fått godkänt i en folkomröstning. På medeltiden användes sådana beläten för att binda fast äktenskapsbrytare och andra grova brottslingar, allt under härskarnas fana – eller ”stadens stenar”.

Det var Olaus Magnus som ritade av denne ”Ture lång” i sin Historia över de nordiska folken. Själv född i Skännige satt han på 1550-talet vid Piazza Farnese i Rom och sörjde sitt ödelagda katolska hemland. I barndomsstaden hade under hans vuxna år både S:ta Ingrids kloster och S:t Martins kyrka brunnit ner, Gustav Vasa hade beordrat att tegelmurarna på S:t Olov skulle plockas ner och 1552 revs Allhelgonakyrkan för att ge sten åt hans slottsbygge i Vadstena. 1543 drog den nye självutnämnde kungen dessutom in stadsprivilegierna för papistfästet Skänninge, som ju inte hade något existensberättigande i det rike han snickrade åt sig själv – och möjligen åt sina söner.

Skänninge har väl aldrig repat sig sedan dess. Den lilla staden lever sitt småstadsliv genom seklerna. Stadens genier flyttar till Stockholm: bildhuggaren Niclas Schenander som snidat epitafierna i Vårfrukyrkan, men dog i misär – och Adolf Fredrik Lindblad, ”oäkta” barn som blev kompositör och salongslejon med nära band till självaste Jenny Lind. Men det sägs iallafall om rådman Axbom att han minsann aldrig lämnade sitt Skänninge. Idag finns ett skolmuseum i hans hus – strax intill två andra museer i det Gamla Skänninge. Ett avbrott i seklernas lugn är Elefantupploppet 1806 då folk gick bärsärk för att få se en elefant.

Som barn tog min morfar med mig ner till träbron mot Järntorget för att mata ankorna. Han visade den då tyvärr rätt ointresserade lillgrabben de olika museerna. Mormor gick sina inköpsrundor, där lojalitet var viktigare än priset. Bror Gösta hade slakteri, så där köptes allt kött osv. Mamma hade sitt första jobb på Helgongatan.

När stadens apotek, som funnits i hundratals år, bommade igen hade hon flyttat. Och 1971 uppgick slutligen Skänninge i Mjölby kommun – och på en av mina bilder syns Mjölbys fana vaja bakom Ture lång… 1973 slutade tågen att stanna. Men på senare år har de tydligen börjat stanna igen. Kanske finns det hopp.

Simon från Saint Barthelemy

Min morfars morfars far blev moderlös vid åtta års ålder när mamma dömdes till döden för att ha kvävt ihjäl det barn hos fått med grannbonden. Han placerades hos denne bonde – och fader, men ska ha drivits till hårt slit utan särskilt mycket i magen. Inom ett par år dog även mormor och morfar – av sorg över livets villkor kan man ana. Själv dog han vid 24 års ålder efter en båtolycka (men hade alltså hunnit klämma ur sig en liten avkomma – och för det är jag honom evigt tacksam). Ja, det var hårda korta liv de levde bara för några generationer sedan.

Min anfader bodde på en långsmal liten svensk ö – och när författaren Jon Kahn går tillbaka till sin morfars morfars far hamnar han på en annan liten svensk ö av ungefär samma storlek. Fast i Västindien. Gustav III ville nämligen slå sig in bland de stora kolonialdrakarna. Ja, till och med ärkefienden satt ju på tre öar i Västindien. År 1784 lyckades han få Frankrike att släppa till Saint Barthelemy mot franska privilegier hemma i Sverige.

Detta var början på något stort, tänkte kungen. Men ön visade sig vara liten, karg och utan färskvatten. Det enda som skulle kunna ge några inkomster var slavhandeln – och det höll Sverige på med fram till 1847, långt efter det att England och Frankrike förbjudit slaveriet. Under ett par månader 1814 hade Sverige även Guadeloupe, men mäktigare än så blev inte kolonialmakten Sverige. Det här med att kolonier var ovant och något större engagemang fanns väl heller inte på hemmaplan. Bland vanligt folk var det få som överhuvudtaget kände till ön.

Förutom vita som var fria och svarta som var slavar fanns en kategori ”fria kulörta” som bestod av frigivna slavar och de barn som tillkom genom samexistensen på ön. Svenskarna var kanske inte så många egentligen, men på regelbundna förordnanden utsändes guvernör, präst, notarie och läkare. Dessutom kom folk av lite enklare slag, som sökte lyckan eller bara längtade bort från kölden och fattigdomen därhemma. Årstafrun sörjer till exempel i sina dagböcker en Kinberg som dragit till Saint Barthelemy efter tiden som hennes favoritbetjänt, då han smugglade ut den förbjudna drycken kaffe till frun – och som de inmundigade tillsammans djupt inne i Årstas skogar.

Jon Kahns har skrivit Simons längtan (2017) om Simon som föddes på Saint Barthelemy av en mor från Halland och en far från Norrköping. Familjen hade en liten smedja och en bar dit de svenska ämbetsmännen ofta kom för ett glas rom. Kanske inte guvernören själv, men väl Samuel Fahlberg som skickades ut som läkare, men även drog upp stadsplanen för staden (byn…) Gustavia och i Linnés anda samlade och upptecknade allt liv som kom i hans väg.

Under de oroliga åren kring 1809 tyckte Fahlberg att den avsatte kung Gustav IV Adolf gott kunde få komma till ön och på så vis fortsätta vara lite kunglig på en egen Kurrekurreduttö. Men en sådan fräckhet föll inte de nya härskarna hemma i Sverige i smaken och Fahlberg dömdes fredlös för sitt högförräderi. Han levde 25 år efter det på en holländsk grannö, som då även den fick sina blommor och bin klassificerade. Strax före sin död gavs han amnesti.

Fahlberg lärde även upp prästen Forsström att pressa blommor och nåla fjärilar. Att ordna skapelsen blev viktigare än att orda om den och när Simon var konfirmationsmogen skickades han till metodistpastorn för att läras upp i kristendomens grunder. Långt senare ska Simon söka tröst för sin ångest hos metodisterna i Stockholm. Det var Samuel Owen som inte bara tog verkstadsindustrin till Sverige utan även metodismen. De samlades i en paviljong bakom Jakobs kyrka enligt Jon Kahns efterforskningar.

Simon drömde hela sin ungdom om att lämna den lilla ön och se det hägrande fosterlandet i norr. Kring 1814 äntrar han båten Delphin och kommer efter två månader till Göteborg och sedan Stockholm. Men nu står hans längtan istället till ön där han lämnade alla sina systrar, varav en tvillingsyster med oroligt sinne. Att tolka de enstaka breven som krånglade sig över haven gav väl mer frågor än svar. Och är det saknade barndomslandet en solvarm karibisk ö med klara vatten och lugna människor blir det nog inte lättare. Särskilt stor var kontrasten mot 1820-talets Stockholm präglat av trångboddhet, sjukdomar och träck på gatorna – som fryser och blir blixthalt på vintern.

Simon tar sig ändå fram med hjälp av sina goda kontakter och sin fingerfärdighet i smedjan. Han får sex barn och bygger upp en egen verksamhet bland utskänkningsställena och jungfruburarna i Gamla stan. Det är intressant att tänka hur bakgrunden på ön med dess lilla svenska koloni underlättar kontakterna i olika samhällsklasser. Simon kan ju både engelska och franska, och särskild med franskan går det att komma med på franska klubbar och tala med högreståndspersoner – fast deras franska mest är en fisförnäm fasad, inte det levande språk som Simon talar. Det använder han tillsammans med en svart man som lagman Ollongren – som flera andra gjorde – tagit med sig hem från ön.

Förmodligen var denna barndomskontakt Simons närmaste vän och den som bäst förstod hans längtan till ön och vilsenhet i Stockholm. Alltså den frigivne slaven. Med Ollongren var förhållandet mer komplicerat – ett av bokens mer komplexa porträtt. Han har tjänstgjort på Saint Barthelemy och har ett nära men också olycksaligt band till Simon. Nä, mer än så avslöjar jag inte om handlingen i boken. Det är vad jag förstår en berättelse med fakta i basen och fantasi som pikant krydda, släktforskning när den är som mest lustfylld och som mest angenäm för andra än de närmast sörjande att ta till sig.

Hur gick det då för den tafatta kolonialmakten Sverige?
Efter knappt hundra år genomfördes en folkomröstning på ön och bara en enda röst lades för fortsatt svenskt styre. Frankrike fick tillbaka ön för 300.000 kr och har inte släppt den till denna dag.

Tankar om bortglömda avvikare – denna Pride-dag

Ett kort stopp i Älvdalen. En snabb titt i den fina kyrkan och en i baptistkapellet. Från kyrkan fick jag med mig en broschyr som i vanlig ordning beskriver orgelpipors längd, krucifixens ålder, antependiers kulörer och brudbänkars snillrika snickerier. Kort sagt en redig inventarieförteckning utan särskilt mycket av kött och blod. Den lilla minnesskriften jag fick i baptistkapellet var av annat slag. Då handlar det om människors kamp för att fritt få utöva sin religion.

På 1850-talet var det fortfarande förbjudet att samlas till sång och bön utan prästmans överinseende i Sverige. Församlingsmedlemmar dömdes därför till vatten och bröd på länsfängelset i Falun. Erik Ersson som dömdes i flera omgångar tyckte det var ”bra svalt” i de tunna fångkläderna på vintrarna. Det dagliga brödstycket var inte stort, men vatten fick han så mycket han ville. Värre än finkan var den efterföljande kyrkoplikten då han tvingades stå på knä mitt i kyrkan under hela gudstjänsten och därefter förhöras i den rätta läran.

Andra dömdes till kännbara bötesstraff. Hade man inga riksdaler hemma i chiffonjén utmättes en ko, ett väggur eller några kopparkittlar. I en av de hårresande berättelserna står en mor just och kokar mat till barnen när fjärdingsman störtar in och vänder upp och ner på kitteln för att få med sin bot. Det hände också att barn rycktes ur föräldrarnas armar för att föras till tvångsdop i kyrkan. Jag vet inte om prästerna tyckte att de utförde en Gudi behaglig gärning i att rädda oskyldiga små från helvetets lågor, men säkert ledde detta förfarande till allvarliga trauman hos både vuxna – och barn.

Fast ännu mer illa berörd blir jag av mobbningen som till exempel förekom från lärarna i skolan. Då de odöpta barnen inte ansågs ha några riktiga namn kallade vissa (man hoppas det bara var en) lärare barnen för typ ”Olle Persson jänta nr 3”. Att baptisterna skaffade barn kunde dock ingen hindra, men däremot står det om en präst som ska ha gormat att ”sådana villoandar ska inte få föröka sig” när ett ungt par sökte om lysning. Innan borgerlig vigsel blev möjlig levde därför vissa frikyrkliga som ogifta. Att kärleken kom från Gud tvivlade de nog inte på och för den behövdes inga magiska guldringar eller någon överhets godkännande.

Den allmänna anklagelsen (framfört t ex i en sockennämnd) var att baptisterna ”avviker från den bestående ordningen”. De hotade endräkten – och enfalden vill vi säga idag – i samhället. Alla skulle stöpas i samma form och den som trotsade samhällets enhet stöttes bort. Vi förfasar oss över shejkerna i gulfen och krigsmullorna i Afghanistan, men det är bara drygt hundra år sedan som maktapparaten fungerade på liknande sätt i Sverige – även om ingen dödades för sin tro. Som tur var fanns ett land i väster som tog emot de förföljda flyktingarna och inte trodde samhället skulle kollapsa på grund av en relativt stor invandring.

Jag tänker på detta idag när Pride-tåget går genom stan. Religionsfriheten infördes slutgiltigt i Sverige 1951 och vi tar det som självklart att folk får tro och tänka vad de villl. Homosexualitet var å sin sida brottsligt till 1944 och sedan sjukdomsförklarat till 1979. Visst finns diskriminering och mobbning kvar, men jag tror ändå Pride för många numera uppfattas som ett firande av ett liv i frihet och tolerans. Kanske borde fler grupper uppmärksamma den frihet de vunnit. En Pryd-parad för dem som firar religionsfriheten kanske. Men sedan tycker jag vi slår ihop alla marscher och parader – givetvis med en återuppstånden tillgänglighetsmarsch – till en enda, en Frid-parad i ett – ja, I have a dream – lyckorike där alla får plats, även de som "avviker från den bestående ordningen".

Månadens dikt juni 2017

Vi stiger genom himlarna
smeker den jord som var vår
lämnar för gott den blå planeten

De gröna skogarna är borta
vattendragen tömda
guld och mineraler har grävts upp

Naturen har vänds i kultur

Färden är enslig och mörk 
sorg och saknad fyller oss
men på den röda jorden väntar slott av luft

I dessa har odlingar beretts
frön skickats i förväg med projektiler
vattenfabriker pumpar dag som natt

Vid vår ankomst ska grödorna vara mogna
ge liv och mättnad ytterligare någon tid
nya uppfinningar göra en framtid möjlig

Kulturen vändas i natur

Inför nedstigningen delas röda karameller ut
genom stoftlagren suger vi på vår dröm
tills luftslotten tornar upp sig 

Månadens dikt maj 2017

Inne i den djupa skogen blänker en källa
den ligger på en höjd och får sitt vatten från jordens inre

Vi dricker och
begrundar naturens under
hur den här källan bestämt platsen för vår samling

Vi går ner mot den gamla gården
släkten redan församlad runt bordet

Under förfädernas stränga blickar
men med milda pajer på faten

Den nu äldst levande reser sig och tackar
det är långt mellan gångerna nu
långa bilfärder som måste anträdas

För ett kort möte i flykten
glada hälsningar och fraser

Vad skulle väl då passa bättre en poesins koncentrat
tankar som dröjer kvar som en saltpastill

Jag slår i glaset
vill be att få läsa en dikt

Löper linan ut
tystnad skrap host

Vi går alla ut i vårens grönska
barnen leder leken

Årstafrun

Årstafrun

Märta Helena Reenstierna von Schnell (1753-1841) växte upp i småländska Tofteryd där hon lärde sig allt om hur en stor gård ska skötas. Hon skickades som 19-åring upp till konungens stad för att lära sig franska och fina manér. Det var samma år som Gustaf III avvecklade demokratin och satte sig själv i dess ställe.

På en fettisdagsbal på Råcksta uppvaktades lilla Märta av den dubbelt så gamle ryttmästaren von Schnell. Han hade stridit för Katarina den stora och doktorerat på ”Guds rätt över människorna”, men just köpt en gård med moderna byggnader på en medeltida grund. Från stranden syntes Söders häjder och en liten skymt av Stockholm.

Snart ståndar bröllop och Märta Helena blir fru på Årsta. Hon föder i rask takt åtta små varav sju dör i späd ålder. Bara Hans Abraham överlever tills han i 30-årsåldern går genom isen strax utanför gården. Tog han i själva verket sitt liv? Hans håg hade stått till musik och träslöjd och inte den militära bana som föräldrarna stakat ut. Fadern dog strax före sonen i svåra plågor. Varken blodiglar eller senapsdegar botade. Enda tröst var på slutet att genom fönstret följa livet i trädgårdens skatbo.

Men under familjens glansdagar firades Märta Helena varje sommar på Helenadagen med en hejdundrande fest. Ja, otaliga kanoner dundrade över Årstaviken (som verkligen var en vik utan kanal till Hammarby sjö) när födelsedagssaluterna avfyrades. Betjänterna (till vardags vanliga drängar) hade ilat runt bland gårdarna i söderort för att bjuda till årets höjdpunkt nere på sjöängen.

Där flödade spriten från det egna bränneriet och när herrskapet dragit sig tillbaka njöt tjänstefolket av de kvarlämnade slattarna tills solen gick upp. Men även under årets gråare dagar verkar det smygas i gårdens skåp och gömslen. Pigan Katarina var årsbarn med frun och hittades bara 50 år gammal försupen och livlös på hönshusgolvet (med reglad dörr).

Det är sådana detaljer som fascinerar med de dagböcker Märta Helena skrev under nästan 50 år. Hon började 1793 när hon anträdde sitt livs resa – den till Uppsala. Hon fyllde 40 och det lutherska enväldet 200. Efter dagar av skumpande på gropiga vägar kunde hon träda in i den mäktiga dômen där kungar och bemärkta låg församlade.

Ja, döden var en del av livet på Årstafruns tid. Med jämna mellanrum beordras de sju barnskeletten fram ur släktkryptan i Brännkyrka. Och otaliga är de gånger kusken nödgas spänna för schäsen för en tur in till stan där något fint folk står lik. Och en så inflytelserik dam som Reenstierna von Schnell krävde inte sällan enskild visning.

Men när det vankades avrättning med stegling i galgen på Skanstull fick hela tjänstestaben fridag för att avnjuta det makabra spektaklet. För trots att Märta Helena älskade att åka till Drottningsholm och sola sig i glansen av samhällets grädda ömmade hon på sitt eget sätt för de sina. Och hon var inte främmande för att själv hugga i tobaks- och kålland. Hon lappade och lagade med sin prilla i munnen,

Tjänstefolket var hennes dagliga förströelse, men också bekymmer. De fattiga barnen i torpet där man inte ens hade råd att föra mors lik till kyrkan. Eller flickan i torpet uppe på bergknallen som dog av ett blixtnedslag. Ingen pardon fanns dock med den fala Johanna, ”svarta fan”, som eggade både make och son – och därför åkte på porten efter avslutat beting.

Det fanns trots allt en tydlig rågång mode lägre stående. Det som ende sonen fick mest stryk för var alltför gemytligt umgänge med tjänstefolket. De fattiga fick förstås sina julkorgar med korvar och ljus, men när kusken störtade in i de inre gemaken var orlovssedeln snabbt framme.

Mamsellerna var däremot sällskapsdamer från finare familj. Efter ett fylleslag på äldre dar hamnade den trofasta mamsell Lovisa bredvid frun i sängen och snarkade så förskräckligt att hon inte fick en blund. Mamsell Lovisa, prästdottern från Sala, som i ungdomen drömde om ett syndigt samboskap med trädgårdsmästaren Grönberg stod möjligen modell för Almqvists Sara Widebäck i Det går an.

En annan mamsell blev blind efter en misslyckad ögonoperation och därför satt på Drottnknghuset. När hon om somrarna fick komma ut för att sprita ärter och till söndagen klämma in sig i den vonschnellska bänken längst fram i Brännkyrka skymtar fruns varma tankar – åtminstone för det egna ståndet.

Märta Helena åkte ofta in till stadens teatrar och Gustaf III:s opera. I sin ungdom umgicks hon med Bellman och skulle hela livet nynna på hans sånger, särskilt de om trösten djupt därnere i buteljen. När han satt inlåst på slottet (för obetalda skulder) under sina sista dagar skickade Årstafrun godsaker och välgångsord.

På ålderns höst trädde en ung gamäng in med sin luta och återupplivade epistlarna från ungdomen. Han fick sig förstås en rejäl hacka i testamentet. Kanske även ungdomenskavaljeren Kinberg som under kaffeförbudets dagar smugglade in den bruna salighetsdrycken till Årsta, men sedan drog till den svenska kolonin Sankt Barthelemy och därifrån sända desperata tiggarbrev.

Men när den förmögna damen försöker sälja resterna av julskinkan fast det gått dynt (mask) i den undrar en nutida betraktare. Men såklart är det svårt att bedöma vad som var normalt för 200 år sedan. Märta Helena levde till exempel omgiven av militärer men förskräcktes när bygdens unga pojkar släpades till fronten och deras föräldrar blev galna av vanmakt och oro.

Hon är framsynt och skriver insändare i 1820-talets tidningar om att kärrorna gott kan åka åt ena hållet på Hornsgatan och åt andra på Brännkyrkagatan, men också om ungmörnss löjliga hattmoden. När hon på gamla dar får rådet att husläkaren att någon gång ta sig ett bad inser hon att det gått många år sen sist och att det faktiskt var riktigt skönt.

Författaren Lars Widding bodde många år i förorten Årsta utan att känna till herrgårdens flitiga dagboksförfattarinna. Vid ett litteraturmöte i Dalarna talade Rune Lindström och de andra dalaförfattarna oupphörligt om Årstafrun. Widding blev med tiden ännu mer förhäxad och läste i dagböckerna varje dag. Delar av dem hade då givits ut i tjocka band efter att ha på 1930-talet ha hittats på en vind.

Tänk vad mycket historienärhet vi gått miste om ifall den som hittade de dammiga luntorna helt sonika hivat dem i soporna… Enligt dagböckerna lät sig Märta Helena flera gånger, men något porträtt hittade aldrig Lars Widding. Nu har det dykt upp ett. Och så här ser den gamla gården ut 2017.

Årsta

Månadens dikt april 2017

Vagnen kränger frusna slätten
rasar ner genom jordens skorpa

Mörkret fyller själen
river ränder i dess grova hinna

Härnere värmer svavelångor
bubblar giftbassänger

Förrädiskt vackert
men såren svider

– – –

Vagnen kränger
lämnar djupa spår
tar sig till slut igenom

När vi ser ljuset har det frusna smält
på träden sväller vårsolsknoppar
och sakta läker såren

Månadens dikt: mars 2017

Medan kondoleanserna ilar mellan husen i byn
stiger du själv sakta upp genom skyn

Väl framme slås räkenskapsböckerna upp
vart uttalat ord ska synas genom Skaparens lupp

Du huttrar och fryser i det kalla rannsakningsbadet
Domaren bläddrar och suckar, men så är han vid sista bladet

Han reser sig och slår ihop bokens tunga pärmar
går fram till vågen och kavlar upp sina mantelärmar

Orden viktas och läggs på tvenne fat
ett för kärlek, ett för sladdrigt prat

Nu svajar faten, ja det står och väger
Han mumlar, men vad är det han säger

Sa han vänster och ner mot de fördömdas lågor
eller höger och upp i himlens etervågor

Månadens dikt: februari 2017

En elektrisk puls
ett magnetiskt fält

Det rycks i tåtar och krattas i maneger

Det smäller och klickar
det svävar och dansar

Det drar och det bänder
det surrar och spänner

Det väser och fräser
trasslar och strular

Det knakar i fogar och gås upp i linningar

Människor glider
till och från varandra
genom
bortom

Månadens dikt: januari 2017

Det ljusnar över paradgatan
natten har spolat den ren

Jag halkar på de buckliga gatstenarna
som med tiden slipats blanka och svarta

Nu ser jag deras symmetriska mönster
nu när människomassorna från skymningen bara är ett minne

De rörde sig som tröga ormar ner genom gränderna som korkats igen av trafiken
på mittrefugen spanar de efter lediga bänkar eller ett frestande gatustånd
skratt och diskussion, tutande brusande minibussar

Nu hörs istället det dova suset från den underjordiska floden
den som färgats orange av alla industrigifter
och som en gång svämmade över när en glaciär rämnade
bilar och människor sveptes med ned i dalen

Numera hålls vattenströmmen i schack av raka murar
men någon stadsplanerare har ännu inte anställts

Från ravinen i botten reser sig sneda trappsteg av den leran mjuka svajande
på de lösa klippkanterna staplas klossar och torn
uppkastade i ett virrvarr bakom svarta trådar

Smala balkonger med snidade järnräcken
bredvid kubiska kolosser i grälla färger
varje hus söker sin egen nyans
ropar ut sin personlighet

Längre ner sprängs landskapet sönder i raviner och hålor
den formbara marken töjs och bända
nya skepnader tar form genom tiden
mönster med en helt annan symmetri

Inkallajta

Ruiner från Inkallajta

Den centrala helgedomen i Inkallajta

Alla vet att Bingham upptäckte Machu Picchu 1911. Men hur många vet att svensken Erland Nordenskiöld upptäckte Inkallajta 1913? Han var iallafall den som först grävde ut stället och beskrev det vetenskapligt. Machu Picchu var ett skrytbygge, tänkt som sommarresidens eller tillflyktsort. Inkallajta däremot var en faktisk huvudstad för den östra delen av imperiet, Collasuyu (ungefär nuvarande Bolivia). Härifrån regerade inkorna Tupac Yupanqui och Hayna Capac på sina visitationsresor – som hela imperiet runt kunde ta upp till sju år. Båda platserna är mycket smakfullt valda, men våra dagars peruaner är väl lite bättre på marknadsföring. Till Machu Picchu kostar inträdet 600kr och köerna ringlar. Inkallajta tar en tia, och det är folktomt. På bilden resterna av den stora ceremonihallen där konseljerna som avgjorde folkens öden hölls. 80m lång och 12m hög när det begav sig.

Tio år med Bolivia

Bild från by i Bolivia

Bakom den klassiska muren av lertegel och gräs syns de moderna Evo-husen

För tio år sedan var Bolivia ett föredöme i den demokratiska världen. Folkrörelser – ja, här har Sverige och Bolivia en del likheter – samverkade och deltog aktivt i utformandet av den nya konstitutionen – den som så högtidligt fastslog grundbultarna i det nya ”socialistiska” samhället. Ja, alla sådana där politiska epitet kan vi väl lämna därhän, för vad säger egentligen sådana etiketter om vad som verkligen händer och sker i ett samhälle? Socialismen här liknar mer Kinas kommunismkapitalism – ett land med enormt inflytande trots allt tal om avkolonisering och nationell suveränitet – än Venezuelas (trots att Chávez var Evos mentor och förebild under sin levnad – men kanske var det Bolivias smala lycka att han gick hädan – för Maduro har varken lärjungar eller sympatisörer på denna jord).

Nä, låt oss gå bortom de självpåklistrade beteckningarna och se hur samhället utvecklats och förändrats. För som en klok man sa för länge sedan: av frukten känner man trädet.

När Bolivias president i internationella sammanhang talar om urfolk och Moder jord lyfter han på hemmaplan alla vägar som breddats eller dragits där förr skog och berg hindrade människors rörelsefrihet. Nu är kanske inte allt detta så ”nationellt” som politikerna här vill framställa det utan delar av regionala integrationsprojekt, som t ex IIRSA (brassarna suktar så efter Stillahavskusten). Och projekten med en autostrada mitt genom känsliga delar av Amazonas och den norra passagen Cochabamba-La Paz har aldrig slutförts.

Vägar gynnar ekonomin såklart. Förr hängde de läckraste frukter ruttnande kvar på träden i brist på transportleder för export. Bara de mexikanska och colombianska knarkmaffiorna bemödade sig om att ge sig ut i spenaten och betala för åtråvärda grönsaker. Ja, vägar knyter samman människor – det är ett resande folk det här – men driver också på urbaniseringen. Lokala maktförhållanden ändras. Om du i en liren by med nydragen väg ser ett pampigt palats vid torget vet du att där bor ägaren till bussen som kontrollerar transporten av människor och ting.

Sedan har det sänkts ner en massa Evo-hus över landsbygden. Jag vet inte vilka dessa fina små röda tegelvillor var tänkta för (jag har tidigare skrivit om politiken med gratis bostäder år människor med funktionsnedsättning men har inte följt upp detta – är ju på semester banne mig). Vissa säger att de politiskt lojala får bo så här fint. Man måste i alla fall själv äga marken, så det är väl tveksamt om de mest behövande gynnas. Oavsett vilket så liknar detta för mig jultomtepolitik med förmåner till vissa utvalda. Att bygga hus är ju faktiskt något folk här kan. Det skulle säkert behövas studiecirklar och utbildning i hur man själv bygger med bättre kvalitet, men inte nödvändigtvis färdiga hus.

Ja, ni hör hur svensk jag är. Vi är vana att varor produceras på en marknad och att staten bara lägger upp spelreglerna. Men staterna i Latinamerika sysslar ofta med egen produktion av basvaror som sedan delas ut. Jag tycker det är bättre att gå in med subventioner där det behövs för att gynna miljö och samhälle. Till exempel skulle solpaneler kunna subventioneras. Jag funderade själv på att bidra med en sådan med ryggade tillbaka när jag såg att de minsta kostade över 10.000 kr. Istället är det nu elledningar kors och tvärs och överallt i landet, förutom stor användning av gastunnor som släpas hit och dit. Landet så nära solen med sina 300 soldagar om året borde kunna bättre!

Den materiella standarden har alltså höjts (bilar överallt), men här faller inte bara äran på regeringen utan såklart på det hårt arbetande folket. Åtminstone de som saknar jobb sliter. De som har jobb kan ta det lite lugnare… Men hur är det med den demokratiska utvecklingen bakom alla standardhöjningar? Hur fungerar den lagstiftande, styrande och dömande makten? Och framförallt: hur upplevs utvecklingen av det verklighetens folk jag själv umgås med?

För visst kan man smälla upp sjukstugor och skolor, men vad hjälper det om man kan muta sig till betyg och examina eller om de som halar upp en fet sedelbunt får schysstare vård? (Att den som har pengar får bättre vård än andra är en av de värsta idéer mänskligheten har kommit på – vård ska ges efter vårdgivarens förmåga i enlighet med vårdbehovet). Ja, jag känner de som inte orkar jobba inom utbildningsväsende eller sjukvården för att de inte står ut med att se korruptionen.

Men ännu allvarligare är väl korruption inom rättsväsendet – själva ryggraden i ett samhälle. Att inte något gjorts åt rättsväsendet på dessa tio år är för mig en gåta. Jo, domare tillsätts nu av regeringen, fast det får vi ju sätta på minuskontot eftersom det går rakt emot principen om rättsväsendets oberoende. I övrigt fortsätter poliser, åklagare, advokater och domare att kräva in tusentals kronor för varje underskrift och varje litet steg i de byråkratiska irrgångarna – alltså för att göra sitt jobb. Ja, egentligen borde jag inte benämna dem vid dessa fina titlar, snarare liknar de penningautomater som bara gör ett ryck när mynten trillar in.

Visserligen har en antikorruptionsmyndighet bildats, men vad jag hört av dem som vänt sig dit krävs även där så mycket stämplar och pappersspring att folk ger upp. Byråkratin är ett eget slukande monster, som motarbetar och utpressar medborgarna. Visst skulle det gå att effektivisera genom att digitalisera. I alla mänskliga möten finns risk för korruption och därför bör de så långt som möjligt undvikas inom byråkratin. Alla har mobiltelefon och en digitalisering skulle spara massa kostnader för stora kontor och framförallt minska all denna tid i köer och väntrum som så sinkar det bolivianska produktiviteten.

Så till den lagstiftande och styrande makten. Jag nämnde det folkliga deltagandet i konstitutionsbygget, den 17:e sedan självständigheten 1825. Där begränsas mandatperioderna för en president till två. Nu har Evo Morales snart suttit i fyra och ville så gärna sitta en femte att han utlyste en folkomröstning om att blunda för paragraf 168 i konstitutionen. Folket sa nej, men sedan dess har han funderat ut fyra olika sätt för hur han ändå kan bli evig (dålig ordvits) landsfader. Kanske en folkomröstning till eller göra en Putin genom att pausa strax innan mandatperioden går ut (och låta vapendragaren – ja, han är gammal gerillasoldat – García Linera hoppa in några månader).

Den förste att bryta mot konstitutionen var alltså den som valts till att bevaka och fullfölja den. Men som så många andra makthungriga män kunde han när allt kom omkring inte tänka sig att hans makt skulle ha någon bortre gräns.

Jag har tidigare skrivit om symbolvärdet i att en barfotagrabb från höglandet går och blir president och jag blir illa berörd när jag på gatorna i Santa Cruz – den ekonomiska huvudstaden – hör folk fnysa åt ”den lille indianen” eller ser klottret i La Paz om ”el indio de mierda” som ska få betala dyrt osv. Rasismen har minskat (idag hörde jag några kvinnor prata och skratta högt på quechua mitt på torget i Cochabamba – otänkbart för 20 år sedan), men finns ju ändå kvar.

Fast nästan lika illa som rasism är väl denna personfixering. Kampen på husfasaderna står inte om någon ideologi utan om för eller mot en enda person, EVO. Men ett samhälle står inte och faller med en människa av kött och blod som kan dö när som helst (som Chávez). Denna caudillismo (tron på den starke ledaren, förlåt starke mannen) är något man jämte rasism och machismo måste ta tag i på allvar. Visserligen måste någon representera, leda möten och dra i trådar, men långsiktig förändring åstadkoms gemensamt i ett samhälle. De förtroendevalda byts med fördel ut med jämna – rätt så korta – mellanrum.

Presidentens parti MAS har tyvärr utvecklats i alltmer totalitär riktning. På senaste kongressen valdes just Evo Morales till nästa vals presidentkandidat, alltså rakt emot konstitutionen. Han utropades också som ”comandante”, vilket även om det bara är ord pekar på vartåt partiet önskar gå. Vissa debattörer spekulerar i om statsledningen faktiskt vore kapabel till en så kallad ”autogolpe” och sätta demokratin ur spel, men så pessimistisk vill jag inte vara.

Men ett minne kommer upp: när MAS fått makten för tio år sedan träffade jag en hängiven partimedarbetare som sa att nu var det viktigaste för partiet – och i därmed reformerna i landet – att fostra nästa generations ledare så att inte några gubbar bet sig fast vid sina poster. Kanske ingen slump att det var en kvinna som kämpade för detta – och jag kan bara inbilla mig hur besviken och desillusionerad hon måtte vara idag.

Det är som bekant farligt att sitta för länge. Det gäller mexikanska PRI, sydafrikanska ANC och till viss del våra egna socialdemokraterna när det begav sig. Frestelsen är stor att vilja kontrollera och styra saker och ting långt utanför ett politiskt partis mandat. Det gäller det civila samhället och offentliga befattningar inom t ex utbildning och vård. Sådana samhällen alstrar rädda och fjäskande medborgare.

Att tvingas skaffa partibok för att göra karriär är ingen bra grund för en effektiv förvaltning och ett samhälle bestående av självständiga och frispråkiga medborgare. Vill man vara dramatisk kan man säga att ett sådant system gör våld på demokratin. Nä, politiker ska inte binda upp människor i lojalitets- och beroendeband utan skapa förutsättningar för dem att klara sig själva. Politik ska med ett fint ord bemyndiga människor.

Den gryende rädslan för att säga vad man tycker eller skriva det man hör är olycksbådande. Journalisten Carlos Valverde som avslöjade att presidenten hade ett barn på bygden (åtminstone skrivit på ett faderskapsintyg) kände sig tvingad att gå i landsflykt efter att poliser omringat hans hus (han trodde alltså inte att de var där för att skydda honom…). Sådant är varningsklockor, men jag upplever ändå från min horisont att debattens vågor tillåts gå ganska höga. I de många och tjooocka papperstidningarna finns djupa analyser och långt rättframmare åsikter än de jag smyger in här. Och diskussionen handlar på ett annat sätt än i Sverige om väsentligheterna: vad är det för samhälle vi vill ha och hur ska det organiseras?

En sak som inte bara borde debatteras mer, utan bearbetas i grunden är korruptionen – och dess orsaker. Ett land där yrkesmänniskor skinnar och lurar sina medmänniskor lider brist på det grundläggande kittet i alla fungerande samhälle: tillit. När man i bästa fall bara litar på de närmaste familjemedlemmarna formas ett stängt och odynamiskt samhälle. Man behandlar inte sin nästa såsom man själv skulle vilja bli behandlad, utan ser denne som någon att sko sig på eller i värsta fall klättra på. Det är också by the way ett föga kristet handlande i ett land där kyrkorna fylls söndag efter söndag.

Men om jag jämför med till exempel Paraguay – som enligt sådan där knäpp religionsstatistik brukar hamna etta som det kristnaste landet i världen – så upplevde jag under mina få dagar (ska betonas) där att samhället genomsyras av ännu större misstänksamhet och önskan att blåsa varandra (ni minns kanske varuhusbranden 2004 då hundratals barn brändes ihjäl eftersom affärsinnehavaren låste dörrarna – här skulle ingen plocka med sig någon liten leksak utan att betala). Jag tror att en 35-årig brutal diktatur i ett land bryter ner sammanhållningen och att det kräver sitt långsiktiga arbete att reparera. Givetvis krossas folkrörelserna under så lång diktatur – och det är dessas fortsatta starka ställning som ändå ger hopp för Bolivia.

För även om ganska många här säger att inget går att förändra, att korruptionen är så djupt rotad osv, så vet jag att det går. Jag länkade bara för några dagar sedan till en dokumentär om Antanas Mockus, borgmästare i Bogotá på 90-talet. Med humor och symboliskt handlande lyckades han som den goda pedagog han är visa på det sjuka och egoistiska i att bara tänka på sig själv och skita i andra (som ju också leder till att man själv förlorar i slutändan).

Mockus tillhörde inget politiskt parti, men ändå fick han människor att betala frivilliga extraskatter för det allmännas bästa. Genom sitt eget exempel ville han höja moralen i samhället. Om det fanns någon ideologi bakom så var det den att alla människor kan förändras. För visst är det så. Varför slänger folk skräp genom bilrutan och betalar mutor i ett land men inte när man kommer till ett annat? Det handlar om respekt och vilket förtroende man har för människorna i det omgivande samhället.

Vad kan vi lära av denna långa drapa? Ja, vi behöver inte bara övertygade politiker (som Mockus) utan framförallt övertygade medborgare, som när det behövs går samman för att värna humanitet och människokärlek. Det behövs under och bakom de politiska partierna en samhällsbyggarrörelse som garant för att samhället inte ska drunkna i käbbel om räntor och inflation. För om det nu är politiska partiers uppgift här i världen att dividera om ekonomiska teorier och kalkyler, så är det humanistiska sammanslutningar (t ex kyrkor, men också andra) som bär och vårdar de värderingar samhället ska grundas på.

Risken med republiker där högsta hönset är politiskt vald är att yttersta makten befläckas av politiska intriger. Här har vår monarki den fördelen att statschefen är helt opolitisk och bara sitter där som en symbol – en symbol för att samhället byggs på gemenskap i frihet. Javisst, en urmodig företeelse och en väldigt motsägelsefull symbol för detta, men ändå något rätt så neutralt att enas kring. Ja, så kan det gå när man vistas för länge i en republik: en saknar sitt gamla

Från en by i Bolivia

utsikt med berg och blommande potatis

Morgon i byn

Livet på landet är väl underbart! Grannar och släktingar bara kliver på och får då alltid ett mål mat och ett glas läsk. Ibland har jag själv försökt med ett ”har just ätit” när jag sett mor i huset halvvägs framme med potatistallriken. Det är ingen ursäkt har jag märkt.

Själva det lantliga arbetet är väl inte min specialitet. Försökte till exempel snygga till gräsmattan framför huset. När en moster eller faster eller vad det nu var tittade in senare på dagen undrade hon om vi haft vildsvin på besök.

Potatis är annars den stora passionen och stoltheten i byn där jag var. Förmågan att plocka potatis innehar ungefär samma status som att kunna slå med lie i min barndoms Småland. Men faktum är att jag faktiskt någon gång plockat pärer hemma i Rimforsa. Därför gjorde jag byborna aningen besvikna när de bad mig dra en fåra. De hade laddat inför ett rejält garv åt den besökande gringon. Sedan hade jag förstås inte deras uthållighet utan gav upp efter nån kvart.

Det här med kommuner är ganska nytt här. Påbud uppifrån, men vad i hela friden gör en kommun? Ja, det allra första man gör som nybliven kommun är väl att smälla upp ett högt skrytbygge till kommunhus som blänker och gnistrar i solen. Och på natten belyses det av enorma strålkastare så att det även då skiner över hela dalen. Över den höga porten hänger förstås en bild av den allestädes närvarande presidenten. Den gamla kyrkan därbakom är skymd och förmodligen till och med lägre – symboliskt för det politiska läget i Bolivia idag.

Nu är det väl bra med ett rejält och snyggt kontorshus där många får jobb, tänker du. Fast ingen jobbar därinne. Kommunkontoret ligger inne i stan, en dagsresa bort. Det är säkerligen smart rent strategiskt i förhållande till olika myndigheter, fast man förlorar ju lite av poängen med ”närhet till medborgare” och allt det där.

Tjänstemännen ser t ex inte allt skräp. Det gick väl bra förr att slänga kalebasser och ämbar av trä och skinn i naturen, men nu är det plastpåsar och läskflaskor överallt. Man skulle ju kunna tycka att företag som Cocacola (med sina många smaker) kunde stötta något slags pantsystem. Jag tror en tioöring per flaska hade hållit naturen ren i Bolivia. Fast det ger väl inga vinster att hålla på med sånt tjafs…

Då får väl faktiskt kommunen göra något, tycker lilla jag. För en meter marmor i det där kommunalhuset kunde en liten sopbil ha köpts in (för en annan meter en brandbil, sedan kanske en ambulans osv).

Själv började jag plocka upp skräpet på vägstumpen utanför ”vårt” hus. En liten kille kom fram och undrade storögt vad i hela världen jag höll på med. Det hela var så knäppt att han började hjälpa den konstiga utlänningen med ett arbete som alltså inte hade något med potatis att göra. Som tack fick han ett kexpaket – de där som heter salta, som vi skulle kalla söta (de som här heter söta ska vi inte prata om).

När vi fyllt vår säck frågade jag killen var man slänger skräpet här i byn. I hörnet av skolgården, var hans svar. Senare gick jag dit och mycket riktigt fanns där en grop med några soppåsar i. Nu har jag gjort en god gärning och kommer att hyllas som hjälte i byn, tänkte jag.

Men istället kommer en bastant dam fram och skäller ut mig efter noter. Har jag ingen skam i kroppen. Kasta skräp på barnens skola. Fast vad ska vi göra med alla sopor då? undrar jag. Kommunen gör visst inget (…sa jag inte, för att inte hamna i ett politiskt gräl). Låt det ligga där det ligger, sa damen. Snart kommer regnen och då åker allt ner i floden och är ur världen.

Jag gav mig inte in på ett resonemang om att detta faktiskt var den ”första” anhalten i kedjan, högst upp i bergen, och att i den där världen finns tusentals byar och städer på vattnets väg mot Atlanten. När vi skilts åt vände hon sig om och frågade: och vems måg är du förresten? (det finns inga turister där). Svaret på den frågan räddade mig nog från att dras inför byalaget och den numera även juridiskt accepterade sedvanerätten.

(Och förresten, sluta gnälla så förskräckligt på svenska kommuner. De är rätt ok ändå.)

Tata Renato

ruiner på dimmigt bergHär kommer en historia från jordreformens dagar. Vi har ju vårt laga skifte, men nu pratar jag om att spränga storgodsen och dela ut små jordplättar åt godsets alla daglönare. Ämnet var hett i Latinamerika i mitten av 1900-talet, men få länder lyckades när allt kom omkring att omsätta högtidstalen på lantmätarens ritbord. Ofta satt just de stora jordägarna i de beslutande organen medan de som skulle gynnas knappt hade rösträtt (läskunnighet var ett vanligt krav).

1952 genomdrevs i alla fall en jordreform i Bolivia, kanske den mest avgörande händelsen under förra seklet för vanligt folk på landet. Här i socknen Cocapata fanns som på andra håll ett storgods med många arbetare utan egen jord. 1800-talsförfattarinnan Adela Zamudio skriver om ridturer till Cocapata och jag antar att det var i det här godset hon som högreståndsdam umgicks.

Vid tiden för jordreformen var mangårdsbyggnaden byggd i importerat trä och hade stora glasfönster på de två våningarna. Detta var stor skillnad mot de små lertegelhus med grästak som torparna bodde i. Själva ägaren var sällan på plats utan överlät ansvaret att leda arbetet på den stora egendomen till en ställföreträdande arrendator från byn. Jag vet inte hur det var på andra håll men här tycker ingen synd om den forne ägaren som blev fråntagen sina ägor (och vars ättlingar lär vara framgångsrika företagare i Santa Cruz), men det talas fortfarande med respekt och vördnad om arrendatorn Tata Renato.

Han verkar alltså ha haft småbrukarnas förtroende, men säkerligen kände han också en viss sorg när hans arbetsgivare tvingades bort och byborna började plundra (enligt dem med all rätt) det vackra boningshuset på sina ägodelar. Han tog därför med sig så mycket han kunde på kärror och packåsnor upp mot bergen bakom byn. Högst upp på en vindpinad bergstopp byggde han upp en egen gård och gömde några av godsets dyrgripar på behörigt avstånd från de hämndlystna byborna.

Det allra dyrbaraste som finns i varje bolivianskt hem är det kläder och utsmyckade dräkter som används vid karnevalen och den årliga festen till det lokala helgonets ära. Några av dessa fick Tata Renato med sig men särskilt glad var han över att ha räddat undan helgonbilderna och godsets eget skyddshelgon. Dessa placerades i en liten stenkyrka högst upp på bergstoppen.

Här uppe bland betande lamor och alpackor byggde Tata Renato sitt eget rike. Barnen växte upp i relativ välmåga. På grund av sin ställning hade Tata Renato trots allt tilldelats en ganska rejäl sluttning av berget som i folkmun alltjämt bär hans namn. Men visst var läget otillgängligt med dimma och hagel – och en och annan snöstorm drog över berget. Att hålla elden vid liv var livsnödvändigt.

Tata Renato hade både hjärta och hushåll för flera fosterbarn. Men en dag gick det så illa att ett av fosterbarnen lekte lite för vårdslöst med elden. De låga grästaken på de tättstående byggnaderna tog snabbt fyr och under dem de vackra dräkterna. Räddning med vattenkrus och öskar var långt borta och snart var gården nedbränd i aska och sot. Tata Renatos fru blev så illa till mods att hon aldrig mer talade och enbart med svårighet rörde kroppen. Minnena var alldeles för plågsamma.

Tata Renato tillbringade resten av sitt liv med att åka land och rike kring för att finna bot för sin fru. Men ingen medicinman eller helbrägdagörare visste någon råd. Utblottade dog det en gång så mäktiga arrendatorsparet.

Godset mangårdsbyggnad nere i byn förföll alltmer och nu hålls bortsprungna djur innanför de höga murarna. Ägarna får hämta ut dem mot lösen – ungefär som det var för människorna för 64 år sedan.

Den som berättade den här historien är dotter till Tata Renato och var barn när detta hände. Hon har inte varit uppe vid bergsgården sedan dess och ville absolut inte gå dit när jag frågade.

När Isidora och jag för två år sedan flämtande nådde fram dit svepte en tjock dimma in platsen i ett ödesmättat dis. Det blev snart mörkt och jag fick bara några suddiga bilder av de ruiner som finns kvar. På vägen ner gick vi vilse i mörkret. Isidora kan berget, men vattenådrorna hade gröpt ur nya smala raviner sedan hon var där senast och dessa förledde oss.

Idag gjorde vi ett nytt försök. Den tunga vandringen upp slutade med att dimman återigen täckte berget. Ett tungt olycksbådande regn började falla. Det blev inte heller denna gång något letande efter de lämningar som eventuellt finns kvar. Men det blev i alla fall en bild.

Isla de la luna

ruiner på torr ö

Flickklostret på Månön

”Till Månön går inga båtar längre, där finns inget att se” fick vi veta. Det triggar en sån som mig och vi städslade en egen kapten (bild 1). På Månön ligger detta komplex (bild 2) där särskilt utvalda flickor hölls inspärrade från åtta års ålder för att lära sig fina manér och en gång i livet kanske få äran att krypa upp i den store Inkans bädd – eller ännu finare: bli offrad till Solen själv (alltså den där inkan).

Ja, visserligen den bästa utbildning en tjej kunde få i inkaimperiet, men skulle någon lyckas rymma från tempelprästinnan mamacunas hårda styre och förlora sin dyrbara oskuld till någon trånande öbo var det levande begravning som gällde – om hon inte lyckades övertyga översteprästinnan om att det var solguden själv som varit framme.

Under 40 år på 1900-talet var ön också en plats att isolera människor på – men då dömda brottslingar. Tyvärr är det fängelset förstört berättar en av de få nuvarande öbor vi stöter på. De allra flesta har lämnat den vackra men ensliga ön för – ursäkta alla boliviavänner – en av världens fulaste storstäder: El Alto. Vid de isolerade ñustornas (egentligen ”aklla”=de utvalda) gamla klosterskola fanns ingen guide att rådfråga (tänk vad många spännande berättelser det skulle gå att göra kring dessa flickor – och vilken bäring de har på vår tids ideal och hedersförtryck).

Men kanske lika bra det. På den större Solön turas öns bönder och fiskare om att guida. Eftersom grupperna ibland kommer ganska nära varandra kunde jag höra hur historierna om var Solen föddes och hur de första människorna steg ner till jorden (på en solstråle förstås) varierade lite från guide till guide.

Tanken med barfotaguiderna är fin, men jag retar mig på allt tjat om ”los incas”. Ja, till och med hus och gårdar – snart säkert även barnen – döps efter inkahärskare som Huaskar och Atahuallpa. Vet de inte att det var just här som motståndet mot inkornas slavimperium var som framgångsrikast?

De enda som lyckades bevara något av sin egen kultur och sitt språk var just aymara kring och i Titicacasjön. Vissa anser t o m att de berömda flytande vassöarna var ett sätt (för gruppen urus) att fly undan de nya härskarna. Att motståndet från just aymara på något sätt ändå accepterades har dels att göra med inkahärskarnas myter om alltings ursprung i just Titicacasjön och dels de mäktiga tempel och byggnader som redan fanns här (Tiwanaku osv).

Utan att vara expert på området tror jag – hittade inga dateringar vid ruinerna – att ”inkatemplen” redan fanns där när härarna från Cusco stävade in med sina vasskorvetter i mitten av 1400-talet. Tiden som det här området låg under inkornas välde var alltså mindre än 100 år och även om inkasamhället var ett särdeles effektivt arbetskraftsmaskineri finner jag det troligare att erövrarna anslöt till befintlig infrastruktur.

Men visst är det intressant att en så kort tidsperiod – som en parentes i historien – får ett så enormt genomslag i det allmänna medvetandet. Det symboliska i att ha anknytning till ett mäktigt imperium (för vad är några förvirrade spanjacker mot Solen själv?) spelar väl in, liksom att guider tenderar att säga det som turister vill höra…

Månadens dikt: november 2016

Du ligger bredvid mig
medan ljusen brinner ut

Vi har lagat mat och sjungit några sånger
försökt blidka gammal kärlek

Jag ligger bredvid dig

är äntligen ensam

Tankarna halkar
rör sig på nya vägar

En fluga surrar i taket
det murknar innanför väggarna

Jag önskar pendeln sloge tillbaka
rakt igenom mig själv

Nä, medierna speglar inte verkligheten

Vissa säger sig numera ha skådat sanningen och skåpar ut etablerade medier som politisk propaganda. ”Jag skiter i fakta, bryr mig bara om verkligheten”, skrev en av dessa ungherrar (min fördom) på Twitter.

Men vad är verklighet? Är inte allt vi upplever i vår tid ofrånkomligen influerat – ja impregnerat – av det som medierna förmedlar? Utan medier hade väl många inte ens märkt några systemkollapser eller kriser av allehanda slag… Vi lever i och genom medier vare sig vi vill eller inte. Det är verkligheten.

Men medierna förmedlar inte allt som händer och sker. Kanske har medievärlden genom uttryck som att ”spegla verkligheten” själva en skuld till föreställningen att allt borde finnas i media och att det ”mörkas” när det inte är så. Nä, den berömda spegeln är ingen himlaspegel som registrerar varje mänskligt andetag utan snarare en sprucken och bucklig liten fickspegel där en flik av tillvaron tittar fram.

Visst finns ambitionen i nyhetsmedier att fånga det för tillfället mest angelägna och uppseendeväckande. Men formatets begränsning (t ex nyhetssändningens få minuter som ska fyllas oavsett världsläge) och teknikfaktorer gör att bara en skärva av allt som pågår kommer ut denna väg.

Nyhetsvärderingens principer (närhet, ovanlighet osv) och journalisternas egna livssituationer påverkar urvalet. Det redaktionen spånar om och fastnar för påverkas av mänskliga referensramar och koder i gruppen. Kommer journalisterna från samma bakgrund, har samma ålder osv är det lätt att missa sjok av mänsklig erfarenhet. Med en större bredd i journalistkåren täcks fler ämnen och uppslag in.

Det som hänt på senare år är att journalistrollen förändrats i grunden. Idag har i stort sett alla tillgång till tekniska möjligheter att kabla ut sin egen vinkel av verklighet. Denna så kallade medborgarjournalistik innebär en fantastisk revolution. Vi får en så mycket bredare spegling av erfarenheter och versioner av livet.

Problemet är att speglingen bara är en första del i en rapportering. Det görs alltid sållning och tolkning av materialet. Att sammanställa och analysera och sedan göra genomtänkta uppföljningar är något som kräver viss kompetens.

Nu tänker jag inte komma fram att sådan kompetens är förbehållen journalistskrået. Journalist är inget legitimationsyrke som läkare och lärare där en högre makt och myndighet utger (och drar in) sin sanktion. Murveln är ingen hög häst utan ett litet djur som gräver sig djupt ner i dyngan och som bedöms efter sin förmåga.

Men kompetenser som källkritik och pressetik ska för den skull inte föraktas. Dubbelkoll och konkurrerande källor är eviga principer medan pressetiken varierar över tid och plats. I Sverige har t ex överenskommelsen varit att inte publicera namn förrän någon är dömd och inte publicera ovidkommande fakta som inte har med saken att göra. Detta är grundbultar som bankas in på journalistutbildningarna och sedan lägger grunden för mediernas trovärdighet.

På populistsajterna saknas ofta källkritik och etik. När t ex något vidrigt dåd begåtts är somliga på momangen tvärsäkra på gärningsmannens bakgrund och till och med religiösa liv. I takt med att fakta sedan kryper fram stiger osäkerheten och förvirringen, fast det egentligen borde vara tvärtom.

Att inta en skeptisk attityd till alla medier och göra sina egna bedömningar är ett sundhetstecken. Och på sätt och vis är föraktet för yrkeskunnande typisk för vår tid. Vi tror oss veta bättre än både läkaren och läraren hur saker och ting ska skötas.

Vi har slutat skrapa på foten inför doktorn och nu även redaktörn. Men när vi nu alla deltar i det stora inskannandet av verkligheten och även analys och reflektion av den vore det på sin plats med lite respekt för de gamla journalistiska grundprinciperna.

Vykort från Stjärnsund

I Stjärnsund stod den svenska industrins vagga. På en resa till landets ekonomiska motor och teknologiska spjutspets, Falu koppargruva, upptäckte här det unga geniet Christoffer Polhem det ideala vattenfallet för en fabrik.

Polhem, som oadlad Polhammar, flackade som föräldralöst barn från norra Gotland från hem till hem. För att en präst skulle lära honom latin, vetenskapens språk, lovade han att laga det gamla urverket i Uppsala domkyrka.

När han lyckades med detta bravurnummer blev kung Karl XI så imponerad att han lovade grabben livslång lön och frihet att uppfinna sådant som skulle kunna komma riket till gagn. Men intressant nog ägnade sig Polhem aldrig åt vapentillverkning utan pulade på med sina pumpar, klockor och låsanordningar – sådana som vi fortfarande använder.

I över 30 år basade han för den toppmoderna manufakturfabriken i Stjärnsund. Av dem som kom och gjorde praktik märks Emanuel Swedenborg, Sveriges enda internationella religionsstiftare.

Swedenborg var känd för att klärvoajant kunna förutse bränder, men om han förutsåg Stjärnsundssmedjans brand 1736 vet jag inte, men då hade i alla fall Polhem pensionerat sig och flyttat till Stockholm.

I Stjärnsund ståtar nu den smäckra brandstationen som en påminnelse om den förödande branden. Av den gamla hantverkstraditionen är det bara urmakeriet som förts vidare genom generationerna. Ett äkta Stjärnsundsur från urmakarn bakom museet kan gå på 35.000 kr.

Klipska ingenjörer har givit plats för avspända konstnärer. I en ateljé vid herrgården varvas indiska mandalas och suggestiv vedic art. Annars är väl Stjärnsund numera mest känt för ett av vår tids mest bestialiska mord, det på lilla Engla. Illdådet berörde svenska folket så djupt att begravningen sändes live på public service-tv.

Men börja med industrihistorien!

Mer turistinfo på http://www.stjernsunds-bruk.se

 

 

 

The Mission

Ska vi bygga samhällen på makt eller på kärlek? Det är grundfrågan i en av mina favoritfilmer, The Mission från 1986.

Ja, jag har väl mossig filmsmak och är förstås känslomässigt biased – reste i området där den utspelas och inspelades senast i vintras. Älskar vyerna, skogarnas säregna symfoni och flodernas brutala dån.

Och visst romantiseras alltid på film. Jag tror inte någon jesuitpräst stannade kvar och stred tillsammans med guaraníerna frivilligt. Kampen mot portugisiska slavjägare och spanska latifundister fick de sköta själva sedan jesuitorden drivits ut från den Nya världen i mitten av 1700-talet.

Men konsten, hantverket, träsnidandet, silversmidet, instrumentbyggandet och förstås den musik som dessa frambragte – ja, den kompetens man erövrat i reduktionernas skolor vårdades ömt, liksom de heliga föremål som gömdes undan för överheten.

Inte förrän restaureringen av de gamla kyrkorna kom igång på 1980-talet avslöjades gömställena som traderats genom tio generationer. Idag blomstrar den ”indianska barockmusiken” och särskilt i Bolivia finns flera underbara kulturmiljöer att besöka.

I Argentina märkte jag hur guaranÍkulturen åtnjuter stor respekt. I den egentliga arvtagaren till jesuitmissionernas regionala organisation, republiken Paraguay, är de etniska relationerna mer komplicerade, trots att språket guaranÍ med stolthet talas av alla (!).

Ja, det är inte utan att jag tror att The Mission hjälpt till att öka medvetenheten och självinsikten kring Paranaflodens stränder. Här bjuder jag på ett par bilder från några av missionerna.

 

Karl Grunewald

Karl Grunewald har lämnat oss, 95 år gammal. En aktningsvärd ålder – ändå känns det sorgligt och märkligt. Han var ju verksam långt upp i åren och bidrog med sin enorma erfarenhet och sin brinnande humanistiska ande.

Jag hade glädjen att umgås med Karl några dagar i Danmark år 2007. Och gissa vem av oss som hade mest energi kvar när konferensdagarna var slut? Minns att han satt och läste om Strindbergs liv när det blev en stund över. Och efter konferensen åkte han direkt till Polen för att medverka i ett annat möte om rättigheter för människor med funktionsnedsättningar.

Jag försökte få till en intervju om hans personliga historia. Vad var det för värderingar han fostrats med och varifrån kom de? Vad drev honom att bryta med tidens anda redan på 1950-talet? Han var ung läkare i en tid när kollegerna sysslade med tvångssterilisering och skickade iväg nyfödda till livslång institutionsvård.

Allt detta måste skurit rejält mot Karls uppfattning om vad som är ett gott och värdigt människoliv. Något måste fått honom att gå mot strömmen, riskera sin ställning och med benhård envishet kämpa för alla människors rätt att vara delaktiga i samhället.

Men han var inte så intresserad av att tala om sig själv. Istället hänvisade han till en kommande bok. Den kom 2009 och heter Från idiot till medborgare. Där finns hela hans livsverk, men inget självförhärligande. Boken är en skildring av det svenska 1900-talets människosyn och att en förändring av den inte kommer utan hårt arbete.

Den sista tiden fick tyvärr Karl se hur hans livsverk ifrågasattes och naggades i kanten. Kraven för att få personlig assistans skärptes och röster höjdes till och med för återgång till institutionsliknande boenden.

Tyvärr är uppmärksamheten nu vid hans bortgång minimal i medierna. För visst är Karl Grunewald värd ett bättre eftermäle. För mig är han en av landets största människorättskämpar. Hans gärning borde lyftas på ett helt annat sätt, för oss själva och för att inspirera andra samhällen, där institutioner och omänsklighet fortfarande råder.

Torgny Segerstedt och religionen

Nu när Göteborgspressen hänger på en skör tråd tänker jag på den (år 1985) nedlagda göteborgstidningen Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning. Dess chefredaktör Torgny Segerstedt (1876 – 1945) är känd för sin kamp mot nazismen. Ur hans penna flödade både patos och grundligt genomarbetade argument. Men varifrån kom denna glöd och övertygelse?

Ja, Segerstedt var ingen vanlig murvel som från springsjas och notisjägare jobbat sig upp i tidningsbranschen. När han övertog tidningen år 1917 ”kom han närmast från” (som man säger) professorsstolen i religionshistoria vid Stockholms högskola. Vägen dit hade inte varit enkel och kampen mot maktfullkomlighet och inkrökthet satt nog präglad i honom när han bytte bana från forskning till publicistik.

Doktorsavhandlingen handlade om ”polyteismens uppkomst” och var landets första teologiska avhandling som inte tydligt tog avstamp i kristendomen. Därför underkändes den för ”bristande renlärighet” av det lutherska etablissemanget i Uppsala – även om hans handledare Nathan Söderblom heroiskt stred för den akademiska friheten.

Segerstedt erbjöds senare en tjänst i Lund, men motståndet från konservativa lärare och studenter var starkt. Stockholm låg avsides från de teologiska ”härdarna” Lund och Uppsala och blev en fristad för den lovande religionsforskaren.

Men världen behövde honom utanför de instängda seminarierummen. Hans djupa kunskap om människans väsen och genom alla strider slipade frimodighet skulle komma väl till pass under 1900-talets allra värsta tid. När ”en svensk tiger” blev han en basunstöt för demokrati och medmänsklighet. För detta fick han utstå dödshot och spottloskor på Göteborgs gator, förtalskampanjer i pressen och upprop från fina advokatföreningar.

I hans välkända akademiska värld marscherade tusentals studenter återkommande mellan 1934 och 1939 i sin protest mot ”judeimporten”. (Cirka 2 000 (!) judar hade fått asyl i Sverige undan nazismens terror.)

Som professor och chefredaktör var Torgny Segerstedt en respekterad herre (förlåt, dr) med ett burget hem, dignande av dyra antikviteter. Hans stod på god fot med landets allra förnämsta, något som började vackla när han nu så tjurskalligt hävdade att Hitler var en ”förolämpning” mot hela mänskligheten. Vännen Marcus Wallenberg försökte broderligt få honom att ligga lågt och självaste kung Gustaf V bjöd in till audiens för att vädja till honom att inte reta upp Führern. Segerstedt svarade kungen att man måste lyda sitt samvete.

Den svenska regeringen fick helt enkelt ta i med hårdhandskarna och beslöt gång på gång om konfiskeration av Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning. (I Tyskland var tidningen förstås helt förbjuden.) Glädjande nog verkar många av de poliser som beordrades ut på gatorna för att beslagta tidningar ha dragit benen efter sig.

Det fanns förstås de som stod på Segerstedts sida. Och nya allianser uppstod till exempel mellan den borgerlige redaktören och socialdemokratiska kretsar. Fackföreningsrörelsen applåderade honom och själv var han imponerad av den socialdemokratiska ungdomens allvar och nit. Han gick till Zäta Höglunds och Ivan Oljelunds försvar när dessa fängslades för ”antimilitarism” under Första världskriget.

Att socialister som Ture Nerman bekämpade nazism har väl sin ideologiska förklaring, men hur ska vi förstå varför denne avdankade religionsprofessor brann så kraftfullt mot tidens diktaturer? Varför var han beredd att riskera ställning och nätverk högt upp i societeten?

Kanske är det just hos religionsvetaren vi ska leta efter svaret… Apropå hållningen gentomet flyktingar skriver han till exempel:

”Ödet sänder ibland sina ombud för att ta ett moraliskt blodprov på en kultur och ett folk. Historien anordnar själv den världsdom som liknelsen förlägger till tidernas slut.” och: ”Händelsernas logik går fram efter de linjer som legenden låter domaren uppdraga när han skiftar vind och sol, allteftersom människorna tagit sig an eller vänt ryggen åt de nödställda.”

Det är ur gamla myter och legender han finner motiv och stoff för sina artiklar. Även om han förmodligen inte trodde att Yttersta domen skulle inträffa rent bokstavligen erbjöd berättelsen en spegel för mänskligt handlande. I religionerna fann han människans alla sidor och egenheter, styrkor och svagheter, ”höghet och förnedring”.

Religionen blottlägger det som vi i det vardagliga spelet inte låtsas finns och lockar fram ”det mest förtegna hos människorna”. Religion kan inspirera till såväl ondska som godhet, men kyrkan kritiserade Segerstedt i (läromästaren) Kierkegaards anda för inte ta sitt uppdrag på djupaste allvar och för att överlåta ”till andra att försvara de mänskliga rättigheterna”.

Ja, just de mänskliga rättigheterna – måste vi påminna oss – hade inte formulerats av något FN på Segerstedts tid. Någon Genèvekonvention för asylrätt eller ratificerad konvention om civila och politiska rättigheter fanns inte att luta sig mot. Det är istället religionen som bjuder på liknelser och urberättelser som kastar ljus över aktuella händelser och sporrar till rättfärdighet.

Genom religionsstudierna hade han också kommit fram till att människor är oerhört lika världen över. Han hävdade på sin tid att en ”vidskeplig rädsla för främmande raser och folk har bubblat upp ur själens djup”. Denna rädsla – eller ”oro” som det heter idag – för andra människor utifrån föreställda raser och folk framstod för den gamle religionsvetaren alltså som ren vidskepelse.

I Jan Troells i mitt tycke ganska tradiga (och bitvis rätt solkiga – jo vi fattar, han var bara människa) film Dom över död man (2012) antyds att Segerstedt med åren blev ateist. Jag vet inte, men kanske blev demokratin hans religion och hoten mot den och dess obevekliga slutliga seger en del av den segerstedtska frälsningshistorien. Han skriver:

”Genom seklerna och årtusendena fortgår maktens och ansvarets förskjutning från de få till de många. Slutmålet kan icke vara mer än ett: maktens och ansvarets fördelning på alla samhällsindivider.”

Torgny Segerstedt drömde om ett enad Norden (han publicerade alltid danska och norska artiklar i original) och vek inte från sin självutnämnda vaktpost så länge kriget varande. Punktligt infann han sig varje morgon på redaktionen för att slå sina slag för fred och demokrati. Tyvärr fick han aldrig uppleva krigsslutet, utan dog i påsktid 1945. De sista orden på dödsbädden var frågan: ”Är Norge fritt ännu?”

(citat från Ingrid Segerstedt-Wibergs bok om sin far)

Sociala medier i arvsfondsprojekt

Sociala medier är idag en självklar del av civilsamhällets verksamhet, och därmed också för projekt som finansieras av Arvsfonden. Forskarna Ragnar Lundström och Simon Lindgren från Umeå universitet har i en ny rapport presenterat en undersökning av hur ca 100 arvsfondsprojekt använder sig av sociala medier.

Nästan nio av tio projekt är aktiva på Facebook, vilket är mer än de fyra av fem som har egen hemsida (inklusive de som bara har en undersida till huvudorganisationen). Twitter och Instagram används bara av var tredje projekt och för Youtube och Snapchat är siffrorna ännu lägre. Bloggar har inte studerats separat, men det finns projekt som lyfter fram dess funktion av ”offentlig loggbok”.

Sociala medier innebär nya möjligheter för organisering, lärande och identitetsskapande. De används för att nå ut till och kommunicera med målgruppen, men också för att få till en delaktighet inom projektet (t ex genom att flera skriver på en blogg).

Sociala medier innebär möjligheter att agera och göra sin röst hörd för grupper som tidigare inte hade tillgång till medier. Andra fördelar är att projekt kan ha kontakt med många olika människor och grupper. Om det finns ett långsiktigt och beständigt engagemang kan kunskap få fäste i stora nätverk.

Nackdelarna är att sociala medier tar tid och resurser. Andra hinder är bristen på tillgänglighet. Det finns många som inte har råd ekonomiskt och de som inte förstås sig på den digitala världen. Det beror på nätets otillgänglighet (i t ex språk och struktur), men också på avsaknad av träning och utbildning.

Näthat och risker för utsatta grupper i känsliga ämnen tas upp, men har generellt inte varit ett stort problem. Någon tar också upp det märkliga i att ömsesidigt stöd mellan människor nu sker via kommersiella amerikanska bolag.

Andra dilemman är att arbete och privatliv flyter samman, framförallt på Facebook. Man kan bli kontaktad dygnet runt. Någon har därför startat ett personligt konto kopplat till projektet för att hålla direktkontakt. Den upplösta gränsen verkar också vara en resurs i kontaktskapandet på nätet. Särskilt när man ser sociala medier som ett komplement till ”direkta kontakter” – inte som en ersättning för dem.

Man måste också tänka på att den egna personens, huvudorganisationens och projektet/kampanjens varumärken byggs parallellt inom sociala medier och att de kan både hjälpa och stjälpa varandra.

Projektens val av medier och plattformar framstår för forskarna som ganska ogenomtänkt. Det saknas i många fall strategier för hur sociala medier bäst kan tjäna projektets syfte. En ”uppstramning” skulle stärka många projekt, menar de.

De är också kritiska till att använda genomslag i sociala medier eller att antal gillare och visningar som mått på projekts framgångar. Sådana genomslag betyder mycket som återkoppling och ökar självkänsla och stolthet hos projektdeltagarna, men behöver inte säga något om hur många och på vilka sätt människor nås och hur projektmålen (som sällan är ett visst antal klick) uppfylls.

Sociala medier fungerar för att sprida kännedom om projekt och hålla kontakter levande under projektets gång. Men Facebookflödet är svåråtkomligt i efterhand och en statisk hemsida känns snabbt inaktiv. Här har kanske bloggar större potential att utvecklas och leva vidare.

Det allra effektivaste är enligt forskarna att använda huvudorganisationens etablerade kanaler. Ett par år räcker nämligen inte för att bygga upp en stabil och förtroendeingivande kanal.

Månadens dikt: maj 2016

Sprucken flodbädd
koraller, taggiga knotor
spretande grenar och törnen
vita av solens obarmhärtighet

Yngel i gröntjocka pölar
flämtande reptiler
en blekröd vadare stegar i dyn
ägretthägern väntar orörlig på en karp

Krokodilhonan höjer ryggen
samlar sina små
ett förebud om människans genomresa
hennes korta besök i det bultande livets värld

Hälsningar Emil

Uttjatat kanske, men jag drar ett varv till (är väl ändå ingen som läser denna soldag). För det Yasri Khan lyckades med under sina 15 minutes of fame är att få oss att tänka över de så omedvetna hälsningsbeteendena.

Och i intervjun hänvisar han faktiskt inte till religion (det är andras tolkning) utan till sitt ”såsom jag är uppväxt” – alltså tradition och fostran. Själv drillades jag i fast handslag och ögonkontakt – i den mån det var möjligt i mitt fall. Det är alltså så som jag är uppväxt – och det är väl det vi lärt som barn som känns mest naturligt för oss människor.

Så långt är det inget konstigt med Khans utsaga. Sedan möter vi som vuxna nya världar och kulturer. Själv flyttade jag till Latinamerika och fick där lära mig att hälsa på olika sätt på män och kvinnor. Jag antar att liknande seder gäller i hela den katolska världen. Det är förmodligen gravt sexistiskt, men så är folk uppväxta där.

Under inlärningstiden skedde förstås mycket knasigheter. Men min skumögdhet har även senare bidragit till viss munterhet. Ibland har jag till exempel fått simulera ett snubbelsteg när jag böjt mig fram för att kindpussa en dam, men sett taggig skäggstubb torna upp sig.

Väluppfostrade flickor kör fram kinden på lämpligt avstånd, men hur många pussar som förväntas varierar geografiskt. Igår var en fransyska jag hälsade på inte nöjd förrän efter tredje pussen. Så nog vore ett upphöjande av Lex Löfven till universell regel en välbehövlig befrielse från de ständiga könsbestämningsgrubblerierna.

Men det finns även andra oskrivna regler, som till exempel när och hur ofta man hälsar. I vissa områden ska det hälsas när man möts efter en natts sömn – alltså en gång om dagen med frekventa personer. Sverige intar väl en extremposition då vi bara hälsar i hand en gång på varje person per livstid. Vid senare möten blir det kram, men det kräver att det gått en viss tid, för att det inte ska uppfattas som suspekt.

Men hälsandet sker som sagt omedvetet och jag kan faktiskt erkänna att jag när jag analyserar mig själv förmodligen oftare kramar kvinnor och oftare handskakar män. En gång kände jag mig efter ett sådant åtskiljande lätt obekväm. Men gjort är gjort, att rusa tillbaka för att flyga karln i fråga i armarna hade gjort situationen ännu mer pinsam.

Dessa osäkerheter gäller i första hand i professionella sammanhang när man representerar något mer än sig själv. Privat kan vi bete oss som vi vill, men på en konferens eller kontor tar man hänsyn till den policy som den aktuella uppdragsgivaren har. Problemet är att detta sällan är nedskrivet utan något var och en får snappa upp på egen hand och tolka. Det är till exempel först nu som Miljöpartiet formulerat sina interna regler klart och tydligt.

I Latinamerika brukar jag i professionella sammanhang inte könsmarkera utan handhälsa både kvinnor och män. På kontoret där jag jobbade i Bolivia hängde en plansch med världens mest jämställda länder. Som representant för den odiskutabla ettan hade jag förväntningar på mig att föra mig. Men intressant är att jag kunde inleda ett möte med den professionella hälsningen för att avsluta det – om det utfallit till ömsesidig belåtenhet – med den mer privata.

Och handen på hjärtat är för mig – till skillnad från för Yasri Khan – en väldigt intim hälsning. Jag minns att jag använde den gentemot den person som är det närmaste jag kommit en svärmor. Det var den mest respektfulla hälsning jag kom på. Det togs väl emot. Jag har nog viss förmåga att impa på svärmödrar. Knepigare har det varit med deras döttrar…

Ja, tack Yasri – eller snarare TV4 – för ett intressant tema!

Drömmen om Europa

Alla vi som varit ute i världen har mött det: det sneda leendet i kombination med den försiktigt vädjande blicken. De viskande orden ”lleváme”, ”take me to Europe”. Drömmen om Europa lever i stora delar av världen, kanske bara i Latinamerika överflyglad av drömmen om USA.

Men vad handlar denna attraktionskraft om? Är det bara illusioner och varianter av det gröna gräset på andra sidan? Eller är det snabba pengar folk vill åt? Fast då finns ju långt större – och snabbare – möjligheter på andra håll än i skattetunga ekonomier där man först efter tjugo trettio års ihärdigt gnetande – och skuldsättande – kan ro undan några slantar.

Inte heller sverigesvenners och götepettrars pladder om att allsköns bidrag utgör den stora lockelsen tror jag på. För ingen lever särskilt fett på faderskapspenning, bostadstillägg och aktivitetsersättning… Allt detta snack om ekonomiska flyktingar stämmer helt enkelt inte med det jag själv har upplevt. Däremot har jag mött frustration över att behöva slicka sig upp och betala sig fram för att få examen eller ett anständigt jobb. Öppenheten och förutsägbarheten i europeiska samhällen drar.

Men framför allt attraherar friheten från hämmande band och nedtryckande kulturmönster, till exempel könsroller. I Europa kan man slinka undan familjens nålstick, tjocka släktens krav och klanens klösande klor. Att fritt få välja vem man går hem med, vem man bor med och vad man tar sig för på kväller och helger skattas högt. Liksom att få säga vad man vill till vem man vill, hur högt man vill, gå med i vilken förening man vill – och gå ur när man vill.

Därför förstår jag dem som vill bort från förtryckarstater som Turkiet eller failed states som Libanon, hur mycket närområde detta än är. Kanske har till och med någon nitisk studiosus plöjt EU:s fördrag och hittat orden om Europas religiösa och humanistiska värdegrund. Och för att ta reda på vad den förstnämnda är läst sig till att den där religionens grundare och gudason hjälpte just människor i nöd.

Men väl bärgad på Europas stränder möter ett annat budskap. Av den där religionen stod mest tomma stenhus kvar. Och de som satt på nycklarna lät port efter port smälla igen med märkliga ord om andrum och kollaps. De som med livet som insats tagit sig över det fruktade havet låstes in bakom taggtråd och beväpnade vakter. En brödkant om dagen var den mänskliga rättighet som fanns kvar (hade de inte i Europa sedan 1950 en egen konvention om just mänskliga rättigheter?).

Ja, vad besvikelsen över detta bemötande – förnedringen och bitterheten – i förlängningen kan föra med sig aktar vi européer oss noga för att tänka på.

Månadens dikt: mars 2016

En strimma ljus på din kind
två täcken som rycks bort

I köket den kalla vita filen
en burk sågspån med svarta korn

Kroppens rutinmässiga upphettning
munnens mintrena bad

Plagg på hallens blanka stång
fickornas innehåll organiseras

Du är som andra dagar
men dina steg är långsammare

Förskitigt fram på isiga cykelbanor
in och ut i olika färdmedel

Inför grå mångvåningshuset
knattrar med lås och larm

En ringa skara vid kaffebordet
en torr kaka från förr

Surret, uppvaknandet
i den svarta lådan

Det plingar av nattens mail
Du öppnar dem varsamt

Bagdads kalifer var en gång förebilder

På 800-talet kallades Bagdad för Fredens stad och i det stora biblioteket i Vishetens hus samlade de muslimska härskarna – kaliferna – gräddan av världens intellektuella, oavsett religion. Kristna var framstående inom medicin och farmakologi, men framförallt i det finaste av alla yrken, översättarens. Därför har vi idag den grekiska lärdomen bevarad. De arabiska motsvarigheterna till Platon och Aristoteles hette al-Kindi och al-Farabi.

Under Bagdads kalifer skapades de första sjukhusen och apoteken. En tillsynsmyndighet fanns, gråstarr opererades och terapi förekom. Flera stora encyklopedier sammanställdes, med medicinska principer som gäller än idag – till exempel att det inte gynnar hälsan att ständigt byta läkare. I Bagdad föddes kemin och astronomi skildes från astrologi. Ett observatorium byggdes i Palmyra. Att jorden var rund var känt bland stadens lysande kartografer.

Men kanske är matematiken det som indirekt betytt mest för eftervärlden. Algebra och algoritm är ju arabiska ord. Och från Indien importerades nollan, som modern ekonomi inte skulle klara sig utan. Ja, Bagdads gamla kalifer var alltså av ett helt annat slag än den mordlystna sektledare som i våra dagar gör anspråk på titeln.

Missionärernas ställning borde uppvärderas

Finns något mer hånat släkte än missionärerna? Till och med deras sexliv görs till åtlöje… Men var inte dessa enkla människor som modigt gav sig ut i världen våra första globalister?

De knöt innerliga band mellan folk och länder i en tid när stormakterna ägnade sig åt kolonisering, exploatering och folkmord. När råvaror skulle utvinnas mot billigast möjliga insats var missionärerna ofta det enda försvar utsatta folkgrupper hade.

Tvärtemot vad många tror stod de inte på en sten och hojtade om domedagen dagarna i ända utan var i regel professionella personer som byggde upp sjukhus, skolor och sociala inrättningar. Tack vare dem har vi fått nära relationer med avlägsna och okända hörn och där inte bara med höjdare, utan i de breda folklagren.

Så jag skäms inte för missionärerna. Då skäms jag mer för de affärsmän och politiker som utnyttjar det goda anseende missionärerna varit med om att bygga upp för att med tvivelaktigt lock och pock kränga svenska vapen till fattigare länder.

Månadens dikt: februari 2016

Vägen är rak och röd
omkring den bräker och frustar det gröna

En tjock och tovig matta över kullarna
en mur som inte släpper igenom obehöriga

Med ett knivhugg öppnas en fåra i det gröna
kletiga flugor och yrvakna bin anfaller öronen

Det gröngröna väller fram
ner i min kropp
kastar mig ner mot en svalkande ström
fyller mina ådror med sitt smetiga bläck

En liten historia om att låta sig ledas eller följa strömmen

Av någon anledning som jag inte riktigt minns var jag inskriven som assistansbehövande på São Paulos flygplats. Men skönt! Jag kommer ju dödstrött mitt i natten och det är en av världens största flygplatser, så det blir bra att släppa taget en stund och låta sig ledas rätt av dem som kan denna flygplats som gruset i sin egen ficka. Samtidigt kan detta ge en intressant inblick i hur flygplatsassistans kan fungera, något jag säkert kan ha nytta av i min tjänsteutövning.

Och jag blir faktiskt inte nedtryckt i en rullstol och framrullad i ilfart med blinkande sirener – typ den standardmetod jag hört så många roliga historier om (Achtung, achtung, hier kommt ein Blind). Däremot dras jag åt sidan utanför planet och ombeds ”vänta här”.

Jag ser hur alla andra rullar iväg i bussarna mot terminalen och tänker att min egen standardmetod att följa strömmen hittills under alla resor varit väldigt effektiv. Det här kan ta längre tid, tänker jag när någon (vill tro att det är flygplatspersonalen och inte flygbolaget men ingen presentation sker – och killen tror säkert att jag inte begriper portugisiska) drar in mig i en minibuss, som snart fylls till bredden med planets flygvärdinnor.

Nu tänker du: ska han börja klaga på att han sitter inklämd bland ett gäng brasilianska flygvärdinnor nu också. Men jag kände på mig att något var på tok – och även om dessa mulheres säkert var mycket bedårande ville de nog själva helst av allt hem till kudden – kanske hade någon tre timmars hemresa genom 20-miljonersstaden, vad vet jag…

Mina farhågor besannas när chauffören stannar och stänger av motorn. De bedårande drar iväg med mig och sina små rullväskor (urmodellen för denna världsrevolution) mot en port. Jag saknar min egen rullväska – som nu förmodligen cirklar runt i sin ensamhet på ett bagageband några kilometer bort.

Och om det nu är att jag saknar rullväska eller något annat vet jag inte, men när vi alla går genom en spärr tycker en vakt att det är en misstänkt sjavig katt bland de bedårande hermelinerna. Kanske är det här något slags snabbsluss för den brasilianska personalen… Vakten är inte nöjd, men en av de bedårande – kanske den mest bedårande när jag nu tänker efter – förbarmar sig över den sjavige assistansbrukaren och efter lite gormande i olika walkietalkies (heter det väl inte längre…), trixande och knixande med en extra framkörd bil ledsagas jag fram mot bagagebanden.

Föredömligt nog hade de redan på planet annonserat ut vilket band väskorna kommer på och varje band har en stor gul skylt med svarta siffror – alltså något helt annat än den dåliga tillgängligheten i Arlandas bagagehall. Jag släpper ledsagaren och går fram till rätt band och rycker åt mig min väska som jag snillrikt markerat på ett sätt så att jag ser den på hyfsat långt håll. Min ledsagarinna – som fram tills nu trott att jag inte ser någonting – ser lite häpen ut och undrar om jag kanske klarar mig själv nu. Gärna det, säger jag och följer sedan strömmen.

Oberá januari 2016

359

Nordiska huset i Oberá

Stig på! säger snart 90-årige Hjalmar Björklund när vi efter lite frågande lyckas lokalisera hans hus. Hans far- och morföräldrar utvandrade från Sverige 1890, men själv har han aldrig varit där. ”Hur skulle jag ha haft råd med det?” mumlar han på sin vackert sjungande svenska. ”Men när jag jobbade på vägbyggen fick jag se Buenos Aires!” Det har varit ett hårt liv med jordbruksarbete i den brännande solen och sedan med att plocka isär batterier i skrotbranschen.

330Men Hjalmar visar stolt sitt enkla hem där en bonad med ”Välkommen” hänger i hallen och svenska flaggan står överst på byrån. Och här är mitt luftkonditioneringsaggregat, skrattar han och öppnar sovrumsfönstret på vid gavel.

Vi har hamnat i Argentinas gamla svenskbygder. Hotellföreståndarinnan kunde vara vilken östermalmsbrud som helst och affärerna har namn som ”Repuestos Lindström” (Lindströms reservdelar).

Det var kring förra sekelskiftet som många flydde det svenska armodet. Om det var Söramerka eller Nordamerka spelade kanske inte så stor roll, bara det var Amerika. Brasilien betalade dessutom resa och en markplätt åt hugade invandrare – alltså typ motsatsen mot vad man gjorde mot landets egna urinvånare.

Museet i Oberá

Museet i Oberá

Uppskattningsvis bosatte sig 3500 svenskar i Brasilien, men en liten grupp drog över gränsen till det på den tiden förlovade landet Argentina. 1928 grundade dessa svenskar staden Oberá, som numera har 65000 invånare. Pionjärerna startade svensk skola och svensk kyrka, men hur i hela världen skulle de försörja sig? Och vad var det förresten för grön sörja alla människor gick runt och sörplade på? Vänta lite, där har vi något med aldrig sinande efterfrågan…

Nu finns tredje och fjärde generationens mateodlare av svensk härkomst. En vi besökte höll fast vid den gamla torkmetoden med fyra öppna eldar som ska matas med eukalyptusved. Svenska kyrkan ett kvarter från torget i Oberá är uppkallad efter Olaus Petri och höll sig med svensk präst till 1973.

Den nuvarande (av brasiliansk härkomst med rättroende lutheran) visade glatt upp sin kyrka och lovordade Anders Ruuth som jag själv hade förmånen att lära känna på 90-talet. ”Anders är den person som betytt allra mest för Oberás utveckling” sa han. Men kanske var han partisk eftersom han också sa sådant som att ”Anders har lärt mig allt jag kan”.

Anders Ruuth (1926-2011) skickades som nybakad präst till andra sidan jorden utan en enda lektion spanska. Folk kan ju svenska, resonerade kyrkokansliet i Uppsala. Jag blev väldigt rörd av mötet med den gamle prästen och minnena han framkallade.

Carlos Lineo-institutet

Carlos Lineo-institutet

Det han förmodligen menade med Ruuths insats var att han la grunden för att omvandla den gamla svenska småskolan intill kyrkan till stans mest prestigefyllda utbildningsinstitut. Idag har Carlos Linneus-institutet högskoleutbildningar inom idrott, språk, litteratur, biokemi mm. Sedan finns mycket småkul här i Oberá också, som menyn med de svenska specialiteterna ”viking stekt”, ”köttbullar med bron sås” mm.

Ja, i Argentina är det finaste man kan vara: invandrare. Kulten av Invandraren hålls bland annat igång vid den årliga invandrarfesten här i Oberá. En utomhusscen byggts för ändamålet och en Skansenliknande park har ”paviljonger” för varje invandrarnation.

Spanjorerna har smällt upp en vitkalkad kyrka och schweizarna tre stora alphus som fejades frenetiskt när vi gick förbi. Svenskättlingarna – som grundade Oberá – har i sann svensk anda bjudit in norrmän, danskar och finländare till ett Nordiskt hus – med vidhängande runsten som pikant kuriosa.

Men för att ingen ska tro att jag gått och blivit patriot kan jag berätta om någon annan minoritet – till exempel den syriska. Tillsammans med libaneserna utgör de 3,5 miljoner argentinare. Fast under det nuvarande kriget har Argentina bara tagit emot några hundra syrier. Är det svårt att korsa Medelhavet så är det nog ännu värre att korsa Atlanten…

Men de få som kommer får jobb i landsmännens företag och i någon region även en jordplätt. Jag tror många syriskättade har det hyfsat bra i det nya landet. På ett flyg satt jag en gång bredvid en parant syrisk-argentinska som undslapp sig några lätt överlägsna kommentarer mot den tanige svennebananen som trodde han visste något om Argentina.

En av de syriskättade steg förresten ända upp till presidentposten 1989, men då hade han avsvurit sig sin muslimska tro – fattas bara annat i ett påveproducerande land… En lite lustig konsekvens av de syrisk-argentinska förbindelserna är att Syrien är det land som importerar mest yerba mate – efter de mängder som skeppas över floden till storkonsumenten Uruguay.

Ja, vid ingången till den där Nationernas park i Oberá finns en lång hyllningsdikt till Invandraren. I korthet går den ut på:
1. Glöm inte varifrån du kommer.
2. Glöm inte de ångestfyllda månaderna på havet där så många barn, gamla och sjuka gav sina liv för drömmen om ett bättre liv.
3. Men glöm för allt i världen inte det land som tog emot dig med öppna armar och gav dig nya möjligheter och ett nytt liv!

Månadens dikt: januari 2016

HOTELL I EGEN STAD

Nu sover barnen i sina rum
eller busar i sina sängar

Jag leker vuxen och går ner i baren
drar ut en stol och vinglar upp

Hotellobbyn ligger i dunkel
portiern käpprak vid sin upplysta disk

Sakta drar mänskligheten genom lobbyn
några backpackers dråsar in

En handelsresande reder ut sambanden med frun långt bort i luren
rösten böljar mellan spänd smärta och milda suckar

Ett kuttrande par provar viner längre bort i baren
deras ljusa röster gungar i takt med dova stötar från en klubb i grannhuset

Jag hasar ner från min piedestal
förbi den orörlige portiern

Upp genom knarrande korridorer
tänker att jag är mycket långt bort

Barnhuset i Stockholm

barnhuset

Barnhuset var en imposant institution i dåtidens Stockholm

Jag gillade Julkalenderns avsnitt om de fyra stånden, men tyckte det om barnhuslivet blev knepigt. Det är förstås svårt för vår tids barn och vuxna att överhuvudtaget leva sig in i hur barn hade det på 1700-talets barnhus. Jag läser om kapitlet om barnhuset i Per Johan Ödmans svenska mentalitetshistoria Kontrasternas spel.

Stora barnhuset i Stockholm uppfördes först i anslutning till stadens tukthus som fanns i ett gammalt kloster (dessa stod ju tomma efter fördrivningen av katolikerna) på Riddarholmen.

På 1630-talet grundade drottning Kristinas lärare Johannes Matthiae ett ”orphanotrophium” vid Drottninggatan där Norra latin konferenscentrum (eller vad det nu heter) nu ligger – och kvarteret heter visst Barnhuset. Denna mäktiga institution hade tre våningar och plats för 350 barn.

Tidens tanke var att vuxna, men framför allt barn behövde ”korrigeras” och renas från den medfödda arvsynden. Oäkta barn (födda utanför äktenskapet) skulle förstås tuktas i särskild ordning, men på frihetstidens höjd beslutas faktiskt att ingen åtskillnad ska göras mellan oäkta och äkta barn på barnhusen. Var tredje barn i Stockholm var utomäktenskapligt i slutet av 1700-talet, så nog hade myndigheterna bråda dagar…

Många nyfödda togs på den här tiden av daga. Därför antogs 1778 Barnamordsplakatet som bland annat öppnade för anonyma förlossningar, vilket i sin tur kan ha ökat antalet barn på den tidens ”fosterhem”. Vid dessa verkade de så kallade änglamakerskorna som genom ”långsam avlivning av späda barn” ansågs mildra stadens utgifter.

Mot den bakgrunden kan man tänka sig att barnhusen sågs som progressiva och välorganiserade alternativ. Här fick barnen skolundervisning, kläder och tak över huvudet. Framförallt värdesattes – kanske till och med av barnen själva – i dessa hungertider mat på fasta klockslag, även om vittnesmålen talar om kokta syrsor och gråsuggor i soppan, soppben i gröten och grötklumpar i soppan. Någon disknoja rådde inte i storköket på barnhuset…

Kökspersonalen ska även för egen vinning ha sålt vidare både matrester och mjöl och gryn som tilldelads av staden för barnens underhåll. Men Ödman påpekar att förhållandena på Stora barnhuset var långt bättre än i spånstugorna ute i Barnängen.

Det fanns olika motiv till att stänga in föräldralösa eller fattiga barn. För kyrkan, som anlitade barnhuslärare, var det ett tillfälle att inpränta gudsfruktan i de kommande samhälls- och himmelsmedborgarna.

Det fanns även en och annan vårdare med uppgift att ”rykta barnhushuvuden”. De som tänkte i termen av vård och behandling skickade ofta vidare barnen till Danvikens hospital där vanföra och sinnessjuka förvarades.

Men i lutherdomens mönsterland var det arbetet som ansågs mest befrämjande för moral och hälsa. Den ekonomiska bieffekten av barnens spinning och vävning ska vill inte heller underskattas. Några pojkar som sågs som lovande ”ämnen” fick för tiden avancerad utbildning i styrmanskonst, porslinsritning eller instrumentmakeri.

Men den som blev sjuk eller inte klarade arbetet slängdes ut på gatan. Barn som arbetsvägrade eller på annat sätt var bångstyriga (vanartiga var tidens term) sattes ”uppå skepp” – och fördrevs alltså ur landet.

Att barnen var klämda mellan de olika synsätten skola och fabriksarbete vittnar följande historia om. En pojke som av spinnmästarinnan inte släpps iväg från arbetsbänken hoppar ut genom fönstret på andra våningen – och bryter benet – för att undkomma skolans straff för sen ankomst.

För politikerna var bevekelsegrunden då som nu att inte ha tiggare på ”sina” fina gator. 1652 infångades på Politikollegiets order 175 tiggande barn i en offensiv som Ödman liknar vid vildhästjakt. Dessa barn – vars fäder låg i fält eller stupat i trettioåriga kriget med flera krig – försågs med en ”klump” runt foten, för att förhindra rymning. Som i Julkalendern kunde den nog tas bort under de långa arbetstimmarna, eftersom barnen då stod under uppsikt bakom låsta dörrar.

Det är ju också intressant hur ”invandrare” i Stockholm bemöttes. Ödman berättar hur en gosse från Ekerö kördes ”en mil ut ur staden” eftersom hans uppehälle där ”alltför mycket skulle gravera Danviken och fattigkassan”. Barnhuset hyste även ensamkommande flyktingbarn, som den judiske pojken Samuel Braun, som efter förhör uti religionen rekommenderades att skickas till sjöss, trots hans ”åstundan efter dopet”.

I regel skrevs barnen ut som vuxna vid 14 års ålder, men duktiga flickor kunde om någon ”ömsint man förbarmade sig över dem” flytta ut redan i tioårsåldern.

1676 stadgas att barnhuset inte är lämpligt för barn under sex år. För de mindre barnen fanns Frimurarbarnhuset och Politibarnhuset (alltså ett privat och ett kommunalt) vid Danvikens hospital. Stora barnhuset slogs samman med Politibarnhuset 1785 och flyttade till Norrtullsgatan 1885. Idag ligger arvtagaren Allmänna barnhuset på Kungsgatan och bedriver bland annat forskning.

Men tillbaka till dåtiden. Hustavlans straffideologi avklingade under 1700-talet, men å andra sidan börjar man då dela in människor i olika kategorier efter förmåga och intellekt. Fostran syftar mer och mer till att forma nyttiga och arbetssamma medborgare. Ostyrighet blir ett substantiv som ska åtgärdas istället för ett beskrivande adjektiv om en människas beteende och reaktioner.

Tydligen finns mycket information om livet på barnhuset genom de klagomål som kom in till staden. Bland annat klagade lärarna på sina egna arbetsförhållanden. Indirekt ger det en bild av barnens verklighet. Enligt lärarna var barnen svårundervisade efter arbetet i spinnsalen som började klockan tre på morgonen och skedde på fastande mage.

Anonyma klagomål kom också från ”en sanningens vän” som fattat misstankar om oegentligheter efter att ha jämfört vikten på det inkomna mjölet och barnens brödkakor. En annat skäl till utredning var att 50 barn dog i tyfoid inne på barnhuset år 1764. Följande år gjordes en besiktning och därefter kom ett nytt reglemente.

Ödman skriver att grunden för barnhuset mycket väl kan ha varit människokärlek, men att denna byts mot förakt och översitteri när den förväntade underdånigheten och tacksamheten uteblir.

Hur tänkte och kände då barnen? I Ödmans reflektioner finns referenser till en av lärarna på barnhuset, som talar om barnens dumhet som en sköld. Att ”stänga av” var egentligen den enda motståndsstrategi som stod till buds, enligt Ödman.
Han funderar också på on barnhusets egen kyrka i två våningar upplevdes som hela den vuxna ”barnhatarvärlden” inkarnerad. Eller erbjöd processionen dit – under preceptors översyn – veckans enda stund av stoj och stim? Dagen var ju fri från arbete, maten något bättre och man fick borsta av dammet från kläderna och känna sig lite fin.

Kanske fanns även viss munterhet och inte minst kroppslighet i att trängas samman i de hårda kyrkbänkarna. Var kyrkan en plats för ”allt som sammansvurit sig mot det barnsliga och glada” eller ”ett palats av glädje och gemensamskapsorgier”? Förmodligen både ock.

Kåfalla – en personlig historia

Kåfallaherrgård

Kåfalla herrgård

Eftersom min mor dog när jag var liten har jag haft stor glädje av hennes bevarade brev (som på märkliga vägar kommit i min hand, men det är en annan historia…). Några av breven är avsända från ”Kåfalla vilohem, Spannarboda”. Det var 1960 och 1961 som hon sommarjobbade på Kåfalla herrgård tillsammans med en väninna. Så här beskrivs en vanlig arbetsdag på Kåfalla år 1960:

”Vi stortrivs! Men det är ganska jobbigt, åtminstone har det varit det idag, för det är ju fredag! Kl 7 på morgonen ringer väckarklockan och då är det dags att stiga upp. Ända till halv 7 på kvällen håller vi på och dukar, diskar, städar, manglar, ja, jag vet inte allt.”

Hon skriver att personalstyrkan var på tio personer medan de pensionatsgäster de servade var 25 till antalet. Och kanske behövdes den bemanningen:

Min mamma med sin arbetskamrat

Min mor och hennes arbetskamrat Ulla klädda för arbete

”Det har varit så rörigt idag. Det är det jeden Montag. Särskilt idag. Gästerna skall flytta från rum till rum. Och så kom det 2 individer, som var tvungna att ha ett rum, som var upptaget. Syster A blev alldeles ifrån sig. U och jag blev tvungna att släpa in en säng i det rummet, och bädda och städa, fast det egentligen hade gått över arbetstiden. Så man får inte tappa huve´t precis!

Men trots allt knog och slit trivs vi genombra! I allmänhet är gästerna trevliga, men ingen regel utan undantag. En stamgäst är genompedantisk. En gång råkade (lyckades) vi lägga hennes matta en aning snett över golvet. Vips var hon ute och sa´ till oss att mattan skulle ligga rakt. Då vet man inte om man ska skratta eller gråta.”

Det framgår av andra brev att det visserligen var ledigt två timmar på eftermiddagen. Men de helt lediga dagarna var efterlängtade:

”På onsdag är det min fridag. O, vad skönt! Sova, bada, sola, virka, sova, bada, sola, virka, lata mig!”

Eller:

Tavla med två svanar

Stramaljtavlan vår mor sydde sommaren 1960.

”Förra månaden hade U och jag vår första fridag. Det var ljuvligt! Då fick vi åka bil med syster A till Lindesberg för att hämta våra cyklar, som vi hade polletterat. Det är 12 km dit. Vi passade på att handla lite då. Bl a köpte jag en stramaljtavla att sy på. Det är så kul att sy på den! Sen köpte jag mig en klänning (jättegullig tycker jag) för 19 kr på Rea. (Förut hade den kostat över 50.) Sen köpte vi saft och pepparkakor som vi käkar på kvällarna nu. Det är mums!”

fönster med utsikt över vatten

I det här fönstret satt min mamma sommaren 1960 och sjöng alla sånger hon kunde komma på.

Det framstår idylliskt. De unga flickorna satt i sitt fönster på herrgårdens översta våning och sjöng ”alla sånger vi kom på”. På Kristinadagen får min mor tårta, en gul näckros och ”en påse karameller av kokerskan”. Hon utbrister att hon: ”aldrig blivit så uppvaktad förr på min namnsdag”.

Efter arbetsdagens slut tog de ett dopp i ån och cyklade sedan ut på grusvägarna, en gång för att handla virknål och tråd i lanthandeln i Grönbo. Hon tänkte ”virka spets med hjärtan på”. Andra dagar var det bönemöte i något av de små kapellen i skogarna runt herrgården.

”Det blir en lagom cykeltur efter jobbet. Man måste ju cykla av fläsket.”

Så det var inte bara det andliga livet som drog nytta av cykelturerna i bergslagsbygden.

kåen

Den lilla sjön Kåen som mest är en vidgning av Sverkestaån

Under 1980-talet var jag själv på Kåfalla ett antal somrar, fast jag visste då inte att min mor varit där 25 år tidigare. Jag var med och mönjade den smala träbron över Sverkestaån och målade det gamla byk- och mangelhuset gult.

Ur mitt fotoalbum:

Dessförinnan genomgick jag under två somrar konfirmationsundervisning, som kallades kristendomsskola. Det blev romantiska kanotturer runt den lilla sjön och många glada dopp i det inte alltid så rena vattnet.

För mig var detta även en introduktion i ett av Sveriges frikyrkosamfund, nämligen Fribaptistsamfundet, i vars trygga famn min mor växte upp. Fribaptisterna upphörde som eget samfund 1994, men några av dess skapelser lever vidare, som det Furuboda jag tidigare skrivit om. Och så Kåfalla, som jag här vill utforska.

I somras besökte familjen Kåfalla och jag tillbringade en ensam natt i den stora herrgården. Med de nuvarande föreståndarnas tillstånd öppnades skåp och lådor med gamla böcker, tidningar och bilder.

Vy över Sverkestaån från Kåfalla herrgård

Vy över Sverkestaån från Kåfalla herrgård

Storgodset som försvann

Detalj från smedjan

Gjutform från hammarsmedjan

De första spåren dyker upp på 1500-talet. I svedjefallet vid Kåen byggdes det lilla torpet Kåfallstorp. Samma sekel hade Gustav Vasa givit fullmakt åt Markus ”Hammarsmed” (Klingenstein) att införa ”tysksmidet” i riket. De gamla hyttorna skulle ersättas av toppmoderna hammarsmedjor, där långa stångjärn kunde framställas.

Vid Kåfalla drog bruksverksamheten igång år 1593. Snart byggdes kvarn, kolmilor och sågverk. Det gamla timmerhus som kallas Röda stugan står fortfarande kvar uppe vid vägen.

hammarsmedja

Ruinen av den gamla hammarsmedjan

Bruket har ägts av fransmannen Anders Dress och när Drottning Kristina strödde förläningar till sina gunstlingen tillföll Kåfalla Dankwardt Lilliesröm (är det då det börjar kallas herrgård?). Efter att Karl XI dragit tillbaka adelsgodsen hette ägarna von Schantz och Swedenstierna, en släkt vars män stred i både Ryssland och Pommern.

Henrik Gahn

Henrik Gahn

År 1779 gifte sig en av Swedestiernorna med läkaren Henrik Gahn. Dennes far var med Linné på resorna till Öland och Gotland. Unge Henrik fick av Linné vitsord för ”synnerlig flit”. Han hade goda förutsättningar att själv bli en känd biolog, men tackade under sin tid som läkare i London nej till erbjudandet att följa med kapten Cook ut på haven. Han ville hellre tjäna sina medmänniskor som läkare hemma i Sverige.

Upptäcktsresorna gick istället inåt och Gahn blev först med vaccinationer i Sverige. Som läkare var han ”vaken för varje nytt experiment, upptäckt och förbättring”. I Stockholm jobbade Henrik Gahn på Koppympnngshuset och var med och startade Svenska läkaresällskapet. I stockholmshemmet på den då aristokratiska Västra Trädgårdsgatan umgicks han med högdjur som Sergel, Hierta och Kellgren. Han var också den som examinerade Scheele vid dennes apotekarexamen. Svenskt biografiskt lexikon skriver:

”Med själ och hjärta ägnade han sig åt sina patienter, och i svårare fall försakade han för dem både egna resurser och bekvämlighet. Han präglades dessutom av en levande ansvarskänsla och av ett inträngande, vaket intellekt, dock mindre inriktat på forskning och författarskap än på praktiska tillämpningar inom främst läkarvården och därnäst järnhanteringen.”

År 1803 flyttade nämligen Gahn till hustruns Kåfalla och blev bergsman och invald i Jernkontoret. Herrgårdslivet verkar ha varit  för obduktionsprotokollet beskriver en ”abnorm fettsamling i underliv och bröstkorg”.

Sonen tog över och som mest kom Kåfalla att omfatta 10 000 tunnland och täckte alltså en stor del av nordvästra Västmanland. Här bedrevs förutom flera järnbruk även skogs- och jordbruk. På 1800-talet satt ägaren Henrik Pontus Wolter Gahn i riksdagens borgarstånd för Kopparbergs län (!).

Först 1869 drogs en väg till Lindesberg och 1901 kom Krylbobanan med Spannarboda station 6 km bort. Ändå skulle det gå snabbt utför för Kåfalla på grund av nedgången i järnbruksbranschen. 1910 tvingades familjen Gahn sälja egendomen efter att gårdens siste Henrik Gahn hastigt avlidit.

Kanske hade denne militärkapten förbyggt sig och dragit på sig skulder. På herrgården står nämligen årtalet 1907 och på ett foto i en av salarna skildras en gårdsfest från 1905. På fotot syns den ursprungliga huvudbyggnaden från 1600-talet utan de stora sidoflyglar som alltså invigdes 1907. Barbro Wennberg skriver i en minnesskrift att utbygget gick loss på 80 000 kr.

Mönster av Märtha Gahn

Mönster av Märtha Gahn

Textilkonstnären Märtha Gahn

Vid förlusten av sin far och sitt barndomshem var dottern Märtha Gahn 19 år. Hon hade fostrats av en guvernant hemma på herrgården, där för övrigt sex pigor krävdes för att  hålla hushållet på fötter. Men nu var pigorna borta och den unga Märtha både fader- och hemlös. Hon nödgades ge sig ut i samhället för att tjäna sitt levebröd. Men kanske tackade hon före sin död 1973 ödet för denna puff ut i verkligheten.

Märtha Gahn blev nämligen en av 1900-talets stora svenska textilkonstnärer. Med sig i bagaget från barndomen hade hon en gedigen textiltradition. Så här beskrivs Kåfalla i en folder inför att Lindesbergs museum – som lär ha ett särskilt Kåfallarum – år 2005 arrangerade en Kåfallautställning:

”Ett vackert borgerligt hem av den tiden, ombonat och stilfullt utsmyckat. Textilierna i hemmet var till stor del vävda och broderade av familjens kvinnor och tjänstefolk. Brodera, väva och sy var en självklar sysselsättning på Kåfalla.”

kormatta

En av Märtha Gahns kormattor. Denna i Stora Skedvi kyrka, skänkt av ”socknens kvinnliga ungdom” 1922.

Märtha Gahn började på Högre konstindustriella skolan i Stockholm och startade efter utbildningen Ateljé Handtryck. Hon blev sedermera konstnärlig ledare för Svensk hemslöjd. Wikipedia säger att hon ”på grundval av äldre allmogetraditioner tog fram mönster och utvecklade tekniker för att bygga upp en modern, lönsam textilproduktion”.

Märtha Gahn ställde ut i Paris, London och Amsterdam och är representerad på Nationalmuseum och Röhska museet i Göteborg. Hennes främsta insats skedde inom kyrklig textilkonst. Många av landets mässhakar och kormattor har Märtha Gahn designat.

sandin

Alfred Sandin

En framsynt donation

Åren efter 1910 ägdes Kåfalla av en köpman i Lindesberg, som enligt Barbro Wennberg köpt i spekulationssyfte. Dessa drömmar krossades väl slutgiltigt vid börskraschen 1929.

Den hösten liftade fribaptisterna Karl H Klingberg och Alfred Sandin upp mot Dalarna för att måla om ett bönehus. Det berättas för mig att bilen de åkte med svängde in för ett ärende på den ståtliga herrgården Kåfalla. Till sin förvåning såg Sandin en Till salu-skylt på gården. Han hade kommit hem från USA och ville tillbringa ålderdomen i Sverige. Förmodligen hade han gjort sig en hacka i i Amerika för han slår till och köper Kåfalla.

Sandin donerar direkt hela egendomen till Fribaptistsamfundet för i syfta att skapa ett hem ”för omvårdnad av äldre trossyskon”. Det kan ju låta mossigt idag, men var 1929 en framsynt tanke. Några värdiga åldringsboenden hade ännu inte byggts och som det står i tidningen Upplysningens: ”för många äldre var tanken på vad som väntade dem på ålderdomshem och fattigstugor både skrämmande och dyster”. Fribaptistsamfundet ville skapa något gladare, värdigare och meningsfullare för sina äldre medlemmar.

 August Peterson

August Peterson

I en minnesskrift från 1970 skriver August Peterson om den kalla novemberdag 1929 då predikanterna Karl H Klingberg och Eric Wadenborg, sångförfattaren Joel Fridén och Nygårds Kerstin Jonsson satt runt den öppna spisen i herrgården. Runt en puttrande kaffeburk så fyra stomatolglas. Närmare än så kommer inte de gamla fribaptisterna en skål för att inviga arbetet på Kåfalla.

Frikyrkorörelsen brukar utmålas som inskränkt och sträng. Den bilden stämmer också, men skymmer ofta det faktum att frikyrkorna var vår första demokratiskola. Innan majoriteten hade rösträtt gav dessa små föreningar vanliga människor ordets makt. Men det var också en oppositions- och frihetsrörelse. Motståndet man mötte var kompakt och tvingade många att fly landet. Reaktionen kunde som i fribaptisternas fall vara att bygga upp strukturer för att värna medlemmarnas välfärd, men på så sätt bidrog de även till uppbyggandet av det moderna Sveriges.

Andra samfund satsade i denna anda på egna folkhögskolor, men inom Fribaptistsamfundet fanns inget utbildningscentrum. Församlingarna hade inga fasta pastorer utan resepredikanter reste från plats till plats, ofta en äldre med en yngre lärling. Synen på utbildning verkar utanför själva teologin har varit positiv. Min mamma funderar i sina brev på om hon ska utbilda sig till lärare eller sjuksköterska. Rejäla val, men att skaffa ett yrke och bidra i samhället var självklart.

Gestalterna kring kaffebrasan på Kåfalla kom från platser som Midskog, Anten, Bispberg och Boda. Jag nämner det inte bara för de vackra namnens skull utan också för att peka på den bas som frikyrkorna denna tid hade på landsbygden. I Stockholm fanns visserligen en församlingslokal på Torsgatan 42. (För några år sedan hörde jag mig för i porten men ingen av de boende kände till husets historia).

Röda stugan med Parkvillan

Röda stugan med Parkvillan

Iordningställandets glädje

Syftet med Kåfalla blev enligt ett dokument tvåfaldigt: att skapa dels ”en tillflyktsort för samfundets äldre medlemmar, som inte längre kunde klara sig på egen hand och som ville tillbringa sin sista tid i gemenskap med trossyskon i en kristen miljö” och dels ett ”vilohem och pensionat där människor av alla åldrar och kategorier skulle kunna få vila och avkoppling i en rogivande miljö”.

Men först måste den nedgångna herrgården rustas. Många skickliga hantverkare verkar också ha funnits i samfundet. Dessa tillkallades vintern 1929-30 för att rusta upp herrgården och bland annat dela av salarna i mindre enkelrum. I minnesskriften står:

”Snickare, murare, rörmokare, elektriker, målare och grovjobbare fick ett intensivt arbete och det mesta gjordes frivilligt. Arbetsdagen blev 15-18 timmar men arbetsglädjen var stor. Vänner runtom i landet skänkte medel, möbler och husgeråd.”

Som bekant finns den största glädjen i uppbyggandets skede. August Pettersson skriver:

”Den anda av glädje, humor och gemenskap som föddes och höll oss samman under iordningställandets möda har vilat kvar över Kåfalla”

I högtidligare artiklar i Upplysningens vän liknas arbetet vid byggandet av Salomos tempel. Och högtidlig blir invigningen som sker redan midsommarafton 1930. 400 gäster dyker upp och i en skål på bordet inflöt hela 250 kronor för framtida bruk.

Kåfallaprojektet var så anmärkningsvärd i det lilla samfundets liv att husorganet Upplysningens vän tummade på sin skepsis mot bilder och publicerade ett svartvitt foto av herrgården. Följande står vid bilden:

tidningssida 1930

En sensationell bildpublicering i Upplysningens Vän

”Ehuru vi ha såsom regel att ej införa bilder i vår tidning, vare sig av personer eller platser, så nödgas vi denna gång göra ett undantag med Red. Tillåtelse, ty vi intressera oss för att alla våra vänner måtte få en liten föreställning om vårt blivande vilohem, som är beläget på en särskilt naturskön plats, vilket synes av ovanstående bild” (Upplysningens vän januari 1930).

(Som en kuriositet brukar nämnas att fribaptisterna höll på det gammaltestamentliga bildförbudet. Visserligen vägrade grundaren att låta sig fotograferas, men min mormors lärare i ”vardagsskolan” (till skillnad från söndagsskolan) var fotograf till yrket.)

Gammalt kvarnhjul?

Gammalt kvarnhjul?

Lindesberg centralt i samfundet

Sida ur Nils Peter Truedssons biografi över Helge Åkeson

Sida ur Nils Peter Truedssons biografi över Helge Åkeson

Vilohemmet låg nära ett tidigare centrum för Fribaptistsamfundet, nämligen den lilla bergslagsstaden Lindesberg. Kåfalla skulle också komma att fungera som en ”utpost” till församlingen i Lindesberg. Därför kan en utvikning vara på sin plats. Helge Åkeson, som på oklara grunder uteslutits ur Baptistsamfundet år 1872 och något ofrivilligt blivit samfundsledare, hade 1880 besökt Lindesberg och grundat en församling.

Den första tiden samlades medlemmarna inne på järnhandlare Olle Erikssons tomt. Han var även ansvarig utgivare för samfundstidningen Upplysningens vän och ansvarade för bokförlaget, där den stora succén var Åkesons egen ord-för-ord-översättning av Bibeln. Den bibelintresserade (minst sagt) Åkeson behärskade både grekiska och hebreiska och slutförde bibelöversättningen strax före hans död år 1904. 1906 stod fribaptistkapellet i Lindesberg klart. Det användes fram till 1985 då det överläts till att användas av stadens alla församlingar.

Karl H Klingberg

Karl H Klingberg

När Kåfalla donerades till samfundet var Karl H Klingberg föreståndare i Lindesbergsförsamlingen. Han blev ordförande i föreningen Solhem som bildades för att driva Kåfalla. Avgifter betalades efter förmåga och en av föreningens uppgifter blev att hitta finansieringskällor. Ett sätt var att få igång pensionatsverksamheten för mer tillfälliga sommargäster. Upplysningens vän kommenterar: ”för de gamla har gästerna inneburit liv och rörelse och det har blivit en välgörande generationsblandning”.

Och ännu mer generationsblandning skulle det bli. År 1939 startade Rune Sollin och August Peterson ungdomsläger på Kåfalla. Visst höjdes röster om att ungdomarna kanske skulle störa de äldre med sitt tjo och tjim, men generationerna verkar ha samsats väl. Den gamla ladan gjordes om till logement. Där sov barnen på höbolster och fick försöka bända upp den tunga lagårdsdörren om de skulle ut och kissa på natten.

1958 rustades herrgårdens gamla mangel- och bykhus upp till en ungdomsgård med lite mer bekvämligheter. Men reglerna var som i den övriga frikyrkorörelsen strikta. Fotboll var till exempel inget som tilläts, däremot handboll. Själv minns jag att vi på 80-talet spelade volleyboll bakom Parkvillan. Det kristna låg kanske i att en som jag – som bara såg någon meter framför mig och med noll avståndsbedömning – fick vara med.

Uppslag ur jubileumsskrift från 1970 med två kvinnor på Kåfalla. Nygårds Kersin med sin "pondus" och den asketiska missionären Bull.

Uppslag ur jubileumsskrift från 1970. Föreståndarinnan i folkdräkt och den asketiska missionären.

Kvinnor tar plats

I en byrå hittar jag den gamla liggaren med inskrivna boende på vilohemmet. I prydliga kolumner står inflyttnings- och sedan dödsdatum. Dopdatum finns med i god baptistisk anda. En av de första inskrivna är Alfred Sandin som gifte sig något år senare och intog – med donators rätt – en våning i den vita Parkvillan på andra sidan ån.

En annan är Amy Bull som skrivs in 1934 och i en kolumn längre bort dör 1957. Under denna långa tid hann hon bedriva undervisning i bland annat engelska för samfundets blivande missionärer. Denna lärarinna kom enligt föreståndarinnans notering från ett ”bättre hem” och hade rest som missionär till Sydafrika redan 1892 och även hjälpt Åkeson med bibelöversättningen. Kåfalla blev ett viktigt alternativ för dessa hemvändande missionärer som efter decennier i fält hade liten chans att klara sig ekonomisk på ålderns höst. Många var ensamstående utan barn, de flesta kvinnor.

Kåfalla har över huvud taget präglats av fler starka och driftiga kvinnor. De första 26 åren regerade Nygårds Kerstin som föreståndarinna – en dalkulla som på bilderna (togs de bara på högtidsdagar?) ståtar i sin Bodadräkt. Fribaptisternas historiograf Eric Hansson kallar henne för ”utpräglad personlighet”.

Farbror Erik 1960

Farbror Erik 1960

Nygårds Kerstin tecknar i jubileumsskriften från 1970 några av de boendes porträtt. Det ger en fin inblick i Kåfallalivet och föreståndarinnans egna värderingar. Bland annat tecknar hon Erik Halvarssons minne. Han kom i 40-årsåldern ångestriden och skör till Kåfalla där han sedan stannade livet ut. Hans stora intressen var fåglar, stjärnor, blommor. Han fotograferade och samlade på naturens konstverk. Det intressanta är att Erik i en tid av stora mentalsjukhus fick en plats och en uppgift på denna undanskymda herrgård i Bergslagen. Av Nygårds-Kerstins vittnesbörd att döma tillfrisknande han i gemenskapen på Kåfalla.

Även Nygårds Kerstins efterträdare gotländskan Alice Kanetoft har pekat på att de gamla hade uppgifter att fylla. En döende dam ska på sitt yttersta mest av allt ha bekymrat sig över hur Kåfalla nu skulle klara sig utan henne. Sommaren 2015 får jag tag på henne via telefon, över 90 år gammal. Och hon minns mycket väl min mamma som sommarjobbade för 55 år sedan. Hon berättar för mig om de långa inköpsresorna in till Lindesberg under snöiga vintrar. Den årstiden fick man gå upp tidigt för att hämta in ved till pannan som bara höll värmen en bit in på natten. När centrala värmeledningar drogs in på 60-talet togs det emot med stor tacksamhet av de äldre.

Vällingklockan

Vällingklockan

Livet på Kåfalla

Varmt var även det andliga livet på Kåfalla den här tiden. Föreståndarna i Lindesbergsförsamlingen fungerade som kaplaner och höll morgonböner, jul- och nyårssamling i det lilla kapell som byggts i backen ovanför den gamla smedjan. Ofta medverkade ”samfundets bästa sångkör”, ledd av skofabrikör Sjökvist. 1986 stod ett nytt kapell klart, men jag ”konfirmerades” i det gamla. Senare kom även ladan att göras om till sommarkyrka, under 90-talet med vissa kopplingar till trosrörelsen.

Men här skriver jag om en tidigare epok. En av kaplanerna var då Albert Vaim som 1944 kommit som flykting från estniska Dagö. En annan var Rudolf Linderius som efter grundligt bibelstudium på 50-talet konverterat till fribaptismen på grund av synen på eviga straff. Fribaptisterna hyste nämligen tron att Gud en gång ska bli allt i alla. Om sitt möte med Kåfalla skriver motalasonen Linderius:

”Jag minns det intryck som en matsal gjorde på en som aldrig besökt en herrgård. David Jettes målningar och tavlor, Nygårds Kerstins pondus och det goda matbordet imponerade.”

Detalj ur målning i matsalen

Detalj ur målning i matsalen

Ja, målningarna i matsalen verkar ha haft inverkan på många besökare. David Jette var kusin till Karl H Klingberg och fick 1937 mot avskrivning av sina skulder stänga in sig i matsalen för att måla sina naturromantiska och stämningsfulla fresker.

Enligt Medicinalstyrelsens bestämmelse fick man bara ha åtta mer vårdkrävande äldre på privata boenden. Reglerna skulle under folkhemsåren bli allt krångligare, men samtidigt blev förutsättningarna bättre för att bo kvar i hemkommunerna. På 1970-talet förändrades därför verksamheten på Kåfalla mot mer av konferensanläggning och fortbildningscentrum. Varje år i november hölls till exempel en ekumenisk ”systravecka” för kvinnor i flera olika samfund.

Även 2015 handlar verksamheten om stöd till kvinnor. Föreståndarna heter sedan 2011 Maria och Dennis Hjalmarsson. De var ungdomsledare på de där konfirmationslägren och kan nu blicka tillbaka på 85 år av andlig och social verksamhet på Kåfalla, även om herrgården nu drivs av en fristående stiftelse med Evangeliska frikyrkan som huvudman.

Hallen med långbänk och kakelugn

Hallen med långbänk och kakelugn

Återblick

I sommarnatten vandrar jag genom herrgårdens 1600-salar och tänker på min mors, min egen och Kåfallas historia. I en stor vitmålad byrå ligger prydliga travar av virkade och broderade dukar och kläder. På Lindesbergs museum inkapslas den gamla textila traditionen på Kåfalla och här i byrån trängs en uppdämd skaparkraft. Här satt de under långa dragiga vinterkvällar med sina virknålar – precis som en gång min mor gjorde uppe i sitt ensliga vindsrum.

Jag hittar också ett tackkort från 2013, skrivet av en person med efternamnet Gahn. Där står att det är en ”tröst att några miljöer kunnat bevaras och leva kvar. Vi är tacksamma att Kåfalla fortsatt i goda händer och att man där kan höra nya röster sjunga”. Men – och så kommer det nostalgiska tillägget – visst är det ”svårmodigt att tänka på att bruksnäringen är borta ur landet”.

 

Öppet fönster mot herrgårdsparken

Öppet fönster mot herrgårdsparken

Text&bild: Emil Erdtman

Tack till Ulla Ericsson för titt i ditt fotoalbum och till Dennis Hjalmarsson för titt i byrålådorna!

Eugeniahemmet

Eugeniahemmet

Eugeniahemmet von oben

Jag gjorde ett sjukbesök på Karolinska (gamla) sjukhuset. Från fönstret högt upp i huset kunde vi blicka ner på det gamla Eugeniahemmet och reflektera över de 200 barn med rörelsehinder som levde sina liv här.

Funktionshinderaktivisten Pelle Kölhed har i en radiointervju berättat om livet på Eugeniahemmet i slutet av 1950-talet. Vid elgrinden mot gatan stod en vakt och föreståndarinnan slog hans käke ur led för att sedan påstå inför hans mor att det var lille Pelle som ramlat.

Något annat som hända var att tre pojkar som lyssnade på radio efter åtta på kvällen relegerades utan att det fanns någon annan skola som de kunde gå på. Detta vet vi på grund av Liz Asklunds banbrytande reportage från 1959.

Radioreportaget var en av 1900-talets största journalistiska bragder och väckte stor skandal. Inrikesministern gick ut och sa att allt var lögn. Och skulle verkligen fina Sveriges radio nedlåta sig till något så simpelt som kritik av landets myndigheter och institutioner?

1971 bommade Eugeniahemmet igen för gott.

En annan berättelse om att växa upp innanför Eugeniahemmets tjocka väggar är Karin Westlunds fina lilla bok Ho klarer sig allt. In i de stora kala salarna flyttade hon som treåring och blev kvar tills hon i 20-årsåldern fick jobb på Statens pensionsstyrelse.

Just här finns paradoxen med de gamla institutionerna. För barnen var uppryckandet från föräldrarna ett trauma med livslånga konsekvenser. Men hade Karin stannat kvar hos familjen i Gamleby hade hon inte fått sin gedigna utbildning och ett långt arbetsliv inom statsförvaltningen.

Karin gillade skolan och talar varmt om sina majistrar på Eugeniahemmet. Intressant var dessa själva uppväxta på området. Allt bär karaktären av en stängd men inte helt igenom hänsynslös miljö. Även de stränga och fromma systrarna kunde uppvisa en kärleksfull sida då och då.

Funktionshinderaktivismen föddes och göddes till stor del inom institutionerna väggar. Den engelska ”sociala modellen” utvecklades till exempel under 1970-talet på Court Cheshire home. Bilden av institutionerna var nattsvart.

Men kanske bjuder vår tids distans på ett något mer nyanserat förhållningssätt… För dem som levde sin barndom och fostrades här är det förstås en del av livet – och nödvändigt att integrera det man upplevde i livserfarenheten.

Den som vill gräva djupare hänvisas till Norrbacka och Eugeniahemets hemsida – en guldgruva med bilder, filmer, skrönor och fakta om livet på dessa institutioner.

Månadens dikt: november 2015

Jag bygger ett torn
klättrar samtidigt upp

Spikar planka för planka
det svajar och vinglar

Jorden allt längre ner
ni allt längre bort

Jag bygger min koja
sluter mig inne

Högt däruppe
så nära nuet

Av ord som kommer till mig
väver jag nät
nätverk av ord

Öppnar luckan
kastar ut
fångar in alla betydelser

Stockholm oktober 2015

Tehuset vid Etnografiska

Tehus inbäddat i höstskog

Tehuset vid Etnografiska museet i Stockholm.

I en lummig dunge bakom Stockholms Etnografiska museum ligger ett japanskt tehus. Historien bakom är fascinerande och beskriven i Gaby Stenbergs bok Ida Trotzig – min mormor, Japanpionjären (Ellerströms 2009). Här en kort resumé:

Det första tehuset vid Etnografiska museet invigdes år 1935 på initiativ av denna Ida Trotzig, som hade bott i Japan sedan ungdomen. På 1880-talet hade hon gift sig med sin egen morbror, som själv flyttat till Japan strax efter 1854, då landet efter mer än 200 års självvald isolering gläntade lite på dörren mot omvärlden.

Detta giftermål gjorde förstås stor skandal hemma i det (då som nu…?) konservativa Kalmar och paret tvingades avsäga sig sitt svenska medborgarskap. Men trots nära släktskap och åldersskillnad verkar de haft det bra tillsammans i sitt Kobe, även om motgångar inte saknades. Som när tjänsteflickan i förvirringen efter en tyfon glömde att koka dricksvattnet och de två små döttrarna dog i svåra plågor.

Idas tröst blev att fördjupa sig i japansk tuschmålning, blomsterarrangemang och slutligen den traditionstyngda teceremonin. Därför fanns redan 1911 en bok på svenska om japansk teceremoni. De sista åren av sitt liv ägnade Ida åt att enligt konstens alla regler uppföra tehuset vid Etnografiska museet i Stockholm. Varje plankstump är omgärdad av bestämmelser och ritualer, så det krävs tid, pengar och kontakter innan ett tehus kan invigas.

Dotterdottern (Ida fick ett tredje barn) Gaby Stenberg skriver i den kärleksfulla boken om mormodern att det var tur att hon sedan länge var död år 1969. Då slängdes nämligen en glödande fimp vid tehuset, och det sa ”vvoff” i de tunna pappersväggarna. För Gaby blev det i sin tur ett livsprojekt att återuppbygga tehuset, vilket skedde 1990. 

I betraktarens ögon av Hans Caldaras

Sångaren Hans Caldaras skriver medryckande om sin uppväxt i memoarboken I betraktarens ögon. Vi dras in i cirkuslivets tuffa villkor och serveras kärleksfulla porträtt av många kända svenska romer.

Men det som stannar kvar i minnet är omgivningens helt olika attityder.

Att växa upp i enkla tält och kalla husvagnar, bortkörda från plats till plats, innebar på 1950-talet att somliga människor öppnade sina varma hem, bakade bullar och bjöd lille Hans på varm choklad.

Men precis som nu fanns folk som tände eld på lägren om natten och andra barn som flög på Hans med orden att ”nu ska du få din zigenardjävel” – attityder de måste fått från den vuxna generationen. Hans Caldaras berättar t ex om skräcken när han och hans mor sover i ett tält i centrala Jönköping (av alla städer).

Det som ändå förbättrats sedan 1950-talet är väl att myndigheterna blivit mindre rasistiska. Caldaras berättar om polismannen som for runt i deras husvagn och slog sönder allt med sin batong, och om svenska arméns krigsövning mitt inne i lägret.

Barn och vuxna traumatiserades av krigsleken men någon ursäkt kom aldrig från militären (något för nye ÖB att ta tag i?). Visst är det tänkvärt att de som utförde detta nu borde vara i 80-årsåldern och skulle kunna be om ursäkt…

En jättefin bok – som trots allt det här med antitsiganismen som ju fortfarande finns där under ytan och fram till våra dagar visat sitt vidriga tryne – emanerar humor och visdom. Så här fint beskriver Caldaras sin relation till Sverige, något att tänka på för både nationalister och (vi) andra:

”Jag skulle kunna hata och avsky allt som Sverige representerar. Men det gör jag inte. Jag ser mig själv som en del av Sverige. Jag är född i det här landet och har tillbringat hela mitt liv här. Det här är mitt land, mitt hem och det kan ingen neka mig eller ta ifrån mig.”

Hur formas våra värderingar?

Formas våra värderingar i barndomen? Är det då vi lär oss empati och medkänsla? Isåfall får väl kommunismen inga höga betyg – den lära som dagens östeuropeiska och ryska politiker en gång fostrades i. Själv gick jag i söndagsskola som barn. Det märks väl här på mina idealistiskt blåögda och godtrogna inlägg. För även om det mesta av metafysiken rämnat så grundlades en människosyn där.

Där i kapellets dragiga uthus växte jag till världsmedborgare och fick ett livslångt vaccin mot nationalism och föreställningen att gränslinjer påhittade i något forntida krig skulle skilja oss människor åt. Förutom det gamla Palestina blev Mali, Zambia och Centralafrikanska republiken verkliga platser. Jag minns att vi hade ett fadderbarn i Pakistan som vi varje vecka skänkte en slant, men framförallt fick vi följa ett annat barns uppväxt i en annan del av världen.

Nu vågar väl inte ens museer visa nickedockan och sången ”röd och gul och vit och svart, gör det samma har han sagt” känns inte så rumsren, men bakom de koloniala undertonerna låg den uråldriga grundprincipen att mänsklig samvaro bygger på att försätta sig i andras ställe.

Så hur sker denna inlärning idag när kristendom – för att inte tala om kommunism – är på dekis? Försjunken i sådana grubblerier på tunnelbanan hör jag två småtjejer – ettriga små besserwisserskor, men de stakar sig igenom en tidningsartikel och stapplar sakta fram genom ord som kvotflyktingar, yttrandefrihet och integration. Det var rörande och jag gladdes åt att medierna för ögonblicket fokuserar på det positiva, på det som stärker och förenar oss – åtminstone den överväldigande majoriteten av oss.

Månadens dikt: augusti 2015

Vi står i allvar
mitt för varandra
viker lakan med sommarvind
drar in närhetens doft

stänger luckorna
simmar bort

den slipade stenen

snavar
sjunker

söker fingrarnas simhud

slingor
stavar

linnets sömnad

stramar
strömmar

stämda till samma tycke

svindel
svett

svävar
svaghet

stiger på slipprig stig

slinter

samlar skratten i solgudens skål
strör ut dem i rymden

leken har lossnat
så lekande lätt
vår läkande lek
livets labyrint

/Stockholm augusti 2015

Gary Slutkin

Den amerikanska läkaren Gary Slutkin jobbade unde många år med att bekämpa tuberkulos och AIDS i Afrika. När han kom hem till Chicago igen slog det honom att den utbredda skottlossningen i stan följde samma mönster som en smittsam sjukdom. Hur vore det om man inte bara talade i termer av våldsverkare och offer utan behandlade det dödliga våldet precis som en farsot?

Slutkin (jo han heter så) startade därför ett projekt i stadsdelen West Garfield och lyckades få ner mordtalen med hjälp av Världshälsoorganisationens epidemiologiska metoder: Först söka upp smittkällan och avbryta förloppet så att vidare smittspridning förhindras.

I nästa fas identifiera riskindivider som ges behandling. Slutligen måste beteenden och normer i hela det drabbade området ändras. Arbetssättet går ut på att människor som har förtroende i området – till exempel präster eller ungdomsledare – är ute på gatorna för att lära ut konfliktlösning och medla i bråk innan våldet uppkommer.

Slutkins organisation Cure violence har fått goda resultat och samarbetar sedan 2005 med flera sjukhus. I en kriminologisk studie minskade till exempel hämndskjutningarna till noll i fem av sju studerade områden. Metoden har nu spridit sig till bland annat Kanada, Mexiko och Sydafrika.