Peter den store – eller hur rysskräcken kom till Sverige

Det talas mycket om rysshärjningar i år. Stolta uppvisningar har skett av hur ryssen motades i sund vid Stäket och när jag var i Nyköping läste jag på informationsskyltarna om hur staden brändes under den ryska offensiven mot svenska kusten år 1719. Särskilt starkt är minnet av rysshärjningarna i Stockholms skärgård där tusentals blev hemlösa när deras gårdar brändes ner.

Men ville verkligen Ryssland inta Stockholm och lägga under sig Sverige – ett totalt utfattigt land där de som överlevt pesten några år tidigare nu satt apatiska av svält och där den manliga befolkningen förts bort av en osnuten knäppgök till kung att slaktas på Ukrainas stäpper? Nä, anledningen till rysshärjningarna var att Sverige hårdnackat vägrade ge upp efter 20 år av förödande krig.

Karl XII (som väl Jimmie Åkesson och hans kumpaner hyllar? – det säger en del om bildningsnivån i det lägret – för är det någon som ska hyllas är det väl lillsyrran Ulrika Eleonora som verkade för fred och riksdagens återöppnande) hade trots vädjanden från både pappas och farmors dödsbäddar med liv och lust kastat sig ut i kriget. Men det var faktiskt inte han som började, utan (bl a) den svenske undersåten Patkul som var sur över att inte ha fria händer i sitt lilla grevskap Livland (när svenskarna senare fick vantarna på greven utsattes denne ”svikare” för den mest utstuderade tortyr).

Danmark och Polen ställde gladeligen upp mot den gamle ärkefienden i norr, men Ryssland var mer motvilligt. Unge tsar Peter (1672-1725) såg upp till Sverige och skulle 1716 försöka kopiera den svenska statsadministrationen med kollegier och folkbokföring till ryska. Han hade nog istället föredragit stöd mot ärkefienden Osmanska riket, men för det fick han väl först ställa upp på krig mot Sverige, kanske han tänkte. Han hade ju trots allt vid ett besök i Riga 1697 blivit snorkigt behandlad av de okultiverade svenskarna, inte alls fått det mottagande som anstod en kejsare.

Men snart skulle han ångra vad han gått med på. Karl XII sopade först undan danskarna och sen sin kusin August från den polska tronen där han placerade en marionett. Kvar stod Rysslands armé, ett sorgligt gäng snabbt ihopfösta skogslufsar. De flydde hals över huvud när den fruktade blågula fanan syntes i fjärran (Narva osv). Svenskarna ansågs nämligen alltsedan trettioåriga kriget som de mest barbariska. Ni som läst Peter Englunds Poltava minns hur våra svenska förfäder slet spädbarnen itu om inte deras mödrar öppnade matförråden. Det var en grymhet som inte stod dagens jihadister efter. Allt är kanske bara en fråga om fostran och träning…

Historikerna lär tvista om det är strukturer eller personligheter som styr, men åtminstone Peter den stores personlighet får nog sägas ha betytt en hel del (liksom även Karl XII:s). Två drag tänker jag på: hans förkärlek för Europa och hans fixering vid hav och båtar.
Två meter lång var han som gjord till tsar, men faktum är att han kom på typ fjärde plats i successionsordningen. Som minsting i andra giftet var han aldrig tänkt för tsarkronan och fick inte samma fina utbildning som sin äldre halvbror och även syster Sofia, som styrde Ryssland under sju år – innan Peter fick henne i kloster. Peter fick som barn hållas ute på lantstället med sina leksaksarméer (självklart bestående av levande barn). En gång när han var inne i Kremlborgen såg han sina familjemedlemmar slaktas i de blodiga maktkamper som slutligen ledde fram till att han själv vid 24 års ålder satt med hela makten.

Ryssland hade i hundratals år varit ett slutet och isolerat land, starkt präglat av den ortodoxa kyrkan. Äktenskap med utlänningar var i princip otänkbart, men hans mamma hade faktiskt något så ovanlig som en fostermor från England, och där kom ett minimalt västligt inflytande in i den annars ärkekonservativa tsarfamiljen. I Moskva fanns också en liten enklav med utländska diplomater som fick hållas avskilda och skyddade för främlingsfientliga attacker. De flesta ryssar ville inte ha med utlänningar att göra, och vägrade ofta som t ex soldater att lyda utländska befäl. Men bland Peters polare fanns både schweizare och holländare. Han lär hjälpligt ha talat nederländska.

En gång på sina strövtåg fick han syn på några gamla krökta brädor nere vid en flodstrand och undrade nyfiken som han alltid var vad det var. En gammal ”båt” förklarade kompisarna, som ju kom från en av dåtidens största båtbyggarnationer. Peter blev från den dagen som besatt och började först bygga båtar nere vid floden, avancerade sen till en sjö, där hans mor dog i sviterna av att genomlida sonens uppvisningar på böljorna. Hon hade strängeligen förbjudit honom att ge sig ut på det fruktansvärda som beresta människor kallade hav.

Någon flotta hade inte detta folk av notoriska landkrabbor med endemisk vattuskräck. Enda hamnen låg hundratals mil norrut vid Vita havet. Men när Peter kom till Holland och såg de många skeppsvarven rusade han ner i dockorna för att lära sig allt om skeppsbygge. I månader stod han där i arbetskläder och snålblåst, säkert med drömmen om en rysk flotta i sikte. Och då självklart i Svarta havet, helt omslutet av Osmanska riket. För dit hade ryssarna precis nått fram och även lyckats sända en fredsmäklare till Konstantinopel i en av de första ryskbyggda båtarna.

Men när nu den svenske kungen med sina tvångsrekryterade (bl a slets de ur kyrkbänkarna av kungens hejdukar) småkillar kämpade sig igenom Ukrainas bitande vintrar och nedbrända stäpper för att inta Moskva lämnades Östersjön utan skydd. Då kunde inte Peter låta bli att först ta Nöteborg (en borg rund som en nöt) vid Ladoga och sedan den svenska staden Nyen (en ljuskrona därifrån lär nu hänga i Finska kyrkan). En kil hade skjutits in i det svenska östersjöväldet och för att säkra erövringen beslöt Peter att bygga en stad vid floden Nevas dimmiga och sumpiga delta. Trött på det konservativa Moskva bestämde han sig även för att göra staden till Rysslands nya huvudstad (ödmjukt kallad Petersburg) – nära hans älskade Europa – och framför allt havet.

Ingen vet hur många tvångskommenderade arbetare som gick under vid bygget av St Petersburg. Även adelsfamiljerna fick mutas rejält för att överge det vackra Moskva för en träskmark full med malariamygg, kringstrykande vargar och värst av allt: en massa vatten. Och för att undersåtarna verkligen skulle vänja sig fick inga broar byggas i början. Peter var ju (precis som Karl XII) enväldig och krävde total lydnad. De bångstyriga fick smaka knutpiskan eller i avskräckande syfte galgen. Och här var Peter konsekvent. När äldste sonen trilskades och flydde undan de plikter som åvilade en blivande tsar fick han samma tortyr som alla andra – och som så många av dem dog han av skadorna – 28 år gammal.

På Peters agenda för att göra Ryssland mer västerländskt stod bland annat order för män att raka av sig skäggen och klippa av de vida ärmarna – trots allt två saker som hjälpte till att hålla värmen när den fruktade (ryss)kylan slog till. Men Peter beslöt också att både kvinnor och män själva ska få bestämma vem de ska gifta sig med (i och för sig efter ett eget olyckligt arrangerat äktenskap) och förbjöd utsättande av vanskapta barn i skogen. Han grundade de första sjukhusen och högre läroverken i Ryssland. Men hans försök att införa skolplikt (för de högre klasserna) och tillsätta ämbeten efter meriter mötte alltför starkt motstånd. Varför sitta i skolbänken om tjänsterna ändå ges utifrån efternamn liksom?

Självklart var han troende ortodox, men motståndare till vidskepelse och tolerant mot andra trosuppfattningar. Under sina resor i Europa tyckte han bäst om kväkarnas stillsamma sammankomster. Hans maktkamp med kyrkan – som hans far inlett – kan nog heller inte underskattas. Tidigare hade tsar och patriark varit jämnstarka, men Peter den store fick kyrkan på knä, något som sedan präglat den ryska kyrkan – och säkert bidrog till att den inte hade mycket att sätta emot när revolutionen bröt ut år 1917.

Under hotet från Sverige rustade Peter den store (långe) på bara några år upp armén och kunde totalt nedgöra svenskarna vid Poltava. Över 20.000 fördes bort i fångenskap och slaveri (fast några öppnade skolor som ryssar skickade sina barn till). Han byggde från ingenting upp en stor flotta som fick som sitt första uppdrag att korsa Östersjön (Västersjön?) för att sätta skräck i det som några år tidigare varit Europas mest väloljade krigsmakt. Även om ryssarna mest förstörde infrastruktur som gruvor och kvarnar lades här grunden för den rysskräck vi fortfarande lider av.

1718 var Sverige typ halverat och totalt kört i botten. När Karl XII sköts (kanske t o m av sina egna, men ändå förmodligen av en norrmän) var det inte många som sörjde i Sverige (självklart fick man hålla god – jag menar sur – min utåt men i princip alla längtade efter fred och frihet), men Peter saknade sin gamle antagonist och trätobroder. Trots allt fanns vissa likheter dem emellan – egensinniga, grandiosa samt motståndare till flärd och fåfänga. Men skillnaden: den ene konstruktiv, den andre destruktiv.

När Peter själv dog tog hans Katarina över. Hon hade som liten förrymd lantunge tillfångatagits och gifts bort med en svensk soldat. Man kan ana att hon som tsarinna tacksamt tänkte tillbaka på hur hon befriades ur svenskarnas våld och fick en långt bättre karriär.

Torbjörn Tännsjös memoarer

Har läst Torbjörn Tännsjös båda memoarböcker Vänsterdocenten och Etikprofessorn. Välskrivet om att gå sin egen väg och argumentera för sina åsikter i en oförstående omvärld. Det inger respekt, liksom hållningen att inte stänga in sig i ett akademiskt elfenbenstorn utan ständigt härja ute i den offentliga debatten och t ex av princip alltid tacka ja till inbjudningar från funktionshinderrörelsen – där det för det mesta handlat om fosterdiagnostik där ju Tännsjö menar att föräldrarna ska få välja vilka barn de vill ha – ungefär som det blivit väl? Han skriver besviket hur rörelsen inte lyssnat på hans så ihärdiga argumentation, men inte heller de judar och kristna som han försökt övertyga om att den synd som Bibelns Onan begick inte alls var onani utan vägran att bistå vid ”assisterad befruktning” – något dessa religiösa herrar (ofta) alltså borde förorda.

Böckerna innehåller även kusliga inblickar i den akademiska världen, särskilt KI där läkarexamen verkar trumfa andra meriter och där till slut Macchiariniskandalen briserade. Tännsjö satt i det granskande rådet men medger att han i början inte reagerade nämnvärt på anmälningarna där i skuggan av kulten kring det som skulle visa sig vara en veritabel charlatan. Slutsatsen blir att det finns problem med den här typen av grupper och råd (liksom andra insynsskyddade sammanslutningar, som t ex Svenska akademien) som t ex ska övervaka fusk – i värsta fall inom den egna organisationen. Exempelvis brukar den som är jävig gå ut ur rummet, men även den som står utanför dörren några minuter påverkar beslutet, kanske ännu mer än vid bordet. Han kommer fram till att utredning av fusk istället borde skötas av poliser och jurister. Även i Gillberghärvan hade han ett finger med i spelet. (Gillberg begick en kanske ännu grövre synd en Onan genom att förstöra sitt forskningsmaterial så att det inte går att granska, men drev sin sak ändå till Europadomstolen där han till slut torskade.)

Memoarer ska innehålla knäppa möten och raka omdömen om folk man mött genom åren och här kan nämnas föreläsning på filosofiska fakulteten i Nordkorea, ”debatt” med Horace Engdahl, en skål med Karadzic och handslag med Milosevic, tillsammans med Stig Strömholm av alla människor – för övrigt retoriskt oöverträffad i Sverige enligt Tännsjö (som är vänsterpartist sedan 1970 men har försvarat konservatism och i sina medicinetiska åsikter går på tvärs med partiet). En annan retoriker är Lars Gustafsson vars avhandling i filosofi (Språk och lögn) aldrig borde släppts igenom enligt Tännsjö. Men han ångrar den mobbning som svenska filosofer (inklusive han själv) utsatt den självsäkre författarfilosofen för. Så nog är han allt en mänsklig varelse den gode Tännsjö, även om – behöver det sägas? – jag inte håller med om allt. Hans omtanke kan jag förresten själv intyga för vi träffades en gång på 90-talet och började prata Bolivia, där han turnerat med Vänsterpartiets blåsorkester. Att gå bland hundratals bastubor och kornetter på den stora Urqupiñafestivalen i Quillacollo var nog en upplevelse om än något appart för en ateist (jo, det finns ett kapitel om Gud) att vistas i en så religiöst överhettad miljö. Några dagar efter vårt möte låg iallafall ett brev med en cd-skiva på hallgolvet. Tack för den och två givande böcker!

BOK AV CLAES G OLSSON: Doften av balsampopplarna – en uppväxt i skuggan av tuberkulos

Bokomslag Balsampopplarna

Egentligen borde vi väl alla tänka igenom varför vi blivit som vi blivit, vilka faktorer som en gång formade vår personlighet och i vilket sammanhang vi växte upp. Gå till botten med oss själva – för att upptäcka att det under varje botten ligger en annan. Att sondera minnet efter barndomens känslor och upplevelser är nämligen ett bedrägligt arbete. På de platser i minnet där det med största sannolikhet brunnit starka känsloeldar är det för alltid utbränt och tomt. Det allra svåraste är slutet, då allt vi minns är förvanskat genom livsloppets vindlingar och omtolkningar.

Att minnena ljuger står klart för var och en som försökt jämföra barndomsminnen med sina syskon. Den intressanta frågan är som Claes G Olsson (född 1942) skriver i Doften av balsampopplarna – en uppväxt i skuggan av tuberkulos (2018 Recito förlag) HUR minnet ljuger och varför just så. I boken på drygt 300 sidor tar oss Claes med på en upptäcktsfärd till barndomens Ytterån nordväst om Östersund i Jämtland. Anteckningar, foton och dokument som han långt senare i livet fått tag på blir till skelett för de minnesbilder och drömmar som framträder från tidiga år, skolgång och pubertet.

Avgörande för livsutvecklingen var separationen från föräldrarna strax före treårsåldern. När tuberkulosen – eller lungsoten – tragglade sig genom landet sammanfördes föräldrarna med många andra ur sin generation på landets sanatorier. Dessa har kallats ”dödens väntrum” (av Sven Stolpe), men var också drivbänkar för kultur och bildning. En hel sanatorielitteratur finns och har för Claes varit till hjälp i förståelsen av föräldrarna. Själva berättade de varken om sjukdomen eller  om vad som skulle hända med Claes och hans bror.

Till hjälp finns också moderns journaler (”sannolikt föreligger hårt leverne…” osv), medan faderns inte går att finna. Det gäller även hans grav. Modern rensade bort alla spår av honom och under sin religiösa period kände sig Claes mer övertygad om Guds existens än om sin egen fars. Dennes stilmedvetenhet och finess blir ändå – tillsammans med en kvarlämnad skinnportmonnä – ett smalt band livet igenom. Boken återvänder ett par gånger till en lunch, då pappa Herbert kom ovanligt nära sin son genom att böja sig ner och knyta hans slips inför restaurangbesöket.

Medan fadern försvann ur sonens liv och dog 1950, återvände modern Ann-Marie från sanatoriet. Därför hette inte Claes idol Elvis Presley eller Tommy Steele utan Bo Carstensen –  Sollidens sanatorieläkare, han som botade mor (men alltså inte far). Men den förtroendefulla relationen till modern var för alltid skadad och några berättelser att hänga upp minnet på lämnade hon inte efter sig. Frågan om varför hon teg återkommer – en tystnad som Claes förbannar, men också förklarar. Föräldrarna var båda ”oäkta” och växte upp som fosterbarn. De hade brutit med allt som hörde till barndomen och sökte sig mot den sekulära och moderna borgerliga livsstilen i staden.

Även Claes blev ett fosterbarn, men trots att fostermor Selma var över 60 och en strängt konservativ pingstvän, som med hjälp av björkriset försökte hålla de båda bröderna borta från världens synd, finns en tacksamhet över att ha sluppit barnhem och adoption. Med list (och kanske en lögn) och envishet förhindrade Selma och modern att barnen kom i myndigheternas grepp. Men det är Selma som pryder bokens omslag. Claes skriver:
”Hon som i alla avseenden var olik min mor, mer än dubbelt så gammal och aldrig hade haft egna barn, en ensamstående äldre kvinna som levde i de djupt troendes fundamentalistiska föreställningsvärld” blev ”den enda person vi hade att ty oss till, därför blev hon vår trygghet, en ersättning både för mor och far och alla försvunna släktingar och bekanta.”

En ersättning för släkten blir för vissa den religiösa gemenskapen, men så enkelt var det inte för Claes. Han levde i spänningsfältet mellan moderns religionskritiska livshållning och fostermoderns moralistiska tro. Skur-Selma var en av de många ensamstående kvinnor ur arbetarklassen som valde pingströrelsen. Den förenade en nostalgisk tillbakablick mot ett samhälle utan nöjen och flärd med ett rebelliskt uppror mot en auktoritär myndighetskyrka. Claes skrämdes av det högljudda tungotalet under bönemötena och gruvade sig för Evighetens tutande hornmusik, men tyckte om att vistas i den folktomma kyrksalen, som låg under vaktmästarbostaden där han bodde. Jag uppskattar – och känner igen – ambivalensen inför den folkliga frikyrkligheten på den svenska landsbygden. Intressant är till exempel beskrivningen av predikanter som ”ser” honom som barn och tar honom ut på fisketurer – kanske ett uttryck för ett på sin tid ”nytt” manlighetsideal utan våldsamhet och hårda ord.

Parat med den underliggande oron och rädslan att åter bli lämnad fanns upplevelsen av att vara speciell, ja till och märkvärdig, något som kanske inte var så gångbart i 40-talets Jämtland. Till märkvärdigheten hörde skörheten och sjukdomen, den fläck på lungan som han med viss stolthet bar och som gjorde sig påmind i form av en ständig känsla av att vara sjuk och döende. Men även det faktum att ha bott de första åren av sitt liv inne i centrala Östersund var en avvikelse i Ytterån. Stadens modernitet och dragningskraft satte sin prägel på identiteten, trots att skrämmande och ångestfyllda upplevelser, som en brand och skolans virrvarr av korridorer och klassrum, också förknippades med staden.

I början av 1800-talet hade Östersund bara några hundra invånare, men som länets enda stad och centrum för politik och kultur lyste dess ljus desto klarare. 1886 bildades en fornminnesförening och året därpå en rösträttsförening. Den bekanta triaden arbetarrörelse, nykterhetsrörelse och frikyrka stod i ett så mycket bredare sällskap. Men någon hembygdskunskap och lokalhistoria förmedlades inte i Alsenskolan i Ytterån. Folkmusik, dräkter och dialekt var inte heller något som präglade denna by, som vuxit fram kring timmerflottning och några småindustrier.

Vid sekelskiftet lockade kurortens järnhaltiga vatten högreståndskunder från hela landet. Det är i den igenväxta kurortsparken som boktitelns balsampopplar doftar. Överhuvudtaget spelar dofterna stor roll för minnets återupplivande. Maträtter nämns, men verkar spela mindre roll för Claes, även om minnet av livets första honungsmelon vid Storsjöns strand är mycket vackert.

I brist på berättelser från släkt och ortsbor blir etnologin en metod för att dyrka upp barndomen. Denna vetenskaps begreppsvärldar som spänningen mellan stad och land, platsens betydelse eller det relativa i begreppet smuts får sin konkreta gestaltning i den borgerligt möblerade stadslägenheten på Prästgatan 50A och den förfallna gammelgården med sitt utedass på andra sidan landsvägen och kökets utdragssoffa där Selma och de två pojkarna delade bädd under vinterhalvåret.

Etnologin leder Claes tillbaka till barndomens by där han sökt upp gamla bekanta och även hållit föredrag på senare år. Ibland hade det varit intressant med ännu djupare etnologiska analyser av till exempel järnvägens, timmerflottarnas eller fiskets betydelse. Fascinerande är också minnet av den sommar då Claes upptogs i ett arbetslag som tillfälligt lagade en järnvägsbro i Ytterån.

Från medelmåttiga skolbetyg, bland annat på grund av skolans oförståelse för dyslexin, över yrkesverksamhet som damfrisör nådde Claes 2010 doktorsgrad med avhandlingen Omsorg ochkontroll – en handikapphistorisk studie över tiden 1750-1930.Barndomens möten med samlaren Mus-Olle och översättaren Arthur Magnusson har säkert puffat på mot etnologistudierna, men mot dess inriktning på handikapphistoria har även andra personligheter givit inspiration. Som Tord, som på grund av sin funktionsnedsättning aldrig fick gå i skola, men skjutsade Claes på sin trehjuling mellan de glesa husen i Ytterån.

Claes G Olssons intresse för handikapphistoria ledde 1987 fram till bildandet av Handikapphistoriska föreningen. Sin egen bakgrund har han till exempel använt genom att låta etnologiprofessor Billy Ehn skriva en internationellt publicerad artikel utifrån moderns journaler och anteckningar.

En doktorsavhandling är en stark bedrift, men Doften av balsampopplarnaär kanske en ännu större personlig kraftansträngning –  om än på ett annat sätt. Och som med alla goda böcker uppstår igenkänning. Undertonen av sorg och övergivenhet slår an en sträng, eftersom jag själv skildes från min mor just i samma ålder som Claes och även kan känna igen hur ett yngre syskon, som inte drabbas i samma känsliga ålder, växer upp till en trygg och helgjuten person. Till och med doften av popplarna får jag i näsan, i mitt fall de som växte i herrgårdsallén mot folkhögskolan där jag växte upp. Kanske skulle man ändå ta modet till sig och börja nysta i dessa avlägsna men ständigt närvarande nervtrådar. Tack ska du ha för den idén Claes!

Emil Erdtman

Vad skulle Simón Bolívar ha sagt om Venezuela?

Brukar ni också fundera på vad Simón Bolívar skulle sagt om han damp ner i sitt gamla hemland Venezuela – där han idag dyrkas så förbehållslöst av den BOLIVARianska revolutionen. Nja, nu satte han aldrig sin fot i något fritt Venezuela, även om han var född vid den kust som Cristopher Columbus i brev till drottning Isabela av Spanien beskrev som paradiset på jorden. Bolivar var nämligen diktator i Storcolombia när Venezuela slutligen bröt sig loss år 1830. Då bestämde han sig för att dra till Europa, men dog på vägen, 47 år gammal/ung. Desillusionerad och trött uttalade han sina sista ord: att göra revolution är som att plöja i havet.

Det var revolution enligt franskt mönster han kämpat för alltsedan dagen (1805) då han på Monte sacro i Rom svor att viga sitt liv åt Amerikas befrielse. Det gjorde han under många år och hann vara president i lite olika länder, bland annat det som bär hans namn. I en fiktiv film som jag såg på cinemateket i La Paz skälls han ut för sina machofasoner av amazonen och härförerskan Juana de Azurduy. Skamsen och vagt medveten om sin unkna kvinnosyn utbrister Bolivar att landet nog snarare borde heta Azurduy, inte Bolivia.

Socialist var han förstås inte, den var knappt påtänkt vid denna tid. Snarare blev han alltmer konservativ. Han förbjöd till exempel läsning av liberalen Bentham och flirtade alltmer öppet med den först så hunsade katolska kyrkan. Han funderade till och med (efter senare svenskt manér) på att bjuda in någon lämplig europeisk ädling att bli kung över hans Gran Colombia (efter att han själv dött såklart). Det var just dessa reaktionära åtbörder som fick de liberala herrarna i Caracas att baxna och knäcka Bolivars dröm om en enad sydamerikansk motkraft mot USA.

Columbus hade rätt om paradiset. Ett bördigt och frodigt land med mängder av sötvatten. Därunder guld och olja, kanske allra mest i hela världen. Förutsättningarna för ett blomstrande samhälle borde finnas – eller så är rikedomarna som så ofta en förbannelse. Idag river venezolanerna i sophögarna efter något ätbart. Korruptionsnivån är enligt Transparency International i nivå med Kongo och Libyen. Mordtalen är dubbelt så höga som hos grannarna Colombia och Brasilien, som ju inte heller är särskilt våldsbefriade länder. Kokainrutterna går sedan länge via Venezuela och bryter sönder samhället.

Ja, vad skulle han sagt till sina 200 år yngre anhängare? Skulle han nämnt den dag år 1813 då han (för ett enat Sydamerikas räkning) stormade in med sina trupper i Venezuela för att befria landet?

Månadens dikt: februari 2019

Dypp tipp dyppdypp

Mot en sten djupt nere i grottan
på klippväggen skuggestalter

En av dropparna väter min panna
får mig på fötter igen

Kravlar och kränger
upp genom bergets tunnlar
försöker minnas och göra kloka vägval

Det är nutid
och framtidPå utsidan terasser och vaggande majsfält
gestalter i periferin

Frågar mig vilka jag först ska söka upp

Gunnar Ekelöf

Vid den gamla kvarnen i Mölna

Vid den gamla kvarnen i Mölna

I september 2018 besökte jag Mölna på Lidingö, en gammal kvarnmiljö vid inloppet mot Stockholm. Här vistades ofta poeten Gunnar Ekelöf (1907-1968) hos sina vänner Knut Jaensson och Tora Dahl. De var något av extraföräldrar och jag ska förklara varför. Pappa Gerhard hade kommit till Stockholm från Smålands djupa skogar, satt tung över Bibeln och smakade aldrig starkt. Ägnande sitt liv åt – ja, vad trodde ni: arbete. Men inte vilket arbete som helst, utan börshaj. Efter några år var han en av de rikaste – miljonär bevars – och kunde äkta en av stadens allra finaste flickor. Denna högreståndsdam – von nånting – drack dyra viner och reste jorden runt i jakt på utsökta antikviteter.

Lille Gunnar – enda barnet – höll hon kort (måste ju bli en respekterad borgare) medan fadern – som var över 40 – slösade med sin kärlek. Men ett snedsteg hade han ändå begått i sin ungdom, något som skulle kosta honom livet. På en bordell ådrog han sig syfilis och sjönk inför den lille sonens ögon allt djupare ner i galenskapen – och sedermera döden. Nu fick modern släpa med den lille grabben på alla sina utlandsresor – med museer, vernissager och fina salonger. Gunnar lärde sig manér och den goda smakens lagar. Livet igenom bar han skräddarsydda kostymer och i ungdomen gled han runt som en annan dandy i sin öppna sportbil (hade jag haft sinne för bilar hade jag nu kommit ihåg vilken sort det var) – och köpte en fräsig motorbåt av en lirare som kallades Ragge (visade sig vara stöldgods).

Han umgicks med konstnärer och bankirer, tog håglöst upp söta flickor på en tur, så osocial verkar han inte ha varit – fast under studieåret i Uppsala (persiska, sanskrit och sånt – latin och grekiska kunde han redan utan och innan) avstod han från Valborg. Satt ensam på Flustret över en kopp te – och över den spanske medeltidssufin Ibn Arabi. Och under en ensam julafton i Italien stötte han ihop med ett gäng glada julfirande svenskar men tackade nej till invit. Är man poet så gäller det att vara lite svår… Och svår ansågs hans poesi vara – inga versaler, ingen interpunktion, varken rim eller reson. Att den första diktsamlingen Sent på jorden överhuvudtaget gavs ut kanske vi förresten ska tacka Krüger för. När han sköt sig rämnade nämligen fadersarvet och Gunnar fick – såsom poeter pläga – hanka sig fram på stipendier och honorar, krälande och hukande inför förlagens redaktörer för att erhålla något nådefullt förskott. Med borgerlig uppväxt gällde det att bevara viss stil – i klädedräkt och matvanor.

Ett bröllop klarade han också av, men hustrun förlorade han till Karin Boye som varit i Berlin för att få svar på hur hon skulle hantera sin homosexualitet. Svaret blev jakande och hon kom hem som en ”djärv kvinnojägare”. Ekelöf förlorade nästa tjej till Eyvind Johnson, som visserligen var gift – och just därför ville denna Irma gifta sig för att komma i bättre förhandlingsläge. Maj försvann sedan in och dog i den tuberkulos som grasserade i landet på den här tiden. Med Gun blev det ett ganska långt resonemangsäktenskap byggt på vänskap. Det slutade med att familjekretsen beslöt att den yngre systern Ingrid skulle ”träda i hennes ställe”. Hon födde 1952 dottern Suzanne, som blev Ekelöfs enda barn.

Ekelöfs umgicks med sin tids författare, var ett tag involverad i socialistiska Clarté och bodde någon tid i samma hus som Ivar Lo på Bastugatan 21. Men inte ens det gemytliga Söder och husets bedårande utsikt över Riddarfjärden fick honom att riktigt trivas i Stockholm. Han reste istället runt i Europa och talade – och översatte från – engelska, franska och italienska. Givetvis behärskade han dåtidens skolas förstaspråk tyska, men i Berlin 1933 skrämdes han av stämningen. Han kunde känna vartåt det barkade och jag tänker att det just är sådant – bland annat alltså – som samhället behöver poeternas känselspröt till – så även i våra illavarslande dagar.

Bara någon dag före krigsutbrottet 1939 räddade han sig med sista tåget upp mot du fria Nord. Han reste med 17-årige halvbrodern som på 17-åringars vis tyckte nazzarna var häftiga där de otåligt stampade på järnvägsstationerna – och ibland segervisst gormade ”vi ses i Sverige!”. Men Ekelöf förfasades och publicerade sitt antinazistiska manifest Samotrake i Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning, en av få medier som trotsade censuren och tog tydlig ställning mot Hitler. Ekelöf hade gjort vapenfri tjänst och kunde ibland kalla sig naiv, men det är ju intressant att inte bara kvinnor som Wägner och Bang vägrade se dödande som en metod för samvaro mellan folken.

Något år flydde han till lappländska Dorotea där han njöt av att kriget knappt märktes. Men när flera andra författare följde efter – dragna till den uppåtgående stjärnan? – förlorade han kanske sin unika ställning i byn eller så blev det lite för intellektuellt. För mot vad man kanske tänker sig roades Ekelöf av dotterns serietidningar och gav sig den på att bryta ner idéerna om högt och lågt, fint och fult inom konst och kultur. Det där blev ju gängse på 70-talet, men Ekelöf banade vägen redan på 50-talet med diktsamlingar som Strountes och Blandade kort. I sitt magnum opus En Mölna-elegi, som han slet med i 23 år, vävde han samman barnramsor, ordvitsar och graffiti från romerska bordeller (på originalspråk såklart) med referenser till andra poeter och anteckningar från bortgångna släktingar.

Kring den gamla kvarnen i Mölna på Lidingö strövade han gärna under vistelserna hos Knut Jaensson och Tora Dahl, som varit föräldragestalter för den unge Ekelöf. Med tiden gled de isär, bland annat spelade Ekelöf alkoholvanor in. Han drack i princip varje kväll, men verkar inte ha spårat ur eller förlorat sin skärpa. Och poetiskt gick ju karriären bra. 1958 valdes han in i Akademien och uppfyllde plikttroget sin uppgift, trots att han kände sig obekväm i de formella sammanhangen (hade väl i ungdomen svurit att stå fri från allt vad klubbar och kotterier heter).

Ekelöfs kanske mest kända dikt om att ”Jag är en främling i detta land men detta land är ingen främling i mig!” handlar inte bara om högstämda känslor utan om hans strul med byråkratin och de stelbenta reglerna i det nya ”folkhemska” Sverige. I det alltmer likriktade efterkrigssverige kände han mer samhörighet med utstötta minoriteter och raderna ”Jag har av ett blod som aldrig kan spädas, i mina ådror ett dricksglas fullt!” syftar på en judisk förfader som gett honom en andel blod motsvarande just ett dricksglas.

Dikten slutar med att han drömmer sig tillbaka till ”de fattiga stundernas vilda Sverige”. För i de ”välfödda stundernas trånga ombonade Sverige där allting är stängt för drag … är det mig kallt.” Han trivdes verkligen i dragiga torp och ville leva i och genom naturen, var t ex sedan barndomen fascinerad av orkidéer. I omgångar bodde han ute i sörmlandskogarma, men kunde inte motstå frestelsen att ibland åka in till Stadshotellet i Trosa. Under vinterhalvåret kunde han sitta där ensam och beställa in de allra mest poetiska rätterna ur Kajsa Wargs kokbok.

/Emil Erdtman