Kolmården 2013

”Som djur på zoo” säger man ibland. Och visst ser de rätt deppiga ut, djuren där på Kolmården. Fast vad vet man egentligen… Är det inte lite av ett sådant inrutat och säkert liv som vi människor strävar efter med vårt samhälle? Maten serverad, reproduktionen kontrollerad, inga överhängande faror. Den enda överhängande faran för djuren på safari är den nya linbanan, fast den känns stabil den med.

Delfinerna utstrålar iallafall styrka och viss leklusta. Minns besök för sådär 30 år sedan och tror nog att de drillades minst lika bra på den tiden. Men ljud- och ljusteknik har gått framåt. Showen fick det att rinna utmed kinderna – ja, delfinerna skvätte och stänkte alltså.:-)

Ja, djurparksdjuren må leva torftigt, men sorgligast är ändå det faktum att framtiden för många av dessa arter bara står att finna inom dessa zoologiska trädgårdars hank och stör. Under vår levnad kommer förmodligen flera mäktiga och märkligare inslag i den biologiska mångfalden vara utrotade. Elefanten, tigern, noshörningen, orangutangen är väl sådana? Ja, jag är ingen kännare på området. Och undrar någon vad det är för djur på mina bilder, så fråga inte mig!

Ursúa av William Ospina

Columbus kom till Västindien 1492, Hernán Cortés intog Tenochtitlan 1521 och Francisco Pizarro Cuzco 1533. Ungefär så mycket lär man sig i skolan. Men givetvis fanns många fler gäckande gestalter vid erövringen av Amerika.

Jag tycker själv att Nuñez de Balboas ”upptäckt” av Stilla havet i september 1513 är nog så storslagen. Det var då européerna på allvar insåg att det inte var Indien, utan en helt ny kontinent man hade att göra med.

En annan av dessa ”erövrare” (conquistador) var Pedro de Ursúa, skönlitterärt skildrad av den colombianska författaren William Ospina. Det är tre volymer, varav jag läst den första ”Ursúa” (Alfaguara 2005) på knappt 500 sidor. Inköpt på ett antikvariat i Medellín 2012.

Erövringen var grym och hänsynslös. Redan efter några decennier var stora folkgrupper utrotade. Kanske försvann 95 procent av ursprungsbefolkningarna i Amerika på hundra år. Är det världshistoriens största folkmord?

Många som seglade över var unga män som sökte äventyr och rikedomar. Eggade av Spaniens fördrivning av morer (muslimer) och judar år 1492 såg de sig som rättmätiga herrar över hela den västra hemisfären. (Påven Alexander VI hade i Tordesillastraktatet från 1494 delat upp jordklotet mellan spanjorer och portugiser.)

För att få ut vinster på plantager och gruvor krävdes arbetskraft. När den inhemska var uttömd började man redan 1518 skeppa över afrikanska slavar. Ingen hållbar ekonomi precis.

Omoraliska handlingar enligt oss, men delvis även för några av den tidens lagar. 1512 gavs ursprungsbefolkningen vissa rättigheter i Burgoslagarna och 1542 förbjöds erövringskrig och slaveriet på erövrad mark (encomiendas) reglerades. Men Europa var långt borta. Lagens arm nådde inte riktigt över Atlanten.

Den främste företrädaren för rätten är i romanen förutom en viss Armendáriz biskop De la Gasca som var kejsar Karls utsände (1546) för att styra över kolonierna från Lima. Kontrasten mellan rättsprinciper och erövrarnas livsnjutarfilosofi är en viktig förtjänst med boken.

Ursúa tillhörde dem som jagades av rättvisan för sina krigsbrott, men skyddades av desto fler. Hans vänner var som han själv motståndare till att kejsaren i Europa la sig i deras fria jakt på guld. Och de tyckte nog att de gjorde väl så mycket för Spaniens sak. Ursúa grundade staden Pamplona samt Tudela som raserades av ursprungsbefolkningen.

Ospina lyckas infoga många historiska namn och platser, men får inte riktigt liv i dem. Han beskriver vackert flora och fauna i detta Nya Granada (dagens Colombia), men människorna förblir diffusa och svårfångade.

Historien berättas av en yngre vän till Ursúa. han kan mycket väl kan ha hyst stor beundran för huvudpersonen men borde kanske som ”mestis” ha haft större inlevelse med landets ursprungsinvånare.

Dessa blir nu en fientlig anonym massa, förutom några konturer till gestalter, till exempel Ursúas undflyende älskarinna Z´Bali. Bundsförvanten Oramín är fint beskriven. Dessa namn får lov att fingeras eftersom historieskrivningen inte förevigat annat än spanjorernas namn.

Ursúas törst på guld har ett sorgligt skimmer över sig. Landet där guldet skärs med täljkniv – El Dorado – flyttas längre och längre bort i fantasin, in i otillgängligheten – en gäckande hägring lik de eviga ljusblixtarna i Catatumbo vid Maracaibosjön.

Tidens makabra törst på dödande och krigssegrar löses litterärt genom att Ursúa helst inte vill tala om sina värsta illdåd. Så kan det ha varit. I en parentes beskriver författaren hur hundarna dresseras till att slita människor i stycken.

Ja, hur ska man skönlitterärt skildra en conquistador? En person som är så väsensfrämmande från vår tid. Vårt avstånd till 1500-talets spanska erövrarkrigare har nog blivit för stort för att vi riktigt ska känna med och för dem.

20130505-114852.jpg

Fredens år 2013

WordPressappen kan vara livsfarlig! Häromdagen slant fingret och inlägget om Francisco Galán var raderat. Jag försöker nu återskapa det utifrån mina anteckningar från seminariet i riksdagshuset:

Colombia befinner sig i ett avgörande skede. Under de senaste 50 åren har freden inte varit så nära som nu, säger den före detta gerillatalesmannen Francisco Galán när han besöker Sveriges riksdag. Han tror att 2013 blir året då fredsavtalet mellan den största gerillaorganisationen FARC och regeringen undertecknas.

Galán var själv aktiv i den colombianska ELN-gerillan under 35 år, men nästan halva denna tid satt han fängslad. Det var under fångenskapen han ändrade livshållning och tog avstånd från väpnad kamp. Idag verkar han för fred och försoning, bland annat genom organisationen Casa de Paz i landets näststörsta stad Medellín.

Galán beskriver den senare delen av fängelsetiden som givande. Han hade där större möjlighet att lära känna landet än uppe i bergen. Han diskuterade med tusentals människor av olika åsikt och fick permission för att resa till Genève. Han besökte Fidel Castro på Kuba och Hugo Chávez i Venezuela.

Men kanske ännu viktigare var hans möten med det egna landets presidenter. Till den förre presidenten Álvaro Uribe sa han år 2007: ”Jag vill varken tillhöra gerillan eller regeringsarmén. De sista åren av mitt liv vill jag viga åt fredsarbete”. Han har också erbjudit den nuvarande presidenten Santos sina tjänster som rådgivare.

Fredsförhandlingarna som pågår mellan FARC och regeringen går inte backa tillbaka. Gerillans taktik tillhör det kalla krigets dagar. Med den nya teknologin kan alla rörelser ute i djungeln registreras. Gerillakrigföringen därför har ingen framtid. Vapnen leder heller inte till de sociala mål som gerillan en gång höll så högt.

Men genom kidnappningar och narkotikahandel har gerillans legitimitet gått förlorad. Galáns anser att gerillan måste överge vapnen under förhandlingarna, annars används de som tidigare som utpressningsmedel. Vapen är ett maktmedel som inte går ihop med respekt för andra. Och utan vapen kan gerillans sociala idéer demokratiseras.

Om viljan finns så går det att avsluta kriget, säger Galán. Tidigare har den viljan inte funnits, utan konflikten har kontrollerats och ”administrerats”. Nu har regeringen en uttänkt strategi för att nå fred, men också en plan för en militär lösning om förhandlingarna strandar.

När väl inbördeskriget är slut är ni välkomna med era investeringar, säger Galán. Colombia är ett rikt land som hållits tillbaka av kriget. Landet har tvingats till centralstyre, men kan blomstra på många håll i och med freden.

Men den kultur med snabba pengar och straffrihet som har utvecklats måste förändras. Istället för att roffa åt sig av offentliga medel bör målet för politiken varas allas delaktighet. Idag ges stora gruvkontrakt till den som betalar, inte enligt investeringsplaner och rättsprinciper.

Galán ser fredens kultur i de små stegen. Han talar om mikrolån till kvinnor och ungdomens behov av kunskaper i data och engelska. En riksdagsledamot från vänsterpartiet undrar hur det är med jordreformer och paramilitärerna. Det får bli en senare fråga, svarar Galán. Freden är en startpunkt för kommande förändringar.

När blir det fred i Colombia?

Idag den 9 april är det 65 år sedan den karismatiske presidentkandidaten Jorge Eliécer Gaitán mördades i Colombias huvudstad Bogotá. Ett mord, som brukar anges som startpunkten för upplopp i huvudstaden (el bogotazo) och de följande årens inbördeskrig (la violencia) mellan liberaler och konservativa.

Troligtvis begicks mordet, som skedde i slutet av valkampanjen, av en psykiskt sjuk man. Men det har spekulerats i att andra låg bakom – allt från CIA till Fidel Castro, som faktiskt var i stan då.

Colombia har till skillnad från andra länder i regionen nästan alltid haft demokratiska val, förutom vid Rojas Pinillas diktatur mellan 1953 och 1957. Men demokratin som följde hade sina begränsningar. En överenskommelse mellan liberaler och konservativa gjorde att makten alternerade mellan dessa båda partier.

Grupperna till vänster stod alltså utanför det politiska systemet och det är en viktig orsak till bildandet av gerillarörelser som FARC (Colombias revolutionära armé) och ELN (Nationella befrielsearmén).

En annan orsak är traditionen av våld som funnits sedan kolonialtiden. Colombia hade under lång tid som självständig stat heller ingen stark nationell armé. Det var ett politiskt ställningstagande, men lämnade utrymme för olika privata miliser och andra väpnade grupper.

Idag är det annorlunda. Genom stöd från USA har Colombia regionens starkaste militärmakt. Fast fred skapas inte med militära medel. Därför hålls nu fredsförhandlingar mellan regeringen och FARC. Den första rundan avslutas nästa vecka.

Francisco Galán tror att just idag kommer miljontals människor gå ut och demonstrera för fred i Colombia. Galán var under 35 år aktiv i ELN-gerillan, bland annat som talesperson. Numera arbetar han för fred i Colombia.

Idag besökte han Sveriges riksdag och jag råkade vara där. Följ bloggen så ska jag senare i veckan berätta vad han sa.

20130409-190211.jpg

Jakten på El Dorado

År 1537 drogs snaran åt kring konung Tisquesusa av Bacatá – nuvarande Bogotá. Hans rike blomstade visserligen men flödade inte av allt det guld som européerna tänkte sig – El Dorado. Var guldet månne föda åt de metallbeklädda riddjur som européerna kom farande på? Vad annars kan förklara deras raseri? Var det tankar i Tisquesusas huvud? Inget vet…

Från norr kom den lärde advokaten Jiménez de Quesada med sina mannar. Av dessa dog 600 under den årslånga vandringen genom de heta träsken kring Magdalenafloden. Men vad väger ett människoliv mot guldet? Mycket lätt, mycket lätt. Bara ett hundratal besteg Anderna och utkämpade tillsammans med Tisquesusas fiender i Tunja striden om Bacatá. 1538 kunde den första katolska mässan firas och landet uppkallades efter den sista stad som morerna försvarat i Spanien: Nya Granada.

Men fler guldhungriga erövrare var i antågande. Från söder kom den ärelystne Belalcázar, som arbetat åt bröderna Pizarro i Peru men drömde om ett eget välde. Det mjuka efternamnet Moyano hade han bytt mot det arabiskklingande Belalcázar. Redan hade Quito och Popayán lagts under hans egid.

Från öst kom de tyska bankirernas man: Federmann från Ulm, ståthållare i Klein-Venedig (Venezuela på spanska). Även bland hans skaror dog de flesta på vägen. Uttröttade nådde Belalcázar och Federmann Bacatá, bara för att inse att kampen var över och staden redan intagen.

Visst stred de tre herrarna mot varandra ett tag, men enades snart om att tillfråga kejsar Karl om vem av dem som skulle härska över det nya landet. Tillsammans begav de sig hem till Europa och la fram sin sak inför Karl, i vars kejsardöme solen aldrig gick ner. Som tysk-romersk kejsare hade han förutom Nederländerna ärvt Spanien med dess besittningar från Filippinerna i öst till Mexiko i väst.

Inför kejsaren drog Federmann det kortaste strået. Han dog i fängelse något år senare. Jiménez de Quesada blev bara hedersguvernör och dog i spetälska, visserligen 70 år gammal. Belalcázar fick staden Popayán, men var knappast nöjd och lät mörda erövraren av grannprovinsen i norr: Antioquias grundare Robledo. Han dömdes då till döden men dog innan verkställandet.

/Fritt fabulerat om det koloniala Colombias historia.

20130328-181346.jpg

Christinehamns hospital

Vy över Varnumsviken

Vy över Varnumsviken

Förra veckan tillbringade jag två dagar på Mariebergsområdet i utkanten av Kristinehamn. Konstmuseet ligger i det som en gång var panncentral för det gamla mentalsjukhuset. Från ångbåtsbryggan strax nedanför lossades kol som gav värme åt det stora sjukhuskomplexet.

Som mest bodde här 1100 patienter och mer än 300 anställda. 1931 ändrades det belastade ordet hospital till det då neutrala sinnessjukhus.

Läs mer

Allegori över kärleken

Innan regnet faller
gräver jag raka kanaler
med lod och linjal

En fyrkantig damm där vattnet ska dunsta

Ordnat och klart
när dropparna kommer
fint som en vind
falller, faller

Rinner från broar och tak
rännorna fylls
svämmar
kanterna sköljer
stormfloden dränker
raderar

Får snårskogen att växa
skjuta skott åt alla håll
lianer trasslar sig över himlen
rinner fram i gröna sjok

Min raka kanal
ut i bubblande sump
vilda bäckar
sugande varma

Texter på Assistanskoll

Personlig assistans är ett aktuellt ämne. Striktare regler och åsikter om återgång till institutionsliknande boenden – bland annat på Expressens ledarsida – oroar många som behöver personlig assistans.

För sajten Assistanskoll har jag sammanfattat några av de djuplodande artikelserier som finns publicerade där.

1. Försäkringskassans nya sätt att bedöma assistansbehov ledde till en hetsig debatt. Här sammanfattas hela historien.

Behovsbedömningsinstrument för personlig assistans

2. Assistans utförs av kommunen, kooperativ eller privata företag. Här beskrivs hur kommunerna fungerar som assistansanordnare.

Kommuner som assistansanordnare

3. Är vi på väg tillbaka mot institutionsboende för personer som behöver assistans? Här refereras debattörerna som oroas över dagens tendenser.

Boende och assistans

 

Tavlor i varierande storlek

Barcelona

2010 besökte jag Barcelona tillsammans med Kjell och Mats Winberg, samt fotograf Inger Bladh. Här finns de artiklar jag skrev om staden och den kamp för självständigt liv som förs av den lokala Independent Liviing-gruppen.

Denna artikel publicerades av Assistanskoll och tidningen Original.

Assistansen lag men inte verklighet i Spanien

2008 skrev jag min första artikel på temat:

Spanjorerna kämpar för mera personlig assistans

Genom Independent Living fick Mats Winberg möjlighet att granska tillgängligheten i Barcelona. Här är berättelsen om resan:

Mats Winberg granskar tillgängligheten i Barcelona

I tidningen Liv nr 2/2011 publicerades artkeln Barcelona – tillgänglighetens huvudstad. Texten följer här:

Läs mer

Delaktighet i forskning

Förbundet för forskning i socialt arbete (FORSA) har till sitt årsmöte ikväll bjudit in Anne Sjöberg och mig för att berätta om projektet Från forskningsobjekt till medaktör och diskutera hur det kan bli större delaktighet från berörda parter i den forskningen om funktionshinder.

Jag lägger därför ut min redogörelse för projektets idécirklar här. Uppsatsen heter Att tänka fritt och har godkänts inom doktorandkursen Brukarmedverkan i handikapprelaterad forskning och utvecklingsarbete.

Att tänka fritt

Vatten på glas

Pendlande pentagoner

– en poetisk livsfilosofi:

Vi vaggar i rymd och storm, vänder olika sidor mot varandra:
familj, skola, arbete, vänner, kärlek.

Omtanken är den fläkt som får pentagonerna att vrida sig, hitta lämplig sida mot annans sida.

Men kärlekssida mot arbetssida blir fel. Familjesida mot vänskapssida blir fel. Två äktenskapssidor mot varandra är stor händelse, men pendelrörelsen sliter dem snart itu.

Vi står ut och vi kränger. Gynnsamma vindar för oss mot – och ifrån varandra.

Poesifestivalen i Medellín

Två gånger har jag deltagit i den internationella poesifestivalen i Medellín, Colombia. Här är några publicerade artiklar om festivalen:

Fria tidningen den 2 juli 2012: Urfolkens poesi som en sanningens röntgenstråle

Fria tidningen den 10 juli 2009: Poesi som grogrund för fred
Latinamerika i centrum:

Havet

Här kommer sista dikten från Barcelona – för den här gången. Skriven vid Medelhavets strand.

Vattendroppar gråa
staplade på varandra
gungande i samförstånd

I lekar och ömma smekningar
i fältslag där ert vita blod flyter på ytan
bär ni stort och smått

modet och skräcken
längtan bort
och längtan hem Er väv sammanlänkar folken
vägar dras ut dag som natt

En spegel av världen
ett dansgolv för möten
förödande och livgivande

I djupen tränger ni tätare
håller samman i mörker
äter sakta det som ges

Sjunkande odjur, hårda snäckor
brännvinsflaskor, åldrande skrot

människor –
en liten sak
ni slukar henne hel

20121222-230047.jpg

Stenbrottet

Ytterligare en dikt från Barcelona 2010. Skriven i Gaudís Casa Milà, i folkmun kallat ”stenbrottet”.

Upp mot taket
roströd och mjuk pistage

Du flyger och vrider dig
lossnar och faller
faller
på plats

En hand stryker över cementen
våg vägg
vig väg
vag vigg
vaggar i vinden

Ett finger drar genom leran
en dörrpost tar form

Utskjutande kanter i luften
en tand som hugger blint

När grädden har stelnat till smör glider en spatel mot himlen
formar fåglar
vilddjur
könsorgan kvävda med munkavel
sirliga pokaler

Allt har spruckit i kantiga flarn
hud som fjällar bland lyftkranarnas silhuetter

Går ner genom kroppen
gropiga benknotor
mandelbruna

I marginalen
otyglade kräftdjur
drivved från förr

Böljande rum
möblerade av rätlinjiga sinnen

Kvinna fotograferar kvinnornas rum:
mattpiska, strykbräda, symaskin

Du skulle öppna våra sinnen
du tankfullhet
du tankfrihet
du lekfrihet i arbetet
lössläppthet i stenen

Våra sinnen skulle falla in i vågrörelsen
men våra sinnen snöptes
av våra sinnen

Ett nät av järn
faller ner över dörren
ametist och turkos
kastas upp i taket

20121221-061101.jpg

20121221-061107.jpg

20121221-061115.jpg

Natten

Dikt skriven på ett torg i Barcelona år 2010:

Vi lever bara en gång
men den gången lever vi två gånger

På natten vänds naturen uppochner
ögats färger byter till gråton
örat hör ljud som annars inte finns

Ur marken stiger fukter
och växterna återlämnar sin energi
öppnar sig mot stjärnorna
vita, fladdrande punkter
som här på torget

Hundar ilar med ny tillförsikt
barnen leker mitt i gatan
ritar cirklar och gungar i träden

Vi vänder våra plånböcker uppochner
och låter livet rinna genom drömmarna

Två killar stämmer sina gitarrer på trappan till katedralen
bussarna kommer och går
vi hoppar på och vi hoppar av
vi försvinner i natten

20121221-055706.jpg

Arbetsresa till Helsingfors

Idag på den internationella handikappdagen den 3 december har jag hållt föredrag i Helsingfors om stöden på svensk arbetsmarknad. Jag anlända vid lunch igår och möttes upp av min värd Marko.

Han hade som jag läst anteopologi och vi kom in på teorier om resandefolket. Han försökte komma på namnet på en svensk kvinna som brukar representera resande. ”Långt ljust hår och whiskyröst”, enligt Marko. Jag har inte en aning – nån som vet vem det kan vara?

Medan rysskylan – den berömda – drog in över den österländska huvudstaden besåg jag Kiasma som är museum för modern konst. Jag tyckte det var trivsamt och bra med korta förklarande texter om varje konstverk. Man behövde inte känna sig dum. Jag såg heller inte en massa vakter gå mellan rummen med sina skramlande nyckelknippor. Dessa skapar obehaglig stämning tycker jag. När jag var på ett museum i Colombia i somras kunde man inte ens luta sig fram för att studera någon detalj förrän larmet tjöt. Men antagligen fanns övervakningskameror…

Jag fastnade för fotografier från en kyrkogård i Milano och från Shinyukus pendeltågsstation i Japan. Eskildsens foton av romer var lite stereotypa men vackra. I ett rum kunde man ”pluppa” sin hemstad, favoritfärg och ålder. Kul med interaktivitet men inte så high tech kanske. Väldigt många stockholmare hade varit där iallafall. Fler än helsingforsare tror jag.

På kvällen bjöds jag på julkonsert i Tempelkyrkan som är insprängd i ett berg och byggd 1969. Från Linköpings stiftsgrupps resa till Helsingfors 1992 mindes jag koppartaket som är ganska platt men skapar känslan av en kupol. Av 20 julsånger, förlåt adventssånger, var två på estniska och en på ”ärans och hjältarnas” tungomål. Finland är väl det enda land i världen där svenska är officiellt språk… Tror inte vi har det begreppet i Sverige, men det kanske är fel.

Dagen avslutades på Hotel Helkas restaurang som bjöd på Alvar Aaltos inredning och det yppersta från det finska köket. Jag tog harsoppa till förrätt och renstek som huvudmål. När servitören kom med vinet utvaldes jag att smaka av. Ser jag ut som en konnässör eller finns det någon regel (om att välja den yngste)?

Konferensen gick bra, men nästa gång ska jag prata lite friare och inte ha så mycket Powerpointtext. Det blev iallafall tid för frågor och det tycker jag är det viktigaste. I övrigt var det mycket information om stödsystemen på arbetsmarknaden i Finland, Estland och Danmark. Återstår att se hur all denna kunskap ska användas både av projektägaren och i mitt eget projektarbete.

Före avresa bjöd Marko på glögg och karelska piroger på ett ställe som skulle påminna om en skogshuggarkoja. Tangotonerna följde oss ut på senatstorget där katedralen tronade vit som en bakelse. Hemresan gick sedan fint men kylan hängde visst med hem. God natt!

20121203-225435.jpg

 

20121203-225519.jpg

 

Religion i Latinamerika

religion-i-latinamerikaReligion i Latinamerika (2012, Dialogos förlag) är en ny antologi där svenska religionsforskare beskriver religionerna söder om Rio Grande. Redaktörer är David Westerlund, med stor kunskap om afrikansk religion, och Magnus Lundberg, med forskning om kolonialtidens katolicism.

Latinamerika präglas historiskt sett just av den katolska kyrkan, men denna katolicism har sina särdrag – befrielseteologin är ett sentida exempel. Under kolonialtiden var kyrkan direktunderställd Spaniens och Portugals kungar och kontakter med Rom var förbjudna.

När självständighetsrörelsen drog fram efter Napoleons erövring av Spanien uppstod därför ett vakuum. Afrikanskättade slavar kunde återknyta till orisha-andar från Yoruba- och Bakongo-regionerna och forma t ex candomblé.

Umbanda, som idag har cirka 40 miljoner anhängare, är en mer brasiliansk religionsskapelse, men som David Westerlund och Laura Álvarez López skriver: ”kulten av afrikanska gudomar och andar är idag ofta mer framträdande i Latinamerika än i Afrika”. Det är intressant och man undrar när skolan ska börja undervisa om dessa ”världsreligioner”? (Det kanske den redan gör… Vad vet jag.)

Ursprungsfolkens religioner beskrivs både i ett förkolumbiskt och ett nutida kapitel. Den typ av ritualer på amerindisk grund som t ex Bolivias president Evo Morales ägnar sig åt tas inte med, kanske därför att det räknas som ”civil religion”.

Bland urfolken har pingskyrkorna – eller pentekostalismen – rönt stora framgångar, precis som bland andra marginaliserade grupper på kontinenten. Pentekostalismen får därför ett eget kapitel medan protestantism i övrigt beskrivs för sig.

De traditionsinriktade mennoniterna är intressanta, även om det korta formatet lämnar läsaren med en del obesvarade frågor här. Varför flyttar de från land till land t ex? I Paraguay har mennoniterna delvis egen särlagstiftning, har jag hört. Det nämns också att læstadianismen är stor i ett par byar i Guatemala. Sådant triggar den nordiska fantasin – hur gick det till?

I det ”latinska” Amerika talas förutom hundratals inhemska språk även germanska språk. Och i karibiska områden finns betydande minoriteter av muslimer och hinduer. På 1800-talet kom många indier från olika samhällsklasser, men intressant nog har kasterna så gott som raderats ut i de nya länderna.

Samlevnaden mellan olika religionsutövare verkar fungera hyfsat. Det lilla nederländsktalande Surinam har t ex 30 procent hinduer och 20 procent muslimer. Som en av mina Facebook-vänner skrev: ”ett mardrömsland för Sverigedemokraterna”.

Boken rekommenderas varmt till andra latinamerikaintresserade!

Hemma igen

Hemresan gick bra. På Tokyos flygplats skrev jag ett sista inlägg, men precis när jag skulle lägga ut det tog min tid slut på betaldatorn. Sedan blev det ett par timmar i Wien, där jag fortsatte att buga inför expediterna precis som man gör i Japan – men definitivt inte i Österrike.

Det är mycket jag saknar med Japan. Till exempel stora och tydliga informationsskyltar. Det första som möter en i Sverige, när man ska hämta väskan på bagagebandet, är pyttetext på skärmar som är illa placerade högt upp mot väggen. Jag undrar hur alla dessa användarvänliga system utvecklats i Japan. Det måste ju vara så att behov och önskemål samlas in på något konstruktivt sätt.

Ja, nu blir det väl kanske inte så många inlägg här, men jag ska bildsätta texterna med de foton jag har. Bloggen har följts av sådär 20 personer. Domo arigato gazimazo (tack!).

I geishornas stad

Tillbaka i mitt blinkande och blippande Shibuya. Härifrån utgår modet, snarare än från Paris eller New York, enligt vissa. Dagen tillbringade jag annars bland Kyotos tempel och borgar. Mina trevliga guider var Yoko och So, två juridikstudenter som ingår i föreningen för studenter som gratis visar upp sin stad.

De visade mig templen kring Kiyomizu och de japanska trädgårdarna vid Ginkakuji. Det är mycket mossa och tallar och så förstås grusplaner i olika mönster, här med ett grusberg för Fuji och välvda grusvågor för havet. Vi gick också på filosofernas väg, som var helt tom. Desto mer packat var det på den parallella souvernirgatan. På Hanamikoja (gatan för att se blommor) skymtade vi en riktig geisha. Ja, en maiko, geishalärling (fast geisha heter geiko på Kyoto-dialekt).

De färdigutbildade geishorna (dans, musik, teceremoni och framför allt konversation) visar sig inte ute dagtid och får tydligen inte heller titta på tv enligt mina informanter. Ja, kanske finns även japanska myter kring denna gamla institution. Men sant är väl att vissa unga japanskor ändå väljer geisha-gymnasium i Kyoto. Sen ser man förstås horder av plojgeishor dra runt i de historiska kvarteren, men dessa fnös mina sagesmän minst sagt åt.

Det blev i alla fall en underbart fin dag och jag bjöd förstås på lunch och fika, men sedan överöstes jag av gåvor av olika slag. Och jag som gjort slut på alla plåtälgar och pepparkakor. Inte ens hade jag bilder på min familj att visa dem. Det hade de tagit mig sig. Yoko var fin i släktens kimono som hon fick bära på systerns bröllop.

Imorgon gäller det att klara trängseln fram till flygtåget på Shibuya station. Visserligen en enkel förortsstation, men Centralen framstår som en flugskit. Om jag tar taxi måste jag ta mig från ena plattformsänden till den andra, och det bedömer jag svårare än att forcera mig genom stationsgångarna. Hur man forcerar en fullpackad plattform har jag inte riktigt lärt mig på dessa tre veckor i Japan. Incheckningen via nätet funkade inte, men det är nog ett mindre problem.

20121202-232052.jpg

20121206-220004.jpg

20121206-220020.jpg

Den gamla huvudstaden Kyoto

Det där med koll på tågen får jag nog ta tillbaka. Idag gick jag på fel snabbtag. Konduktören ursäktade sig hundra gånger och sökte på sin lilla handdator efter en ledig sittplats. Mig gjorde det inget for detta snabbtag var ett ”extra express”, så jag var i Kyoto på drygt två timmar.

Kyoto var Japans huvudstad mellan 794 och 1868, när uppstickaren Tokyo tog över. Men det är alltså här kulturens vagga står. Här fördes hovliv och bland annat skrevs världens första roman här, av en hovdam år 1010.

Men jag tyckte det var tröstlöst med ett konstant strilande regnglopp, så jag tänkte att det kanske är sol några mil upp i bergen, där den ännu tidigare huvudstaden Nara ligger. Samma väder där, men jag fick se världens största buddhastaty i ett mäktigt tempel, som ska vara världens äldsta träbyggnad (600-tal). Runt templet strövade tama hjortar och det var suggestivt i dimman, men förstås en hel del folk. På taget från Nara satte sig några svensktalande bredvid mig. Det visade sig vara gamla kollegor till min pappa samt en forskare som jag hade många gemensamma bekanta. med.

Lunchen blev ett ställe där några tonåringar redan satt. Kanske skulle varit en varning, för till sjögräsrullarna serverades prinskorv. Jag tog igen med råge på kvällen och festade loss med en åttarättersmeny på ett undanskymt ställe som jag aldrig hade hittat om jag inte fått en rekommendation och en karta av en japan i Kawayo (se tidgare inlägg). Underbara smakupplevelser! Tänk att tofu kan göras på så olika sätt och så delikat. Matsitakesvampen drog visst upp priset, men den smakade ingenting tyckte jag. Säkert nåt vajsing på mina smaklökar. Ja, det var åtta rätter förutom förrätt och efterrätt. Och soppan förstås, den ingår alltid.

Nu får jag sluta innan vandrarhemmets betaldator släcker ner. Upp till sovsalen och vila upp inför sista dagen imorgon.

20121206-215910.jpg

20121206-215919.jpg

20121206-215928.jpg

Öppet hus på NHK

En underbart skön dag i Tokyo, 20 grader varmt och sol. På förmiddagen intervju med generalsekreteraren för Japan Prize. Hon fick mina sista Annas pepparkakor, en present som går hem här i Japan – om nån vill ha tips. Efter intervjun stack hon till sin medarbetare Keiko en sedel för oss att luncha på. Det blev stekt bläckfisk.

Japans radio och tv, NHK, som jag tidigare skrivit om hade idag öppet hus för allmänheten. Det kan komma 20.000 personer en sådan dag. Trevlig stämning och mycket att göra för barnen. De fick prova att filma och spela olika spel, samt träffa sina favoritfigurer. Domo är visst stor här (stor brun fyrkantig sak).

Jag vet inte om SR och SVT har något liknande, men det är verkligen en bra idé att låta barnen få springa runt i tv-huset och känna sig hemma, känna att det är deras mediebolag.Jag kände iallafall så och fastnade vid ljuddesignavdelningen där man kunde klicka fram ljud från hela Japan: fåglar, floder osv, men också sockerrörsskörd på Okinawa, tjurfäktning på Shikoku och islossning på Hokkaido.

På tv-husets gård såldes mat i alla former och det fanns till och med ett sopstånd. Det är annars ont om papperskorgar här. Ändå är allt kliniskt rent. Förklara det den som kan. Man ser heller inga gatustädare, förutom i templen där soparna går med sina kvastar över grusgångarna. Själv får jag gå med skräp i fickorna långt och länge, men det är väl så japanerna också gör. Jag såg några tonårskillar gå med sina burkar och sedan snällt släppa dem i hålet för burk på en av de få minisopstationerna. Nu ska vi se om jag kan ladda upp en bild.

20121206-215628.jpg

20121206-215645.jpg

20121206-215734.jpg

Kulturdag i bergen

Kulturens dag firade jag i Hakone. Fick se parader med samurajer, geishor och andra figurer ur det förgångna, som jag inte känner till. Så långt kulturen. Från Hakone by tog man sig uppåt med bergbana och sedan olika linbanor med utsikt över Fuji. Båt på Ashi-sjön ingick i konceptet. Givetvis massturismvarning på detta, men väldigt få utlänningar i alla fall. Man får lust att utbrista med Sven Jerring: japaner, japaner, japaner.

Det är väl också detta som är grunden för den frustration jag vädrat lite av här på bloggen. Man tror att turistnäringen ska vara anpassad för alla. Men när man pratar engelska tittar de förläget i golvet och stammar sitt I´m sorry. Detta är väl till stor del skolsystemets fel. Den japanska pluggskolan gynnar inte praktisk kunskap. Vår egen Björklund skulle väl gråta av lycka här, men jag är tveksam.

Jo, turismen. I och med att den inhemska turismen är så stor, så har de fullt sjå med den på turistbyråerna. Unga par och grupper av pensionärer utforskar hela tiden sitt eget land. Det är lite samma känsla som i Brasilien. Det egna landet är nog, marknaden fullt tillräcklig. Man behöver inte spana utåt som vi i små länder hela tiden gör.

Tåget till Tokyo gick bra. Jag börjar kunna det här nu. Olika färger på olika tåglinjer gör det enklare. Och samma tåg går alltid från samma plattform. Även alltid mycket personal att fråga.

Så nu är jag tillbaka på ”mitt” hotell i Tokyo. Det är slut med stråmattor på golvet, som känns så mjuka och varma. Slut med den lätta nattbrisen som drar in lagom mycket genom de skjutbara dörrarna av rispapper.

Slut med rena enkla rum och flodens skvalpande utanför. Framförallt slut med heta bad morgon och kväll. Ja, här finns ju ett trångt plastbadkar, men vad är det mot en stor stenlagd basäng att sträcka ut sig i…

20121206-215537.jpg

20121206-215549.jpg

20121206-215601.jpg

Möte med buddhismen

Jag fick idag guidning av en så kallad goodwill guide, lokala förmågor som ställer upp utan ersättning förutom lunch och bensinkostnad. Min man var en pensionerad industritjänsteman med stort intresse för litteratur. Bland japanska författare rekommenderade han Akutagawa Ryumosuke och Fukuzawa Yukiehi. Vet inte om de är översatte, och inte heller vad som är för- och efternamn.

Vår färd gick till en vacker sjö och upp med linbana till en vulkantopp. I kratern ägnade man sig åt bågskytte. Han visade också statyn över Will Adams som strandade här i Ito kring år 1600 och byggde det första japanska oceangående fartyget, som sedan for till Mexiko och Spanien. Boken och filmen Shogun ska visst bygga på hans liv.

Till lunch önskade jag mig soba, ett slags nudlar, och då hamnade vi hemma hos en buddhistisk skulptör, en kille i 30-årsåldern som pluggat buddhism på universitetet och sedan gått som lärling i sju år för att kunna hugga buddhafigurer i japansk cypress. Han sålde sina verk till olika kloster och talade själv varmt om zenbuddhismen som går ut på att upplysning genom meditation.Skulpturerna var symboliska och en figur som höll ett svärd och ett rep i sina händer visade på hur man skär av begäret, det som är roten till allt ont inom klassisk buddhism..

Som nämnts är shintoismen den nationella religionen, men minst lika stor är buddhismen. De flesta mixar dessa utan vidare skrupler. Och det går väl bra, eftersom shinto är mer jordnära och inriktad på att utföra vissa ritualer, medan buddhismen är mer intellektuell och handlar om livets och dödensmening.

Dagen avslutades med samtal med en nyzeeländsk kanadensare som förälskat sig i Japan. Stället Freaks som var så trevlig igår har stängt. Det är ju helgdag imorgon, Kulturens dag.

20121206-215510.jpg

Ut på Stilla havet

Dagen inleddes med frukost, bestående av glass, och en båtfärd från Itos hamn. Från undre däck kunde man se havets fiskar. Guiden hoppade och viftade av entusiasm över öarna vi passerade, men vad hjälpte det när man inte förstod ett dyft…

Det skulle bli ytterligare en båttur, denna gång från en liten fiskeby dit vi promenerade utmed branta klippor och skummande vågkaskader. Jag fick i uppgift att köpa båtbiljetter och rusade över hela fiskebyn för att hitta rätt. Mia såg min orangea t-shirt både här och där, nere från båtbryggan. T-shirten har shintoismens heliga trefotade kråka på bröstet och den var nog den som hjälpte mig att slutligen hitta rätt.

Med trötta ben och lätt solbränna intog Mia och jag så sista måltiden på ett av haken här i Ito, sashimi (=olika råa fiskfiléer) med bifogad beskrivning av maträtten enligt kockens engelska. Godaste fisken var ”common dolphin fish”. Ja, tack Mia för roliga semesterdagar! Från och med nu får jag gå för egen maskin.

20121206-215425.jpg

På hundraårigt ryokan

Färden har idag gått från Toba, där vi utforskade staden och tog en båttur i den lokala skärgården som är berömd för sina pärlodlingar (som ersatt pärlfisket). Vi besökte också ett hus där den mycket mycket berömda deckarförfattaren Rampu vistades när han besökte Toba.

Det blev också ett besök i Ise, där shintoismens största helgedomar finns. 100 präster under kejsarens systers ledning offrar till solgudinnan och andra gudar, just i Ise för industrins räkning. Shintoismen är Japans helt egna religion med gamla anor. Vad den spelar för roll idag är svårt att säga. Min religionsvetenskapliga utbildning ägnade inte många minuter ut shintoismen. Ises turistbyrå hade hör och häpna en engelsktalande informatör.

Tåg över Nagoya och Atami ledde till denna lilla havsstaden Ito, som ännu bara setts i mörker. Men det verkar lovande. Det ryokan (traditionella värdshus) vi bor på har hundra år på nacken, men är välrenoverat och fräscht, givetvis med egna onsen (se tidigare inlägg) och knarrande tiljor i golven.

Rummet täcks av tatami (stråmattor), som man för allt i världen inte får gå med skor på. Ja, hela värdshuset är förresten skofritt. Madrasserna placeras direkt på stråmattorna och viks ihop och stuvas undan på morgonen. Det går åt två madrasser för att ligga riktigt skönt. Ja, en så länge kan detta ryokan (Ks House) hjärtligen rekommenderas.

20121206-215352.jpg

Onsen = gammal skön tradition

Första gången jag skulle stiga ner i ett onsen (varmt bad) var jag lite osäker. Jag var ensam och eftersom baden växlar mellan män och kvinnor var jag rädd att gå fel. Jag borde forstas ha lärt mig tecknen for man och kvinna, som mina vänner på Fridhems folkhögskola mycket riktigt påpekade inför resan. Hur som helst var det ett svart skynke och ett vinrött… Jag tog det svarta.

Jag trodde förut i min enfald att det fanns sådär tre fyra varma källor i hela landet, men i stort sett varje hotell med självaktning har flera bad, inne och ute, stora och individuella. Ja, hotellreceptionisten kallade i och för sig ett tomt sittbadkar for onsen också, så låt er inte luras.

Man sitter först på en träpall och tvättar sig grundligt med en tvättlapp. Det finns en massa medel att välja på, precis som det finns rakhyvlar, hårfönar, tandborstar och allt man kan behöva. Med tvättlappen skyler man sig sedan diskret tills man går ner i badet. Där placerar somliga den på huvudet.

Ingen pratar, inte bland männen iallafall. Det går lugnt och värdigt till och har lite av ritual över sig. Det finns också spekulationer om att traditionen har sin bakgrund i shintoistiska tvagningsriter. Men nuförtiden ar det mest en skön vana, en avkoppling på helgerna för hela familjen.

När man kommer ut finns ofta drickaautomater av olika slag, massagestolar, fotvibratorer och annan high tech. Man kan också få varm mat i automat. Nej, nu blir det frukost för min del. Riktig hoppar jag.

20121206-215315.jpg

Äventyr på Ise-halvön

Det blir lite sporadiskt med internetuppkopplingar numera. Resan utmed Isehalvöns kust gick från Shirahama till Katsuura, där tågen slutar gå efter att tyfonen mellan den 3e och 4e september spolade bort rälsen. Ersättningsbuss dock, och sedan kollektivtrafik till Hongu, en by som dränktes i lera vid tyfonen, men som nu ser som ny ut igen. Sedan skjuts med snäll kvinna till Kawayo.

Natten som enda gäster på ett pensionat i denna avkrok, där attraktionen är att varmt vatten kommer upp från det vulkaniska berget precis vid kanten av floden. Sov med öppet fönster och porlande flod nedanför. Fick skjuts av pensionatsägaren till stora vägen. Tyvärr regn idag, men rälsbussen tog oss till Toba, en liten hamnstad med 200 hotell. Knagglig engelska på turistbyrån och ännu knaggligare i hotellreceptionen. Små knäppa missförstånd hela tiden.

20121206-215246.jpg

Shirahama

Tog tåget till Osaka och bytte till lokaltåg till Shirahama. Det är en badort med en massa spa:n och varma källor. Snart blir det bad i badkappan (yukata) man fick på det traditionella badhotellet. Staden är öde så här års och den bländvita stranden är tom på folk. Rummet har stråmattor (tatami) och låga bord med utsikt över bukten. Skönt att koppla av efter storstadslivet.

20121206-215202.jpg

Prisutdelning och avsked

Så kom då den stora avslutningsdagen. Vi såg de vinnande tv-programmen och sedan hölls den högtidliga prisutdelningen i en stor tv-studio (för att visas på japansk tv). Tv:s barnkör sjöng vackert och disciplinerat och juryn läste upp sina motiveringar. Programidén från Malawi som jag nämnt fick pengar till sin film. I barn- och ungdomskategorierna vann ett japansk barnprogram, ett amerikansk matematikspel (ja, spel går också bra – medier i vid mening) och ett argentinskt filosofiprogram. Argentinarna hade rest 33 timmar för att motta priset.

I kategorin ”en bättre värld” vann den amerikanska historiska dokumentären om freedom riders kamp mot rasismen i USA 1961. Stort grattis till Mia Ahlgren som jobbar med denna kategori och läste upp den fina motiveringen utan darr på rösten. Extra roligt med tanke på att bidraget också vann Grand Prix – alltså det bästa av alla kategorier. Amerikanskan Nierman var märkbart förvånad.

Det är mycket inträdesbiljetter och namnbrickor hit och dit och när ceremonin skulle börja upptäckte jag helt plötsligt just Niermans bricka bland mina papper. Brickan bara låg där, som materialiserad ur intet. Bredvid mig satt en fysiker från CERN som skrattade och sa: ja, sånt kan hända. Jag var mest orolig att hon inte skulle komma in på ceremonin, men när hon mottog pris efter pris på scenen blev jag lugn.

Efteråt avfirades med stor buffé. Få upptäckte sushiserveringen i hörnet. Japan Prize´ generalsekreterare var nöjd. De var ju osäkra på om det överhuvudtaget skulle gå att genomföra detta efter jordbävning, tsunami och kärnkraftshaveri. Och jag kom i ett samtal på att jag nog inte hade åkt om jag inte köpt min biljett dagarna innan katastrofen.

Vi drog sedan vidare till Park Hyatt, men restaurangen på 52:a våningen tog 200kr i inträde så vi nöjde oss med den på våning 41 och dess nog så vidunderliga utsikt. Kontrasten var total när vi avslutade på en av de mikroskopiska barerna som finns här. Roligt att se tvåmeterslånge Jan vika sig tredubbel för att komma in. Vi satt på golvet utan skor. En äldre dam serverade sake, risvin, som egentligen ska drickas ur små trälådor (begreppet träsmak har för mig fått en helt ny innebört). Hemgång blev det inte förrän vid 2-tiden på natten. Men mycket folk är ute, affärerna öppna och allt känns helt säkert, förutom en del skamliga förslag man (som man just, antar jag) måste parera.

Nu tar min kollega Mia och jag tåget mot okända mål. Först Shirahama, dit inga utlänningar åker, har vi fått veta. Vi är överens om att man nog bör vara två för att klara detta. Ska bli mycket spännande!

20121206-214939.jpg

Big in Japan

Onsdagen var en fin sensommar/höstdag i Tokyo. Temat med naturkatastrofer och olyckor fortsatte. En japansk film om 11e mars visades. Det finns ju mycket mobilfilmer som visar tsunamins framfart, på vissa håll fem kilometer in på land. De hade sökt upp några som syns överleva på sådana filmer.

Det var också konsttema och bland annat ett chilenskt konstprogram visades. Det hade gjorts av ett privat tv-bolag, men varit så bra att det köpts av Utbildningsdepartementet senare. En fransk prettofilm om klassisk musik sågades rejält, så man undrar varför det överhuvudtaget valdes ut. Väldigt vackert fotograferad, kanske därför. En taiwanesisk film om barn som fotograferar, höjdes till skyarna.

Jag hörde mig för om det finns någon med synskada som jobbar i det enorma tv-huset. Verkar svårt att hitta någon. Här finns markeringar för vit käpp vid alla övergångsställen och på många andra håll, men jag har inte sett en enda röra sig ute. Trodde en dag att alla förlorat synen, men det hade just slutat regna och alla gick med sina vita nedfällda paraplyer framför sig. Har inte sett någon rullstolsanvändare heller, fast tillgängliga bussar är tydligt markerade med en stor blåvit symbol där framme. (Ja, jag tänkte att alla sitter väl som på nålar och undrar: men hur är det då med tillgängligheten?)

Ja, så kom då den oundvikliga karaoken. Jag var sen och fick ett fyrsiffrigt nummer i receptionen, trodde det kanske var koden till hissen. Men det var det karaokerum mitt gäng satt i. Trevligt med dukat bord och sånger från alla världens hörn. Jag försökte mig på Big in Japan, utan större framgång. Texten var ganska svår att se, även om jag beretts plats längst fram vid karaokeskärmen. Det skämtades om bakgrundsbilderna och att Japan Prize borde ha en kategori för karaoke-videor. Ja, ni förstås jargongen här.

Jag har försökt ladda upp bilder här på bloggen, men vet inte varför det inte funkar. På Facebook gick det utan problem.

20121206-214824.jpg

Gripande dokumentärer och seriösa dataspel

Ytterligare en dag 9.30 – 20 drygt. Dagens tema var social förändring och även katastrofer, eftersom detta är levande i japanernas sinnen. På festen igår rullade bilder från tsunamiområdet, inte så stämningshöjande kanske. Men dagens tv-program var intressanta. Från Nepal, Danmark, Australien osv. En Al Jazeera-produktion handlade om kvinnor med inkontinens i Etiopien – väldigt okänt tema faktiskt.

Australiens bidrag tog upp raspolitiken i början av 1900-talet. Japan krävde att länderna i Versailles-freden 1919 skulle skriva under på att alla raser var jämlika. Det vägrade USA, Storbrittarien och framförallt Australien. Detta bidrog enligt filmen till Japans fientliga inställning till Väst och till att de rustadesig för krig. Kanske smart av USA att skicka detta bidrag till en japansk tävling.

Det bästa var nog ändå en amerikansk dokumentär om freedom riders – en aktivistgrupp under medborgarrättskampen i USA. 1961 slogs svarta och vita aktivister blodiga av Ku Klux klan i Alabama. Även president Kennedys sändebud slogs ner när han kom för att medla.

Om detta låter tungt kan jag berätta att dagen avslutades med en debatt om dataspel. Japan är ju långt framme där. Mycket verkar handla om geometri i alla varianter, men efter 11 mars frågade sig spelbranschen vad man kunde göra för samhället. Är inte dataspel det allra bästa sättet att verkligen förstå hur en tsunami eller jordbävning verkar. Ja, här gällde det förståsseriösa spel. En hade gjort ett spel om en epidemi och när svininfluensan härjade som värst (eller blev det så farligt) ökade antalet nedladdningar av spelet dramatiskt.

Ja, nu sitter jag på en liten restaurang. Fick beställa på måfå eftersom menyn var på japanska och ingen kunde engelska. Blev en riktigt god kycklingsoppa. Full av intryck rör jag mig snart hemåt. Ska kolla lite på tågtider också. Även om jag har fria tågresor verkar det bli fullt ganska fort, så om man ska ha en sittplats gäller det att vara ute i god tid. Biljetterna är helt på japanska. Tur att åtminstone siffrorna är de gamla hederligt arabiska.

20121206-214600.jpg

Barndemokrati, dataspel och sushi.

Ännu en fullspäckad dag i tv-huset. Förmiddagen ägnades åt barns medborgarskap och till och med ett svenskt bidrag visades (Ordstorm). Annars argentinskt och ett japanskt om en skolklass som lärde sig demokrati genom att bilda partier och genomföra val. Deras valfrågor handlade om att köpa in sopkvastar, plantera träd på skolgården och att folk skulle hälsa artigare. Jag undrade varför de inte tog upp lite större problem och fick svaret att Japan är ett harmoniskt land där ingen diskriminering mellan olika grupper finns. Rösträttsåldern är här 20 år, men väldigt få under 40 röstar. Till och med experterna har svårt att se skillnaden mellan partierna. Alla är för Japan och dess ekonomi.

De är i alla fall duktiga på dataspel och några visades på eftermiddagen, som kretsade kring hur olika medieplattformar påverkar innehållet. Ett tyskt program om vetemjöl var oerhört vackert filmat och ett taiwanesiskt om oljediesel så bedrövligt att jag nästan reste mig för att gå. Men man ska vara artig här. Jag gjorde också några korta intervjuer till min uppsats.

På kvällen mingel och fest. Det blev massor av sushi över. Jag hade redan tagit en laddning till lunchen i tv-husets matsal. Man lägger pengarna i en automat och trycker på en rätt. Med biljetten hämtar man sedan maten över en disk. Det fanns tre sushi-tallrikar som såg likadana ut, men en kostade 100 kr, en 70 kr och en 40 kr. Tydligen var fiskkvaliteten det som skilde. Gissa vilken jag tog!

20121206-214459.jpg

En dag i biosalongen

En mastig dag har gått till ända. På förmiddagen presenterades de nominerade bidragen i klassen förslag till tv-program. Då tävlar bara idéer och det är alltså inte beroende av ekonomiska resurser. Det uppstod en del spända intressekonflikter i rummet. Juryn frågade nämligen ut presentatörerna om deras mål mm. Jag tyckte nog Malawis bidrag var intressantast. Får se vem som vinner…

Hela eftermiddagen tittade vi på barnprogram från Nederländerna, Japan, Australien, Tyskland och säkert något mer jag har glömt. Kvällen var vikt för paneldiskussion, men det blev mest långa föredrag. Holländaren och en japan var oense om hur barn kan engageras genom medier och så diskuterades förstås användargenererat innehåll. En japansk forskare tyckte att den gamla envägskommunikationen hade sitt berättigande.

Utan att knappt ha hunnit äta beställde jag en sashimi på hemvägen, fast jag visste nog inte riktigt vad jag beställde för när jag skulle betala räckte inte pengarna. Som tur var hade jag bondat lite med en kille vid bardisken, så han erbjöd sig att betala för mig. Tack och bock! Eller arigatou och bugning! Bra slut på dagen!

20121206-214134.jpg

In i japanska TV-huset

Den här dagen började i moll och slutade i dur. På förmiddagen regnade det tröstlöst och jag letade apotek utan större framgång. Konstigt med tanke på att Japan har högst medellivslängd i världen, 87 år. Men de kanske är krya och dör knall och fall när tiden är kommen.

När jag sent om sider hittade några drug storeshade de mest smink och ingen farmaceut kunde någon engelska (och jag kunde inte beskriva min tandvärk på japanska). Till slut köpte jag ett gurgelvatten som jag snart ska prova. Hoppas jag inte dör gurgelvattendöden (att svälja det).

På eftermiddagen började mediekonferensen som jag ska vara på i sex dagar nu. Strikt säkerhet för att komma in i japanska TV-huset. Sedan visades filmer från hela världen med bildande innehåll. Ett tecknat barnprogram om en blind killes födelsedag står på SVT:s köpelista, fick jag veta av den enda svenska deltagaren, förutom jag.

Sist visades en grundlig dokumentär om hur produkter tillverkas för att inte hålla mer än några år. Apple hade till exempel planerat för att batteriet i ipod bara skulle hålla ett år. Efter en rättsprocess tvingades de ändra det. En man visade h ur man kan programmera om skrivare så att den går i evighet. En glödlampa som brunnit i över hundra år en av huvudpersonerna i filmen, med hundraårskalas och allt.

Det kändes sedan skönt att vandra hem genom de små gränderna. Ljummen och stillsam lördagkväll, så stillsamt det kan bli i Tokyo med allt folk och alla blinkande lampor och reklamutrop.Jag hoppade in på en av hundratals små restauranger tog en pasta med skaldjur, en av få rätter som översatts till något av världsspråken.

Ja, det var lite imperialistiskt sagt, men det kan de ha japanerna, som själva försökt bli världsherrar en gång i tiden. Fast dagens jappar är förstås oskyldiga. De känns inte som några samurajer precis. TV-folket verkar mycket rara och trevliga. Och på konferensen finns dessutom folk från hela världen.

20121206-214042.jpg

Visdomens pris

Idag blev det turistutflykt, som mest bestod av bussåkande. Kejsarens palats fick vi bara se på avstånd – och jag såg det inte ens. Och tydligen kommer man bara in i själva palatset två gånger per år, en av dem är på kejsarens födelsedag. Om det hade gällt på kejsarinnans hade man kanske kommit in i går för då fyllde hon visst 70. Men jag är kanske inte så intresserad. Ett kombinerat buddhist- och shintotempel fick vi också se men det var störande med alla mynt som klirrar i kistorna hela tiden.

Ja, japanerna verkar ha stålar. Jag kan nog konstatera såhär efter några dagar att prisläget är högre än Sveriges. Ska bli skönt att komma hem till våra facila priser… 🙂 Fast en stor tallrik sushi för 70 kr är ju bra! Och en svensk kille jag stötte på sa att han tjänade bra här. Tror han sa att han var modell. Tja, lång och blond var han iallafall. H&M kör faktiskt med kolsvarta skyltdockor, medan japanska affärer brukar ha bländvita.

På bussturen fanns också några fler svenskar. En tjej var här och träffade en leverantör. I arbetet på den fabriken ingick att göra 12 förbättringar varje år, sa hon. Det kunde vara effektivisering, men också arbetsmiljö och säkerhet. Hon hade tagit tåget via Fukushima, berättade hon. Tuff brud, eller hur man nu ska se det. Genomresa i 300 km/timmen är kanske inte så farligt.

Nu sitter jag på hotellet med värk i en visdomstand. Alll denna visdom jag får här tar ut sin rätt. Nja, allvarligt talat känns det väldigt olägligt (och typiskt) om jag skulle behöva gå till tandläkaren. På hotellrummet finns dock det mesta, fast jag valde det billigaste på den lista jag fick. Toastolen kan spruta alla möjliga dofter och vatten på olika håll. Man kan ställa in temperaturen på sitsen också, men jag fattar inte hur. Spisen har jag heller inte förstått mig på, fast det räcker gott med mikron än så länge. Tvätmaskin och torktumlare är jag också tveksam till att testa. I så fall får jag fråga den snälla personalen. I går skrev jag ut på den allmänna skrivaren och missade ett papper. Det kom senare upp med mitt namn på, så de har koll på gästerna. Känns skönt!

20121206-213854.jpg

Japan till kläder och hår

Jag har nu bekantat mig med omgivningarna och hittar i Shibuya-stadsdelen. Har inte vågat dra iväg med tunnelbana elller lokaltåg än, men dessa går hela tiden åt alla håll. Strosade i Yoyogi-parken och blev tillsagd av en vakt att inte fotografera kejsar Meijis tempel. Så säg åt nästa japan ni ser fota Riddarholmskyrkan. Kejsar Meiji må ha varit gudomlig på sin tid, men knappast idag…

Lunchen blev en underbar sashimi – en massa råa fiskar i vacker uppläggning. Kocken Musashi pratade några ord engelska, annars är det förvånansvärt illa med engelska här. Konstigt eftersom det sägs att alla pluggar så hårt och skolan är så krävande. Tydligen bara i vissa ämnen. Eller så pluggar de på så vis att de inte vågar prata sen, som vår gamla tyskundervisning var och kanske är.

Jag har redan bytt till kavaj. Männen går oklanderligt klädda i kostym. Inget slipslöst barbari här inte. Tjejerna har desto häftigare mode tycker jag: ofta en hatt eller basker, högklackade boots och nån slängig kappa med egna färgval. ja, det verkar individuellt men är kanske någon ”stil”. Det finns ju många här: anime, manga och allt vad de heter. Synd bara när det coola förstörs med ett osexigt munskydd.Men det kanske man skulle ha mot avgaserna…

Ja, så var jag hos frissan och blev grundligt schamponerad både före och efter, skön huvudmassage och så vände de ut och in på öronen för att ta bort generande hårväxt (sån har väl inte japanerna…). Ni vill förstå se bilder på hur det blev, men jag hfick inte med mig den där grunkan för minneskort-USB och när jag inte ens vet vad den heter på svenska lär det svårt att be om den på japanska.

Håll till godo med det skrivna ordet!

Emil

20121206-213712.jpg

Äntligen i 30-miljonerstaden!

Sitter på mitt hotell i Shibuya – enligt turistbroschyrerna ungdomens stadsdel, så visst har man kommit rätt…

Hade stämt möte med min kollega Mia på hennes hotell och jag gick lite så där lagom vilse när jag skulle hitta dit. Gatuskyltar mm är ju vackra med sina tecken, men inte mycket till information på mottagarens villkor.

Folk är ändå hjälpsamma. Ja, lite för hjälpsamma.När jag försökte lämna ett meddelande på hotellet stod tre receptionister runt mig och försökte förstå. Efter några minuter sa de blygsamt att det inte alls var hotellreceptionen jag stod i.

Ja, lämna meddelande över disk är kanske passé. Och det där med att mobilen inte skulle funka här verkar också passé. På planet var några svenska grabbar som slog på sina mobilerså fort de klev ut i Japan. Oj, funkar det, undrade jag förvånat. De tittade på mig som om jag inte fattade nånting.

Så kära läsare av olika slag. Slå en pling vetja. 0081334771091 och fråga efter Mr. Erdtman i rum 601.

Annars verkar internet gå bra!

Kramar från Emil

20121206-213452.jpg

Resfebern stiger

Ja, nu närmar sig resan och jag packar och funderar på vad jag ska ha med. Våra europeiska mobiltelefoner funkar inte där, så det är ingen idé. Tar med en minidator för anteckningar och internet-ärenden som mail, Facebook och Skype. Fram till den 28 oktober bor jag på Tokyu Stay Shibuya i fashonabla(?) stadsdelen Shibuya. Adressen för den som vill skicka vykort är: Shinsencho 8-14 Shibuya-ku, 150-0045 Tokyo.

God natt och tack för idag!

Tips från idégenerering på Fridhems folkhögskola

Gå på en musikfestival!

Besök en fabrik!

Ta reda på tecknet för herrtoalett! (så att du går på rätt toa)

Fråga om vägen!

Gilla läget!

Fotografera!

Vandra runt!

Åk cykeltaxi!

Åk turistbuss!

Åk helikopter över bergen!

Träna på att dricka te (och sake)!

Ta en snabbkurs i japanska tecken!

Måla japanska tecken!

Åk till Fuji!

Åk båt till öarna!

Ta med extra skor!

Sjung karaoke!

Undersök matkulturen!

Hyr fortskaffningsmedel!

Åk Shinkansen!

Fråga efter annorlunda turistmål!

Prova olika maträtter!

Ät mat från löpande band!

Provsmaka alla snabbmatsvagnar!

Bada!

Läs på!

Intervjua människor om deras relation till handikapp!

Besök hotellet från Lost in translation!

Hitta den vackraste utsiktsplatsen!

Ordna en guide inom japansk handikapprörelse!

Bjud på Geisha-choklad!

Lär dig lite japanska!

Skaffa info om Fukushima!

Gå matlagningskurs!

Gå sushikurs!

Dansa!

Be en taxichaufför om sightseeing!

Sök upp en Japan i Sverige!

Klättra i berg!

Ät med pinnar!

Shoppa loss i teknikmarknaderna!

Gå på leksaksmarknad!

Spela in ljud!

Ät middag hos japansk familj!

Titta på tv!

Kolla vädret på yr.no!

Ät på McDonalds!

Ät inte på McDonalds!

Maila mig!

Prova kläder!

Var ute i rusningstrafik!

Wow! En jordbävning!

Beställ mat genom att peka på nåt tecken!

Undersök handikapphjälpmede!

Vandra i skog!

Gå på teater!

Se japansk film!

Sov i en ”box”!

Studera träd!

Ta en lektion i kampsport!

Gör en insats för tsunamidrabbade!

Praoa en dag inom ditt område!

Besök en handikapporganisation!

Studera skyltar!

Studera kösystemen!

Besök en svensk!