BOK AV CLAES G OLSSON: Doften av balsampopplarna – en uppväxt i skuggan av tuberkulos

Bokomslag Balsampopplarna

Egentligen borde vi väl alla tänka igenom varför vi blivit som vi blivit, vilka faktorer som en gång formade vår personlighet och i vilket sammanhang vi växte upp. Gå till botten med oss själva – för att upptäcka att det under varje botten ligger en annan. Att sondera minnet efter barndomens känslor och upplevelser är nämligen ett bedrägligt arbete. På de platser i minnet där det med största sannolikhet brunnit starka känsloeldar är det för alltid utbränt och tomt. Det allra svåraste är slutet, då allt vi minns är förvanskat genom livsloppets vindlingar och omtolkningar.

Att minnena ljuger står klart för var och en som försökt jämföra barndomsminnen med sina syskon. Den intressanta frågan är som Claes G Olsson (född 1942) skriver i Doften av balsampopplarna – en uppväxt i skuggan av tuberkulos (2018 Recito förlag) HUR minnet ljuger och varför just så. I boken på drygt 300 sidor tar oss Claes med på en upptäcktsfärd till barndomens Ytterån nordväst om Östersund i Jämtland. Anteckningar, foton och dokument som han långt senare i livet fått tag på blir till skelett för de minnesbilder och drömmar som framträder från tidiga år, skolgång och pubertet.

Avgörande för livsutvecklingen var separationen från föräldrarna strax före treårsåldern. När tuberkulosen – eller lungsoten – tragglade sig genom landet sammanfördes föräldrarna med många andra ur sin generation på landets sanatorier. Dessa har kallats ”dödens väntrum” (av Sven Stolpe), men var också drivbänkar för kultur och bildning. En hel sanatorielitteratur finns och har för Claes varit till hjälp i förståelsen av föräldrarna. Själva berättade de varken om sjukdomen eller  om vad som skulle hända med Claes och hans bror.

Till hjälp finns också moderns journaler (”sannolikt föreligger hårt leverne…” osv), medan faderns inte går att finna. Det gäller även hans grav. Modern rensade bort alla spår av honom och under sin religiösa period kände sig Claes mer övertygad om Guds existens än om sin egen fars. Dennes stilmedvetenhet och finess blir ändå – tillsammans med en kvarlämnad skinnportmonnä – ett smalt band livet igenom. Boken återvänder ett par gånger till en lunch, då pappa Herbert kom ovanligt nära sin son genom att böja sig ner och knyta hans slips inför restaurangbesöket.

Medan fadern försvann ur sonens liv och dog 1950, återvände modern Ann-Marie från sanatoriet. Därför hette inte Claes idol Elvis Presley eller Tommy Steele utan Bo Carstensen –  Sollidens sanatorieläkare, han som botade mor (men alltså inte far). Men den förtroendefulla relationen till modern var för alltid skadad och några berättelser att hänga upp minnet på lämnade hon inte efter sig. Frågan om varför hon teg återkommer – en tystnad som Claes förbannar, men också förklarar. Föräldrarna var båda ”oäkta” och växte upp som fosterbarn. De hade brutit med allt som hörde till barndomen och sökte sig mot den sekulära och moderna borgerliga livsstilen i staden.

Även Claes blev ett fosterbarn, men trots att fostermor Selma var över 60 och en strängt konservativ pingstvän, som med hjälp av björkriset försökte hålla de båda bröderna borta från världens synd, finns en tacksamhet över att ha sluppit barnhem och adoption. Med list (och kanske en lögn) och envishet förhindrade Selma och modern att barnen kom i myndigheternas grepp. Men det är Selma som pryder bokens omslag. Claes skriver:
”Hon som i alla avseenden var olik min mor, mer än dubbelt så gammal och aldrig hade haft egna barn, en ensamstående äldre kvinna som levde i de djupt troendes fundamentalistiska föreställningsvärld” blev ”den enda person vi hade att ty oss till, därför blev hon vår trygghet, en ersättning både för mor och far och alla försvunna släktingar och bekanta.”

En ersättning för släkten blir för vissa den religiösa gemenskapen, men så enkelt var det inte för Claes. Han levde i spänningsfältet mellan moderns religionskritiska livshållning och fostermoderns moralistiska tro. Skur-Selma var en av de många ensamstående kvinnor ur arbetarklassen som valde pingströrelsen. Den förenade en nostalgisk tillbakablick mot ett samhälle utan nöjen och flärd med ett rebelliskt uppror mot en auktoritär myndighetskyrka. Claes skrämdes av det högljudda tungotalet under bönemötena och gruvade sig för Evighetens tutande hornmusik, men tyckte om att vistas i den folktomma kyrksalen, som låg under vaktmästarbostaden där han bodde. Jag uppskattar – och känner igen – ambivalensen inför den folkliga frikyrkligheten på den svenska landsbygden. Intressant är till exempel beskrivningen av predikanter som ”ser” honom som barn och tar honom ut på fisketurer – kanske ett uttryck för ett på sin tid ”nytt” manlighetsideal utan våldsamhet och hårda ord.

Parat med den underliggande oron och rädslan att åter bli lämnad fanns upplevelsen av att vara speciell, ja till och märkvärdig, något som kanske inte var så gångbart i 40-talets Jämtland. Till märkvärdigheten hörde skörheten och sjukdomen, den fläck på lungan som han med viss stolthet bar och som gjorde sig påmind i form av en ständig känsla av att vara sjuk och döende. Men även det faktum att ha bott de första åren av sitt liv inne i centrala Östersund var en avvikelse i Ytterån. Stadens modernitet och dragningskraft satte sin prägel på identiteten, trots att skrämmande och ångestfyllda upplevelser, som en brand och skolans virrvarr av korridorer och klassrum, också förknippades med staden.

I början av 1800-talet hade Östersund bara några hundra invånare, men som länets enda stad och centrum för politik och kultur lyste dess ljus desto klarare. 1886 bildades en fornminnesförening och året därpå en rösträttsförening. Den bekanta triaden arbetarrörelse, nykterhetsrörelse och frikyrka stod i ett så mycket bredare sällskap. Men någon hembygdskunskap och lokalhistoria förmedlades inte i Alsenskolan i Ytterån. Folkmusik, dräkter och dialekt var inte heller något som präglade denna by, som vuxit fram kring timmerflottning och några småindustrier.

Vid sekelskiftet lockade kurortens järnhaltiga vatten högreståndskunder från hela landet. Det är i den igenväxta kurortsparken som boktitelns balsampopplar doftar. Överhuvudtaget spelar dofterna stor roll för minnets återupplivande. Maträtter nämns, men verkar spela mindre roll för Claes, även om minnet av livets första honungsmelon vid Storsjöns strand är mycket vackert.

I brist på berättelser från släkt och ortsbor blir etnologin en metod för att dyrka upp barndomen. Denna vetenskaps begreppsvärldar som spänningen mellan stad och land, platsens betydelse eller det relativa i begreppet smuts får sin konkreta gestaltning i den borgerligt möblerade stadslägenheten på Prästgatan 50A och den förfallna gammelgården med sitt utedass på andra sidan landsvägen och kökets utdragssoffa där Selma och de två pojkarna delade bädd under vinterhalvåret.

Etnologin leder Claes tillbaka till barndomens by där han sökt upp gamla bekanta och även hållit föredrag på senare år. Ibland hade det varit intressant med ännu djupare etnologiska analyser av till exempel järnvägens, timmerflottarnas eller fiskets betydelse. Fascinerande är också minnet av den sommar då Claes upptogs i ett arbetslag som tillfälligt lagade en järnvägsbro i Ytterån.

Från medelmåttiga skolbetyg, bland annat på grund av skolans oförståelse för dyslexin, över yrkesverksamhet som damfrisör nådde Claes 2010 doktorsgrad med avhandlingen Omsorg ochkontroll – en handikapphistorisk studie över tiden 1750-1930.Barndomens möten med samlaren Mus-Olle och översättaren Arthur Magnusson har säkert puffat på mot etnologistudierna, men mot dess inriktning på handikapphistoria har även andra personligheter givit inspiration. Som Tord, som på grund av sin funktionsnedsättning aldrig fick gå i skola, men skjutsade Claes på sin trehjuling mellan de glesa husen i Ytterån.

Claes G Olssons intresse för handikapphistoria ledde 1987 fram till bildandet av Handikapphistoriska föreningen. Sin egen bakgrund har han till exempel använt genom att låta etnologiprofessor Billy Ehn skriva en internationellt publicerad artikel utifrån moderns journaler och anteckningar.

En doktorsavhandling är en stark bedrift, men Doften av balsampopplarnaär kanske en ännu större personlig kraftansträngning –  om än på ett annat sätt. Och som med alla goda böcker uppstår igenkänning. Undertonen av sorg och övergivenhet slår an en sträng, eftersom jag själv skildes från min mor just i samma ålder som Claes och även kan känna igen hur ett yngre syskon, som inte drabbas i samma känsliga ålder, växer upp till en trygg och helgjuten person. Till och med doften av popplarna får jag i näsan, i mitt fall de som växte i herrgårdsallén mot folkhögskolan där jag växte upp. Kanske skulle man ändå ta modet till sig och börja nysta i dessa avlägsna men ständigt närvarande nervtrådar. Tack ska du ha för den idén Claes!

Emil Erdtman

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s