Det har varit turbulenta dagar. Vänner och ”familj” har fått hus nedbrända och jagats på flykten. Åldringar låser in sig med gråtande barn medan plundrare drar från hus till hus. Grannarna går samman och bygger barrikader av grus och ståltråd. Alla utomstående möts med misstänksamhet. En av dem som fått sitt hem nedbränt är dåvarande ordföranden i människorättsorganisationen där jag jobbade för nästan 20 år sedan. Därefter var han under många år landets Diskrimineringsombudsman (Defensor del pueblo – Folkets försvarare – ok, orättvis jämförelse med vår försiktiga svenska DO). Många sådana jurister – även de som står till vänster politiskt – har kritiserat president Evo Morales för att bryta mot sin egen konstitution från 2009 genom att sitta kvar efter två grundlagsstadgade mandatperioder. Missnöjet började jäsa när Evo var inne på sin tredje (!) period och sa sig vilja sitta en fjärde. En folkomröstning utlystes om att ta ställning till en sådan ändring av konstitutionen, något folket tackade nej till, visserligen med liten marginal, men trots en massiv ja-kampanj (jag var där).
Evo Morales har absolut banat väg för sociala reformer och har som förebild öppnat nya horisonter för urfolksfrågor i världen, men hans egen maktapparat har med åren vid makten blivit alltmer auktoritär. Tyvärr får man säga, men det är ju inte så konstigt. Vi vet – efter några årtusendens ackumulerad erfarenhet – att det är så makt och människor fungerar ihop. Så skulle vi kanske alla bli efter ett par år vid ”köttgrytorna”. Det är just därför spärrar införs mot att en och samma person ska sitta för länge. Att låta makten och uppdragen rotera är faktiskt också en av de fina traditionerna från det aymarasamhälle Evo Morales säger sig stå upp för.
Kanske är det så att man retar sig extra mycket på den internationella medierapporteringen när man känner till ett land. Som alltid visas de våldsamma inslagen på tv, utan att riktigt förmedla den frustration dessa ungdomar känner – de som aldrig sett någon annan president än Evo Morales. Istället beskrivs han som det enda giltiga alternativet, fast det finns andra vänsterkandidater – och faktiskt även andra kandidater från urfolken att rösta på. Men Evo Morales har blivit en symbol för något han själv inte (längre) är. Maktmissbruk, lagöverträdelser och nu även valfusk glöms bort när världen behöva en symbol – det enkla barfotabarnet, småbonden som reste sig och tog sig ända vägen till presidentpalatset, en garant mot rasdiskriminering och utsugning av de fattiga. Mexiko tar emot honom som flykting, medan det enda han pratar om när han landat är att hans eget liv nu räddats. Corbyn och andra vänsterledare går på talet om statskupp, medan Bolsonaro och Trump jublar över att folk demonstrerar mot en vänsterledare.
Varför ser alla bara världen i vänster och höger, likt gammal kallakrigslogik? Är inte det avgörande i detta (och många andra) fall bevarandet av rättsstatens principer och demokratins spelregler? Är dessa underordnade de politiska ideologierna så att det inte spelar någon roll om val riggas och konstitutioner ignoreras? Varför stöder inte de som hyllar Hongkongs demonstrationer för yttrandefrihet, Iraks mot korruption och Libanons mot etniskt uppdelad politik även Bolivias? Alla dessa komponenter finns även där.
Jag har själv träffat och pratat med Evo Morales. Det var 2001 innan han blev president. Han berättade att han hade många vänner i Sverige. Och kanske finns de som inte ser att han – liksom vi alla – förändras med åren. Det gäller även väljare. De som stödde Evo Morales samhällsomvandling 2005 är inte samma personer och grupper som stödet hans maktapparat idag.
Mycket har förändrats sedan jag jobbade med mänskliga rättigheter i Bolivia. Då var en gammal militärdiktator president. Att motparten för de folkrörelser där jag arbetare var staten var självklart. När jag berättade att svenska organisationer tar emot pengar av staten för att bedriva sin verksamhet trodde de mig knappt. Därför gladdes jag som så många andra när Eva Morales valdes till president. Vilken omvälvning och vilket avgörande steg framåt för demokratin!
Det blev inte som någon skrev i en ”tråd” om Bolivia att ”han kört landet i botten” – ekonomiskt. Vänskapen med Venezuela består av broderliga tillrop på Twitter men förenklat sett har Bolivia höjt företagsskatterna medan Venezuela exproprierat och förstatligat hela näringslivet – med svält och fattigdom som följd. Ekonomin har under Evo Morales tid blomstrat med bolivianska mått mätt. Det är inte där konfliktlinjen ligger.
Inte heller är det så enkelt att allt handlar om rasism. När jag läste quechua (landets andra språk) och urfolksfrågor i Bolivia på 90-talet kom aldrig Eva Morales namn upp. Han var kokaodlare och bondeledare. Revolutionen 1952 gick nämligen för den andinska höglandsbefolkningen ut på att inte längre ses som urfolk utan som bönder. Urfolk var de folkspillror som kämpade för sin överlevnad i ett alltmer krympande regnskogsområde i Amazonas. Att kalla sig urfolkspresident är gångbart internationellt men hemma har det handlat om att bli ”mainstream”. När Eva Morales som president ville dra en motorväg genom en känslig nationalpark i Amazonas kom motståndet just från urfolken.
Ja, infrastruktur, idrottsanläggningar och andra byggnationer har varit signum för Morales ”socialism”. Medan barna- och även äldredödlighet fortfarande är hög. Vården liksom rättsväsendet är alltjämnt korrupt. Analfabetsmen har minskat men andra livskvalitetfrågor släpar efter för att inte tala om ekologiskt jordbruk, sophantering och miljöförstöring. Bränderna i Amazonas är ett bra exempel där regimen inte ville eller vågade gå emot svedjeböndernas intressen. En genderanalys borde göras av den politik som förts under dessa 14 år.
Men det allvarligaste är alltså det demokrariska kapital som regimen undergrävt. Makten har med åren blivit alltmer auktoritär och spridit sina tentakler allt djupare in i människors liv. Det är svårt att få ett statligt jobb – som t ex vanlig lärare – utan att visa öppen sympati för regimen. Jag känner lärare som knyter näven i fickan, medan de knattrar på sin tjänstedator – med Evos inpräglade porträtt. En regiontjänstemann i funktionshindersfrågor måste på tjänstetid driva valkampanj för ett parti hen inte tror på. För att inte tala om de svårigheter kritiska journalister mött under de här åren – och denna dag möter på gator och torg.
Yttrandefrihet gäller även vanliga människor som bara vill leva sina liv utan att dras in i politiken. För någon dag sedan läste jag ett nödrop från kokadistrikten (Chapare) där de som nu inte försvarar den landsflyktige presidenten mobbas och till och med drivs bort från sina jordplättar. I de bondesammanslutningar (sindicatos) som dirigeras genom regeringspartiet har småpåvar drivit in allehanda avgifter och taxor utan pardon av ensamstående mödrar och utfattiga gamlingar.
Att det blir såhär är inte ovanligt efter ett långt maktinnehav. Vi hade själva en gång ett parti som satt så länge vid makten att delar av samhället genomsyrades av dess nät. Det blev i vissa sektorer en fördel att ha partibok eller uttrycka medhåll. Och även om vi i vanliga fall inte ser det finns politiska partier fortfarande insnärjda i delar av det svenska samhället, som i vårt största religiösa samfund och i domstolarna. Det är först när det dyker upp ett parti med obskyra idéer som vi får syn på hur knäppt det är med politiskt utsedda nämndemän eller politiska partier i Svenska kyrkan.
Social kontroll att tvingas rösta på ett visst parti finns mer eller mindre överallt. Utan sådant tryck följer politiska åsikter sällan etniska eller klassmässiga linjer. Ja, medlemmar i samma familj – två makar, två syskon osv – kan ha olika politiska åsikter – självklart även i Bolivia. Det går inte att tala om arbetare, bönder eller urfolk (eller ”de ödmjuka” – som Evo Morales säger) som politiska enheter. Tvärtemot vad många kanske tror är politisk kunskap och medvetenhet om demokrati utbredd i Bolivia. Hur många av oss går ständigt runt med konstitutionen i fickan? Bolivia har starka folkrörelser och organisationer med stark vilja att inte låta sig köras över av t ex valfusk.
Efter två mandatperioder hade regeringspartiet därför kunnat välja någon yngre fräschare presidentkandidat, varför inte en kvinna och varför inte en annan urfolksrepresentant – gärna från något av de andra 35 etniska grupperna i landet. ”Den mångkulturella staten” består ju av 36 nationer. Men istället för att försöka vinna folks förtroende för att kunna fortsätta sina politiska reformer bygger partiet upp en personkult kring Evo, utnämner honom till ”comandante” som vore det en gerillarörelse och inget demokratiskt parti – och lanserar honom en fjärde gång. Rättsväsendet ger honom också rätt till detta, med argumentet att alla människor har rätt att kandidera.
Men som ni märker vill jag inte göra det till en fråga om en enda persons viljekraft. Där bakom finns en maktapparat som driver detta. När vi säger att ”makt korrumperar” handlar det inte bara om sedelbuntar under bordet eller om att en person berusas av makthunger. Det är en stegvis utveckling mot att glömma vilka man arbetar för och tjänar, för att mer och mer värna den egna ställningen – och till slut inte se vilket hån av de egna medborgarna det innebär att manipulera ett val.
Efter första valomgången 20 oktober 2019 utropar sig Evo Morales till segrare utan behov av en andra omgång. Ifrågasättande av valresultatet benämner han från dag ett som ”statskupp”. Demonstrationer kräver då ”respekt för varje röst” och regimen släpper in 92 valexperter från OAS att granska valet. Den 10 november kommer rapporten som konstaterar grava manipulationer, något jag i denna text utgår från stämmer. Valmyndigheten avgår och Evo Morales utlyser nyval och avgår senare samma dag, trots att mandatperioden löper fram till januari.
Avgången sker enligt egen utsago för att rädda landet från en stegrande våldsspiral men också pådrivet av att militärmakten uttalar sitt misstroende. Detta agerande var taktlöst med tanke på landets långa historia av militär inblandning i makten, men det är inte så att militären tvingar bort honom eller att den militärmakt som faktiskt tjänat honom i 14 år sedan marscherar in i det tomma presidentpalatset (det gör en annan figur – eller möjligen filur – som jag inte går in på här).
Det var bara presidentens avgång som krävdes – det var han som förlorat sitt demokratisks förtroende, och någon borde dessutom ta ansvar för valfusket. Vicepresidenten ska träda in i sådana lägen men han verkar ha missförstått sitt uppdrag och avgår även han. Sedan lämnar även talmannen som är tredje i successionsordningen och snart i princip hela regeringen, som om Evo var nåt slags gängledare man måste följa i vått och torrt.
Återstod för parlamentet att utse en interimsregering för att organisera nyval. Kongressledamöterna kan ju inte avgå på samma sätt som en regering och har även ett ansvar att nu ”rädda” situationen, som dag för dag (och natt för natt) plågades allt hårdare av kravaller, bränder och plundring. Men regeringspartiets ledamöter dök inte upp. Vice talman Jeanine Añez meddelar att hon vill göra sin plikt som politiker och leda landet fram till nyval. Det är den demokratiska ordningen hon värnar medan debatten kom att handla om hennes eventuella rasism. Återigen väger ideologi tyngre än demokratins funktionssätt.
Politikers roll är att skapa ramar och förutsättningar för människor att leva i frihet och självständighet. Detta står inte och faller med en enda person. Om MAS hade varit ett vanligt parti hade de utsett en ny presidentkandidat och påbörjat valrörelsen, men istället har partiledningen orkestrerat en ”kupp” och försatt sig själva i exil för att vinna sympati internationellt och enligt sin egen dramaturgi kunna återvända som ”befriare”. Vad det bolivianska folket behöver är inte politiker som överger dem utan rena och hederliga val med partier som på sina OLIKA sätt vill landets bästa.
Emil Erdtman 