BOK AV CLAES G OLSSON: Doften av balsampopplarna – en uppväxt i skuggan av tuberkulos

Bokomslag Balsampopplarna

Egentligen borde vi väl alla tänka igenom varför vi blivit som vi blivit, vilka faktorer som en gång formade vår personlighet och i vilket sammanhang vi växte upp. Gå till botten med oss själva – för att upptäcka att det under varje botten ligger en annan. Att sondera minnet efter barndomens känslor och upplevelser är nämligen ett bedrägligt arbete. På de platser i minnet där det med största sannolikhet brunnit starka känsloeldar är det för alltid utbränt och tomt. Det allra svåraste är slutet, då allt vi minns är förvanskat genom livsloppets vindlingar och omtolkningar.

Att minnena ljuger står klart för var och en som försökt jämföra barndomsminnen med sina syskon. Den intressanta frågan är som Claes G Olsson (född 1942) skriver i Doften av balsampopplarna – en uppväxt i skuggan av tuberkulos (2018 Recito förlag) HUR minnet ljuger och varför just så. I boken på drygt 300 sidor tar oss Claes med på en upptäcktsfärd till barndomens Ytterån nordväst om Östersund i Jämtland. Anteckningar, foton och dokument som han långt senare i livet fått tag på blir till skelett för de minnesbilder och drömmar som framträder från tidiga år, skolgång och pubertet.

Avgörande för livsutvecklingen var separationen från föräldrarna strax före treårsåldern. När tuberkulosen – eller lungsoten – tragglade sig genom landet sammanfördes föräldrarna med många andra ur sin generation på landets sanatorier. Dessa har kallats ”dödens väntrum” (av Sven Stolpe), men var också drivbänkar för kultur och bildning. En hel sanatorielitteratur finns och har för Claes varit till hjälp i förståelsen av föräldrarna. Själva berättade de varken om sjukdomen eller  om vad som skulle hända med Claes och hans bror.

Till hjälp finns också moderns journaler (”sannolikt föreligger hårt leverne…” osv), medan faderns inte går att finna. Det gäller även hans grav. Modern rensade bort alla spår av honom och under sin religiösa period kände sig Claes mer övertygad om Guds existens än om sin egen fars. Dennes stilmedvetenhet och finess blir ändå – tillsammans med en kvarlämnad skinnportmonnä – ett smalt band livet igenom. Boken återvänder ett par gånger till en lunch, då pappa Herbert kom ovanligt nära sin son genom att böja sig ner och knyta hans slips inför restaurangbesöket.

Medan fadern försvann ur sonens liv och dog 1950, återvände modern Ann-Marie från sanatoriet. Därför hette inte Claes idol Elvis Presley eller Tommy Steele utan Bo Carstensen –  Sollidens sanatorieläkare, han som botade mor (men alltså inte far). Men den förtroendefulla relationen till modern var för alltid skadad och några berättelser att hänga upp minnet på lämnade hon inte efter sig. Frågan om varför hon teg återkommer – en tystnad som Claes förbannar, men också förklarar. Föräldrarna var båda ”oäkta” och växte upp som fosterbarn. De hade brutit med allt som hörde till barndomen och sökte sig mot den sekulära och moderna borgerliga livsstilen i staden.

Även Claes blev ett fosterbarn, men trots att fostermor Selma var över 60 och en strängt konservativ pingstvän, som med hjälp av björkriset försökte hålla de båda bröderna borta från världens synd, finns en tacksamhet över att ha sluppit barnhem och adoption. Med list (och kanske en lögn) och envishet förhindrade Selma och modern att barnen kom i myndigheternas grepp. Men det är Selma som pryder bokens omslag. Claes skriver:
”Hon som i alla avseenden var olik min mor, mer än dubbelt så gammal och aldrig hade haft egna barn, en ensamstående äldre kvinna som levde i de djupt troendes fundamentalistiska föreställningsvärld” blev ”den enda person vi hade att ty oss till, därför blev hon vår trygghet, en ersättning både för mor och far och alla försvunna släktingar och bekanta.”

En ersättning för släkten blir för vissa den religiösa gemenskapen, men så enkelt var det inte för Claes. Han levde i spänningsfältet mellan moderns religionskritiska livshållning och fostermoderns moralistiska tro. Skur-Selma var en av de många ensamstående kvinnor ur arbetarklassen som valde pingströrelsen. Den förenade en nostalgisk tillbakablick mot ett samhälle utan nöjen och flärd med ett rebelliskt uppror mot en auktoritär myndighetskyrka. Claes skrämdes av det högljudda tungotalet under bönemötena och gruvade sig för Evighetens tutande hornmusik, men tyckte om att vistas i den folktomma kyrksalen, som låg under vaktmästarbostaden där han bodde. Jag uppskattar – och känner igen – ambivalensen inför den folkliga frikyrkligheten på den svenska landsbygden. Intressant är till exempel beskrivningen av predikanter som ”ser” honom som barn och tar honom ut på fisketurer – kanske ett uttryck för ett på sin tid ”nytt” manlighetsideal utan våldsamhet och hårda ord.

Parat med den underliggande oron och rädslan att åter bli lämnad fanns upplevelsen av att vara speciell, ja till och märkvärdig, något som kanske inte var så gångbart i 40-talets Jämtland. Till märkvärdigheten hörde skörheten och sjukdomen, den fläck på lungan som han med viss stolthet bar och som gjorde sig påmind i form av en ständig känsla av att vara sjuk och döende. Men även det faktum att ha bott de första åren av sitt liv inne i centrala Östersund var en avvikelse i Ytterån. Stadens modernitet och dragningskraft satte sin prägel på identiteten, trots att skrämmande och ångestfyllda upplevelser, som en brand och skolans virrvarr av korridorer och klassrum, också förknippades med staden.

I början av 1800-talet hade Östersund bara några hundra invånare, men som länets enda stad och centrum för politik och kultur lyste dess ljus desto klarare. 1886 bildades en fornminnesförening och året därpå en rösträttsförening. Den bekanta triaden arbetarrörelse, nykterhetsrörelse och frikyrka stod i ett så mycket bredare sällskap. Men någon hembygdskunskap och lokalhistoria förmedlades inte i Alsenskolan i Ytterån. Folkmusik, dräkter och dialekt var inte heller något som präglade denna by, som vuxit fram kring timmerflottning och några småindustrier.

Vid sekelskiftet lockade kurortens järnhaltiga vatten högreståndskunder från hela landet. Det är i den igenväxta kurortsparken som boktitelns balsampopplar doftar. Överhuvudtaget spelar dofterna stor roll för minnets återupplivande. Maträtter nämns, men verkar spela mindre roll för Claes, även om minnet av livets första honungsmelon vid Storsjöns strand är mycket vackert.

I brist på berättelser från släkt och ortsbor blir etnologin en metod för att dyrka upp barndomen. Denna vetenskaps begreppsvärldar som spänningen mellan stad och land, platsens betydelse eller det relativa i begreppet smuts får sin konkreta gestaltning i den borgerligt möblerade stadslägenheten på Prästgatan 50A och den förfallna gammelgården med sitt utedass på andra sidan landsvägen och kökets utdragssoffa där Selma och de två pojkarna delade bädd under vinterhalvåret.

Etnologin leder Claes tillbaka till barndomens by där han sökt upp gamla bekanta och även hållit föredrag på senare år. Ibland hade det varit intressant med ännu djupare etnologiska analyser av till exempel järnvägens, timmerflottarnas eller fiskets betydelse. Fascinerande är också minnet av den sommar då Claes upptogs i ett arbetslag som tillfälligt lagade en järnvägsbro i Ytterån.

Från medelmåttiga skolbetyg, bland annat på grund av skolans oförståelse för dyslexin, över yrkesverksamhet som damfrisör nådde Claes 2010 doktorsgrad med avhandlingen Omsorg ochkontroll – en handikapphistorisk studie över tiden 1750-1930.Barndomens möten med samlaren Mus-Olle och översättaren Arthur Magnusson har säkert puffat på mot etnologistudierna, men mot dess inriktning på handikapphistoria har även andra personligheter givit inspiration. Som Tord, som på grund av sin funktionsnedsättning aldrig fick gå i skola, men skjutsade Claes på sin trehjuling mellan de glesa husen i Ytterån.

Claes G Olssons intresse för handikapphistoria ledde 1987 fram till bildandet av Handikapphistoriska föreningen. Sin egen bakgrund har han till exempel använt genom att låta etnologiprofessor Billy Ehn skriva en internationellt publicerad artikel utifrån moderns journaler och anteckningar.

En doktorsavhandling är en stark bedrift, men Doften av balsampopplarnaär kanske en ännu större personlig kraftansträngning –  om än på ett annat sätt. Och som med alla goda böcker uppstår igenkänning. Undertonen av sorg och övergivenhet slår an en sträng, eftersom jag själv skildes från min mor just i samma ålder som Claes och även kan känna igen hur ett yngre syskon, som inte drabbas i samma känsliga ålder, växer upp till en trygg och helgjuten person. Till och med doften av popplarna får jag i näsan, i mitt fall de som växte i herrgårdsallén mot folkhögskolan där jag växte upp. Kanske skulle man ändå ta modet till sig och börja nysta i dessa avlägsna men ständigt närvarande nervtrådar. Tack ska du ha för den idén Claes!

Emil Erdtman

Vad skulle Simón Bolívar ha sagt om Venezuela?

Brukar ni också fundera på vad Simón Bolívar skulle sagt om han damp ner i sitt gamla hemland Venezuela – där han idag dyrkas så förbehållslöst av den BOLIVARianska revolutionen. Nja, nu satte han aldrig sin fot i något fritt Venezuela, även om han var född vid den kust som Cristopher Columbus i brev till drottning Isabela av Spanien beskrev som paradiset på jorden. Bolivar var nämligen diktator i Storcolombia när Venezuela slutligen bröt sig loss år 1830. Då bestämde han sig för att dra till Europa, men dog på vägen, 47 år gammal/ung. Desillusionerad och trött uttalade han sina sista ord: att göra revolution är som att plöja i havet.

Det var revolution enligt franskt mönster han kämpat för alltsedan dagen (1805) då han på Monte sacro i Rom svor att viga sitt liv åt Amerikas befrielse. Det gjorde han under många år och hann vara president i lite olika länder, bland annat det som bär hans namn. I en fiktiv film som jag såg på cinemateket i La Paz skälls han ut för sina machofasoner av amazonen och härförerskan Juana de Azurduy. Skamsen och vagt medveten om sin unkna kvinnosyn utbrister Bolivar att landet nog snarare borde heta Azurduy, inte Bolivia.

Socialist var han förstås inte, den var knappt påtänkt vid denna tid. Snarare blev han alltmer konservativ. Han förbjöd till exempel läsning av liberalen Bentham och flirtade alltmer öppet med den först så hunsade katolska kyrkan. Han funderade till och med (efter senare svenskt manér) på att bjuda in någon lämplig europeisk ädling att bli kung över hans Gran Colombia (efter att han själv dött såklart). Det var just dessa reaktionära åtbörder som fick de liberala herrarna i Caracas att baxna och knäcka Bolivars dröm om en enad sydamerikansk motkraft mot USA.

Columbus hade rätt om paradiset. Ett bördigt och frodigt land med mängder av sötvatten. Därunder guld och olja, kanske allra mest i hela världen. Förutsättningarna för ett blomstrande samhälle borde finnas – eller så är rikedomarna som så ofta en förbannelse. Idag river venezolanerna i sophögarna efter något ätbart. Korruptionsnivån är enligt Transparency International i nivå med Kongo och Libyen. Mordtalen är dubbelt så höga som hos grannarna Colombia och Brasilien, som ju inte heller är särskilt våldsbefriade länder. Kokainrutterna går sedan länge via Venezuela och bryter sönder samhället.

Ja, vad skulle han sagt till sina 200 år yngre anhängare? Skulle han nämnt den dag år 1813 då han (för ett enat Sydamerikas räkning) stormade in med sina trupper i Venezuela för att befria landet?

Gunnar Ekelöf

Vid den gamla kvarnen i Mölna

Vid den gamla kvarnen i Mölna

I september 2018 besökte jag Mölna på Lidingö, en gammal kvarnmiljö vid inloppet mot Stockholm. Här vistades ofta poeten Gunnar Ekelöf (1907-1968) hos sina vänner Knut Jaensson och Tora Dahl. De var något av extraföräldrar och jag ska förklara varför. Pappa Gerhard hade kommit till Stockholm från Smålands djupa skogar, satt tung över Bibeln och smakade aldrig starkt. Ägnande sitt liv åt – ja, vad trodde ni: arbete. Men inte vilket arbete som helst, utan börshaj. Efter några år var han en av de rikaste – miljonär bevars – och kunde äkta en av stadens allra finaste flickor. Denna högreståndsdam – von nånting – drack dyra viner och reste jorden runt i jakt på utsökta antikviteter.

Lille Gunnar – enda barnet – höll hon kort (måste ju bli en respekterad borgare) medan fadern – som var över 40 – slösade med sin kärlek. Men ett snedsteg hade han ändå begått i sin ungdom, något som skulle kosta honom livet. På en bordell ådrog han sig syfilis och sjönk inför den lille sonens ögon allt djupare ner i galenskapen – och sedermera döden. Nu fick modern släpa med den lille grabben på alla sina utlandsresor – med museer, vernissager och fina salonger. Gunnar lärde sig manér och den goda smakens lagar. Livet igenom bar han skräddarsydda kostymer och i ungdomen gled han runt som en annan dandy i sin öppna sportbil (hade jag haft sinne för bilar hade jag nu kommit ihåg vilken sort det var) – och köpte en fräsig motorbåt av en lirare som kallades Ragge (visade sig vara stöldgods).

Han umgicks med konstnärer och bankirer, tog håglöst upp söta flickor på en tur, så osocial verkar han inte ha varit – fast under studieåret i Uppsala (persiska, sanskrit och sånt – latin och grekiska kunde han redan utan och innan) avstod han från Valborg. Satt ensam på Flustret över en kopp te – och över den spanske medeltidssufin Ibn Arabi. Och under en ensam julafton i Italien stötte han ihop med ett gäng glada julfirande svenskar men tackade nej till invit. Är man poet så gäller det att vara lite svår… Och svår ansågs hans poesi vara – inga versaler, ingen interpunktion, varken rim eller reson. Att den första diktsamlingen Sent på jorden överhuvudtaget gavs ut kanske vi förresten ska tacka Krüger för. När han sköt sig rämnade nämligen fadersarvet och Gunnar fick – såsom poeter pläga – hanka sig fram på stipendier och honorar, krälande och hukande inför förlagens redaktörer för att erhålla något nådefullt förskott. Med borgerlig uppväxt gällde det att bevara viss stil – i klädedräkt och matvanor.

Ett bröllop klarade han också av, men hustrun förlorade han till Karin Boye som varit i Berlin för att få svar på hur hon skulle hantera sin homosexualitet. Svaret blev jakande och hon kom hem som en ”djärv kvinnojägare”. Ekelöf förlorade nästa tjej till Eyvind Johnson, som visserligen var gift – och just därför ville denna Irma gifta sig för att komma i bättre förhandlingsläge. Maj försvann sedan in och dog i den tuberkulos som grasserade i landet på den här tiden. Med Gun blev det ett ganska långt resonemangsäktenskap byggt på vänskap. Det slutade med att familjekretsen beslöt att den yngre systern Ingrid skulle ”träda i hennes ställe”. Hon födde 1952 dottern Suzanne, som blev Ekelöfs enda barn.

Ekelöfs umgicks med sin tids författare, var ett tag involverad i socialistiska Clarté och bodde någon tid i samma hus som Ivar Lo på Bastugatan 21. Men inte ens det gemytliga Söder och husets bedårande utsikt över Riddarfjärden fick honom att riktigt trivas i Stockholm. Han reste istället runt i Europa och talade – och översatte från – engelska, franska och italienska. Givetvis behärskade han dåtidens skolas förstaspråk tyska, men i Berlin 1933 skrämdes han av stämningen. Han kunde känna vartåt det barkade och jag tänker att det just är sådant – bland annat alltså – som samhället behöver poeternas känselspröt till – så även i våra illavarslande dagar.

Bara någon dag före krigsutbrottet 1939 räddade han sig med sista tåget upp mot du fria Nord. Han reste med 17-årige halvbrodern som på 17-åringars vis tyckte nazzarna var häftiga där de otåligt stampade på järnvägsstationerna – och ibland segervisst gormade ”vi ses i Sverige!”. Men Ekelöf förfasades och publicerade sitt antinazistiska manifest Samotrake i Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning, en av få medier som trotsade censuren och tog tydlig ställning mot Hitler. Ekelöf hade gjort vapenfri tjänst och kunde ibland kalla sig naiv, men det är ju intressant att inte bara kvinnor som Wägner och Bang vägrade se dödande som en metod för samvaro mellan folken.

Något år flydde han till lappländska Dorotea där han njöt av att kriget knappt märktes. Men när flera andra författare följde efter – dragna till den uppåtgående stjärnan? – förlorade han kanske sin unika ställning i byn eller så blev det lite för intellektuellt. För mot vad man kanske tänker sig roades Ekelöf av dotterns serietidningar och gav sig den på att bryta ner idéerna om högt och lågt, fint och fult inom konst och kultur. Det där blev ju gängse på 70-talet, men Ekelöf banade vägen redan på 50-talet med diktsamlingar som Strountes och Blandade kort. I sitt magnum opus En Mölna-elegi, som han slet med i 23 år, vävde han samman barnramsor, ordvitsar och graffiti från romerska bordeller (på originalspråk såklart) med referenser till andra poeter och anteckningar från bortgångna släktingar.

Kring den gamla kvarnen i Mölna på Lidingö strövade han gärna under vistelserna hos Knut Jaensson och Tora Dahl, som varit föräldragestalter för den unge Ekelöf. Med tiden gled de isär, bland annat spelade Ekelöf alkoholvanor in. Han drack i princip varje kväll, men verkar inte ha spårat ur eller förlorat sin skärpa. Och poetiskt gick ju karriären bra. 1958 valdes han in i Akademien och uppfyllde plikttroget sin uppgift, trots att han kände sig obekväm i de formella sammanhangen (hade väl i ungdomen svurit att stå fri från allt vad klubbar och kotterier heter).

Ekelöfs kanske mest kända dikt om att ”Jag är en främling i detta land men detta land är ingen främling i mig!” handlar inte bara om högstämda känslor utan om hans strul med byråkratin och de stelbenta reglerna i det nya ”folkhemska” Sverige. I det alltmer likriktade efterkrigssverige kände han mer samhörighet med utstötta minoriteter och raderna ”Jag har av ett blod som aldrig kan spädas, i mina ådror ett dricksglas fullt!” syftar på en judisk förfader som gett honom en andel blod motsvarande just ett dricksglas.

Dikten slutar med att han drömmer sig tillbaka till ”de fattiga stundernas vilda Sverige”. För i de ”välfödda stundernas trånga ombonade Sverige där allting är stängt för drag … är det mig kallt.” Han trivdes verkligen i dragiga torp och ville leva i och genom naturen, var t ex sedan barndomen fascinerad av orkidéer. I omgångar bodde han ute i sörmlandskogarma, men kunde inte motstå frestelsen att ibland åka in till Stadshotellet i Trosa. Under vinterhalvåret kunde han sitta där ensam och beställa in de allra mest poetiska rätterna ur Kajsa Wargs kokbok.

/Emil Erdtman

Månadens dikt: augusti 2018

Med vandringsstav mot en höjd i öknen
höga tuvor och kaktusar
händer som hjälper varandra

En grav står plundrad på toppen
gapar hjälplös mot vår tunga andning
men ger lä när vindarna sveper

Slumrar till i det sneda gruset
drar ett strå över det sträva tyget
fuktiga slingor

Bort mot en blågrå horisont
böljar gråa kullar
som din nakna hud

Världens mest avlägsna plats

Kanske är det värmen, men ibland får jag en närmast pervers längtan till riktigt avlägsna platser. Och då menar jag inte Gotska Sandön eller Svalbard, inte ens Påskön och Pitcarn, utan typ Tristan da Cunha – 200 mil söder om närmaste bebodda ö, Saint Helena, och utan reguljära förbindelser med omvärlden.

Det var de djärva portugiserna som först gav sig i kast med Sydatlanten och skådade öar som St Helena, Ascension och Tristan de Cunha – därav de latinska namnen, det sista på sjöfararen själv. Öarna är egentligen skyhöga vulkantoppar på den mittatlantiska ryggen – den skarv mellan kontinentalplattorna som så tydligt syns vid Tingvalla på Island.

Falklandsöarna – där fransmännen först klev i land – är i och för sig ingen kota i den där ryggen, men får vara med i den här historien, som börjar med att den sydatlantiska mångfalden förbyttes i brittisk monokultur när det behövdes en riktigt bred säkerhetszon runt trofén Napoleon, som år 1815 satts att dö på St Helena. På Tristan da Cunha posterades då en skotte vid namn William Glass – om nu fransoserna skulle få för sig att ta bakvägen förbi Antarktis för att frita sin kejsare – och dessutom komma så nära att Glass hann ro ut och sänka skeppet.

Tristan da Cunha är egentligen en lavasvart vulkan som sticker upp 2000 meter över havsytan. På klipphyllor och skrevor bor de albatrosser och petreller som trivs med underkylt regn och konstant snålblåst. På nordsidan (som tur är med tanke på solen) har lavamassorna bildat en platt landtunga där Glass reste sin hydda. Även om klimatet hade vissa likheter med hans skotska hemöar måste han fått en rejäl släng av lappsjuka härute – och vi får väl förlåta att han lockade över fru och döttrar som sällskap och hjälp. Under 1800-talets lopp strandade sedan en vinddriven ryss, någon italienare och en skeppsbruten holländare.

Från denna lilla koloni härstammar dagens knappa 300 tristanbor. Här lever de på fisk och feta humrar och odlar potatis några kilometer från bosättningen. Dit går öns enda väg – och enda busslinje. Tristan da Cunha kan stoltsera med många rekord i ”remoteness”. Här ligger till exempel världens mest avlägsna golfbana. Men egen båt rekommenderas! Den årliga postbåten RMS Saint Helena har pensionerats och är till salu. Vid sjukhusbehov chartras sydafrikanska fiskebåtar för den veckolånga överfarten in till Kapstaden. Att postväsendet kollapsat världen över (eller är det bara i Sverige?) drabbar öns största inkomstkälla: frimärken – eller så är filatelisterna ett troget och köpstarkt släkte…

Flera märken från 70-talet har grälla motiv av den svenska skärgårdsmålaren Roland Svensson. Han följde nämligen med tristanborna tillbaka när de 1963 återvände till ön, efter att ha evakuerats på grund av ett vulkanutbrott strax intill bosättningen år 1961. Ingen dog men hus sattes i brand av de flygande eldkloten. Den avlägsna drottningen i norr förbarmade sig i sin nåd och gav asyl åt imperiets förlorade söner och döttrar. Alldeles för soligt och varmt, tyckte väl tristanborna, dessutom bullrigt och smoggigt som det var i 60-talets England. Hål i tänderna fick de också för första gången. Det räckte väl med de åkommor som förfäderna tagit med sig – och som gått i arv i brist på nytt friskt blod. Men lite nya friska vätskor hoppas jag de fick med sig hem.

Foto: wikipedia

Öarna i sydatlanten låg förr strategiskt utmed allfarlederna, men sedan Suez- och Panamakanalerna byggdes hamnade de i ett bortglömt bakvatten. Stiltjen bröts 1982 när den argentinska militärjuntan råkat hitta en karta och upptäckt en utrikisk ögrupp strax utanför den egna kustlinjen. Kanske tog de till och med reda på att ögruppen ägdes av en medelålders dam vid namn Elizabeth och i praktiken styrdes av en annan lady kallad Margaret. Berusade av sin machismo tänkte de väl att det skulle bli en enkel match att snuva dessa kärringar på några vindpinade öar. För sent insåg koryféerna i Buenos Aires att den ena ladyn var smidd av järn och den andra mån om de sista resterna av sitt världsomspännande imperium. Södra Atlanten är brittiskt innanhav! Och skall så förbliva!

Vi vet alla hur det gick. Britterna sänkte Argentinas stolthet kryssaren Belgrano och nedkämpade i närstrid (den sista i historien?) de fattiga och otränade tonårsgrabbarna som juntan skickat iväg – till råga på allt utan mat så att flera faktiskt svalt ihjäl. Den soldat som dristade sig att stjäla en höna från någon övergiven farm straffades av sina egna – inga kommunistfasoner här inte! – genom att naken bindas fast mot den iskalla och blöta marken. Det vittnas till och med om att fåraherdarna på ön stack åt de stackars småpojkarna från fiendeland en och annan fårskank. De överlevande argentinarna paddlade hem med svansen mellan benen och ska man se något positivt med kriget (det ska man förstås inte) är det väl att den del av befolkningen som tyckt att det var lite häftigt med militärdiktatur nu insåg att den inte var mycket att skryta med, ens i militärt hänseende. Ett år senare återinfördes demokratin och pampas folk höll sig i fortsättningen på landbacken.

De 2000 rödbrusiga farmarna i Stanley belönades med visumfrihet för att de valt Union Jack framför en blodig sydamerikansk junta. Tristanborna har ingen visumfrihet, men tydligen flyttar ungdomarna till Falklandsöarna när de vill komma ut i stora världen. Annars lyder Tristan under St Helenas jurisdiktion. Där har gravvaktarnas ättlingar nyligen dragit upp en landningsbana och öppnat flygplats. Vissa öbor verkar dock våndas över att den stilla lunken nu kommer vändas i massturism. Mer flyg åt världen alltså – och smidigare kontakter mellan människor!