Artikel i Folkhögskolan 6/2007

Hittade gammal artikel som publicerades 2007:

Lär sig modet att klättra

En krök av Klarälven glittrar junilugn i bakgrunden. Sveriges längsta flod ser så smal och beskedlig ut här uppe i norra Värmland. På älvstranden har två tältkåtor rests och över elden puttrar jättekaffepannor med hett kokkaffe.

Miranda från den tvååriga utbildningen Turism och Uteliv på Klarälvdalens folkhögskola kliver upp på en trästock och ger på engelska instruktioner kring dagens aktiviteter. Aldrig förr har jag hört talas om crate-climbing, men denna svindlande konst visar sig väcka både pirr och stolthet bland deltagarna på ungdomsveckan Boundless conditions.
Arrangör är nämnda Klarälvdalens folkhögskola och deltagarna kommer från Finland, Tyskland, Grekland, Rumänien och Sverige. De flesta är mellan 18 och 25 och alla har funktionshindret utvecklingsstörning, i vissa fall även andra funktionsnedsättningar.

Genom att stapla drickabackar under sig klättrar man allt högre mot trädkronorna. På slutet får en medhjälpare kasta upp backar. Alice från Bukarest i Rumänien, kort till växten och på sin första utlandsresa någonsin, lyckas komma upp på fjorton backar. Eller var det femton? Ingen hann riktigt räkna innan allt rasade och Alice dinglade i luften – i sin säkerhetslina. Turismeleverna har allt under fullständig kontroll.

– De ville inte klättra först, men när de såg andra med samma förutsättningar fick de mod, säger Ana-Maria Sirian. Hon leder den rumänska gruppen och menar att detta är just poängen med ungdomsveckan – att få nya förebilder och kontakter.

Ledare och deltagare deltar i samma lekar, löser problem och skrattar tillsammans, gränserna har för längesedan suddats ut. Som när alla överraskas av ett svenskt sommarhällregn och trycker in sig i tältkåtorna (det var alltså det de var till för…). Stefan berättar att han blivit svensk mästare två gånger, Carola smider planer inför hösten och den rumänska gruppen tar upp några barnsånger. En svensk musiker suckar lätt och slinker ut (trots ösregn). Ronny och Ragge är bättre, tycker någon. Eller Hjalle och Heavy.

De sju svenska deltagare deltar som andra, men är också något av värdar. Stefan tar oss till exempel till den bilverkstad där han bygger folkracebilar en dag i veckan. Hela följet förevisas också ett typiskt svenskt boende: sovrum ut med skogen, soffgrupp och köksdel. De långväga gästerna beundrar det vackra läget, den prydliga ordningen och den trevliga möbleringen.
– Det här måste kosta mycket pengar, säger Naya Markanichali från Grekland.

Några av de svenska deltagarna är inte lika imponerade.
– Så här skulle jag aldrig kunna bo, suckar någon och blänger på hänglåsen som fästs i kylskåp och garderober. I en gruppbostad kan gränsen mellan stöd och kontroll vara hårfin. Och man märker att Klarälvens folkhögskola arbetar medvetet med att stärka elevernas rättighetstänkande.
– Alla har rätt att bestämma över sitt eget liv, säger Lisa Carlsson, lärare vid skolans filial i Torsby.

Lärarna på folkhögskolan har också funderat mycket över inkludering av funktionshindrade elever. Skolan erbjuder en sådan gemenskap, men att låta elever från turismlinjen organisera en dag i skogen är ett medvetet drag för att öka utbytet mellan skolans utbildningar, förklarar Tina Jörlén som tillsammans med Lisa Carlsson är kursansvarig för Boundless conditions.

Tina Jörlén började i köket på Klarälvdalens folkhögskola i slutet av 80-talet och är nu lärare vid filialen i Sunne. Hon har också varit engagerad i Föreningen för utvecklingsstörda barn, ungdomar och vuxna (FUB). Det var genom en sådan korsbefruktning handikapporganisation-folkhögskola som det första lägret kom till i mitten av 90-talet. Sedan har kontakter knutits i bland annat Tyskland och Storbritannien. Det senaste tillskottet är Rumänien, men även Polen var på god väg att skicka en grupp i år.

Folkhögskolan i Stöllet har 35 anställda och huvudman är från januari i år Region Värmland (inte landstinget som jag felaktigt säger flera gånger). Internatet har 80 platser, varav bara drygt hälften är belagda under året.

– Tråkigt, tycker Anna-Lena bakom diskdisken i köket. Hon och Birgit är från Ekshärad och Ambjörby. De gillar den internationella sommarveckan

– Det är en höjdpunkt.

Men redan i april var ledarna på plats för förmöte, detta för att deltagarna skulle kunna förbereda sig inför alla nya händelser. Deltagarna måste känna sig trygga.

Det är EU:s program Youth in action (Aktiv ungdom på svenska) som står för pengarna. Programmet är enligt den egna hemsidan ”ett viktigt redskap för att ge ungdomar möjlighet till icke-formellt och informellt lärande i ett europeiskt sammanhang”. Det pågår 2007–2013 och en målgrupp är ”ungdomar med färre möjligheter som möter situationer som gör inkluderingen i samhället svårare”.

Det är en bra, om än vid, definition av att leva med funktionshinder, men att döma av KPMG:s utvärdering av det tidigare ungdomsprogrammet är det få projekt som verkligen lyckas nå just dessa ungdomar. Och: ”Ibland är det vuxna med inflytande över själva ansökningarna som har markerat en sådan tillhörighet”, konstateras i utvärderingen.

Huvudämnet på sommarveckan är engelska, men utan klassrumsundervisning. Alla aktiviteter är förlagda utomhus och bygger på kroppsliga aktiviteter. Idén att detta år fokusera på engelskan väcktes i en buss på Malta. Några svenska killar ville gärna komma i samspråk med grekiska tjejer, men eftersom engelskan var skral på båda håll fick tolk tas till hjälp. Och det känns förstås inte alltid så bekvämt. Varför inte lära sig att kommunicera MED varandra istället för genom tolk?

Det är ingen självklarhet att man får undervisning i främmande språk om man har en utvecklingsstörning, inte ens i Sverige. Detta skapar enligt Tina Jörlén ett utanförskap i samhället och gör det ännu svårare att knyta kontakter. Men efter veckans slut kan många kommunicera på enkel engelska och alla har en förståelse för att det finns andra språk än det egna. Alla lär sig att säga ”My name is…” och ”I am from…”. Att ställa sig upp inför en grupp på 50 personer och uttala dessa fraser var något alla gjorde. Ingen saknar alltså det funktionshinder som är så vanligt bland folk i allmänhet: rädslan att tala inför grupp.

– Vågar man detta då vågar man också fortsätta, säger Tina Jörlén.

Hon menar att just detta att riva skyddsmurarna mellan människor – att till exempel ingen skrattar eller gör sig lustig – är ett utslag för folkhögskoletanken om lärande under avslappnade former där alla känner sig säkra och trygga.

– Det är en kick för självförtroendet, men också en demokratisk insats, tycker Tina Jörlén.

Få av deltagarna kan läsa och skriva. Därför används stiliserade symbolbilder (pictogram) för den icke-verbala kommunikationen, till exempel de dagliga utvärderingarna. Ett regnmoln och en glad gubbe förstås av alla. Deltagarna har också varsin pictogrambok där de klistrar in egna ord.

Ungdomsveckan andas jämlikhet mellan ledare och deltagare, men det här med ledarskap är ändå viktigt. Efter en tid märker man att det finns informella ledare bland deltagarna, sådana de andra ser upp till och har som förebilder. Johan är en sådan, även lagkapten i fotbollslaget Mallbacken Tigers.

Ett problem är att få med tjejerna.

– Killarna är mer framåt, säger Tina Jörlén.

För att få med fler tjejer är det viktigt att ha god framförhållning. Om man vet, gärna ett halvår innan, vem som är ens ledare, är det lättare att känna sig trygg och överhuvudtaget vilja åka.

Så vad händer när erfarenheter från olika länder bryts mot varandra? När det gäller stöd till personer med utvecklingsstörning ser det ju ganska olika ut. I Sverige lades institutionerna ner under en tjugoårsperiod. År 1994 stiftades lagen om stöd och service för vissa funktionshindrade (LSS), som reglerar rättigheter till boendestöd och assistans. Tina Jörlén ser det som sin uppgift att sprida kunskap om LSS till övriga Europa. Vid ett besök på ett dagcenter förevisar personalen vävstuga, snickarbod, avslappningsrum mm.

– De som arbetar här betalar inget, det gör samhället, förklarar Tina Jörlén. Några deltagare bläddrar intresserat i dagcentrets fotodagböcker.

Jonny Björkström från Vaasa tycker att det liknar arbetscentralerna hemma i Finland. Jörg Klingebiel från tyska Braunschweig ser däremot vissa skillnader.

– Gemenskapen mellan ”handikappade” och icke-handikappade verkar så naturlig här, säger han. Men det bor ju inte så många i Sverige, funderar han vidare.

För greker och rumäner blir kultur- och samhällsskillnader ännu mer uppenbara.

Ana-Maria Sirian är snart färdig psykolog och jobbar på Specialskola nr. 4 i Bukarest. På denna statliga specialskola jobbar man mycket med musik, dans och rytm. Ungdomsveckan har gett deltagarna enorm motivation att lära sig mer engelska, säger Ana-Maria.

– När man har något att säga till någon annan lär man sig med glädje.

Ana-Maria har aldrig sett en folkhögskola förut, men det är något hon gillar och till och med skulle vilja ha i Rumänien.

– Läget är bra, en mini-campus på en lugn plats, och så att få lära sig i egen takt.

Till och med byggnaderna tycker hon om. Svenskarna hörs annars sucka lite över de tegelbruna 60-talslängorna i Stöllet. Rumänernas entusiasm kanske resulterar i en sommarvecka där nästa år.

Naya Markanichali från Athén ser frihet och initiativkraft hos de svenska ungdomarna.

– Vi är mer överbeskyddande, konstaterar hon.

Hon har lagt märke till att de svenska ungdomarna går iväg och kollar sin mail helt på eget initiativ.

– Hoppas att våra ungdomar också ser det och tar efter.

Naya Markanichali jobbar på en enskild organisation som erbjuder fritidsaktiviteter som ridning och simning, men nu vill hon satsa mer på engelska med hjälp av pictogram-bilder.

– Ja, gör det! inflikar Ana-Maria Sirian entusiastiskt.

På den grekiska organisationen finns en träningslägenhet, men det allra vanligaste är att familjen tar ansvar för boende och försörjning. Kiki från Athen berättar att hon bor med sin ”älskade mamma”. Modern har en fotoaffär där Kiki hjälper till och bland annat registrerar fakturor. Annars gillar hon att läsa, dansa och måla.

Hennes rumskompis Mariangela är också  kulturellt intresserad. Det fick vi erfara när hon läste upp en egen dikt, som snabbt översattes till flera europeiska språk.

Mariangela går i skola på gymnasienivå och bor hos sin syster. Jag frågar om hon inte hellre skulle vilja bo utan systern, men på det svarar hon lite oförstående att systern gärna får vara hemma mer, hon jobbar så mycket.

– Det är ensamt när ingen är hemma.

Mariangela tycker det är lite konstigt att svenskarna verkar ha så lite kontakt med sina familjer.

– Det är bättre hemma i Grekland, mumlar hon.

– Det är varken bättre eller sämre, bara annorlunda, säger Naya. Alla kulturer har sina för- och nackdelar.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s