Vad hände med öst och väst? Blev det höst och bäst?

Idag firar Finland att man bröt sig ur den då spirande Sovjetregimen 1917. Vad hade hänt om det inte skett eller om de röda senare vunnit i Finland? Vad hade hänt med oss? Idag är det också val i Venezuela. Men ingen bryr sig särskilt mycket. Ingen valvaka i SVT denna gång. Men vad tror ni – är det kapitalismens dödsryckningar innan det klasslösa paradiset bryter igenom? Eller är det bolivarianska projektet en återvändsgränd med svält och katastrof innan vändningen (i gränden) sker? Kommer det ta 70 långa år som det gjorde för Sovjetunionen att implodera?

Jag funderar ibland på vad Sovjet var för ett land, så nära vårt eget under min barndom. Då rådde fortfarande kalla kriget och öst skulle hela tiden balanseras mot väst. Sa läraren något fördelaktigt om marknadsekonomin skyndade hen sig snabbt att också påpeka att det minsann var bra att folket sattes i arbete och hade statlig mat på bordet. Skrev skolboken om fördelarna med demokrati och yttrandefrihet så nog kom i nästa stycke en mening om vitsen med generell välfärd åt alla. Att fritt vädra det som far runt i huvet och rösta på vilka man vill är ju bra, men likväl en gnutta stabilitet och förutsägbarhet, fast jobb och kanske någon liten grannkommitté som vakar över allas väl och ve (eller är det Kina?). Vi människor vill både kunna bli hejdlöst rika och samtidigt ha skydd mot fattigdom och alltför stora ekonomiska klyftor, så inte så konstigt egentligen. Och Sverige låg mittemellan. Skulle vi invaderas och angiveriet drog igång gällde det att inte ha yppat alltför mycket kritiskt om Moskva.

Men nu när både Myrdal och Wollter är borta kan vi väl tala klarspråk om Sovjetunionen? Vår kanske kunnigaste forskare på området, Kristian Gerner, har kallat det vår tids värsta terrorstat och den ännu tyngre sovjetforskaren, dansken Bent Jensen menar att det inte går att förstå landet genom att tänka på det som en vanlig stat. Det var mer som en gangstermaffia där herrarna i toppen avlägsnade dem som opponerade sig. De överlevande rättade då snällt in sig i ledet. Metoderna var från början rent sadistiska. Redan i december 1917 sattes den fruktade Tjekan i funktion och de bångstyriga kokades i olja eller överöstes med vatten ute i vinterkylan tills de blev stoder av is. Munkar och nunnor spikades upp på ikonostaserna.

Utanför Jekaterinburg mejades tsar Nikolaj – en rätt bortkommen typ som abdikerat redan tidigt 1917 – ner tillsammans med sina fem oskyldiga barn, något som till och med Sovjetledarna hemlighöll så länge det gick. Ryssland bestod ju trots allt mest av rätt konservativa skogsbönder som älskade sin lillefar. De arbetare bolsjevikledarna sa sig vara ställföreträdare åt fanns i några enstaka fabriker i storstäderna – och vad tyckte dom egentligen? Som så ofta bestod ledningen av sådana som hade råd och mod att bryta mot regler och konventioner. Lenin själv var jurist men kunde som adelsman ta lätt på det där med att själv följa lagen. Men det var väl bra, tänker du. Lenin ville ju bara väl. Det var ju den grymme Stalin som körde hans goda idéer i sank? Stalin åkte ut redan vid sin död även om försök görs att damma av honom i dagens Ryssland. Men Lenin ligger fortfarande vad jag vet till allmän beskådan vid Röda torget i hjärtat av Ryssland, som nåt slags obestridligt helgon. Men var han den mysfarbror vi hörde om i skolan?

Grev Molotov, han med pakten och cocktailen, som kände dem båda menad däremot att Lenin var den hårdare. Stalin lät avrätta misshagliga personer och folkets fiender, medan de order Lenin utdelade bland sina partikamrater under de första åren var mer svepande och föll över hela samhällsgrupper som borgarbrackor och storbönder: ”skjut alla till siste man”, ”bränn ner staden”, ”krossa allt motstånd”, ”ställ till med massterror”. Han verkar tänka mer i antal – och dess effekt – än begångna förbrytelser: ”Skjut några tusen fähundar” eller ”skjut alla officerare och ett par hundra prostituerade”. Någon föregående rättsskipning eller rannsakan är det inte fråga om, utan det är ekot av en medeltida despot vi hör.

Att Kjell-Albin Abrahamsson, som levde en stor del av sitt liv i Polen, är rätt grovhuggen i sin Leninbok får man ha överseende med, men hur skriver då de som ändå delvis följt i Lenins fotspår? Stefan Lindgren från tidningen Gnistan medger i sin Leninbiografi från 1999 att: ”visst var Lenin grym”, men påpekar samtidigt att alla var det på den här tiden. Lenin talade helt öppet om sin ”terror” men hans röda terror var enligt Lindgren bara ett svar på den vita terror som höll världen i sitt kapitalistiska strypgrepp. När det gäller avrättningen av tsaren är inte det värre än vad som skett vid andra maktövertagande världen över och kanske till och med befogat med tanke på människans rätt att – för att tala med Bibelns ord – störta härskare från sina troner. Och varför pratar världen bara om en enda slaktad familj i Jekaterinburg, undrar Lindgren. När de vita, påhejade av en hel värld, senare samma år gick in i staden mördades ju ca 25.000 människor. Nä, allt är kanske inte svart och vitt, jag menar rött och vitt.

Vem var då Lenin? Hette han överhuvudtaget Lenin? Nja, det var ett av 160 täcknamn för Vladimir Iljitj Uljanov. Som son till en skolinspektör var han hyfsat bildad och hade tidningsläsning som högsta nöje, men säkert med den våta drömmen om att få elda massorna. Större delen av sitt liv bodde han i städer som London, Paris och framför allt i Schweiz, sinnebilden för småborgerlighet med sina bankirer, urmakare och pralinrullare – fint skildrat av nobelpristagaren Solsjenitsyn i boken Lenin i Zürich. Vid minst sex perioder vistades han i Stockholm. Kanske var det därifrån världsrevolutionen skulle utgå. Bland annat bodde han hos familjen Mehr, där kanske lille Hjalmar fick lite inspiration till hur allt det gamla ska rivas och fyrkantigare hus resa sig ur rasmassorna. Stockholm var också Lenins sista stopp på 1917 års återfärd mot Ryssland dit Tyskland och Sverige släppte igenom hans ”plomberade” vagn – Tyskland för att han skulle försvaga Ryssland och Sverige för att… ja, kanske för att rälsen är fri – en hållning som 25 år senare fick katastrofala följder för våra grannländer.

Vad Lenin inte upplevt var den demokratiska utveckling som trots allt skett efter 1905 och särskilt tidigt 1917. Eller så var det den han ville vända? Abrahamsson beskriver Sovjetmakten mer som en återgång till det gamla totalitära systemet med censur och åsiktskontroll. För trots att det inte minst inom dåtidens socialism fanns en stark fredsrörelse var det strid Lenin ville ha. Själv hade han inte gjort någon värnplikt men visste med sig att makten inte kunde tas utan vapen. Men vadan denna aggressivitet och detta agg? Själv tänker jag att det nog hade mycket med avrättningen av storebror att göra. Det måste ha påverkat den lille Vladimir. Modern tog sig genom hela det vidsträckta landet till den gamla svenskfästningen Nöteborg vid Ladogas strand för att vädja om nåd för sonen. Men sådan fanns inte att få för någon som smitt mordplaner mot tsaren och var med i den terrororganisation som 1881 mördat (den rätt reformvänlige) tsar Alexander II.

Enligt Lindgren var den ryska revolutionen inte mindre grym än den franska, där ännu fler huvuden rullade och skräckväldet inte stod det ryska efter. Men vad är då en revolution kan man undra – som icke helt insatt i frågan. Krävs alltid vapen i hand? Och varför då om det är något som är bra för alla? Är det vi ser i Vitryssland en revolution – att folk går ut söndag efter söndag för att långsamt suga makten ur tyrannen? Var det så det gick till 1917? Mja, för en ögonblicksbild får vi vända oss till gamle Sven Jerring som traskade Nevskij Prospekt fram på självaste revolutionskvällen.

Men som äventyrslysten 21-åring tyckte han det hela mest liknade en ”söndagsskola” och att det var något komiskt med dessa upp till tänderna beväpnade ”drumlar” som gick runt och sköt – ja, på vad då? Någon hund eller katt, undrar Jerring, som inte såg så mycket folk ute. ”Jag har aldrig haft en så trevlig kväll”, avslutar han dagens brev hem till föräldrarna, men medger 50 år senare (när det berättas här: https://sverigesradio.se/avsnitt/95746) att det där var en vit (inte röd) lögn. Han blev faktiskt haffad och det kunde gått illa utan hans diplomatpass. Så osäkert är det med ögonvittnesskildringar. Men på Sovjetunionens första 1:a-majtåg 1918 ser han inte heller några folkskaror utan mest utkommenderad militär. Däremot är människors ansikten lugna… Ännu fanns hopp om att det nya skulle föra med sig något gott. Sedan brakade både inbördeskrig krig och pandemi ut – i Rysslands fall både spanskan och tyfus.

Däremot är det osäkert vad Lenin själv dog av trots en strid ström av dåtidens främsta läkare, även från Sverige. Abrahamsson tror bestämt att hans hjärna löstes upp av den syfilis han skulle ha ådragit sig just i ”franskans” hemland. Särskilt centrat för etik och moral skulle vara anfrätt. För Lindgren var det den tunga arbetsbördan och ansvaret som vilade på hans axlar som ändade 54-åringens liv. Andra har spekulerat i en giftampull från Stalin som gick där och vankade i kulisserna.Giftmord hade nämligen redan tidigt utvecklats till Sovjetregimens mest utstuderade sätt att likvidera sina motståndare. Den ryske författaren Vaksberg skildrar i Giftfabriken hur denna raffinerade verksamhet växte fram och inte avslutades med Sovjetunionens fall. Kanske är det så att det vi får reda på i själva verket är de fall där något gått lite snett. Politkovskaja dog inte av giftet utan fick skjutas i sin trappuppgång. Hur det går för den lika överlevande Navalnyj återstår att se.

Vi lär oss att allt ändrades 1989 eller snarare 1991, men liksom bolsjevikerna spann vidare på tsarväldets totalitära sidor spinner dagens Ryssland vidare på några av de mörkare sidorna från Sovjettiden. Lenins namne Putin spenderade sina formbara år inom säkerhetstjänsten KGB och det var väl inte förrän makten hägrade kring millennieskiftet som han på allvar tog avstånd från dess metoder? På tal om det skriver Lindgren något träffande om alla som 1917 sa sig alltid minsann ha varit marxister innerst inne – och de som 1989 lika emfatiskt menade att de alltid varit liberaler. Bor det kanske en liten medlöpare i oss alla, en som sätter födkroken främst och vem som styr landet därnäst? Hellre då stå upp för det man tror på och gå mot strömmen. Kanske är det just sådan tro vi behöver denna söndag. En vision om att världen som genom ett trollslag kan omvandlas till något helt annat.(Allra sist vill jag förtydliga att jag inte vill ha några kommentarer på enstavigt twittervis med slängar åt dagens svenska vänster. Att t ex Jonas Sjöstedt som så många svenskar vill fira jul med och som går upp timmar före resten av familjen för att baka frukostbröd skulle ha några likheter med Sovjets maffiabossar är bara befängt.)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s