Artikel i Sändaren nr 49/2017 Normkritik – en frihet eller en boja?

Vi styrs av oskrivna regler och uppfattningar om vad som är bra och dåligt, fint och fult, rätt och fel. Dessa allmänt accepterade gränser för åsikter, värderingar och beteenden kallas normer, efter latinets ord för vinkelhake.

Att bli medveten om normerna och förhålla sig kritisk till dem borde väl inte vara kontroversiellt? Ändå har den så kallade normkritiken i media framställts som en officiell lära som alla måste följa. Är det ett missförstånd eller finns fog för kritik av normkritiken?

Det var bakgrunden till frukostseminariet Normkritik – frihet eller boja? Som hölls i Andreaskyrkan på Södermalm i Stockholm, i samarbete med Universitetskyrkan Stockholm och studieförbundet Bilda.

Samtalsledaren Göran Gustafsson inledde med en illustration från sina barns förskola där de normkritiska pedagogerna läste sagor om normbrytande familjer, men skruvade på sig när han föreslog ett besök i stadsdelens koptiska kyrka.
—Vi måste jobba även med de normer vi upplever som hotfulla, sa han.

Pedagogerna Lotta Björkman och Elisabet Langmann verkade däremot trivas i 1800-talsfrikyrkan på Södermalm – enligt Göran Gustafsson ett uttryck för sin tids normkritiska rörelse. Lotta Björkman har utbildat i normkritik alltsedan Skolverket i en rapport 2009 rekommenderade det normkritiska perspektivet. I Allmänna råd från 2012 ingick att både personal och elever skulle ”diskutera egna normer och attityder”.

Normkritik verkar vara ett svenskt fenomen, även om inspiration kommer från pedagogen Kevin Kumashiros distinktion mellan att tala om den andre och processen (othering) som skapar och förstärker det som är annorlunda. Framförallt är normkritiken en reaktion mot toleranspedagogiken som utgår från en ”normal” överordnad grupp som tolererar de avvikande utan att nödvändigtvis inkludera dem. Normkritiken undersöker istället orsakerna till varför vissa ses som avvikare och vill sedan förändra dessa maktordningar.

Lotta Björkman betonade att vi behöver normer om allt från barnens turtagning till demokrati och goda relationer. Normkritiken tar däremot sikte på förtryckande normer som begränsar val och livsmöjligheter. De utestängande och diskriminerande normerna fördelar makt och resurser på ett ojämlikt sätt genom att belöna dem som följer normerna och bestraffa dem som bryter. Den som inte passar in osynliggörs och utesluts ur gemenskapen.

Normer är omedvetna för dem som inte avviker och därmed har privilegiet – och makten – att kunna passera obemärkt. De som passar in har svårt att förstå normbrytarna, men det kan också vara plågsamt att tvingas följa normerna. Lotta Björkman tog ett exempel med en vaktmästare på landet som egentligen ville vara musikalartist.

Normkritik ska handla om att stanna upp och titta på sig själv för att bli  medveten om de osynliga normerna och sedan förhålla sig kritisk till hur man påverkas av dem, att med nyfiken blick betrakta det man upptäcker.

Men nu har alltså även normkritiken börjat uppfattas som en pålaga och pekpinne. Göran Gustafsson berättade att han känt sig ängslig inför seminariet och vägde sina ord på guldvåg. Även Lotta Björkman kom efter en tid som utbildare att må allt sämre av de spänningar som uppstod kring normkritiken. En förklaring ser hon i att normkritiken inte stannade vid ett tänkesätt utan förpackats i färdiga metoder. Inte minst skolorna har efterfrågat handfasta metodmaterial, som i värsta fall förstärker föreställningen att det finns ett rätt och fel.

Elisabet Langmann är forskare i pedagogik och har analyserat normkritiken vetenskapligt. Hon anser att det finns djupt rotade normer och traditioner som är värda att bevara, men pekade framförallt på risken att normkritiken stelnar till en ideologi med egna renlärighetskrav och en uppdelning i de som förstår och de andra, de oupplysta. På så vis skapas nya främlingar som normkritiken har svårt att hantera. De som inte hänger med och fattar det här med normer hamnar utanför. En annan fara ligger i att inre eller yttre språkpoliser bevakar hur saker sägs istället för vad som sägs.
—Vi måste få leka med orden, ta risker, ändra oss och provtänka, sa Elisabet Langmann.

De båda pedagogerna var ense om att självreflektion, inte lydnad eller upprepning av vad andra säger, är vägen till verkligt lärande och därmed nya sätt att handla.
–Inte ens dokument om mänskliga rättigheter kan rädda oss om vi inte tänker och vågar göra bedömningar själva, sa Elisabet Langmann.

En sådan mognad ger möjligheten att omformulera och experimentera med normerna – något som av organisationen Settings har kallats normkreativitet.
– Att bli medveten om normerna så att vi kan bryta mot dem för att utveckla våra individuella förmågor och valmöjligheter är en stor befrielse, sa Lotta Björkman.

Demokrati är samhällets ram – vinkelhaken – inom vilken vi är fria att välja olika sätt att leva – vare sig det är som frikyrkomedlem eller transperson, eller båda! Elisabet Langmann talade om vikten av att skapa frirum där normer vidgas istället för att snävas in. Ju fler som ryms desto bättre. Om normkritiken kan föra oss dit är den en möjliggörare.

Korpilombolo

Skänninge

Precis som i min barndoms Rimforsa är det första man ser när man närmar sig Skänninge en enorm silo. Det här är bondbygd uppå feta jordar – och det är anledningen till att människor flockats här sedan urminnes tider. För bakom silon – och fångvårdsanstalten – gömmer sig en historisk pärla.

Vid vadstället över Skenaån korsade den gamla kungsvägen huvudstråket upp mot Bergslagen. Så många har trampat vägen att en djup hålväg bildats strax norr om vadstället. Här har människor mötts och bytt varor under lång tid. Höjdpunkter i Skänninges årscykel är alltjämt ”marken” vid Olofsmäss i slutet av sommaren.

På senare tid har ju arkeologer hitta kristna gravar i Västergötland från 900-talet. Kanske får vi någon gång även flytta kristendomens insteg i Östergötland bakåt i tiden. I Skänninge fanns iallafall inte bara en utan två kyrkor redan på 1000-talet: S:t Martins kyrka och Allhelgonakyrkan. Den senare blev som 20 meter lång stenkyrka högborg för hela Västanstång (Östergötland väster om Stångån).

Skänninges storhetstid infaller på 1200-talet.  Ja, kanske kan vi sätta höjdpunkten till 1248 då Birger Jarl förestod Skänninge möte och gavs fria händer att bygga det nya landet av ingen mindre än kardinalbiskop Vilhelm av Sabina, upprest från Rom. Mötet beslöt även att präster hädanefter skulle leva i celibat. Hade man nått den höga åldern av 50 kunde man i och för sig få dispens från det nya påfundet att präster inte skulle få ha fru och barn.

Birger Jarl var vid tiden också en mogen man och man kan fundera över om han under sina pendlarresor mellan sitt nygrundade Stockholm och barndomens Skänninge (ja, Bjälbo då, en bit utanför) funderade över var nästa milleniums huvudstad egentligen borde ligga. Helt klart hade det – med vår fäbless för att asfaltera bördiga marker – varit enklare att bygga en svällande storstad på Östgötaslätten än bland knöliga kobbar och skär uppe i Mälardalen.

På 1200-talet grundades två dominikankloster i Skänninge. Svartbröderna drogs till städerna där de tiggde ihop sin mat (tänk vad de hade jagats av våra moderater…), och Skänninge dög alltså som stad enligt dessa kontinentala kyrkomän. Munkklostret S:t Olof var Sveriges första tegelbyggnad och här verkade Pethrus de Dacia (Dacia utgjorde hela Norden), Sveriges första författare, som skrev trånande – men ack så fromma – kärleksbrev till sin Kristina långt bort i Stommeln.

Skänniges nunnekloster invigdes 1281 av Ingrid Elofsdotter, brorsdotter till Birjer Jarl, som rest till Rom för att utverka påvens tillstånd. Hon dog efter några månader på abedisseposten i sin hemstad, men alltså med livsmålet uppnått. Detta var hundra år före Birgitta och med största sannolikhet den stora förebilden för vårt första helgon (en av Birgittas döttrar sattes t ex i S:ta Ingrid). Ingrid hann förresten en bra bit på den knaggliga vägen mot helgonförklaring. Relikerna av henne skrinlades till och med, men sedan kom Birgitta ifatt på upploppet och knep den svenska glorian. Ingrid av Skänninge föll i glömska.

Utanför staden låg det som jag själv tycker är väldigt intressant, nämligen landets första hospital. De spetälska fick egen mark och en del allmosor för att klara sig. Korstågen spred lepran, har jag läst nånstans.

Centrum i staden var väl torget. Nja, det här med torg var en nymodighet i vårt land. Det vanliga var att samlas längs en bygata (i Skännige Digra gatan), lite bredare och livligare än vanliga vägar, men inte på fyrkantiga stenlagda plattor.

Men i medeltidens Skänninge var kanske hälften av befolkningen tyskar, och de byggde sina handelshus runt torg med rådhus, kyrka och krog. Deras – garparnas – kyrka var precis som i Stockholm den allra största och ståtligaste i staden.

Denna tegelkyrka från 1306 kallas inte längre Garpekyrkan utan Vårfrukyrkan och är sedan lång tid hela stadens kyrka. Och det vackra stenlagda medelstidstorget har återgått i svearnas (förlåt, öst-göternas) händer, som vanvördigt använder det som uppställningsplats för sin bilpark.

Visserligen har tyskarnas gamla skampåle åter rests på torget i Skänninge, och till och med fått godkänt i en folkomröstning. På medeltiden användes sådana beläten för att binda fast äktenskapsbrytare och andra grova brottslingar, allt under härskarnas fana – eller ”stadens stenar”.

Det var Olaus Magnus som ritade av denne ”Ture lång” i sin Historia över de nordiska folken. Själv född i Skännige satt han på 1550-talet vid Piazza Farnese i Rom och sörjde sitt ödelagda katolska hemland. I barndomsstaden hade under hans vuxna år både S:ta Ingrids kloster och S:t Martins kyrka brunnit ner, Gustav Vasa hade beordrat att tegelmurarna på S:t Olov skulle plockas ner och 1552 revs Allhelgonakyrkan för att ge sten åt hans slottsbygge i Vadstena. 1543 drog den nye självutnämnde kungen dessutom in stadsprivilegierna för papistfästet Skänninge, som ju inte hade något existensberättigande i det rike han snickrade åt sig själv – och möjligen åt sina söner.

Skänninge har väl aldrig repat sig sedan dess. Den lilla staden lever sitt småstadsliv genom seklerna. Stadens genier flyttar till Stockholm: bildhuggaren Niclas Schenander som snidat epitafierna i Vårfrukyrkan, men dog i misär – och Adolf Fredrik Lindblad, ”oäkta” barn som blev kompositör och salongslejon med nära band till självaste Jenny Lind. Men det sägs iallafall om rådman Axbom att han minsann aldrig lämnade sitt Skänninge. Idag finns ett skolmuseum i hans hus – strax intill två andra museer i det Gamla Skänninge. Ett avbrott i seklernas lugn är Elefantupploppet 1806 då folk gick bärsärk för att få se en elefant.

Som barn tog min morfar med mig ner till träbron mot Järntorget för att mata ankorna. Han visade den då tyvärr rätt ointresserade lillgrabben de olika museerna. Mormor gick sina inköpsrundor, där lojalitet var viktigare än priset. Bror Gösta hade slakteri, så där köptes allt kött osv. Mamma hade sitt första jobb på Helgongatan.

När stadens apotek, som funnits i hundratals år, bommade igen hade hon flyttat. Och 1971 uppgick slutligen Skänninge i Mjölby kommun – och på en av mina bilder syns Mjölbys fana vaja bakom Ture lång… 1973 slutade tågen att stanna. Men på senare år har de tydligen börjat stanna igen. Kanske finns det hopp.

Simon från Saint Barthelemy

Min morfars morfars far blev moderlös vid åtta års ålder när mamma dömdes till döden för att ha kvävt ihjäl det barn hos fått med grannbonden. Han placerades hos denne bonde – och fader, men ska ha drivits till hårt slit utan särskilt mycket i magen. Inom ett par år dog även mormor och morfar – av sorg över livets villkor kan man ana. Själv dog han vid 24 års ålder efter en båtolycka (men hade alltså hunnit klämma ur sig en liten avkomma – och för det är jag honom evigt tacksam). Ja, det var hårda korta liv de levde bara för några generationer sedan.

Min anfader bodde på en långsmal liten svensk ö – och när författaren Jon Kahn går tillbaka till sin morfars morfars far hamnar han på en annan liten svensk ö av ungefär samma storlek. Fast i Västindien. Gustav III ville nämligen slå sig in bland de stora kolonialdrakarna. Ja, till och med ärkefienden satt ju på tre öar i Västindien. År 1784 lyckades han få Frankrike att släppa till Saint Barthelemy mot franska privilegier hemma i Sverige.

Detta var början på något stort, tänkte kungen. Men ön visade sig vara liten, karg och utan färskvatten. Det enda som skulle kunna ge några inkomster var slavhandeln – och det höll Sverige på med fram till 1847, långt efter det att England och Frankrike förbjudit slaveriet. Under ett par månader 1814 hade Sverige även Guadeloupe, men mäktigare än så blev inte kolonialmakten Sverige. Det här med att kolonier var ovant och något större engagemang fanns väl heller inte på hemmaplan. Bland vanligt folk var det få som överhuvudtaget kände till ön.

Förutom vita som var fria och svarta som var slavar fanns en kategori ”fria kulörta” som bestod av frigivna slavar och de barn som tillkom genom samexistensen på ön. Svenskarna var kanske inte så många egentligen, men på regelbundna förordnanden utsändes guvernör, präst, notarie och läkare. Dessutom kom folk av lite enklare slag, som sökte lyckan eller bara längtade bort från kölden och fattigdomen därhemma. Årstafrun sörjer till exempel i sina dagböcker en Kinberg som dragit till Saint Barthelemy efter tiden som hennes favoritbetjänt, då han smugglade ut den förbjudna drycken kaffe till frun – och som de inmundigade tillsammans djupt inne i Årstas skogar.

Jon Kahns har skrivit Simons längtan (2017) om Simon som föddes på Saint Barthelemy av en mor från Halland och en far från Norrköping. Familjen hade en liten smedja och en bar dit de svenska ämbetsmännen ofta kom för ett glas rom. Kanske inte guvernören själv, men väl Samuel Fahlberg som skickades ut som läkare, men även drog upp stadsplanen för staden (byn…) Gustavia och i Linnés anda samlade och upptecknade allt liv som kom i hans väg.

Under de oroliga åren kring 1809 tyckte Fahlberg att den avsatte kung Gustav IV Adolf gott kunde få komma till ön och på så vis fortsätta vara lite kunglig på en egen Kurrekurreduttö. Men en sådan fräckhet föll inte de nya härskarna hemma i Sverige i smaken och Fahlberg dömdes fredlös för sitt högförräderi. Han levde 25 år efter det på en holländsk grannö, som då även den fick sina blommor och bin klassificerade. Strax före sin död gavs han amnesti.

Fahlberg lärde även upp prästen Forsström att pressa blommor och nåla fjärilar. Att ordna skapelsen blev viktigare än att orda om den och när Simon var konfirmationsmogen skickades han till metodistpastorn för att läras upp i kristendomens grunder. Långt senare ska Simon söka tröst för sin ångest hos metodisterna i Stockholm. Det var Samuel Owen som inte bara tog verkstadsindustrin till Sverige utan även metodismen. De samlades i en paviljong bakom Jakobs kyrka enligt Jon Kahns efterforskningar.

Simon drömde hela sin ungdom om att lämna den lilla ön och se det hägrande fosterlandet i norr. Kring 1814 äntrar han båten Delphin och kommer efter två månader till Göteborg och sedan Stockholm. Men nu står hans längtan istället till ön där han lämnade alla sina systrar, varav en tvillingsyster med oroligt sinne. Att tolka de enstaka breven som krånglade sig över haven gav väl mer frågor än svar. Och är det saknade barndomslandet en solvarm karibisk ö med klara vatten och lugna människor blir det nog inte lättare. Särskilt stor var kontrasten mot 1820-talets Stockholm präglat av trångboddhet, sjukdomar och träck på gatorna – som fryser och blir blixthalt på vintern.

Simon tar sig ändå fram med hjälp av sina goda kontakter och sin fingerfärdighet i smedjan. Han får sex barn och bygger upp en egen verksamhet bland utskänkningsställena och jungfruburarna i Gamla stan. Det är intressant att tänka hur bakgrunden på ön med dess lilla svenska koloni underlättar kontakterna i olika samhällsklasser. Simon kan ju både engelska och franska, och särskild med franskan går det att komma med på franska klubbar och tala med högreståndspersoner – fast deras franska mest är en fisförnäm fasad, inte det levande språk som Simon talar. Det använder han tillsammans med en svart man som lagman Ollongren – som flera andra gjorde – tagit med sig hem från ön.

Förmodligen var denna barndomskontakt Simons närmaste vän och den som bäst förstod hans längtan till ön och vilsenhet i Stockholm. Alltså den frigivne slaven. Med Ollongren var förhållandet mer komplicerat – ett av bokens mer komplexa porträtt. Han har tjänstgjort på Saint Barthelemy och har ett nära men också olycksaligt band till Simon. Nä, mer än så avslöjar jag inte om handlingen i boken. Det är vad jag förstår en berättelse med fakta i basen och fantasi som pikant krydda, släktforskning när den är som mest lustfylld och som mest angenäm för andra än de närmast sörjande att ta till sig.

Hur gick det då för den tafatta kolonialmakten Sverige?
Efter knappt hundra år genomfördes en folkomröstning på ön och bara en enda röst lades för fortsatt svenskt styre. Frankrike fick tillbaka ön för 300.000 kr och har inte släppt den till denna dag.

Tankar om bortglömda avvikare – denna Pride-dag

Ett kort stopp i Älvdalen. En snabb titt i den fina kyrkan och en i baptistkapellet. Från kyrkan fick jag med mig en broschyr som i vanlig ordning beskriver orgelpipors längd, krucifixens ålder, antependiers kulörer och brudbänkars snillrika snickerier. Kort sagt en redig inventarieförteckning utan särskilt mycket av kött och blod. Den lilla minnesskriften jag fick i baptistkapellet var av annat slag. Då handlar det om människors kamp för att fritt få utöva sin religion.

På 1850-talet var det fortfarande förbjudet att samlas till sång och bön utan prästmans överinseende i Sverige. Församlingsmedlemmar dömdes därför till vatten och bröd på länsfängelset i Falun. Erik Ersson som dömdes i flera omgångar tyckte det var ”bra svalt” i de tunna fångkläderna på vintrarna. Det dagliga brödstycket var inte stort, men vatten fick han så mycket han ville. Värre än finkan var den efterföljande kyrkoplikten då han tvingades stå på knä mitt i kyrkan under hela gudstjänsten och därefter förhöras i den rätta läran.

Andra dömdes till kännbara bötesstraff. Hade man inga riksdaler hemma i chiffonjén utmättes en ko, ett väggur eller några kopparkittlar. I en av de hårresande berättelserna står en mor just och kokar mat till barnen när fjärdingsman störtar in och vänder upp och ner på kitteln för att få med sin bot. Det hände också att barn rycktes ur föräldrarnas armar för att föras till tvångsdop i kyrkan. Jag vet inte om prästerna tyckte att de utförde en Gudi behaglig gärning i att rädda oskyldiga små från helvetets lågor, men säkert ledde detta förfarande till allvarliga trauman hos både vuxna – och barn.

Fast ännu mer illa berörd blir jag av mobbningen som till exempel förekom från lärarna i skolan. Då de odöpta barnen inte ansågs ha några riktiga namn kallade vissa (man hoppas det bara var en) lärare barnen för typ ”Olle Persson jänta nr 3”. Att baptisterna skaffade barn kunde dock ingen hindra, men däremot står det om en präst som ska ha gormat att ”sådana villoandar ska inte få föröka sig” när ett ungt par sökte om lysning. Innan borgerlig vigsel blev möjlig levde därför vissa frikyrkliga som ogifta. Att kärleken kom från Gud tvivlade de nog inte på och för den behövdes inga magiska guldringar eller någon överhets godkännande.

Den allmänna anklagelsen (framfört t ex i en sockennämnd) var att baptisterna ”avviker från den bestående ordningen”. De hotade endräkten – och enfalden vill vi säga idag – i samhället. Alla skulle stöpas i samma form och den som trotsade samhällets enhet stöttes bort. Vi förfasar oss över shejkerna i gulfen och krigsmullorna i Afghanistan, men det är bara drygt hundra år sedan som maktapparaten fungerade på liknande sätt i Sverige – även om ingen dödades för sin tro. Som tur var fanns ett land i väster som tog emot de förföljda flyktingarna och inte trodde samhället skulle kollapsa på grund av en relativt stor invandring.

Jag tänker på detta idag när Pride-tåget går genom stan. Religionsfriheten infördes slutgiltigt i Sverige 1951 och vi tar det som självklart att folk får tro och tänka vad de villl. Homosexualitet var å sin sida brottsligt till 1944 och sedan sjukdomsförklarat till 1979. Visst finns diskriminering och mobbning kvar, men jag tror ändå Pride för många numera uppfattas som ett firande av ett liv i frihet och tolerans. Kanske borde fler grupper uppmärksamma den frihet de vunnit. En Pryd-parad för dem som firar religionsfriheten kanske. Men sedan tycker jag vi slår ihop alla marscher och parader – givetvis med en återuppstånden tillgänglighetsmarsch – till en enda, en Frid-parad i ett – ja, I have a dream – lyckorike där alla får plats, även de som "avviker från den bestående ordningen".

Månadens dikt juni 2017

Vi stiger genom himlarna
smeker den jord som var vår
lämnar för gott den blå planeten

De gröna skogarna är borta
vattendragen tömda
guld och mineraler har grävts upp

Naturen har vänds i kultur

Färden är enslig och mörk 
sorg och saknad fyller oss
men på den röda jorden väntar slott av luft

I dessa har odlingar beretts
frön skickats i förväg med projektiler
vattenfabriker pumpar dag som natt

Vid vår ankomst ska grödorna vara mogna
ge liv och mättnad ytterligare någon tid
nya uppfinningar göra en framtid möjlig

Kulturen vändas i natur

Inför nedstigningen delas röda karameller ut
genom stoftlagren suger vi på vår dröm
tills luftslotten tornar upp sig