Funktionsrätt Sverige 80 år 2022

Efter ett seminarium med Margareta Persson – som skrivit de mycket läsvärda böckerna Gamla synsätt spökar än (2018) och Styvsystrar (2022) – kom jag ihåg att jag innan året runnit ut hade tänkt skriva något om Funktionsrätt Sverige 80 år. Detta firades i våras och jag kallades – gammal som jag är – in som historieberättare. Mot slutet undrade ordförandeN nervöst: ”men nåt bra har vi väl gjort iallafall?” Jag hade förlorat mig i (kvasi?)akademiska vindlingar om problem och komplex. För var det verkligen 80 år? Varför inte 60 eller 30? Folk sneglade nervöst bortåt de hägrande tårtorna och med ett bestämt skål! föstes jag åt sidan. Nä, jag skarvar lite. Men här kan jag breda ut mig lite mer, i snustorr förnuftighet men med glimten i blindögat.

För man kan fundera på vårt behov att söka ett ursprung till saker omkring oss, att fästa det lilla vi vet vid stabila punkter i en gröt av korsande och tvärsande berättelser. Och vad är säkrare än att nåla fast detta flyktiga vetande på en siffra, ett årtal? Men den där datumstämpeln på det gulnade arkivarket är oftast toppen på ett isberg. Det mesta som hänt och som folk babblat om och vilka sammanslutningar de ingått i har vi ingen aning om. Det vi vet är sådant som avlagrats fysiskt eller i berättelser. Ett föreningsprotokoll som haft turen att arkiveras är en glimt.

Alla som läst protokoll vet hur bristfällig den glimten kan vara. Det vi ser som början är väl egentligen slutet på en lång process av stötande och blötande, diskuterande och bråkande, motiverande och argumenterande. Det som följer efter det magiska årtalet är inte heller konstant. Organisationer utvecklas och förändras, ibland till oigenkännlighet. Är det då rätt att tala om en kontinuitet och obruten länk? Måste det t ex vara samma organisationsslag och arbetssätt över tid för att räkna sig till ett visst ursprung? Och måste majoriteten av grundarorganisationerna vara kvar för att det ska kunna talas om kontinuitet? Men till saken.

Det var 1942 (enligt 50-årsskriften) som de fyra föreningarna De blindas förening, De vanföras väl, Svenska föreningen för dövas väl och De lungsjukas riksförbund bildade Samarbetskommittén för partiellt arbetsföra. Vad var nu detta och vaddå partiell? Ja, kriget brann runt knuten och när gubbarna låg nergrävde vid gränsposteringarna fick deras hustrur och andra tillgängliga rycka in på fabriker och andra viktiga arbetsplatser. Kanske befarade nu även de icke-uttagna att skickas till fronten som billig kanonmat och ville kräva säkerställd frisedel? Eller var samarbetskommittén ett sjangtilt erbjudande om arbetskraft – när nu samhället kallade? Här är vi, hyfsat arbetsföra, om än lite partiellt, liksom. Ungefär som det på den här tiden talades om landsbygdens IQ-stinna men oupptäckta begåvningsreserv. En rubrik i Svensk Vanföretidskrift kan tyda på det: ”Samhällets nödläge gynnar oss”, skrev man. Äntligen jobb!

Jag har även sett att termen partiellt arbetslös var i svang vid den här tiden. Kanske var kommitténamnet en språklig markering mot ett negativt laddat uttryck? Eller var kommittén just slutet på en process, kanske till och med avstannad på grund av kriget, och nu återupptagen, när det började ljusna (för de som inte var nazister förstås). Ja, statistikern Richard Sterners 1943 utkomna bok Arbete mot fredskris kan tyda på det. Den lär handla om hur de partiellt arbetsföra ska integreras i arbetskraften för att inte 30-talets ekonomiska fiasko med åtföljande massarbetslöshet skulle återupprepas. Nu kom många hem från skyttegravarna lemlästade och håglösa – det som krig gör med folk, även när de inte stridit. Men likväl behövde de försörja sig. Men det går heller inte sätta likhetstecken med personer med funktionsnedsättning och partiellt arbetsföra. Dit räknades allt från missbrukare till socialt belastade genom brottslighet.

Och de döva tyckte minsann inte de var partiellt arbetsföra. De var eftertraktade i de bullriga fabrikerna. Basen på Domnarvets järnverk skrev 1915 att de döva ”äro flitigare och gladare än andra i sitt arbete. Därtill vill jag framhålla att alla dövstumma här är nyktra och ordentliga.” De käftade inte emot sina förmän som fackföreningsanslutna och andra krångelpellar – tänkte han kanske. Det var innan arbetslivet krävde oralt snicksnack vid kaffemaskinen och högljudd kommunikation på afterwork – där förstås teckenspråk bara är en fördel.

Ska förtydligas att De dövas väl som ingick i samarbetskommittén är den organisation som senare utvecklades till Hörselskadades riksförbund om jag nu fattat rätt. Den andra dövrörelsen hade börjat organisera sig redan på 1860-talet och hade vid det här laget egna yrkesutbildningar och till och präster. En tanke jag har – utifrån det här med fysiska lämningar – är att det kanske finns så tidiga skrifter och pamfletter för att många döva jobbade på tryckerier. Bara en tanke.

Ett bra exempel på process är sedan De blindas förening som brukar spikas till 1889. Men föreningsbildandet skedde på ett arbetshem som bildats 20 år tidigare. Fråga mig inte vad ett arbetshem är – utan berätta istället. Detta i sin tur bildades säkert för att många kände varandra sedan skoltiden. Och att det fanns en döv- och blindskola i Stockholm berodde på trender nere på kontinenten. Och så vidare. Rörelser har ingen början. Allt som sker gör ju det på grund av sådant som skett tidigare. I skolan började vi ju med stenåldern för att sen traggla oss framåt – lager på lager – tills man körde fast nån gång i mellankrigstidens lervälling.

Går det då jämföra borstbindarnas och korgmakarnas (de fanns två yrken att välja på) klubb med dagens funktionshinderorganisationer? Mja, det kanske snarare var en fackföreningsklubb de grundade. För bara 16 till 65-åringar fick vara med, skriver Margareta Persson. Man skulle ha jobb och dessutom en fläckfri vandel. Det vet alla vad det är numera. När Synskadades riksförbund numera säger att organisationens bildades utifrån alla människor lika värde är det säkert rätt PR-mässigt men lite historielöst. Syftet verkar snarare ha varit att orgaisera en sjukkassa för den händelse någon inte kunde försörja sig längre. Därav de hårda inträdeskraven. Vid 1800-talets slut fanns sisådär 4000 sjukkassor där man stöttade varandra så gott det gick. Idag får vi förlita oss på en, hela folkets Försäkringskassa. Och det är just staten funktionsrättsrörelsen utkräver på stöd.

De lungsjuka riksförbund var också en process. Erik Ransemar skriver i Handikapprörelsen växer fram (1981) hur en av tidens alla sanatoriefarare satte morgonkaffet i vrångstrupen när han slog upp bladet och läste om föreslagen tvångsinternering. Han började ringa runt till vännerna från sanatoriernas höga verandor och efter några års mobilisering bildades riksförbundet 1939. Och även om ”eftervården” stod högst på kravlistan verkar initiativet handla mycket om att påverka den smittskräck många med tuberkulos utsattes för. Att förbundets Erik Fritiof blev samarbetskommitténs förste ordförande och att de upplät kontorsrum och halvtidssekreterare kan tyda på att De lungsjuka var drivande, även om det dröjde till 1959 innan det behövdes kontor. Och bara några år efter det skulle kommittén skaka i grundvalarna, ja rentav upplösas enligt vissa skildrare.

Ett skäl till bildandet av samarbetskommittén för partiellt arbetsföra kan ha varit att en nytillsatt utredning behövde en organiserad samtalspart. Det rör sig om den så kallade Kjellmankommittén – uppkallad efter sin ordförande, en professor i romanska språk. Det var på den tiden humanister var samhällets stöttepelare. Men i kommittén satt även den nya tidens sociala ingenjörer. En av dem var Hjalmar Cederström som Lars Lindberg skrivit om. Han skrev en ”Generalplan för Stockholms sjukhusfrågor” och låg bakom Södersjukhuset, som lär vara lika stort under som över jord.

I Kjellmankommittén drev han upprättandet av ett ”socialpolitiskt laboratorium” där de partiellt arbetsföra skulle utredas med vetenskaplig precision och nya politiska idéer grundligt testas innan de sjösattes ute i verkligheten. Men när han inte fick igenom sina teknokratiska förslag lämnade han kommittén. Lars Lindberg ser i en krönika i Funktionshinderpolitik ändå spår av Cederströms idéer i det långt senare inrättade Samhall. Från Holland kom väl idén om skyddade verkstäder, fast de väl där mest var tänkta för krigsveteraner?

Annars var de reformer Kjellmankommittén föreslog inriktade på allmänna och kollektiva lösningar som yrkesutbildning, omskolning, arbetsträning och -prövning. Arbetsvården och förmedlandet av arbeten skulle skötas av ”arbetsförmedlingar”. Ja, få utredningar har blivit så bestående. Från samarbetskommittén satt bland annat Charles Hedkvist från De blindas förening med. Ransemar skriver om hur den driftige Hedkvist när han själv blev arbetslös började konkurrera med stenograferna genom att utverka en inspelningsapparat från Telegrafverket och sedan dra runt på möten och konferenser för att snabbt och ordagrant hamra ut vad som sagts med sin skrivmaskin.

Men även andra utredningar pågick. Det var en febril aktivitet när folkhemmet skulle byggas upp. För detta ändamål borde folkstocken rensas från mindervärdiga element. Befolkningsutredningen tillsattes 1941 och steriliseringslagarna från 1934 höll som bäst på att implementeras ute i landet. Institutionerna var proppfulla – dock inte de som bodde där. Barn med funktionsnedsättningar skickades i princip från livmoder till anstalt medan föräldrarna tillönskades bättre lycka nästa gång. Medicinalstyrelsen hade börjat knåpa på register över väl valda folkslag – om nu Hitler toge över.

Ibland brukar man säga att allt vore bättre om kvinnorna styrde men vad Margareta Persson visar i Styvsystrar är hur kvinnorörelsen var drivande för tvångssteriliseringar och till och med giftspruta för icke önskvärda vuxna, som Elise Ottesen-Jensen tyckte. Men alla var inte lika hårda. Den redan nämnde Richard Sterner vägrade lämna bort sin Tosse, född 1943. I praktiken var det fru Margareta som fick ta ansvaret där hemma, medan Sterner var på jobbet och under senare år på FUB-möten om kvällarna. Sterner var bankirson som gripits av den milda form av socialism som styrde Sverige – eller så kände han bara vartåt vindarna blåste. Men liksom kollegan Gunnar Myrdal intresserade han sig inte bara för lilla Sveriges problem utan tacklade i sin doktorsavhandling det amerikanska ”rasproblemet”, även om titeln ”The Negro’s Share” idag inte gör den lika läst som det spänstigare ”An American Dilemma”. När Myrdal fick Nobelpriset i ekonomi 1974 skänkte han en stor del av summan till Sterner, kanske som ett sent erkännande av dennes bidrag i deras gemensamma forskningsprojekt.

Vad var det sen som hände kring 1950? Plötsligt vänder människosynen. Margareta Persson pekar på FN-deklarationen om mänskliga rättigheter. Och kanske hade nazismens ondska ändå skärrat människor så pass att de anade vart oförblommerade utrensningar kunde barka. Den socialpolitiska kommittén deklarerar nu att ”handikappade så långt möjligt ska införlivas i samhällslivet” och kommunerna – efter 1952 års reform bara 2500 till antalet – skulle ansvara för utbildning, bostäder, rekreation, vård och service i hemmen. Det som annars brukar anges som det breda uppvaknandet kom efter Liz Asklunds reportage om barnen på Eugeniahemmet 1959. Traditionen med riksdagsledamöter som ordförande hade De vanföras väl då nytta av när Ingemund Bengtsson direkt efter tv-programmen interpellerade i riksdagen för nedläggning av liknande barnhem.

Kanske drev detta också på för att barn med rörelsenedsättning vid nya grundskolans införande fick skolplikt. Margareta Persson påpekar hur märkligt det är att döva och blinda barn fick skolplikt på 1800-talet, ”bildbara sinnesslöa” 1944 medan rörelsehindrade fick vänta till 1962 trots att huvudåtgärden där mest handlar om byggnaden. 1962 lär även enligt Mats Denkert i Blunda och skänk (1975) samarbetskommittén ha upplösts eftersom systemet med vetorätt – där De Blindas förening och De vanföras väl ständigt blockerade varandras förslag – lamslog arbetet. De vanföras väl var sen drivande för att bilda något nytt och bjöd in till en ny organisation med en röst och en styrelseplats för varje medlemsorganisation. Trots denna demokratiska ordning blev namnet centralkommitté efter det nya kaxiga ordet handikapporganisation. De lungsjukas riksförbund, alltid lika pepp på samarbete, var först att haka på men snart sällade sig även FUB, Epilepsiföreningen, NHR, RBU och RTP. Det fanns två tendenser i organisationsutvecklingen. Dels de sistnämnda som gick från diagnosförening till mer generella men även andra som bröt sig ur de generella till mer diagnospräglade. Till ordförande i HCK valdes — dadaa – Richard Sterner.

1966 infördes krav på tillgänglighet till allmänna lokaler i Byggnadsstadgan och 1967 kom omsorgslag med bl a daglig sysselsättning. Ett Handikappinstitut bildades och precis som det från 1971 skulle finnas handikappråd i varje kommun bildades ett statligt handikappråd. Jag behöver knappt säga vem som blev ordförande – Richard Sterner.

1965 bröt fullkomlig ”handikappfeber” ut enligt Ransemar. Alla gick runt med en röd fjäder på rock- och kappslag. Lennart Hyland hade nationen i sitt grepp och fick ihop elva miljoner till byggandet av tillgängliga bostäder. Men varken Hyland eller skänkande kreti och pleti möttes med så mycket tacksamhet. För vad händer om folks känslor blåser åt ett annat håll nästa gång? Nä, en rejäl stat ska man ha som garant för sina rättigheter. Den styrs inte av några känslor. Ja, idag vet vi att även politiker har ett känsloliv, men visst går det trögare att ändra det som en gång är bestämt.

Men som Margareta Persson påpekar är väl det märkligaste att man inte tänkte på tillgänglighet när man ändå byggde en miljon nya bostäder med allmänna medel. Med det i åtanke blir kritiken mot tv-galor för att samla in pengar till specialbostäder begriplig. Segregerade och av välgörenhet beroende bostäder är just ett skolexempel på handikapp som var den nya kraftfulla paraplytermen för allt man hade att tackla i liv och samhälle, alltså inte det medicinska. Vissa menade dock att de inte hade några samhälleliga hinder utan bara medicinska. Fast då väger man inte in att även medicinen är en del av samhället. Finns inget system för forskning, tillverkning, distribution och betalning sitter man där omedicinerad och med alla de hinder det innebär.

Men det stormade på fler fronter 1965. De Blindas förening avvaktade att gå med i HCK men när De vanföras väl byter namn till De Handikappade Riksförbund ville man ha ett ord med i laget. Det tolkades som ett anspråk på att företräda fler än de egna medlemmarna. Långt senare kom ordet handikapp att förknippas med just rörelsehinder, något Ransemar förklarar med DHR:s överlägsna PR-maskineri. Med en tidningsupplaga på 350.000 nådde man varje skrymsle i nationen (potentiellt i alla fall). Denkert, som jobbat på DHR:s tidning men lämnat i protest mot styrelsen, menar att det också fanns pragmatiska argument för att låta DHR axla ansvaret för hela ”rörelsen”. Det var bara den organisationen som hade rikstäckning och muskler nog.

Men spänningar fanns även inom organisationen. Vad Vilhelm Ekensteen vände sig emot var inte bara folkhemmet i stort med sin bakgård, utan en alltför opolitisk handikapprörelse. Kanske fanns några medvetna uppe på rikskanslierna men de vanliga medlemmarna ville mest fika och spela bingo, inte förändra världen. Hans förebild var de nya R-förbunden, särskilt KRUM som jobbade för kriminalvårdens humanisering – så långt från dagens politik man kan komma. Ett annat R-förbund, det enda som överlevt vad jag vet, var RSMH, vars pockettidning R spelade en stor roll i samhällsutvecklingen – säkert större än DHR:s Svensk handikapptidskrift. Det handlar inte bara om upplaga utan också innehåll.

Ekensteen ville som andra 68-or ut på gatorna för att med rätt politik (läs: socialism) utrota handikappen. Därav anti-handikapp som jag skrev om för ett år sedan. Ett snarlikt ordval finns i några Konstfack-elevers utställning Förbud mot handikapp 1970. Den bestod av fem rum: vardagsrum, trafik, närbutik, arbete och ett förändringsrum utan handikapp. Wikipedia – djupare än så är inte min efterforskning – skriver att den rönte ”en lång och het debatt” som måste varit 1971 när den skulle ut med Riksutställningar. För dess ledning var budskapet att handikapp kan utrotas lite väl magstarkt. Göteborgs universitets nytillträdde professor i handikappvetenskap, Sven-Olof Brattgård, gav dem stöd men handikapprörelsen ville se utställningen. Kanske klämde skon mest politiskt för när studenterna ändrat ordet arbetsköpare till arbetsgivare och suddat bort en nidbild av generaldirektören för AMS kunde utställningen rulla. Den ska ha setts av 75 000.

Men detta var också bokstavskombinationernas och fraktionsstridernas tid. 1971 lämnar DHR centralkommittén för att stå på egna ben – nae… rulla iväg i en egen fil, gräddfil skulle Denkert kanske säga. Det var också de stolta manifestens tid. 1972 lånar HCK (gratis) riksdagshuset under två dagar och får ihop programmet Ett samhälle för alla med slagord om normalisering (att få leva som andra) och integrering (särskilt i skolan, inga specialskolor). Ett konkret 70-talskrav – initierat från dövrörelsen – var text-TV, en reform som verkar bestå in i evigheten – med kanske den mest långlivade grafiska designen i landet. Ja, där börjar vi känna igen oss.

Emil Erdtman

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s