På mitt jobb (där jag inte är anställd) har vi under pandemin haft fina morgonmöten där folk berättat om valfria delar av sina liv. Efter att en av oss berättade om resor i Västindien har jag funderat på denna del av världen och exempelvis varför det kryllar av skatteparadis där. Och varför tillhör många av världens skatteparadis Storbritannien, detta till synes så hederliga och seriösa land? Det börjar så fort man lämnat fast mark med kanalöarna Jersey och Guernsey – och är det inte också något skumt med Isle of Man? – och ju längre bort man kommer desto värre blir det. Men är det inte märkligt att Caymanöarna och Brittiska Jungfruöarna ligger strax utanför en av jordens få kvarvarande kommunistdiktaturer? Och ännu konstigare att det är Kuba vi besöker och inte de rikare öarna. Men där kanske vi skulle känna oss som medelmåttor medan kontrasten på Kuba är desto mer kittlande… Och få besöker grannön Puerto Rico med regionens högsta BNP enligt en tabell jag ”slår upp”. I nästan 400 år var kubaner och puertoricaner grannar och spanska medborgare tills USA 1898 ville ha några semesteröar i solen att kunna besöka utan krångel. När det amerikanska krigsfartyget Maine exploderade i Havannas hamn – med hundratals döda ynglingar som följd – fick USA anledning att förklara Spanien krig (fast sentida undersökningar visar att fartyget sprängdes inifrån). Kuba utropade självständighet medan folket på Puerto Rico blev amerikaner. I flera folkomröstningar har de sedan önskat sig att även bli delstat, senast 2017 med 97 procent. Vem vet vad kubanerna sagt om de haft fria val? Men den njugga behandlingen av Puerto Rico avskräcker kanske. Att ön inte är delstat förklarar hur Trump kunde vända ryggen till efter orkanen Marias förödelse.
Ja, uppvisar inte Västindiens myller av kobbar och skär en provkarta på mänsklighetens alla upptänkliga statsskick och nationalkonstruktioner – från enveten kommunism till råaste kapitalism – och allt däremellan, självständigt och underlydande? För folk på Amerikanska Jungruöarna, som köptes av Danmark 1917, har exempelvis inget amerikanskt medborgarskap som puertoricanerna. Andra öar som i början av 1900-talet löd under USA:s beskydd står idag på egna ben. Dominikanska republiken styrdes militärt från USA 1916–1924 och hade på den tiden ungefär lika dålig ekonomi som det land man frigjorde sig från 1844, nämligen Haiti. Idag är öhalvorna knappt jämförbara ekonomiskt sett. På västra Hispaniola bildades 1804 Haiti när franska slavar tröttnade på slitet och kastade ut sina herrar. Men att slänga ut fransoser är en sak, att bygga ett fungerande land något helt annat. En annan delad ö, och faktiskt mer jämnt fördelad, är Saint Martin där Frankrike innehar norra delen och Nederländarna södra. Man anar en riktigt blodig piratbatalj någon gång, men uppenbarligen finns en gemensam historia kring denne Martin, som på nederländska blivit Sint Maarten.
Tvärtemot vad många vet har både Frankrike och Nederländerna behållit sina öar. Antingen har de brutalt slagit ner frihetskämparna eller så är folk nöjda med att styras från Europa. Ja, fransmännen talar vackert om sina länder l’outre-mer men på papperet har öar som Guadeloupe och Martinique samma status som vilken fransk region som helst, precis som Algeriet aldrig var en koloni utan en del av Frankrike, enligt den nationella historieskrivningen. Detta gäller alltjämt en liten tårtbit av Sydamerika varifrån rymdraketerna skickas i väg så att de inte ska dimpa ner alltför nära Paris. Ja, fyra procent av Frankrikes befolkning bor utanför Europa och räknat på antalet senats- och parlamentsplatser har de ännu större inflytande. I EU-valen kan dessa röstberättade mäta sig med ett genomsnittlig nordiskt land – inte Sverige alltså. En lustig koppling finns förresten mellan Sverige och de franska öarna, fast på andra sidan centralamerikanska näset. Clippertonön i Stilla havet fick i början av 1900-talet sin status utredd av den svenske geografen – och tillika frankofilen – Erik Dahlgren – icke att förväxla med 1600-talsgeografen Erik Dahlbergh. En annan koppling gäller Saint Barthélemy som Frankrike fick köpa tillbaka från ett bankrutt Sverige år 1878. Men idag är statusen inte lika självklar. När ön bröt med överhögheten på Guadelope 2007 hamnade man utanför EU – medan Saint Martin blev kvar fast de gjorde samma sak. Sådana frågor driver säkert Overseas Countries and Territories Association som är de utomeuropiska regionernas lobbyorganisation I Bryssel.
Även Nederländerna består som namnet antyder av flera länder. Förutom det välkända europeiska ingår Aruba, Curaçao och nämnda Sint Maarten. Dessutom finns tre specialkommuner som heter Bonaire, Sint Eustatius och Saba. Den sistnämnda sticker ut lite extra, jag menar sticker upp. För Nederländerna ligger som bekant till stora delar under havsytan och kan inte skryta med några särskilt höga fjäll. Det innebär att Nederländernas högsta punkt ligger just på Saba som är en gammal slocknad vulkan. Huvudorten heter The bottom, vilket ju inte låter så trevligt men faktiskt har öns bästa klimat där i vulkankraterns botten. Så om fördämningarna någon gång brister får väl holländarna tränga ihop sig där i The bottom. Fast faktum är ju att landets belägenhet tvingat fram stor skicklighet vad gäller vallbyggen så pass att förra årets störtskurar spolade bort folk och hus i Tyskland och Belgien men inte i Nederländerna.
Västindiens idag självständiga öar har mestadels frigjorts från Storbritannien: Jamaica och Trinidad & Tobago 1962, Guyana och Barbados 1966, Bahamas 1973, Grenada 1974, Dominica 1978. Saint Lucia och St Vincent & the Grenadine 1979, Belize och Antigua & Barbuda 1981 samt slutligen St Kitts and Nevis 1983. Där någonstans upphörde självständighetskampen. Cayman- och Jungfruöarna blev kvar under drottningens kjolar, liksom Montserrat och Turks- & Caicosöarna. Det gäller även Anguilla som faktiskt utropade sig självständigt 1969. Då i svallvågorna efter 68 sågs självständighet som det enda rätta, men hur är det idag? Går det jämföra hur det gått för dem som brutit sig loss och de som stannat kvar? Hur rättvis är en sådan jämförelse? Kanske är självständighet fortfarande det rätta men inte det smarta. Det verkade väl inte så svårt att dra runt ett land på 60-talet men idag är det mer komplicerat att stå emot cyberattacker, förhandla vaccindoser och inte minst hävda sig i klimatpolitiken så att inte ens ö hamnar under den stigande havsytan. När franska Mayotte i Indiska oceanen år 2009 röstade om självständighet ville 95 procent förbli fransoser. Det är från de fria och självständiga grannöarna i Comorerna som flyktingbåtarna går idag.
Detta beror kanske inte bara på Frankrike utan på att Mayotte liksom grannen Réunion därmed är en del av EU. Och kanske är det inte så konstigt som det låter att man kan åka jorden runt och samtidigt vara krav i EU. När föregångaren bildades en gång på 1950-talet låg ju större delen av gemenskapen i Afrika i och med franska och belgiska innehav. Det gällde även stora delen av Stilla havet och exempelvis Västra Papua, stort som Sverige och ruvande på en massa guld, som var holländskt till 1961. Däremot har brittiska ”overseas territories” aldrig varit med i EU och befolkningen har heller inte haft brittiskt medborgarskap om de inte får för sig att flytta Storbritannien. Att oskyldiga jungfrur på olika Jungfruöar inte reser sig mot detta översitteri kan man ju förstå men hur är det med vilda caymaner? 
Ja, skattefrihet kan väl få den mest envetna antikolonialist att mjukna. Och hoppet finns kanske att en stormakt i ryggen är en garant mot ekonomisk kollaps. En snabb titt på de ekonomiska tabellerna visar nämligen att ekonomin för många önationer rasade 2020 när inga kryssningsfartyg la till. Intar man överhöghetens perspektiv för en sekund kan man dock fatta hur det är att dras med öar som någon tokig pirat en gång i tiden kört ner en flagga i. De ger inget klirr i statskassan men river upp hundraåriga sår som begångna synder och övergrepp skapat. Fast om kolonialismen är en skam, varför är inte skatteparadisen det? För även om jag som ekonomisk analfabet inte förstår vad man tjänar på att INTE ta upp skatt måste fördelarna överväga skammen samt den kritik senare års journalistbragder riktat mot dessa öriken.
Nu kokar ni förstås av ilska över att jag rakt igenom använt FEL ord. Det heter ju Karibien. Jag vet faktiskt inte om det är någon geografisk skillnad på Karibien och Västindien. Kanske skiljer några öar hit eller dit men jag har läst att karib är samma ord som kannibal. Inte så fräscht alltså. Västindien däremot tycker jag är så gulligt med tanke på hur Columbus trodde sig vara i Indien men ändå inte riktigt vågade tänka hela (jord)varvet runt. För då hade det ju hetat Ostindien och om det var upptaget Bortre Ostindien. Istället tog han det säkra före det osäkra och förblev i det eurocentriska perspektivet. Det fick bli Västindien. Jag tycker det visar hur vi hör samman världen över och på hur vi förutom all denna girighet, äre- och äventyrslystnad också styrs av drömmar, aningar och nyfikenhet på det som finns bortom bergen – och haven.
Emil Erdtman 